Kategoriarkiv: Personligt

Boken om Sara Sarasvati i New Delhi och Stockholm år 2020

Resume av berättelsen Sara Sarasvati. An Indo-Swedish story, en kommande kort thriller på engelska av Jan Sjunnesson (English below).

År 2020, New Delhi
Sarasvati Andersson Pillay får besked om att hennes far, svensken Bo Andersson, är död. Hennes mor, rektor Vimala, lever ensam med henne och sin far i en fin stadsdel i New Delhi. Vimalas mor var en fri och stark muslim från fd indiska Pakistan och hennes far hinduisk affärsman från södra Indien. Vimala blev oplanerat gravid och födde dottern ensam 2000 i New Delhi. Sarasvati har sett sin far 2-3 gånger men aldrig varit i Sverige. Vid ambassadbesök efter dödsbeskedet i New Delhi får hon veta att fadern blivit mördad i ett politiskt attentat.

2020, Stockholm
Hon far ensam till Stockholm och Uppsala domkyrka för begravning dit även drottning Viktoria anländer. Bo Anderssons död har väckt stor uppmärksamhet i Sverige och hovet vill hedra en riksdagsledamots död, liksom Viktoria gjorde 2002 när Fadime Sanhindal sköts av sin far. Vid begravningen träffar Sara (som hon kallar sig i Sverige) sin fars advokat, Lars Berg, sin okända halvbror Anders och en gammal KTH professor, Erik Karlsson. Hon blir övertalad att flytta till Stockholm för att studera till bergsingenjör vid KTH vilket hon gör, 20 år gammal med bra betyg från sin mammas skola i New Delhi, fast hon egentligen vill bli humanist. Svenskarna Erik Karlsson och Bo Andersson var i Indien redan 2013 för att rekrytera indiska ingenjörsstudenter utan framgång men 2020 flyttar alltså en blivande ingenjör från Indien till Sverige, Sara Sarasvati Andersson Pillay.

Hon flyttar till Kista i en studentlägenhet tillsammans med en indonesisk bergsingenjörsstudent, Mawar. Sin bror Anders beter sig konstigt tycker hon, är 35 år, arbetslös utan avslutade gymnasiestudier, läser genusvetenskap på universitetet och bor i ett kollektiv i Högdalen. Han far runt med ett muslimskt fotbollslag i Husby och engagerar sig i anti-rasistiska demonstrationer tillsammans med dem. Sara förstår att far och son inte gick ihop pga deras skilda politiska åsikter.
Mer avslöjas inte här-

Synopsis of Sara Sarasvati by Jan Sjunnesson

The book is set in 2020 in Delhi and Stockholm. A girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s stance against immigration policy and in his aborting a terrorist attack in 2013. She is persuaded to start study engineering there. She leaves Delhi where she stays with her grandfather and mother.
While in Sweden, she learns more about her father’s life and his murder, her half-brother but leaves her studies after feeling threatened by him.

The book is about how a bright Indo-Swedish girl gets caught up in a political plot of terrorism and counter-terrorism, which bears hard on her. Statue of Liberty is attacked 2017 by nuclear weapons adrift from Pakistan and Iran, now failed states. Norway has become a safe haven for Pakistan militants who use Oslo to attack New Delhi in 2018, which makes India more interested in keeping close watch over Sweden. A centre- right and left government is replaced by a centre-nationalist government after the assassination, headed by a Swedish- Kurdish woman as leader of the nationalist Sweden Democratic Party.

There is no other story like this with such details of life in Delhi and Stockholm in the near future, combined with a story of how religious intolerance and fear in a world in 2020 creeps into lives in all countries. The pace is quite fast in ten chapters of 150 pages.

Chapter 1 (draft april 2013)

Chapter ek

1
When Sara Andersson walks down the stairs she is irritated. Being disturbed in school work with Chacha is always annoying. Especially with math. A messenger has come to the door and the maid has let him into the drawing room, which is cooler. Sara smiles and greets him but the man looks strange and just nods. She bids him to sit down which he does after some protests.

In the silence only the boys playing cricket in the park is heard. Sara stares into the dark eyes of the dark man from the embassy of Sweden in Delhi. He opens an envelope, hands slightly shaking and starts to read in poor English.

-Dear Madame Endersson. We regret the sad news that this letter brings to you. Your father Mister Boo Endersson of Opsala, Suweeden, has quickly passed away. His funeral will be held soon. Please contact us immediately for further details. Our sincere condolences to you and your mother. Consular officer R.V. Singh.

The kind old tutor Chacha-ji enters the room just when Sara lets out a load cry. Chacha runs to her and kneels by her side. The messenger looks bewildered. He looks at the two and excuses himself, leaving the note on the sofa table where two cups of chai has been brought by Najju, the maid.

-Sara, what is it? Tell me, Chacha asks.

She leans forward and reads the note to him. The time from when the man first read it to her and now seems endless. She understood it immediately and now it is a fact. Chacha leans back and Sara gives him the paper. The silence is broken by dishes being washed in the small kitchen but Sara and Chacha can almost hear these washing as thunder. A message of death and sorrow.

-You must contact the embassy, he says. He puts his arm around her back and strokes her gently.

She nods with wet eyes. Her light green dupatta is useful when soaking her tears. The room seems full of wet salty water from her eyes and she is still in shock when she cries out that she did not know, did not know, did not know what had happened. Chacha sits with her silently for five minutes and hears her questions about the death of her father. She tries to make an effort to stand up but cannot.

The evening has come suddenly she feels and shivers in the warm house. How can such tragic news be brought by a simple errand boy she thinks but realises that the form of the horrible content cannot be blamed. Embassies have many citizens’ affairs to consider and why should she have the ambassador visiting her for bring the sad news of her father in Sweden, someone she has only seen twice ?

Chacha stays with her until her mother Vimala comes home. The house is suddenly full of people. Sara has no idea from where they came. Relatives, neighbours, acquaintances, classmates and children. Their colony at central Jor Bagh has a way of keeping together at times like this, usually at burglaries and holiday festivities. And deaths.

-Sara, you must not do anything. Just rest. The details will be known tomorrow, everybody tells her. They look sad and yet try to give her smiles.

Her mother Vimala is upset and cries more than Sara ever though she could. Single mother taking care of her and her own father. Vimala has told granddad Thatha of the sad news but the old man did not seem to understand. He was dozing in his room when Sara yelled and his wits were slipping already. By the time the house was full, Thatha Prakash had come out to greet everyone, looking happy to see all of them. He had still not gotten the news when Sara told him separately in her room. He had to be pushed into her room where never been alone with her since she was eight. The room is cluttered with her books and clothes and the two of them stand just inside the closed door. An AC is letting some cool air making them less hot but still weary and confused.

-Thatha, my father, my Tantai Bo in Sweden, has died.

She says it slowly again in Hindi, then in Tamil.

-Iranta Bo. En tantrai irantu.

Her grandfather stands still close to her and nodded. He cannot speak Hindi well but use the professional English he was used to from office.

-My regrets. My dear and sad regrets to you, my Sara chellam.

He breaks into tears and holds her. She tells him that she has no idea how and when he died, but at age 60 he must not be exempted from death. He looks at her. Grief strikes his face and he says.

-Sari sari. That is true, chellam. That is true. Kala will come to us, at our time. But why now?

He shakes his head and leaves the room. Sara closes the wooden door. Her bed which she would like to rest on at any other time but now seems so useless. Why all this middle-class Indian comfort with mirror covered pillow covers in beautiful Rajasthani patterns? Why having all and not her father alive, even if far away? She stands inside, thinking deeply about him and feeling breathless until someone knocks on the door.

-Sara, come out. Thatha and I are having some paratha and subji. We have plenty for all too.

Her mother thinks that food is especially useful at making people less nervous. On occasions like this, she is at her best, making small plates with flatbreads and cooked vegetables.
Sara steps out of her room into a house full of chatting women and some silent men. Children are running around but not as fast as usual. They know that something sad or evil has taken the spirit out of such cozy gathering but they cannot be still for very long.

She sits by the sofa table, between two female neighbours. Their large bodies press onto her slender thighs and chest. One of them speaks without ever making a pause. She asks for the details that no one knows, about her father’s occupation, age, family and whereabouts. Sara looks at her and gives out as little information as possible, which is about all she knows about him. The other woman leans over and hugs her. Sara’s aunt Velama Thankachi calls but is stuck in Gurgaon on the faulty yellow metro line. Sara’s uncle Prakash Junior is on duty in Mumbai and cannot respond from calls coming from all concerned people using their mobiles to reach him with the sad news.
The chatter goes on until midnight. Sara is exhausted and so is her mother. Najju, the Nepali maid who fell alsleep on a mat in the kitchen, is awake now. She has little knowledge of what is going on as her understanding of Hindi is still little. Dishes are collected quickly and loudly. Vimala and Sara walk upstairs to their respective bedrooms but none of them can really sleep alone after this strange evening.

-Come here, my chellam, Vimala says. Come to me and let’s not be alone. I have left you too much alone I know.

-No no. No. You are the best mother and only mother I have, Sara says while she walks behind her.

Daugther and mother speak until three in the morning. About Bo Andersson, about her, Saraswati Andersson Pillay and how to get to the Swedish embassy in Chanakyapuri in time before school starts for both of them. Sara wonders how her mother can talk of taxi cabs and drivers at a time like this and in the middle of the night but does not comment. Vimala continues until she does not get any reactions from Sara beside her under a bed sheet. Time, Kala, has come to the Pillay family in Delhi.

2
Morning chai and chapatis. Vimala calls her school in Defence Colony nearby and tells the school secretary that she will be busy with a private matter all day but can be reached on mobile. She chews her chapatis slowly, dips them in yogurt and pickles before the pieces go into her mouth. Sara is taking a morning shower in her bathroom. Vimala is done with her morning preparations before Sara as always.

Even if this is an exceptional day visiting the diplomatic enclave for serious matters, she behaves almost as if she was going to her school office. Getting up early and having a good breakfast after a morning walk has been her routine since 15 years back. This morning she did not take the usual walk in Lodi Gardens. She can hear Taashi, the neighbour Gurcharan Das’ dog, barking outside in the court yard, strotting ahead of his master balancing a stick between his teeth as usual.

-Sara, we must try to get there early. I call for a cab at 8.30, ok ?

Sara responds affirmatively with a grin coming out from her bath. Yes, to force the crowds at the Swedish Embassy in the diplomatic enclave at Chanakyapuri needs time, patience and plenty of water bottles. Vimala lays down two in her large purse, a proper principal’s purse, along with their passports and birth certificates.

-Don’t forget the letter, Sara exclaims, while they run down the stairs to the cab waiting at Jor Bagh Colony Road.

Her mother smiles and pats her purse. The two tired women greet Kumar, the familiar driver cosen for the day, and get into the cab. No AC needed yet with only 18 degrees in cool late February. Half an hour later across south Delhi they reach the embassy. The driver asks if he should wait.

-Yes, but you can go and eat something, says Vimala and give Kumar 400 rupees.

He looks a bit disappointed but trots away to his car and steers away to his usual dhaba. Vimala tells him that they need him for at least four hours so there is enough time for a break with some sleep in the car after an early lunch.
When Sara and Vimala tell the gate officer in charge who they are, someone from the consular section walks out and bid them in and they enter quickly. The male consular officer is not Swedish but not Indian either, Sara thinks. Vimala just looks sad and anxious as they are shown to some sofa chairs in the waiting room.

-You wait here until we will come for you, the consular officer says. It may take some time.

Vimala nods. Sara fiddles with her long dark hair. They prepare for a long waiting time. But after just 20 minutes the officer comes back. His hair is light brown like Swedes have theirs, but his black moustache is definitely Indian looking. He walks them into a separate section at the embassy where they need to force a security door. A tall Swedish man comes to greet them with a small smile. He gestures towards a large room with high ceilings and textile decorations.

-Hello, Madame Pillay and Miss Andersson Pillay. I am Henry Johansson, the acting ambassador for Sweden to India. Please sit down.

The consular officer closes the doors behind them and the three are alone in a large beautiful room with Scandinavian designed tables, textile drapers and carpets. Minimal effort, maximum effect.

-I am deeply moved by the passing away of your father and your partner, the ambassador starts, directing his face towards Sara but also to Vimala.

The two women remain silent. Sara gestures with her hands powerlessly. Her eyes water and Vimala hands her a small white handkerchief. The table feels immense. Thick Nordic pine trees weigh under her elbows as she cries slowly. Vimala is more collected.

-Yes, we are very sad. Very sad indeed. This has never happened before . . .So unexpected.

Her words sound so stupid to hear she notices but cannot stop now. She enters into a long explanation of their relationship, of Bo the Swede she met, and of Sara, their daughter. The ambassador listens for a few minutes before he finds a small pause and says.

-Of course. I understand that your ties was nothing like a marriage. But I am here to explain some circumstances around his death that you need to know and understand.

Sara and Vimala stare with their mouths half opened. The ambassador starts by explaining his own presence as it is not customary for ambassadors to receive visitors related to the deaths of Swedes to their Indian relatives. They look even more puzzled. He pauses, looks them straight into their eyes and takes a deep breath.

-Bo Andersson was a man of great integrity and courage. He was not well liked by all people due to his views and political affiliations. A man like Bo had enemies. Until recently I had no idea how many, but the security service in Sweden has now briefed me about his death and I am more sad now than before to have tell you that he was killed.

-His enemies did not want him alive for ideological and political reasons.

Vimala lets out a loud cry while Sara buries her face in her hands. The ambassador who has given similar stark messages before in similar occasions do not make much of a pause before his next line.

-He was a 60 year old bachelor, a senior government offical in calm Sweden. But he was not just that, as he was a member of our parliament. A controversial position that made people outside parliament angry, mad, and yes violent. His attackers were not just one person but a group of activists. Bo knew of them, as did some other politicians and the secret service.

The ambassador explains that the night Bo was killed he had been to a meeting. Security guards had followed him from his office to his car. Central Stockholm is usually much spared from terrorism. The guards had not been careful enough to see a van sliding up close to Bo’s car, smashing his window and pulling him out before he had put his seat belt on. The van drove off, leaving guards with no clues. The next morning Bo was found outside an industrial dump north of Märsta suburb. Neck slain, knifed stomach, groin smashed. This was done the day before yesterday. Last night an Islamist group called Hizb Suedi ut- Islam was blamed for killing Bo Andersson.

