I denna serie om liberalismens kritiker har den politiska filosofen Judith Shklar (född 1928 i Lettland, död 1992 i USA) en intressant mellanposition.

Hon är en skeptisk liberal som myntat begreppet «liberalism of fear» (översatt som «rädslans liberalism» i Timbros utgåva 2016 och i Isobel Hadley-Kamptz studie Frihet & fruktan 2011, där kallad «skräckens liberalism»).

Om John Rawls var en glättig socialliberal, så var Judith Shklar den tvära högerliberal som knappast tror att folks beteende kan formas in i välfärdssystem via social ingenjörskonst. För Shklar bygger 1900-talets västeuropeiska liberalism på en alltför naiv människosyn. Hon lutar mer åt de realistiska maktanalytikerna Machiavelli och Hobbes under 1600-talet än de mer optimistiska Locke och Mill under senare sekler.

Shklar var som pessimist övertygad om att något system annat än materiellt inriktad välfärdsliberalism kunde inte vinna gehör, men hon ville ändå bidra med sin skepsis, lite som Leo Strauss, en konservativ liberal som inte kunde låta bli att kritisera liberalismen utan att erbjuda mycket annat än de otidsenliga föredömena Platon och Aristoteles.

GRYMHET FÖRST

Hennes filosofiska grund bygger inte på rättvisa eller samhällskontrakt utan grymhet, dess frånvaro och existens. Hon hämtade inspiration från 1600-talsessäisten Montaigne, vars essä om just grymhet slog henne som ett oerhört faktum att bemästra för varje politisk filosofi.

Liberalismen försvaras bäst genom att sätta grymheten först, ett fundamentalt ont, summum malum. ”Rädslan för rädsla kräver ingen ytterligare motivering, eftersom den är irreducibel” skrev hon vilket stämmer. Alla vet vad smärta och ondska innebär.

I och med denna gemensamma grund behöver inte liberalismen utgå från en gemensam filosofisk eller religiös ideologi. Liberaler behöver bara ta avstånd från sådana politiska doktriner som inte gör skillnad mellan det privata och det offentliga, till exempel islamism, socialism, antikens stadsstater. Men hon är även skeptisk till sin egen skeptiska variant av liberalismen:

”Men det är rättvist att säga att det jag har kallat att ‘sätta grymhet först’ inte är en tillräcklig grund för politisk liberalism. Det är helt enkelt en första princip, en moralisk intuition baserad på riktig observationer på vilken liberalismen kan byggas, särskilt för närvarande. På grund av rädsla eller systematisk grymhet är så universell, moraliska anspråk baserade på dess förbud har en omedelbar överklagande och kan vinna erkännande utan mycket argument.

Men man kan inte vila på denna eller någon annan naturalistisk felaktighet. Liberaler kan börja med grymhet som ondskans företräde endast om de går utöver sitt välgrundade antagande att nästan alla människor fruktar det och skulle undvika det om de kunde. Om förbudet mot grymhet kan universaliseras och erkännas som ett nödvändigt villkor för personers värdighet, då kan det bli en princip för politisk moral […] Vad liberalismen kräver är möjligheten att göra grymhetens och fruktans ondska till den grundläggande normen för dess politiska praxis och föreskrifter. Det enda undantaget från regeln är förhindrandet av större grymheter”

(Shklar i Liberalism and the Moral life, red Rosenblum, 1989, s. 29-30)

Att alltid undvika grymhet kan leda till en utbredd misstänksamhet mellan samhällsvarelser där alla är beväpnade, som i delar av USA. Demokratin tillåter missnöjda, ja kränkta och förnedrade medborgare att vittna om vad de utsatts för, vilket fått tragikomiska proportioner idag, men troligen var korrekt när Judith Shklar undervisade vid Harvard på östkusten fram till 1980-talet. Hon ansåg dock att offrens ressentiment kunde slå över i oproportionell hämnd mot eventuella förövare.

Shklar citeras i förordet till antologin att man kan vara liberal av det skäl att:

”Människan är grym, i bästa fall ofullkomlig. Så fort hon får makt över andra finns risken att hon missbrukar den, för att berika sig själv på den andres bekostnad, för att hon njuter av den andres underordning, för att hon inbillar sig att det är det rätta. Vi är bara så goda som normer och lagar tvingar oss, fröet till ondska finns inom alla” (Shklar, Rädslans liberalism, 2016, s. 7)

STATENS MAKT

Människor ska enligt Shklar utsättas för så lite makt från staten som möjligt eftersom statens representanter, som är ofullkomliga människor, kan missbruka sin makt och leda till grymma konsekvenser. Hennes vision ligger nära Isaiah Berlins begrepp om negativ frihet och det tidiga USA. Men hon är inte helt enig med honom om att frånvaro av negativ ofrihet är tillräcklig.

En stat som har missbrukat sin makt, som den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten med sina tvångssteriliseringar, folkomflyttningar pga. vattenkraft, socialtjänstens barnomhändertaganden med mera, behöver bemötas med argument från en klassisk liberal position, delvis utifrån Judith Shklar, men även von Hayek som hon dessvärre ogillar.

”Ingenting kan rättfärdiga en grym stat, ingenting är viktigare än att skydda oss från statens övermakt och övergrepp. Statens viktigaste uppgift är att skydda oss från andra, och från varandra, men vi får inte glömma hur lätt [Hobbes monsterstat] Leviathans gap slukar oss alla”, avslutar Hadley-Kamptz sitt förord i Shklars Rädslans liberalism, 2016, s 21).

Shklar är medvetet anti-utopisk och skeptisk i sin liberalism. Men hon vill inte helt avfärda den strävan efter förbättring för vanligt folk som drivit politiska reformer alltsedan franska revolutionen. Hon skriver att hon inte vill ansluta sig till den omfattande kör av jämmerdal och veklagan som ser giljotiner och jakobiner bakom varje optimistisk tanke. Defaitism leder bara till förutsägelser om förfall menar Skhlar:

”Vi kan mycket väl klara oss utan utopier, men inte utan den politiska energi som krävs för att tänka både kritiskt och positivt om det tillstånd i vilket vi befinner oss och hur det kan förbättras” (op cit, s. 251).

Nästa avsnitt om Ryszard Legutko.