Kategoriarkiv: Politik

En flykting berättar sanningar

zulfali

Afghanen Zulmay Afzali har skrivit två böcker om sin flykt till Sverige, En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (båda på Mummelförlaget, 2013 och 2014). Han var anställd av regeringen i Kabul för att bekämpa narkotikasmuggling, men tvingades fly. Han blev känd genom krönikan ”Svenskarna är inte rasister” i Svenska Dagbladet i januari 2014.

Där berättar han om de otroligt hjälpsamma handläggarna på Migrationsverket, kommunen, Arbetsförmedlingen, men också hur svenskarna beskylls för rasism av illvilliga och lögnaktiga asylsökande och invandrare. Men det är inte svenskarna som är rasister, tvärtom, skrev han i SvD krönikan:

”Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare. Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrade. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.

Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.”

På grund av denna kritiska text om invandrare fick Zulmay Afzali en spottloska i ansiktet av en irakier när han handlade matvaror i butik. Irakiern skällde och skrek att Afzalis mor var en hora.

Han avslutar sin senaste bok om hederlighetens pris med en uppgiven suck:

”Mina principer och värderingar har gjort att mitt liv i Sverige blivit en utmaning. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för vad jag tror att rätt och sant. Att göra det är inte – och kommer aldrig att bli – lätt”

Behåll svenskspråkiga skolor i Finland

finsk skola

– Bättre att finsktalande och svensktalande barn går i skilda skolor, sade Dan Johansson avgående ordföranden för Finlands Svenska Lärarförbund till finska YLE i somras.

– Folk tror att man genom att blanda alltihop, päron och äpplen, får en jättefin kompott. Det är inte alls så, för man måste bevara skolan som ett svenskt rum.

Däremot ställer sig Johansson positiv till att det skapas nordiska skolor med ett starkt svenskt – och ett finskt – inslag. Men enligt honom är det inte de svenskspråkiga skolorna som ska ändras, utan i så fall de finskspråkiga.

Den populära Europa- och utrikeshandelsministern Alexander Stubb håller dock inte med det svenska lärarfackets ledare Dan Johansson utan anser det vara ”helt sjukt” att den finska och svenska hålls åtskilda. Men Johansson står på sig och menar att man riskerar att urholka den finlandssvenska identiteten om svenskspråkiga skolor blir tvåspråkiga.

Arbetskraftsinvandring och arbetarrörelsen

LO  adg

Thord Ingesson, utredare vid LO, Irene Wennemo, statssekreterare vid Arbetsmarknadsdepartementet och Lisa Pelling, utredningschef vid Arena Idé som arrangerade seminariet om arbetskraftsinvandring

-Det är osunt att företagare kan avgöra om en utländsk anställd ska få uppehållstillstånd, sa Thord Ingesson, migrationspolitisk utredare vid LO. Det blir en sammanblandning av asylinvandring och arbetstillstånd.

Han talade vid ett internationellt seminarium den 14 november 2014 om arbetskraftsinvandring arrangerat av den socialdemokratin och LO närstående tankesmedjan Arena Idé i Stockholm.

– Som läget är nu finns tre stora problem med arbetskraftsinvandringen inom LO- området, fortsatte Thord Ingesson. För det första en svart handel med arbetsgivarintyg där nagelsalonger här i Stockholm till exempel säljer intyg för 100 000 kronor. För det andra är de asylsökande redan utsatta efter krig och elände, vilket gör dem än mer sårbara i dessa anställningar. För det tredje är möjligheten av välja spår från asyl till arbete olyckligt eftersom Migrationsverkets ansvar upphör om man går från asylansökan till arbetsansökan. Dessutom är det väldigt kostsamt för facket att organisera tillfälliga anställda, som bärplockare till exempel.

Thord Larsson från LO fick medhåll från Lisa Pelling, utredningschef vid Arena Idé och Irene Wennemo, statssekreterare vid Arbetsmarknadsdepartementet. Alla tre var överens om att Alliansens beslut 2008 att öppna upp reglerna för arbetskraftsinvandring byggde på naiva förhoppningar och inte tillräckligt med fakta om arbetsmarknaden inom hotell, städ, restaurang – branscher där LO finns.

-Men socialdemokratin har vacklat om hur man ska agera, sa Lisa Pelling. Det är svårt att gå tillbaka till regelverket innan 2008. I stället ska vi försöka få ordning och reda genom att ställa mer krav på företagarna. Nu kan utrikes anställda hamna i en utpressningssituation och tvingas jobba i flera år åt samma företagare att få intyg.

– Ett bra förslag vore att se till att intygen blir juridiskt bindande, sa Thord Ingesson. Då kan olagliga företagare som utnyttjar systemet lagföras.

-Jo, men samtidigt kan mer regler och krav på anställningar leda till att vi inför en statlig lönepolitik, svarade Irene Wennemo. Den svenska modellen för arbetsmarknaden går ut på att parterna ska komma överens utan statlig inblandning och går vi in för hårt kan vi hamna på ett sluttande plan med mer statlig inblandning.

Ett sådant exempel är Migrationsverkets krav på de arbetsgivare som vill anställa utländsk arbetskraft inom några av LO:s områden. Där måste företagarna garantera viss lönenivå och ge bra villkor. För utländska tjänstemän och akademiker gäller inga liknande regler.

För den närmaste framtiden hoppades Irene Wennemo att EU- kommissionens nya ledare Junckers tal om ”social dimension” och den ansvariga kommissionärens kritik av det svaga sociala skyddet vid den fria rörligheten, det så kallade ”utstationeringsdirektivet”, kan leda till bättre villkor för arbetskraftsinvandrare inom och utifrån EU.

– Men det finns också de som gillar systemet, sa hon och berättade att Rumäniens ambassadör är nöjd med att deras medborgare kunde arbeta i Sverige med löner som motsvarade rumänska minimilöner, en tredjedel av de svenska kollektivavtalslönerna.

Vid seminariet medverkade även forskare från Tyskland, Danmark och Norge med rapporter om hur arbetskraftsinvandring påverkat deras länder. Sverige representerades av Eskil Wadensjö, professor vid Stockholms universitet.

Angående svart handel med arbetsgivarintyg, se juristen Ulf Wibäcks debattinlägg

Nationer före ideologier

Vintern 1979-80 anordnades tre demonstationer i min hemstad Uppsala; Sovjet ut ur Aghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnam ut ur Kambodja. Förvirringen inom den svenska vänstern var total och vi som gick i alla tåg var nog ganska få. I alla tre konflikter invaderade kommunistiska/socialistiska regimer andra kommunistiska/socialistiska regimer. Ideologiskt sett borde de ha avstått från vapen och istället använt diplomatiska vägar utifrån ideologiskt samförstånd. Men icke. Geopolitik och nationell självbevarelse var avgörande, socialism och kommunism sekundärt.

I samma linjer resonerar New York Times korrespondent Thomas L. Friedman i en krönika den 28 oktober 2014 när han går tillbaka till sitt lands förra krigstrauma, Vietnam. Han menar att USA misstolkade den nationalism som Nordvietnams ledare, kommunisten Ho Chi Minh, stod för. Ja, Minh var kommunist men han var också och kanske i första hand nationalist. I vart fall var han en mer trovärdig nationalist än vad Sydvietnams amerikanskstödda marionettledare var. Genom tilltron till det kommunistiska Nordvietnams nationalism vann folket och gerillan FNL över till kommunismen.

