Kategoriarkiv: Personligt

Mina föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen

image

Våren 2015 håller jag öppna föredrag för alla intresserade:

16 april om att bygga en Sverigevänlig folkrörelse. Inspelning på YouTube

13 maj om industrinationen Sverige och den Sverigevänliga folkrörelsen länk

9 juni om det extrema Sverige och den Sverigevänliga folkrörelsen

 

Kl 19 sal Gästabudet i Hartwickska Huset, St Paulsgatan 39, Södermalm, Stockholm.  T-Mariatorget. Gratis inträde men lägg gärna en slant.

Arrangör är föreningen Fri Folkbildning, där jag är ordförande. Gå gärna med om du vill stödja  oss.  Välkommen!

 

Mina artiklar i Avpixlat

Jag har börjat skriva för Avpixlat, en nättidning som utvecklar folkbildningen och den svenska demokratin enligt min analys.

Bokrecension av Trykkefrihedsselskabets 10 års antologi, 7 april 2015. Se även denna recension från 2013 av bok från danska TFS

Krönika om sjukdomen islamofobi 6 april, 2015

Referat från Mattias Karlssons föredrag i Uppsala 2 april, 2015

Krönika om Jimmie Åkessons återkomst, 24 mars, 2015.

Rapport från danska Tryckfrihetssällskapet, 14 mars, 2015

 

Presentation på Avpixlat

Bildning – folks och min


Denna mycket långa och  självcentrerade bloggpost relaterar till den förra och betydligt kortare posten om Sverigevänliga medier och folkrörelser .

Vad jag vill ta upp utifrån ett personligt perspektiv är vad bildning och i synnerhet folkbildning kan vara.  Denna långa bloggpost och en tidigare om mitt internationella liv bildar ett personporträtt, ofullständigt eftersom det mesta om familjeliv och anställningar saknas.

Efter många yrkesroller (projektledare vid Uppsala universitets uppdragsutbildning för lärare, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokalreporter, folkhögskollärare och verksamhetschef vid invandraravdelning vid studieförbund, föreläsare och föredragsarrangör, kampanjledare vid indisk tankesmedja, redaktör för SD-ägda webbtidningenSamtiden och mycket mer) har jag vid 56 års ålder kommit fram till att jag nog är en folkbildare. En med rötter i den gamla tidens folkbildning men också med en alldeles egen bildningsresa.

Min egen bildningsgång interfolierades med folkbildningen. Denna unika företeelse som vi nyttiga och demokratiskt sinnade skandinaver skapade vid förrförra seklets mitt är något jag är väl förtrogen med men några rader för oinvigda kan vara på sin plats.

Folkbildningen kom till Danmark och Sverige från England. Där fanns bildningssällskap som startats vid början av 1800-talet av inflytelserika herrar som Lord Henry Peter Brougham i London, inspirerade av filosofen Jeremy Benthams utilitarism. Tanken var att sprida nyttig kunskap till de fattiga och därmed höja välstånd och kunskapsnivå. Demokrati var inte prioriterat i första hand.

1832 utkom i Sverige britten Broughhams Om folkbildning. Översättning. Med anteckningar om de i England befintliga hantverks-instituten och sällskapet för nyttiga kunskapers spridande i översättning av expeditionssekreteraren vid utrikesförvaltningen, Frans Anton Ewerlöf. Året därpå bildade han Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande bland allmogen och de arbetande klasserna.

säll

Från Danmark kom decenniet efter mer influenser från N.F.S. Grundtvig, den danska folkhögskolans grundare. Vid sekelskiftet 1900 hade en svensk innovation tillkommit, studiecirkeln. Skomakarsonen Oscar Olsson hade som enda barn fått gå i läroverk i Lund och studera på universitetet till lärare. Han var verksam inom nykterhets-, arbetar- och folkbildningsrörelserna, samtidigt. En folkbildningsman kallas han i Svensk Uppslagsbok med över 40 skrifter och ett helt liv inom dessa folkrörelser, i synnerhet ABF och IOGT.

Parallellt med dessa skandinaviska folkliga bildningstraditioner hade Wilhelm von Humboldt i Tyskland ett sekel tidigare propagerat för bildningens ändamål i sig, dvs. inte som engelsmännen inriktade på nytta och praktiska sammanhang, utan forskning och allmänbildning som något som gör oss fria, för att använda den f.d. statssekreteraren Jasenko Selimovics ord i DN 18 mars 2015.

Genom bildning, att känna till sin omvärld, historien och människosläktets egenheter i alla dess vrår inklusive de mörkaste kan vi isoleras och få svårt att ens begripa att vi stängt in oss med vår okunskap.

”Bildning betraktas i Sverige som något otidsenligt och elitistiskt. Men utan egen kunskap om kulturarvet och samtal med andra som känner det får individen svårt att växa och bli självständig”.

Det ska behövas en folkpartistisk teaterman från Balkan för att förklara för svenskarna att det inte är fel att vara beläst, bildad eller begåvad. Selimovic skriver om det tyska bildningsbegreppet som går tillbaka till humanismen, renässansen och antiken, medan jag vill belysa folkbildningen.

Men ofta hänger de samman, den avancerade ofta akademiska bildningen och allmänbildningen. Man går som jag mellan universitet och folkhögskola, arrangerar offentliga föredrag av universitetslärare på folkbibliotek och drar nytta av fler världar.

Den kritik för elitism som Selimovic ser i Sverige existerar dock och kan hämma de som vill lära sig men inte vågar skilja ut sig på grund av Jantelagen. Vårt bildningsförakt stod aldrig så högt – eller lågt – som när Fredrik Reinfeldt överräckte en platteve på prinsessan Viktorias 30 årsdag av regeringen 2007.

Korsordskunskap och vyer från På Spåret är inte fel utan kan hänga ihop med båda sidor av bildningen. Personer som varit utan bildningssammanhang kan själva bilda sig, autodidakter som Eyvind Johnsson och Harry Martinsson. Även Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg kan räknas dit.

Nu har vi alltså minst fem bildningsbegrepp: det klassiska bildningsbegreppet, det tyska begreppet Bildung, folkbildning, självbildning (autodidaktik) och allmänbildning.

Mina f.d. lärare och kollegor Bernt Gustavsson och Donald Broady har skrivit om detta och det finns oändliga mängder att läsa, t ex Michel Foucaults senare skrifter om (den sexuella) kultiveringen av sig själv, men även Pierre Bourdieus begrepp om kulturellt kapital och habitus, vilka båda kan sägas gå tillbaka till aristoteliska dygder och begrepp som hexis (vi kommer aldrig förbi grekerna . . .).

Jag stannar där men det finns alltså en levande debatt om bildning och folkbildning, även om den sällan förs utanför Linköpings universitet, litteratursociologen i Uppsala och Folkbildningsrådet samt av enskilda författare som Ronny Ambjörnsson (Den skötsamme arbetaren), Ulrika Knutsson (Fogelstadsgruppen) och forskare som Anders Burman . 

Bildning är dels en personlig strävan till att utveckla sig själv, dels en allmän kunskap som man delar med andra, men kan vara något som man lär sig och utvecklas av tillsammans med andra i t ex studiecirklar, folkhögskolekurser, föredrag och gemensamma studier.

FOl bld

Motsatsen är alltså utbildning, dvs. i bestämda syften. Därför är KomVux inte bildning utan utbildning, medan folkhögskola ska vara bildning. Vid sidan av dessa arrangemang kan den nyfikne bilda sig själv på bibliotek och vid olika läroanstalter i syfte att bli just bildad, oavsett vart det leder. En sådan person är jag, men också en folkbildare. Över till Sjunnes bildningsgång:

 

1970-TAL

Jag kom tidigt in i alternativrörelsen som bestod av miljöaktivister, proggmusik, vänsterkaféer och studentvänsterns nya spännande tidningar som Gnistan, Proletären, Kommentar, Häften för kritiska studier, Marxistiskt Forum, Clarté, Ny Dag och Folket i Bild. 1977 blev jag försäljare av just FiB/K, då en pigg lite Kina-anstruken kulturtidsskrift runt SKP, Jannarna Stolpe/Myrdal/Guillou, förlagen Oktober och Ordfront. Jag sålde den på mitt gymnasium, där jag startat ett elevråd och på mina arbetsplatser Akademiska sjukhuset och Kungsgärdets sjukhus vilket uppskattades måttligt.

1978 startade jag en studiecirkel hos ABF för att läsa Karl Marx Kapitalet, med vägledning från statsvetaren Mats Dahlkvists kommentarer. Via VPK samlades ett gäng hemma hos mig för att diskutera vad vi läst.

Vid denna tid hängde jag ofta på stadens kommunistiska bokkaféer, drygt fem. Ett piggt undantag var Uppsala Bokgille som drevs av den frihetligt socialistiska utbrytarsektionen av f.d. socialdemokratiska studentklubben Laboremus. Jag fick kontakt med anarkism, syndikalism, libertariansk socialism, tidningar som Brand, Socialism och Barbari, grupper som Alternativ Stad, Arbetarmakt och en svårutredd romantik för maj 1968 i Paris.

