Elisabets uppdrag som diakon var givande men också utmattande och utmanande. Hon tog sitt arbete på största allvar och var alltid närvarande i sina samtal med oroliga och hjälpsökande.

Greger och hon var ett välkänt par i sin halländska by, i affären, på matstället och på järnhandeln. När Greger var bortrest i veckorna hade hon mer tid för sig själv och rörde sig mindre utomhus.   Att uppsöka någon brasa på kvällen var därför inte något hon tänkt. I stället var hon hemma och väntade på att Greger skulle ringa. Och det gjorde han:

-Elisabet, älskling!

-Ja vad är det? Har allt gått bra?

-Ja. Jag sitter med Anita och Dean här. De kan prata med dig.

-Jaha, varför?

Elisabet väntade på svar men fick inget. Hon hörde Anitas röst svagt och sedan inget mer.  Sedan ringde telefonen igen och det var Greger.

-Elisabet! Kom hit om du kan, sa han.

-Klockan är halv ett, Greger!

Hans röst lät underlig, som om hon talade med en främling. Hon visste varken ut eller in, gick runt i deras hus och lyssnade på honom. Till sist bestämde hon sig för att åka ned till Lund. Det skulle ta mindre än två timmar om hon stod på gasen på motorvägen och inga poliser var ute.

Vid tre var hon framme i Lunds utkant och hade talat med Anita under tiden. De var kvar i Uppåkra vid elden så hon körde dit direkt.

-Greger, hur är det? frågade hon när hon kom fram till brasan där Anita och Dean stod med några studenter. Greger satt på en fällstol. Han log och kramade om Elisabet.

-Berätta, vad hände? Mår du bra?

-Jag mår väldigt bra, svarade han. Har nog aldrig mått bättre.

 

Greger såg henne rakt i ögonen och berättade om sitt tal, shamanen och hur han påverkades.

-Jag höll ett kort tal om våren, gav välsignelse och sedan kom shamanen. Perun heter han. Han fick alla att dansa och slog på sin tamburin. Det var inget konstigt då. Men sen började han sjunga på sitt språk, ukrainska. Vi förstod inget men flera studenter hängde på. Till sist sjöng tjugo studenter med honom och han ledde en ringdans med mig i mitten. De kom närmare och trängde sig mot mig, studenter och shamanen.

-Vi tittade på, sa Anita. Dean var på väg hit då, så bara jag var utanför. Det såg läskigt ut ett tag så jag ringde efter Dean. Han vet mer om sådant här. Alltså gruppmystik, trans.

-Jag var aldrig i fara. Alla log och dansade runt mig. De bar mig på sina armar runt, runt i dansen. Har aldrig känt mig på upplyft, skrattade Greger.  Det var som en befrielse.

-Yeah, sa Dean. Du kände kraften från dina vänner. Och Gud. Sådant har jag varit med om många gånger på Burning Man i Nevada. And no drugs work as well as drugs.

 

Elisabet och Dean utbytte blickar. Hon skakade på huvudet. Varken hon eller Greger hade haft med droger eller sexorgier att göra. Studenternas dans var visserligen inget sexuellt men hon ogillade att hennes man blev omkramad av unga kvinnor. Anita log bistert men Greger var inte beredd att bekänna någon synd.

-Vi dansade tills alla föll omkull. Säkert i en timme. Jag kände att detta var något oerhört som hade hänt.

-Vad hände?

-Jag skakade och skrattade där jag låg bland en massa okända människor. Det var som om vi förvandlats av shamanen. Vart han tog vägen vet jag inte.

 

-Han är där borta, pekade Anita på en figur vid en stenmur.

-Låt honom vara, sa Dean. Bara Greger kommer hem nu. Kan du köra honom?

-Javisst, det är därför jag är här, svarade Elisabet surt. Men ingen är skadad och Greger verkar nöjd så jag ska väl inte skälla. Anita får väl berätta sen.