Vimala hears the voice, deep and touched. Her hands tap on the table cloth. Sara thinks of her father, now dead. His neck open with blood, veins, vocal cords, his voice silenced. She knew him as a controversial figure in Sweden and had seen him once of twice mentioned on BBC, which had made her proud but now she was mostly confused. She rests her arms in her lap and tries to make questions to the ambassador who looks stressed. He looks at her but does not smile or give any response to her inquiring gaze.

-Why? How could they be so stupid? And cruel. I do not understand politics at all but to die for or kill for politics seems . . .

Sara jolts back in her chair, arms fly around and tears run down her cheeks. Vimala holds her in her arms and the ambassador waits until Sara has cried herself dry and pale.

-What I am here for is to tell you to be careful and to be prepared for much media attention. Bo’s death will be known outside Sweden and there are similar groups on both sides here in India that take any excuse for retaliation. You know what I mean .

Vimala and Sara nod. Pakistan and India had the last year exchanged a short war in Kashmir at the Line Of Control which did not end until US stepped in, this time openly. Delhi had many violent fundamentalist groups that could make Sara’s and Vimala’s cozy lives in Jor Bagh a nightmare if they were drawn into the frontlines between violent Muslims and violent Hindus.

The ambassador explains that he could not say more for security reasons but there was no reason for panic. Just pay attention, inform their security at the colony and maybe have a guard for some time.

-I wanted inform you two as you are related to a Swedish citizen even though none of you are citizens. The funeral should be soon and if you go, please inform us about the travel details. Here is the number to our security officer, he says and gives Vimala a card.

-If you may excuse me, I am about to leave for Chennai in a bit. I am very very sorry having to tell you this. Even though I never met Bo Andersson, I had and still have the deepest respect for him and his courage. He was an exceptional man and such people make exceptional enemies and become sometimes victims.

Sara and Vimala rise and leave with the ambassador walking ahead of them. The two women are exhausted from hearing of the murder. A woman takes care of them and gets them some coffee in a separate room before they start to think about getting on with the daily life in Delhi. Sara asks Vimala if she thinks it is dangerous to go with their regular driver now. Vimala shakes her head. Of course they can go with Kumar. No problem.
Vimala calls the driver. He will be there in 15 minutes, which by now is noon and in 25 degrees. They stay inside the embassy, talking in low voices, shocked. Not until a man from the gate comes to tell them that a cab driver is waiting for them do they rise from the swanky Swedish designed chairs.

In the ride back they pass many embassies with tight security gates, which they notice with new eyes. Kumar has to drive around the American embassy at Shantipath in a wide circle before he can get out. The car is stopped once by guards at the Arab Culture Centre opposite the US embassy, but Kumar manages to get on quickly. Sara has no patience with any delays but Vimala calms her down.

-Tell me Amma, tell me. What shall we do? I don’t know. I can’t think. Awful. Horrible.

Sara cries in the back of the little car. Kumar checks her in the rear mirror but does not let out a word or make her know that he has seen her tears. Vimala just sits with her arm around Sara until they reach Jor Bagh. Suddenly all has been questioned. Their lives there, Bo’s life in Sweden. Their life in upper middle class Jor Bagh could be caught between rivalling violent groups. Is that what the ambassador meant? Vimala cannot make up her mind as they climb the stairs to their flat on second floor. Sara looks more scared than Vimala but they do not say anything until they are alone. Not even Thatha can be present when Vimala make inquiries for the best security among her neighbours.

He mutters while they sit in Vimala’s bedroom and make calls and calls, Sara surfing the net over and over again, reading reviews of security outfits as Vimala mentions them to her. Velama Thankachi, Vimala’s little sister in Gurgaon, south of Delhi, is the most reliable source of household responsibilities, as she stays at home in a well-guarded high rise building there with many security contacts. Vimala talks with her for a long time about the death and Sara and Sweden. Thankachi will visit tomorrow. The Pillay house of death has had so many visitors that Vimala tried to avoid the young aunt Thankachi Velama to see her niece Sara but of course that is impossible. Death of a father ever so distant must be cured by family. A murder even more.
Grandfather Thatha is surprised as they mention the violent death of his daughter’s foreign and vacant partner, who he never had met. He asks Sara about her feelings but does not get an answer he is satisfied with and walks slowly back into his room. Sara is his favourite grandchild yet also unknown to him. Foreign. Videsi. Veḷinaṭṭu. His blood and some stranger’s blood mixed. Thatha rests and the women continue as if there was an imminent threat to their lives outside.

3
Two days later Sara gets a call on her mobile while out on town in a auto rickshaw with Krishna. They stop by a café and walk in to get away from all noise. They are not a couple but like each other and especially now in her distress, he helps her a lot. The call is from the Swedish embassy and informs her about the funeral in the coming weeks. An express notice will be sent her residence this afternoon with all details.

-Thank you madam, Sara replies, is there anything one should wear at Swedish funerals ?

The consular person on the other end of the mobile phone line says that dark colours, black is worn but being Indian nobody would be disturbed if she does not know Swedish traditions and customs. Sara sits down with Krishna who has heard the word funeral.

-What ? They have a funeral now? He died fours days ago, he says with some emotion not well hidden beneath his accusative voice.

-Don’t ask me, premi. Swedes are not so strange but they have maybe some cold in the ground that makes it hard for them to dig so quickly and bury people.

They drink their coffees, discussing the Indian tradition of immediate cremation and agree that climate may be the cause for waiting so long in Scandinavia.

-The funeral will be in two weeks. That makes him dead there for almost three weeks, Sara says out load.

Krishna silences her with a quick hug. Some couples and singles look bewildered at them but leave their sometimes loud discussion of funerals and corpses unmentioned.

-I definitely want to go, Sara says. I am not afraid to fly and have no entrances exams for a month. Amma must come though. I can’t go to Sweden alone.

Krishna leans back and smiles. She looks at him and says that however much she likes him, he cannot come with her. He smiles again. They realize how close they have been drawn to each other the last days when the terrible news of her father’s assassination was spread even to India.

Sara carried for a few days the small news item, labelled “Controversial Swedish politician killed” in Times of India the day after the embassy visit. She tries to not read it again but reads it again for Krishna:
“Bo Andersson, age 60, died in an attack in central Stockholm, Sweden on February 26, 2020. He was pulled into a passing van from his car and killed outside the city. The motive seems to be related to his controversial views on immigration and Islam, which made him similar to the Dutch politician Geert Wilders, killed 2015 by Islamists in Amsterdam. A Muslim group is blamed but a police investigation is still in process”. REUTERS-AP-PTI

Krishna looks at her and she is pale under her brown skin. Her slightly brownish hair is unkept and her eyes flicker. He holds her arms, one hand around each forearm, pulling them gently towards each other. The café is jostling with gossip, students munching on cakes, wireless devices, but Sara and Krishna are not there. They are in a cold northern land with ground frost, frozen corpses and terrorists. Snowfall and ice. Sara realizes that Bo’s body which had been dumped on the group may have started to freeze in the Swedish winter cold. In Sweden as in India. Yama, the Lord of Death, comes at his predestined time, Kala. Sara is not consciously thinking about Hindu gods but she knows them better than Jesus and God.

-Bless my father. God bless him, she almost chants. He did not do harm but harm was done to him. He could not do anything more than what he believed in. The rest is up to God.

Krishna nods. He says that if you do not do evil but is done evil to, you will be praised forever as an example. A martyr. Sara does not like this kind of talk but let him speak for awhile about the idea of non-action, non-doing. To act without idea of consequences. Pure action with only intention. Karma will be rewarded with merit or punishment Krisna concludes him short café lecture.

-You know what I think of all this, she says, so please stop. I cannot take in more now. My father is dead and you discuss Hinduism. Religion is what caused his death. I am a Christian but do not let that determine my politics or other people’s politics or make me kill anyone. Why can’t just people get along?

Her 19 year old body and soul seem to be back now at the café with Krishna and fellow teenagers chattering around them. She has grown older since the embassy visit and the odd new horrible talk of her father’s murder. Why can’t people just get along is the teenage Sara’s question, while not bothering about guards, the security of her mother at work and grandfather at home, all new routines and challenges. But the elder Sara worries.

They pay and leave the café feeling better than when they got in. An auto rickshaw is empty outside and they enter. Sara drops Krishna by his colony in Green Park and continues to Jor Bagh with her mind rattling around funeral preparation, karmic justice and her father’s faith. She has no idea about his religious beliefs since she met him only a few times. Being in India religion is everywhere and Sara cannot almost imagine people not being religions at all. Even the rickshaw driver has a small plastic Ganesha statue sitting with his elephant trunk in front of his steering wheel. Muslims, Hindus, Christians, Jains and Sikhs are all present actually on this small ride from southwest to southeast Delhi, as they pass many mandirs, one church, one gurdwhara and two mosques on their way. Sara realizes that the only way to miss religious buildings, and with that religion itself, must be to take the metro. A Western mode of transport. Maybe Swedes only use underground trains she ponders as she gets out of the small three wheeled motor rickshaw and into the yard. Time for a short afternoon nap, then a talk with her mother, Vimala the busy principal and single mother, about the coming Swedish funeral.

4
The maid has made sweet ginger chai for her when she wakes up. Her throat always gets sore in the dry and cold Delhi winter with its thick fog and pollution. Ginger is good for everything everyone says but especially good for winter ills. She drinks the milky tea while sitting in her room. Thatha is still sleeping as his afternoon naps are much longer than anyone else’s. At his 75 years, senior government officer Prakash Narasimha Pillay, a.k.a. Thatha, has the right to rest as much as he wants.

Sara is fond of her maternal grandfather and likes to tease him for being so stingy with money. He always responds that if he had not been so careful with money, none of this would have come to them: their three bedroom flat in Jor Bagh posh neighbourhood, the fancy car, house help, and a steady flow of cash from the bank. The latter she was not teasing him about at all. Once she critically commented all the fat accounts the bank and then Vimala had told her that money and its origins was not to be discussed lightly, and preferably not at all in the Pillay household. Wealth had come from fertile Tamil lands and prosperous Punjabi textiles to their Delhi house after 1947. Prakash N. Pillay’s government position had only contributed a little to what had already been there from his Tamil vellalar caste of landed gentry from centuries before him and his late wife’s family trades in Faisalabad textiles in what was Pakistan now.

She is hungry but had to wait for her mother to be back, which never happens before 7 pm on weekdays. The maid is cutting onions and carrots in the kitchen as Sara enters. Najju blushes as if she had done something forbidden- Sara notices but let her be. Nepalis are different, not much different but still, Sara thinks, while she roams around the cupboard, looking for cookies.

After a long time in front of the flat tv screen with news channels from India and international, Sara hears Vimala entering the door.

-Oh, chellam, How have you been? I am so tired, she lets out, while unloading her purse with gadgets, papers, folders and small bags with her favourite snacks, bhel puri and churmuri. She sits down at the dinner table and munching from the opened snacks. Najju comes with water that Vimala drinks heavily from while giving her orders on dal, subji and two side dishes of the only kind Najju now can master of the mostly Punjabi style cuisine at the Pillays.

-I have been eating rubbish all day since not having had lunch or anything to eat all day. Tell me. Are you ok?
Sara sits down and assures her. Then she tells about the call from the embassy and funeral. Vimala listens carefully and asks details, which Sara gives her from an official embassy letter that came while she slept.

-No chellam. I can not go. We have exams by then and my staff is not able to handle the pressure and decisions alone. They are really too spoilt but I can’t leave them. Sorry.

She gets up, looks around and sits back again. Her voice trembles and she is full of emotions, fear, curiosity, duty, dread, loneliness. Her face looks drawn in all directions and the kajal smears her eyes. Sara says that she can not go alone to a strange country, even if her father lived there.

-If you don’t go, I can’t.

-Well, it is up to you. But I think you should.

-Why? I have nothing there. No family. My father is dead. He was the only one there I could at least remember.

-Listen Sara. You are 19, not married or into school yet. You have a passport and we will get money for the trip, no problem. I talked to Thatha this morning. You go, chellam. You must.

Sara is surprised by Vimala’s decision to let her go alone and to push for her travel. How can she bring Sara into a web of unknown relationships in a foreign country?

-Does Thatha want me to go? Sara asks, while helping with setting the dinner table.

-You know what he thinks about your father. But yes, he still thinks a funeral must have the closest family around and you are in fact his only child. A funeral of a father without his children is unimaginable, Thatha said. I am in favour but you decide. If I had better teachers I could go, but as now, not possible. And I don’t know what I would do there anyway.

-That’s how I feel Amma. What is there in Sweden ?

-Your dead father is there and if you do not go you would regret it later, I know. Chellam dear, what to do? It is so horrible, I could never imagine getting you into something like this. Why?

She has said this over and over but Sara has not thought properly about the question until now. The strange murder of her unknown father in unknown land far away. Getting into something like for her this means going through new feelings and thoughts every minute since the sad news broke a week ago. Sara just sits and stares. Who was he? Who killed him? How could he make people so angry?

They eat silently while the maid serves them. She does not open her mouth unless spoken to so they are taken by surprise when she rests by the end of the table and speak in strong Nepali accented Hindi.

-Madame, I am sorry about your husband.

-Thank you Nejju. He was not my husband . . . never mind. Thank you.

Sara smiles to the maid who quickly returns to the kitchen area and to eat on the floor. Silence and death roam around the three women. The house has changed into a mausoleum with the few pictures of Bo Andersson the distant father all over tables and drawers. Thatha is not able to break their heavy strong female bond of sorrow when he enters and sit at the table.

-What is the matter with you? he says. I am still here.

-Yes, Thatha.

Vimala tries to talk more him but fails. They continue to eat in silence. Sara is the first to rise and she goes into her room to call Krishna. They talk about her attending the funeral, Vimala’s wish for her to travel even alone and Sara being the sole child and heir to someone she hardly have met.

-Try to be just to him. He deserves your presence there, Krishna says. I know it is hard and that I can’t join you but you should go. No question. It is duty. Family matters are the same everywhere.

-Sweden seems so distant and cold. Duty to people I do not know and care about. From what I know Swedes are not close at all.

