Kategoriarkiv: Politik

Inrikespolitiska förutsägelser, Borgs fniss och den kurdiska SD ledaren 2016

 

I veckan besannades två av mina förutsägelser i min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati: En möjlig blocköverskridande koalition mellan S och något borgerligt parti, här S och FP eller C medan i min roman är S beredda att regera även med M men det lär komma med.

Vidare blir Birgitta Ohlsson inte bara partiledare för FP utan även statsminister i min roman. Fokus reportage om henne är ett steg på vägen dit. I min bok leder hon koalitionen M, FP och S – Sociala Alliansen – vilket kan nog ske det med 2018 om inte 2014.

Men allt i boken besannades inte. Veckans tårtkastning den 5 nov 2013 på SD ledaren Jimmie Åkesson lär inte följas av ett öppet attentat på en SD politiker, hur illa än våldsvänstern och polisen beter sig men det är allvarligt nog det som hände. DN står stadigt för demokrati och yttrandefrihet vilket glädjer mig men alla var inte lika principiella (Sveriges Radio, Aftonbladet).

Jag kan ha fel dock. Vid SDs möte på Södermalm kokade Nytorget av hat och ägg, svordomar och förakt. Motdemonstranterna som nog var vänster till största delen visade sitt klassförakt mot SD folket genom att kalla dem white trash bönder och neandertalare. En äldre kvinnlig jurist och SD medlem uppmanades utbilda sig för att bättre förstå varför vänstern hade rätt och SD fel. Bakvänt och fel det mesta den kvällen. I SVT Debatt samma vecka framstod även där samma förakt och förenklade resonemang från de sk antirasisternas sida. De hånlog och trodde att tittarna skulle hålla med dem men den tiden är nog förbi.

Vad som sker nu i svensk inrikespolitik är att SD växer så det knakar i både väljarsympatier och medlemmar. Eftersom de andra sju partierna har bestämt att alla avsteg eller all kritik av den förda flykting- och integrationspolitiken är per definition rasism och illvilja kan de inte möta SD sakligt. Att erkänna brister skulle utmålas som eftergifter till SD av de rödgröna journalisterna i statsmedia och i pressen. Återstår att tiga ihjäl en stor viktig samhällsdebatt. Och medan dessa partier tiger så växer SD. Ett dilemma som inte lär försvinna 2014 även om blocköverskridanden blir allt troligare.

Märkliga tider vi lever i 2013 med ett åsiktsklimat som känns långt värre än 1970talets vänstervåg. Eftersom Alliansen försvurit sig åt att upprätthålla världens största invandring per capita, långt över EU snittet och i absoluta tal som England och Frankrike, vilket vår egen finansminister Anders Borg erkänner men fnissar åt här (36 min in i klippet), är makten totalitär i sitt krav på lydnad inför vad de sju partierna, pressen och etablissemanget erbjuder. Inte av lojalitet med principer och ideologi utan av krav på underdånighet och respekt för att de säger sig veta bäst och vill inte bli emotsagda av andra som också kan formulera sig och tänka fritt, som professor Arnstberg och docent Tullberg.

Vänstern som skrek och svor i tisdags vid SD tältet på Södermalm är denna nytotalitarismens vakthundar, liksom de Sturm-Abteilungtrupper Hitler använde mot Weimarrepubliken på 1920talet och som svor honom lydnad. Statsminister Reinfeldt har inte med ett ord berört attacken mot Åkesson i veckan eller bombattentat mot SD politiker i Bohuslän. En moderat statsminster vars Statens Medieråd ursäktar våldsvänstern kan nog inte säga något. Landet har sju partier i majoritet och ett i opposition. I min roman får landet en sverigedemokratisk statsminister år 2021, som är född i norra Irak, jurist och kvinna. En vass intellektuell kurdisk gerillasoldat, en peshmerga som vågar bemöta det nytotalitära svenska etablissemanget. Jag tror att hon existerar och väntar på att avlösa Åkesson 2016.

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Min Sverigebok

Denna litanias titel Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation beskriver förutsättningar och förhoppningar om ett normalare Sverige. Det finns en mängd historier och detaljer, hjältar och skurkar i de kommande sidorna. Skandaler, sex och kroppsvätskor omtalas såväl som sovjetiska ubåtar, falliska trumpeter och tvivelaktiga välfärdskonstnärer. Alla som berättas har hänt. Det finns inget behov av överdrifter i extremlandet Sverige.
Dessa märkliga skeenden och händelser berättas av en betraktare utifrån som är en normal person som försöker leva i ett extremt land. Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det. Genom att läsa denna bok kommer denna strävan förstås, uppskattas och förhoppningsvis leda till handling. Ickesvenska läsare i och utanför landet har en särskilt viktig roll. Utdrag här. Första kapitlet på engelska här.

”Det finns en mängd schabloner om Sverige: Landet Lagom, Mellanmjölkens Land, Die Dumme Schweden, Världens Modernaste Land etc. Nu har Jan Sjunnesson gett oss en till: Det Extrema Landet. Tyvärr tror jag han är en viktig sanning på spåren.”
Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi och medförfattare till boken Invandring och mörkläggning

Fackboken Sverige 2020 fortsätter i den politiska thrillern Sara Sarasvati. Sammanhanget beskrivs här . Boken kan köpas här.

Svensk upplaga i tryck

Adlibris

Bokus

Amazon (US)

Createspace (US)

—–

Svensk upplaga som ebok

Adlibris

Bokus

Smashwords

My book on Sweden

The subtitle of The Swedish Story: From extreme experiment to normal nation cover the areas of intellectual curiosity that make up the arguments in this study from medieval to postmodern Sweden. The book covers on the one hand, politics, business, economy and law, on the other hand, ethnology, stories, culture and morals. Together with strange stories that will surprise most people, the story of Sweden will be told by the outsider, who is a normal person trying to inhabit an extreme nation. Sweden is not a normal West European country as such, but may and should be. By reading this book will this fact be understood properly, appreciated and possibly lead to action. Non-Swedish readers inside and outside the country have an important role to play.

There is an abundance of stories and details and many heroes and villains in The Swedish Story. Scandals, sex and bodily fluids will occur as well as Soviet submarines, phallic trumpets, and avant-garde film, fiction and welfare art tricksters. Everything has happened as written. No exaggeration is needed in the land of extremes.

“There are several clichés about Sweden: The Mellow Land, The Low Fat Milk Land, Die Dumme Schweden, and The World’s Most Modern Land etc. Now Jan Sjunnesson has given us another one: The Extreme Country. Unfortunately I think he on to something”
Karl-Olov Arnstberg, professor of. ethnology

The non-fiction The Swedish story has a fictional counterpart, the political thriller Sara Sarasvati. Sales here. First chapter here. Review .

English edition in print

Createspace (USA)

Amazon (USA)

Adlibris (SE)

Bokus (SE)

—————

English edition as ebook

Smashwords (USA)

Adlibris (SE)

Dito (SE)

Bokus (SE)

————–

Svensk upplaga i tryck

Createspace (US)

Om likheter mellan kulturvänstern och sverigedemokraterna

(utdrag ur den svenska översättningen av The Swedish story, ges ut under hösten 2013)

Uttalad och organiserad rasism är ovanlig i Sverige men finns i små vitmaktgrupper, bland arga unga män i glesbygd och på Internet. Sverige är inte förskonat från rasism men förekomsten här är lägre än i andra länder visar undersökningar. Svenska arbetsgivare är mer villiga än förtagare i andra västländer att bortse från arbetssökande med invandrarbakgrund. Acceptansen för att ta emot invandare har ökat de senaste åren. Vad som ofta beskrivs som rasistiskt är riksdagspartiet Sverigedemokraterna, men det beror på dess litenhet. Partiet är ett nationalistiskt parti av samma slag som Fremskrittspartiet med 23 %, Norge, Sannfinnländarna med 20 % i Finland och Dansk Folkeparti 12 %. Sverigedemokraternas 5.7 % i riksdagsvalet år 2010 vilket var deras debut gör att det uppfattas som en klick extremister.

