Tidigare inlägg på bloggen och i Bulletin

I studien Why liberalism failed (2018) av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat liberalism, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet, upp den klassiska politiska filosofiska tråden från sin föregångare, Leo Strauss.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Deneens kritik ut på att Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från John Locke under 1600-talet, har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken. Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sexualitet och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”Grekerna betraktade särskilt självstyre som en kontinuitet från individen till staten med insikt om att detta endast var möjligt genom att ömsesidigt upprätthålla och fostra dygderna nykterhet, visdom, måttlighet och rättvisa” (Why liberalism failed, 2018, s. 22)

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Jesus ankomst och efteråt. Under medeltiden förstod människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen, som dock Deneen avvisar som för utopisk.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser. Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, är en statsindividualism som blivit alltmer vanlig även i USA. Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare. Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: Den befriade individen och den kontrollerande staten:

“Hobbes Leviathan skildrade dessa verkligheter perfekt: staten består enbart av autonoma individer och dessa individer är ‘inneslutna’ av staten.” (op cit, s. 38–39).

Deneen visar hur staten ökar sin kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig, måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer. Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Thomas Hobbes beskyddare.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den svenske moderate ideologen och sociologiprofessorn Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål. Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de antika tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 2500 år. Över två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten till att navigera i sitt personlige kaos, kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen:

”I hjärtat av liberal teori och praktik finns statens framträdande roll som agent för individualism. Just denna befrielse genererar i sin tur liberalismens självförstärkande cirkel, där den allt mer nedskrivna individen slutar med att stärka staten som är dess egen upphovsman. Ur liberalismens perspektiv är det en god cirkel, men ur mänsklig synvinkel är det en av de djupaste källorna till liberal patologi” (op cit, s. 59)

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet, vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns, men betydde lite. Liberal Arts studier som det heter i USA (efter latinets Artes liberales) är idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för.

I kapitlet «Liberalism against Liberal arts» upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant:

”En utbildning som passar en res publica har ersatts med en utbildning som lämpar sig för en res idiotica – på grekiska en ’privat’ och isolerad person” (op cit., s. 112)

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel. Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över, men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sin Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalismens försvarare i dag betraktar sina missnöjda landsmän som efterblivna och återfallna, och tillskriver dem ofta de mest onda motiv: rasism, inskränkt sekterism eller trångsynthet “ (op cit, s. 181-82)

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E. F: Schumacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

I Deneens uppföljare Regime Change: Towards a Postliberal Future (2023) levererar han flera lösningar. Vad som bör ersätta det liberala förfallet med dess dysfunktionella falska elitism är en ny elit som respekterar massan är hans huvudbudskap, en god folkligt förankrad och kunnig elit.

Huvudmotsättningen i samhället går mellan de få mäktiga och en maktlös massa, mellan ledare och ledda menar Deneen och stöder sig på historien. Men de senaste århundradena har liberalismen segrat ekonomiskt genom marknadsekonomin och socialt genom individualismen. De besuttna herrarna ersattes av valda ledamöter och demokratin segrade så vad kunde gå fel?

Deneen menar att liberalismen döljer sin elit av inflytelserika personer, ofta välutbildade och förmögna men framför allt med ett socialt och kulturellt kapital inom medier, offentlig sektor och teknisk utveckling. Teknokrater och progressiva experter ersatte aristokraterna, vilket James Burnham skildrade tidigt i The Manegerial Revolution 1941.

Idag fruktar denna nya klass folket och gör allt för att hålla det nere. Deneen visar upp ett USA på dekis med sjunkande nativitet, stigande ojämlikhet, splittrade familjer och unga med stora studieskulder. Ett kallt inbördeskrig pågår enligt professor Deneen.

Där högern hyllar den fria marknaden som utsätter inhemska arbetare för utländsk konkurrens hyllar vänstern fri sexualitet och droger. Båda ideologier gynnar eliten mer än folket som mår allt sämre.