Friedman jämför sedan USA:s misstolkning av Vietnams nationalism på 1960-talet med västvärldens tolkning av ISIS idag. Där finns också en nationalism men liksom i Vietnam är den formulerad i andra termer, denna gång inte sekulära utan religiösa begrepp: ISIS våldsbejakande sunnitisk islamism. De medelålders män som dras till ISIS i Irak och Syrien vill knappast gifta bort sina döttrar med skäggiga mullor eller avstå från en god whiskey, men de har svikits av den pro-shiitiska irakiska regimen i Bagdad och diktatorn Assad i Damaskus så till den milda grad att den Islamska Staten framstår som ett alternativt nationsbygge.

Bakom Bagdads shiiter och Damaskus finns Iran, som uppfattas som en regional stormakt, mot vilken alla medel är tillåtna, även bokstavstrogen islam från 600-talet. Vad som helst kan brukas mot förtryckare och kolonisatörer – Marx Kapital eller Muhammeds Koran.

Nationalism kan slutligen ta sig i uttryck att vilja bevara den nation eller region eller klan man tillhör, oavsett ideologi, religion eller ens demokrati. I Dagens Nyheter den 12 november (ej på nätet) resonerar Anne-Marie Slaughter, statsvetarprofessor vid Princeton i USA, utifrån toppdiplomaten Henry Kissingers nya bok World order. Liksom han vill hon beskriva och helst befrämja en uppdaterad världsordning likt den Westfaliska freden som till sist lade Europas 30-åriga religionskrig till rätta på 1600-talet. Hon vill likt en neo-neo konservativ ideolog gå än längre än realpolitikern Kissinger i ambitionen att dra ut i ideologiska korståg, men det kan vi lämna åt sidan just det. Det intressanta är betoningen på fred, stabilitet, och institutioner, framför politiska och religiösa åskådningar vilket Francis Fukuyama uppmärksammar i ny bok (se understreckare i SvD 12 nov 2014 )

Nationen kvarstår som den grundläggande nivån för vad ett folk vill försvara oavsett vad de strider om i väntan på himlen (eller helvetet enligt vissa) eller vilken politik man vill landets ledare ska föra. Ja, demokratin kunde inte ens införas i Nordafrika under den arabiska våren från 2011, eftersom den rådde oenighet om vilket land man röstade om (se biståndsarbetaren Bengt Nilssons blogg ). Libyen kan exempelvis indelas i minst tre regioner och antalet klanvälden är betydligt större.

Först kommer nationen (familjen, släkten, byn), sedan andra teoretiska spörsmål. Var du bor är viktigare än vad du tror på. I ett post-nationellt land som Sverige är det befängt givetvis men i resten av världen är det en realitet. Vi har vetat det förra men glömt bort det i vår ohistoriska tid.

Land ska med lagar byggas det i våra gamla landskapslagar. Därmed slås landet fast som den första grundläggande juridiska enheten, inte ett särskilt statsskick, ideologi eller religion.

Sverige har världens högsta skatt på koldoxidutsläpp.

koldioed

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, presenterade sin rapport om den svenska kolioxidskatten

– Skatten på koldioxid bör vara högst 300–400 kronor per ton. Men svensk beskattning ligger på över 1000 kronor per ton. Vi överbeskattar koldioxid, vilket ger oss en ineffektiv klimatpolitik, sa nationalekonomen Jacob Lundberg vid lanseringen av en rapport i november på Timbro.

-Det kan vara värt att beskatta svenska koldioxidutsläpp utifrån globala hänsyn, till exempel om bönder i Bangladesh drabbas på grund av klimatförändringar. Men skatten ska lika stor som kostnaderna, inte mer.

Johan Hultberg, riksdagsledamot (M) och klimatpolitisk talesperson, höll inte med. Att sänka skatten vore att tillåta mer utsläpp och varifrån skulle bortfallet på 25 miljarder i intäkter från koldioxidskatten då komma?
-Sverige bör hålla kvar den höga skatten så länge som det inte finns ett överenskommet globalt pris. Andra länder kan ta efter oss när de ser att vi både har en stark ekonomi och kan bedriva en bra miljöpolitik. Vi ska visa världen våra framgångar, sa Hultberg.

Moderaten Johan Hultbergs uttalande påminde om Fredrik Reinfeldts tal i valrörelsen om att ”vi har världens högsta koldioxidskatt, vilket är bra.” I regeringen sitter nu Miljöpartiet med planer på få igenom ytterligare en höjning av skatten. ”Vi har redan världens högsta koldioxidskatt, men vi är också ett av jordens rikaste folk, så den kan höjas ytterligare som ett styrmedel”, sa miljöminister Åsa Romson 2013 till Västerbottens-Kuriren. De största partierna i båda blocken tycks därmed vara ense om att behålla den höga skatten.

Vid seminariediskussionen vid presentationen rapporten fanns ingen naturvetare representerad som kunde belägga om koldioxidutsläpp var så allvarligt som man påstod. Samtiden ringde därför upp Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot i Vetenskapsakademin, en forskare som sysslat med klimatforskning sedan 1959 och debatterat klimatfrågan, senast i Samtiden.

– Det finns kanske ett obetydligt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatpåverkan. Men det är så mycket fusk och felaktiga data som man matas med.
-Solens rörelser och havsströmmar har större påverkan i så fall. Vi betalar en hög koldioxidskatt i onödan. Visst kan vi betala mer skatt men inte på grund av koldioxid.
-På 1940-talet spekulerade nystartade naturskyddsgrupper om koldioxidens inverkan och om man kunde damma av Ahrrenius gamla papper.

Den svenska kemisten Gustaf Arrenhius (1859-1927) anses ha föregått dagens teorier om global uppvärming och växthuseffekt med sin analys 1896, ”Über den Einfluss des atmosfärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche”, en uppfattning som Wibjörn Karlén finner besynnerlig.
-Det blev en sorts troslära. Jag kan inte se hur de kunde komma fram till det. Koldioxidens effekt på klimatet är hur som helst starkt överdriven.

Nima Sanandaji om framgångsfaktorer för invandrare

nima

Entreprenören, teknologen och debattören Nima Sanandaji kom från Iran vid 8 års ålder till Sverige 1989. Familjen gick på socialbidrag och med tiden lyckades han ta sig in på Chalmers, Cambridge och tog slutligen en teknologie doktorsexamen vid KTH. Han har utnyttjat dessa erfarenheter av socialt och ekonomiskt utanförskap i flera böcker för att kunna analysera varför iranier och andra invandrare segregeras mer i Sverige än invandrare i andra västländer.

I boken Mellanförskapet visade han 2009 att den svenska välfärdsstatens omhändertagande av handlingskraftiga utländska entreprenörer varit förödande för alla inblandade – fattiga bidragsberoende invandrare, svenska skattebetalare och handfallna integrationsbyråkrater. Möjligen kände de svenska SFI lärarna sig nöjda med att år efter år ha samma vuxenstuderande på samma nivå så de riktigt kunde rå om dem. Han intervjuade även skolledare i invandrartäta områden inklusive mig, då biträdande rektor i Tensta, se min rapport.

Nima intervjuade flera iranier som trots den svenska integrationspolitiken lyckats genom att starta egna företag, läsa mer svenska och ta enkla servicejobb för att komma in på arbetsmarknaden. Han tar upp frånvaron av diskriminering i Sverige som annars brukar vara förklaringen till den låga sysselsättningsgraden för utomeuropeiska invandrare, runt 40 % lägre än för svenskar. Vad som lett till den svaga sysselsättningsgraden enligt honom och den forskning han vilar på är de stela anställningsregler som gör svenska arbetsgivare ovilliga att ta en risk med att anställa någon utlandsfödd med okända erfarenheter och oklar utbildningsnivå. Kan man inte snabbt bli av med en oduglig anställd tar företagaren sällan den risken.