-Sarasvati Andersson Pillay, you are next-of-kin. That is where the buck stops. Pick it up. It is true. There must be duty or else . . . I don’t know what to say.

They exchange more topics on funerals and family, religion and responsibilities, until she puts down the mobile phone and lie on the bed. A decision will be made by the morning she has promised him. Vimala and Thatha talk with low voices outside her door. Sara does not want to discuss her attending the funeral with them anymore. Krishna, her mother and her granddad – all agree, yes she should go, no matter what. Somehow she is drawn to the mystery of attending a funeral of a killed man but the fact repulses her too and scares her. Terror is the fear of unknown enemies and events. The group who killed her father was some Swedish Islamist terrorists. Sara has the night to decide. She goes into her bathroom, brushes her teeth and go to bed without bidding Amma and Thatha good night. They leave her alone, making small noises in the house while getting ready for the night.

5
Morning walks for Sara are rare but she joins Vimala at 5.30. They take the usual path around the closest tomb in Lodi Gardens, Mohammed Shah’s 15th century final rest. The grass is still green, trees are not yet wilting and a peacock sings distantly. They meet and greet neighbours who stop quickly to give their condolences to them but hurry onwards as the strange family setup seems to bother them. As a single mother, Vimala is still threat to the neighbours’ Indian traditions and Sara an offspring and evidence of lax sexual attitudes. Even if not true, Vimala senses their reservations.

Vimala and Sara come back refreshed after the walk and enter the household, finding Thatha up early.

-But Thatha-ji, you are awake, says Vimala.

-There is a time for everything and now I want to hear about Sara and her father’s funeral. It can not wait any longer.

They gather at the dinner table, star with appams with curd, chai and some hot rasam soup for winter colds and recurring sore throats.

-Well, Thatha and Amma. I have no other option than to go.

Sara says this looking like a ghost, with her hair flowing around her lean face that now looks more thin than ever before.

-Good good, her grandfather says.

Vimala nods.

-It is the right thing to do whatever else happens or has happened. Good girl, chellam.

They start planning her trip. The funeral is in early March, so leaving on the 1st seems best. Flight is booked online, passport checked, but visa is needed. Sara calls the embassy and is granted a three week visa through an online secured channel. She informs the security officer at the embassy about her visit and he recommends a safe hotel in Uppsala, the university town where the funeral will be held. Sara is eager to plan everything and her fear of terror is forgotten for a moment. So is the purpose of her visit, the death of her father Bo Andersson, the Geert Wilders of Sweden as the news agencies had called him, both controversial and assassinated.

Annonser

Bokrelease av min bok Kommunitarism den 19 april

bokbild

Min första bok har nu kommit ut, antologin Kommunitarism -om individualism och gemenskap i moral, politik och filosofi. Jag har skrivit introduktionskapitel och tre texter, medan resten är åtta uppsatser i politisk filosofi från 1980talets amerikanska diskussion om sk communitarianism, här översatt som kommunitarism.

Min andra bok, The Swedish story: From extreme experiment to normal nation, kommer ut senare i vår.

Den 19 april kl 17 blir det bokrelease på Antikvariat Mimer, Upplandsgatan 66 i Vasastan, Stockholm. Det bjuds lite förfriskningar och bokprat vid 18 tiden. Ingen föranmälan. Vill ni samtidigt köpa böcker, av mig eller antikvariatsägaren Tommy, behöver ni kontanter.
Alla hjärtligt välkomna.
Janne Sj, 076/9000 900

Kan du inte komma men vill ha boken, beställ här

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163727285

Ett smakprov här

bokprat

Bokpresentation på Mimer antikvariat, den 19 april 2013.

Mitt internationella liv

Om mitt internationella liv till allmän beskådande, Varför jag är så jobbig, eller Allt ni velat veta om mig men varit för fega för att fråga om:

414092_3171873136105_248164138_o

Innehåll på denna blogg, mitt twitterkonto och min Facebook sida har fått läsare att reagera på mina åsikter om invandringspolitik, migration, svensk kultur och annat. Jag har blivit kallad rasist, högergalning och sådant som inte går att skriva om. För er som inte känner mig, och för mina vänstervänner och gamla Uppsalapolare, vill jag nu berätta om mina erfarenheter av internationella kontakter, aktiviteter, familjeliv mm så ni bättre kan förstå mig och mina bevekelsegrunder. Men jag kommer inte redogöra för mina åsikter om invandring här utan tar detta mer som en personlig sida av mig som jag tror inte alla känner till så mycket om. NI kan läsa lite om vad jag anser brett och vitt här och här.

Obs, jag säger INTE att bara för att man gillar kebab eller åkt till Mallorca så är man inte rasist, eller om man har en professur i orientalistik i London och vet allt om Mesopotamiens lerkrukor. Kunskap om och kontakter med världen kan göra människor rädda för andra folk, men det är sällan just de mest initierade och beresta som blir främlingsfientliga. Jag är nog ganska berest och beläst, van vid internationella sammanhang och att möta andra nationaliteter, men har dragit den för svenska förhållanden ovanliga slutsatsen att vi svenskar bör bevara vårt land och inte fortsätta med massinvandringen.

”Vi svenskar” ovan kan kvalificeras som de som omfattar värden och lagar som upprätthålls av majoriteten i landet oavsett hudfärg och ursprung. Inte sällan är de invandrade mest kritiska till invandringspolitiken, se t ex mina favoritbloggare Kenan Malik, Nima Dervish och Sakine Madon.
Att frivilligt av nyfikenhet söka upp främlingar leder sällan till främlingsfientlighet. Mina föräldrar var nyfikna så vi börjar där.

1940tal

Min far, Hans Sjunnesson född i fattig familj i Skåne 1930, reste till sjöss i 2 år. Han gick i land i vad som idag är Israel och Kanada. Min mor, Margareta Sjunnesson född 1929, reste till New York 1949, sedan till San Francisco och arbetade som hembiträde till 1951.

1950- och 60tal

Jag föddes 1958. Sedvanliga turistresor till Italien och Spanien.

sjunnesson

1970tal

1971 Folkfest i Slottsbacken i Uppsala. Mitt favoritband, Gudibrallan, spelade. Uppsalas hippies och studentvänster blev mina idoler.

Mina föräldrar tog kontakt med Families for International Friendship och vi blev en svensk värdfamilj för utländska Uppsalastudenter. Först en irakisk atomfysiker, Mohammed. Min far hjälpte honom att köpa bil, vi bjöd hem honom och han oss till sig. Han till och med inviterade oss till Bagdad och Sulemaniah vilket min oförvägna mor tog ad notam.
1973 reste hon som ensam turist med reguljärflyg till Irak för att besöka hans familj i Bagdad och i Kurdistan i norr. Vi hade sedan tidigare kontakt med en professor i assyrologi/semitiska språk, Åke Sjöberg, vilket nog ledde till att min mor visste lite mer om landet där Saddam Husseins Baath parti just tagit makten.

Vi var också värdfamilj till två iranier som hade flytt från Irans diktatur, shahen Reza. Jag minns tydligt deras rädsla för den hemliga polisen SAVAK cirka 1976.

Vidare var vi värdfamilj till två amerikanska gymnasister, en vit och en svart från Detroit 1975. Själv reste jag på utbytesstipendium till Mountain View, Arkansas 1975-1976, Jag bodde i en internationellt orienterade småbarnsfamilj där fadern hade studerat konst i Japan, Italien och Tyskland.

1977 gick jag med i Kommunistisk Ungdom och Vänsterpartiet Kommunisterna, sålde Folket i Bild/Kulturfront och aktiverade mig i den frihetligt socialistiska studentklubben Laboremus. Startade och ledde en studiecirkel i Marx Kapitalet 1978. I punkbandet Svår Barndom sjöng jag och spelade bas.
punk

Jag arbetade på en förskola i invandrartäta Gottsunda i Uppsala 1979-1980 och drogs med i exilföreningen Uruguay Solidaritet. Bl a deltog jag i hungerdemonstration i Storkyrkan och andra offentliga möten till stöd för latinamerikaner i exil och deras opposition.

1979 liftade jag runt i 5 månader i USA, från New York till Maine, Michigan, Tennessee, Arkansas, Texas, Kalifornien och Hawaii.Bodde hos folk jag träffade på vägar och på caféer. Ingen främlingsrädsla.

Julen och nyåret 1979-1980 gick jag inom tre veckor i tre protestdemonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnamn ut ur Kambodja. Jag gick då med i Svenska Afghanistankommittén i protest mot VPKs fega hållning.

1980tal

1981 reste jag till Paris en vecka och bodde hos min franska väninna Marie-Hélène i 14 arrondismanget

1981-1982 studerade jag på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och blev intresserad av dansk kultur. Flyttade till Köpenhamn i 7 mån
1982, lärde mig danska och skrev för svensk kultur- och fackföreningspress om de autonoma husockupanterna, barnkultur med mera. Sedermera fortsatte jag skriva frilansartiklar i dagspress och tidskrifter samt vikarierade på landsortsredaktioner i Sala, Karlskoga, Uppland och Gävle.

1984 reste jag landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. Träffade folk på vägen som jag och min väninna Carina bodde hos. I Delhi träffade jag indier som bjöd hem mig och jag blev intresserad av landet på allvar.

Våren 1986 reste jag och min dåvarande fru och hennes två barn, födda 1982 och 1984, runt i Frankrike och Schweiz. Vi bodde hos fransmän och schweizare i en månad.

1987 studerade jag franska vid UFR Sorbonne. 1988 skrev jag en fil kand uppsats i filosofi vid Uppsala universitet om Les mots et les choses av M Foucault och antogs till forskarutbildning.
Jag engagerade mig i Nordiska Sommaruniversitetet, NSU, och besökte sommarsessioner och vintersymposier i Norge och Danmark

1987-1988 reste jag till Indien igen, nu som frilansjournalist tillsammans med 3 andra numera etablerade fotografer och journalister. Jag skrev om kultur och samhälle från Calcutta, Patna, Benares och New Delhi. Om barnarbete och facklig kamp, miljöförstöring och religion.

1989- 1990 flyttade jag och min dåvarande fru inkl 3 barn (en till född 1988) till Schweiz. Jag studerade filosofi på tyska och franska, och var hemma med barn medan hon arbetade. På hemresa från Sydfrankrike besökte jag Collège International de la Philosophie i Paris, Université de Paris VIII- Saint – Dénis och höll föredrag vid University of Essex i England.

1990tal

1990 var jag SAC-syndikalisternas delegat vid all-europeisk anarko-syndikalistisk konferens i Barcelona.

1991 hjälpte jag och andra illegala flyktingar i Uppsala genom att ordna arbete svart och kontakter. Jag gick med i Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd och träffade Michael Williams och Anita Dorazio. Involverad i hälsovård vid flyktingförläggningar.

1991 undervisade jag heltid svenska och SO vid en invandrarkurs vid Brunnsviks folkhögskola, Dalarna. Hösten 1991 undervisade jag svenska och engelska vid elektrikerkurser vid AMU-gruppen, där många invandrare deltog.

1992 gick jag en 5 poängskurs om mångkulturella möten och invandring vid Institutionen för Nordiska Språk vid Uppsala universitet. Fältuppgift i Rinkeby.

1993 flyttade jag till New York en termin och bedrev forskarstudier i filosofi vid New School for Social Research

Jag översatte åtta uppsatser i politisk filosofi från engelska till svenska, en antologi som först kommer ut våren 2013.

På 1990talet började jag engagera mig för Tibets frihet och praktisera buddhistisk meditation samt läsa om buddhistisk filosofi, påverkad av Kaj Håkansson, sociolog och fri tänkare i Uppsala.

Jag blev medlem i Svensk-Tibetanska Skol- och Kulturföreningen och fadder till en flicka i Tibet så hon kunde fullfölja sin skola.

1994 blev jag kursföreståndare för en teaterskola/kurs för latinamerikaner vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, dock förlagd till Stockholm innerstad och Akalla. Jag var enda svensken bland 30 vuxna latinamerikaner som själva organiserade allt i sin förening Amanda.

1995 ledde jag kurser för Ung Vänster i Uppsala i marxism och var Vänsterpartiets ledamot i kulturnämnden, Uppsala kommun. Skrev om sexarbetares rättigheter i anarkistblad och om autonom marxism i vänsterpress.

1995-1996 var jag en av två projekthandledare vid projektcentrat FYRVERKET vid Rinkeby folkhögskola. Vi handledde 15 arbetslösa ungdomar (2 svenskar) i deras projektidéer under ett år. Bla deltog vi i Fryshusets, Vattenfestivalens och Re:Orients olika arrangemang.

1996 undervisade jag vid Studiefrämjandet i Uppsala inom Kunskapslyftet och Agenda21, båda kurser med många invandrare.

1997 reste till Tunisien och skrev om Amnesty International och svensk vapenexport

1998 valdes jag till ordförande i Vänsterpartiet Uppsala och anordnade 1 maj demonstration utan en kurdisk stödgrupp bestående av PKK anhängare.

1999 reste jag och min 10 åriga dotter till Indien i 3 veckor, med besök i New Delhi,Kashmir, Damman & Diu och Dharmsala. Jag blev vän med en buddhistmunk som jag fortfarande skickar pengar till.

Tog ett fadderbarn i Tibet, en 10-årig flicka, Kelsang Drolkar, och stödde hennes skolgång till 18 år via Svensk-Tibetanska skol- och kulturföreningen

2000tal

2000 höll jag föredrag om autonom marxism vid Cafe 44 för Folkmakt, anarkister och för autonoma i Malmö.

2000-2004 reste jag till Graz, Stanford, Bryssel, Leiden, Åbo mm för forsknings- och samarbetsprojekt vid Uppsala universitets lärarutbildning. Besökte även min syster som flyttat till Paris och Chicago.

Fil kand i pedagogik 2001, uppsats

Fil mag i pedagogik 2004, uppsats

Fil mag i filosofi 2005, uppsats

2004-2005 var jag biträdande rektor vid Hjulstaskolan, Tensta i norra Stockholm. Skolan hade 99 % elever med invandrarbakgrund. Jag var ansvarig för modersmålsundervisning och förberedelseklasser bland annat. Nima Sanandaji intervjuade mig för sin första bok, Mellanförskapet.

