Kategoriarkiv: Utbildning

Skolval och differentiering

Alltsedan 1990talets början då skolval infördes med rätt att välja annan skola än utifrån närhetsprincipen har denna möjlighet diskuterats livligt, ifrågasatts men något alternativ har inte presenterats. Skolvalet verkar ha blivit minst sämsta alternativ. Men det är väl tunt tänkt och mitt tidigare försök fortsätter med detta inlägg. Försök istället analysera skolvalets förutsättningar:

Om argumenten för att byta skola grundar sig på att eleven inte tros kunna få tillräckligt med utmaningar och kvalitet i den skola han/hon bor intill, tvingas eleven att helt byta skola för att få dessa behov tillgodsedda. Vad skulle ske om den närbelägna skolan hade möjligheter att differentiera elever så att fler kunde tänka sig stanna kvar?

1962 års nystartade grundskola hade det sista året uppdelat i flera yrkesgrenar och en gymnasieföreberedande, i enlighet med den sk Visbykompromissen, 8 plus 1, som liberaler och socialdemokrater enades om. I matematik, engelska och språktillval fanns särskilda och allmänna kurser. De särskilda kurserna behövdes för gymnasieantagningen. 1970 togs grenvalen bort, då alltför många elever valt den gymnasieförberedande grenen (i likhet med framgången för realskolan ett halvsekel tidigare). Ett decennium senare togs de skilda kursnivåerna bort i språk och matematik.

Sedan dess har grundskolan verkligen blivit en sammanhållen skola och ve den som ifrågasatt denna ambition (vilket skolvalet gör implicit dock). Sverige har en förhållandevis sen differentiering, vid 16 år men andra länder har krupit ikapp. Att sk homogena klasser med likartade elever i samma grupp skulle innebära en steg tillbaka och inte leda till bättre utveckling för alla slags elever framhåller Skolverket med bestämdhet i sin utvärdering 2009. Stigmatisering av de lägre kurserna och inlåsningseffekter blir följden, och ingen emotsedd utveckling i de högre antas ske om en differentiering införs. Skolverket har framför allt analyserat specialpedagogiskt motiverade grupper, dvs ”lilla gruppen” som ibland sitter i grupprum med outbildade extraanställda personer.

Om vi går tillbaka till enhetsskoleförsöken under 1950talet, som gjordes för att pröva fram den nya sammamhållna grundskolan på 1960talet, då svenska folkskolor, realskolor, fortsättningsskolor, nya enhetsskolor experimenterade med nivågruppering så finns en del att tänka på. Skolmannen Nils Erik Svensson som analyserade Stockholmsförsöket 1961 i en doktorsavhandling tog miste på resultaten från lägre och högre klasser. Sambandet var inte alls de han framförde som verkade leda till att sk heterogena klasser (dvs med både studiebegåvade och mindre studiebegåvade) skulle vara bra för båda grupper. Tvärtom hämmades de snabba och de långsamma fick ingen sporre framåt av att läsa tillsammans.

Detta kom inte fram förrän våren 1962 då opponenten Karl Georg Ahlström från Uppsala universitet påpekade missen. Till sommaren 1962 beslöt riksdagen ändå att införa grundskolan med sammanhållen klass till åk 8. Några år senare 1967 skrev professor Urban Dahlöf, och kollega till Svensson, att resultaten från enhetsskoleförsöken var ”skrivna i lösan sand”. De gick inte att tolka i någon bestämd riktning alls vad gällde uppdelning och differentiering. Statsvetaren Karin Hadenius nämner detta i sin avhandling från 1990 om målen för frihet och jämlikhet i den svenska skolan men sedan dess har differentieringsfrågan fallit i glömska. Till nu då bland andra historiedidaktikern och professon Hans Albin Larsson skrivit en ny skolhistorik med uppskattning av Hadenius forskning.

Variation är ett annat ord för differentiering som pedagogen Peter Nyström använder i sin studie från 2003 av matematiklärares inställning till att dela in gymnasieelever efter kunskap, intressen, ambitioner etc. Svaren är intresssanta och inte alls så enkla som Skolverket förmedlar senare i sin utvärdering. Nyström hänvisar till den populära jämförelsestudien ”The teaching gap” 1999 av matematikundervisning i USA, Tyskland och Japan. I det senare landet ses variation som en möjlighet för elever att finna sin plats i systemet, inte som ett tvång eller stigmatisering.