I själva verket finns ett väsentligt stöd för partiets uppfattningar bland de svenska väljarna som skulle kunna göra Sverigedemokraterna till ett mer traditionell nationalistiskt parti i Norden på 15-20 % i valen år 2014 och år 2018. Med röstandelar för ett svenskt nationalistiskt parti som i de övriga nordiska länderna skulle en dryg miljon svenskar rösta på Sverigedemokraterna. I YouGov:s mätning i april 2011 ansåg över 50 % av de tillfrågade, att SD hade den bästa invandringspolitiken även om de inte skulle rösta på SD enbart pga. denna fråga. I Novus undersökning i januari 2013 hade stödet för SD:s invandringspolitik sjunkit till 20 % men lika många kunde också tänka sig att rösta på SD. I sammanvägda mätning sommaren 2013 ligger väljarsympatierna runt 10 %.

Att utmåla den knappa miljon som kan tänkas stödja SD:s invandringspolitik eller rösta på SD som rasister är inte rimligt, lika orimligt som att hävda att de övriga nordiska nationalistiska partierna är rasistiska. Skeptiska till invandring och realistiska i integreringen av invandrare i sina länder utmärker de nordiska partierna. Det är snarare avsaknaden av tidigare representation av denna invandringskritiska och nationalistiska opinion som gjort att Sverige avvikit från resten av världen. Extremt avvikande i sin kulturella avsaknad av nationalism. Om möjligt är Sverigedemokraterna själva lite extrema bland de nordiska nationalistiska partierna i deras mer försiktiga, svenska hållning än de finska och skandinaviska broderpartiernas mer frimodiga och kontroversiella stil.

Att Sverigedemokraterna inte nått så många väljare beror på den välorganiserade svenska arbetarklassen som socialdemokrater och fackföreningar så framgångsrikt har format att nationalismen gått till vänster snarare än till höger i Sverige (not 1). Per Albins folkhemsbegrepp blev ett instrument för den goda svenska nationen för alla. Men därmed har opposition till svensk invandringspolitik 80 år senare strypts för denna kritik uppfattas som högernationell, även om just arbetare är de mest utsatta.

Det är svenska arbetare som bor i de invandrartäta utanförskapsområdena runt om i Sverige och som folkpartiets utanförskapsrapporter har kartlagt fram till valet år 2006 men sedan inte följt upp. Dessa arbetare känner dagligen av ogenomtänkta myndighetsbeslut, blir mer utsatta för brott, upptäcker att deras barn inte talar vanlig svenska, att fläskköttet försvinner i butiken och får samtidigt höra av reportrar som bor i innerstaden att deras protester är obehagliga, främlingsfientliga och rasistiska. Om sedan svenska arbetare blir arbetslösa och blir på grund av Arbetsförmedlingens prioriteringar inte lika billiga för arbetsgivare att anställa som utlandsfödda gror deras missnöje med invandringspolitiken och integrationsprojekten och säkert går detta utöver enskilda invandrare med. Men att kalla missnöjet rasism är överdrivet.

Enstaka fall av rasism finns men att gång på gång få bli tillsagd vad man får och inte får säga av myndighetspersoner och reportrar (som gärna spelar in och citerar uppretade svenska förortsbor) när man dagligen ser och upplever en mängd problem med den stora invandringsbefolkningen i området kan göra en sur, butter och tyst. Eller tvärilsk. Man kan också göra som andra svenskar och invandrare med någon status och pengar, flytta. Övre medelklassfamiljer och enstaka resursstarka individer lämnar landet i en omfattning som är högre än under de värsta emigrationsdecennierna på 1800-talet

Det var detta missnöje som kanaliserades i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen år 2010. Partiet kunde utan besvär utmåla sig som martyrer i den svenska politiskt korrekta ankdammen där journalister, forskare, lärare och myndighetsföreträdare spelade med genom att anklaga dem. För varje påhopp fick Sverigedemokraterna mer stöd. Folket ogillar när den starke Goliat skriker åt den lilla David. Makten röt ut medias mun men folket vägrade lyda. 340 000 väljare röstade in Sverigedemokraterna in i riksdagen och därmed blev Sverige mindre extremt och mer likt övriga västländer och de nordiska parlamenten. Märkligt nog har Sverige via SIDA och diplomati stödd nationella befrielsekamper sedan 1950-talet och på senare år i Palestina och Kurdistan utan att det nationella engagemanget där ifrågasatts. Lika paradoxalt framstår värnandet om de svenska minoriteterna och deras språk samiska, mienkäli, romani m fl. Andra folks nationalism är normal men svensk är extrem enligt denna dubbelmoral.

Folkpartiet vann många röster i valet 2002 på att kräva att medborgarskap skulle föregås av ett språktest i svenska. Sverige är ett av få västländer som saknar andra krav än att ha levt i landet i fyra år och varit ganska hederlig. Småbrott undantas. Men när folkpartiet klev in i regeringen år 2006 med egen integrationsministerpost hade deras egna riksdagsledamöter inte kraft nog att lägga ett förslag om krav för svenskt medborgarskap. Partiet har i denna och flera andra integrationsfrågor vikt sig för den opinionsstorm som medierna rört upp sedan språktestet föreslogs.

Eftersom svenska journalister till största delen sympatiserar med partier positiva till en ännu öppnare invandringspolitik och för att de vet att spela på den oro alla politiker utom Sverigedemokrater känner i alla slags invandringsfrågor kan den svenska invandringsdebatten om hur många som ska tas in, hur de ska behandlas, diskrimineringsgrunder och vilka lagar som ska gälla sällan komma någonvart. År 2005 fick den modiga liberalen och somalisk-holländska aktivisten Ayaan Hirsi Ali folkpartiet Demokratipris men sedan dess har folkpartiets mest skitnödiga socialliberaler dominerat det riksdagsliberala lägret. Utanför riksdagen finns nyliberala förslag om fri invandring som visserligen kan väcka mer debatt men som underviker de stora integrationsproblem och präglas av utopi snarare än realism (not 2).

Men kultur- och medievänstern och nationalister som Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man kan tro. Vänstern trycker ned varje avvikande åsikt genom att utnyttja det mest svenska särdraget i offentliga sammanhang, konformism. Nationalisterna vill att Sverige ska stå upp för sina särdrag däribland konformism. Genom att insistera på att alla svenskar ska sympatisera med kultur- och medievänsterns uppskattning av multikulturalism och en viss slags feminism, dela sina surt förvärvade slantar med andra via extremt höga skatter, ha cykelhjälm och bortse från problem med invandring är dessa radikala journalister, författare och artister oerhört svenska. De mer konservativa nationalisterna har därmed en hemlig allierad i sin strävan efter att återgå till folkhemmet, konformism och inte skygga för protektionism. Delar av vänstern vill också skydda svenska företag mot konkurrens utifrån.

Märkliga tider men intressanta för alla slags nationalister.

———-

Not 1: Se Sheri Berman, The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. ( Cambridge University Press.2006). Dagens arbetarrörelse har lämnat över nationalismen till sverigedemokraterna och liknande nationalister vilket naturligtvis går för sig. Men samtidigt frånhänder sig vänstern och facket möjligheterna att tala om sitt land som gott eftersom nationalism är högeranstruket, rasistiskt och Sverigedemokratiskt. Per Albin Hansson hade aldrig vikt sig såsom socialdemokratiska partiledare gjort från Palme.