2005-2007 var jag biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium, estetprogrammet

2007-2009 var jag verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum (fd Invandrarnas Kulturcentrum, startat 1975). Reste till Vitryssland, Spanien och Ungern i tjänsten. Jag skrev en längre text om vad svenskar kan lära av invandrare, publicerad i Newsmill 2011, på nytt på bloggen här och Dagen 2008. Den blev upptakt till min Sverigebok.

ccs
Mitt gäng vid Centre for Civil Society, New Delhi

2003 träffade jag en indiska från New Delhi och gifte mig 2004. Hon flyttade hit, vi fick en dotter och vi flyttade tillbaka Indien 2009. Jag arbetade med skolpolitik vid en liberal indisk tankesmedja i New Delhi, vidare andra arbeten som idrottsarrangemang vid indiska skolor, lärarrekrytering och konsultuppdrag för indiska skolföretag. Jag skrev i indisk press, här och här om svensk skolpeng, och höll föredrag och ordnade konferenser om indisk skolpolitik. Ett tag var jag även fotbollsmanager i Delhi. Jag lärde mig hindi på konversationsnivå och studerade alfabetet devanagari. 2010 fyllde vår dotter Tara tre år vilket hyllades i denna video.

Återvände till Stockholm.

2010-2011 var jag rektor vid Yrkesgymnasiet Huddinge Stockholm, där cirka 1/3 av eleverna hade invandrarbakgrund. Bland annat fick jag reda upp en misshandel mellan 4 elever som ledde till åtal och domar i Södertälje tingsrätt.

2009 gick jag med i Liberal Mångfald, Folkpartiets invandringspolitiska nätverk.

2010tal
2012 engagerade jag mig i svenska Tryckfrihetssällskapet, träffade Ingrid Carlqvist i Malmö och började skriva recensioner för Dispatch-International och invandringspolitiska inlägg på denna blogg och på Newsmill. I år 2013 kommer jag ut med minst fyra böcker, tre fackböcker och en kort thriller på engelska.

Jag är volontär i Berättarministeriet i Södertälje.

2014 vårterminen gick jag en 10 p kurs om islams historia vid Stockholms universitet

Jag har en dotter i Holland, en i Indien, en bonusdotter i England och en bonusson i Skåne. En syster i USA.

Nu 2015 bor två afghaner hos mig. Tidigare har jag hyrt ut rum till folk från Belgien, Grekland, Kongo, Franrike, Bulgarien, Italien och Sverige.

Slutsatser ni läsare kan dra av detta ? Ni får gärna berätta i kommentarer.
Fridens, Sjunne

Two books on the way and a third in 2013

This year I will publish three books. They are written already and await some more editing but will be printed by the fall 2013 at Books-On-the-Demand

They are
1
Kommunitarism – en antologi om individ och gemenskap i filosofi, politik och sociologi

2
The Swedish story. From extreme experiment to normal nation

3

Philosophy papers from Aristotle to Rorty ,
which is outlined below


Papers in history of philosophy from Aristotle to Rorty

Table of contents and links to some papers online

Deleuzean time with references to Aristotle, Kant and Bergson

Mahabharata,Montaigne and me

Spinoza and politics


Leibniz on contingency, necessity and freedom

Leibniz’ theory of knowledge

Rousseau’s early critique of philosophy

Kant, Rorty and transcendental argumentation

Nietzsche and Christianity

Heidegger’s fundamental concepts of metaphysics

Rorty on Dewey’s unwanted metaphysics

Pragmatic politics as the theory of liberalism (in Swedish)

These papers were mostly written during graduate studies in philosophy in Sweden (Uppsala, Södertörn), Switzerland (Fribourg) and USA (New School, New York).

Politisk önskelista

bok 24 jan

Minska invandringen till dansk nivå
Inför en författningsdomstol
Tidigare betyg i skolan inklusive ordningsbetyg
Mer befogenheter för lärare att hålla ordning i skolan
Gå med i NATO
Sänk skatten
Minska offentlig sektor
Avskaffa anställningsskyddslagar
Avskaffa stridsrätt för tredje part i fackliga konflikter
Mer profilerade yrkesprogram i gymnasieskolan
Bättre villkor för studenter i naturvetenskap och teknik
Arbetskraftsinvandring för kvalificerade arbetssökande
Minska islamiseringen
Minska kränkhetslagstiftningen
Lägg ned lärarhögskolorna
Inför privata universitet och lärarhögskolor
Visa alla skatter och avgifter på lönebesked
Rusta upp försvaret
Minska rätten till socialbidrag
Krav på socialbidragsmottagare
Platt skatt
Avreglera bostadsmarknaden
Utöka säkerhetspolisens befogenhet
Skydda tryck – och yttrandefriheten
Inför en litteraturkanon i skolan
Minska statsfeminismens makt
Lägg ned Sveriges Radio och TV
Avskaffa presstödet
Halvera antalet riksdagsledamöter
Inför 7 administrativa regioner
Krav på god talad och skriven svenska i alla offentliga uppdrag, särskilt vård, äldrevård och skola
Inför bidrag till hemmaföräldrar
Visa hela avgiften för förskola
Inför rätt till hemundervisning
Lägg ned Arbetsförmedlingen
Lägg ned opinionsbildande myndigheter
Övervaka våldsvänstern och islamister
Utökad rätt till signalspaning för polis och Säpo
Avskaffa religiösa skolor och förskolor
Inför samhälls- och värnplikt
Skärpta straff
Avskaffa sexköpslagen
Avkorporativisera arbetar- och landsbygdsrörelserna
Lägre företagsbeskattning
Färre regler för driva företag
Postumt Nobelpris till Astrid Lindgren

Se vidare

https://sjunne.com/2012/08/01/sverige-varldens-mesigaste-land-men-snart-inte-mer/

Se Lars Hedegaards politiska program

http://www.d-intl.com/2014/10/16/lars-hedegaard-staller-upp-i-folketinget/

Antologi om gemenskapens politiska filosofi på gång

Jag översatte 1993 åtta filosofiuppsatser från 1980talets USA om sk communitarianism, kommunitarism i min översättning. Boken kom dock aldrig ut men nu är den på gang. Introduktionen är fortfarande giltig liksom texterna. Håll utkik på www.books-on-demand.com och internetbokhandlar från juni 2013:

Översikt och introduktionskapitel

Kommunitarism –
en antologi om individualism och gemenskap
i moral, politik och filosofi

Åtta texter av

Charles Taylor
Alasdair MacIntyre
Michael Sandel
Richard Rorty
Allen Buchanan
John Rawls
Michael Walzer

Redigering och översättning av Jan Sjunnesson

Innehållsförteckning

Introduktion inkl bibliografi tom 1993 och författarpresentationer

Atomism av Charles Taylor, 1979

Varför upplysningens plan att rättfärdiga moral var dömd att misslyckas av Alasdair MacIntyre, 1981

Den procedurmässiga republiken och det obehindrade jaget av Michael J. Sandel, 1984

Företrädet för demokrati framför filosofi av Richard Rorty, 1988

Traditionerns rationalitet av Alasdair MacIntyre,1988

Utvärdering av den kommunitära kritiken av liberalismen av Allan Buchanan
, 1989

Domänen för det politiska och ett överlappande konsensus av John Rawls, 1989

Den kommunitära kritiken av liberalismen av Michael Walzer, 1990

Appendix. Texter av Jan Sjunnesson

Pragmatisk politik som liberalismens legitimitet, 1991

Intervju med Charles Taylor, 1993

Recension av tre böcker av Alisdair MacIntyre, 1996

Introduktion

We still, inspite of the efforts of three centuries of moral philosophy and one of sociology, lack any coherent rationally defensible statement of a liberal individualist point of view. Either one must follow through the aspirations and the collapse of the different versions of the Enlightment project until there remains only the Nietzschean problematic or one must hold that the Enlightment project was not only mistaken, but should never have been commenced in the first place. There is no third alternative.
Alasdair MacIntyre, After Virtue, 1981.

Denna antologi tar upp ett aktuellt och viktigt tema i moral- och samhällsfilosofiskt tänkande som rör våra grundläggande relationer till varandra i moderna samhällen, nämligen gemenskap. En term för teorier om gemenskap bildades under en intensiv diskussion på 1980- talet i USA, ”communitarianism” (från ”community”, dvs. gemenskap, mindre samhälle, grannskap, samfund), på svenska översatt här som ”kommunitarism” .

Vid sidan av postmoderna strömningar utgör kommunitarismen en ordentlig vidräkning med det upplysta oberoende förnufts- och individbegrepp som liberalismen och moderniteten vilar på. Kommunitarismen kan ses som ett alternativ såväl till modernt och postmodernt tänkande i sitt bejakande av socialt konstituerade jaguppfattningar snarare än en ensam individ som förutsätts göra rationella val eller fragmenterad individualitet som leker bland strukturer. Hur ska en politisk och filosofisk teori se ut som samtidigt tillgodoser krav och rättigheter på individuell mångfald och värderar verklig gemenskap? Vilken roll spelar den liberala individinriktade människosynen i utformningen av politisk teori? Är gemenskap något viktigt som hotas idag av överdriven individualism?

Dessa är några frågor som de här medverkande författarna söker besvara och diskutera de teoretiska förutsättningarna för främst inom och i dialog med liberalismen samt peka på några möjliga utvägar. Jag ska först säga något allmänt om debatten om kommunitarismen, sedan göra några nedslag i den samhälleliga verkligheten bakom teorierna och avsluta med att presentera några centrala teser i några uppsatser.

I.
Termen kommunitarism kom snabbt i svang bland flera ledande tänkare i USA och England och användes för att kritisera liberala grundprinciper angående människans natur. Denna antologi utgår ifrån de tre personer som startade debatten i anglo-sachisk filosofi i början av 1980- talet; Michael Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre. Efter deras insatser under ett decennium har mycket hänt i kommunitarismdiskussionen, vilket läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om i bibliografin sist efter denna introduktion. Antologins texter bildar en sammanhängande diskussion utifrån den amerikanska debatten, främst mellan Sandel, Rorty och Rawls. Antologins texter följer varandra kronologiskt (MacIntyre undantagen). Texterna visar på hela det moral- och samhällsfilosofiska problemkomplexet individ/samhälle, men leder läsarna till utvidgningar in i andra områden, främst modernitetens sociologi och etik, men även kulturanalys, historieskrivning och metateori med stor betydelse för alla intresserade av hur de teoretiska och praktiska villkoren för gemenskap har förändrats.

Taylors, MacIntyres och Sandels texter kom att betecknas som kommunitära, Även om de skilde sig åt såväl i stil, argumentation och kommunitär radikalism. MacIntyre gick längst när han i princip dömde ut hela all moralfilosofi från upplysningen och framåt som bestående av osammanhängande fragment av ett teleologiskt schema som fallit sönder under medeltiden och i vars rester från skilda traditioner vi famlar. Sandel kritiserade framför allt Immanuel Kant och John Rawls för deras individualistiska förutsättningar. Den annars mer självklara förespråkaren för en benhård individualism under 1970- talet, nyliberalen Robert Nozick, kritiserades av Taylor i uppsatsen Atomism från 1979 som startade den kommunitära debatten, för denna gång.

I Taylors och MacIntyres fall handlar diskussionen om två skilda livsprojekt, individ och samhälle, där människans sociala vara legat till grund för åtskilliga studier alltsedan 1950- talet. Med hjälp av den unge Sandel blev de äldre filosoferna Taylor och MacIntyre livligt omdiskuterade. Taylor själv kom i efterhand att föra fram ett mer nyanserat begrepp, ”holistisk individualism”, apropå kommunitarismdebatten . Betecknande för alla tre kommunitarister är att de anser att den liberala individualistiskt inriktade uppfattningen av människan, och därmed människosynen i våra västerländska statsskick, är alltför ytlig och leder till osund och felaktig metodologi i politisk och social teori. Dessutom är den normativt bristfällig genom att undandra gemenskap från de värden som alltid måste finnas till för människor. Människans sociala överenskommelser är naturligtvis inga egentliga överenskommelser, likt de individuella kontrakt som 1600- talets filosofer Hobbes och Locke ville se som utgångspunkt för att ge medborgare oberoende och tillskriva dem förnuft. Dessa överenskommelser är något vi växer upp i och med menar kommunitaristerna.

Vår moral är inget ahistoriskt universellt regelverk, utan utgörs av vissa sociala, kulturella och nedärvda seder. Traditioner är det enda som kan vara rationella menar MacIntyre och att vilja och tro sig stå utanför alla traditioner är snarare patologiskt än något eftersträvansvärt. Flertalet av de översatta texterna rör sig kring frågan om vad människan egentligen är och vilken politik som följer därav . Det är en huvudfråga för den filosofiska antropologin, ett ämnesområde som sällan uppmärksammas i Sverige men som är utbrett inom anglo-amerikansk filosofi, främst tack vare Charles Taylor (mest känd i Sverige genom sina Hegel-studier och analyser av multikulturella erkännanden). Mycket av diskussionen kom också att handla om huruvida skilda synsätt på människans väsen egentligen har något med politik och sociala system att göra överhuvudtaget.

De som förnekar tal om ett mänskligt väsen försvarar ofta en individuellt inriktad politisk filosofi i liberalismens anda, och eftersom de inte tror att någon gemensam uppfattning står att finna, låter de var och en sköta sig själv inom ett rättvist neutralt ramverk som hindrar individerna från att störa varandras enskilda strävanden. Detta är den liberala grundprincip utifrån J.S. Mill som fortfarande har stor betydelse i västerländska samhällen och som återuppväckts av nyliberalerna och den försvaras nedan av bland andra John Rawls (då kallad ”politisk liberalism”) och Allen Buchanan (”den liberala politiska tesen”). Staten ska endast garantera ett rättvist ramverk inom vilket individerna kan utvecklas utan att hindra andra. Någon ytterligare gemensam strävan än att låta folk vara i fred är inte nödvändig.