Just Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift prenumererade jag på eftersom jag identifierade mig starkt med den frihetliga och vildare grenen av arbetarrörelsen. Som specialarbete 1978 vid naturvetenskapliga linjen Lundellska skolan/Skrapan skrev jag ett arbete på 40 sidor om socialdemokratins idéutveckling och dess fall 1976. Många timmar vid universitetsbiblioteket Carolinas bildrullar på gamla dagstidningar.

Jag hängde också vid den lika flummiga alternativlokalen/allaktivitetshuset Verkstan på gågatan, där Stadsbiblioteket nu ligger. Där frodades alla slags alternativa påhitt som jag gärna deltog i. Vi var huvudsakligen drömmande medelklassungar med stabila familjer. Någon professorsson drog till Värmland för att starta ett ekologiskt jordbruk och någon slags organisation KRAV medan andra gick vidare in i Miljöförbundet/MIGRI/Jordens Vänner/Framtiden i Våra Händer/jordbrukskollektiv/Tvind i Danmark/Christiania/Amsterdam/Indien . . .

Bakom Verkstan stod klientorganisationerna RFHL/RSMH men de hade litet med våra hyss att göra.  Samla Mammas Manna var mer i vår stil och kontakter fanns från oss till denna fantastiska musikgrupp som ingick i proggrörelsen men på tvärs.

1975-76 tillbringade jag vid Mountain View High School i Arkansas och ett halvår 1979 liftade jag runt i USA, bodde hos folk jag träffade på gatan och levde ett luffarliv, dock med sikte på bokliga studier och aktivism.  Beatnikrörelsens och hippierörelsens klassiker betades av liksom Marcuse och Even Cowgirls get the blues.

1980-TAL

1981 flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap (men mest för att jag kärade ned mig i en fiolspelande museitjänstekvinna). Där blev jag snabbt inkastad som cirkelledare i Kommunistiska högskoleförbundets (VPKs studentförening) marxistiska grundkurs och fick ta avsnittet om Lenins Imperialismens som kapitalismens högsta stadium.

Min håg stod dock till journalistiken och jag for till Skurups folkhögskola men misslyckades i ett intagningsprov. I Mälaren på ön Biskops-Arnö fanns en medielinje på Nordens folkhögskola som tog emot mig.

Där skulle jag få min egentliga bildning och folkbildningskunskap som elev och senare lärare. Läraren Ingmar Lemhagen blev en mentor och kom att betyda oerhört mycket för min bildning – från hans studiecirkel 1981 på folkhögskola om ungdomskulturer, där jag bekantade mig med ungdomssociologen Thomas Ziehe till mitt arbete med hyllningsnumret till honom av tidskriften Kritiker 2010  .

Sommaren 1982 flyttade jag till Köpenhamn för att skriva frilansjournalistik och bekanta mig med Danmark, som ett möjligt land att bosätta mig i. Året därpå var jag dock tillbaka i Uppsala och startade en kortlivad lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet. Båda dessa erfarenheter var utvecklande och bildande men inte i ett bestämt sammanhang. Det kom senare där mina danska intryck kunde nyttjas.

Ingmar introducerade mig till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU) som kom att betyda mycket för min bildning. Där blev jag vid mitten av 1980-talet deltagare i samnordiska så kallade kretsar, studiecirklar på mer avancerad nivå. Dessa rörde sig om psykoanalytisk littteraturtolkning, fenomenologi, Foucaults maktanalys, Bourdieu och fransk post-strukturalism. Vid samma tid hade jag engagerat mig i KHF/VPKs Uppsalaavdelning vid studentkåren.

Genom detta uppdrag kunde jag som representant för NSU och Stefan Jonsson som representant för Humanistforum vid Uppsala universitet arrangera öppna föreläsningar.  Sven-Olof Wallenstein, Horace Engdahl, Donald Broady, Ebba Witt-Brattström m fl talade om liknande ämnen som NSU-kretsarna, dvs. kontinentalt tänkande inom humaniora och samhällsvetenskap.

Till tiden för NSU och via Ingmar Lemhagen upptäckte jag förlaget Symposion, tidskriften Res Publica (där jag ett decennium senare medverkade) och förläggaren Brutus Östling.  Ett par resor till Indien avklarades under dessa intensiva år liksom sommarvikariat vid landsortspressen som allmänreporter.  1988 antogs jag som doktorand i praktisk filosofi och ville syssla med fransk post-strukturalism vilket inte var möjligt. Istället sökte jag mig bort från Filosofiska institutionen i Uppsala, till Norge, Danmark, England, Frankrike, Schweiz och till sist USA igen.

1990-TAL

1991 undervisade jag på Brunnsviks folkhögskola på en s.k. invandrarkurs, en uppdragskurs betald av Arbetsförmedlingen för att sysselsätta deltagare i 16 veckor. Varken utbildning eller bildning men vackert och på klassisk socialdemokratisk bildningsmark (Dan Andersson, Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist, Karl-Erik Forsslund ). 1992 antogs jag till folkhögskollärarelinjen vid Linköpings universitet och tog examen vid jul samma år.

Som examensarbete arrangerade jag en föredragsserie vid Uppsala Stadsbibliotek kallat Fritt Forum. Där talade Ola Larsmo, Bosse Rothstein och många fler under hösten 1992. Jag skrev ihop en beskrivning och utvärdering som räckte som underlag, även om själva arrangemanget var det egentliga examensarbetet.

Min praktikskola blev naturligt nog,  och nära Uppsala dessutom där jag hade  tre barn, min egen skola, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag undervisade på medielinjen och fortsatte efter årsskiftet 1992/93 på en uppdragskurs för Arbetsförmedlingen i Bålsta intill.  Detta var under finanskrisens värsta år och folkhögskolorna fick extra anslag för att fylla platser.

1993 for jag till USA för forskarstudier i filosofi vid New School University i New York men återvände snabbt efter att ha översatt åtta uppsatser i politisk filosofi för vänsterförlaget Daidalos. Väl tillbaka kastade jag mig in i en folkhögskolekurs på Biskops-Arnö som arrangerades av en latinamerikansk teaterförening i norra Stockholm. Jag blev ansvarig föreståndare och skötte viss undervisning och ordnade med de 25 eleverna tills hela projektet kollapsade vid julen 1994. Nej, jag kunde inte spanska ens då.

Jag fortsatte under 1995 med lite sidouppdrag vid Biskops-Arnö som att arrangera en konferens om islam i Europa och en kurshelg om och med filosofen Georg Henrik von Wright, sammanfattad i boken Myt och rationalitet, red Bengt Molander. Jag hade även studiecirklar i marxism för Ung Vänster i Uppsala i min tjänst.

Danska utbildningsprogrammet Kaospiloterna intresserade mig och jag besökte Århus tillsammans med Studiefrämjandet i Uppsala. I Rinkeby hade projektutbildningen FYRVERKET startat i regi av Sundbybergs folkhögskola, där jag blev en av två handledare för ett tiotal arbetslösa ungdomar under ett intensivt år.

1996 fortsatte jag samarbete med Studiefrämjandet, bl. a som ledare för skrivarcirklar, undervisning i informationshantering och vid Kunskapslyftet, Göran Perssons bidrag till den svenska folkbildningen eller ska man kanske säga förädlingen av humankapitalet.

Mera i det fördolda fortsatte jag egna post-marxistiska studier, bl. a av italienaren Toni Negri, vars autonoma marxism jag föreläste om på anarkistcaféet Kafé 44 i slutet av 1990-talet. Mattias Wåg från AFA minns det bättre än jag. Vänstergruppen Folkmakt arrangerade och refererade  noga .

Min sista insats vid folkhögskola blev Wiks folkhögskola utanför och i Uppsala, där jag undervisade i engelska, svenska och samhällskunskap.  Med fyra folkhögskolor bakom mig trädde jag sedan in i Uppsala universitets uppdragsutbildning vid lärarutbildningen, gamla ILU och tidigare Seminariet. Där blev jag kvar i sex år och hade varken studiecirklar eller föreläsningar för mig, men dagarna fylldes av lärarfortbildning på längden och tvären vilket ibland liknande folkbildning.

 

2000-TALET

Mitt nästa värv inom folkbildningen skedde 2007 när jag tog över som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum, tidigare Invandrarnas Kulturcentrum   i Stockholm. Under mellantiden hade jag varit biträdande rektor vid Hjulsta grundskola och Fryshusets gymnasium.

Vid SV-IKC samarbetade jag med ett 70-tal invandrarföreningar med inriktning på kultur, dvs. ofta dans och musik från deras hemländer. Avdelningen var dock underfinansierad och jag fick gå vidare igen.  Men för mig var det intressant att se studieförbundsvärlden inifrån och folkbildningens charm när den är som bäst.