Han ser ingen diskriminering i att svenska företagare inte känner till vad examina från Mellanöstern kan vara värda i Sverige eller vad tidigare anställningar i informell sektor utomlands kan innebära för företaget. För alla sådana ursäkter ger Nima klara besked från aktuell statistik, inga fördomar av det slag som hans landsman, sociologen Massoud Kamali presenterade i sin vidräkning med det ”strukturellt rasistiska” Sverige i Mona Sahlins integrationsutredning 2006 .

Nima menar vidare att socialt kapital är lika viktigt som ekonomiskt. För invandrare gäller det att komma i kontakt med svenskar i så stor utsträckning som möjligt för att träna språket, få kontakter och lära sig det nya landets vanor och regler. Även om han tror att egna skolor kan var nyckel till framgång som de varit för ester och judar i Sverige så ser han vikten av egen bildning och studier som det väsentliga.

För sin egen etniska grupp, medelklassiranier, blev flytten till Sverige på 1980-talet inte den framgång den kunde ha blivit. Trots att det nya landet hade rest sig från 1970-talets lågkonjunktur så kunde inte iranier och andra utomeuropéer hävda sig på bostads- och arbetsmarknaden. Det tog en generation innan de välutbildade iranska familjerna kunde återgå till liknande status de haft hemma i Teheran. Nima är ett gott exempel på denna nya generation svensk-iranier men även Ashkan Puoya, Saied E Zadeh, Shori Zand och Tina Ghasemi vilka förekommer i hans studie Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det från 2012

2011 fick Nima i uppdrag av den finska liberala Tankesmedjan Libera att skriva om den svenska välfärdsstatens historia och aktuella situation. I rapporten ”The Swedish Model reassessed” gör han en intressant analys av Sverige.

Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870- 1970. Sverige visade tvärtom höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet.

De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.

I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Nima visar i rapporten att den protestantiska arbetsetiken var en viktig del i den svenska kulturen oavsett var svenskar levde. Det var till denna hårda etik Göran Person slog an till när han med hårda nypor tog Sverige ut ur 1990-talskrisen menar Nima.

Samma tilltro till socialt kapital, utbildning och goda värderingar ledde medelklassiranier till att omsider utbilda sig och starta företag. Men det tog en generation av misshushållning med deras ambitioner på grund av svenskt medlidande med invandrare innan de fick möjlighet att ta ansvar.

Mellanförskapet – Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter (Captus, 2009), se recension av Dick Erixon

The Swedish Model reassessed- Affluence dispite the welfare state (www.libera.fi 2011)

Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro, 2012)

Se även min recension av bok om åtta framgångsrika folkgrupper, däribland iranier.

Hemma hos forskarparet Friedmans i Lund

Paret Friedman

Lilla Fiskaregatan i Lund, hemma hos professorsparet Jonathan Friedman och Kajsa Ekholm-Friedman.

De är numera aktiva pensionärer med barnbarnsbarn hemma i den storslagna våningen, fylld med vackra föremål från deras fältarbeten som antropologer i Polynesien, Latinamerika och Afrika samt en flygel och konstverk gjorda av en dotter.

Kajsa är född 1939 i Värmland och Jonathan 1946 i New York. Tillsammans har de brutit ny mark inom den historiska och teoretiska antropologin sedan 1970-talet. Nu är de mest kända som frispråkiga Lundaakademiker efter det att båda lyckats bli besvärliga för sin arbetsgivare, Lunds universitet.

De pratar ivrigt och samtalet fladdrar från jägar- samlarfolk i Mesopotamien 2000 f. Kr till det tredje bandet i Karl Marx Das Kapital. Surrigt och sant, oupphörligt spännande. Två spränglärda provokatörer som hamnade i pressen för sina ovälkomna forskningsresultat och utländska universitetsanställningar. Först ut Kajsa Ekholm- Friedman.

FOLKVILJAN OCH MASSINVANDRINGEN 1997

En grupp äldre etablerade skåningar som kallade sig ”Folkviljan och massinvandringen” hade kallat henne till ett möte 1997 för att berätta om sin forskning om mångkulturella samhällen. Gruppen bestod av f.d. moderater, men även välutbildade personer som aktivt engagerat sig mot invandringspolitiken. Expo kallade åhörarna inklusive professor Kajsa Ekholm Friedman för ”manschettrasister”.

Kajsa höll sitt föredrag där hon kunde visa att inga välfungerande samhällen med stora kulturskillnader mellan olika grupper hade existerat särskilt länge utan inbördeskrig. Hon skrev även två artiklar i DN Debatt vilket ledde till ett ramaskri. Invandrardebattören Kurdo Baksi anmälde henne för hets mot folkgrupp för hennes beteckning ”illojala invandrare”, vilket dock Justitiekanslern valde att inte ta upp.

Statsvetarna Leif Lewin och Bo Rothstein ryckte också ut med kritik av henne i DN, men Kajsa valde att inte bemöta dem då de inte visste särskilt mycket om antropologisk forskning om mångkulturella samhällen i historien sedan bronsåldern, hennes specialitet.

De andra svenska antropologerna reagerade också häftigt liksom rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren. Hon valde dock att i någon mån försvara Kajsa mot de övriga akademikerna i Lund som skrev protestlistor och undvek henne i korridorerna. Sveriges samlade antropologkår skrev motinlägg och betedde sig som om en ny märklig och oliktänkande person svikit den kollegiala svenska antropologstammen.

Utstötningsmekanismerna fick såväl maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som andra nordiska antropologer att beskriva och studera det nya fenomenet – svenska antropologers flockbeteende mot avvikande svensk antropolog. I en artikel i Current Anthropology 1999 redogjorde Jonathan utifrån teoretiskt antropologiska synpunkter för vad makan varit med om . Inte uppskattat vid svenska universitet.

HELLRE PARIS OCH KALIFORNIEN ÄN LUND

Själv fick Jonathan Friedman veta hut av Lunds universitet några år senare. Friedman som bott i Paris 1968 hade en gästprofessur vid ett franskt universitet i Paris och en vid ett amerikanskt i San Diego förutom i Lund. Det ses som en fördel om svenska professorer också kan vara representerade utomlands, men Lunds universitet ställde honom inför ett ultimatum: antingen enbart verka i Lund eller sluta. Han valde Paris och Kalifornien framför den trångsynta svenska lärdomsstaden. Hans studenter ville ha honom kvar men förgäves.

Nu är de synnerligen aktiva pensionärer som fortsätter skriva böcker. Tjafset med svenska akademiker och medier har visserligen lett till att Jonathan bestämt sig för att skriva en egen bok i ämnet Political Correctness, PC Worlds ska den heta och ha ett kapitel om Sverige. Han retar sig gärna på vårt politiskt korrekta åsiktsklimat där inte ens en professor kan få uttala sig om vad han eller hon kan utan att bli skälld för rasist, vilket Kajsa naturligtvis blev.

– I Sverige handlar allt om åsikter. Att ha rätt eller fel åsikter är viktigt oavsett om de är sanna eller falska, säger han muntert.

– Ja och särskilt journalister och myndighetsfolk som skiljer numera inte på fakta och fiktion, inflikar Kajsa. Det är som i berättelser från Kongo när man kan slå någon för att denne angripit en i drömmarna. Eller i svensk medeltid då häxor togs på allvar.

Hon fortsätter med att koppla ihop den svenska politiska korrektheten kring invandringen till sin forskning.

