Tidigare på Bulletin och om hans bok Kattens filosofi

Denne flitige engelske filosof är den ende nu levande kvalificerade analytikern av liberalismen. Han har skrivit över tio böcker bara om liberalismen, flera om J. S. Mill och kan räknas till Isaiah Berlins lärjungar.

Vid millennieskiftet gav han ut den sista boken tillägnad specifikt liberalism, den nätta studien Two faces of liberalism (2000) som kan duga som en introduktion. Han fortsatte dock att kritisera liberala idéer senare i andra böcker om religion och utopism (Black mass, 2007, Seven types of atheism, 2018), där han utmålar liberal sekulär humanism som en spegelbild av teologiska, ofta våldsamma, statsbildningar.

Kristendomen verkar vara Grays återkommande referens till nästan allt illa vad politiker tänkt, särskilt från franska revolutionen 1789 fram till G. W. Bush invasion av Irak 2003. Han ser europeisk ateism som en inverterad kristendom, som något vi aldrig kan undfly hur vi än försöker. Liberalismens två ansikten är att den dels visar på samexistens och tolerans för skilda politiska system, dels visar på att samexistens och tolerans är de bästa politiska systemen oavsett. I det första fallet kan konservativa och illiberala åsikter tolereras och samexistera med liberala i ett modus vivendi, i det andra fallet är liberalt rationellt konsensus det överlägsna.

John Gray försvarar den ena sidan, modus vivendi och verklig tolerant värdepluralism, men anser inte att den andra där liberalismen visar sig segra är försvarbar. Han skriver:

”Det toleransideal som vi har ärvt förkroppsligar två oförenliga filosofier. Sett från den ena sidan är liberal tolerans idealet för en rationell konsensus om det bästa sättet att leva. Från den andra är det tron att människor kan blomstra på många sätt i livet. Om liberalismen har en framtid är det genom att ge upp sökandet efter en rationell konsensus om det bästa sättet att leva.” (Two faces of liberalism, 2000.s. 1).

Alltså, liberaler har rätt i att tolerera andra åsikter, men de ska inte hålla fram liberala som ett särskilt förnuftigt ideal att ensas kring utifrån universella principer. Detta har svenska socialliberaler/socialdemokrater, där alla åtta riksdagspartier ingår, svårt med, särskilt de två partier som kallar sig liberaler.

Tolerans som vägen till sanning eller tolerans som vägen till samexistens. Gray menar att den första varianten började med 1600-talsliberalen John Locke. Den andra formulerades av Thomas Hobbes vid samma tid. Gray menar att tanken på att förnuftiga samtal ska leda till enighet om samhällsfrågor har knappast fog för sig. Samtal kan möjligen visa hur skilda åsikter kan artikuleras. Hans eget begrepp, ”agonistic liberalism” (agon, strid på grekiska, hämtat från Isaiah Berlin, men genljuder av Carl Schmitt), dvs. stridbar liberalism, bygger på att liberaler visst kan slåss för sina åsikter, men då utifrån partikulära perspektiv.

Den pragmatiske filosofen Richard Rorty skrev att svarta amerikaner har samma rätt som vita, men inte utifrån universella rättigheter utan för att de är amerikaner. John Gray skulle instämma, men har mer att säga om liberalismen (som för Rorty delvis kan försvaras utifrån ironi, vilket John Gray avvisar som varande alltför upplysningsliberalt och därmed utopiskt).

Historiskt har samexisterande religioner och ideologier fredligt funnits såväl i antiken som i det buddhistiska och hinduiska Indien, Israel, Bysans, Osmanska Riket. Anledningen var att det inte fanns en uppfattning om alla människors lika värde. Men det fanns en syn på vad som utgjorde det goda och rätta livet för fria rika män hos filosofer som Platon och Aristoteles, liksom senare för Mill.

Ateisten John Gray anser att kristendomen tog vid genom att ogilla att människor och samhällen kunde vara annorlunda från varandra. Liberaler idag har samma harmoniideal som Sokrates, kyrkan och Upplysningen:

”Men ett ideal om harmoni är inte den bästa utgångspunkten för hur tänka på etik eller styre. Det är bättre att börja med att förstå varför konflikter – i samhället som i själen – inte kan undvikas/…/ för det dominerande idealet om liberal tolerans kan det bästa livet vara ouppnåeligt, men det är lika för alla. Ur modus vivendi-synpunkt kan inget liv vara det bästa för alla” (op cit., s. 5).

