En personlig betraktelse om tro, teologi och religionshistoria

Två relativt aktuella böcker introducerar kristendomens historia, den populärvetenskapliga Dominion (2019) av Tom Holland och exegeterna Tobias Hägerland och Cecilia Wasséns Den okände Jesus: berättelsen om en profet som misslyckades (2016).

Via YouTube kan man lyssna på amerikanska bibelforskare som Bart Ehrman, James Tabor, Paula Fredriksen, N.T. Wright, John Dominic Crossan, Dale Allison och många fler som denna diskussion på UnHerdLive. Man kan också hålla sig uppdaterad om den religionsdiskussion som pågått runt den andligt kunnige kanadensiske psykologen John Vervaekes föreläsningsprojekt Awakening from the Meaning Crisis på nätet.

Han är kollega vid Torontos universitet till den världsberömde psykologen Jordan Peterson som finns i utkanten av en grupp forskare, debattörer och andliga entreprenörer som löst kan sägas ingå i The Intellectual Deep Web.

En sensation skedde 2023 då en framgångsrik amerikansk tänkare i nätverket, Jordan Hall, deklarerade att han numera är kristen vilket kommenteras bland annat av pastorn Paul VanderKlay.

Vidare, i The Surprising Rebirth of Belief In God (2023) berättar den kristne brittiske programledaren Justin Brierleys upprymt att de förr så uppburna fyra ateisterna (Hitchens, Dawkins, Dennett, Harris) nu har förlorat, se hans inlägg i The Spectator.

Kristendomen är på väg alltså tillbaka men i nya kulturella former. Dawkins och Harris, de enda nu levande av de fyra ateistiska ryttarna, har sagt sig hellre leva i kristna samhällen och kallar sig, ibland, kulturellt kristna, liksom islamkritikern Ayaan Hirsi Ali.

Förr var teologi en styggelse, som under min tid som doktorand i filosofi i Uppsala då Ingemar Hedenius ande fortfarande svävade över institutionens charmiga villa på Villavägen. Det var ofta mest utifrån Nietzsche och Spinoza, två tänkare som inte hade mycket till övers för kristendom eller judendom. Nietzsche deklarerade 1895 att det bara existerat en enda kristen person och att kristendomen är ett missförstånd:

”Das Wort schon »Christenthum« ist ein Mißverständniß- Im Grunde gab es nur Einen Christen, und der starb am Kreuz”.

Men Jesus var uppenbarligen ett religiöst geni för många runt honom, kanske en traditionellt judisk helig man, hasid som hebraisten Geza Vermes ville få honom till i sin banbrytande Jesus, the Jew från 1973. En respekterad ogift kringresande talare som inte brydde sig om världsliga ting utan bara Gud.

Jesus talade om Gud men många av hans anhängare dyrkade honom som en gudomlighet, han som bara var en Herrens Ängel, inte Gud i någon ontologisk mening. Det byråkratiska beslutet att likställa tre Gudsuppenbarelser, varav Jesus som en, kom senare vid mötet i Nicae 325. En märklig teologisk kompromiss utifrån politiska grunder.

Om man läser de amerikanska forskarna James Tabor och Robert Eisenman, men även svenske teologen och pastorn Gunnar Samuelsson vid Göteborgs universitet, så finner man att Jesus bror Jakob hade en annan uppfattning om sin bror än den självutnämnde aposteln Paulus som dessutom aldrig mött Jesus.

Runt den första gruppen i Jerusalem efter Jesu korsfästelse skapades flera inriktningar av det som kom att kallas kristendom. De som dyrkade Gud i första hand, inte Jesus person, baktalades av senare kyrkohistoriker som hädare, särskilt ebioniter och nasaréer. Paulus roll i allt detta är mycket intressant.

Bibelforskaren Paula Fredrikson, hedersdoktor i Lund, har tydligt visat vad som skedde med de kristna judarna och de kristna icke-judarna de första decennierna liksom James Tabor i boken Paul and Jesus (2012). Apostlagärningarna är inte ett giltigt vittne är den korta versionen av denna Paulusforskning där även Lundateologen Magnus Zetterholm återfinns.

Dagens kristendom består enligt mig för mycket av Kristus och för lite av Jesus som Guds röst. Få präster förstår detta och det bekymrar mig. De verkar inte förstå Matteus 19: 16–17:

”‘Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?’ Jesus sade: ‘Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden’”.

Den vise judiske läraren Hillel, verksam under Jesus första tio år, sammanfattade hela den judiska lärdomen i tv,å maximer, varav den första uppmanade till att hedra Gud och den andra gav oss den Gyllene regeln (även i Matt 7:12):

”Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torah. Det övriga är förklaringar. Gå nu och läs!”.

Detta upprepade Jesus med finurliga liknelser och publika helbrägdagörelser. Han var en osannolik judisk fattig kringvandrande fredlig lekmannapredikant som fick sätta livet till när Rom kände sig hotat, liksom judiska makthavare. Ett allmänmänskligt föredöme och möjligen en slags vishetslärare i antik hellenistisk tradition, en judisk rabbi med tzitzit, knutna fransar runt sin klädedräkt men också apokalyptisk förkunnare som sin kusin Johannes Döparen och många profeter före dem.

Eller var Jesus en upprorsman, zealot, som Reza Aslan beskriver honom i sin bok Zealot (2013, Upprorsmakaren 2014) där han menar att Jesus ingick i nationalistiska judiska upprorsrörelser mot Rom och de judiska ledarna. Korsfästelsen är Aslans största motiv för uppfattningen Jesus var en politisk ledare men utan att ta till våld eller uppmana till våld.

Den forskningsinriktning som startade 1910 med The Quest of the historical Jesus, en översättning från tyska av Albert Schweitzer där han sammanfattade 17-och 1800-talens kritisk-historiska forskning om Jesus och lade till analyser av den apokalyps som väntar enligt Bibeln, är fortfarande aktuell.

För något Gudsrike kom aldrig som Paulus och flera evangelister väntat sig under sin livstid. Inte heller återkom Jesus. Men minnet av honom lever och det tror jag på.

(refuserad av Dagen och VärldenIdag)

Övriga inlägg om Jesus