Den tragiska olyckan som dödade Lars Vilks påminner mig om de möten vi haft genom åren.

Han kom först till mitt hem 2015 efter att personskyddet inspekterat min tvåa i Bromma och bestämt att  inga knivar ska finnas i köket och alla persienner nere. Alla besökare, ett 40-tal, måste godkännas av mig.

En polis stod i tamburen och en i trapphuset, och svart stor jeep utanför.  Jag ville bjuda på kaffe vilket undanbads vänligt.

Vi hade trevligt, ett fyrtiotal sk dissidenter med anhängare.  Genom åren hann jag med att träffa Lars minst tre gånger till, bland annat på scen 2016 (vilket han dokumenterade) och skrev några rader med länkar på Yttrandefrihetsombudsmannens webb nyss.

Så sorgligt att han försvann så fort. Kanske, kanske kommer kultursverige ta sitt ansvar och försvara hans gärning nu. Men jag är inte optimistisk.

Ändå var Lars Vilks idealisk för konstnärer genom sin integritet som konstnär och teoretiker. Han var inte alls en islamkritisk rabulist som jag och skulle ha fått den plats han förtjänade om ansvariga hade haft heder.

Nog nu. Dags att återta förlorad frihetsmark sedan 2007. Gå med i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen, www.yttrandefrihet.nu