Kommunitaristerna å sin sida menar att det är en alltför ytlig syn på människan och inte hållbar i längden, då den leder till osund isolering, nyckfull individualism, anomi, nihilism, utslätad konformism och ett beroende av statens abstrakta välvilja, inte av våra medmänniskors solidaritet och vårt engagemang för demokrati. Även om begreppet kommunitarism knappast använts före 1980 och av andra än nordamerikanska samhällsdebattörer, så är den målinriktade synen på människan som politiskt och socialt djur med ett gemensamt syfte, telos, mycket äldre än så. Aristoteles politiska filosofi bygger på henne som zoon politikos i en polis, ett politiskt djur i en mindre stadsstat, där deltagande i gemensamma angelägenheter, ”res publica”, var lika naturligt som det senare var för Cicero i Roms senat. En människa som stod utanför samhället var antingen ett djur eller en gud menade Aristoteles eftersom hon inte realiserade sin mänsklighet genom deltagande i samhällslivet.

Efter antikens medborgarideal kom medeltida enhetsläror, renässansens teorier om medborgarskap och republikanska dygder, Montesquieu och Rousseau samt Hegel, Marx och Durkheim som bärare av samhällsfilosofiska traditioner med liknande republikanska respektive socio-historiska utgångspunkter i moral och politik, Även om de sinsemellan skiljer sig åt. Den nyare tidens strid om huruvida sociala eller individuella synsätt bör vara grund för politik och moral uppstod redan i slutet av 1700- talet mellan filosoferna Kant och Hegel och har i princip inte ändrat karaktär väsentligt sedan dess. Människor använder vid moralfrågor till vardags en konkret Sittlichkeit, sedlighet hos Hegel, och knappast inte Kants universella maximbildande Moralität. Kants kategoriska moraliska imperativ, ”Handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att den också skall vara en allmän lag”, är i bästa fall osammanhängande och i värsta fall tom formalism menade Hegel.

Kants svar på sin egen fråga om man alltid ska lämna tillbaka ägodelar som man förvarat åt någon var naturligtvis jakande enligt argumentet att det skulle vara självmotsägande att inte vilja få tillbaka sina egna deponerade ägodelar. Men den unge Hegel noterade att det inte finns någon motsägelse i önskan om en situation där varken ägodelar eller deponeringar fanns, såvida vi inte gör några andra antaganden om mänskliga behov, resursbrist, distributiv rättvisa och liknande konkret socio-historiska premisser. Utifrån blotta maximer följer inga omedelbara handlingar och ingen användbar och substantiell moralteori menade Hegel. Även om lite i grunden har hänt sedan Kant och Hegel saknas det dock inte nutida överbryggande försök (Habermas, Rawls). I USA fanns redan en grogrund för sociala jag- uppfattningar genom den pragmatiske och Hegel- inspirerade sociologen G.H. Mead från 1930- talet. Under 1950- och 60- talen uppväcktes dessa traditioner igen framför allt inom sociologi, statsvetenskap och politisk historia (av t ex Sheldon Wolin) under en mängd rubriker; kollektivism, holism, institutionalism, civil humanism- och republikanism, ny-aristotelianism och ny-hegelianism .

I en tysk diskussion under 1980- talet kallades en motsvarande teoribildning för ny-aristotelianism och förbands enbart med konservatism, även om försök gjordes för att visa att allt tal om traditioner, teleologi och gemenskap inte behöver vara reaktionärt . Misstänksamheten var och är stor bland liberaler när större eller mindre gemenskapernas företräden, organisk samhällsgemenskap, politisk och moralisk helhetssyn eller medborgerliga dygder förs på tal. Att rucka på upplysningens begrepp om individuellt och rationellt oberoende ter sig ofta inte så önskvärt, progressivt eller möjligt för de flesta, men kanske kan bidragen nedan nyansera uppfattningen av vårt beroende av gemenskap som enbart något konservativt och hindrande.

Frågan om relativism dyker naturligtvis upp, varför jag har inkluderat ytterligare ett avsnitt från MacIntyre med detta tema förutom ett från hans kontroversiella analys av modern moralteori, After Virtue från 1981. Kommunitarism går inte alldeles lätt att infoga i höger-vänster termer . Dagens kommunitarister liksom alla bidragsgivare i denna antologi kan dock betecknas som vänsterliberaler, socialdemokrater och kommunister. Kommunitaristerna vill inte falla tillbaka på den konservativa moral som rådde innan upplysningen. Snarare utgör de en intern kritik (en ”ständigt återkommande korrigering”, menar den demokratiske socialisten Michael Walzer) av den liberala välfärdsmodellen inom moderniteten och en vädjan till besinning inför de maktanspråk och frihetssträvanden som en ohämmad individualism kan leda till. I längden hotas demokratin och den individuella friheten själv om medborgare inte får ta ansvar mer samfällt menar kommunitaristerna.

Den liberala individualismens subjektiva frihet hindrar en mer utvidgad och verklig demokrati genom en objektivt och gemensamt befäst frihet. Denna objektiva frihet (Hegels termer) ser medborgare som jämlika och autonoma. För att lösa de konflikter som den subjektiva friheten ställer till med fram för allt genom marknaden, i motsats till den objektiva frihetens jämlikhet, behövs en överordnad instans vars uppgift är att förverkliga allas frihet, dvs. statens normsystem. Det måste ha skapats och vidmakthållas frivilligt, subjektivt och objektivt, av individerna själva, annars hotar totalitära system menade Hegel . En modern analys av liknande slag ligger till grund för Charles Taylors bidrag, där han menar att ”den frie individen i västvärlden bara är vad han är i kraft av hela det samhälle och den civilisation som har frambringat och fött honom”, dvs. att den subjektiva friheten bara kan finnas i detta samhälle där den gemensamt understödjas i rent materiella objektiva termer som vägnät och kraftverk likväl som av grundläggande individuella fri- och rättigheter.

Försvarare av den individuellt inriktade liberalismen saknas inte inför kommunitarismens kritik. Liberalismen kan visst försvara värdet av gemenskap om medborgarna själva vill och kommunitarism kan leda till gemenskapstvång med totalitära drag hävdade några av dem som kommenterade och kritiserade de kommunitära angreppen, Richard Rorty, Allen Buchanan och Michael Walzer, vars insiktsfulla kommentarer ingår i denna antologi. Det fanns många skilda reaktioner på kommunitaristerna, men bara ett urval kan tas med. I den internationella akademiska diskussionen har frågan om kommunitarism inte stannat vid låsta positioner mellan individuellt inriktade liberaler och gemenskapsfrämjande kommunitarister, utan det har gjorts flera fruktbara försök att smälta samman det bästa ur den kritiska teorins diskursetik (Apel- Habermas), liberalismens betoning på individuellt människovärde, civil republikanism samt kommunitarismens uppmärksammande av socio-historisk och lokal gemenskap (se Benhabib, Baynes, Cohen, Doppelt).

Feministiska, kontinentalfilsofiska, historiska, logiskt-epistemologiska och juridiska perspektiv på kommunitarism och andra gemenskapsteorier finns också . Tyska tänkare har bidragit med två antologier om kommunitarism (se bibliografin).

II.
Kommunitarismdebatten om människans individuella och gemensamma egenskaper utgår från sin tids amerikanska politiska filosofier kring förhållandet individ/samhälle, främst Robert Nozicks nyliberalism och Rawls socialliberala rättviseteori, men också från ett samhälle med problem i förhållandet mellan människor. Bidragen i denna antologi berör inte explicit några samhällsproblem eller sociala kontexter, men man förstår att de är skriva utifrån en mer eller mindre krisfylld amerikansk verklighet, särskilt Rawls, Sandels och Walzers. Jag ska kort gå in på några samtidsproblem som belyser kommunitarismens aktualitet samt säga något om den amerikanska republikanska traditionen.

I ett USA som under 1970- och 80-talen nästan exploderat i uppmärksammade rättegångar med krav utifrån individuella rättigheter, med minoriteters vilja att bli respekterade för sin särart, med en högljudd höger och ironiskt postmodern vänster som kritiserat den moderna liberala visionen om ett universellt förnuft blir kommunitarismen förståelig som en slags samtidskommentar. Det senaste decenniets diskussioner i USA över individualismens pris i form av privatiseringar av offentligt liv, rotlöshet, vapeninnehav som individuell rättighet, politikerförakt, isolerade klasser och grupper utan samhörighet i och runt de amerikanska storstäderna ledde fler till en mer social syn på jaget och dess roll i samhället, i likhet med men utan direkt koppling till akademiska diskussioner om kommunitarism. På gatunivå såväl som i seminarierummen diskuteras gemenskapens värde och villkor.

Att många medborgare faktiskt har en gemensam lokal och/eller kulturell historia ledde Michael Sandel och andra kommunitarister osökt till att de har en gemensam samtid och framtid, men den gemensamma kraften tas sällan till vara menade han, men alla påminns om gemenskap ändå på ett ihåligt eller chauvinistiskt sätt vid krig, skolavslutningar eller valturnéer. Hur orsakskedjorna går mellan en politisk teori som liberalismen och över till denna kris i det amerikanska samhällsmaskineriet finns det knappast utrymme för här, men klart är att allt färre amerikaner, och övriga västerlänningar, känner sig delaktiga i en gemenskap. Nationell eller lokal, stor eller liten spelar ingen roll. Allt färre barn växer upp tillsammans därför att allt fler vita barn sätts i privatskolor i vita förorter medan innerstädernas svarta skolor förfaller. Allt färre har samma referenspunkter för att bilda och stödja en stabil gemensam uppfattning om samhället och dess huvudinriktning.

Fenomenet beskrevs i Stefan Jonssons samtidsskildring De andra. Amerikanska kulturkrig och europisk rasism (1993), där han hävdar att allt som numera sker i amerikanskt kulturliv kretsar kring ett ”vi amerikaner” och om detta ”vi” existerar överhuvudtaget. Just där rotlösheten verkade vara störst exploderade det i april 1992 under kravallerna i Los Angeles, en stad där egentligen ingenting hänger ihop. Där finns faktiskt inget minne som alla delar, inget monument som alla känner till förutom motorvägarna. Strax intill finns vissa rika stadsdelar, lagligt stängda för de medborgare som inte har en personlig inbjudan dit och delstaten Kalifornien gick nästan bankrutt under 1990talet på grund av de rikas skatterevolt. Stefan Jonsson tar även upp minoriteternas plats i den amerikanska smältdegeln och redogör för hur denna multikulturalism lett många medborgarrättsaktivister och minoritetsföreträdare som tidigare åberopat universella rättviseprinciper att bejaka sin särart och starka akademiska kulturkrig, tyvärr med dystra resultat.

Vare sig rasfrågan eller mångkulturalismen tas öppet upp i de teoretiska och idéhistoriska bidragen i denna antologi, men de ligger som en underström i alla diskussioner om gemenskapens villkor i det moderna USA och västvärlden i stort, särskilt i den inflytelserike John Rawls tal om ett ”överlappande konsensus” om ”det essentiella i konstitutionen” för att garantera hela samhällssystemets stabilitet. Kommunitaristernas försvar av samhörighet och gemensam bakgrund ligger nära det mångkulturella bejakandet av vissa mindre kulturers särdrag och samband saknas inte dem emellan. Charles Taylor förespråkar en typ av mångkulturalism liksom Richard Rorty, som själv (liksom Michael Walzer) intar en mellanställning mellan kommunitarism och liberalism . Amerikaner har å andra sidan en tradition av beundran för antikens och renässansens medborgerliga dygder i form av att se samhällsengagemang som en väsentlig del av livet.

Denna tradition av medborgaranda lever måhända starkare i USA än i Europa. I den samhällsfilosofiska debatten uppväcks den i någon mån tack vare den amerikanska konstitutionens grundare, Thomas Jefferson. Denne tidige demokrat med tilltro till det revolutionära amerikanska 1770- talets stadsmöten, med förtrogenhet med antika republikanska ideal och med sin praktiska vision om ett lokaldemokratiskt distriktssystem (max sex kvadratmil, folkskola, egen milis, folkhouse) bildar en länk över till dagens kommunitarister, civila humanister- och republikaner (se Mouffe 1988) . Fanns det en möjlighet att ett annat Amerika kunde ha fötts ur revolutionens idéer, ett Amerika där klassiskt republikanska ideal, i högre grad än liberala, skulle ha dominerat? frågade sig Göran Rosenberg i sin studie över amerikansk politisk historia och nutid, Friare kan ingen vara (1991). I perspektivet av Jeffersons visioner om att bygga upp en lokal gemenskap och folkligt förankrad demokrati utifrån stadsmötena skedde det motsatta .

Rosenberg skriver:

”Den amerikanska revolutionens öde beseglades sommaren 1787, när de amerikanska grundlagsfäderna (till vilka Jefferson inte hörde) uteslöt den lokala demokratins institutioner ur författningens politiska sfär/. . . /Istället för den klassiska republikens upplysta torg öppnade sig modernitetens energislukande svarta hål/. . . /Befriad från utopin om en dygdens och den inre vishetens republik, hade Lockes ofjättrade individ, den amerikanske gå-påar-människan, the go-getter, sakta börjat lösgöra sig ur seklerna, samlat sina passioner och skridit till verket . Det fanns dock, och finns fortfarande menar vissa, en anda av ansvarstagande för offentliga angelägenheter, för konstitutionen, som går tillbaka på den revolutionära erfarenheten 1776 och som fortlevat vid sidan av den urbana individualistiska dominansen genom vissa förmoderna och anti-industriella symboler och i ständigt återkommande diskussioner om konstitutionens löften om gemenskap i frihet.”

Kommunitarismen kan ses som ett av flera nutida och moderna led i denna rörelse för mer nära politiska och moraliska ställningstaganden. Michael Sandel beskriver välfärdsstaten och kapitalismen som två politisk-ekonomiska system där ingendera förmår ge uttryck för känslor och tankar om ett gemensamt offentligt rum.

I introduktionen till sin antologi Liberalism and its critics (1984) skriver han:

/. . . / när liberalen betraktar ökningen av individuella rättigheter och berättiganden som oreserverad moralisk och politisk framgång är kommunitaristen bekymrad över tendensen i liberala reformer att flytta politiken från mindre samverkansformer till mer enhetliga. När libertarianska [ny]liberaler försvarar privat ägande och socialliberaler försvarar välfärdsstaten oroar kommunitarister sig för maktkoncentrationen i både näringsliv och byråkrati och bortvittrandet av de mellanliggande former av gemenskap som vid vissa tillfällen har upprätthållit ett mer levande offentligt liv.”

