Nyårsnatten 2023 förflöt enligt traditionen: Greger och Elisabet hade barn och barnbarn över till nio på kvällen. Sen pustade de ut framför teven och såg Tomas von Brömssen deklamera Tennysons Ring Out, Wild Bells! – i en medioker svensk version.

Ingen av dem orkade kommentera uppläsningen och göra jämförelser till Kulle, Krook och Malmsjö. Allt var redan sagt och upplevat och upprepat.

De såg varandra rätt in i ögonen när de skålade in 2024. Båda log och var lyckliga. Från London uppmanade palestinier i tevekanalen Al-Jazeera till vapenvila inför det nya året, utan krav på att frige gisslan vilket skulle leda till vapenvila. Greger var redan trött på Israel-Palestina konflikten, men redo för att dyka ned i området nästan exakt två tusen år tidigare.

Han tog upp en studie av kyrkofadern Justinus, men lade snabbt ned den igen på nattduksbordet och släckte. Elisabet sov redan. Sovrummet blev med ens tyst, svalt och mörkt som i en grav tänkte han innan han somnade.

Nästa dag, Nyårsdagen 2024, gick åt att ta upp studier av Justinus, läsa om Apostlagärningarna i Nya Testamentet och förbereda besöket i Lund i veckan.

Allt hade gått enligt de planer som Uppsalateologerna färdigställt åt honom. En halvtidsdoktorand som Greger fick dela rum med tre andra, en handledare var utsedd bland de många kvalificerade Lundaforskarna vars specialitet var judendom och kristendom vid tiden för Jesu födelse och död, plus och minus 200 år.

Denna inriktning kallades ”The Parting of Ways” dvs. när och hur judendom och kristendom skilde sig åt. Greger Svenssons handledare var docent i exegetik och välkomnade honom i mail och med ett tungt bokpaket som anlänt före nyår med böcker på engelska, tyska och en lättviktig kursbok på svenska om den tidiga Jesusrörelsen.

Elisabet gick runt i köket och sjöng för sig själv. Greger åt frukost och såg ut genom fönstret. En vind blåste från havet, men än så länge utan regn eller snö. Termometern visade på noll.

-Ska vi ta en sväng ned till stranden? frågade han. Innan det blir regn och rusk.

-Javisst kan vi det, svarade Elisabet. Lite trött är man ändå efter igår. Skönt att de kom men lika skönt att de for.

Greger log mot henne och reste sig för att ta på ytterkläder. Hon strök sig mot hans kind, nyrakad och len.

När de gick ned mot klipporna inne i Kungsbackafjorden berättade de om vad de förväntade sig inför det nya året. Inga fler barnbarn sa de båda men gärna husdjur. Greger ville ha en hund medan Elisabet en katt.

-Vi får se hur det går med Lund först, sa Greger. Jag blir ju borta ibland och du ska ut på dina besök.

-En utekatt är enklare, sa hon. Den kan springa som den vill. Och jag kan ta med den till vissa jag besöker tror jag . . .eller kanske inte om den springer i väg!

-Jag skulle akta mig för en diakon som kom med katt, sa Greger vänligt men bestämt. Fokus ska vara på den som söker hjälp och…

-Vissa behöver flytta fokus från sjukdomar och elände till något neutralt som ett djur. Men katter är ju egensinniga så på jobbet är nog hund bättre. Eller inget djur alls.

De småpratade medan de vandrade runt samma promenadväg de gått i alla år. Campingen var öde. Den tomma uppställningsplatsen för husvagnar med bara träfundament och stag till stängsel såg ut som en kyrkogård. Om ett par månader skulle sommargästerna anlända och byn leva upp. På den lokala mataffären kunde man höra tyska och danska. Själva for de gärna bort någon vecka under den värsta turistsäsongen i månadsskiftet juli-augusti.

Greger gick tankfull tillbaka till hemmet i byn. Elisabet talade i mobilen med sin mor och önskade Gott Nytt År – Feliz Ano Novo. Hon försökte alltid med de få ord hon kunde på portugisiska med sin avó nere i Varberg. Morfar var borta, den karske Henrik Holm från Bua fiskeläge söderut mot Varberg.

Elisabet stannade och väntade in Greger som gick långsammare nu i dimman som sköljde in från kusten. Hon tog hans hand och båda gick sakta uppför backen till byn. Hemma vilade de, åt kvällsmat, lyssnade på nyheterna och gick sedan var och en till sitt hörn i soffan. Stickning och Bibel i händerna. Ett par ljus tända och så var nyårsdagen över.

Greger hade lovat att vikariera för kollegor i jul och nyår så han betade av tre högmässor, ett dop, en måltid för hemlösa, mycket kyrkkaffe och en vesper – aftonsång – i hans favoritkyrka i Ölmevalla. Ingendera sammankomsten var särskilt välbesökt, utom dopet. Han var van vid runt tio besökare i kyrkan.