– Vad som pågår är en slags tribalisering där olika stammar slåss men lever i parallella strukturer. Vi är nog båda två ganska pessimistiska om framtiden för Sverige.

Jonathan menar att dagens västerländska samhällen präglas av ett förakt för arbetarklassen. I Sverige är det tydligare än i andra länder. En välutbildad elit som ska uppfostra folket. Vänstern eller höger spelar ingen roll. För vänstern var arbete tidigare centralt, som i arbetarrörelsens traditioner, men idag har arbetet ersatts av konsumtion och kosmopolitism.

– Inom etablissemanget finns ofta en slags wanna-be elit, säger Jonathan leende.

-De är småborgerliga kultur- och mediemänniskor som vill leka världsvana som vore de av fin adel eller rika jetsettare. Bästa exemplet är hur Martin Schibbye och Johan Persson uppförde sig när de tog sig in i Ogaden-provinsen i Östafrika 2011. När vi antropologer åker ut är vi alltid noga med visum och inbjudningar från konsultat och universitet. De svenska journalisterna tyckte mest synd om sig själva och skrev sen en bok om sig själva.

Han och Kajsa har väldigt roligt åt den svenska ankdammen men sysslar även med seriösa saker.

GLOBAL SYSTEMS ANTHROPOLOGY

Paret Friedman bedriver avancerad forskning om hur samhällen historiskt har organiserat sig i globala system. De har tillsammans gett ut två böcker i sin serie The anthropology of global systems och en mängd vetenskapliga artiklar sedan 1980-talet. Själva samhällsutvecklingen som vi människor organiserat oss startade för 5500 år sedan i Mesopotamien, nuvarande Irak. Då startade en handel mellan skilda samhällen i Mellanöstern men också via globala handelsvägar bort mot Fjärran Östern och Västeuropa, ja till och med till Latinamerika över Nordpolen och Alaska.

Men perioder av globalisering innebär inte bara utveckling utan kan ses som tecken på nedgång. Varje civilisation som uppstått går under när globaliseringen sprids ut och blir alltför dynamisk, okontrollerbar. En global ekonomi är dynamisk för att den är instabil. Världskapitalismen eller globaliseringen undergräver sina egna förutsättningar. Men eliterna i västvärlden och i de övre skikten i fattigare länder bejakar denna nedbrytande globalisering genom att fostra folket till att hata sina egna länder, sin kultur och bejaka allt nytt och främmande.

– Allt ska blandas ihop men det funkar inte, säger Jonathan. Att blint tro på globalisering och mångkulturalism som något positivt är en ideologi, ett sätt att utöva makt mot arbetare och lokala traditioner. Jag kan varken se SVT eller CNN idag, de är fulla med hyllande av globalisering, nyliberal multikultur. Al-Jazeera är faktiskt mer ärliga.

En flyende global identitet som lever av instabila ekonomiska system och förtryck av arbetare med nationell tillhörighet. Böckerna om Sveriges och västvärldens kollaps är redan skrivna av Jonathan och Kajsa. De betraktar och beskriver en civilisations förfall.

Friedmans 2

Vidare läsning och lyssning:

Jonathan Friedman skrev förordet till kritiken av den svenska invandringspolitiken Exit Folkhemssverige: en samhällsmodells sönderfall 2005

En svensk introduktion till deras civilisationsteorier finns på bloggen Det avvikande landet i norr / På engelska finns en längre föreläsning av Jonathan Friedman på YouTube

Ny bok om svensk politisk korrekhet

Tack Feministiskt Initiativ för romen Soraya Post

Soraya Post 2014

Betydelsen av att Feministiskt Initiativ i våras skickade romsk-svenske Soraya Post till Bryssel är inte så illa. Tvärtom kommer hon göra att romernas situation uppmärksammas eftersom hennes hjärtefråga inte är feminism utan romer. Som erfaren lobbyist (se 5/2014 Fokus) för romernas rättigheter vid Regeringskansliet i Stockholm och vid EU-Kommissionen i Bryssel har hon siktet inställt på att förbättra romernas situation i första hand.

Feministiskt Initiativ har antagit punkter angående romerna som garanterat kommer väcka uppmärksamhet i Bryssel. Det är bara bra.

De lösningar hennes parti föreslår för romer är:

att EU ska erkänna romernas historia genom att tillsätta en sanningskommission

att EU:s byrå för grundläggande rättigheter ska arbeta mer aktivt mot antiziganism

att EU ska inrätta två nya EU-kommissionärsposter, varav den ena ska arbeta med jämställdhet och den andra mot rasism

att EU ska införa tuffare sanktioner mot de EU-länder som bryter mot romernas mänskliga rättigheter inklusive uteslutning ur EU

I Sverige kommer Soraya Post och FI främst motarbeta den majoritet av drygt hälften av svenskarna som vill förbjuda tiggeriet. Hon litar inte på polisens egna rapporter eller de domar som fällts för människohandel och organiserat tiggeri bland romer utan vill att Sverige ska bestraffa Rumänien och Bulgarien för att romer far illa här. De rapporter om organiserat tiggeri som Dagens Nyheter och Aftonbladet publicerat efter valet får hon svårt att bortförklara.

Eftersom FI vill ge asylsökande som fått avslag (s.k. papperslösa icke-EU medborgare) rätt att stanna kvar i landet trots beslut om avvisning och även låta dem söka socialbidrag kommer partiet även verka för att EU- medborgare med romskt ursprung får samma rättigheter. FI är mot all slags kontroll av tiggande EU- migranter och vill snarare att den svenska staten och medborgarna ska betala för deras uppehälle, antingen via skatten eller direkt i pappmuggen. Helst både och, annars är man utan empati och hjärtlös.

Romer utan svenskt medborgarskap ska ha samma rättigheter som svenskar. Ur FI:s partiprogram:

”Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd”.

Under de fyra år som Soraya Post sitter i EU parlamentet 2014- 2018 kommer hon visa upp denna huvudlösa politik för resten av Europa och sedan försvinna. Med tanke på de framgångar UKIP, Front National och Dansk Folkeparti rönt kommer hennes förslag röstas ned. Istället kommer andra mer resoluta lösningar diskuteras i samråd med Bulgariens och Rumäniens EU-parlamentariker.

På så sätt kommer valet av Soraya Post göra nytta. Stor spektakulär uppmärksamhet på tiggeriproblemet men generera bättre lösningar än vad FI kommer med. Alla inser att EU har ett problem och gör de inte det kommer Soraya Post påminna dem. Då kan man tacka henne och gå över till vettigare idéer. Tack Feministiskt Initiativ.

Tre analyser av UKIP

page10ukip_2435546b

Del 1

Kan Nigel Farage modernisera sitt framgångsrika parti UKIP för att nå ut till fler arbetarväljare? Kommentatorn James Forsyth spekulerar om nästa steg för UKIP i engelska The Spectator (7 juni 2014). Att göra en make-over som Tony Blair gjorde med Labour 1997 och vann medelklassen, liksom David Cameron gjorde 2010 för att vinna tillbaka dem verkar vara möjligt även för Nigel Farage tror Forsyth.

Men det är en fin balansgång att göra om UKIP till ett brett parti som står upp för det offentliga sjuk-och hälsovårdssystemet NHS och samtidigt kräva lägre skatter. Forsyth skriver att han hörde Farage säga ”The New UKIP” under EU- valrörelsen som om det redan fanns en plan och kanske det gör det för att göra sig av med UKIP som en old hobby horse. Ett amatöristiskt parti vars medlemmar Cameron kallat “fruitcakes, loonies and closet racists”.

