Den politiske filosofen Paul Gottfrieds studie After liberalism: Mass democracy in the manegerial state (1999) är en utmärkt översikt av vad akademiska (paleo-) konservativa kritiker av liberalismen anfört.

Hans tes är att 1800-talets liberaler inte har mycket gemensamt med dagens liberaler till vänster och höger i västvärlden. En klass av offentliganställda administratörer, intellektuella och mediepersoner har under 1900-talet tagit sig före att uppfostra medborgarna på deras egen bekostnad i form av högre skatter och minskad individuell frihet.

I gengäld får medborgarna ersättningar och bidrag från en god, liberal stat. Demokrati och medborgarskap har kommit att betyda rätt till välfärdsförmåner och kamp mot fördomar och för alla slags minoriteters rättigheter. Det självbestämmande som hyllades i tidig liberalism har ersattas av rätt till sexuell frihet, skrev Harvardjuristen Mary Ann Glendon i den kristna konservativa tidskriften First Things 1997, som Gottfried refererar.

1900-talets socialliberalism, som har ersatt tidigare liberal acceptans av nödvändig offentlig förvaltning, syftar till att göra om hela samhällsklasser och socialisera medborgarna via skolväsende, medier och myndigheter. Den progressive skribenten Herbert Croly (1869–1930) skrev i 1914, citerad av Gottfried:

Croly: ”En demokratisk nation får inte acceptera den mänskliga naturen som den är utan måste gå i riktning mot förbättring.” Och sedan Gottfrieds kommentar: ”Det är svårt att föreställa sig att den nuvarande amerikanska teknokratiska staten är förverkligandet av den liberala karaktär som härstammar från landets grundare.”

Demokrati och liberalism var inte alltid såta vänner för 200 år sedan noterar Gottfried:

”Till skillnad från dagens liberaler hade traditionella liberaler stora invändningar mot folkstyre. En övertygelse om att demokrati oundvikligen leder till socialism var vanlig för franska liberaler på 1830- och 1840-talen, och den är lika uppenbar hos Lecky, Pareto, Weber och andra liberala iakttagare i slutet av seklet. Pareto och Lecky fruktade att demokrati skulle föra fram en facklig strategi för ekonomisk politik.” (After liberalism, s 39)

Den progressive presidenten och i Sverige älskade FD Roosevelt skulle senare, liksom socialdemokrater och liberaler i Europa, skapa nya statliga arbetsmarknadsorgan för att få in fackföreningar i ansvarstagande ställning. En korporativism som framgångsrikt och delvis hyllades i USA, under Mussolinis första decennium av i Italien.

Dessa tankegångar fanns innan andra världskriget i USA och, givetvis i Sverige, vars socialingenjörer Gunnar och Alva Myrdal nämns. Även under första världskriget, under president Wilson, diskuterades statlig styrning av ekonomi, utbildning och välfärdspolitik. För Gottfried, liksom för hans föregångare James Burnham och hans bok The Managerial revolution (1941), är statliga interventioner i ekonomi och en utbyggd välfärdsbyråkrati utmärkande inte bara för socialliberalism och socialdemokrati utan även för fascism och nazism.

De amerikanska progressiva pionjärerna (”liberala kollektivister” enligt Gottfried), som den progressive filosofen och pedagogen John Dewey, vägleddes av vetenskap och modernitet:

”Liberala kollektivister [socialliberaler] i Amerika vädjade till en vetenskap om offentlig förvaltning och till idealen för en nationell välfärdsstat. Både vetenskaplig metod och riksintresse var användbara motvikter att användas av dessa samhällsplanerare mot lokal opposition.

Nationalisering av beslutsfattande har förblivit en användbar process fram till idag för amerikanska reformatorers avsikt att ta bort upplevda mönster av social diskriminering och könsdiskriminering. Mångkultur, rörelsen mot öppna gränser och utvidgandet av skydden i det fjortonde tillägget även till illegala utlänningar har signalerat den amerikanska liberalismens resa från ett nationellt till ett globalt utbildningssyfte. Denna trend i USA har blivit särskilt uttalad när det gäller ”medborgerliga rättigheter” (op cit, s. 62)

Att den liberala demokratiska välfärdsstaten ska garantera jämlikhet och dela ut bidrag har ersatt den socialism som tidigare motiverade ett marxistiskt övertagande av produktionsmedlen, vilket vi svenskar genomled under löntagarfondsstriden på 1970-och 80-talen.

Efter 1945 fick de segrande demokratierna ett stort folkuppfostringsuppdrag, nämligen att vaccinera sina medborgare mot fascism och nazism. Kulturmarxisten Theodor Adornos bok om den auktoritära personligheten från 1949 visade vägen för att få vanliga amerikanska arbetare att inte uttrycka sig rasistiskt, antisemitiskt eller kvinnonedsättande. De dråpliga exempel på fördomar Gottfried ger påminner om dagens debatter om woke och snöflingor.

Paul Gottfried drar en rak linje från dessa tidiga försök till dagens uppfostran från den liberala välfärdsstaten, utbildningsväsende och medier att bekämpa homofobi, traditionella könsroller och stärka etniska särrättigheter. Hans tolerans är stor även för de som betecknas som förintelseförnekare och antisemiter, vilket är intressant eftersom han själv är jude från en österrikisk-ungersk familj som flydde undan nazismen på 1930-talet till USA.

