Det här är Sverige:

Det är skogen om våren och regnet mot markisen om midsommar.
Det är lukten av saltvatten på solbränd hud ute i havsbandet på västkusten.
Det är ett pass på älgjakten, och en limpsmörgås med stekt ägg och så kaffe i termosen.
Det är bössan i hand.
Det är när någon tar upp en sång av Bellman eller Taube och alla kring bordet sjunger med.
Det är sill och potatis, kräftor och falukorv.
Det är ett hederligt handslag, ett hållet ord.
Det är att ta saker i tur och ordning, att göra rätt för sig.
Det är att knulla en gudomligt vacker tjej på en filt i ljungen och med fåglarnas sång och insekternas surr som ackompanjemang.
Det är att hjälpa sina grannar och hålla ihop i arbetslaget.
Att komma i tid.
Att göra sitt.
Att göra det där lilla extra.
Att göra det där lilla extra – utan att förvänta sig något i gengäld.
Det är att höja ett spetsglas, se sin kamrat djupt i ögonen, säga ”skål”, knycka till med huvudet på just det där svenska sättet och skicka ner en iskall tapp OP eller Skåne i halsen.
Det är bonden vid sin plog – som svensk har han alltid varit fri.
Det är vinterbad och bastu.
Det är den där hinnan av svagt grönt på träden just i lövsprickningen.
Det är en sväng med ekan på sjön, sätta nät eller pilka torsk.
Frösöblomster, Änglamark, Kostervals och Östermalm.
Klappret av hovar från livgardets hästar och solen som blixtrar i ryttarnas hjälmar.
Det är Konungen och hans hus.
Det är den underbara känsla du får i ditt bröst när orgeln tar upp ”Den blomstertid nu kommer” i en vitkalkad 1100-talskyrka en dag i juni – och alla i byn är där.
Det är Slottet och Stolta Stad!
Det är en sväng på snöskotern utanför Pajala och en plankstek och en starköl på en pizzeria i Stockholms förorter.
Det är Vilhelm Ekelund, Sven Stolpe, Elsa Beskow, Herbert Tingsten, Lars Gustafsson.
Det är den där obesvarade kärleken till Finland och vemodet över att riket har slitits itu.
Det är när Tre Kronor spelar mot Ryssland.
Det är glädjen över att landslaget faktiskt heter ”Tre Kronor”.
Det är Strindberg, Heidenstam, Tegnér, Geijer, Fröding, Böök.
Det är hemvärnsmannen som står och rakar sig klockan halv fyra på morgonen och insikten att han är vaken för att han älskar sin hembygd.
Det är Carl Larsson och Ehrenstral och Dardel.
Det är faktiskt Benjamin Höijer.
Det är den magiska blandning av mildhet och fasthet som gör att ingen kan rida en häst bättre än en svensk.
Det är gamle kung Gösta, Gustav Adolf och Karl XII.
Och det är Axel Oxenstierna – den störste svensk som någonsin funnits och som någonsin kommer att finnas.
Det är Stenhammar och Wilhelm Petterson-Berger och Selma Lagerlöf.
Det är bandy på uterink, med glögg eller kask i termosen och idrottskamp på Stockholms Stadion.
Det är Vasaskeppet, Riddarholmen och Gamla Stan, där stormaktstidens grundstenar fortfarande bär vittnesbörd om att fosterlandet faktiskt finns sedan 1000 år och är värt att älska och att slåss för.
Det är en järnåldersgrav i Skåne och dalkarlarnas kyrkorodd.
Det är Botaniska Trädgården och Feskekörka och att käka jävligt god vittling i Göteborg.
Det är Valborgsmässoafton med eldar och sång.
Det är den vackraste synen av alla: det gyllene korset inskrivet på en blå duk som fladdrar så stolt för västanvinden.
Det är vårt fosterland som vi är redo att dö och att döda för.
Det är Sverige.
Det är jorden som kallar och blodet som svarar.
Och det är tusen saker därtill… Men det vet ni ju redan – alla ni som är svenskar på riktigt.

Några källor men finns i olika varianter på nätet:

https://www.flashback.org/sp40017654

https://www.varldenidag.se/opinion/bitte-assarmo-kultur-ar-inte-sarskilt-svart/cbbofl!6p1jKoxuBGzzWFm5CYcHA/

https://mickek69.com/2017/10/30/svensk-kultur-en-grymt-bra-forklaring/