Not 2: Migrationens kraft av Norberg och Segerfeldt (Hydra förlag, 2012). Se även tankesmedjan Fores och lobbygruppen Migro. Tankesmedjans Timbros kvalitativa invandrings- och integrationspolitiska publikationer hör till samma sfär men står något friare från den frihetligt liberala versionen av det svenskt politiskt korrekta.

Toleransen minskar i Sverige

Edited_2013328 (2)

En unken svensk tradition av censur och inskränkningar av tanke- och yttrandefriheten fullföljs i dagarna när veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö tvingas lägga ned sin pappersupplaga. Genom att utsätta webbsidan för ständiga hackerattacker har meningsmotståndare tillfälligt lyckats även om just webbversionen kommer fortsätta.

Enligt tidningens ansvariga finns tecken på att cyberattackerna kan ledas till etablerade medier och myndigheter men polisen vill inte gå vidare med de bevis tidningsutgivarna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard anser sig ha. Det kan vara hur som helst med det men attackerna har dränerat tidningens resurser personellt och finansiellt. Därmed har ytterligare en viktig opinionsyttring inskränkts och lagts till i Sveriges dystra 1900-talshistoria.

Från censuren av anti-nazistisk press under andra världskriget till mörkläggningen av Kejne- och Hajbyaffärerna på 1950-talet över IB-affären 1973 finns en rädsla för avvikande åsikter och personer. Dessa ska registreras, motarbetas legalt om det går, annars illegalt, för att avskräcka eventuella sympatisörer och nyfikna. Jag själv har skrivit bokrecensioner för den hånade Dispatch International och är därmed en virtuell paria för alla arbetsgivare som googlar mitt namn, läser denna blogg och mina debattinlägg.

Etablissemangets motreaktioner mot Sverigedemokraternas intåg 2010 i riksdagen och de kritiska diskussioner som förs utanför mainstream medier i bloggar och nättidningar är starka. Här är ett urval till vilka man kan lägga osynliga hackerattacker, mediedrev och hot mot skribenter som Ingrid Carlqvist och hemlig övervakning från medier och myndigheter:

• Tidskriften EXPO:s lista online på personer med avvikande meningar
• Transportarbetarförbundets uteslutningar av Sverigedemokrater
• Förföljelser av präster inom Svenska Kyrkan från Seglora Smedja
• Debattinlägg i Kyrkans Tidning om att avskilja prästkandidater med avvikande meningar
• Advokatsamfundets ordförandes förslag om uteslutning av Sverigedemokratiska nämndemän
• LO:s kampanj som ska utbilda 150 000 medlemmar att lyssna vid fikapauserna
• Utredningen Främlingsfienden inom oss SOU 2012:74
• Ungdomsstyrelsens satsningar 2013 på informationskampanjer i skolor om internetsidor
• Statens Medieråds förlåtande hållning mot autonomt vänstervåld
• Utställningen Politiskt Korrekt vid Forum för levande historia

I dessa sammanhang förs sällan samtal och diskussioner med sakliga kritiker av svensk invandringspolitik, feminism, myndighetskontroll och islam utan alla meningsmotståndare utmålas som rasister, islamofober, främlingsfientliga och företrädare för obehaglig och kvinnofientlig människosyn. Tröttsamt att ens behöva göra som Janne Josefsson, Lena Andersson och Stina Dabrowski att behöva påpeka att angelägna debatter behöver föras, inte avfärdas.

De som bara vill se demokratisk välvilja från det offentliga etablissemangets reaktioner och från de organisationer som listas ovan gör svensk demokrati en otjänst. Att så hårt och enigt motarbeta opinionsyttringar som avviker från de etablerade kan leda till att folk blir än mer försiktiga än de är idag och demokratin förtvinar än mer.

Eller så kan varje steg Makten tar skapa mer sympati, som när jätten Goliat förlorade mot den lilla men modiga David. Folk ogillar naturligtvis rasism och idioti, vilka frodas på nätet, men de ogillar än mer när eventuellt rimliga åsikter undertrycks. Denna reaktion kan leda till mer demokrati men innebära stora risker. Makten kan aldrig vinna förtroende genom förtryck. Bäst vore om alla åsikter debatterades. I min kommande Sverigebok gör jag det så att ingen ska missförstå allvaret i det som nu sker.

Utdrag ur min Sverigebok

Skärgård

Några utdrag ur min kommande svenska översättning av The Swedish story:

Svenska eftergifter under andra världskriget

Att skola välfärdsbarn

Svenskhe(mskhe)ter

Minns ni dessa skandaler på 1970talet?

Ebbe Carlsson affären 1988

Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?

Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen

Mer att reformera

Den nymoderata statsindividualismen

Sverigedemokraterna och kulturvänstern

Ett normalare Sverige

Presentation av The Swedish story i New Delhi

20130704_170042

I mitten av juli 2013 presenterade jag min Sverigebok The Swedish story vid Centre for Civil Society i New Delhi, Indien. En liberal tankesmedja som jag själv arbetat på tidigare.

De unga åhörarna fick höra om det extrema landet i norr och hur det kan bli mer likt normala länder i World Values Survey diagram.  De ställde kloka frågor om vad detta skulle innebära t ex i välståndsförändringar vilket kan besvaras med att USA, Australien och övriga Skandinavien är minst lika rika el tom rikare men med mer normala värderingar. Här finns min PPT.

Snart kommer den svenska översättningen, prel kallad Bortom Extremsverige. Både den och den engelska upplagan kommer också finnas som eböcker.

Home schooling an American boy in Ukraine – a book review

ed

This review on Amazon of the ebook Edward came about as the author, Graham Seibert, contacted me after reviewing my book The Swedish story. My book is quoted in his and now I will try to judge his book. Amazon sure makes people publish and find new online friends. Much appreciated as I have similar international experiences..

His book is by far the most unique writing on education and society I have read. It is deeply personal yet abstract in its reasoning over his choice to leave the US for Ukraine and home school his very young child Edward. He tries to connect every detail of his own life, including two failed marriages and unsupportive adult children, with general knowledge and views about the rise and fall of Western civilisation, morals, politics and bits of science on intelligence testing and races, social development and ethnics groups. Not unlike my book about Swedish culture and history but more personal and far reaching into future demographic and economic changes.

INTRODUCTION

He starts his writing of the book Edward, which alludes to J-J Rousseau’s similar self-educational 18th century treatise Émile, from an impersonal point of view yet bold:

“This is a plan to home school Mr. Seibert’s son, Edward in his mother’s homeland, Ukraine. Character is key: if he is honest and dependable, Edward will be a success. Pride and respect for himself and his ancestors are essential inspirations to be a good husband, father, and provider. Mr. Seibert’s experience as a parent, private school trustee, teacher, and finally educational school student led to the strong conviction that, in educating a second family, he had to take full control of the process. This book describes why and how.”

By this rather megalomaniac stance the reader is caught into the author’s world of learning, views and future plans in Ukraine. Seldom has an author been as self-critical and open as this author and readers will be aware that he does not bow down to anyone.

Readers who do not appreciate his fight for starting a new family – and by God, telling the world about it in a book – will put the book down and are also urged to do so. Rousseau was also considered mad in his pedagogical fervour yet he started a whole new educational tradition, the progressive (of which neither I nor the author Graham Seibert have much care for).

I predict that very few will actually read and appreciate this new 21th century Émile but for those who do, it is a pleasure to follow Seibert’s well-written and well- reasoned ways. Yes, the book is mad to begin with but it is worth investing the price and read carefully. In the end, one may consider it a worthwhile read but still a mad endeavour to tell the world about one’s personal life and total focus on one single poor toddler in Kiev, Edward or Eddie as his writing father calls him.