Jag hade sedan början av 1990-talet skrivit lite debatt i Uppsalatidningar och sålt frilanstexter men inte särskilt aktivt. Tanken på att samla ihop mina texter och ge ut dem, eller att skriva hela böcker, både fack- och skönlitteratur, föresvävade mig denna vår 2009 men jag återgick till lärarutbildningen, denna gång vid Stockholms universitet.

Min egen bildningsgång hade vid denna middagshöjd i livet, 50 år, avstannat något. Jag var rätt less på böcker och att orera. Efter fil mag examen i filosofi vid Södertörns Högskola på en uppsats om Gilles Deleuzes tidsmetafysik lessnade jag inte bara på post-strukturalism utan på marxismen i stort, gick ur Vänsterpartiet i Uppsala (där jag som ordförande arrangerat möten med Alexander Bard m fl. om sexualpolitik och droger) och det politiskt korrekta åsiktsklimatet i Sverige.

Jag röstade liberalt, läste Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Fredrik von Hayek och sprang på möten med Frihetsfronten och Timbro. En omvändning som kan verka märklig men som f.d. frihetlig socialist var övergången till frihetlig liberal, dvs. klassisk liberal, inte svårt. Numera är jag bara frihetlig.

 

2010-TALET

Jag hade rest ett par gånger till Indien och var nu 2009 gift med en indiska och vi väntade barn. I januari 2010 flyttade vi till New Delhi, för min del den sjätte gången jag lämnat Sverige.  Där arbetade jag som kampanjledare vid en liberal tankesmedja med uppgift att implementera skolpeng i några delstater och helst i hela Indien, School Choice Campaign  .

Jag hann faktiskt med att berätta på engelska i denna videointervju för kollegorna på Art of Learning  om den svenska folkbildningens historia och nuläge.

Den dissident som de flesta nu känner mig som debuterade först 2012 med denna småilskna bloggpost efter en fikastund med Ingrid Carlqvist sommaren 2012. Hon berättade om sitt tidningsprojekt och islamkritik och allt annat som jag haft på känn sedan början av 1980-talet då jag orienterat mig ut mot Europa.

Senare samma år skrev jag ett par recensioner i Dispatch International och i januari 2013 avslutades mitt tillförordnande som universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Denna kritiska debattartikel i Pedagogisk Forskning gjorde väl sitt till liksom denna kritik  av förskolepedagogikens brister.

Jag var arbetslös under större delen av 2013 och hade tid att förkovra mig i invandringsdebatten och forskningen om migration. I september samma år drog jag i gång föreläsningar om just invandring,  men även om islam, etnicitet, feminism och annat som sällan ifrågasätts av politiskt korrekta medier och etablissemang, i synnerhet inte av folkbildningen som hittills löpt i statens lina, lojalt och föraktfullt mot de som kritiserar alla besynnerligheter vårt stackars land genomlider.

 

SLUTORD

Till den humanistiska bildningen från renässansen hörde att göra en grand tour i Europa. Goethe for runt i Italien, Byron till Grekland och senare reste vår egen Geijer till England på 1830-talet. Vi fattigare svenskar fick hanka oss fram, som arbetarförfattarna Johnsson och Johansson i Frankrike eller gå till sjöss som Harry Martinsson. Men de blev bildade dessa självlärda lärda män. Birgitta Stenberg är en övergångsfigur mellan dåtidens litterära luffare och vad som skulle komma efter henne, dvs. . Min generations mer planlösa resor.

Vid senare delen av 1900-talet förväntades unga bildningstörstande män och kvinnor, fast de fick inte kallas så utan att de letade efter sig själva, resa på ryggsäcksluff till Indien, helst landvägen (check 1984), bosätta sig i något europeiskt land ett ta (check Danmark 1982, Schweiz 1989), utbytesstudier i USA (check 1975) och kanske vid universitet (check 1993 och Stanford 2001) liksom att bedriva oavlönat kulturarbete (check 1983 ad infinitum).

Sociologen Pierre Bourdieu har beskrivit sin 1968 generation som att de trodde att de självständigt valde sina fototapeter, sina Guernica-reproduktioner (check 1978) och att var och en trodde sig leta efter sig själv medan de gick som får i en konform skock. Till och med realisten Norman Mailer trodde att de svarta stod för en individuell amerikansk form av existensialism  när de i själva verket gjorde som andra och reklamindustrin ville få dem till. I så måtto är min bildningsgång inget särskilt intressant. Men folkbildningen skiljer ut sig.

Mitt långvariga engagemang som folkhögskollärare, studiecirkelledare och föredragsarrangör har skett vid sidan av mina egna bildningssträvanden. Jag har alltid velat dela med mig och har väl förstått att inte alla gillar att få saker sig påprackade. En syster fick prenumeration på FiB/K i födelsedagspresent på 1970-talet och numera ger jag dem mina egna böcker.

Den svenska folkbildningen av idag har lite att erbjuda än anpassning till rådande politiskt korrekta dogmer och system. Den kritik som många runt SD känner men inte bara där, har ingen plats i dagens studieförbund eller folkhögskolor. Ändå är det kunskapstörst som driver läsare till Avpixlat och andra nätforum, en ny slags folkbildning menar jag på fullt allvar. Får man inte veta av gammelmedia vad som sker går man dit eller till Flashback.  De är inte sämre än vad etablerade medier producerar. Självsaneringen fungerar.

Mitt folkbildningsengagemang och mitt dissidentskap, det besvärliga i att ha med mig att göra officiellt, skiljer ut mig men jag är i stort sett samma intellektuella äventyrare förr som idag. När jag var med vid politiska butiksrån i Köpenhamn, inspirerade av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte och skrev om det i kulturtidskriften 299 drevs jag en upprorslusta mot makten. Jag var konträr redan då men också revolutionsromantisk flumvänster tyvärr.

Idag när makten är kulturvänster/vänsterliberal är jag lika engagerad mot den som 1982 i Köpenhamn. Därför är jag stolt medlem av danska Trykkefrihedselskabet och rapporterar från våra möten.

Jag slutar med några ord från Jasenko Selimovic, en normal och bildad person till skillnad från oss bildningsfientliga extrema svenskar 

”I Sverige beskrivs bildning som ett ord ’tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar’. Vänstern förklarar den vara del av ’en kolonial västerländsk diskurs’ där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.”

Bildningen och folkbildningen har sitt berättigande när den behövs för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag förvirrar medierna oss och vi tror inte vi ser vad vi ser, hör vad vi hör och känner vad vi känner. För att bli riktiga människor måste vi själva ta oss an vårt bildningsarv och börja orientera oss om vad som händer och vilket ansvar vi har.

Makten kommer inte hjälpa oss, men det gjorde den inte heller 1908 när socialdemokratiskt ledda Hola folkhögskola förvägrades statsbidrag pga. dess tillhörighet till arbetarrörelsen. Att arbetare skulle bilda sig var ett hot.

Kampen fortsätter med nya medel men målet är detsamma: att befria oss genom kunskap, även om den gör ont och motarbetas.  1700-talsfilosofen Immanuel Kants ord om upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet är giltiga idag.

Självförvållad är denna omyndighet när orsaken därtill inte är brist på förstånd, utan på beslutsamhet och mod att betjäna sig av sitt eget utan att ledas av en annans. Sapere aude – ’Ha mod att betjäna dig av ditt eget förstånd!’”

Mod och kunskap, bildning. Tillsammans, folkbildning.

JSj

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre halvdåliga böcker om Indien

 

14024_10204017405103049_3206320540253247318_n

Några rader om tre svenska böcker om Indien – ett område jag är välbekant med sedan mitt första besök 1984, mina arbets- och familjekontakter i Delhi och vidare här på bloggen .

Böckerna går dock inte att rekommendera för den som vill veta något om Indien. De intresserade kan läsa Per Anderssons blogg   , Göran Tunströms Indien- en vinterresa, Jan Myrdals Indien väntar eller varför inte några relativt aktuella analyser från indierna själva; Ramachandran Guhas India after Gandhi, Gurcharan Das India grows at night, Nandan Nilekani Imaging India och många fler som jag inte hunnit med att läsa men det finns massor av bra indisk litteratur på engelska om Indien .  Över till de mediokra svenska författarna:

Henrik  Chetan Aspengren gör stor sak av sitt adoptivskap i boken En dag i Delhi (Norstedts, 2014). Han kom till Sverige ett par månader gammal och växte sedan upp i Dalarna, blev historiker vid London och Uppsala på en avhandling om Pakistan, ärkefienden som han bott i under sina forskarstudier.

Hans bok är bitvis läsbar men har ingen särskild röd tråd bland hans traskande runt i Delhi och Mumbai, vid sitt barnhem i Karnataka och utforskande av några tidiga svensk-indiska förbindelser. Den är inte en historieskrivning, möjligen en post-kolonial metabeskrivning av bilderna av österlandet sett från Sverige.

Göran Tunströms fina skildring från sina rundresor under 1970-och 80-talen är inte alls jämförbar rent litterärt, men kanske var det åt dettta essäistiska och personliga håll Aspengren ville nå  utan att lyckas. Bloggkollegan Thomas Nydahl var dock imponerad.