Invandringsmotsånd och missnöje med ekonomin var vad som gav UKIP nya väljare utanför de besvikna konservativa och EU- skeptiska kadrerna från förr. Men att få dessa låginkomsttagare och traditionella Labourväljare att än en gång i parlamentsval i maj 2015 rösta på Farage om det finns minsta risk att UKIP skulle liera sig med Camerons konservativa parti är ett vågspel. Många besvikna Labourväljare röstar hellre inte alls. För dem är UKIP fortfarande ett högerparti där libertarianska uttalanden hörts av och till.

Lokalt finns motstånd mot subventionerade vindsnurror vilket är exempel på nytt område där UKIP vuxit bland vanligt folk. För Farage gäller att utnyttja varje möjlighet att framstå som ett annorlunda parti, men tillräckligt bekant och tryggt för att kunna få in folkets röst.

Del 2

Om man ska tro kommentatorn Rachel Alexander i den konservativa amerikanska politikbloggen Townhall.com (9 juni 2014) så har UKIP många likheter med den frihetliga republikanska Tea Party-rörelsen.

Hon ser där samma motstånd mot höga skatter och trög välfärdsstat vilket kompletteras med motstånd mot invandringspolitik. Samtidigt har UKIP ett populistiskt drag om Tea Party-rörelsen saknar. UKIP är ett parti mer i stil med vad Margret Thatcher stod för; handfast konservatism, marknadsekonomi, individuellt ansvar, starka familjevärderingar som visserligen tillåter homosexuella partnerskap men inte äktenskap. Det brittiska konservativa partiet 1979- 1990 alltså fast med motstånd mot EU.

För hennes gelikar är UKIP:s stora framgångar i EU -valet 2014 ett tecken på att Storbritannien är på rätt väg.

Del 3

Revolt on the Right (Routledge 2014) av de brittiska statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin, är något så ovanligt och aktuellt som en saklig analys av framgångssagan United Kingdom Independence Party (UKIP), det omtalade brittiska EU-kritiska partiet. Från bokens omslag ler den karismatiska ledaren Nigel Farage med en cigarett och en öl i handen utanför en pub.

Att tillåta rökning inne i brittiska pubar är ett av partiets mer udda och festliga krav. Revolt on the Right är dock inte alltid lika festlig, full av diagram och statistik, men bjuder på viss underhållning i floden av anekdoter kring det förut så lilla uppstickarpartiet.

För svenska statsvetare och personer som är nyfikna på uppstickare som Junilistan, Piratpartiet och SD, finns det mycket att ta del av. Nyckeln till UKIP:s framgångar ligger dels i att de lagt till fler frågor utöver sitt krav på utträde ur EU – främst genom kritik mot invandring, etablissemang och nyliberal ekonomisk politik, dels att basen breddats till nya väljargrupper som känt sig svikna av Blairs New Labour, framförallt lågutbildade äldre brittiska män.

Resan mot dagens höga opinionssiffror och det enormt framgångsrika valet till EU-parlamentet i juni, gick från ett arbetsrum på det anrika universitetet London School of Economics 1991. Där satt historikern och universitetsläraren Alan Sked, som ogillade Maastrictavtalet som Storbrittaniens konservativa parti Tories nyss ingått med EU så pass mycket att han startade en ny lobbygrupp, Anti-Federalist League. Därmed lades grunden till vad som senare döptes om till UKIP, men rötterna var alltså inte särskilt folkliga och inte särskilt breda. Dessa EU- fientliga akademiker med bara en fråga på sitt program kom inte särskilt långt på 1990-talet, men fick i alla fall in tre ledamöter i EU parlamentet 1999.

Missnöjespartier som UKIP lockar alltid fler väljare i val till EU-institutioner än i allmänna val eftersom väljarna vill gärna protestera i ett val som de inte tar särskilt mycket på allvar och därför inte är lika lojala. Ett speciellt brittiskt hinder är de valregler som mycket tydligt utestänger nya partier, eftersom bara det parti som får minst 50 % i en valkrets kan skicka sina ledamöter. Därmed säkras makten till två partier, Labour och Tories, med ett omväxlande tredje alternativ, antingen i brittiska Socialdemokrater som förr, och numera Liberaldemokraterna. Men dessa hårda brittiska regler gäller inte val till EU parlamentet dit även småpartier kan bli invalda. Därför har brittiska uppstickare lyckats i Bryssel men inte i London.

UKIP brydde sig länge inte om de nationella valen och är fortfarande inte med i de brittiska House of Commons eller House of Lords, även om de ser ut att komma in 2015 och det med besked. Ledamoten Douglas Carswell har redan valts in.

Under början av 2000-talet steg UKIP:s andel i EU-parlamentet till 12 ledamöter, så stöd fanns men för att få in sina kandidater fick UKIP:s ledning skärpa till sig. Där fanns celebriteter som Robert Kilroy-Silk, som hade en egen talk show i en känd kommersiell tevekanal, miljardären Stuart Wheeler och baronen Lord Pearson. Men ingen av dem kunde fånga missnöjet med de omfattade ekonomiska, sociala och demografiska förändringarna som pågått sedan 1980- och 90-talen.

Boken gör en omfattande analys av hur det engelska samhället förändrats genom utflyttning av industrier, invandring och minskad välfärd. De som blir över kallas ”left behind”, oftast män i manuella yrken som inte gillar den tekniska utvecklingen där deras händer ersatts av maskiner i låglöneländer, och av medelklass hemma. Om de röstade Labour tidigare så ansåg de att Tony Blairs seger 1997 inte var seger för deras del av arbetarklassen, utan något för Blairs nya supporters i den välutbildade medelklassen. Hade de röstat Tories tidigare så var David Camerons nymoderata parti än mindre något för deras värdekonservatism. Med två partier som i allt liknar varandra, vars ledare gått på samma elitskolor och dessutom ett tredje än mer korrekt medelklassliberalt parti i Liberaldemokraterna, så hade de mest missnöjda av dem röstat på BNP, British National Party (häcklat av en del som ”Bloody Nasty Party”).

Författarna till Revolt on the right tar dessa besvikna arbetarväljare i försvar och menar att dessa knappt hade något annat val än att hålla för näsan och rösta på BNP, trots partiets rasism och halvfascistiska ideologi. UKIP:s hållning var att ta avstånd från BNP:s etniska nationalism som inte tillåter britter av annat ursprung än från de brittiska öarna att bli britter. För UKIP är nationalism något som vem som helst kan anamma oavsett hudfärg och etnicitet. Men faktum är att boken visar att UKIP tog över väljare från det avskydda men relativt framgångsrika partiet BNP som 2009 fick in två ledamöter i EU parlamentet och drygt 6 procent i röstetal. Liksom UKIP var BNP utan ledamöter i det brittiska parlamentet och är idag helt utdömt.

Eurokrisen 2009 blev vad som gjorde att UKIP:s program blev mer relevant än tidigare och då hade deras nya ledare Nigel Farage insett sin chans och breddat partiprogrammet. Tanken på att Storbritannien skulle träda ut ur EU var en sak, men hittills hade han och UKIP:s ledning knappast tänkt på vilket land de ville skapa om detta utträde verkligen skedde. Sedan 2010 har därför UKIP dragit fördel av sin kritik mot invandring och islam, mot samkönade äktenskap och medelklassens politiska korrekthet, och mot etablissemanget i London i stort. Besvikna Old Tories och Old Labour har strömmat till UKIP, ett parti som inte har mycket av ideologi, men desto mer realism och förankring i folkdjupet.