I cannot refrain from thinking while reading about the fatherly cares and plans for his son, the progeny, of what Edward Seibert will think when he reads the book himself, by year 2030 or so. But that has not and should not keep Seibert Senior from publishing his thoughts.  His grownup children in USA seem to be lost to him anyway and maybe Edward will be proud to become the topic of 230 pages of partly dense academic prose of the philosophical foundations of his character development. Or not.

THE AUTHOR

Here is the family story of the author Graham SeibertEdward, essential knowledge to readers:

The author Graham Seibert grew up in California in early 1940s and had a decent career in information technology, teaching and statistics on the East coast (Maryland and Washington D.C.).  After two marriages and somewhat unsuccessful attempts to raise his children, he is now starting a second family in Ukraine.  His dissatisfaction with raising his first children seems to be their inability to appreciate traditional American values, history and culture (but in that they are like all born after 1950) and their abstinence from granting him grandchildren, not to mention decent careers, stable relationships and marriages.  He states openly that:

“I assign the bulk of the responsibility for my first family’s failure to carry on my values, to do the ‘normal’ thing and give me grandchildren, to dysfunctional cultural trends in the United States”.

Seibert set out , in 2007 to find a new mate by the time he retired at 65 years. After a stint in Costa Rica, he set off to Kiev in Ukraine to study Russian and eager to find someone more like him with traditional/conservative values and less liberal/individual bias. Mrs. Oksana Seibert appeared out of the blue, a Russian speaking Ukraine traditional woman. Seibert does not tell us how they met as that may be another book and Edward was born 2011. The book tells also of his future children, which means this adventurous American septuagenarian will procreate siblings to the much awaited Edward. Yes he is too much but I like his daring ways.

His reasons for favouring Ukraine is its freedom for children (ride on public buses to school, play and walk outside, much like Sweden), high trust in neighbourhood but distrust of government (which has supported self-reliance), homogenous population and economical living standards. His American retirement on Social Security will get him by but he plans to invest in real estate as money may be taxed or taken somehow. He trades and invests online to stretch his budget, an occupation he seems to love and recommend to toddler Eddie too.

LEARNED WRITING

His learning is deep yet he reads widely and draws conclusions which are in the order of libertarian and paleo-conservative lines. His statement  “Our message for Eddie will be that he can and should expect just about nothing from government” is of classical liberal and laissez faire governments of the 1776 constitutional kind, not found anywhere since. Furthermore, 18th century conservative philosopher Edmund Burke will guide the political philosophy of the author’s progeny dear Edward:

“Our job will be do provide Eddie with a Burkian sense of how the world really works, starting with the premise that the only person in the entire world who is entirely dedicated to his welfare will be Eddie himself.”

The author calls himself an ex-patriate which is true but in US’ political terms he would support the two presidential candidates Pauls anyday.  This is no stated but my conclusion as he does not dwell much on contemporary American politics, thankfully. He rather discuss long term changes in Western culture and civilisation, often contrasting Christian, liberal and evolutionary thoughts with one another. Evolution wins most of the time,

A thesis he argues for with some scholarly and journalistic references is that the white Americans and Europeans will become the new Jews, destined to be a successful yet unappreciated minority.  They will be scare in numbers with their higher intelligence and lower birth rates, but essential to drive an even more complicated economy relying on technology, science and information services. People will hate them for their brains like the Jews always have been and unfortunately the whites are the first to blame themselves for their privileges.  He notes that:

“As intelligent people are having fewer and fewer children, and the world is simultaneously putting a premium on intelligence, on people who can create value by automating the repetitive work now done by duller people, Eddie’s talents should be in increasing demand. Jews have been combating envy for eternity; white people have only a couple of generations’ practice. We should have become more adept at defending ourselves by the time Eddie comes of age.”

FALL OF THE WEST

The relentless self-criticism of Western civilisation is one of the main threads in this book, which echoes of Bruce Bawer, William Dalrymple and Charles Murray. Edward is thought to be safer in Ukraine when the financial chaos will start to spread in the next decades the author and father claims and hopes. Left in the US, he would be target of even more criticism from both minority groups (by then in majority) and from the whites themselves in their political correctness and self-annihilation.

Like Gibbon’s classical 18th century study of the rise and fall of Rome and the 20th century study Family and Civilization  in 1939 by Carle Zimmerman,  Siebert  views civilisations come and go but finds a pattern in the decline due to rise of nuclear family both in Athens, Rome and the West. A mis-guided sense of altruism, UN mantra of egalitarianism making all racial differences due to ill-meaning society and neglect of adherence to one’s tribe, culture and nation adds to the current crisis of the West, along with its near economic disasters. He notes that:

“You can count me among today’s doomsayers. As I write this I am predicting a worldwide depression starting fairly soon, one that will affect just about every country in the world. I anticipate a lot of good coming out of it, however. I think it will restore a work ethic and expose the multitudinous faults in the social models that have emerged from academia to dominate all of Western society over the past century. Specifically, it will show that people are indeed different, and that unbounded altruism can doom a society. I expect that it will accelerate the decline in birth rates already visible in almost every nation, which in turn will reduce population and pressure on the world’s resources. It will also put a premium on educated and capable young men – like Eddie.”

The political correctness of American academia, politics and media is surely a reason to keep Edward away from his country (his citizenship is American) but he needs to learn how the important mumbo-jumbo talk. His father relates current PC taboos without pardon:

“Should you happen to have a social death wish, you can easily exercise it on campus by offering the opinion that homosexuals subject themselves to more health risks than heterosexuals, that children do best when they are raised by two natural parents who happen to be married to each other, or by repeating Larry Summers’ gaffe of referring to intelligence research that rather conclusively shows that at the high end of the range of intelligence, men fairly handily outnumbers women. Don’t even get started talking about how low the actual incidence of rape by white men is, compared to minorities, or how many false reports of rape there happen to be. Anybody with a brain in his head knows that rationality has nothing to do with these dogmas. If you are a student, a government employee, or some cog in the wheel of a big corporation you have to spout the party line or the powers that be will make your life miserable. This is the modern limit on individual freedom: even to propose that unlimited freedom in individual behaviour might not necessarily be a good thing is not permissible.”

CHARACTER

Edward’s education will be about character formation rather than only academics. The author and father  notes that his educational role models- Aristotle, Locke and Rousseau-  devote their efforts to morals, virtues, judgement and steady development of one’s civil and familial duties. Central is Aristotle’s ethical doctrine of the Mean and in the background the classical wisdoms of Socrates, Stoics and Montaigne.  Four principles of moral virtue should define the goals of Edward; work hard, learn from experience, pray/meditate and depend on your judgment.

Edward and his future siblings  “need to appreciate restraint and modesty in an immoderate age”, the author writes with reference to sex and indulgence in drinking and drugs etc.

The father recalls these values of modesty being around when he grew up in California by 1940s, went to El Cerrito High School and attended Mrs. Stewart’s private etiquette and ballroom dance academy. Of course he is quaint and old-fashioned in his attitudes but he argues reasonably and grants that his cherished childhood and decent middle-class schooling will never appear as the world has changed. But it was not all bad and there are things to learn from his own father, Edward’s grandfather, who taught young Graham to drive nails with three strokes in mid 20th century California. His father’s hammer is still with him in Ukraine.

SELF-DEFEATING LIBERALISM

Home schooling a child, which is the rationale for writing this book on little Edward, is often thought to raise egotistic and weird anti-social children.  The author strongly declare his and his new family’s and society’s abilities to counter any such developments. The liberalism in USA is what breeds these undesirable traits he states and what is even more unintended; people have become less original in their individual freedoms, strangely enough:

“Liberating man from historical constraints and responsibilities has taken away the incentives that drive people to be creative. Nobody would argue that free time is more abundant today than ever, and there are more people than ever, yet none would argue that humanity is reaching new heights in music, fine art, theatre, literature, inventiveness or much of anything else. The liberal premise that freedom was a prerequisite to creative expression is simply not borne out. The disadvantages, however, of freeing citizens from the obligation to invest in social capital are becoming clearer by the year.”