Nästa bok Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand (Norstedts, 2011) är en skröna om en skånsk reporter på vift i Delhi. Jag har själv ofta haft den rollen, första gången som frilans 1987,  men kan inte förlika mig med hans tramsande. En kärlekshistoria med en gift skönhetssalongsföreståndare är huvudtemat och sedan en skumraskhistoria om hennes make.

Raljant om indierna men inte helt oläsbar, dock inget som man kan rekommendera om man vill veta något utöver de uppenbara klichéerna. Jag ska kanske inte vara för hård mot Bergstrand  vid närmare eftertanke då jag själv använt mig av en del vanliga (miss)uppfattningar om indiskt vardagsliv i min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati   (vilken ingår i min Framtidsmannen ).

Den tredje boken, Erik Anderssons Indialänderna (Bonniers, 2015), är den bästa av de tre, men handlar å andra sidan inte om Indien. Mer om Västergötland, Mongoliet och alla kaukasiska länder däremellan.  Andersson beskriver en svensk amatöretnolog som reser österut och hamnar fel, blir förvirrad, tar om sina försök och dör till sist på resande fot.

Hans vänner och släkt minns honom men är inte riktigt överens. En roman om tolkningar, minnen och missuppfattningar. Av de tre är denna litterärt mest högstående även om den bitvis är tradig och lite väl underfundig. Men om Indien handlar den som sagt inte.

Som sagt var, läs inte böckerna och köp dem inte. Lägg ner din tid och pengar på annat. Res till Indien istället eller  förresten, gör inte det. Stanna och ät en god thali på närmaste indiska restaurang. Den indiska maten är faktiskt bättre här än där.

 

 

 

 

 

 

 

Jag söker nytt jobb

C.V. för Jan Sjunnesson

 

Anställningar

10 år inom lärarutbildning och pedagogik, varav sex år som projektledare vid uppdragsutbildning

10 år som lärare och ledare vid folkhögskola och studieförbund

3 år inom journalistik och opinionsbildning i Sverige och utomlands (se Texter ovan)

3 år som skolledare inom grund – och gymnasieskola

 

Utbildningar

Fil. mag. i filosofi

Fil.  mag. i pedagogik

Folkhögskollärarexamen

Medielinje, folkhögskola

 

Övrigt

Skrivit sex böcker på svenska och engelska (fack- och skönlitteratur, se Böcker ovan) och skriver på en ny om utbildning, innehar körkort och bil, talar flytande engelska, franska och danska samt lite hindi. Bosatt i nordvästra Stockholm.

Född 1958

 

Tacksam för tips !

JSj

 

 

 

 

/Hilsen,

Sjunne

sjunnesson.jan@gmail.com

08/7778277

 

 

 

 

 

 

 

Sanningen om Samtiden: Dyrt, dåligt, fel

DN

 

Dagens Nyheter publicerar idag 14 feb en intervju med mig om mitt uppdrag i den SD ägda webbtidningen Samtiden. För de som känner mig via Facebook och Twitter, läst denna blogg eller träffat mig är detta en överraskning kan jag tänka.

Men ibland är det nödvändigt att sanningen kommer fram, även om den svider, även om den förstör ens framtida karriär, skadar det parti man gillar och hedrar, för i längden är bara sanningen rätt.  Oavsett.

Samtiden hade kunnat bli en bra webbtidning om det givits rätt förutsättningar. Sverige behöver en motvikt mot det PK-etablissemang i medier och offentlighet som jagar varje person som ifrågasätter den officiella bilden av Den Humanitära Stormakten och begär ständigt nya anslag rätt från medborgarnas öppna plånböcker.

Deras uppvridna hjärtan styrs av hot och fruktan från övermakten. Om detta behöver jag inte orda utan ni kan själva läsa vad utmärkta skribenter och vänner till mig som Julia Caesar, Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg, Ingrid Carlqvist, Stefan Torsell, Chang Frick m fl skrivit om. Och det handlar sannerligen inte bara om invandring  och islam. Nog om detta.  Samtiden har en publik.

Men som framgår av DN, så har detta medieprojekt misskötts från start.  Jag insåg tidigt i höstas 2014 att tidningen inte kunde skötas från Budapest och över internet. Om man ska klara av en sådan distansstyrning krävs ansvarsfördelning, arbetsrutiner, beslutsvägar, utvärderingar osv. Dessutom att man ses regelbundet, minst en gång varannan månad.

På Samtiden fanns inget av detta. Inga bestämda tider att diskutera artikeluppslag, ingen uttalad nyhetspolicy, ingen schemalagd nyhetsbevakning, inga publiceringsrutiner, ingenting. Tre personer föreslog hipp som happ lite vad som helst och så blev det några artiklar per dag. Osystematiskt och inte särskilt bra produkt. Därmed blev Samtiden enligt mig en dyr historia och dålig.

Jag skickade under hösten brev på brev till ledningen för Samtiden (Martin Kinnunen och Paula Bieler) och till sist  innan jul 2014 till ägarna, Sverigedemokraternas ledning, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Björn Söder):

Sam
”Jag vet att ni har fullt upp med politiken och julen men tyvärr måste jag be er att läsa detta mail angående Samtiden. Problemen går att åtgärda om ni vill och därför vill jag informera er. Några punkter:
1. Jag är ansvarig utgivare och chefredaktör men kan inte publicera mina  ledare och andra egna texter. Över 80 av mina texter har refuserats inklusive de tre ledare som jag skrivit de senaste två veckorna. Som ledarskribent är det oacceptabelt.
2. Samtiden har ingen redaktionell planering, ingen nyhetsbevakning, ingen nyhetsvärdering, ingen diskussion om uppslag och vinklar. Kommunikationen över nätet sker sporadiskt.
3. De tre anställda har inte träffats fysiskt sedan april vilket innebär att den enda kommunikationen sker över nätet (se 2 ovan).
4. Min kapacitet utnyttjas till kanske 25 % för Samtiden.
5. Tidigare påtänkta chefredaktörer X och Y   har bekräftat vad jag berättar för er. De hoppade av 2012 och 2013 när de insåg hur planeringen var med Erik i Ungern, Annika i Skåne och de ensamma i Stockholm.
6. SVT har bokat in mig till valvakan 22 mars vilket givetvis är bra, men tills dess bör jag även agera som ledarskribent i den publikation jag företräder.
Läget kan förändras när X tillträder 19 jan, oklart som vad dock (enl Martin som chefredaktör, enl henne själv som reporter). Men jag vill ha besked om ni anser att jag ska vara kvar på min post. Som läget är nu är det oklart eftersom mina texter förbli opublicerade, vissa av dem sedan tio månader tillbaka.
Martin var tillmötesgående när vi träffades förra veckan och  han erbjöd mig  att bara vara ledarskribent från den 19 jan. Men av de två senaste veckorna att döma är jag i så fall en ledarskribent bara till namnet. Så kan det inte fortsätta och ju tidigare ni reder ut min och framförallt Eriks roll ju bättre. Mitt förslag är att jag får tillgång till att lägga ut mina texter själv eller att Erik bara håller sig till bildredigering och där det behövs, språklig granskning.
Samtiden har möjlighet att bli vad ni hade tänkt er och jag har massor med förslag på förbättringar för att göra den bredare, mer lättläst och aktuell. Jag tror på att inkörningsproblemen går att reda ut men behöver er hjälp.
Hälsningar,
Jan Sjunnesson, redaktör”
På detta mail fick jag inget svar. Inte ens från den operativt ansvarige Martin Kinnunen.
Han kom till vår redaktion i onsdags, den 11 februari, vilket var första gången han besökte redaktionen. Jag presenterade ett förslag för honom med en reducerad redaktion, 3,25 mot 5 tjänster, vilka alla placerade i Stockholm och på pendlingsavstånd. För besparingen föreslog jag en att vi köpte in en prenumerationstjänst (något Samtiden saknar) och nyhetstjänst (kanske TT igen).
Förslaget avvisades. Erik Almqvist och vår skribent Annika i Skåne, som jag inte sett sedan april 2014, skulle vara kvar.  Resten kan ni läsa i DN idag.
Jag vill passa på att tacka alla krönikörer, debattörer, läsare, tipsare, frilansare och alla andra som bidragit till Samtiden.
Jag inser att SD kommer ta skada av detta, och det är vad som har varit det svåraste under de halvår jag tvekat om hur gå tillväga med att få till en vettig arbetsorganisation utan att röja för mycket.
Att jag skulle göra något som skulle hindra SDs  stora framgång, nu senast nästan 20 % i mätningarna, är inte lätt att bära. Detta fina parti med fantastiska  15 000 medlemmar och sympatisörer och med den mest förnuftiga och hållbara politik jag stött på.  Sällan har jag mött så många engagerade och kunniga vanliga människor runt om i Sverige som när jag varit i SD sammanhang. Hembjuden och i arrangemang.
Men jag vet samtidigt att den illa skötta organisation jag fått insyn i av medieprojektet Samtiden inte har något att göra med SDs politik, dess medlemmar och inte ens hela ledningen.  De ansvariga vet bäst vilka de är och nu vad de borde ha gjort.
På grund av det svenska PK-etablissemangets mobbning och hets mot allt och alla som kan tänkas ha något med SD att göra, eller vara en Sverigevän alldeles utan partiband, blir kritiska reaktioner från en sådan som mig svåra att bära. Lojaliteten mot den Sverigevänliga rörelsen är så stor att man står ut med nästan vilken skit som helst inom den, just för att man är så hatad och hotad, förföljd och trakasserad, missförstådd och förskjuten (ja, jag har ett par familjemedlemmar som gjort detta, gamla Uppsalavänner sedan 1960talet, fd kollegor osv).  Att gå tillbaka till den politiskt korrekta svenskfientliga sidan är inte möjligt, men att stanna kvar och upprätthålla en lögn, i detta fall om SD,  inte heller.
Sanningen är att det enda rätta är att göra vad man tror är rätt och riktigt och sedan betala för det. Att jag skulle få jobb inom SD är väl med dagens löpsedel i DN inte troligt, men inte heller att jag skulle kunna arbeta i den vanliga officiella arbetsmarknaden om jag arbetat för SD, låt vara att jag hängt ut dem rejält.
Sanningen är att jag tror på Sverigedemokraterna och på grund av det valde att berätta om Samtidens misskötsel.  Den blev dyr, dålig och fel.  Det ser alla nu. I det långa loppet är det bra att ansvariga fick idag veta detta via Sveriges största dagstidning.  För SD finns nu en chans att göra om och göra rätt.
Jag är övertygad om att Mattias Karlsson och Richard Jomshof kan reda upp detta. De är båda enormt duktiga killar med bra värderingar och båda på rätt plats. Lycka till !
/Janne S
076/9000 900
sjunnesson.jan@gmail.com