Vi behöver inte en gemensam värdegrund utan institutioner som tillåter skilda synsätt att samexistera, en värdepluralism. Detta leder till att motstridiga intressen kolliderar, men Gray håller fast vid att i konfrontationer mellan skilda grupper med vitt skilda etiska uppfattningar kan båda ha rätt och en kompromiss vara omöjlig. Värdekonflikter tillhör människans gemensamma liv och värdepluralism kännetecknar den moderna Västvärlden sedan nationella sammanhang ersatts av globala och importerad mångkultur och islamisering.

Den utveckling inom liberal politisk teori som velat ersätta föreställningar om det goda med föreställningar om det rätta och rättigheter, dvs främst moralfilosoferna John Rawls och Joseph Raz, men även libertarianer som Robert Nozick och F.A. Hayek, imponerar inte på John Gray. Han menar att precis som åsikter om det goda skiljer sig åt, gör åsikter om det rätta, rättvisa och de rättigheter som då följer utifrån filosofkollegan H. L. A Harts kritik av Rawls 1983.

Att sätta det rätta före det goda, något som Kant talat för, är bakvänt menar Gray. Rättvisa utan innehåll om vad som är rättvisa är ett tomt begrepp. Samhällen och folk skiljer sig lika mycket åt om vad som är rättvist som vad som är gott. Men han vill inte gå med på att värdepluralism betyder att «anything goes». Ibland är en liberal regim det rätta för att bibehålla värdepluralism, ibland inte. En fundamentalistisk liberalism som bara kan respektera liberalism är orättfärdig och intolerant.

Möjligen kan EU:s hållning till Ungern och Polen kvalificeras som sådan liberalism vars rötter Gray ser i universella projekt som Upplysningen och kristen utopism, idag förvaltade av socialdemokrater lika mycket som liberaler.

Att bejaka att människor trivs i olika slags samhällen betyder inte att det inte finns universella värden, menar han vidare. Det betyder bara att universella värden inte kan realiseras av ett slags politiskt styre, vilket liberaler ofta gör och syftar då på liberala demokratier. Deras rötter i Upplysningstiden är lika repressiva som religiösa doktriner i sina heliga böcker. Historien visar ingen tydlig riktning och civilisationer är kortvariga och svårtolkade, då som nu. Rawls och hans gelikar när tanken på en progressiv utveckling där allt fler industriländer blir mer lika varandra i och med modernisering. John Gray citerar den brittiske analytiske filosofen Stuart Hampshires föredrag ”Justice is Strife” från 1991:

“Positivisterna trodde att alla samhällen över hela världen gradvis kommer att förkasta sina traditionella värden /…/ på grund av behovet av rationella, vetenskapliga och experimentella tankesätt som en modern industriell ekonomi innebär. Detta är en gammal tro, utbredd på 1800-talet, att det måste finnas en steg-för-steg konvergens av liberala värderingar/…/ alla sådana teorier har ett prediktivt värde på noll” (op cit, s. 23)

John Grays definition av liberalismen innehåller just denna felaktiga historiesyn, meliorism, som hyser en övertro på en progressiv ständigt bättre utveckling. De tre andra kännetecknen är individualism, jämlikhet och universialism. I samlingsvolymerna Enlightment’s Wake (1995) och Heresis: Against progress and other illusions (2004) nagelfar han liberalt utopiskt tänkande och dess negativa konsekvenser i form av västerländsk dominans och krigförande demokratisyn.

Han anser att Västvärlden kommer sakta förfalla, men inte utmanas av Kina, Ryssland och Indien. Kreativitet och teknikutveckling, som ansågs vara utmärkande för liberal kapitalism, pågår även i icke-liberala länder. Några av dem har marknadsekonomier, som Japan, Sydkorea, Taiwan, utan att ha anammat den västerländska liberala livsstilen.

John Gray slutade att ägna sig åt liberalismen runt 2000 och fortsatte med miljö- och djurfrågor (boken Katter och meningen med livet 2024), religionskritik och genteknik. Men av alla tänkare som refererats i föreliggande text är han den mest nyanserade och kunnige kritikern av liberalismen. Han kallar sig ibland för post-liberal, ett medvetet vagt begrepp, som blivit populärt i flera politiska läger.

Nästa avsnitt om Francis Fukuyama