This observation of a conformist individualism is something I also have found in Swedish value systems (see my book The Swedish story and Gina Gustavsson’s PhD thesis, Treacherous Liberties, 2011, Uppsala University).

His current scholarly references on morals, education and evolution, apart from Charles Murray, are David Gelernter’s America Lite, John Gatto’s An Underground History of American Education and books by Stephen Pinker , Alain de Benoist, Diane Ravitch among others. With these contemporary sparring partners in research and current debate, he sets out to discuss his thoughts on Christianity and liberalism vs. evolution and socio-biology. Being a science – inclined thinker, the author leans towards his teenage hero Charles Darwin but views somehow that practical Christianity rather than Enlightment liberalism is evolution has found does the job better.

But he is very clear about his unfounded support for Christianity which bothers him but in the end is useless to argue about. His wife Oksana is a Russian Orthodox Christian and himself, the retired and late father Graham Seibert, is a reluctant believer, more of an agnostic and existentialist. But he calls himself a practical Christian, in the view of Winston Churchill who cheered the British masses with “Onward, Christian Soldiers” to unite them in faith but most of all in hope.

HOME SCHOOLING

Since the book is about home schooling (which is the lesser part but does not make the book less valuable), the writer tells us some things about how Edward shall go about his studies.

The curriculum  at the Seibert family home in Kiev will contain;

Languages – English, Russian and Ukrainian

Math

Biology

Physics

Chemistry

History

Society

Business

Information tools

There will be focus on one or two subjects at a time, depth rather than skipping through. Meta cognitive skills are desired goals above all as academic content change quickly.

Much attention is given to values and social behaviour, just was set out in the preface with references to Aristotle, Locke and Rousseau. Little Edward as well as all future Seibart children will have learn to behave well before one year. We find small sections on preparations for Edward’s future relationships, flirting, courting, how to find a mate and succeed in marriage, as well as who to make small talk, dinner conversation and if needed, argue and fight.

The home schooler and father Graham Seibert hopes to find fellow homeschoolers in Kiev and globally online which is an important reason for writing his book Edward. That seems not be an easy task locally in Kiev, but online there are many opportunities to meet and share experiences and teaching matters.

The 70 year old father Graham Seibert keeps well after doing daily physical exercises for 40 years, which he wants to his son Edward to continue, as well as to train in some (individual) sport. Outings will be useful to home schooled little Edward, such as paddling down the Dnieper River by Kiev and visiting the family cottage, the traditional Russian/Ukrainian dacha, close by. Biking will be common way of transport and enjoyment including how to fix flat tyres oneself.  Music, grooming, sketching, painting is to be taught along with photography, video, computer graphics, housework (including sewing). Regular text books are to be avoided but father and son will assembling text books themselves when needed. Test will be done as time comes.

The little boy will listen to fairy tales, pre-Disney style and some Biblical tales, such as

The story of creation

Adam and Eve

Cain and Abel

Sodom and Gomorrah /Lot’s wife

Noah and the flood

Noah and Ham

Abraham and Sarah; Abraham’s readiness to sacrifice Isaac

Getting Jacob married, the story of Jacob and Laban deceiving one another

Joseph and the coat of many colours

Pharaoh and the plagues; the Exodus

The Kiev house where all this will be done will have small bedroom for the children with no electronic devices available, certainly not handheld connected machines. No television will be sounding in the living room and no children sneaking into their rooms for undesirable activities (as the author’s earlier children did watching porn and smoking pot).

CAREER

The future career of Edward is vaguely mentioned yet with some directives.  The father hopes for him to excel academically and find a future in science, business, finance or real estate. Ideally he should be his own boss, have integrity and be a master of his wealth, not enslaved by it. Further, he should marry early and abstain from sex.  Entering the workforce by 2030, when a high IQ and sought after traditional middle-class social skills are desired but rare, he should make it as well as his father or better.  They may even cooperate:

“I also plan to teach Eddie about trading and investing. I will be entering my eighties as he enters his teens. One doesn’t have to be a statistician to anticipate that I will lose a little bit of mental acuity in my ninth decade. I will depend on Eddie to help manage my IRA portfolio, when possible giving him some fraction of it to manage by himself. I hope he takes a strong interest; it is the money that will support him in college and his mother in later life.”

Life will not be all fun and play for Edward. Being kind of thrown out of two countries with an fast aging father and not siblings close by (or even desiring to meet the former family members), the father and author “anticipate a kind of existential loneliness for Eddie, as a man out of his times”. He will be like a Jew but without a Jewish tradition and tribe. If the whites of Europe will gather into new nationalist tribes, Edwards may feel connected to them but the father is sceptical, even if these groups would support his agenda of procreating more white (grand) children.  He suggests Edward to remain aloof and simply observe the cultural changes, a wise decision. Edward’s loyalty is primarily to his family and he is expected to carry on the family line, no matter what happens to the world.

We want grandchildren, the father and mother of Edward state. That was the reason Seibert left the US and why he found a new wife and wrote this remarkable book. Sorry his personal longing for grandchildren might not come true within his own lifespan, but being a true Darwinist he seems not to care as long as his genes evolve.  I am impressed by his honesty and his clear-sightedness in so many important areas.

DRAWBACKS

However a few glitches stick out that I noticed.

His criticism of Jewish cosmopolitanism and their support for black grievances against the whites but also admiration of their learning, success and separation of culture does not make sense. He scorns them for promoting universal values yet they have survived by keeping to themselves.

He wants to instil a sense of being superior in Edward which is of course fair for any parent, but stating it in a book makes a teenage and adult Edward Seibert embarrassed and maybe bullied. Tell him rather, but do not write it. His personal future being the topic of a book by his father is enough.

Digressions abound. Most of the time entertaining but for readers with little interest in the history and evolution of our civilisation, they could make up another book, the third in line.

Bitterness is accidentally surfacing, as when the old family and children are mentioned. I find them awkward even if their attitudes and life choices are set into a general picture of the decline of the West. How they relate to their father after this publication I do not want to think about.

These are small drawbacks in a great book. Yes it is by far the maddest thing I have read in a long time but I like his old tyme style. He is certainly a Grumpy Old Man to most people, a proud one at that but he has every reason to be a Happy Elderly Man.

GRATITUDE

Many thanks Graham Seibert for the splendid endeavour accomplished with starting your new family and the book to you written to set yourself a goal in your home schooling.  I am sure that in a century or two Edward will be as well known as Émile.

Två folkdemokratiska decennier – Sverige som det snälla Vitryssland

 

2013 ekar det konstigt av nostalgi över Sveriges 1970- och 80tal. Det kan vara Fridolin, Greider naturligtvis, och alla som ställt sina förhoppningar till gråsossen Stefan Löfven att föra landet in i, ja vart ? Tillbaka till framtiden dvs till 1970talets utopiska samhällsbygge och 1980talets expansiva offentliga sektor som inte stod Östblockets folkdmokratier efter särskilt mycket.

-LO går med röven in i framtiden , sade Metallbasen Göran Johansson en gång.

LO basen Bertil Jonsson var också rakt på sak om sin organisations konservatism, men positivt tolkat:
-Vi står i vägen !

Samma tongångar känns igen i dagens debatter , särskilt när 25 till 55 åringar debatterar. Det är som att allt var bättre förr, 1975 ungefär. Då fanns pedagogiska barnprogram i TV2 (Ville Valle & Viktor, Kapten Zoom), proggmusik och solidaritet. Då fanns samhörighet och ansvar för varann. Om något kan kallas reaktionärt är det denna oupplysta nostalgi, särskilt hos de som föddes på 1970talet.

