Tidigare versioner på blogg och i Bulletin

Superentreprenören Peter Thiel, grundare av betalsystemet PayPal tillsammans med Elon Musk, höll ett omtalat föredrag i Stanford 2004, «The Straussian Moment», tryckt 2007 i antologin Politics and apocalypse, red Hamerton-Kelly.

Föredraget hölls inför den franske tänkaren René Girard och hans adepter i USA. Där sade Thiel:

”Det tjugoförsta århundradet började med en smäll den 11 september 2001. Under dessa chockerande timmar, hela den politiska och militära ramen för 1800- och 1900-talen, och faktiskt den moderna tiden, med sin betoning på avskräckande arméer, en rationell nation -stater, offentlig debatt och internationell diplomati ifrågasattes”.

Han noterade också att Upplysningen som USA byggt upp sin konstitution på innebar att vissa grundläggande frågor kunnat undvikas:

”Från Upplysningstiden har den moderna politiska filosofin präglats av övergivandet av en uppsättning frågor som en tidigare tidsålder hade ansett som centrala: Vad är ett gott liv? Vad innebär det att vara människa? Vad är samhällets och mänsklighetens natur? Hur passar kultur och religion in i allt detta? För den moderna världen följdes Guds död av att frågan om den mänskliga naturen försvann.”

I ett studiosamtal på YouTube i serien Uncommon Knowledge med programledaren och den republikanska talskrivaren Peter Robinson vid Stanford kommenterade Peter Thiel föredraget 15 års senare, 2019. De samtalade igen 2024, Del1 och Del 2.

Han säger där, i en referens till teoretikern René Girard, att Upplysningen alltid osynliggör (”whitewashes”) våld som något man inte ska bry sig om utan som undertrycktes vid människosläktets fiktiva gemensamma beslut att upprätta ett samhällskontrakt (Hobbes, Locke, Rousseau).

Våldet kommer alltid tillbaka. Den 11 september 2001 var det dags i Europa efter knappt 350 år efter slaget vid Wien 1683, då kristna polacker, tyskar och österrikare stoppade den muslimska osmanska attacken:

”Idag tvingar bara självbevarelsedrift oss alla att se på världen på nytt, att tänka konstiga nya tankar och därigenom vakna upp ur den mycket långa och lönsamma perioden av intellektuell sömn och minnesförlust som så missvisande kallas upplysningstiden”

Thiel skrev i sin essä att USA:s samhällskontrakt, byggt på John Locke och antika tänkare, hade vid 1990 blivit en sådan framgång att inget skulle kunna få våldet att framträda igen som det gjort i Europa, särskilt inte det religiösa.

Samma år invaderade Irak USA:s allierade Kuwait i ett krig som inte motiverades av religion, men som radikaliserade anti-västliga muslimer. Islamologen Bernard Lewis analys The Roots of Muslim rage i tidskriften The Atlantic från 1990 hade en tydlig undertitel ”Why so many Muslims deeply resent the West, and why their bitterness will not easily be mollified”.

Den separation mellan stat och religion som grundlagsfadern och presidenten Thomas Jefferson yrkat på när USA:s konstitution blev skriven, visade sig svår att tillämpa utanför Västvärlden, som dessutom dominerat andra världsdelar utan att inse att just stat och religion kan höra samman i andra kulturer och länder. Världen består av «clashes of civilisation» menade Bernard Lewis 1990, som hans lärjunge Samuel Huntington tog över i sin bok med samma namn 1996.

Lewis skrev vidare om det amerikanska undantaget:

”I ett av sina brev anmärkte Thomas Jefferson att i religionsfrågor borde ”maximen för civilt styre” ändras och vi borde snarare säga: ‘Delade vi står, enade, vi faller.’ I denna kommentar presenterade Jefferson med klassisk skärpa en idé som har kommit att betraktas som i huvudsak amerikansk: separationen av kyrka och stat. Denna idé var inte helt ny; den hade några prejudikat i Spinozas, Lockes och filosoferna från den europeiska upplysningen. Det var dock i USA som principen först fick lagens kraft och gradvis, under loppet av två århundraden, blev verklighet.” («The roots of Muslim rage»)

I Europa hade protestantiska, ortodoxa och katolska stater bilagt sina strider, men USA var byggt på dessa principer från dess start i 1776, låt vara att puritaner dominerade. Gud eller Skaparen har nedlagt naturrättigheter i människan som kan ta dem för givna och leva ett sekulärt eller religiöst liv. Under 1900-talet realiserades en materiell standard i USA och et världsherravälde som världen aldrig skådat. Men dess andliga innehåll förblev allt tunnare.

För Peter Thiel försvann det amerikanska försprånget runt 1970 då månlandningen var fullbordad och Woodstockgenerationen började ta över. De våldsamma motsättningar inom landet och mot omvärlden som USA undertryckt i två sekel började göra sig gällande. Enligt Thiel, som refererar till Carl Schmitt, så var idén om ett harmoniskt samhällskontrakt i Lockes anda helt omöjligt.

Politik innebär alltid oenighet och motsatta lojaliteter. Schmitts devis om att all politik, och i grunden alla samhällen, alltid bygger på vänskap eller fiendskap, kom tillbaka med en radikal våldsbejakande islam, från Muslimska Brödraskapets bildande 1928 (i USA) till Irans revolution 1979, och vidare med strider mot Sovjet i Afghanistan på 1980-talet och USA:s roll på den Arabiska halvön, särskilt i Saudiarabien.

