Utdrag ur min politiska thriller Framtidsmannen som utkom 2014:

J.C. berättade att han flyttat till Sverige för att hans svenske pojkvän ville hem och hade fått ett bra jobb vid banken SEB. Själv drev han en egen firma för investeringsfonder. I London hade de kunnat röra sig fritt som ett gaypar, men de senaste åren hade vissa stadsdelar blivit farliga för homosexuella i första hand, men även för unga ensamma engelska kvinnor och grupper av engelsmän. Särskilda zoner upprättades där muslimsk lag och tradition gäller, informellt men tydligt.

Gator blockeras under fredagsbönen, pubägare trakasseras och som vit engelsmän blir man tillfrågad vad man gör där i en muslimsk stadsdel.

-When we moved here three years ago and settled down in Sundbyberg I felt very safe, but now I start to fear people I meet on the subway. Sometimes I meet my partner at the SEB office in Rissne and when we walk together to the subway, we are followed by aggressive immigrant youth.

– Once we went to Hallonbergen, eh Raspberry Hills I think it you call it. Anyway we did that to take the train to Kista but it was not possible to enter into the shopping center on a Friday night. I was scared.

Jag och de andra lyssnade spänt. J.C. var ingen expert på framtidsfrågor, annat än inom riskkapitalplacering, men han upplevde att Stockholm bara låg några år från London vad gällde ökad förföljelse och homofobi.

Flera höll med, men påpekade att just Sverige ansågs vara ett så HBTQ-vänligt land och marknadsfördes som oerhört tolerant. Hur det motsatta kunde uppstå blev föremål för en intensiv diskussion. Jämförelser med Holland sexuellt öppna livsstil gjordes, men flera menade att den tiden nu var förbi.

-Jag var i den helmuslimska stadsdelen Kolenkit i Amsterdam förra året, berättade Leo, en av tvillingarna Mollgan. Där fanns inte en holländare, inga bögar förstås och jag fick smyga mig ut därifrån när några unga grabbar kom för att mucka.

-Men hur kan vi i Sverige å ena sidan ha Prideparader med överallt och i teve och å andra sidan ha Rinkeby där svarta unga tjejer inte ens kan gå till Folkets Hus och dricka saft själva? Jag begriper det inte, sa Linda Carlzon. Totalt utan något med varandra att göra. Wacko.

Invandringsfrågan var det som verkade förena alla, men den hade med många andra samhällsområden att göra; skola, arbetsmarknad, ekonomi, kultur, yttrandefrihet, religion.

Jag visste vilket kontroversiellt stoff invandringen hade blivit, när varje dag i medier och politiska diskussioner ägnades åt Sverigedemokraterna och deras popularitet. Lena Barsson satt på ett stort hemligt material från Migrationsverkets alla fadäser, hade hon berättat för mig. Jag trodde hon skulle säga något denna första kväll, men hon lyssnade.

Denna intensiva och tidvis ilskna kurdiska hade ett stort tålamod och genuint människointresse bakom den tuffa attityden, förstod jag.

Denna första kväll blev en succé. Paul-Krister blev den siste som talade eftersom han var centralfiguren för oss genom sitt mod och uppmärksamhet i offentligheten.

-Ni har varit väldigt vänliga som har kommit hit i kväll. Jag trodde ärligt talat att Jack, jag och Astrid skulle sitta här ensamma. Tänk att ni ägnar er fritid till att prata om mina tankar.

Rösten stockade sig. Alla satt tysta och väntade på att han skulle finna orden igen. Jag gav honom ett glas vatten som han läppjade på. Paul-Krister såg upp på den skara som samlats runt honom och satte ihop sina handflator mot varandra som en indisk avskedshälsning.

-Tack. Jag är rörd. Detta var värt allt.