En invändning mot hans resonemang är att liberala och socialdemokratiska politiker och beslutsfattare knappast var ideologiskt motiverade och brydde sig föga om tänkare och böcker. Gottfried tar upp detta och visar att båda presidenterna i början av 1900-talet, republikanen Theodor Roosevelt och demokraten Woodrow Wilson, tog intryck av intellektuella progressiva som Herbert Croly.

Senare skulle varken Mussolinis korporativism eller Sovjetunions femårsplaner vara främmande för amerikanska liberaler runt de demokratiska presidenterna W Wilson och FD Roosevelt.

President Wilsons vän, filosofen och liberalen Horace Kallen, hyllade 1927 ”med entusiasm den modell för social planering som då förknippades med Mussolini. 1932 uttryckte [FDRs] rådgivare Rexford Tugwell ogenerad beundran för sovjetisk industripolitik. I ett minnesvärt uttalande förklarade Tugwell att ’intresset från liberalerna bland oss för institutionerna i det nya sovjeternas Ryssland har skapat ett stort folkligt intresse för planering’” (op cit, s. 66).

Vid 1960 kunde social planering utan bekymmer kopplas till liberalism:

“När den upphöjde [Sverigebeundraren] socialdemokraten John Kenneth Galbraith firade ‘den liberala timmen’ i en bok med den titeln 1960, var det ingen betydelsefull betraktare som klagade på att samhällsplanering av offentliga administratörer stred mot den verkligt liberala traditionen. Då hade ‘liberal’ kommit att betyda ‘progressiv’, och ‘progressiv’ innebar att vara för ett byråkratiskt administrerat samhälle.” (After liberalism, s. 15).

USA som en förebild för upplysta liberala demokrater över hela världen lanserades under det första världskriget och har sedan fortsatt av progressiva och neokonservativa interventionister, de senare särskilt ogillade av paleo-konservative Paul Gottfried. Just amerikaner ses som liberaler av naturen enligt dem själva menar han vidare. Tilltro till vetenskap och modernitet är andra amerikanska egenskaper som stödjer liberalism och globalism. Särskilt värdefull är Gottfrieds inledande genomgång av begreppet liberalism som applicerats på alla möjliga ideologier de senaste hundra åren:

”För det första har liberalismen inte fått behålla någon fast och specifik mening. Dnt har betytt dramatiskt olika och till och med motsatta saker vid olika tidpunkter och platser under loppet av detta århundrade, från ett försvar av den fria marknadsekonomin och ett styre baserat på fördelade makter till motivering av exakt motsatta ståndpunkter.

Självutnämnda liberaler i västvärlden har under de senaste sjuttiofem åren varit nationalister, internationalister, socialister, libertarianer, lokalpatrioter, byråkratiska centraliseringar, upprätthållare av kristen moral och förespråkare för alternativa livsstilar. De har inte behandlat dessa identiteter som slumpmässiga individuella val utan som sanna uttryck för sin liberala övertygelse.

För det andra har termen ‘liberal’ vid det här laget antagit en polemisk betydelse, med resultatet att dess motsats ‘antiliberal’ har kommit att överskugga varje positiv definition den kan ha haft. Särskilt under andra världskriget och dess kulturella efterdyningar kom en praxis att råda bland journalister och akademiker att stämpla sina motståndare som antiliberala. Särskilda åtgärder ansågs nödvändiga för att stävja antiliberal politik och uttalanden, så att de inte skulle leda till det imperialistiska Tysklands illiberalism eller, ännu värre, nazismen.”

(op cit, s. 3).

Detta fula retorikgrepp döptes av Leo Strauss 1953 till Reductio argumentum ad Hitlerum.

Liberalism tillhör 1800-talet och demokrati 1900-talet menar Gottfried med stöd i Carl Schmitt (som han ägnade två böcker 1990). Vad han ser i Väst är ett tredelat samhälle: en under- och medelklass beroende av välfärdsförmåner, en självgod offentlig sektor och ett avantgarde av journalister och akademiker som försvarar välfärdsstaten mot populistiska angrepp, vilka när boken skrevs, 1999, kom från presidentkandidaterna Ross Perot och Patrick Buchanan.

En anhängare av Paul Gottfried, den konservative advokaten och skribenten James Kalb, recenserade tre böcker av Gottfried i Political Science Reviewer (vol. 35, 2006), varav After liberalism var den första. Rubriken på hans anmälan var «Stalking the Therapeutic State».

Gottfried och Kalb delar samma ilska mot den hycklande liberala statens elit som utnyttjar sin makt att kalla vanligt folks åsikter för fördomar utan att medge sin makt. Under tiden sväller expertstyre och byråkrati som ska hjälpa och skydda medborgarna. Opposition mot dessa nya terapeutiska herrar är därför inte rationell utan oppositionella kritiker ska sjukdomsförklaras eller benämnas som otidsenliga och obegripliga.

Kalb håller med Gottfried i att dagens liberala demokrati varken är liberal eller demokratisk eftersom den varken begränsar statens makt eller låter folk bestämma själva. Men han anser att Gottfried inte tar tillräckligt hänsyn till liberalismen som ideologi och teori, ja, som politisk religion med en social metafysik. Utan sådana begrepp blir den liberala maktapparaten svårt att förklara. Själv författade James Kalb en liknande bok året därpå, The Tyranny of liberalism (2007), som vi nu går över till.

Nästa avsnitt om James Kalb