Peter Thiel: ”Höjdpunkterna i politiken, förklarar Schmitt, är de ögonblick då fienden i konkret klarhet erkänns som fienden”.

2001 stod denna fiendeskap klar för hela världen. De amerikaner som vägrade att inse vad Al-Qaida gjort, spelade med fiendelägret menar Thiel och hänvisar till Schmitt igen. Liksom de franska aristokraterna svärmade för de franska bönderna före giljotinerna 1789, fruktade den ryska adeln aldrig sina bönder före 1917. De romantiserade bort de motsättningar som alltid finns, menar Thiel utifrån Schmitt.

Om Carl Schmitt levat till den 11 september 2001 hade han troligen, gissar Peter Thiel, vänt sig till påve Urban II som manade de första korsfararna vid franska Clermont i 1095 och ska ha ropat:

”Låt Herrens här, när den rusar mot hans fiender, ropa medan han ropar:Dieu le veult! Dieu le veult ! (Gud vill det! Gud vill det!)”.

Thiel noterar vidare att för en religiös fundamentalist som Osama bin Ladin är denna uppmaning lika användbar som den var för korsfararna. Han skriver om de medvetna jihadisterna och de förvirrade västerlänningarna. De senare värderar det jordiska livet mer än livet efteråt och vill helst fly. Desertörer och pacifister mot Allahs armé utan uniformer men med gemensam tro.

Att få Västvärlden att övergå till att bekämpa islam lika medvetet skulle upplösa den skillnad som rått i Väst mellan stat och kyrka å ena sidan, och delar av de fundamentalistiska muslimska länderna å den andra. Väst skulle återgå till livet före 1600-talet och måste antingen vinna mot islam eller förlora sin moderna sekulära identitet.

Till sist kommer Thiel till Leo Strauss som fått namnge Thiels föredrag och essä, The Straussian moment. Strauss sägs vara den som vill finna en medelväg mellan en återupplivad politisk och teologisk filosofi där fundamentala frågor kan formuleras och en rationell modern filosofi där dessa undviks. Thiel beskriver medelvägen som en kryssning mellan utmattad, geografiskt begränsad Upplysning och en återgång till äldre positioner som korstågens.

Med kärnvapen på drift, till exempel i Pakistan, Nordkorea och Iran, är beslut om beväpning riskabla. En utväg mellan krig och fred är spioneri och satellitövervakning, något som Strauss själv förordar, och som Thiel exemplifierar med västvärldens rymdbaserade system Echelon.

Att diskutera öppet frågor om människans natur kan vara betänkligt tycks Strauss mena, även om han själv har sådana uppfattningar. I stället ska sådana diskussioner ske hemligt och döljas för de som vill censurera. I muslimska länder kan det vara livsbevarande, men i väst?

”Det faktum att dessa saker är dolda betyder inte att de inte finns eller att de är okända”, skrev Thiel i Strauss anda av esoterisk skrift. Men kan en nation eller en stad skapas på helt fredlig grund, undrar han och tar upp Roms tvillingar vars brodermord byggde den eviga staden. I USA dödades indianerna och slaveriet legaliserades vid grundandet 1776.

Om ett land hotas av krig, finns inga hinder för att försvara sig. Men det beror på vad fienden ställer landet inför. Samma gäller fiender inom landet vars behandling inte bör diskuteras alltför öppet, menade Strauss. Det står inte klart vad den äldre Strauss har att erbjuda den yngre Thiel.

En medelväg som innebär att agera, men inte tala och skriva om det öppet? Målen helgar medlen? Thiel citerar Strauss: ”Som Strauss uttrycker det, ’det finns en universell hierarki av mål, men inga universellt giltiga handlingsregler’”.

För analyser utifrån Carl Schmitt, Leo Strauss och Peter Thiel var attacken den 11 september 2001 möjlig eftersom USA inte hade ett moraliskt, militärt och ideologiskt försvar för de ideal som landet byggt på.

Konsumism, relativism, historicism och nihilism är svaga jämfört med ett beväpnat trossystem. Att gå tillbaka till ett kristet USA från 1776 är knappast möjligt och ingen av dem har föreslagit det. Men de hade förutsett bristerna i den framväxande demokrati som rått i Europa och USA sedan 1600-talet och fullföljts under början av 1900-talet.

I essän The Education of a Libertarian för tidskriften Cato-Unbound 2009, redogjorde Peter Thiel för sina tvivel om rösträtt och demokratiska val:

”Jag förblir engagerad i tron under min tonårstid: till autentisk mänsklig frihet som en förutsättning för det högsta goda. Jag står emot konfiskerande skatter, totalitära kollektiv och ideologin om det oundvikliga i varje individs död. Av alla dessa skäl kallar jag mig fortfarande ‘libertarian’.

Men jag måste erkänna att jag under de senaste två decennierna har förändrats radikalt i frågan om hur man uppnår dessa mål. Viktigast av allt, jag tror inte längre att frihet och demokrati är förenliga […] den stora uppgiften för libertarianer är att hitta en flykt från politiken i alla dess former.”

Dock stod den skygge Peter Thiel på den Republikanska presidentvalkampanjens scen 2016 och deklarerade att han var gay och att han stödde Donald Trump.

Nästa avsnitt handlar om Judith Shklar