Kommenterar en sociologisk analys av  1968 i  Bulletin

Lundasociologen Olof Hallonsten fascineras av 1968. Även jag, som växt upp i skuggan av upprorsåret då jag var 10 år, är intresserad men inte som han, född 20 år efter Les Événements, soixante-huit de Paris.

Han presenterade sin analys av ”1968” vid en bokrelease i Göteborg härförleden som ingår i antologin Kontinuitet och förändring: Essäer om spårbundenhet i samhället (2024, redaktörer Olof Hallonsten och Anna Persson).

Kortfattat går så lägger han till fenomenet ”1968” som en femte, gnällig och lättkränkt ”juridifieringsvåg” efter de fyra första rättsliga byråkratiseringsvågor som den tyske sociologen Jürgen Habermas tidigare formulerat (vars allt större och  effektivare ”system” hotar den mänskliga ”livsvärlden”):

Nr 1 – Den borgerliga staten, 1700-talet, Europa

Nr 2 –  Den konstitutionella staten, 1800-talet, Europa, särskilt Preussen

Nr 3 – Den demokratiska konstitutionella staten, 1800-och 1900-talet, USA och Europa

Nr 4-  Den demokratiska välfärdsstaten, 1900-talet, USA, Europa

Den fjärde varianten, som fullbordades efter 1945, kännetecknas av ett ”social-korporativistiskt paradigm”,  bestående av keynesiansk makroekonomi, tysk- och fransk kristdemokrati, nordamerikansk liberalism á la Roosevelt och skandinavisk socialdemokrati.

I Storbritannien växlade höger och vänster vid makten, men båda premierade likformighet, planering, formalisering och allt annat som samtliga länder i Europa gjorde, även öster om Berlinmuren. Medborgarna skulle betala skatt, bete sig som grannarna och de på radio och teve.

1955 sjöng vismakaren Ulf Peder Olrog ironiskt om ”Medelsvensson” (tolkning av Sven Bertil Taube):

”Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden. Du ska tro det som Svenssons tror om du ska tro nå′t alls, För att jämt vara den som stör kan inte löna sig i längden”

Hallonsten skriver: ”För den genomsnittlige representanten för den 50-talsarbetarklass som med stora kliv närmade sig en mycket trygg medelklasstillvaro, med tanke på vad som föregått denna tid i termer av krig, förstörelse och lidande, så måste detta samhällskontrakt ha tett sig som ett rent kap. Annat var det med deras barn och barnbarn”.

Vi övergår direkt till dem, de som kallas 40-talister, ”68-orna”, ”boomers” och annat. De såg förtyck och elände omkring sig hemma och utomlands, särskilt i Vietnam (se Kim Salomons Rebeller i takt med tiden, 1996) och försökte göra politisk revolution, men misslyckades efter 1970 när vänsterterrorister fått alla vettiga upprorsmakare att ta avstånd och arbetarklassen knappt engagerat sig.

Men Olof Hallonsten menar att den kulturella revolutionen blev mer lyckad, dvs att vardagslivet förändrades såtillvida att politiska krav omformulerades till juridiska, byråkratiska och normativa krav som faktiskt kan genomföras, om (den politiskt korrekta) viljan finns.

Surmulen normkritik och gnälliga krav på rättvisemärkt kaffe i fikarummet har ersatt fabriksockupationer och gatustrider med polis. Ska man vara noga så är barnen och barnbarnen till 40-talisterna mest outhärdliga, de som idag är under 50 år.  Deras mor- och farföräldrar är ofta mer förnuftiga även om de kan stå till vänster.

Sociologen Hallonsten analyserar sin egen generation, född på 1970-talet:

”Vadhelst den senmoderna medelklassen upplever som ett hot eller en risk – sjukdom, död, naturkatastrofer, arbetslöshet, bostadsbrist, inflation – så förväntar den sig att samhällets institutioner ska förmå att möta dem och korrigera dem, och förvänta sig en lösning eller åtminstone en åtgärd, gärna paketerad och brandad så att den framstår som särskilt betydelsefull och ger ett särskilt erkännande till just den grupp eller det särintresse som för tillfället uppfattas som utsatt eller hotat”.

Vi känner igen dessa krav på regleringar och utvärderingar som förpestar minsta lilla transaktion eller kontakt i vardagslivet. Någon är kränkt och vips ska allt ställas i ordning. Den butiksägare som skäller ut tiggare vid entrén till hans affär blir själv utställd av kunder som sedan ringer polis. Att sätta upp en kamera är olagligt och att förvägra vissa personer inträde i butiken likaså.

Begreppet ”anarkotyranni” förekommer inte i Hallonstens beskrivning men passar väl in.  Det är ett dysfunktionellt tillstånd där staten är anarkiskt hopplös på att hantera större frågor men skoningslöst tyrannisk i upprätthållandet av små frågor,  som statens misslyckande att upprätthålla lagar samtidigt som den kriminaliserar laglydiga och oskyldiga.

Var kan en Sjätte (av)Juridifieringsvåg uppstå som återger medborgarna sin frihet? Det är en annan diskussion men frågan måste ställas.