I stället för en hycklade välutbildad liberal elit som föraktar de mindre framgångsrika och outbildade, arbetarklassen i synnerhet, vill Deneen se en äkta elit som försvarar vanligt folk. Klassiskt skolad som han är -han skrev sin första bok i politisk teori om Homeros hjälte Odysseus – så menar Deneen att de antika tänkarnas politiska ideal fram till och med John Locke, Hobbes med flera på 1600-talet var just en aristokrati som respekterade de mindre bemedlade. Herrarna styrde utifrån traditioner, visdom och var inriktade på att bevara, inte förändra.

Upplysningen, marknadsekonomin och den franska revolutionen lade grunden till den ständiga förändring som dagens två amerikanska partier bekänner sig till – ”The liberal party of Progress” dvs Demokraterna och ”The conservative party of Progress” dvs Republikanerna. Ingendera är konservativa i den mening den katolske konservative statsvetaren Patrick Deneen vill se.

Greken Aristoteles, romaren Polybios, katoliken Aquino, ja även ränksmidaren Machiavelli var alla eniga om att ett styre bestående av en elit som var lojal mot folket var det bästa. Alternativen tyranni, oligarki och demokrati var sämre. I denna blandade styresform, ”mixed government”, kan delarna antingen blandas helt, som i en smoothie föreslår Deneen lustfyllt eller blandas försiktigt med alla delar för sig, som i en sallad med separata ingredienser.

Den amerikanska konstitutionen inspirerades delvis av denna tankefigur men inte helt. Protester underifrån mot en oförstående elit av välbärgade och mäktiga har ständigt återkommit. Populistiska rörelser växte från vänster för drygt hundra år sedan med People’s Party och idag från höger.

Karl Marx förstod dynamiken men hade fel botemedel. Deneen ser likheter mellan hans kritik av den råa kapitalismen och de konservativas kritik av industrisamhället men där tar likheten slut.

Klassisk liberalism i 1700-talstänkaren Adam Smiths anda och progressiv liberalism under 1900-talet där alla traditioner rivs ned är lika illa som marxismen. Båda vill total frigörelse från den förgångna bara med skilda medel och hastigheter, en analys Deneen delar med filosofen Leo Strauss som tydligt influerat hans tänkande.

För Deneen är vanligt folks sunda förnuft och deras levnadsvanor grunden för politiskt styre. Den nuvarande liberala eliten bryr sig mindre om de amerikanska arbetarna och småföretagarna än de stora internationella bolagen och symbolpolitiska trender som woke och förment antirasism. Som herre på täppan kan den liberala eliten spela ut vita och svarta arbetare mot varandra vilket gjordes under BLM-kravallerna 2020.

Liknande kritik av progressiva mäktiga liberaler gjordes tidigare av Christopher Lasch och Charles Murray (i The Revolt of the elites och Coming apart). Deneens nya grepp är att inte bara ställa en diagnos utan också ge medicin men där blir hans vision mer otydlig.

”Common good conservatism” – konservatism för allas bästa – eller med ett svårbegripligt begrepp – ”aristopopulism” – är framtidens politiska ideologi enligt honom. Folket ska styras men vara händerna på de herrar som vill dem väl. Donald Trump var en inkompetent narcissist men de som valde honom visste ändå bättre än att välja elitliberalen Hillary Clinton. Statistik visar att kampanjmedel till omval av Trump 2020 kom från hemmafruar, arbetare, lågutbildade medan Biden fick de mäktigas stöd.

Han begränsa pornografin, minska antalet skilsmässor och utomäktenskapliga barn, stödja nativiteten med ungerska metoder, försvara jobb i USA, minska den ständiga förändringstakten i arbets- och vardagsliv, stödja gemensam folklig kultur och upprätta en blandad konstitution, åtminstone som ideal. Ordet ”common”, som finns i hans ideal om ”common good conservatism”, innefattar dels det vanliga, dels det delade i en äkta samhällsgemenskap. En slags kommunitarism alltså.

Nästa avsnitt om liberalen James Traub