Denna debatt kring gemenskapens villkor i det moderna samhället är mångfasetterad och betydelsefull med implikationer som berör oss inte bara som teoretiker, men även som praktiskt handlande individer där vi lever i en tidigare oanad mångfald av värderingar, livsstilar, familjebildningar, yrkesgrupper, internationalism, aggressiv tribalism, och ömsesidigt konkurrerande och oförenliga teorier. Den diskussion som förs i denna antologi har relevans på ett eller annat sätt nästan för varje privat och politiskt problem vi stöter på.

Möjligen har Sverige lämnat sitt homogena och sammanhållna samhälle så att kommunitarismen nu kan få den uppmärksamhet den tidigare fått i det individcentrerade USA. Med nya oöverskådliga övernationella samtidsförändringar i Europa är landet i den situationen där jämt fördelade individuella rättigheter, uppbackade av byråkrati och styrelseskick är våra enda gemensamma värden och mellanmänskliga band . Jag har medvetet valt några mörka sidor av amerikanskt samhällsliv. Det finns andra mer hoppfulla nyanser som kunde anföras, men huvudtemat i kommunitaristernas analys gäller förutsättningarna för gemenskap och där måste inriktningen bli kritisk både i teori och i praktik.

III.
Om vi efter denna exkurs i samtidsproblem och historia återgår till de teoretiska aspekterna på gemenskap i denna antologi, så finner vi att John Rawls välkända verk från 1971, A Theory of Justice, är en avgörande utgångspunkt för diskussionen om kommunitarism och liberalism. Jag ska därför kort introducera Rawls rättviseteori och Sandels kritik av den, liksom Rawls senare utveckling. De två kapitelutdragen av MacIntyres böcker introduceras också, eftersom dessa kapitel tagits ur sitt sammanhang. De övriga bidragen talar rätt väl för sig själva, och kan läsas utan särskilda förkunskaper. Jag vill heller inte föregripa de intressanta tolkningar som Rorty, Buchanan och Walzer gör av kommunitarismen.

Rawls rättviseteori fick den anglo-amerikanska filosofiska debatten att ändra fokus från 1950- och 60- talens utilitaristiska nyttomaximering som utgångspunkt för moralfilosofiska diskussioner till okränkbara grundläggande individuella rättigheter. Han var länge en garant för en ansvarsfull socialliberalism med en rättviseteori som gav individer rätt till grundläggande respekt och tillgång till välfärd med prioritet för de svaga. Att försaka några människor några grundläggande mänskliga individuella rättigheter för att maximera den totala välfärden framstod som omöjligt efter Rawls argumentation för de grundläggande rättviseprinciper vi som rättänkande medborgare bär och kan ställa oss bakom. Utifrån dessa principer kan samhällssystem analyseras och kritiseras tänkte han sig. Men Rawls delade dock en klassiskt liberal syn på individen som innebar ett nedvärderande av sociala band menade statsvetaren Michael Sandel i Liberalism and the limits of justice (1982, en avhandling vid Oxford under Charles Taylors handledning). Sandels kritik av Rawls (och Kant) vävs i bidraget nedan in i amerikansk 1900- talshistoria på ett sätt som gör den mer aktuell och lättläst än hans fackfilosofiska huvudverk. I korthet går Sandels kritik ut på att Rawls fortfarande är djupt beroende av liberalismens individuppfattning i sin kontraktsteoretiska metod med en ”okunnighetens slöja” (veil of ignorance), bakom vilken vi skulle hypotetiskt bör ställa oss, lösgjorda från alla sociala band och förpliktelser i en ”ursprungssituation” (original position), för att opartiskt fälla vårt omdöme om vilka grundläggande rättigheter och rättviseprinciper vi skulle välja om vi inte visste vilken position vi skulle få i det hypotetiska samhälle vi stod inför.

Vi kommer enligt Rawls då att välja de två principer som dels ger alla samma grundläggande rättigheter och friheter, dels låter sociala och ekonomiska ojämlikheter arrangeras så att de är till fördel för de sämst ställda och ger alla likställda möjligheter till befattningar och samhällsställning . Detta är kortfattat Rawls teori om ”rättvisa som rent spel” (justice as fairness). Den första principen har prioritet över den andra varför utilitarismen utesluts genom sin möjlighet till att offra några få för flertalets välfärd eller samhällets nytta. Att aldrig offra en människa som medel för att nå andras mål ansåg Rawls lika självklart som det en gång var för Kant själv. Kant står också bakom det ideal om moralisk autonomi som Rawls försvarar, ett ideal där inga yttre omständigheter ska få påverka det moraliska valet. Rawls rättviseteori och den kontraktsteoretiska tradition han ingår i har dock inte möjlighet att tillvarata våra erfarenheter av oss själva i meningsfulla och sociala sammanhang menade Sandel. Det blir en nyckfull person, ytligt konstruerad före de mål och rättviseprinciper denna person ska välja. Vi kan inte rimligtvis betrakta oss på detta sätt. Det enda som kan gälla för detta val är den rättvisa utformningen av själva valsituationen, dvs. ursprungssituationen.

Att diskutera vad som väljs blir mindre viktigt är hur det väljs, menade Sandel, men jag som väljande kan inte förstå mig själv som åtskild från de mål jag måste välja. Det finns värden och mål som konstituerar människan genom historia och sociala band förutan vilka valet blir ett meningslöst val ut i tomma intet. Dessutom är Rawls val inget egentligt val eftersom hans teori bygger på att vi ska välja hans egna förslag om de två rättviseprinciperna. Rent logiskt sett finns det dessutom bara en slags person bakom okunnighetens slöja. Eftersom vi som enskilda väljande individer inte får ta hänsyn till vår egen historia och våra värden, konstruerar Rawls ett abstrakt overkligt personbegrepp som vi alla förväntar identifiera oss med, en ”fri och jämlik rationell varelse”. Den bild vi får av oss själva utanför alla sammanhang är alltför tunn och därför blir hela samhällsbygget utifrån dessa valda grundläggande principer ohållbart. Den personuppfattning som finns i ursprungssituationen kan inte förklara varför en person skulle välja det ena framför det andra utan att blanda in och reflektera över sin yttervärld. Sandel föreslår att vi lämnar Rawls abstrakta fråga, ”Vad vill jag?” och frågar oss stället ”Vem är jag?”

Ett verkligt moraliskt tänkande handlar inte om bedömningar, utan om självupptäckt- och förståelse menar Sandel i sitt alternativ till Rawls formalism. Huruvida detta är en korrekt tolkning av Rawls implicit Kantianska filosofiska antropologi diskuteras av framförallt av Richard Rorty som försvarar Rawls, men även av Allen Buchanan och Michael Walzer. Läsaren kan själv bedöma Sandels angrepp utifrån deras kritik. Rortys försvar av Rawls mot Sandel grundar sig på Rawls senare tänkande under 1980- talet. Rawls artikel nedan om den ”politiska domänen” och ett ”överlappande konsensus” berör inte debatten kring kommunitarismen, men den är ett resultat av en utveckling bland annat inspirerad av den kritik som riktats mot honom från Sandel. Richard Rorty refererar grundligt i sitt bidrag den enligt honom ”kommunitära” Rawlsartikeln Justice as Fairness: Political not Metaphysical från 1985, varför jag valt ut en senare artikel för att visa hur Rawls tänkande utvecklats i alltmer konkret socio-historisk inriktning med det uttryckliga syftet att formulera en teori om gemenskap för moderna västerländska samhällen under efterkrigstiden .

Rawls vill hänföra sin egen teori om rättvisa till ett särskilt område, kallat den politiska domänen, och den ska inte uppfattas som en metafysisk liv- eller världsåskådning eller filosofiskt-religiös teori. Han menar att pluralismen i våra samhällen är permanent och bara kan undertrycks med statstvång. För att inte detta ska uppstå måste en stor majoritet av de politiskt aktiva medborgarna stödja ett överlappande konsensus om minsta gemensamma nämnare (konstitutionen) utifrån sina intutioner om frihet, rättvisa, demokrati med mera, vilka kan, men behöver inte, vara en del av deras egna religiösa eller filosofiska synsätt. Stödet grundläggs genom uppväxten med rättvisa sociala, ekonomiska och politiska institutioner vars principer kan förstås av alla. Saknas dessa hotas hela samhällssystemet. Inget av detta är särskilt kontroversiellt, men denna text, ursprungligen ett föredrag inför USA:s juridiska expertis, visar hur svårt det är att formulera gemensamma värden och utgångspunkter på en nationell nivå och det säger något om vilka praktiska problem som de kommunitära tänkarna ännu inte tagit sig an. Som något av en frånvarande huvudgestalt i diskussionen om kommunitarismen har Rawls något snåriga men viktiga inlägg ett värde som teoretisk jämförelse med övriga filosofiska inlägg och samtidigt ett praktiskt exempel.

Låt oss sedan gå över till Alasdair MacIntyre som 1981 i After Virtue blottlade den nutida moraliska och samhällsvetenskapliga debattens inkoherens och tomma emotivism (vad som ibland kallas värdenihilism i Sverige). I det bokkapitel som föregår det översatta tar han upp Diderots, Humes, Kants och Kierkegaards syn på vad som rättfärdigar etiska grundprinciper. Hume och Diderot ansåg valet stå mellan antingen förnuft eller känsla, och valde det senare, till skillnad från Kant som menade sig ha funnit en formel för att rationellt försvara det praktiska förnuftet. Kierkegaard insåg emellertid menar MacIntyre, det uppenbara i att om etik är en fråga om val, måste valet i sig vara det enda giltiga. Konsekvensen av att börja tala om att moral måste rättfärdigas och att den inte hänger ihop med resten av samhällslivet, leder oundvikligen till det grundlösa valet av det Etiska eller det Estetiska i Kierkegaards Enten-Eller, liksom till Nietzsches bistra diagnos av vårt tomma skramlande med kyrkonycklar och dagens moraliska och politiska frågor som gjorts omöjliga att avgöra, både den analytiska och existentialistiska traditionen.

I bidraget nedan visar han hur företaget att vilja rättfärdiga moral på ett kalkylerande vis bara kan leda till tal om medel, aldrig mål. I centrum står begreppet ”telos” (mål) i den aristoteliska traditionen utifrån vilket både etiska principer och människans natur som den råkar vara kunde rättfärdigas och förstås. Tas de bort blir allt tal om mål och strävan meningslöst, liksom varje (värdeobjektiv) uppfattning om människans natur. Vilka var och är då våra västerländska rättvise- och rationalitetsbegrepp? MacIntyre beskriver i Which justice? Whose rationality? från 1988 hur fyra traditioner övertar begrepp om rättvisa och rationalitet från andra förutgående eller samtida traditioner (den aristoteliska, augustiniska, skotska upplysningen och liberalismen). När traditioner är vitala förkroppsligar de kontinuiteter i konflikt menar MacIntyre. Annars är de döende eller döda. Latinets tradere betyder en levande kritisk vidarebefordran till nästa generation, inte ett passivt mottagande. Som en annan fri ande, Walter Benjamin, skrev:
”I varje epok måste samma försök göras på nytt att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig” .

I centrum för det översatta kapitlet från den andra boken, Which justice? Whose rationality?, står begreppen tradition-konstituerad och traditions-konstituerande rationalitet, dvs. en rationalitet som beror av traditioner och i sin tur ger upphov till traditioner och som fortlever i traditioners intellektuella liv, dess undersökningstradtioner (traditions of enquiry). Kapitlet pekar på hur varje tradition som råkar i en s.k. epistemologisk kris måste genomgå tre stadier. Vår kultur har i någon mån lyckas med de två första, att diagnostisera krisen och rekommendera botemedel, men den faller på det tredje, att ”dessa två första uppgifter måste utföras på ett sätt som visar någon grundläggande kontinuitet mellan det nya/. . . /och de gemensamma övertygelser med vilkas ord undersökningstraditionen hade definierats fram till denna punkt” .

Där den moderna moraliska och politiska teorin i västerlandet står idag vill den inte erkänna sitt beroende av traditioner och deras rationalitet, och att liberalismen också är en tradition bland andra. Att traditionsberoende leder relativism och perspektivism motsägs i MacIntyres analys. Tvärtom är det en traditionslös kritik som leder till relativism eftersom den inte kan sätta något framför något annat och välja vissa värden framför andra i sin objektivitet och emotivism.

IV. Jag hoppas att denna samling texter från 1980- och 1990talen väcker intresse och debatt om de grundläggande uppfattningar om individualitet och gemenskap som kännetecknar den senmoderna epoken. Att tro kommunitaristerna om att ha funnit svaren på de mycket stora teoretiska och praktiska frågor som tas upp i det följande är att hoppas på mycket, och jag är heller inte säker på att deras vägar är de enda möjliga. Men om frågeställningarna igen kom på vår dagordning som Charles Taylors säger, vore mycket vunnet i djup, aktualitet och bredd i den svenska moral- och samhällsfilosofiska diskussionen.

Denna antologi sammanställdes 1993 varför inget lagts till sedan dess. Men den amerikanska akademiska diskussionen dog ut under 1990-talet så inget väsentligt har hänt i teorin. I praktiken har dock USA rämnat i sina beståndsdelar socialt, intellektuellt och ekonomiskt , vilket gör att dessa artiklar från tidigare decennier ter sig troskyldigt naiva, särskilt med hänsyn till att fundamentalistik religion uppstått som grundval för politik och extrema våldshandlingar. Icke desto mindre aktuella eftersom de frågor som tas upp är eviga.

Bibliografi:

Philosophy & Social Criticism, vol 14: 3-4 (1988). Temanummer om kommunitarism (bl a Baynes, Doppelt, Cohen) med en fullständig 30-sidig bibliografi om kommunitarism från 1800- talet till 1989. Även utgiven som bok, David B. Rasmussen red, Universialism vs. communitarianism (MIT Press, 1990)

Chantal Mouffe, American liberalism and its critics: Rawls, Taylor, Sandel and Walzer, i Praxis International, vol 8: 2 (1988).

John Rawls,The Priority of Right and Ideas of the Good, i Philosophy & Public Affairs, Vol 17 (1988)

Alan Ryan, Communitarianism: The bad, the ugly & the muddly, i Dissent, vol 36 (1989)

Marilyn Freidman, Feminism and modern friendship: Dislocating the community, i Ethics vol 99 (1989)

David Miller, In What Sense Must Socialism be Communitarian ? i Social Philosophy and Policy, vol 6 (1989)

George Kateb, Individualism, community and docility, i Social Research, vol 56:4 (1989)

Charles Taylor, Sources of the Self (Cambridge UP, 1989).