Ingen frågade om hans arbete som präst eller pensioneringen eftersom han hoppade in i församlingar han knappt kände. Sin egen hade han tagit farväl av innan jul och fått många gåvor, bland annat ett aktuellt storverk om den judiska och den kristna Bibeln som någon måste fått tips om och beställt tänkte Greger när han tog emot den i bykyrkans fina församlingshem där personal och församlingsmedlemmar samlats för att ta farväl.

Han tackade dem och höll ett spontant tal med värme och glädje till sina församlingsmedlemmar. De kom upp till honom och kramade och skakade hand. En rörd Greger Svensson lämnade sedan sin kyrka med glansiga ögon.

Måndag andra veckan efter nyår styrde han på E6:an söderut. Stannade till utanför Landskrona och skickade ett sms hem. Allt väl men mulet och blåsigt, nollgradigt vinterväglag. Efter drygt två timmars intensivt lyssnade på poddande amerikanska bibelforskare i bilens högtalare körde han in på parkeringen vid några ståtliga tegelbyggnader på Helgonavägen vid sjukhuset i Lund, Skånes universitetssjukhus.

Klockan 11 var avtalad tid med biträdande prefekt som skulle lotsa honom genom universitetsbyråkratin. Greger Svensson var inte obekant med den världen efter sin uppväxt i Knivsta strax söder om Uppsala, Fjellstedtska gymnasiets förberedande prästutbildning och sedan teologistudier.

Hans kandidatämne handlade om Erik Gustaf Geijers personlighetsfilosofi. Långt ifrån judendom och tidig kristendom men han kunde formalia och akademiska förväntningar. Praktiskt taget alla han växt upp med i Knivsta hade föräldrar som antingen arbetade på eller hade studerat vid Uppsala universitet eller något annat universitet.

-Välkommen, sade en färgstark lång kvinna i dräkt till honom där han väntat utanför prefektens kansli i en korridor full med bokhyllor och porträtt av företrädare vid teologiska fakulteten i Lund. Du måste vara Greger Svensson. Jag heter Julija Horvat som du nog vet.

-Tack, Greger Svensson, nybliven pensionärsdoktorand från Norra Halland, sa han och skakade hand.

De gick in till hennes modernt inredda arbetsrum där hon förklarade villkoren för hans forskarstudier.

-Svenska kyrkan betalar 50% av din tjänst och vi hoppas att du blir klar inom fyra år ändå. Det där vet du ju. Men har du några frågor?

-Ja. Är det mycket bråk runt konflikten i Gaza här i Lund? Uppe i Halland är det ju lugnt, men i Göteborg brinner det ibland. Särskilt i förorterna.

-Nej faktiskt inte. De demonstrationer som haft tillstånd har fungerat bra, både för och emot Israel och Palestina. Jag tror bråkstakarna drar till Malmö, svarade Julija Horvat som om hon visste mer än hon kunde berätta.

-Okay. Min forskning rör ju knappast dagens Israel och dessutom förföljelse av kristna från judar så det blir svårt att få mig till anhängare av antingen Hamas eller IDF. Men ändå vore det bra att ha lite information om säkerhetsrutiner. Vilka som får delta på seminarier och så vidare.

-Alla doktorander och anställda får delta. Övriga gör vi en bakgrundcheck på om de mailat in sitt namn och personnummer. Annars kommer de inte in och okända måste visa leg. Så vi har uppgraderat rutinerna sedan sjunde oktober i höstas.

De fortsatte tala om seminarierna, totalt fyra. Han kunde välja ett eller två att gå på: Allmän teologi, Gamla testamentet, Nya testamentet och judaistik. Hans handledare tillhörde det första allmänna så han valde det. Sen blev han villrådig angående ett till. Kanske judaistik eller NT.

-Du kan gå på alla några gånger och sen bestämma dig, sa Julija Horvat glatt. Ska vi säga två månaders testperiod?

Han nickade och kände att mötet var på väg att ta slut. Utan kaffe stod han sig inte länge.

En trappa nedanför administrationen i entréhallen låg ett stort kafé med många studenter. Han ställde sig i kön, köpte en kopp och en bulle och satte sig ensam vid ett bord. Logotypen Café LUX syntes på alla koppar, servetter, affischer och brickor. Allt från IKEA såg han.

En kvinna i kön i Elisabets ålder, runt sextio, såg på honom. Noga och förvånad.

-Men är det inte Greger? Vad gör du här? utbrast hon och log med hela ansiktet

-Hej Anita, vad kul att se någon man känner igen, ropade han över hela kön.

