Tidigare i podd med Ronie Bergren och i Bulletin

Journalisten och historikern Thomas Frank är en ovanlig kritiker av den amerikanska liberalismen. I sin Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) går han till storms mot samma liberala övre medelklass som Donald Trump, Bernie Sanders och högerpopulister angripit, men Frank gör det från en arbetarklassvänster. Han är vad man skulle kunna kalla en vänsterpopulist.

Jag såg honom själv på Kulturhuset i Stockholm 2017 och greps av hans kvickheter och kunskaper. Frank är i mångt och mycket en arvtagare till Christopher Hitchens, som också började vänsterut.

Frank ser den rådande etablerade liberalismen i USA, särskilt på dess vänsterliberala öst- och västkuster, som ett elitfenomen, uppburet av 1968 års radikaler. Demokraterna lämnade, enligt honom, arbetarna på 1970-talet och har sedan dess vunnit mark bland storstadsliberaler, tjänstemän och kvinnor, precis som socialdemokrater och vänster gjort i Europa. Medan medelinkomster bland lågavlönade sjönk.

Från 1930-talet till 1980 steg lönerna för 90 % av befolkningen. Men från 1997, Demokraten Bill Clintons sista år, till idag har inga tillväxtökningar gått till denna majoritet. De rika har dock blivit rikare. Barack Obama pratade mycket men gjorde inget, menar Frank. Han skyller i första hand på Republikanerna, men menar att Demokraterna svikit sina egna vanliga medelklassväljare som inte har universitetsutbildning, precis som de svikit arbetarklassen.

Båda partier har lierat sig med en global socialliberal elit, i valet 2016 representerad av Hillary Clinton, men också av alla tidigare Demokratiska presidenter och presidentkandidater sedan George McGovern 1972 som visserligen förlorade mot Republikanen Richard Nixon men visade tidigt vägen genom att vinna fler urbana välutbildade väljare än outbildade arbetare och lantisar. FDRs New Deal representerade obsoleta tankar och måste begravas, igen och igen, menar Frank.

Taktiken sedan dess har varit att vinna i båda lägren, vita, radikala medelklassväljare (1968-generationen, idag woke) och traditionell arbetarklass. Frank menar att klasskillnaderna dem emellan är viktigare än deras åsikter.

Medelklassväljarna var ointresserade och inte berörda av ekonomisk ojämlikhet. En rådgivare till president Jimmy Carter, Alfred Kahn, sade öppet att han gärna såg att lastbilschaufförer och fabriksarbetare i framgångsrika branscher fick det sämre. Carter, president 1976–1980, inledde Demokraternas val av teknokratiska ledare som hellre administrerade kapitalismen än kritiserade och avskaffade den. Ungefär som våra socialdemokrater.

Vad som särskiljer Thomas Frank från liberalismens kritiker högerut är att han försvarar den mjuka liberalism som retat upp många; låga straff, vekhet mot Sovjet, för fler minoritetsrättigheter. Därmed gör han sig själv till en av den förstående liberala medelklass som inte vill se hårda tag mot kriminella och bejakar särrättigheter.

Han menar att hårda tag, som Clintons workfare, dvs att bidragsmottagare måste arbeta för att ta emot bidrag, och ekonomisk ojämlikhet, utmärker dessa nya Demokrater.

Wall Street, Silicon Walley, globala storföretag och 1968-rebeller inklusive deras barn och barnbarn, enades under 1990-talet bakom Demokraterna menar Thomas Frank, under ihärdigt tal om post-industriellt samhälle byggt på kreativ datorisering (Robert Reichs bok The Work of Nations 1991, Richard Floridas The Rise of the Creative Class, 2002) och nya tjänstearbetare, så kallade ”wired workers” under Internets första boom.

Obamas handfallenhet och bailouts av storbankerna 2007–2010, betalda av skattebetalare och sedelpressar, gjorde många Demokrater och vanliga amerikaner besvikna. De var knappast inbjudna till Martha’s Wineyard, en ö vid Massachusetts kust, där USA:s liberala elit semestrar.

Det räcker inte för Demokrater att vara mot Republikanerna, som utmålas som ondsinta och snåla herremän. Mer måste till.

Är då Thomas Frank i första hand socialdemokrat (bästa beskrivningen på en klassisk Demokrat) eller populist? I hans två senare böcker, Rendezvous with Oblivion: Reports from a Sinking Society (2018) och People without Power. The war on Populism and the Fight for Democracy (2020) klarnar bilden av en populist som ogillar Trump, oroar sig över klassklyftor, men inte ser något alternativ bland de två politiska lägren, vänster/höger, Demokrater/Republikaner.

Hans analys av ett tudelat USA med en liberal elit och vanligt folk liknar den konservative sociologen Charles Murray i Coming apart: The state of white America (2012), men Franks vildsinta stil påminner mer om populisten Jim Goads The Redneck Manifesto (1997). Vill man förstå framväxten av arg populism i USA, vänster och höger, är Frank och Goad de bästa guiderna.

Nästa avsnitt handlar om Edward Luce