Kan skilda kurser locka elever att stanna vid sin grund-eller gymnasieskola ? Den skola jag var bitr rektor för 2004 -05, Hjulstastkolan i nordvästra Stockholms tyngsta område, Tensta, hade ma/no klasser som nog kunde sägas ha den funktionen. I viss mån räckte dessa klasser för att hålla tillbaka en del studiemotiverade elever men vad innebar uppdelningen för andra ämnen? En slutsats som differentierings- och intelligensforskningen kom fram tid på 1950talet (Dahlöf, Husén, Härnkvist m fl) var att personer sällan är begåvade inom alla ämnen. Med dagens skolvalsystem tvingas elever att inte bara söka till en särskild klass (ma/no, som om just dessa ämnen tydde på sk formalbildning) utan till en helt annan skola. Att diskutera kursindelning vore intressant men jag ser få forskare och lärare som verkligen tar upp frågan. Lite i periferin till min kollega Elisabeth Hultqvists genomgång av skolans legitimitetskris utfrån dess sekularisering och modernisering. Hon skriver:

Läraren ser sällan premieringen av ”de bästa” stå i motsättning till principen om ”en skola för alla”. Motsättningen mellan att tro på en jämlik och rättvis skola och uppgiften att klassificera och göra eleverna ojämlika hanterar lärarna genom att hänvisa till omständigheter utanför skolan: skiftande begåvning, olika förutsättningar och bakgrund, osv. Dubet kallar detta för ”nödvändiga fiktioner”. Även om man som lärare mycket väl vet att alla inte har samma chans skulle arbetet bli outhärdligt och cyniskt, (Varför ägna sig åt elever som ingenting fattar?) och helt förlora sin mening om man avvisade tanken. Värden som ”En skola för alla” eller ”Skolans likvärdighet” har länge setts som oantastliga eftersom de givit legitimitet åt läraren att tillrättavisa, men framför allt att betygsätta. Även om lärarna verkar för att ge alla en lika chans vet de nu att det inte längre är möjligt.

Om inte den sammamhållna klassen fungerar, och skolvalet kan leda fel som bl a sociologen Nihad Bunar hävdar måste vi utveckla nya alternativ. Även om de prövats i en annan tid kan de åtminstone tas upp till diskussion igen.

Neuropsykoanalys, barns utveckling och hjärnan

Kvällsföredrag på ABF huset i Stockholm om samband mellan neurovetenskaper och psykoanalys. Egentligen hade nog läkaren och analytikern Magnus Kihlbom tänkt tala om kropp och själ, medvetandets materiella sida osv, men jag ställde en fråga om aktuell hjärnforskning som ledde till att diskussionen efteråt gick oss till huvudet. Kihlbom var god nog att låta andra läkare ta över hjärnforskningens vindlande men vi enades om att träffas och tala om barns tidiga utveckling utifrån ankytningsteorier och neurovetenskap där Allan Schore verkar vara den främste just nu. Se intervju och hemsida.

Skoldebatt vi gärna glömmer men inte alla kan

Lärarförbundet och Miljöpartiet gick ut i veckan med ett inlägg i DN som vi i skolvärlden helst bläddrade förbi. Jag ska inte orda mer utan i sak eftersom Helena von Schantz och Jan Björklund redan sagt det mesta som gick om denna tunna gröngrå röra. Vi glömmer alltså och går vidare, och tackar Helena för gott tankearbete.

Debatt kan vara bra men forskning kan ibland fördjupa. I nr 3/2011 av Pedagogisk Forskning finns ett par artiklar som partiföreträdare inom utbildningspolitiken bör ta del av. I synnerhet Elisabeth Hultqvists intervjustudie med lärare, ”Om lärares förändrade yrkesvillkor”. De lärare hon möter vittnar om att kommunaliseringen 1991 som skulle innebära ett större frirum och dencentralisering förbytts i ökad styrning. Fokus på resultat har ökat pressen, vilket ökat sedan 2006 med Björklunds alla reformer i ett läge där svensk skola stått stilla sedan 1980talet och sjunkit i alla index sedan 1990talets relationsinriktade skola. Mer resultatfokus alltså, men också mer relationsfokus – det som Richard Sennett kallar ”intimitetstyrranni ” sedan 1990tal, före internet och sociala medier (se Etik i professionellt lärarskap och en ”semiofficiell” krönika om läraretik på nätet)!.