I boken kallas fenomenet ”Bryssel +”. Det betyder att EU skeptiska väljare som inte nöjer sig med den styrande konservativa partiledaren David Camerons nya skepsis mot EU väljer UKIP i allt högre grad på grund av missnöje med flera områden. Basen i UKIP ändrades alltså från att just ha varit före detta konservativa EU skeptiska akademiker runt Englands sydkust till att också omfatta före detta Labourväljare bland arbetare från den fattiga nordöstra landsdelen. Genom omfattande statistiska metoder belägger författarna Ford och Goodwin detta remarkabla skifte i brittisk inrikespolitik.

Två franska studenter som älskar den svenska välfärdsstaten

Två franska studenter skrev 2009 en längre uppsats (200 sidor) om den svenska modellen, dess historia, vår ekonomi och utmaningar, Le malentandu Suèdois, ”Den missförstådda svensken”. De går tillbaka till rötterna för denna framgångsrika modell, kallad ”La notion de Folkhem”. De finner att idag framhålls Sverige som ett föredöme, särskilt av franska socialistiska politiker.

Vad som förvånade dem var att det svenska samhället tycks fungera utan den typ av kontroll som de sett i sitt hemland Frankrike. Svenskarna litar på varandra och de litar på myndigheterna. Politikernas pragmatiska och samförståndsinriktade inriktning är ett föredöme, liksom det svenska arbetslivets jämlika strukturer där en mellanchef deltar mer och styr mindre. Sverige är ett horisontellt samhälle skriver de berömmande och nämner vår allemansrätt som ett exempel. Men de noterar också att jämlikhetssträvan kan vara problematisk, som när begåvade och snabba elever får stå tillbaka och invänta hela gruppen.

Generositeten i socialförsäkringarna relaterar de till det etniskt homogena svenska samhället. De visar att länder med mer blandad befolkning tenderar att inte vara lika generösa. De verkar inte ha insett att Sveriges befolkning nu är på väg att bytas ut

Britt fiskar i den svenska utopin

fish

En brittisk journalist som bodde med en svenska i en Göteborgsförort och Lilla Edet på 1970-talet återvände för några år sedan till Sverige för att fiska. Han skrev då boken Fishing in Utopia: Sweden and the future that disappeared (Granta, 2009), en personlig skildring av hans tidiga och senare intryck av oss svenskar, det svenska samhället och vår natur, särskilt öring och lax.

1977 var Andrew Brown 22 år. Han gifte sig med Anita, men äktenskapet höll inte när de senare flyttade tillbaka till England. Andrews bok handlar om den förvandling han sett i Sverige från sin första tid på 1970-talet och när boken gavs ut, 2009. Ett svunnet utopia som han dock tycks hata för dess likformighet, tysta sura svenska träindustriarbetare i Nödinge där han slet några år och den obegripligt lojala underdånigheten inför staten. Det märkliga är att denna kritik förvandlas till nostalgi senare för honom, särskilt efter Olof Palmes död i februari 1986.

Han beger sig till Sorsele för att fiska, ser ett lodjur och en vätte (?), och funderar högt över svenskarnas trista utstrålning, nu inte socialdemokratisk som under 1970-talet utan i en kommersiell variant i landet som Bildt har styrt och nu Reinfeldt. För Brown är vi dock lika trista och bonniga. Vår identitet är att ingå i en hjord och vaktas av en god herde, den svenska välfärdsstaten. Midsommarfirande vid en skogsglänta i lappmarken med nyckelharpa och vodka piggar upp den dystre engelsmannen men hans dom är klar: Sverige och det specifikt svenska existerar inte. Borta, som en plats som inte finns, en icke-plats, u-topia.

De miljontals blonda svenskarna har ersatts av en miljon mörkhåriga invandrare skriver Brown, en upplyst brittisk journalist vid de anrika kvalitetstidningarna Granta, The Independent och The Spectator. Han menar att svenskar kan vara rasistiska men under en fin yta. Även under Palmes tid hörde han kritiska kommentarer om utlänningar, sådana som han. Men då fanns också ett annat svenskt begrepp, solidaritet. Ett ord han inte hör numera.

Våndor för USA, snart i Sverige

MD

Den dag Dagens Nyheter skriver att det Sverige Alliansen och de rödgröna skapat är farligt och fallfärdigt, då har något oerhört stort hänt i Sverige. Det har dock inte skett än.

Däremot finns några tankefrön till blivande självkritiska ledare i DN från en av USA:s ledande socialliberala krönikörer, Maureen Dowd i New York Times. Eftersom allt i USA kommer hit med några års förlängning är en ledare i DN om läget det sönderslitna Sverige bara att invänta.

Den amerikanska motsvarigheten till DN är New York Times, en ledande vänsterliberal dagstidning vars krönikor DN gärna översätter och trycker. Liksom DN är NYT en likslikare, ”The Gray Lady”, som många tidningsmakare ser upp till och följer i form och i lagom medelklassradikalt innehåll med socialt patos. Liksom DN var NYT för demokratiske presidenten Obama. Men så skrev presidentsupportern och krönikören Maureen Dowd den där hemska självrannsakande krönikan på självaste nationaldagen.

Den 4 juli 2014 beskrev hon under rubriken ”Who do we think we are?” nationens prekära läge på 238 årsdagen. USA är inte längre en förebild. ”From Katrina to Fallujah, we’re less the Shining City Upon a Hill than the House of Broken Toys.” Medelklassen har förlorat sig i digitala medier och meningslös konsumtion medan skolor och städer förfaller. Vi är rädda för vår egen skugga och har blivit främlingar för oss själva. Givit upp det gemensamma för alla amerikaner. ”Kronisk besvikelse” kallas tillståndet i en opinionsundersökning hon citerar uppgivet. Hur det kunde gå så fel när vi haft en demokratisk president skriver hon inte men läsaren förundras över hur hon inte kan dra den slutsatsen.

Hon går vidare i klagolåten: Hårt arbete lönar sig inte om man ska tävla mot Wall Streets smarta penningplacerande datorer. Vanliga dygder och traditionella amerikanska vanor har försvunnit. De unga förstår inte ens vad som var så stort med USA och gör sig redo för att flytta utomlands. De är paralyserade av alla valmöjligheter vilket får Dowd att längta tillbaka till en enklare tid när karaktär innebar att avstå från att ens välja. Till sist går hon tillbaka till landets anfader och förste president, George Washington. Han om någon förstod att framgång måste förtjänas, inte konsumeras eller drömmas fram utan hänsyn till andra medmänniskor

Men hon inser inte att allt vad hon klagar på har kommit sig av tilltron till att staten ska lösa medborgarnas problem (Obamacare), kollaps av traditionella amerikanska värderingar till förmån för en ohämmad liberalindividualistisk människosyn, teknologiskt uppdriven konsumism och en äventyrlig utrikespolitik som förvärrat mer än läkt krigszoner. Hennes beskrivning är i allt korrekt men hon vill inte lasta demokraterna Hillary Clinton, Barack Obama och deras väljare.

Precis som Dagens Nyheter inte skulle lasta svenska borgerliga och rödgröna politiker för hur landet förlorat sig själv är New York Times livrädda för slutsatsen att ett mer traditionellt och konservativt synsätt kunde vara bättre. Men någon annan slutsats finns inte, där som här.

Mediepolitiska omorienteringar

SANYO DIGITAL CAMERA

En Braun teveapparat från 1950-talet

Äntligen en debatt om medierna blossat upp som den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke får på sitt nystädade bord. Sommarprataren Athena Farrokhzads program i Sveriges Radio där hon uppmanade till våld mot borgerliga meningsmotståndare fick som alla minns den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén att säga upp sitt avtal med Radiotjänst som har hand om avgifter för radio- och tevelicenser.

