Dagen efter mötet med studenterna mötte Anita och Greger shamanen på ett studenthem utanför Lund. Han satt i korridorens kök med Benjamin. En kort satt man i fyrtioårsåldern med en stor rock runt livet och liten mössa

-Dobrogo ranco, sa han vänligt och sträckte fram handen.

-Spasiboa, sa Greger som använde det enda ord han kunde på ryska.

 

Shamanen log och de slog sig ned. Benjamin sa att han hette Perun. Anita och Greger såg på honom. De hade talat i bilen till mötet om vilka språk som kanske kunde passa och kommit fram till tyska och franska.

-Sprechen Sie Deutsch? frågade Greger shamanen som lyste upp.

– Jawohl. Ich kann ein bisschen, svarade han och satte i gång med en vindlande historia om sitt liv i och flykten från gränsstaden Vovchansk.

Benjamin viftade med händerna och fick stopp på honom. Han kunde ingen tyska men sa på svenska att de måste prata om eldfesten.

-Fire! Bonfire!

-Feuer, sa Anita och Greger samstämmigt.  Das feuer fest. Wir sind Priester und die Studenten wollen uns zo kommen mit.

 

Greger fortsatte samtalet då Anita bröt ihop i fnitter. Hans tyska var bättre och efter en stund hade de rett ut situationen. Shamanen Perun skulle inte utföra några religiösa riter, besvärjelser eller välsigna studenterna, bara slå på sin tamburin, dansa och hålla upp sin spira.  Han gick till sitt rum och kom tillbaka med föremålen och en vit dräkt med ett vackert rött flätat band.

De drack kaffe tillsammans, tysta och eftertänksamma. Shamanen såg dem rakt i ögonen. Han utstrålade något svenskarna sällan mött. Han var en karismatisk och  helig man, det stod klart. Hans namn Perun var åskgudens namn, jämförbar med grekernas Zeus och den nordiske Tor.

 

Anita och Greger pratade med Benjamin om shamanen.

-Han är ofarlig men vi bör inte gå ut med att han är med, sa Greger. Får stiftet nys om vår medverkan blir det problem.

-Instämmer, sa Anita. Samma med teologprogrammet.

-Inga allvarliga bekymmer men vi har rykte och arbete att tänka på, sa Greger till Benjamin. Vi håller oss i utkanten.

-Var ska ni vara? frågade Anita.

-I Uppåkra, sa Benjamin. Det är en gammal kultplats sen stenåldern där. En halvmil härifrån.

-Jo vi vet, svarade Anita. Så det blir asatro, slavisk shamanism och så två prällar.

-Typ så, sa Benjamin med ett flin.

-Håll Alexander Bard utanför bara. sa Greger. Kommer han blir det ett jäkla liv. Pardon my French.

-Vi kommer inte annonsera om detta och han är inte inbjuden, svarade Benjamin. Jag var på hans boksläpp i Gamla Stan i höstas och vi har kontakt men inte mer.

-Tack. Har du läst något mer om synteism? Och har det med shamanism att göra? undrade Greger nyfiket.

-Har läst halva Process och event, sa Benjamin. Den är tung men shamaner nämns här och var. Ber att få återkomma.

 

De skildes vid utgången. Shamanen vinkade från köksfönstret. Greger och Anita tog sig tillbaka till teologen men körde först ner till Uppåkra. Benjamin hade nämnt en plats nedanför scenen vid det arkeologiska center som alla turister och andra intresserade besökte på sommaren. Valborg sista april skulle alla museibyggnader vara stängda.

 

Greger gick inte ut bilen men de stannade till vid parkeringen och vevade ned rutorna. Skyltar och pilar överallt.

-Bara inga vakter dyker upp på kvällen, sa Anita. Om de öppnar i mitten av maj är det nog folk där dagtid i alla fall.

-De och alla Skånepoliser kommer ha fullt upp med Siste April i Stadsparken, sa Greger. På mitt studenthem har de inte talat om annat även om de nog inte tillhör festprissarna direkt.

-Fint med bål här i Lund på Valborg, sa Anita. Brukar vara runt 25 000. Bålet tänds vid nio. I Uppåkra skulle de vänta till midnatt tyckte jag Benjamin sa.

De körde tillbaka mot stan och pratade om studenternas initiativ. Anita var mer skeptisk än Greger men de enades om att åka dit sent på kvällen och stå i bakgrunden. Gregers tal skulle bli kort sa han, bara några ord om våren vid kasen och så välsignelsen.

 

– Herren låte sitt ansikte lysa över Dig och vare Dig nådig. Herren vände sitt ansikte till Dig och give Dig frid, deklamerade Greger och Anita samtidigt i bilen. Amen.

-Jag vet att studenterna älskar att bli välsignade, sa Anita. Du kommer få än fler anhängare.

-Jag är inte så karismatisk som shamanen, skojade Greger.

 

Anita log och såg hemlighetsfull ut men sa inget. Några studenter vinkade till dem när de gick in i kaféet på institutionen och de vinkade tillbaka.  Rosa kom fram och hälsade.

-You two are very special people, sa hon. Maestros muy especiales.

De tackade henne och gick var och en upp till sitt. Anita hade möte med lärarkollegiet och Greger ett seminarium.  Nu var det två veckor kvar till Valborg och flera veckor till Kristi Himmelfärdsdag och Pingst.

Valborgsfirandet var ursprungligen en hednisk tradition som blivit kristen i och med helgonet Valborg visste Greger men det tänkte han nog inte nämna i sitt tal. Nu tände man brasan för att hålla oknytt  och häxor borta som de utländska studenterna påpekat, så några måste ha överlevt kristnandet tänkte Greger för sig själv.

Kap 10