Hultqvist ser det dilemma som inleddes 1962 med en gemensam skolgång för alla barn utifrån vår meritokratiska värdegrund – de som klarar sig premieras men alla ska med. Paradoxalt. ”Ju mer skolan betonar ‘en skola för alla’, desto mer tvingas den följa upp och dokumentera, klassificera och nivågruppera” (s. 209). Franske sociologen Francois Dubets böcker Faits d’école och Le déclin de l’institutions visar på liknande tendenser menar hon. Med ökade krav blir utopien att alla ska klara kraven på t ex godkänt i grundskolan mer ouppnåeligt än någonsin, men få lärare och forskare vill tala om pinsamheten att vissa inte kommer nå ända fram (Björklunds förslag om korta yrkeskurser på gymnasiet fick dessa förväntade reaktioner). Den avideologisering och avstånd från utopier och auktoriteter som skett i postmoderna teorier sedan 1970 har satt sina spår men att helt avstår från hopp om att alla elever ska klara sig leder till cynism.

Johannes Åmans ESO rapport är viktig för att rätt förstå lärarna i Sverige i detta sammanhang men vi lämnar den till en annan bloggpost för tillfället.

Två övriga artiklar i detta nummer är intressanta, om än inte i lika hög grad som Hultqvists. ”Förändringar i kommunskillnader i grundskoleresultat mellan 1998 och 2008 ” av JE Gustafsson och K Yang Hansen analyserar vad som skett med vissa kommuners skolresultat där vissa positiva tecken kan skönjas men mer grundforskning måste göras.
”Den entreprenörskapande skolan” av M Dahlstedt och F Herzberg är dock mest en tradig disciplinärretorisk kritik av reformer och förslag om företagsamhet i skolan. Att se kunskapers och undervisningens värde i ekonomiskt hänseende är en styggelse och gammalmodigt enligt författarna. Astra Zenecas flytt från Södertälje lär följas av fler om de får råda. Helena von Schantz har också invändningar, liksom näringslivet så visst kan idéer om att öka företagandet från dess låga nivå i Sverige förbättras på andra sätt än diffusa skolämnen som entreprenöriellt lärande. Men som son till en småföretagare och en bonusson som utnyttjade UF maximalt för att skapa flera företag, se här och här , tror jag att vi inte ska läsa mer om begreppet governmentalité av Michael Foucault, även om jag själv översatte denna uppsats till svenska artikelförfattarena refererar till, utan hellre läsa Hayek och Henrekson.

Debating school legislation in Delhi

 Aug 10, I was moderating a discussion on teacher accountability through the Right to Education Act in New Dehli, India. I had done this last year many times as associate director of the School Choice Campaign at Centre for Civil Society, New Delhi’s best and oldest liberal think tank.

It was good to see friends again and the discussions were familiar matter to me.  Sorry to note, the well reknowed educationist Vinod Raina could not attend the discussion. He was instrumental in shaping the RTE Act. I had already interviewed him last year for the Student First Magazine, but alas could not see him this  time.

From the minutes taken by the new young SCC team:

”Chaired by Jan Sjunnesson, former Associate Director, School Choice Campaign with Surendra Nath Dubey, President of All India Awardee Teachers Association and Shashank Shukla, Teach for India Fellow, Chairman at Gurukul Education Society and member of the National Advisory Council Working Group as panelists, the discussions explored the means through which the RTE Act addresses the issue of teacher accountability and looked at possible solutions. Jan outlined the major problems in relation with teacher accountability before introducing the panelists. He summarised the principal problems in India such as the absence of teachers and the shortage of educators that the government is facing while trying to implement RTE Act. In addition he mentioned that the RTE Act is vague on the issue of teacher accountability. He commented on the lack of a direct correlation between teacher salaries and student learning outcomes in India.”

Keep up the SCC spirit guys and gals  : )

Skolan, queer- och homosexualiteten

Jag skrev en artikel om skolans, eleverna, lararnas, och lärarutbildningens brist pa kunskap om  HBTQ sexualitet i Pedagogiska Magasinet 2003, Queer ar straight. Idag undrar jag om detta verkligen håller. Ska alla i skolan veta om allas sexuella preferenser? Zarembas artikel i DN  2007 visade upp ett vansinne som jag idag undrar om min artikel kan ha bidragit till. Newsmill publicerade nyligen en liknande artikel av en ung lärare som kommit ut. Han verkar  glad och jag vill inte ta detta ifrån honom. Samtidigt vet jag att dessa upplevelser och ställningstaganden kan utnyttjas i maktsyften som man gjorde i Zarembas fall. Märkligt att sex kan bli vad som helst –  karriär, makt, offerposition.