 

 

 

 

 

My collection Philosophy papers has arrived

PH

 

Papers in history of philosophy from Aristotle to Rorty

Table of contents and links to some papers online

Deleuzean time with references to Aristotle, Kant and Bergson

Mahabharata,Montaigne and me

Spinoza and politics

Leibniz on contingency, necessity and freedom

Leibniz’ theory of knowledge

Rousseau’s early critique of philosophy

Kant, Rorty and transcendental argumentation

Nietzsche and Christianity

Heidegger’s fundamental concepts of metaphysics

Rorty on Dewey’s unwanted metaphysics

Pragmatic politics as the theory of liberalism (in Swedish)

These papers were mostly written during graduate studies in philosophy in Sweden (Uppsala, Södertörn), Switzerland (Fribourg) and USA (New School, New York).

To buy the book, click on this picture to the left10859816_10154914101040285_1308028702_n or buy it at Amazon.

 

Utdrag ur min Sverigebok

Skärgård

Några utdrag ur min bok Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation

Svenska eftergifter under andra världskriget

Att skola välfärdsbarn

Familjepolitik

Genus och feminism

Svenskhe(mskhe)ter

Minns ni dessa skandaler på 1970talet?

Ebbe Carlsson affären 1988

Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?

Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen

Mer att reformera

Den nymoderata statsindividualismen

Sverigedemokraterna och kulturvänstern

Svenskhet

Trygghetsnarkomaner och välfärdskonstnärer

Ett normalare Sverige

Tidholmarna

PoTidholm3_FOTO_PETER_HOELSTAD
Foto: Peter Hoelstad

I våras 2014 skrev glesbygdsmarxisten Po Tidholm i vänstertidskriften Dagens Arena om ”den svenska kolonin” Norrland som det sista motståndsfästet mot rasism. Han ondgjorde sig alltså över att Jimmie Åkesson och riksdagsmannen Mattias Karlsson haft fräckheten att bege sig till hemtrakterna norr om Dalälven för att söka fler väljare i den röda norra landsändan. En plats där man bjuder inbrottstjuvar på kaffe. Samma tirad mot SD drog han som Sommarpratare i Sveriges Radio .

Jag lämnar hans ovederhäftiga genomgång av varför norrlänningar ska anses vara bättre än andra svenskar och begrundar det faktum vem Po Tidholm är i denna debatt. Visserligen kan man välja att bemöta honom i sak, som att hans hemkommun Söderhamn valt att hyra ut tomma bostäder inom allmännyttan till Migrationsverket som betalas av statsbidrag på fyra år. Men sedan då? När kommunen ska ordna arbeten till de lågutbildade och inte fullt svensktalande flyktingarna som rotat sig i en ort varifrån svenskarna lämnat och statens pengar är slut? Det fenomen Po Tidholm kallar den ”globaliserade kvartalsekonomin” har byggts in i kommunen via storskalig global invandring på korta kommunala kontrakt. Illa.

40-TALISTER

Men vi lämnar Po med sina rundringningar till forskare i Umeå och funderingar om hur det kan komma sig att de snälla och röda norrlänningarna valt att bli elaka rasister. Hans utgångspunkt måste granskas och då handlar det inte om SD och Norrland 2013 utan om S och Stockholm 1970.

Som några av de första i vad som skulle kallas ”Den gröna vågen” flyttade hans far Thomas och hans mor Anna-Clara Tidholm till just Norrland 1970. De var alternativodlare, hippies och bohemer och hade sysslat med konst, musik och happenings i Stockholm. Pappa Thomas Tidholm skrev dikter och spelade i den legendariska proggorkestern Träd, Gräs och Stenar, och mamma Anna-Clara tecknade och gav ut fantasifulla barnböcker, möjligen kallades böckerna proggiga de med, se Kalle Linds roliga analys på Youtube.

40-talister var det sena 1900-talets anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser som gick långt ut över tidigare bohemiska och avantgardegrupper under mellankrigstiden. Dessa barn som föddes mellan 1940 och 1948 behöver knappast presenteras, men några hållpunkter är åren 1967 Summer of Love i San Francisco, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1971 almstriden i Stockholm. Ulf Lundell (född 1949) hyser hatkärlek till dem och kallade 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna i denna grupp för ”vasastaniter” i romanen Sömnen. Själv var han mer bohem och arbetarautodiktat.

Tillbaka till Tidholmarna.

Thomas Tidholm är född 1943 (samma år som Beatlaren George Harrison) och Anna-Clara 1946 (samma år som rockpoeten Patti Smith). Alla som föddes på 40-talet kvalificerar inte sig att kallas för äkta 40-talister i författaren Ludwig Rasmussons bemärkelse i boken med samma namn, men paret Tidholm uppfyller samtliga kvalifikationer. De var sanna mot sina övertygelser om att stadslivet, socialdemokraternas klassamarbete och kapitalismen förstör de äkta naturliga levnadssätten och styrde upp mot Arbrå samma år som Sveriges hippies och mer vildare folkmusiker debuterade på Festen på Gärdet 1970, året efter Woodstockfestivalen i USA. 1971 föds Po och 1977 hans bror Svante. Därmed är de bärare av en annan generation, 70-talisterna.

70-TALISTER

Dessa barn födda mellan 1970- 1979 kan i sin tur bara kallas för 70-talister om de fötts och fostras av just äkta 40-talister som Thomas och Anna-Clara Tidholm. Alla som föddes på 1970-talet blev inte 70-talister men många fostrade med TV2s program Ville, Valle och Viktor, och Kapten Zoom, Tårtan, Knuff och Staffan Westerbergs lätt maniska utfall mot konventioner. Skådespelaren Westerberg har senare berättat att hans antiauktoritet berodde på alltför högborgerlig familj som heller inte lät hans homosexualitet komma till uttryck. Därför måste han visa upp sina terapibehov i rutan framför Svante och Po. Nåväl. Vad utmärker då de äkta 70-talister som fötts av äkta 40-talister?

Jo, de har sällan hindrats i sina utforskanden av sina och andras kroppar, visat upp sina naturliga känslor när och hur de så velat, och ställt krav på vuxenvärlden. Antiauktoritära föräldrar fostrar (ibland) antiauktoritära barn. Lars von Trier är ett undantag men så är han ju född 1956. Internationellt sett så finns 70-talister i hela västvärlden men de har fått sitt främst uttryck i två länder där 1968-generationen fick genomslag i offentligheten: Sverige och Frankrike (se filmen ”Jonas som blir 25 år 2000”)

70-talisterna är den slackergeneration (Generation X) som efter 2000 dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40-talistföräldrar som inte kunde få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. Sambandet mellan föräldrar födda på 1940-talet och barn födda på 1970-talet gick främst över statens institutioner (skola och statsmonopol i tv/radio), folkrörelser och, i mindre grad, populärkulturen. I båda sfärerna arbetade 40-talisterna och kunde på så sätt fostra sina och andras barn att kämpa mot miljöförstöringen, klassamhället, patriarkatet, imperialismen, det hemska vapnet Lumor som de elaka kungarna i Västerlandet använde mot stackars ulltotten Yllets vänner (Nationalteaterns Kåldomar & Kalsipper 1979). En infantil världsbild där Sveriges solidariska samhälle hotades av profitörer som den koleriska pengasmugglaren Gösta (Sällskapsresan) och den girige Wall En-Berg (Jönssonligan).