Han redovisade sitt beslut i den diskussion i SVT:s Gomorron Sverige (29/7, se kl 7:13 in i klippet ) i en diskussion med den ansvarige vid Sveriges Radio. Axén menade att Farrokhzads uppmärksammade radioprogram var droppen, men att han länge följt SR:s utbud och konstaterat en vänstervinkel över tid med hänvisning till den liberala tankesmedjan Timbros Medieinstitut .

Gunnar Axén är inte ensam i sitt beslut om att inte fortsätta stödja public service-företagen SVT och SR via licensavgifter. 25 000 tittare har gjort likadant efter Högsta Förvaltningsdomstolens beslut i juni att datorer, surfplattor och mobiler inte ska räknas som tevemottagare uppger journalistförbundets tidning Journalisten. Radiotjänst befarar att totalt 100 000 licensbetalare kan försvinna under 2014 till en minskad intäkt för public servicebolagen SR och SVT på 200 miljoner.

Hur många som sagt upp och kommer säga upp licensavtalet på grund av politiska överväganden är givetvis oklart, men debatten om programinnehållet Sveriges Radio och Sveriges Television har definitivt gått in i en ny fas i och med digitaliseringen. Många anser att utbudet av nyheter och kommentarer man finner gratis på internet är tillräckligt och vill varken betala för papperstidningar eller betaltjänster in till tidningarnas webbupplagor. Skribenten och videoredigeraren Chang Frick vid nyhetswebben Nyheter Idag menar att internet i sig är det nya public service.

Medielandskapets förändringar påverkar givetvis även de traditionella dagstidningarna, mest lokalt men även Aftonbladet i tryck tappar läsare. Journalister inom lokalpressen sägs upp i en omfattning som inte skett tidigare vilket lett Expressens chefredaktör Tomas Mattsson att fundera över hur den svenska tidningsdöden ska stoppas. I ett inlägg i Journalisten förslår han en ny medieskatt som ska dels gå till Sveriges Radio och Sveriges Television, dels till presstöd för tidningar på fallrepet.

Förutom denna utveckling mot färre prenumeranter och lösnummerköpare av kommersiell press, och färre licensbetalare bland medborgarna, så pågår en parallell medieutveckling i de så kallade alternativa medierna. SVT:s ledning verkar dock inte oroad uppger DN.

– Vår prioritering är svenskare tv. Vi är den enda aktören som gör riktigt lokalt material, på svenska, för en svensk publik, i en svensk kontext. Netflix eller Rupert Murdoch kommer inte att göra några dramaserier för en svensk föreställningsvärld, utifrån en svensk värderingsgrund, sade SVT:s avgående chef Eva Hamilton i augusti.

Men hon har bara sett början på den tekniska och publika utvecklingen. TV4 verkar ligga ett par steg före SVT enligt vad chefen Casten Almqvist sa till DN.

Mediepolitiken blev ingen valfråga men det komplicerade läget gör å andra sidan inte skiljelinjerna särskilt tydliga. De flesta partier är för public service och presstöd, men den tekniska utvecklingen liksom de mediekritiska medborgarna springer förbi dem,se mitt inlägg.

Sverige, migrationspolitik och David Qviströms bok

Journalisten David Qviström har samlat sina reportage, intervjuer och reseskildringar i boken Nyttiga människor: En reportagebok om migranter, gränser och människosyn (Natur och Kultur 2014). Denna hans sammanfattning av drygt tio års resande i Europa ända bort till Ukraina och skrivande för Kyrkans Tidning ger en aktuell bild av läget för asylsökanden och beslutsfattare i Bryssel och Stockholm.

I ett uppslag i Dagens Nyheter (29/4, 2014) visar han hur flyktingar förtvivlat försöker ta sig in till EU via Lampedusa i Italien medan hycklande toppolitiker talar om humanitet. Hans ingång är därmed fastslagen: EU har ansvar för de som vill ta sig dit och gränser är bara formaliteter. Beteckningen ”nyttiga” i boktiteln är ett hån mot de svaga asylsökanden som knappast ska ses som nyttiga men hjälpbehövande. Att bara ta in nyttiga invandrare som Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland med flera länder gör är otänkbart enligt Qviström.

Boken är ensidig i sitt försvar för den invandringspolitik som förs i Sverige och som Qviström helst vill utvidga till ännu fler. Hans anklagelser mot före detta migrationsminister Tobias Billström, ”killen i hawaiiskjortan”, är alltså att vårt asylmottagande är för strikt, för inhumant, trots att han medger att just Sverige tar emot flest invandrare per invånare i EU.

Men David Qviström är också en god berättare och kan få vilken inbiten kritiker av den svenska naiva generositeten att förstå att de asylsökande har hopplösa erfarenheter och borde tas om hand eller ta sig samman med andras hjälp. Hans besök i romska hem i Albanien, bland uteliggare i Italien och avvisade flyktingar i Mali och Syrien, visar på en journalistisk integritet och respekt för sanningen.

Han medger att han kanske blir lurad av deras historier och läsaren förstår att Qviström inte är en naiv miljöpartist ute på gråtturné. Förtvivlan och misär syns på varje sida och Qviström är med rätta upprörd. Vem som helst blir givetvis förbannad på detta sakernas tillstånd, men är det EU som ska rädda de fattiga länderna runt Medelhavet och Sydasien? Vilket ansvar har länderna och medborgarna själva? Är det rätt att skapa nya legala vägar in i EU?

Qviström intervjuar folkpartiets gamla ministrar Cecilia Wikström och Cecilia Malmström liksom Sverigedemokraternas Richard Jomshof, ansvariga vid Migrationsverket, svenska flyktingaktivister och poliser. Hans kunskaper om asylprocesser och EU – lagstiftning är djupa och hans engagemang för att ytterligare öppna upp EU:s gränser går inte att ta miste på. Men han får inte med sig alla europeiska ansvariga i förslaget att höja flyktingmottagandet till en svensk nivå. Tvärtom skyggar byråkrater och politiker i EU för att tiodubbla sina flyktingkvoter upp till Sveriges nivå.

Därför blir hans bok ett engagerat men orealistiskt dokument på hur en reporters välvilja skymmer sikten för de grundläggande frågorna om ansvar. För David Qviström är det självklart att ansvaret för andra länders befolkningar också är Europas. Hans förtvivlade berättelser tyder på att så enkelt kan man inte se på människor i andra länder och ställa sina egna svenska medborgare till svars för hur illa det är ställt.

Sverige framstår i hans bok som något av det mest främlings- och flyktingfientliga landet i världen och det var väl ändå inte meningen?

QV

Patologi och politik: Exemplet Farrokhzad

800px-Athena_Farrokhzad_at_Göteborg_Book_Fair_2013_01

I alla grupper finns några procent som drivs till våld och aggression på grund av deras mentala instabilitet. Bland fotbollssupportrar är fenomenet tyvärr känt och ibland framgångsrikt bekämpat, men inom politiken behövs liknande vakthållning. Så idag mer än tidigare då vi haft den blodigaste valrörelsen sedan hungerkravallerna våren 1917.

Ledare och intellektuella är inte förskonade från att ibland tillhöra de psykologiskt belastade och kan egga mindre grupper till hat, hot och handlingar mot meningsmotståndare. De har därför ett särskilt ansvar att hålla tillbaka känslor som riskerar att gå överstyr.Historien har flera exempel:

1800-talsliberalen John Stuart Mill brukade ge exempel vad gäller yttrandefrihet att man som publicist gärna kan skriva agitatoriskt och fientligt att spannmålshandlare bör agera på ett visst sätt, men att stå utanför dennes butik med appeller att bränna ned butiken är förkastligt.

