Även i Bulletin

Den politiske kommentorn James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea (2019) är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar. Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.

Likt en tjurskallig socialdemokrat dröjer Traub sig kvar vid forna framgångar. Han går igenom de ärorika föregångarna, de amerikanska presidenterna Jefferson, Madison, européernas J.S. Mill, Toqueville, och den segrande socialliberalism som kom fram i början av 1900-talet runt tidskriften The New Republic.

Med Teddy och FD Roosevelt stärktes staten mot oligopol. Freden i 1945 möjliggjorde en amerikansk liberalism byggd på välfärdsstaten, dock blygsam jämfört med de europeiska. Liberalismen blev en medborgerlig religion, «a civic religion» vars predikant, president L.B. Johnson satte ett socialliberalt sigill i 1965 med Demokraternas kamp för de svarta, «The Great Society». Sedan bröt kravaller ut i svarta områden över hela landet.

“Liberalism had unleashed forces its leaders could neither control nor keep within the confines of traditional political negotiation”, skrev två kommentatorer 1991 i boken Chain reaction, apropå rasmotsättningarna. Citatet inleder kapitel 7 «The Great Society goes up i flames».

Han skyller Republikanen Reagans seger 1980 på de neokonservativa, den kristna högern, radiomannen Newt Gingrich, Reagans charm och nyliberal ekonomisk teori och utbudsekonomi. Demokraterna och liberalism hade förknippats med skatteslöseri, mjuk kriminalpolitik och skepsis mot medelamerikaners moral och kultur. Därför förlorade Demokraten Jimmie Carter 1980.

Traubs ideologiska slutsatser för liberalismens del var att nästa Demokratiska presidentkandidat, vilket blev Bill Clinton i 1992, måste vända sig till medelklassen, inte till de fattigaste och inte till välfärdsstatens bidragsutdelande tjänstemän. Clinton försökte reformera välfärdsprogrammen, med inspiration från höger, för att rädda dem. Han sa till sina rådgivare: ”FDR räddade kapitalismen från sig själv. Vårt uppdrag har varit att rädda regeringen från sig själv. Så det kan vara en progressiv kraft.”

Men Clinton var en korrupt och vimsig kvinnokarl. Traub tecknar honom som en principlös maktmänniska som triangulerade Republikanerna genom att ta över deras förslag men slå in dem i nya paket.

Näste Demokratiske president, Barack Hussein Obama, var också en pragmatisk liberal. Traub kallar hans kritiker för rasister och konspirationsvurmare, vilket han upprepar angående Trumps väljare. Hur ska han då förklara att liberalismens motståndare vunnit i så många länder de senaste decennierna?

Han åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande. Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterar Traub i sin bok.

En som drog samma slutsats hösten 2015 var Yoram Dinstein, en israelisk professor emeritus i internationell rätt, på besök i Österrike där FPÖ fått ökat stöd (20 procent 2013, 26 procent 2017) : ”Om priset för att ta flyktingarna är att föra fascister [som FPÖ] till makten, hoppas jag att de motar tillbaka flyktingarna”.

Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner. Han är själv anställd på New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.

I kapitlet ”Why did one half of America choose an illiberal democracy?” försöker han reda ut vad sympatierna för Donald J. Trump kan bero på: att DJT vädjade till rädslor för främmande och potentiellt farliga folkgrupper, medelklassens fallande reallöneutveckling och dess rädsla för en ny ekonomisk kris i stil med 2008–2010, arbetarklassens rädsla för arbetslöshet (utan några a-kassor) och utflyttning av (enkla) jobb till Asien, dvs för globaliseringens och automatiseringens avigsidor. Kom också ihåg att globalisten Clinton införde frihandelsavtalet NAFTA.

Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045. En viss insikt om att liberalismens vinnare, de välmeriterade ”mandarinerna” (Traubs term), inte kan se sin sekulära kosmopolitism och rationalism som en samhällelig variant bland andra, till exempel konservativa, kommunitära, traditionella, är något Traub håller med den konservativa kritikern Patrick Deneen om.

Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabela för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Vara fri att lyckas, och misslyckas, betyder mer för amerikaner än för svenskar.

Traub kan gå dock med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här på 1940–50-talen då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge. Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.

Nästa avsnitt om libertarianen Tyler Cowen