Det är som om de inte vill veta något om statsmonopolkapitalismen, de korporativa organisationernas samförstånd (trots att de diggar Ebba Gröns Staten och kapitalet, som är en vänsterkritik av sossarnas och Wallenbergarnas korporativism), avsaknaden av alternativ till vård, skola, omsorg och, viktigast av allt, den misskötta utopiska ekonomin. De sk arbetsgivaravgifterna ökade till 39% vid 1982, utöver de kom fackligt framförhandlade tillägg. Skatter och löner ökade liksom priser medan tillväxten krympte. Stagflation, oljekris, nedläggning av branscher och statliga uppköp av förlustbolag. Samtidigt brassade sossarna på, sedan Fälldin regeringarna i lika hög grad (de skulle vara bättre sossar än sossarna), med ständigt nya löften och mer offentliga utgifter.

De offentliganställda antal fördubblades under 1970talet och blev en väljarbas att vara lojal mot. Enpartistaten byggdes upp och sitter fortfarande bergfast i det allmänna medvetandet, oavsett partifärg. Svensken är folkdemokrat light och gillar det, men skäms samtidigt lite. Löntagarfonderna var på vippen att kasta oss in i en västlig slags folkdemokrati men Gösta Bohman och Curt Nicolin insåg faran och mobiliserade. Idag hånas de av dagens 70talister som nog tycker att fonder var väl inte så farligt ändå. Eller så vill de införa revolution som 80talisterna Martin Schibbye och Johan Persson för vilket de hyllas i media.

När jag, född 1958, lyssnar till medborgare i de fd folkdemokratierna i Östeuropa och i Sovietunionen kan jag höra samma suckanden om att allt nog var bättre förr. Åsa Linderborgs gråtmilda artikel om 1989 års befrielse av Östeuropa och sedan Ryssland går igen. DDR upplever visst fn ett liknande uppsving när diktaturen ska ursäktas med att alla fick i alla fall gå i samma skola. Fö reste många svenska lärare till just DDR i samarbete med Skolöverstyrelsen och lärarfacken. Socialdemokraternas skolpionjär Stellan Arvidsson, tillika ordförande i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, ledde studiebesöken.

Ibland är det som att Sverige tävlar med Vitryssland om att vara den sista folkdemokratin. Vitryssland är den onda varianten, vi den goda. Samma korporativa, halvtotalitära drag finns inte bara inom socialdemokratin utan även inom folkbildningen, bondekooperationen, hyresgäströrelsen och nu verkar även Svenska Kyrkan och flera muslimska grupper via Seglora Smedja och Tro & Solidaritet ha hittat varann och byggt upp korporativa drag. Kollekter som samlas in i Svenska Kyrkan går till Seglora som taktfast trumpetar ut de rätta (ibland religiösa men mest organisationspolitiska) åsikterna.

Stat, kommun och landsting tar hand fortfarande om 65 % av ditt löneutrymme om du räknar in skatt, arbetsgivaravgifter och moms. Få vet detta och upplyses de viftar de gärna bort det pinsamma faktum att de bara till 1/3 kan förfoga över vad de arbetat ihop. Med dessa oerhörda resurser, världens näst största skattetryck efter Danmark, lämnar svensken över makten till de som vet bättre. Experterna, byråkraterna, journalisterna, myndigheterna som alla fixar och donar med våra liv, helt självklart. Om alla dessa personer som vi tilltrott nästan alla surt förvärvade slantar, också samarbetar med varann och har gemensamma hållningar i frågor om invandring, kultur- och mediapolitik, familjepolitik, energipolitik, skola osv och inte tillåter andra alternativa åsikter att höras lever vi fortfarande i en folkdemokrati. Det snälla Vitryssland.

Litteratur:
Claes Arvidsson, Ett annat land. Sverige och det långa 1970talet
– ” – , Olof Palme. Med verkligheten som fiende
Julian Barnes, The Porcupine
Assar Lindbeck, The Swedish experiment
– ” – , Ekonomi är att välja
Karin Sjöborg- Svanvall, Kentucky Fried Children
Mattias Svensson, Glädjedödarna

Medborgarskap och förmåner

 

Vår välfärdsstat locker många. En minoritet har flyktingskäl enligt FNs konventioner, ca 10 %, meden de flesta kommer in pga andra skäl. Den största andelen är anhöriginvandring, inte sällan till nya parförhållanden. Allt detta brukar påtalas av Merit Wager, Gunnar Sandelin m fl så jag tänker inte upprepa fakta och argument för detta här, se länkar nedan.

Vad diskussionen om invandring bör handla om är principiella ställningstaganden. Tino Sanandaji har nyligen försökt argumentera för att medborgare i ett land har rätt till sina förmåner på ett äganderättsligt sätt. Ingen kan frånta oss medborgare detta men vi kan utsträcka den rätten till andra, om vi vill. Till asylssökande som väntar på beslut, till tiggare från EU länder, till sk papperslösa (illegala utlänningar) och till de personer som för tillfället befinner sig i landet. Sjukvård, akut eller inte, ekonomiskt understöd, skolgång osv. Allt detta kan vi medborgare besluta att andra ska kunna ta del av, men vi kan också inskränka dem rätten.

Vi skulle, som Philippe LeGrain föreslog det svenska Globaliseringrådet 2008, dela upp invandrare i kvot- och konventionsflyktingar med rätt till understöd medan övriga får arbeta för sitt uppehälle. Det skulle medföra slitningar men knappast värre än idag. FN tar ju ut de flyktingar som vi tar emot så den processen sker inte på Migrationsverket.

Vi kan vidare förenkla regelverket så att enbart svenska medborgare (och de flyktingar som beviljats enligt FN rätt till uppehållstillstånd) har rätt till alla förmåner i landet, dvs skolgång, hälsovård, bidrag till föräldrar och barn etc. Med detta skulle ett incitament att bli medborgare kraftigt förstärkas. De som tar sig hit får skäl att finna jobb för att kvalificera sig under de fyra år de behöver vara här. Utökar man krav på medborgarskap till att även klara av svenska och omfatta värderingar som vi vill främja, t ex efter Hollands medborgarskapsmodell, så finns ytterligare skäl att integrera sig snabbt i landet. David Camerons uppstramning av förmåner för invandrare till Storbrittannien pekar i samma riktning. Naturvligtvis för akutvård undantas men inget mer.

Enkelt budskap:
Kom hit men klara dig själv. Efter fyra år får du samma villkor som andra medborgare, dvs vi vet att du är att lita på och vill bidra till Sverige.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Inte fler sociala turister från EU 2014

schengen_area jpg

I sista stund ikväll tors 7 mars 2013 meddelas från pålitliga finska YLE att EU skjuter upp beslutet att släppa in Bulgarien och Rumänien i Schengensamarbetet.

Därmed får vår ansvariga minister Hillevi Engström sitta vackert på plats i korgen, eftersom hon till skillnad från Finland, Tyskland och igen här, och England inte insett hur illa den fria rörligheten kan bli om de två korrupta och fattiga länderna tas in i på allvar i Schengensamarbetets välfärdsstater.

Vad innebär då Schengen som Bulgarien och Rumänien vill komma med i? Jo. I 3 månader får en EU medborgare vistas i ett annat land, sedan måste man visa att man kan försörja sig efter att ha registrerat sig hos polisen. Av de många tiggare jag ser dagligen nu i kalla mars 2013 i Stockholms innerstad tror jag få kan visa något lagligt sätt att klara sitt uppehälle och knappast att de ställt sig i någon kö hos polisen efter 3 månader. Med Schengen skulle de visserligen ha dessa krav men slippa andra och de kan komma att få ekonomiskt bestånd. Till sommaren lär de bli mångdubbelt fler. Kylan är vårt bästa värn. Hade vi bättre klimat och samma generösa villkor och mottagande skulle landet varit är mer befolkat av besökare som inte gjorde rätt för sig.