Ur medieforskaren Ingegerd Rydins analys av 1970-talets barnprogram:

”Det gällde att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro. Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m”.

Se min tidigare analys av generationerna från 1940 och framåt.

EFTER 2000

Vad som skett de senaste decennierna är att 70-talister som Po och Svante Tidholm tagit sig in i offentligheten där de självsäkert har fortsatt samma kulturradikala segertåg som mor och far inlett 1968. De har sällan mött något motstånd eftersom de fostrats i politiskt korrekta värderingar. I huvudsak socialdemokratiskt/socialliberalt/ socialistiskt/miljöplanekonomiskt mot vad de och deras föräldrar uppfattat som konservativt och kristet, traditionellt och alltför västerländskt.

De har fått veta under hela sin uppväxt att de och deras föräldrar har rätt och är därför ovana vid att kritiker av deras grundvärderingar kan ha något att tillföra. Anders Lokko bangar skallen till London Calling (Clash 1980) när han nyligen flyttade tillbaka till Stockholm från London och upptäcker att numera är inte alla svenskar lika kulturmarxistiska som han . Han förmår inte argumentera sakligt utan faller ned i känsloutbrott. Ett säkert grepp av de känslosamma 70-talisterna, som sällan förlorar ett tillfälle att flytta från fakta till fantasier.

PO TIDHOLM

Men vad har då detta med stackars Pos Norrlandsartikel att göra? För det första så bygger den på romantiska förutsättningar om Norrland som han vet går hem i sosseleden och bland de som vill vara äkta norrlänningar. För det andra så visar han fram sin egen oförmåga att förstå Sverigedemokratiska sympatisörer på ett silverfat, visar hjärtnerven för läsaren och skriver att ”Men en del av mig är ambivalent. Är det verkligen mitt ansvar att försöka förstå de som blivit rasister?”

Och vidare, är alla norrlänningar som inte ser framtiden i att nu ”flyttar somaliska asylsökande in i det som för inte så länge sedan var ortens mest moderna bostadsområde” verkligen rasister? Po trevar med begrepp som ”missmod, missnöje och proteströster” och talar faktiskt med några SD företrädare men kommer inte vidare.

Hans världsbild är på glid från den kokong hans generation levt i sedan 1970-talet. Dessa 30- 40-åringar skriver i tidningarna, sänder från Radio- och TV husen, men lever i en annan tid när de kunde slåss mot de elaka kungarna från Västerlandet och vinna medan mamma och pappa applåderade. I hans radiokrönika i P1s kvalitetsprogram God Morgon Världen 28 mars kan han inte förmå sig till att inse att den svenska autonoma vänsterns våld är lika illa som högerns nazistiska. Vänstern menar väl säger han och etablissemanget nickar instämmande, såsom Ann Heberlein, Statens Medieråd, ja även Reinfeldt på sin tid, och alla med inflytande liksom Tidholmarna. Po har blivit en kulturpamp.

PERSONLIGEN AVSLUTNINGSVIS

Men Po är som tur är en utmärkt musikskribent som en gång ledde mig till musikern Daniel Lanois verk. Vi har träffats några gånger och alltid haft kul. En sällsynt trevlig och fin ung man på 42 år nu med fantastiska föräldrar vars musikaliska och litterära alster jag vuxit upp med. Jag förstår Pos kulturradikala generation helt och fullt. Men de måste växa upp och ta ansvar.

Själv är jag född 1958 och köpte Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsipper redan 1979 för att fostra mina framtida barn och läste sedan högt för dem ur Anna-Clara Tidholms Resan till Ugri-La-Brek.

————–

Ni har köpt en lampa

Ni har köpt en lampa för att
kunna se era möbler

Möblerna har ni för att
vara människor
och sitta i dom

Ni sitter i dom och röker
cigaretterna

Ni håller om varandra
och längtar tillbaka till
savannerna

Sekunderna går
minuterna och timmarna
Dagar veckor och år
Sekler läggs mellan er
och savannerna

Ni har redan valt
lampan och möblerna och cigaretterna
inte savannerna

Thomas Tidholm, ur diktsamlingen Jag var en dålig hund

Tio skitår

JSj
Foto: Sven Pernils

Sverige har ett skitdecennium framför sig, 2014 till 2024. Dessa år kommer präglas av ständig kamp om makt mellan alltmer vettiga folkvalda och ovettiga förvaltningar. Låt mig förklara:

Om en majoritet av resonabla väljare skulle få inflytande i valen 2014, 2018 och 2022 så skulle deras folkvalda representanter ändå inte påverka särskilt mycket. Det beror på att makten inte ligger i regering och riksdag utan i förvaltningar och medier. Strider kommer utkämpas på minsta förskola och skolmatbespisning mot de demokratiska beslut som tagits av fullmäktige och myndigheter. Tio år av ständiga strider om minsta gratisfrukost i grundskolor i utanförskapsområden. 10 skitår.

Jag ser sju områden som i fallande grad kommer förändras på grund av uppenbara missförhållanden. För de flesta är dessa områden redan kontroversiella men inom ett par år kommer alltså alla sju vara i gungning ordentligt. Först ut är, givetvis, invandring och integration.

Första området – Invandring och integration:

Värderings- och kulturkonflikter, parallella samhällen och rättsskipning, asylbedrägerier, gratis sjuk- och tandvård till illegala utlänningar, social och ekonomisk kollaps i utanförskapsområden, våld mot polis, brandkår och så vidare. Bland väljarna ökar stödet för Sverigedemokraterna liksom för själva frågan om invandring som prioriterad valfråga. Skulle SD växa och skulle något annat parti gå det föraktade partiet tillmötes om inte 2014 så 2018 eller 2022, så skulle de särintressen som lever av invandringen på något vis eller som känner sig goda genom att understödja den nuvarande tragiska utvecklingen bekämpa varje demokratiskt beslutat initiativ. Förortsbibliotekarier, SFI- lärare, integrationskonsulter, aktionsgrupper, multikulturella artister, arbetsförmedlarnas satsningar på utlandsfödda och alla som vill känna sig extra godhjärtade men inte betala själva kommer som nu utnyttja skattemedel för att hjälpa de stackars papperslösa, EU-migranterna, de som inte lärt sig svenska efter 10 år och alla andra behövande. Välfärdssektorns alla möjligheter att bjuda på resurser utnyttjas redan till bristningsgränsen av de rödgröna och migrationsliberala offentliganställda vilka kommer se sitt slöseri med skattemedel på oansvariga som civil olydnad och radikalt uppror mot ett hjärtlöst demokratiskt system.

Andra området – Skolan

Jan Björklund & co vet exakt vad detta inlägg handlar om. Han har som folkvald utbildningsmister sedan 2007 sjösatt över tio reformer som fått stöd av riksdagen men motarbetats av Skolverket, Skolinspektionen, lärarutbildningarna, de pedagogiska forskarna, Lärarförbundet, halva Lärarnas Riksförbund och Sveriges Kommuner och Landsting liksom av stora delar av föräldrarna och eleverna, i synnerhet deras företrädare. Vissa föräldrar som röstat rationellt kommer agera irrationellt vad gäller deras egna barn. Björklund har rätt i allt och har om något gått långsamt fram med nyordningen efter de socialdemokratiska misstagen (där borgerliga skolpolitiker sannerligen inte protesterat tillräckligt). Svensk skola kommer falla ytterligare men våra lärare kommer fortsätta att vägra hålla ordning i klassrummen, föräldrarna fortsätta curla sina glin och rektorerna mesa vidare. Fram till 2020 kommer inga PISA/TIMMS trender peka uppåt hur många viktiga och korrekta beslut om skolan som röstas fram och beslutas.

Brott

Inom polisen kommer fortsatta omorganisationer leda till tappat fokus och några straffpåföljder kommer inte ges trots att riksdagen beslutat. Domarkår och polisledning är inte beredda att tillämpa hårdare tag utan vill hellre ha status quo. Nya påföljder (SOU 2012:34) kommer kanske få igenom sina förslag under decenniet men den tillåtande hållningen mot brott som upprätthållits sedan 1960-talet är fortsatt stark inom åklagarväsendet. Först när vapenkontroller vid rättegångar och attacker mot anställda inom rättsväsende och polis ökat kommer man inse situationens allvar.