 

Hon nickade till Elisabet som ledde Greger till hennes bil där han lade sig i baksätet. Som att köra hem en full och utfestad Uppsalastudent tänkte hon och mindes deras kalas. Så här illa blev det aldrig men hon hade sett en del i Rackarbackens studentkvarter. Men då var alkohol och hasch med. Vad som hänt här var tydligen nyktert. Ändå mystiskt.

 

Nästa dag berättade Greger mer om sin upplevelse mitt under högen av unga kroppar. Han satt i köket med morgonkaffet och sökte långsamt efter ord.

-Paradisiskt, sa han till sist. Jag befann mig i en verklighetsdröm. Drömmen var sann och verklig men den var en dröm. Vet inte om andra kände så men jag kände mig välsignad av Gud där i hans paradis.

 

Elisabet lyssnade och ställde några frågor om Dean Erikson och hans drogexperiment.

-Nej, han var inte ens med i början, svarade Greger. Och inga drycker eller piller delades ut vad jag kunde se. Det var shamanen och studenterna som satte i gång allt. Jag drogs med och har aldrig varit med om något liknande.

-Hur länge satt det i? undrade Elisabet.

-Tills jag vaknade till under alla och fick fram mobilen och ringde dig. Men jag var fortfarande helt borta då. Eller helt närvarande ska jag nog säga. Jag hörde och såg allt, flög ovanför Uppåkra och över Lund och hela Skåne. Som en ande.

 

Elisabet försökte förstå och kunde känna igen sin makes egenskaper i hans vakendröm. Han hade talat om att bli uppfylld av Den Helige Ande och om att på djupet känna av Paulus resa till den tredje himlen såsom han beskrev den i Andra Korinthierbrevet. Greger brukade tala om de ord Paulus hörde och som ingen människa kunde eller fick uttala där i paradiset.

-Han blev uppryckt står det, sa Greger och lade till att det vore en stor sällhet att få uppleva denna lycka. Att få möta Gud.

Greger kunde inte säga att han hade mött Gud där utanför Lund, men han hade känt sin själ lämna kroppen, som då befann sig mitt ibland andra kroppar, och bara shamanens röst ekade överallt, en ukrainsk hednasång ingen förstod. Men det var denna sång som förde Greger ut kroppen och in i en salighet han aldrig känt förut.

-Guds närvaro kan jag förstå i naturen och i människor, men vad jag mötte var Gud själv, inte gudomlig närvaro utan Gud som en total omfattande Skapare av världen. Jag kan inte sätta ord på Gud annat än att han finns och att jag såg honom och hörde honom genom shamanen.

 

De satt tysta en stund. Sedan kom Elisabet över och kramade Greger hårt. De satte på sig ytterkläder och gick en promenad ned till havet. Småpratade om vad som hänt och vad det innebar.

-Jag kan inte upprepa känslan men shamanen hade en kraft som jag aldrig mött tidigare, sa Greger. Han fick oss, okända för varandra, att öppna upp och skapa något nytt, precis som Gud. Det var denna kreativitet som jag kände och som ledde mig ut ur kroppen och upp till Gud.  Kunde Paulus bli upplyft kan fler.

-Jovisst. Mycket av Jesus mirakel är av samma slag. Svårförklarliga men sanna. Så har jag förstått och så säger kyrkan. Men få har upplevt mirakel, som du gjorde.

-Livet, livet, sa Greger, och döden, döden.  Vi vet så lite och så plötsligt får vi insikt i vad allt handlar om.

 

De gick tillbaka hem efter att ha satt sina spår i sanden i Vallersvik där baptister hade döpts och dömts 150 år tidigare. Vårsolen sken mellan molnen och regnet var i luften.  De gick sakta hem på den gamla järnvägsbanken, nu gång och cykelbana i Rågelund. Greger höll om Elisabet och de pussades flera gånger på hemvägen, något de sällan gjorde utomhus. I fjärran skymtade Ringhals kärnkraftverk

Kap 11