Med dagens beslut är vi därmed för någon tid fredade från ytterligare sociala turister men det finns andra kategorier som bör också förhindras att öka och helst minska sin andel. Nedan finns ett försök till en kategorisering av skilda grupper av sociala turister, som är mer varierande är Göran Persson befarade 2003 och delvis var medskyldig till. Några kategorier som jag sett är dessa:

Papperslösa/Illegala utlänningar
Dessa personer får numera ha sina barn i skola, uppsöka sjukvård och betala mindre än svenska medborgare för behandlingar. De skyddas av godhjärtade medmänniskor som emellertid inte använder sin egen plånbok utan andras för att dela ut pengar till dem. Reser de med kollektivtrafik utan biljett finns de godhjärtade där med twitter hashtaggen #reva som varnar om kontrollanter finns i tunnelbanan.

Polisen försöker skilja de invandrare med tillstånd och väntande asylsökande från de som fått avslag eller tagit sig in i landet olagligt. Problemet är att dessa grupper ser identiska ut. De har oftast mörkt hår och mörkare hy än infödda nordbor. Integrationsminister Erik Ullenhag verkar inte ha förstått detta elementära faktum när han kritiserar polisens metoder för att skilja agnar från vetet. Rasprofilering är inte lagligt enligt våra egna lagar och EU konventioner men det innebär inte att polisen inte ska våga be om legitimation från gratisåkare, personer som smyger undan polisens närvaro och andra tecken på tveksam legal status i landet. Att regeringen Persson godkände Schengen samarbetet 2005 som innebär ökad inre utlänningskontroll verkar inte många ”upprevade” politiker och journalister ha reda på. Debattinlägg för polisens projekt Reva 1, 2 , 3

Ensamkommande sk ”Ankarbarn”
För några år sedan myntades begreppet ankarbarn. Med det menar barn som skickas in i ett godtroget landet, t ex Sverige, och låtsats inte ha någon familj. Efter tillstånd dyker plötsligt mor och far och syskon upp. 2007 till 2010 hände det i 10 % av fallen, ja tom i 25 % av fallen enligt Migrationsverket i en notis på deras hemsida som nu är borttagen: ”Under åren (2007–2011) beviljades totalt 6 109 ensamkommande barn/ungdomar permanenta uppehållstillstånd. Under samma period har 1 487 personer (föräldrar och syskon) beviljats uppehållstillstånd på anknytning till ett ensamkommande barn det vill säga knappt 25 procent.”

Vänta sig in
Gammal beprövad taktik. Historikern och socialdemokraten Åke Wedin skrev 2006: ” ”Generositeten med humanitära uppehållstillstånd fick två negativa följder. Den förstärkte signalerna till omvärlden. Snart visste alla, att det inte behövdes asylskäl eller skyddsbehov för att komma in i Sverige, det gick bra att ”vänta sig in”.

Outvisningsbara
Denna veckas sk nyhet är att drygt hälften av alla som ska tvångsutvisas (intressant begrepp för övrigt) kan inte skickas iväg då deras egna hemländer vägrar ge dem resedokument och ta emot dem. Problemet har funnits länge och polisresurser och platser på förläggningar belamras med dessa omöjliga personer. Vare sig de själva eller deras länder (Iran, Irak, Somalia mf l) är några man helst vill ha att göra med och vore man elak skulle man helt sonika skicka dessa motsträviga personer till Transnistrien , ett område vid Moldavien som inte har någon regering alls som kan ställa till problem.

Dock är vi svenskar inklusive mig inte elaka utan vi nöjer oss att betala för deras uppehälle, låt vara magert. Dock kan dessa utvisningsbeslutade personer hamna i en ny asylprocess om nya uppgifter skulle komma upp eller landets status förvärras, t ex fler bomber i Bagdad. Då vidtar en ny ansökan så är karusellen igång igen i åratal. Och de som står på tur till flyktingförläggningen för att ta dessa outvisningsbaras plats får fara till annat dyrare boende på Migrationsverkets och skattebetalarnas bekostnad. Se kategorien ”Vänta sig in” ovan.

Media
Tillhör samma kategori som ”Att vänta sig in” men får draghjälp av media ryckvis i tider av nyhetstorka. Kräver gärna mer än bara en familj på flykt, gärna spädbarn, sexuellt utnyttjade, apatiska sjukdomar, självmordshot etc. Humanitära och ömmande skäl duger ett tag men sedan tröttnar läsarna och tittarna, så bara de mest entusiastiska håller ut.

Försörjning
För de som stannar i Sverige utan tillstånd finns huvudsakligen fyra försörjningsmetoder; svartarbete, kriminalitet, tiggeri och prostitution. Bara ytterst få kan räkna med stöd från socialtjänst (EU medborgare i vissa ömmande fall, t ex sjukvård) och ideella föreningar. Soppkök i all ära men de kommer inte upp i de nivåer som krävs om man ska leva någorlunda gott. Då gäller det att ligga i dagtid i Bromma och andra villaområden.

Dessutom finns som jag påpekade i min blogg om försörjning risk för att småkriminella hamnar i gäng med mer allvarlig grov kriminalitet och politiskt motiverad kriminalitet, terrorism. Att leva på flykt och vara beroende av andras välvilja och gentjänster kan leda in fler in på fel bana. Kriminalitet, stora pengareurser och etnisk/religiös isolering är ibland relaterat (Gudfadern men också miljonärssonen Usama bin Ladin).

Välfärdsstat el invandring
Att Sverige och andra västländer måste välja mellan en generös välfärdsstat eller en generös invandring står klart. Diskussionen om Fredrik Segerfeldt och Johan Norbergs bok Migrationens kraft inlägg 1 och 2 visar hur argumenten måste brytas mot varann öppet utan anklagelser. Mitt eget inlägg i frågan är mer blygsamt men visar ändå vilka siffror det handlar om, 60 miljarder i statsbudgeten.

Dessa flitiga kunniga bloggare kan rekommenderas för de som vill veta mer om migrationsdebatt.
Merit Wager, Affes statistikblogg, Andreas Johansson Heinö Snaphanen

EU 2014 ?
Tillbaka till EU beslutet ikväll att avslå Rumäniens och Bulgariens medlemskap i Schengen, något som man uttryckligen lovat och stadfäst men som nu läggs på is. Kan detta vara det första steget mot en mer ansvarsfull migrationspolitik inom EU? Kanske för de inblandade länderna Finland, England och Tyskland, men knappast för Sverige. Sommarens tiggare kommer bli allt fler innan vi drar i bromsen. Redan nu skulle polisen kunna lagföra dem efter 3 månader och vid avsaknad av tillräcklig försörjning skicka hem dem, ev via sin ambassad som skedde 2012 i bärplockningstider under stor gråt och tandagnisslan från mediavänstern.

Som jag skrev i inledningen finns det all rimlighet att vara godhjärtad och bjuda in folk att bo hos sig och betala för deras mat och omkostnader, men det kan inte åligga den svenska staten att försörja de som tar sig hit utan pass, försörjningsutsikter eller legalt uppsåt. De kan bo hemma hos de familjer som har rum och köksbord att dela. Minskade vi skattetrycket rejält skulle dessa godsvenskar kunna visa upp sin vänlighet utifrån sina egna besparingar. Det måste väl ändå vara finast. Att jag ska betala för något de vill är knappast inget att skryta över.