Socialvård

Socialtjänstlagens tredje paragraf från 1980 om att ”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver” kanske modifieras men lokala socialförvaltningar kommer agera som Malmö gjorde i november 2013 då man beslöt betala ut bidrag till illegalt vistandes familjer. Överallt kommer strider uppstå mellan beslutande lokala församlingar och deras förvaltningar å ena sidan, och riksdagen och myndigheter å den andra. Med hänvisning till det kommunala självstyret kommer kommunalanställda och ibland även lokala folkvalda nämnder fortsätta delar ut pengar som de beskattat sina kommuninvånare med. Med hänvisning till Barnkonventionen kommer lokala folkvalda i förvirring och välmening agera alla goda gåvors givare tills pengarna tar slut. Landskrona, Borlänge, Gävle m fl. städer kommer drabbas av social och ekonomisk kollaps när alla heltidsarbetande flyttar ut till förorter utan samma generösa men ohållbara inställning.

Sjukvård

Liksom i skolan finns gott om godhjärtade men felinformerade och lagstridiga anställda som vill hjälpa till genom att använda lokaler och utrustning till vårdbehövande som inte landet har ansvar för. Om riksdagen skulle få en majoritet säg 2018 för att avskaffa den otillständiga Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd, så skulle ändå systemet fortsätta, låt vara med hänvisning till den Hippokratiska eden som givetvis ger läkare frihet att i sina hem eller privat ordna behandling men som inte stipulerar att den offentliga sjukvårdens resurser ska användas. Här liksom vid domstolarna kommer attacker och bråk vid akutmottagningar eskalera när utsatta folkgrupper inte får det bemötande de anser sig ha rätt till. Skulle beslut om att inte ge resurser till illegala utlänningar genomföras kan sjuka inom denna grupp påräkna stöd från aktionsgrupper som paraderas med plakat vid akutintagen, trots att landsting beslutat om stopp.

Ekonomi och näringspolitik

Med en av fem vuxna svenskar på bidrag finns anledning att minska bidragsberoendet men å andra sidan röstar bidragsmottagarna. Skulle politiker vara benägna att våga fatta kärva beslut om socialförsäkringarna kan det gå som Kjell-Olof Feldt spådde en gång: Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt och när det blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent. De 40 % av statsbudgeten som flyttas runt i transfereringar är en grundbult i den svenska välfärdsstaten men bör reformeras för att skapa tillväxt som kan betala välfärden, privat eller offentligt. Påfrestningarna kommer öka på arbetsmarknadens funktionssätt och företagsklimat vilka båda kan givetvis förändras men diffus miljölagstiftning, krångligt regelverk för företagande och frånvaro av incitament för arbetssökande.

Infrastruktur och säkerhetstjänst

Sverige har haft många problem med kollektivtrafik och järnväg de senaste åren. Gissningsvis kommer problem kvarstå till man beslutat att infrastruktur liksom försvar och krisberedskap tillhör ett lands kärnuppgifter. Den svenska staten har i allför hög grad tagit ansvar för ett otal mindre viktiga områden som i sin tur borde ha varit medborgarnas, så att tsunamivågor, statsmannamord och terrorattacker kunnat ske. SÄPO:s tvekande hållning till islamistiska Hizb ut-Tharir och invånare som far till Mellanöstern för att kriga med jihadister är möjliga att styra upp bättre. Månhända kommer fler illdåd och trafikinfarkter ske innan ansvariga reagerar men det krävs oerhört mer fokus av regering och de högsta ansvariga för att skydda landet och medborgarna än vad som görs idag.

Forskning och högre utbildning

I två hänseenden saknas kompetens inom forskning och högre utbildning; dels saknas ingenjörer, tekniker, naturvetare i tillräcklig utsträckning för att bemanna våra industrier och forskningslaboratorier, dels vågar inte forskare idag axla de forskningsuppdrag som det mångkulturella och delvis söndertrasade svenska samhället uppvisar alltmer. Under perioden 2014- 2024 kommer beslutsfattare eventuellt ge dylika uppdrag till akademin men professorerna kommer tveka att beforska frågor om migration, kriminalitet, demografi, kulturer, ursprung, tillit, genus, nationalism och liknande frågeställningar som under detta skitdecennium kommer plåga befolkningen i Gottsunda, Akalla, Biskopsgården och Fosie. De kommer aldrig få veta varför f.d. jugoslaver i Värnamo arbetar mer än smålänningarna eller varför vietnameser aldrig söker socialbidrag. Kanske bortemot år 2020 kommer några forskare sluta sig samman och skydda varandra mot beskyllningar men dessa områden tillhör de absolut sista att ändra sina uppfattningar om vad som kan sägas och studeras. Akademisk frihet är okänt till år 2022.

Medier och kulturliv

Så kommer vi till den sista bastionen för de korrekta åsikterna och manipulationerna – medierna. När statsteve blev fritt 1987 och statsradion 1994 gick många vanliga svenskar över till de kommersiella lättare kanalerna och slutade med dagstidningar. Vad som skett under 2010-talet är att även medelklassen hoppat av statsmediernas monopol och sökt sig till alternativa nyhetssajter på internet. Eftersom journalister i stor grad röstar med de rödgröna och vill styra folks åsikter kommer de kommande tio åren vara urjobbiga. De kommer kritiseras än mer än vad de gör idag. Vanliga svenskar kommer alltid kolla alternativa medier först, precis som polisen gör idag med Flashback för att se vad som hänt. Medierna kommer göra allt för att få förnuftiga folkvalda efter 2014 att framstå som giriga och elaka. Journalister vet alltid bäst och är det så att folk valt företrädare som vill minska förmåner, bekämpa islamism, inte dela ut skattefinansierad välfärd till de som inte tjänat ihop den och så vidare, en rimlig policy i alla normala västländer utom Sverige (och det oljerika Norge), så kommer de som lever av opinionsbildning och att beskriva verkligheten förlora till sist. Men de kommer strida till den 31 december 2022 eftersom förnuftiga väljare valt bort dem, dels som lyssnare, dels som väljare när public service måste tjäna in sina egna kulor. TV4 är möjligen något snabbare i vändningarna om vi får en förnuftig majoritet 2018 men å andra sidan är denna kanal om möjligt mer skitnödig än SVT.

Varför invandring och skolväsendet först kommer skita sig beror på att de som bor i utsatta områden redan har fullt upp med problem som bara kommer förvärras de närmaste åren. Men eftersom inga journalister bor där eller ens inser vad som sker blir det inget sänt och skrivet om detta. Tvärtom kommer journalisternas och forskarnas områden sist i denna framtidsspaning. Det beror på att de isolerat sig och sist kommer fatta vad vidden av misären i skola, sjukvård och den social-ekonomiska kollapsen i utanförskapsområdena. Dessa tankens arbetare inom medier, kulturliv och universitet har haft ett sekel på sig att dominera det offentliga samtalet genom försåtligt dominera medborgarnas åsikter. Hegemoni kallade marxisten Antonio Gramsci företeelsen att osynligt smyga på medborgarna vänsteruppfattningar via medier och kultur.

Från Lukács tankar 1920-talet om att dominera medvetanden inom arbetar- och borgarklassen när klasskampen inte övergått i revolution i västvärlden under första världskriget över de tyska arvtagarna inom Frankfurterskolans kritiska teori till den brittiska Birminghamnsskolans kultursociologi, den franska poststrukturalismen och amerikanska cultural studies har svenska kulturradikala och sk progressiva redaktörer, akademiker, kyrkfolk, konstnärer, författare och artister lärt sig sedan 1945dominera tankeliv och debatt med oändligt mer offentligt finansierad och distribuerad makt till förfogande än i något annat land. Kulturmarxisterna har etablerat sin hegemoni genom att agera som ett avantgarde där socialdemokrater, kulturradikaler och socialliberaler hängt med så gott de kunnat och ofta i strid med sina egna ideologier.

Vi kloka svenskar oavsett ursprung har tio skitår framför oss, en strid om minsta halalfria matbespisning och gratis biblioteksböcker till papperslösa. Först blir det värre, sedan vänder det men de som kommer fatta sist är de som studerat längst och ska berätta för oss vad som händer.

I min debatt- och historiebok Sverige 2020 tror jag det vänder redan då, liksom i romanen Framtidsmannen. Gardera ändå med fem skitår till.

Sagolandet Sverige

tove-framtidsland-170px
I boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011, Hjalmarson & Högberg) intervjuar redaktören Tove Lifvendahl utlandssvenskar, forskare och företagare om Sveriges roll i världen. Flera kapitel om emigrationen sedan 1800-talet ger bakgrund till dagens svensk-amerikaner och andra utlandssvenskar som nu flyttat ut till andra länder, som Singapore, Spanien och Ryssland.

”Sagolandet” i bokens titel hänvisar till en omdiskuterad dokumentärfilm som regissören Jan Troell gjorde 1988, där bland annat den amerikanske psykologen Rolly May analyserade vårt land, se klipp . Sverige var ett land utan ett mysterium sa han, ett materialistiskt och överrationaliserat sagoland där myndigheter sagt sig veta vad medborgarna bäst behövde och därför styrde deras liv in i minsta detalj.

