Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022, översatt till svenska 2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, moderat och systembevarande liberalism.

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren, menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government”.

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornell-universitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neokonservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

2006 gav han ut America at the Crossroads: Democracy, Power and the Neo-Conservative Legacy där han går igenom den neokonservativa rörelsen och dess inflytande på president G. W. Bush beslut att invadera Irak våren 2003.

Misstag begicks, men Fukuyama bibehåller en liknande utrikespolitisk linje, nu kallad ”a realistic Wilsonianism” som innebär en viss tilltro till internationella initiativ, vilket Woodrow Wilson – USA:s president 1913–21 – stödde, men som tar mer hänsyn till andra staters interna förutsättningar.  Leo Strauss idéer var inte avgörande visar Fukuyama även om hans tankar om vad en regim, till skillnad från en politisk ideologi, innebär fanns med.

I Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan. Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism, utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism. Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott, men som urartat i hat mot vita och splittring.

Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar, menar Fukuyama som är född av japanska föräldrar i USA 1952, och försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar.

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hätsk identitetspolitik, eller till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska, vita arbetare blivit arbetslösa pga. globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket både vänsterliberalen Thomas Frank och den konservative Charles Murray visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen.

Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion. Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster.

Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen. Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Fukyyamas bok utom samtidigt som essäisten Adam Gopniks A thousand small sanities (på svenska 2022) till försvar för liberalismen. Dessvärre förklarar den inte varför liberalismen tappar mark, men den är en idéhistoriskt intressant översikt över personer och platser, och om ett säreget noshörningsmanifest.

Nästa och sista avsnitt om Douglas Murray