Romer klarar sig själva men Ullenhag förvärrar med miljoner

I veckan (19 juli 2012) beslöt integrationsminister Erik Ullenhag att stödja romska kvinnor med att ge dem en särskild telefonlinje för att tala sexualitet mm till priset av 50 miljoner. Detta är ett otyg som inte ens alla romer själva vill ha men tyvärr i linje med Folkpartiets tidigare utredning om romernas situation i Sverige.

Det finns flera fel med Ullenhags utspel i sommartorkans Sverige:
1) Romerna anses inte kunne lösa sina egna problem och görs därmed ansvarslösa.
2) Sverige som land betecknas som skyldiga till allt romer gör och därmed ansvariga för allt.
3) Att ge en etnisk grupp särbehandling leder ofelbart till att fler grupper ställer liknande krav.

FPs välvilja ska riktas genom befintliga kanaler för arbetslinjen,som i detta fall blir socialtjänst, Försäkringskassa och Arbetsförmedlingen. Kvinnor som våldtas inom äktenskapet eller inte får ha preventivmedel klarar sig bättre om de själva klarar sin försörjning, inte via flummiga telefonlinjer med egna privilegier. Romer ska kunna klara av sina egna problem och behandlas varken bättre eller sämre än andra svenska medborgare.

Bort med den skymfande särbehandlingen och ge romer respekt. Romen Allan Schwarz skrev 2010 angående Maria Leissners utredning som beskyllde svenskar på samma infantila sätt som Ullenhag gjort 2012:

”Vi romer tar avstånd från hennes krav på en sannings- och försoningskommitté och en massa av hennes uttalanden liksom från hennes vilja av att smutskasta det svenska folket! Vi förundrar oss också över att Leissner återkommande vill göra oss romer till offer där vi utmålas som inkompetenta och underlägsna människor, som behöver ledas av statliga svenska tjänstemän med henne i spetsen.”

Socialist scandals 1990s – 2000s in Sweden

1. 1994. Business minister and union leader Björn Rosengren went to porn Club Tabu using union money ($8000 for one night), claiming he did not understand what kind of establishment he gotten into so late at night. Evidence of him being with prostitutes at the time is still around but not substantiated.
2. Fall 1995. Mona Sahlin, labour minister and deputy prime minister by then, later party leader 2007- 2010, had to leave her posts when parliament discovered that she had used public cash to purchase private services and goods, paid nanny services illegally, not paying child-care fees, taxes, 98 parking tickets and TV/ radio fees in time forcing her to the Swedish Enforcement Agency (Kronofogden). She had just accepted the post as party leader after Ingvar Carlsson in 1995 but left next year all political positions. She went during her personal crisis on a vacation to Mauritius with three staff members paid by government.
3. 1996. Public municipal employees’ union leader and Örebro county head Sigward Marjasin was charged with mismanaging public and private finances but later freed in court. Leading social democrats denounced him.
4. Winter 1998. Stockholm social democratic leader Mats Hulth had been buying drinks on taxpayers’ behalf for many years media reveals. Municipal rules for alcohol consumption had not been followed. Hulth was supported by the local social democratic club but had to resign.
5. 2000. Family ties within the social democratic party and sphere becomes obvious when the son Thomas of former minister Lennart Bodström and the daughter Brita of former minister Anna-Greta Leijon become ministers too. Families Nuder, Larsson, Toreson, Carlsson, Palme, Holmqvist, Damberg, Marén, Lindh and Holmberg were also using the social democratic party nespotic networks.
6. Winter 2001. Extraordinary rendition of two refugees after 9/ 11 by CIA at Swedish airport to Egypt without guarantees of the men not facing torture. UN, Human Rights Watch and Swedish parliament objected afterwards to the deportation. Responsible minister was the deceased Anna Lindh whom every involved social democrats conveniently later could blame.
7. Winter 2002. Prime minister Göran Persson’s wife Anitra Steen headed suppousedly unaware the Swedish alcohol monopoly Systembolaget when systematic corruption was revealed between suppliers of wine and liquor and the Swedish government buyers.
8. Spring 2004. Party leader Göran Persson bought a mansion with 500 acres for $2 million. Many hard working Swedes did not forget this, even if the purchase was perfectly legal.
9. Summer 2004. Finance minister and deputy prime minister Bo Ringholm was criticized for being lax in illegal wages paid by a sport club Enskede IF where he was president for ten years. Police investigation was started but shut down since crimes were done too long ago.
10. Fall 2004. Metal union officials went to sex clubs, bought liquor and dildos (to give to loyal women) for union members’ money in Trollhättan. One evening in Brussels three union officials spent $7000 on liquor and prostitutes.
11. Winter 2004. Prime minister Göran Persson was made honorary doctor at Örebro University on dubious grounds. The official motivation for his degree in medicine, science and technology (subjects which non-graduate Persson never had studied) could be viewed as a reward for his support of Örebro university college when applying for full university credentials. Earlier attempts had been refused by academic authorities but Persson made way for the new regional university.
12. 2005. Trade union LO fired two officials (Jan Edling and Olle Sahlström) when they wrote about how the union and socialists used false labour statistics (real unemployment 20 % rather than officially 5 %) and corruption in housing foundations meant for poor widows of workers’ families going to union officials.
13. Spring 2005. Gunilla Ekberg expert on sexual trafficking and prostitution at a government ministry threatened female journalist Evin Rubar and other women organisations, but minister in charge Mona Sahlin did not react.
14. Spring 2005. Social democratic parliament member Ola Rask forced to leave his leadership of socialist and union education center due to having two positions, and a pension, at the same time.
15. Spring 2005. Government Employment Agency in Nyköping threatened to withdraw benefits unless unemployed construction workers went to Stockholm to protest against budget cuts in unemployment benefits together with the union. The government Employment Agency official signed the letter together with union officials and both stated that the march was mandatory.
16. Summer 2005. Center Against Racism, created by ministers Jens Orback and Mona Sahlin, did not use their government grants properly and had little activity but many expenses on hotels and restaurant. The anti-racist center got new grants each year without control.
17. Fall 2005. Police used union officials when checking on foreign transport companies after a storm in southern Sweden. Unions checked for collective agreements (optional according to Swedish law) while the police looked at safety arrangements. Unions used the uniformed policemen to obtain secret information from foreign chauffeurs that they had no reason to give to union officials.
18. Fall 2005. Zakarias Winberg was fired from his position at a trade union after writing an article declaring his loyalty to Christian Democratic Party, not to the labour movement.
19. Winter 2005. School minister Ibrahim Baylan stopped a report from National Agency for Schools which had found that private schools made better results and that teacher qualifications did not matter. In Sweden agencies are independent from ministers, but Baylan made the agency remove the report from internet immediately. An edited version was uploaded later and Baylan had to explain his actions to constitutional council at parliament.
20. Spring 2006. Göran Persson was sentenced but with no punishment in court for illegal constructions at his mansion under the care of his brother. Neither of them knew that such constructions must be reported to municipality and a plan for working safety be prepared.
21. Fall 2006. Göran Persson threatened to withdraw government bonds in telecommunication multinational Ericsson because CEO Carl-Henrik Svanberg said that a shift of political power could be refreshing.
22. Fall 2006. Leading lady of Stockholm municipal social democrats Annika Billström lost her political position but used regulations to fund her private business while being supported by taxpayers after her lost election. Legal but immoral many thought.
23. Spring 2009. Union leader Vanja Lundby- Wedin did not act or understand when as board member of the union pension fund AMF, she supported its CEO with $9 million when he was laid off on top of the $6 million salary.
24. Fall 2010. Two local socialist politicians went to Stockholm, got drunk and brought prostitutes to the unions premises. Buying sex is illegal in Sweden and the legislation is heavily supported by the social democratic, feminist, green and left parties.
25. Summer 2011. Party leader Håkan Juholt got parliament to pay for his apartment while his woman stayed there too. He also mismanaged rented cars and travels to Belarus on parliament funds.