I boken möts många berättelser om saknad och hemlängtan och om vad vi i den svenska kulturen inte förstår i nya möten med andra länders kulturer om vi flyttar. Att veta bäst verkar vara svenskarnas utgångspunkt när de flyttat utomlands, men snart så vänjer de sig vid att sina nya grannar och arbetskamrater nog kan veta något också. Svenskarna öppnar upp sig utomlands, de är mer generösa och inte alltid så tysta.

Några lärdomar från de utflyttade svenskarna i fem punkter:

* Sverige är ett land där det finns mycket att vara stolt över

* Det finns bättre sätt att lösa somlig saker än vi gör i Sverige

* I Sverige missunnar man varandra stora framgångar, utom inom sport, musik och spel

* Det svenska samhällsklimatet uppmuntrar inte människor att växa och förändras

* Svenskar är inte intresserade av att höra hur andra löser saker

Den sista punkten är särskilt tydlig när utlandssvenskar flyttar tillbaka. Vad de lärt sig och varit med om är ointressant och oanvändbart för svenskt arbets- och sällskapsliv. Lifvendahl menar att svenskar i Sverige blickar för mycket tillbaka till ett svunnet sagoland, något som de utflyttade visserligen också gör men de vet å andra sidan att detta sagoland bara är en saga.

Mina egna utlandsflyttar och internationella erfarenheter har jag skrivit om här;
https://sjunne.com/2014/11/07/jag-en-landsforradare/

https://sjunne.com/2013/03/03/mitt-internationella-liv/

”36 hours in Stockholm, yeah”

NYT sthlm

Vad man som välbärgad amerikansk turist kan göra på 36 timmar i Stockholm berättades i New York Times i somras under rubriken ”36 hours in Stockholm”.

Starta på några Östermalmscaféer och sedan till några Norrtullsgallerier med Sven-Harrys Konstmuseum intill i Vasaparken, lyssna på Kents melankoliska låter på trendkrogen Lilla Ego för att sedan ta en drink på det HBTQ vänliga Häcktet på Söder.

Nästa dag kan med fördel spenderas på en skärgårdsutflykt till den nya konsthallen Artipelag och kryssa tillbaka för lite ”fika fun” på innefiket Johan & Nyström vid Södra Station. SoFo- shopping på Söder ett måste, sedan mat på Gastrologik med bakfickan Speceriet och en helkväll bland barerna i Gamla Stan.

Slutligen tar betar man av Hornstull, Djurgården och Hammarby Sjöstad. Kanske något för svenskarna att pröva också.

Sakkunskap om potatissorter och annat viktigt

potatis18s

När vi läser tidningar, webbsidor eller lyssnar på radio och teve så sköljer osorterade åsikter och fakta över oss. Samma sak om vi lyssnar på en politiker eller en aktivist. För en vanlig människa blir informationen lätt ohanterlig och man sållar bort sådant man inte vill veta något om, inte känner till eller som motsäger vad man anser eller vet. Det är inget konstigt med det.

Vad som emellertid kan få en att någon gång vilja ta sig an något nytt, besvärligt eller något som går emot ens värderingar är om en person verkar veta vad den talar om. Ämnet är nästan likgiltigt.

En gång i Danmark slog jag följe med två herrar som diskuterade potasissorter. Den ene svensk, den andre dansk. Jag tror de var odlare eller potatisbönder av något slag som knappt lyssnade på mig när jag mumlade något om King Edward och mandelpotatis. De var uppe i minst trettio sorters potäter och deras smakkvaliteter, långt långt bortom kategorierna fast och mjölig. Ändå lyssnade jag fascinerat. Deras hängivelse var total, men framförallt de djupa breda kunskaperna om potatisens alla varianter och odlingsvillkor i vår karga nord. Den är trots allt en sydamerikansk växt som ni väl visste, eller hur?

Detta att veta något, nästan om vad som helst, inger respekt. Vissa fastnar i en viss tidsålder och vissa kulturuttryck som den nyligen bortgångne konsthistorikern Torsten Ekbom. Men hans studier av europeisk modernism blev aldrig ensidiga eftersom han varierade den estetiska fantasins teman i det oändliga mellan impressionistmålarna Salon des Refusées i Paris 1863 till sina samtal med den amerikanske kompositören John Cage i början av 1960-talet. För Ekbom fanns alltid trådar tillbaka och framåt, allt i den europeiska konsten hängde ihop som i en vacker konsert .

Samma sak med författaren Carl-Göran Ekerwald vars litterära biografier av egensinniga tänkare genom den västerländska kulturhistorien lägger till något för varje gång han tampas med dem för vår räkning och skriver populärvetenskapligt och engagerat. Ekbom och Ekerwald ville kanske någon gång föra fram ett stridsrop för eller emot något, särskilt Ekerwald, men liksom potatiskännarna var de alltför uppslukade av sitt ämne för att egentligen vilja strida. Det räckte med att de bjöd på vad Man Ray eller Shakespeare har att säga oss idag. En ny smaksensation av något så urbota vanligt som potatis. För Cage 4 minuter och 33 sekunder bakgrundsljud.

Finns några liknande lärdomsgiganter idag ? Jodå: Dick Harrisson, Horace Engdahl, Ulrika Knutsson, Peter Englund, Ulf Danielsson och andra som du som läser detta säkert känner till. Du kanske har lyssnat på dem i radio eller sett dem i något teveprogram eller läst något av dem. Varje person har någon som de respekterar för hans eller hennes sakkunskap, oavsett åsikter. Det är dit jag vill komma: respekten för sakkunskap och oviljan att dras med in i propagandan, det där ointressanta samtalet som man förstår ska sluta i en bestämd slutsats: Meningsmotståndarna har fel, jag har rätt.

Dessa åsiktsmånglare har övertag ju kortare tid en läsare på internet eller i tidningen vill ägna sig åt att läsa. Genom att lägga fram två- tre fakta och händelser som kanske hänger ihop och sedan en slutsats så kan man få till en åsikt på en krönika eller nyhetsartikel om 2500 tecken. Åsiktsdriven journalistik är den dominerande journalistiken idag. Att skilja på ”news and views” ter sig alltmer gammaldags.

Den gamle journalisträven Anders R. Ohlsson skrev i Sydsvenskan 2005 att svenska journalister är drivna av den så kallade ”something-has-to-be-done” journalistiken. De beskriver en förfärlig internationell krigssituation, ett nytt farligt ämne i maten, en social brist och skriver sedan en larmrapport där lösningar produceras i takt med reporterns indignations-och blodsockernivå.

Resultatet blir att ansvariga företrädare, politiker eller någon grupprepresentant ställs till svars inför något de möjligen vet något om, eller kanske borde veta något om. Javisst begår folk, inklusive förtroendevalda, privatpersoner och byråkrater, fel. Men ibland kan åtgärderna förvärra läget. Att avvakta och tala med några mer insatta och kanske sakliga personer som inte omedelbart säger emot reportern eller håller med är ofta mer angeläget, men tidspressen och kravet på att föra fram en viss åsikt kräver korta texter, korta lösningar, kort tänkande.

Svenskarna har alltid varit ett saktmodigt folk liksom de andra i Norden. Långbänk och kohandel, kompromisser och utredningar, samförståndssträvan och konsensus, har varit det mest frekventa sättet att behandla frågor. Jo det finns ett pris och det beskrivs i den norske författaren Sandemoses danska by Jante. Men samtidigt kan priset vara värt allt långsamt och nordiskt bonnigt jämkande. Att alla berörda instanser ska kunna få skriva remissvar till statliga utredningar är inskrivet i grundlagen. Dock har även riksdagens utredningsväsende, Statens Offentliga Utredningar (SOU), sedan 1990-talet drabbats av krav att snabbt leverera beslutsunderlag, allt oftare med regeringsdirektiv som redan från början bestämt vad resultaten ska vara.

Har man inte sakkunskap som kommer av erfarenhet eller utbildning får man lita på andra och sedan försöka bilda sig en uppfattning. 31 år unga Annie Lööf har visserligen en jur kand men knappast inte erfarenhet av något särskilt. Här är inte platsen att recensera hennes insatser och hon har fått löpa gatlopp i spalterna nog, kanske oförskyllt.

Men lyssna på hennes partikollega Eskil Erlandsson när han talar om grisuppfödning, EU-parlamentarikern Peter Nalle Lundgren när han pratar om transporter, läs vad socialdemokraten Johan Westerholm vill få veta vad MP anser om svenskt jordbruk, eller vad Per Gudmundson fått reda på om svenska jihadister.

Man kan läsa och lyssna på alla dessa personer utan att dras med i en åsiktsgemenskap för de kan sina ämnen. Jo, några av dem vill nog driva vissa lösningar men de vet vad de talar om. Vi som bara sitter där med några kokta potatisar får i alla fall lite sakkunskap och det är vackert så. Tugga långsamt.

Att vara saklig innebär att använda orden väl och inte ursäkta sig för att intellektet tas i bruk. Som hos Lars Gustafsson i förordet till samlingen Kommentarer 1972
1456738_10203199380972957_1319147413813967421_n