Tvärtemot agerade den mentalt labile nazistiske politikern Adolf Hitler som skrek om uppror i bayerska ölhallar med följd att hans våldsamma anhängare motiverades för att slåss med sina kommunistiska meningsmotståndare. De tyska våldsgrupperna på 1930-talet hade kanske likt dagens huligangäng i Stockholmsfotbollen, som Firman Boys och Bajen Hit Squad, hittat varandra ändå. Grupper som dessa består just av mentalt instabila individer som kan drivas av nästan vilken ideologi som helst.

I den svenska politikens ytterkanter finns idag Revolutionär Front, AntiFascistisk Aktion, Svenska Motståndsrörelsen med fler våldsinriktade politiskt motiverade och förvirrade, ofta unga, aktivister. Politiker, medier och offentliga personer bör inte uppmuntra dem, men tyvärr sker detta ändå. Den vänsterextrema Researchgruppen som anlitades av Expressen 2013 för att hitta nätkommentatorer har inget emot att uttala dödshot mot sina fiender.

MS

Vad kan då leda till att grupperna får utlopp för sina psykologiskt sjukliga drivkrafter? För Hitler var givetvis hans tal om hämnd, renhet, och det totala kriget vad som gav de tyska nazisterna kraft. ”Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg?” (”Jag frågar er: Vill ni ha det totala kriget?”) skrek hans propagandaminister Joseph Goebbels 1943 varpå den särskilt utvalda (och säkert den i Tyskland då mest vansinniga) publiken svarade ja.

Kopplingen mellan mentalsjukdom, aggression och politik efter 1945 fortsatte, men inom vänstern där dessa beklagliga samband etablerades. Den västindiske svarte psykiatrikern och revolutionären Franz Fanon beskrev i böckerna Svart hud, vita masker och Jordens fördömda hur kolonialismen kröp in i alla vrår av mänskligt beteende. Hans franske förläggare kallade honom överkänslig men Fanon stod på sig. Han menade att de undertryckta folken skulle resa sig med våld och inte betrakta sina vita förtryckare ens som människor.

Med ett förord 1961 från den vänsterextreme filosofen Jean-Paul Sartre, vid denna tid lojal till Stalin och senare Mao, spreds Fanons våldsromantiska budskap. De revolutionära intellektuella skulle leda de fattigaste, arbetslösa, hemlösa, utstötta, till seger eftersom Fanon ansåg att de förtrycka med jobb, bostad och utbildning var korrumperade. Ju sämre man mådde och levde, desto mer revolutionär var temat. De svarta våldsamma aktivisterna Black Panthers i USA hyllade Fanon på 1960-talet liksom massmördaren Che Guevara på Kuba.

I västvärlden började samtidigt inlåsta mentalpatienter och rent vansinniga personer dels betraktas som utsatta för förtryck, dels vara kapabla att leda en vänsterrevolution. Inom psykiatrien skapades grupper för att medvetandegöra de sjuka så att de gjorde uppror mot behandling, sin familj och det etablerade samhället. Anti-psykiatrin var född och nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen inleddes. Det är inte de utslagna som ska in i samhället, det är de inslagna ska ut i samhället lydde en paroll. En annan att det sjuka borgerliga kapitalistiska samhället ledde till mentalsjukdom.

I Frankrikes uppror i maj 1968 kopplades revolutionärer, intellektuella, mentalsjuka och våldsverkare samman.1972 gav filosofen Gilles Deleuze och psykoterapeuten Félix Guattari ut boken Anti-Oidipus: Kapitalism och schziofreni, där de mest psykotiskt sjuka individerna, de schizofrena, skulle släppas lösa och störta samhället med hjälp av en ny revolutionär metod, en kollektiv schizoanalys, givetvis i motsats till den individuellt orienterade psykoanalysen.

De inlåsta psykotiska patienterna ansågs vara mer radikala än neurotikerna, som bara brydde sig om sin borgerliga karriär och familj, ansåg dessa tidiga post-strukturalister och vänsternietzscheaner (den galne tyske filosofen Nietzsche var för övrigt Hitlers favorit). Dagens postmoderna vänster med sin identitetspolitik, rasifieringsdebatt och post-kolonialism ser de revolutionsromantiska akademikerna Deleuze & Guattari som sina föregångare.

Under 1970-talet uppstod sedan rörelser för frigivande av de mentalt störda parallellt med revolutionära krav. Fransmannen Félix Guattari for till Italien där han hetsade till gatustrider mot polisen samtidigt som han bedrev så kallad institutionell terapi vid kliniken La Borde söder om Paris. Där skulle inget skilja personal från patienter, varken kläder, status eller relationer. Terapeuten Guattari låg med sina kvinnliga och manliga patietner, ingen steg upp före lunch, ingen städade (det ansågs neurotiskt och borgerligt). Våldsamma revolutionärer från Paris och Italiens autonoma stadsgerilla blandades med patienterna för att driva fram kollektiva protester och uppror.

Till Athena Farrokhzads omtalade Sommarprogram (21/7 2014) är steget inte långt. Hennes mentala hälsa har inte föranlett inspärrning, men hennes monomana hat mot Sverige, marknadsekonomin och hela det svenska samhället liknar ett patologiskt tillstånd av vanföreställningar kombinerat med depression. Tilståndet hörs men syns nog inte. En mentalt instabil individ behöver inte skrika eller bete sig våldsamt, upprört eller ens märkas. Om Athena Farrokhzad satt på tunnelbanan från Bagarmossen skulle man nog inte lägga märke till henne, även om hon skulle mumla, prata och le inåtvänt för sig själv.

Men hennes entoniga röst i programmet och i hennes uppläsning av sin egen poesi i mediokra debuten Vit svit, hennes passiva aggression, hennes sarkastiska svartsynta lycka över att få miljontals svenskar att ta del av hennes malande budskap om våld mot vita, mot borgerligheten, mot rasister, mot allt och alla som inte delar hennes förvridna världsbild, är tecken på en slumrande men nu manifest paranoia. Alla är emot henne. Möjligen lider hon av bipolaritet mellan förföljelsemani och depression. Allt är svart med korta bittra glimtar av insikt om konspirationer mellan hennes inbillade fiender i statsapparaten, genusordningen, rashierarkin, etablissemanget.

Hennes roll som kulturskribent i Aftonbladet, lärare i skrivande vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och författare vid Bonniers kommenterar hon i en intervju på bloggen Rummets (23/7 2014) :

”Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta, så det är livsviktigt för mig att använda utrymmet för att föra fram berättelser om vår kamp för att krossa maktens hjärta.”

Hennes sekteristiska koppling mellan erotik, politik och våld märks i nästa kommentar:

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

Liksom de bisarra intellektuella fransmännen Deleuze och Guattari skrev 1972 i Anti-Oidipus att massorna måste hitta sina erotiskt- revolutionära ”begärsmaskiner” för att störta samhället ser Farrokhzad frigörande processer genom våld, hat och extremism. Förföljelsemani förklädd till poesi och radioprogram. Paranoid politik.

Våldet ursäktas av ren energi, sexualitet, potens – en vänsterfascistisk dyrkan av kraft , eller kanske snarare en paranoid hållning hos en oansvarig etablerad kulturskribent med tillgång till såväl statsmedier som Nordens största kultursida och största bokförlag. Vilka våldshandlingar triggar hon igång hos andra instabila med sina paranoida vanföreställningar ?