Båda skrattade. De hade läst i Uppsala i början av 1980-talet, båda på teologen vid Regnellianum. Många fester där i källarvalven och på Upplands Nation hade fört dem samman. Inget fysiskt eller romantiskt mellan dem, men de delade samma nyfikenhet på världen och tro på Skaparen som de sa. Inte Gud och sällan Jesus utan Skaparen som i den amerikanska självständighetsförklaringen 1776. Greger var en Guds man brukade Anita säga.

Anita och Greger fann att de fortfarande hade samma glöd i sina diskussioner. Hon hade fått tjänst som lärare på prästutbildningen i Lund och nu avancerat till en slags befordrad lektor, trots att hon saknade doktorsgrad.

-Åh, vad jag gillar studenter och deras liv, sa hon flera gånger. Varje höst samma förväntningar och samma tentaångest.

-Jag förstår, svarade Greger även om han kände tvärtom inför de unga förhoppningsfulla. Jag föredrar nog att verka ute i samhället, i kyrkorna och prata med vanligt folk. Men nu ska jag ju ge mig in i er värld igen.

De lutade sig tillbaka och sänkte rösten. Greger berättade om judarnas kritik av Jesus och hans anhängare. Om de verkligen skadade kristna visste han inte mer än vad som stod i Bibeln men snart skulle han bli varse trodde han.

-Det kallas visst kristofobi men det går ju inte att säga eller ens tala om i Sverige. Jag vet att kristna är den mest förföljda religiösa gruppen idag men nu ska jag gå till källorna.

-Vad spännande! Du kan väl gästföreläsa för mina studenter sen, sa Anita med inlevelse och tog fram sin iPad.

-Vänta lite, det är första dagen och jag vet inget alls.

Hon skrattade och la ned skärmen. De bytte mail och telefonnummer. Hon var gift med en läkare och bodde i Lund. Han hade ju sin husdiakon som han kärvänligt kallade Elisabet ibland.

Två dagar i Lund med inkvartering på Laurentiistiftelsens studenthem, bekostat av Göteborgs stift, hade han framför sig. I Uppsala hade han bott på Norrbyska Studenthemmet i ett snedvinklat rum kallat Romboiden (Euklides definition: En rektangel som varken är rätvinklig eller liksidig). Kristet men också studentikost med många fester och andliga diskussioner bland de endast manliga studenterna, de så kallade hemiterna.

Hans rätt stillsamma studentliv var nu över 40 år sedan och han hade ingen längtan tillbaka. Men som 65 årig forskarstudent skulle han påminnas om allt han lämnat i Uppsala. Greger tänkte att det var för väl att han inte hade börjat igen i Uppsala utan i Lund som var helt rätt plats. Inga minnen av samtal på biblioteket Carolinas steniga trappor, där lärda herrar som Thure Stenström och Thorild Dahlkvist smög förbi. Den ene skrev jämt, den andre aldrig.

Greger Svensson hade varit för ung för att minnas den ateistiske filosofiprofessorn Ingmar Hedenius, men hans prästätande dispyter kom upp i varje samtal om Gud och religion i Uppsala, ja i hela Sverige verkade det som. Hela Dekanhuset darrade om hans namn kom upp.

Greger tog några kurser på Filosofen på Villavägen bakom Botaniska Trädgården men var inte sugen på mer logik och språkexercis.

Anita och Greger lovade att ses om två veckor då han var i Lund igen.

-Du måste träffa de nya spännande studenterna och dina doktorandkollegor, ropade hon när de skildes.

-Jodå men jag tror inte de är intresserade av att träffa en gammal avdankad präst, svarade han.

De skrattade tillsammans medan de stod nedanför ingången. Anita kramade honom en sista gång i entrén till det pampiga tegelhuset där teologer och humanister höll till. Det såg precis ut som gamla Seminariet i utkanten av Uppsala som han cyklat förbi på väg mot Fyrisbadet tvärs över Fyrisån. I Lund hade tegelhuset tidigare hyst Zoologiska muséet.

Greger körde vidare till studenthemmet vid Södra Vägen tvärs över centrala Lund, mittemot Nöden i en anspråkslös låg tegelbyggnad. Han tog sig in med kod eftersom expeditionen var stängd på måndagar. Rummet var litet men bekvämt med en liten soffa, skrivbord och bred säng. Dubbelt så stort som hans studentrum i Uppsala. Laurentiistiftelsens boende i Lund hade fortfarande främst manliga teologer medan Norrbyhus hade tillåtit studentskor sedan ett tiotal år hade han hört.

Han lade sig på säng efter att ha hängt upp kläder och packat ur necessären på en hylla den gemensamma toaletten i korridoren. Vatten fanns vid ett handfat i rummet och han hällde upp ett glas innan han lade sig och somnade. Studentboendet luktade kyrka kände han i näsan.

Kap 3