Alasdair MacIntyre, Three rival versions of moral inquiry (London, Duckworth, 1990)

Margareta Bertilsson, Sociologins kärna – i förändring?, i Sociologisk Forskning, Vol 27: 3 (1990)

Amitai Etzioni, Liberals and communitarians, i Partisan Review, vol 57:2 (1990)

Jürgen Habermas, Moralitet och sedlighet: Drabbar Hegels kritik av Kant diskursetiken ?, i Kommunikativt handlande, red A. Molander (Göteborg, Daidalos, 1991)

Sibyl Schwarzenbach, Rawls, Hegel and communitarianism, i Political Theory, vol 19:4 (1991)

Avigail Eisenberg, Political Pluralism and Communitariansim. PhD diss. Queens University (1991)

Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (Göteborg, Korpen, 1991)

Zagorka Zivkovicz, Etik som reflextion och avgörande, i Divan nr 3 (1991)

Michael Walzer, The Civil Society Argument, i Statsvetenskaplig Tidskrift, nr 1 (1991)

Ånund Haga, Samfunn og handling (Oslo, Universitetsforlaget, 1991)

Revue Philosophique de Louvaine, vol 89 (1991). Temanummer om kommunitarism och modernitet

Will Kymlicka, Liberalism, Community and Culture (Oxford UP, 1991).

Axel Honneth, The limits of lilberalism: On the political-ethical discussion on communitarianism, i Thesis Eleven nr 28 (1991)

Chantal Mouffe, red , Dimensions of radical democracy (London, Verso, 1991)

Thomas Krogh, Frontlinjer i moderne moralfilosofisk debatt, i Handling, norm och rationalitet, M. Bertilsson och A. Molander red (Oslo/Göreborg, Ariadne,/ Daidalos, 1992)

Seyla Benhabib, Autonomi och gemenskap (Göteborg, Daidalos, 1994)

Charles Taylor, Multi-culturalism and “the politics of recognition”, (Princeton UP, 1992).

Charles Taylor, The ethics of authenticity, Cambridge, Harvard UP 1992)

Cary J. Nederman, Freedom, community and function: Communitarian lessons of medieval political theory, i American Political Science Review, vol 86:4 (1992)

Shlomo Avineri och Avner de-Shalit, red Communitarianism and individualism (Oxford UP, 1992).

John Rawls, Political liberalism (New York, Columbia UP, 1993)

Axel Honneth, red, Kommunitarismus (Frankfurt, Campus-Verlag, 1993)

Micha Brumlik och Hauke Brunkhorst, Gemeinschaft und Gerechtigkeit (Frankfurt, Fischer Taschenbuch Verlag, 1993)

Liberalism and Its Critics,. M. Sandel red (New York UP, 1984),

Författarpresentationer:

Charles Taylor, fd professor i filosofi och statsvetenskap vid McGill University, Kanada
Alasdair MacIntyre, fd professor i filosofi vid University of Notre Dame, USA/London Met
Michael Sandel, professor i statsvetenskap vid Harvard University, USA.
Richard Rorty, professor i humaniora vid University of Virginia/ Stanford, USA. † 2007
Allen Buchanan, fd professor i filosofi, University of Arizona/Duke, USA
John Rawls, professor i filosofi, Harvard University, USA. † 2002
Michael Walzer, professor i statsvetenskap, Institute for Advanced Studies/Princeton, USA

Fotnoter:

Denna text publicerades 1994 i Res Publica nr 25 i avkortat skick.

Begreppet kommunitarism finns inte tidigare på svenska, men betecknar nedan de teoretiska funderingarna kring och ställningstagandena för grupplojalitet, informell autonomi, gemenskap, mindre samhällen, religiösa kommuniteter, samhörighet och gruppkänsla. Latinets communitas, gemenskap, ligger till grund för motsvarande begrepp på franska, tyska och alla de svenska benämningarna för gemensamma angelägenheter som börjar på kommun- . Därför har jag valt denna mer internationella neologism framför en svensk variant, trots att kommunitarismen kan associeras med administrativa angelägenheter. Jag har vidare översatt community konsekvent med gemenskap, vilket kan ställa till problem eftersom gemenskap ses ju ofta som något gott. Men den måste i denna antologi även beteckna gemenskap på ont och gott, goda och dåliga mellanmänskliga relationer. Dessutom kan community glida över till totalitära tolkningar av gemenskap om det översätts med samhälle(lighet), stat och liknande.

Se hans “Cross-purposes: the liberal- communitarian debate”, I Nancy L. Rosenblum, red Liberalism and the moral life (Harvard UP, Cambridge, 1989).
Se J.R. Penneock, Democratic political theory (Princeton UP, 1979).
Se Herbert Schnädelbachs och Marurizio Passerin d’Éntrèvers bidrag i Praxis International, vol 7: 3-4 (1988)
Angående Hegels politiska åskådning skriver Charles Taylor: ” / . . . [Hegel] talar om staten som gudomlig, något som vi betraktar som utmärkande för konservativt, ja reaktionärt tänkande. Denna ordning är dock ytterst olika den traditionella. / . . . /Det är inte fråga om någon ordning bortom människan som hon utan vidare måste acceptera utan en som uppstår ur hennes egen natur, om denna förstås rätt. Följaktligen har den sin utgångspunkt i autonomin, ty att styras av en lag som utgår från en själv är att vara fri. / . . . /Att försöka klassificera den genom att plocka ut liberala eller konservativa slagord kan bara leda till skrattretande tolkningar” (Hegel, Symposium: Stehag, 1986, s. 469.
Se Hannah Arendts On revolution (Viking, New York, 1969) och Gordon Woods The creation of the American republic 1776-1787 (Univ of North Carolina; Chapel Hill, 1969) för den Jeffersonska traditionens nederlag och vision.
Se Berggren och Trägårdh, Är svensken människa ? (Stockholm, Norstedts 2007).
Se Chandaran Kukathas och Philip Petitt, Rawls: En introduktion (Daidalos, Göteborg 1992), kap. 6 för en beskrivning av Sandels kommunitära kritik (översatt som ”kommunalism” och kap 7-8 för Rawls svar.
Historiskt-Filosofiska teser i Bild och dialektik (Cavefors, Staffanstorp 1969[1939]).
Charles Murray, Coming Apart: The State of White America, 1960-2010 (Crown books, New York, 2012), Bruce Bawer, The Victims’ Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind (Northhampton, Broadside books, 2012) och Thomas L. Friedman och Michael Mandelbaum, That Used to Be Us: How America Fell Behind in the World It Invented and How We Can Come Back (New York, Farrar, Straus and Giroux, 2011)

First book chapter of The Swedish story: From extreme experiment to normal nation

This is still a draft so do not qoute. To be published in spring 2013 as a book-on-demand print. Support the book by crowdsharing at Crowdculture or like the book Facebook page.

Table of contents

Preface
Chapter 1: Land of extremes
Chapter 2: History of Sweden 1000 – 1930
Chapter 3: Hubris 1930- 1970
Chapter 4: Humiliation 1970 – 2000
Chapter 5: Hope 2000
Chapter 6: Contemporary extremes
Chapter 7: Normal Sweden
Afterword by an extreme Swede

Governments 1876 – 2014
Parties in parliament 2010 – 2014
References

Chapter 1: Land of extremes

The title The Swedish Story: From extreme experiment to normal nation needs some explanation. There is an abundance of stories and details and many heroes and villains in the follwing pages. Scandals, sex and bodily fluids will occur as well as Soviet submarines, phallic trumpets, film, fiction and welfare art tricksters. Everything has happened as written. No exaggeration is needed in the land of extremes.

The first part of the subtitle, extreme experiment, comes from economist Assar Lindbeck’s 1997 article “The Swedish Experiment” where he wrote:

“Why should foreign observers be interested in economic and social conditions in Sweden? The best answer is probably that institutions and policies in Sweden have been rather experimental, and that some of these experiments may also be relevant for other developed countries. Sweden may therefore be seen not only as a small country on the periphery of Europe, but also as a large (‘full-scale’) economic and social laboratory.”

Note here that professor Lindbeck states in a scientific article that Sweden is an existing social laboratory where planners may try out new utopian and extreme policies with real human beings. The results revealed in this book are as bewildering as the staggering costs.

The second part of the subtitle is from German writer Hans-Magnus Enzensberger’s 1992 collection of essays In defence of the normal . He states that the normal has gotten a bad reputation and surpassed by the abnormal. But by the time, being abnormal becomes the new normal, épater le bourgeois the everyday routine. The Swedish kind of welfare art tricksters will appear with their tiresome provocations that are routine rather than exception in Swedish art and politics. All attitude, no content. Ideology not art. All left.

The two sources of terms in the subtitle, an article on welfare economics and an essay on European decency, cover the areas of intellectual curiosity that make up the arguments in chapters that follow. On the one hand, politics, business, economy and law, on the other ethnology, stories, culture and morals. Together with the strange stories that will surprise most people, the story of Sweden will be told from the outsider, the normal person trying to inhabit an extreme nation. Sweden is not a normal country but may be. Only by reading this book will this fact be understood, appreciated and possibly lead to action. You as non-Swedish reader have an important role to play.

Every country needs to have its self-image criticized now and then. What was normal in apartheid South Africa seemed extreme to the rest of the world after 1960. Today North Koreans live what they believe are normal lives which for all thinking and feeling people seem maddening. During the Balkan crisis, what had been normal divisions between ethnic groups erupted into extremes. Sweden is far from any of these regions but there is a Swedish normality which is extreme by all standards. Some good, some bad. Taken together, Sweden is an extreme country which makes questioning Swedes like me and most visitors question whether it is us that are extreme in trying to uphold sanity and normality or the country? For me there is no question. We are not extreme but Sweden is. We are normal and Sweden is not. The Swedish story will give some clues, but it is not a scholarly work. It is written with a fervor that comes from living and thinking a double life. One life of extremes which is normal in Sweden and another life trying to stay normal by global standards which is extreme in Sweden. Lives that are extreme by any global and sane standards are normal in Sweden and vice versa. National schizophrenia is rampant but not diagnosed until now.

The aim of this book is threefold with two lesser goals and one gigantic:

1. To expose the shortcomings of a large welfare state and high taxation.
2. To show the Swedish conformist and silent national character.
3. To make Sweden into a normal nation, not extreme

The first has been the topic of debate of welfare economics and clientelism since many decades. In some OECD countries, Sweden has been used as a sorry example of those wanting to tax and spend a sclerotic dull welfare state with totalitarian tendencies. Others, including leading economists and newspapers in USA and UK, praise Sweden for what is considered its clever and stable economic policy. Critique of large welfare states from the center-right field of politics will surface in the forthcoming pages, but these conservative or libertarian critical comments will not solely be in focus here. Instead will the steady Swedish support for the welfare state from all political areas including the political parties to the right be discussed. The historical roots for this broad support are much deeper than usually noted when blaming socialist and ambitions welfare state policies. National traits run much deeper than politics and the Swedes like their state to take care of them. They willingly pay high taxes and get something in return, even if they never completely understand how much they pay and what they get back. Still Sweden functions well, even if lower taxes and a smaller government will be needed in coming decades. The current changes of welfare economics go in the right direction, so there is less to worry about, in contrast to the second aim for this book.

The second topic, the dull, conformist and totalitarian streaks in the smooth welfare state, has also been the topic of studies and stories over the years. However, this book gives an updated version of the Swedish conformism and correctness in media, education and policy, among citizens and undemocratic repression of free thought. The last decades of identity politics and dominance from the cultural left play a large role building on earlier traits of rural awkwardness and welfare state social engineering, resulting in self-censorship, learned helplessness and a pathological need for security. While the first aim to change Swedish welfare state foundations are both unwanted and not yet immediate, the aim to stop repression of free thought and open debate is something this book supports strongly. Paying high taxes might do, but silence not. Combination of the two is maddening, to pay and shut up, which is what most Swedes do. The dominance of political conformism and citizens’ fear to speak their mind are becoming worse and going in the wrong direction, especially after the racially and right-wing politically motivated Norwegian massacre of 2011.

The last megalomaniac ambition of writing this book is my conviction that Swedes are unable to change their extreme country into a normal Western democracy. Help must come from immigrants and foreign readers who do not take Swedish extremes for granted. Last chapter will explain how that change may come about.

This chapter is divided into three parts. First, the most common picture of the Swedish, or sometimes called the Scandinavian (or sometimes named Nordic) welfare state Model is presented. Then the strange concept of state individualism is presented, which is an idea of the extreme Swedish identity. Lastly a story from a perceptive Polish writer living in Sweden on his first encounter with the welfare services in the land of extremes.

THE CAPITALIST WELFARE STATE OR THE SWEDISH MODEL
To the world, Sweden wants to be known for its naturalness, innovation, compassion and openness which can be reduced to being progressive . A slick modern market economy yet caring and equal, the Swedish Model has been described in many ways as coming from strict economy, political ideology or pure nationalism. A common way to analyze the model is to view the successful economic story over a century. Then it is obvious that Sweden has had a successful economic growth from 1870 -1970 based on:

Mixed economy – capitalism and planned economy with strong national control over capital flows, credit and interest rates
Corporativism – good independent relations between employers’ federations and labour unions, organized interest groups and popular movements supported by government
General welfare state policy – universal welfare programs that also benefit the middle class
Rehn – Meidner model – unions support structural change and fair wage policy (wages paid according to agreements, not business ability to pay)

The role of institutions in the economy is crucial to explain the success of poor and isolated 19th century Sweden becoming rich in the 20th century. Due to a homogenous equal population, political mobilization, free trade and emerging un-corrupt government administration after 1850, trust evolved in the emerging popular institutions that became foundations of the welfare state from 1900.

Sweden is split along two sectors, government and private, in ways that are more accentuated than elsewhere. The two make up the capitalist welfare state. Without technologically advanced exporting industries, the welfare state would not obtain enough taxes. But the welfare state also contributes to provide good conditions for innovation, social services and infrastructure. The two sectors work in tandem and understand each other well. Below are the two sectors presented

THE WELFARE SECTOR
The modern Swedish welfare state that some view critically, and some with admiration, has some extreme economic and social features:
1. Government spending in 55 % of GDP (EU/OECD average 45 %).
2. Taxes in total more than 50% ( EU/OECD average 45 %).
3. 65 years of last 80 years social democratic labour party has been in power.
4. Almost 20 % of citizens age 20 – 64 wholly supported by welfare benefits
5. More than 20 % of all single mothers need welfare benefits in full or partly
6. 25% public sector employees in work force (OECD average 15%)
7. 9/169 position in UN Human development index

Conclusions from these figures may be that an expansive welfare state is burdensome but gets good UN ratings. But this is not the case when we look at the global market rankings of same country where Sweden is a well-functioning capitalist high-tech country :

THE PRIVATE SECTOR
1. Position 4/167 Global Democracy Index, The Economist
2. 4/178 Corruption Perception, Transparency International
3. 2/50 Country reputation, Reputation Institute
4. 3/ 142 Global competitiveness, World Economic Forum
5. 2/125 Innovation index, INSEAD
6. 2/134 Knowledge economy, World Bank
7. 1/131 Innovation capacity, European Business School

Sweden is viewed as an ideal for capitalism and innovation, even if indexes of economic freedom are less impressive. Economic freedom of the world 2012 index (Fraser Institute) ranks Sweden at 30 of the 141 countries measured . The Economist looked up to the ‘North star of Sweden’ with ‘The New Model’ as the best student in the tough EU financial class and Stockholm as world number 6 best city to live in. Financial Times followed and selected moderate (former conservative) Anders Borg as best finance minister in EU 2011.

A growing proportion of Swedes have become more faithful to welfare state since neoliberalism appeared in early 1990s. 75 % of polled Swedes by 2010 imagined themselves even willing to pay more taxes if they went to government health services. By 1997, 67 % held that view . Since 2006 when center-right coalition took power, support has risen for government-run welfare services, especially among middle class voters. A paradox since this non-socialist coalition traditionally had stood for smaller government, but won by changing the election campaign to promise better government, not smaller.

Critics of large welfare stateism could argue that the reformed and slimmed welfare state after 1990s has gotten its renewed support because of these changes and liberalizations (school vouchers, health choices, deregulation of government corporations, topping up with private alternatives etc.). Paradoxes emerge. A reformed socialist initiated welfare state works if run by center-right or market oriented socialist governments dedicated to piecemeal social engineering with no red or blue utopias getting in the way. Historical signposts are a kind of low key politics of the European 18th century rational enlightenment, 19th century romantic ideals of equality and 20th century democratic reformism. Capitalism and welfare seem to join hands in beliefs of technology, individualism and secular rationality, resulting in a specifically Swedish modernity. But there is a price to pay even if few Swedes know it.

Regular Swedes contribute to the large welfare state with their daily expenses and monthly wages. Welfare state technocrats are clever in their ways to design new invisible taxes. Of total 46 % taxes of GDP, 25 percentage points come from invisible taxes. The smaller part of 21 percentage points is seen on pay cheques and is often lamented yet tolerated. Few even know about the major invisible part. Suppose an employee costs in total $10/hour by an employer, which means that with the $10, all expenses for this particular employee are included. The table below show disposable income, visible and invisible:

$10 Net salary paid from employer but not seen by employee
-$2,5 Deducted as payroll tax by employer to various governmental social insurance schemes incl. 18 % for pensions but also 9 % to government with no specifications (löneavgift)
$7, 5 Salary seen by employee and agreed to in contract
-$2.5 Municipal income tax for low and medium salaries, but higher for higher
salaries
$5.00 Money to spend on services and goods
-$1.00 Value added tax (VAT, 25 %, second highest in EU)
$4.00 Amount to spend out of a total of $10

The $2.5 in payroll tax is absolute minimum. Usually the employer and union have agreed on higher levels, $3 – 3, 5, in voluntary agreements but done under pressure from unions. These agreements are collective and for all, whether union members or not. The payroll taxes for social benefits and agreed minimum salaries are protected by unions who may interfere in industrial disputes outside their union domain. On top of that, 20 % of all citizens pay an extra national tax if the salaries are higher than average. This national tax is progressive so the more you earn the higher tax. With these additions, the sum of disposable income is more often $3 and even less if you use tobacco, petrol, alcohol and other highly taxed goods. Thus Swedes are drawn into collective agreements on salaries and benefits without their knowledge. To volunteer to work for a lower salary or with lesser social benefits than agreed collectively is not possible, not even in theory.

The secret way to tax Swedes to use governmentally administered and mandatory social benefits for pension, sick leave support and other benefits as shown above leaves no option to use that part of salaries for private pension schemes or save or spend at one may wish. With progressively higher taxes on higher wages, incentives for careers and higher education are small. Professionals who chose Sweden for work may come for the welfare services and maybe because their work was relocated, but they seldom come to start a career, work hard and get some money. They might voice their thoughts about how high taxes or how the political system represses any dissent but will be excused. Dissenting Swedes on the contrary face all kinds of repression of thought and silence themselves. Only with more non- Swedes will anything happen as the Swedes themselves are afraid to act, I will argue in the last chapters.

EXTREME VALUES, LEFT POLITICS AND STATE INDIVIDUALISM
Sweden has been compared to all other nations as being the most self-expressive, rational and secular country in the world according to the cultural map of the world done by World Values Survey in 2008 . Sweden is the absolutely most modern and most lonely country in the world, as there is no country quite like it in its extreme position. Befitting image as it pictures both the extreme and solitary position of the nation and its citizens.

WVS

©Inglehart & Welzel. http://www.worldvaluessurvey.org

The diagram should be read as follows : Traditional on the vertical axis values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook. Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. Self-expression values on the horizontal axis show the ability and tolerance to stand out from the survival values of the collective, usually family and society. Swedes are then the most self-expressive people in the world. The particular Swedish interpretation of expression is rather independence from family and society, not necessarily expression any certain individual values .

In the upper right corner, Sweden reigns in splendid isolation, way apart from Norway and Denmark. Post-materialist values are more important than careers and material wealth. Organized religion plays little role but government the larger. Developing countries and other industrialized nations in the world go in the direction of Sweden, but there are drawbacks to this position . If other countries could get richer but not develop these disadvantages, the world would see more semi- Swedish, but with better functioning, leaner and more tolerant welfare states. This book is a tale of caution for those countries.

There are correlations between being more rational and self- expressive and economic growth but not all rich countries are as extreme as Sweden, for instance Japan, Australia, USA, Germany and Belgium. Some of these have smaller governments, lower taxes but same or better living standards. The usual defense of a rich welfare state by Swedes does not hold that well as the country has lost its wealth rapidly in the last four decades. Not richest anymore, not getting same welfare, alone and extreme is rather the current Swedish predicament.

Another view of Swedish extremes is the political arena. Policies that are common across developed nations within the OECD and considered normal, mainstream, are usually framed as reactionary, anti-women and ethnic minorities and right-wing by Swedish political standards. If current Prime minister Fredrik Reinfeldt, or any Swedish minister from any party, goes to Washington or London to give a description of some basic and shared policies of his center-right leaning cabinet, he would be depicted as a pinko-liberal or old labour. Why that is so can be seen in this table of political parties from USA and UK:

LEFT CENTER RIGHT
“BBC/IHT”
SOCD CEN MOD
LAB TORY
DEM REP

Letters in italics describe the Swedish Social democrats, Center party and Moderates (formerly the conservative Right party), capitalized the British Labour party and Conservative Tories, and underscored the two American Democratic and Republican parties. This figure is not scientific at all and has no reference, but gives a reasonable view of the global political spectrum that is widely shared by news agencies and newspapers. To read International Herald Tribune or watch BBC news will hopefully be from a political center, mainstream or even slightly left of center standpoint but still sane and normal. The bold and capital headlines on top are supposed to state an imagined political scale with the two established Western news media almost at center.

If these news bureaus and papers would cover some topic which is normal in Sweden, that story would come out extreme, as anything from the political center, mainstream or at best neutral by Swedish standards, is quite on the left in the world. To be politically center in Sweden is left in the world, and to be right or even liberal in Sweden is center in the world. To be right of center in the world, as a Tory or Republican, is considered mad, reactionary and extreme. To state views that are normal in other parts of the world becomes impossible, both in content but also in form as the Swedish establishment and media know what is best for everyone everywhere. The American interpretation of being liberal which means left leaning Democrat in favour of big government is the normal Swedish center-right position. But being liberal in the Swedish interpretation is mostly considered politically right. In this book the Swedish center-right interpretation of liberalism will be used even if it confuses Americans. And of course it is confusing if liberals talk of mandatory preschool for all children from 3 years, which some do and outlaw home schooling which happened. The extreme in the world is normal in Sweden, the normal in the world is extreme in Sweden. Spend an hour or two on the website The Local for news of Sweden in English and read what foreigners think of Swedish news and politics is enough to understand the differences between the land of extremes and normal countries .

If all features mentioned about Sweden are summarized, a new concept is used which sums up all extremes:

1. High taxation and large welfare state
2. Silent conformism and thought repression
3. Extreme secular rationalism and self-expression
4. Left politics
= state individualism

The strange concept of state individualism is used in the book Is the Swede a human being? (Är svensken människa?) from 2006, co-authored by historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh. The concept is not well known to regular Swedes, but they recognize it when explained, mostly nodding in affirmative but shyly. State individualism sounds partly egotistic, partly repressive and nothing to be proud of. To be human is to belong to some human community they state, but the modern Swede does not need to nor wants to belong. The welfare state takes care of all needs from the cradle to the grave so the citizens can concentrate of working and pay high taxes. Individualism does not imply voicing individual opinions, but is the same self-expression that the World Values Survey found was common in Sweden. Individuals make decisions on their own and with little regard to community, civil society or public sphere. An example is the proportion of single-households. Sweden has the highest number of men and women preferring to live alone, Stockholm the highest in Sweden and Kungholmen island the highest in Stockholm areas. Yet Stockholm is ranked among the six best cities to live in. How can the extreme also be the best? This book will not answer this question but gives a perspective on how the best and the extreme go together in Sweden with its national features.

Berggren and Trägårdh are quite fond of their vague concept of state individualism that gives room for interpretation and defend this extreme position. With roots in Swedish history before the welfare state of early 20th century, they show that Sweden has fostered independent citizens that lack ability and interest for common purposes outside their small world of friends. The concept of Swedish (and Nordic, where Sweden is the most extreme) state individualism was presented in 2012 by Swedish think tank Global Utmaning at the World Economic Forum in Davos. This positive message of state individualism is what the authors Berggren and Trägårdh stated to the world of international business and governments :

“While much has been written about the institutionalized aspects of the Nordic welfare state, few have paid much attention to its underlying moral logic. Though the path hasn’t always been straight, one can discern over the course of the twentieth century an overarching ambition in the Nordic countries not to socialize the economy but to liberate the individual citizen from all forms of subordination and dependency within the family and in civil society: the poor from charity, the workers from their employers, wives from their husbands, children from parents – and vice versa when the parents become elderly / . . . /

The Nordic countries [are] the least family-dependent and most individualized societies on the face of the earth. To be sure, the family remains a central social institution in the Nordic countries, but it too is infused with the same moral logic stressing autonomy and equality. The ideal family is made up of adults who work and are not financially dependent on the other, and children who are encouraged to be as independent as early as possible. / . . . /

Less tied down by legal and moral obligations within the family, yet still protected from extreme risk by a universal safety net, they become more flexible on the labour market, while as individual consumers they have developed far-reaching needs of products and services that
previously were satisfied within the traditional family /. . .

Economic policies that cater both to our desire for individual autonomy and our need of community and security can be remarkably successful”.

Love for instance should not be based on practical needs or family obligations but romance born out of feelings of two independent individuals. Children should not be born out of accident, needs or for parental desires, but be planned and welcomed for who they are as individuals. The utopian dream of a perfect society seems to have been realized in Sweden, these authors maintain but they do not tell the whole story as this book tries to do.

The two authors asked ‘are Swedes really humans’ in their 2006 book title Is the Swede a human being? Do Swedes understand the value of human dignity? What happens when the welfare state is responsible and not the human beings in it? The next story will tell.

A STORY FROM WELFARE LAND
In 1969 Maciej Zaremba had to leave communist Catholic Poland and a good Jewish family for secular, safe Sweden and work at Beckomberga hospital in Stockholm . He started working as a hospital orderly with elderly people in need of daily care. He had three duties; clean the rooms, feed the patients, help with toilet visits. Nothing else. Patients were fed 5 minutes each. If there was not enough time, too bad. Many newcomers lost both weight and appetite, but then a nutritious gruel was pressed fast down their throats.

Morning visits to the toilet were done with movable toilet seats where old women sat naked as they were rolled openly through the ward corridor down to the collective bathroom. There they were all splashed with water from a hose, sometimes lukewarm, sometimes not, by a young man. The women sat all in a row like pigeons. Some cried but were quickly silenced with a slap from a towel. Zaremba protested saying that people cannot be treated like this. No one reacted or seemed to understand his reasoning. None of his colleagues, nor did the head nurse or doctors understand what the strange Pole talked about. Human dignity? This is welfare services administered correctly.

Zaremba understood that what happened each morning to the naked women being run through the corridor was not extraordinary but common procedure, sometimes even in the presence of relatives. He had left a totalitarian state where he witnessed protesting pregnant women being kicked in their bellies by the military police. To be in a democracy and witness old people being treated as barn animals was bewildering, as was the lack of dignity, empathy and self-respect. The inability of the old to keep their bodily functions private was made worse by the inhuman treatment and what only primitive oafs and unkind louts do (cham in Polish). Zaremba was led by his family upbringing and sense of duty. For him there was no question of why all hospital staff should spend more time and energy to make the lives better, respectful and easier for the old. It was pure duty to human dignity and to older people. Period. Impractical yes, even undemocratic (which he was called by people when the embarrassing topic was mentioned), but necessary to remain human oneself he thought. The Swedish idea of rationality led the staff to demand rational justifications for Zaremba’s insistence of respect, duty and dignity and he had none.

Later when he became a celebrated writer in Sweden, he held a speech in 2003 called When will Sweden be European ? The ambition of this book is similar in its search for when will Sweden be normal. In early medieval ages, Sweden was probably most normal and European, as will be told in next chapter the history of Sweden from around AD 1000 to 1930.