Kategoriarkiv: Kultur

Skandinavisk kulturkamp, Norge, del 2 på Katerina Magasin

http://katerinamagasin.se/skandinavisk-kulturkamp-norge-del-2-islamkritik-terrordad-och-nagra-markliga-debatter/

Sverige sett utifrån – utlänningar om svenskar och Sverige från 1969 till 2014

 

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? I denna artikelserie presenterar jag ett 30-tal skönlitterära författare, debattörer och forskare som funderat på detta.

De är alla födda utanför Sverige, men har antingen flyttat hit för kortare eller längre tid, eller skrivit om svenskarna och Sverige.

För dem är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som de funderat över och skildrat. Från Susan Sontag 1969, Jörn Donners och Theodor Kallifatides 1970-tal över millennieskiftet till Qaisar Mahmood, Nima Dervish och Michael Booth 2014. För mina egna tankar, se utdrag ur min Sverigebok.

Några av texterna har tidigare publicerats i Samtiden och på min blogg, där ni kan hittar bilder och referenser. Jag har också samlat dem i tryck i skriftsamlingen Livsvatten (2017). Hela texten som pdf.

***

Ramparts Magazine 1969

SONTAG 1969

Den amerikanska författaren och filmaren Susan Sontag vistades sju månader i Stockholm år 1969. I ett brev till sin tidskrift, den alternativa hippa Ramparts i San Francisco, berättade hon om sina erfarenheter av den coola socialistiska utopin Sverige.

Även om hennes intryck är fyra decennier gamla finns förvånansvärt mycket överensstämmelse. Hon såg svenskar, inklusive svenska hippies och bohemer vid 1960-talets sista år, som försiktiga och trevliga, barnsligt självcentrerade och alltid med stor självbehärskning. Den hårda aggressionskontrollen görs av varje enskild svensk själv hävdade hon. Tystnad är svenskens nationella särdrag med vissa undantag. Sontag märkte att svenskarna alltid berättade för andra när de gick på toaletter och vad de skulle göra där.

Att vara bland folk är som att vara på arbetet för svenskarna och många klagade på hur trötta de var på att ha folk omkring sig och tvingas prata. För en New Yorkbo som Susan Sontag var detta beteende obegripligt. Hon märkte också att stadslivet i Stockholm var raka motsatsen till smältdegeln New York.

Vad som gjorde skillnad för svenskarna var alkoholen. För unga och gamla blev det plötsligt tillåtet att uppträda larvigt och galet, raka motsatsen till deras uppträdande innan berusningen. ”Svenskor vill bli våldtagna”, noterade hon när alkoholen förändrade svenskarnas relationer.

Hon trodde inte för ett ögonblick att socialdemokratin eller välfärdsstaten var ansvariga för de djupare defekterna i svenskarnas uppföranden, utan att de berodde på gamla traditioner från den svenska landsbygden och de lantliga men nu stadsboende svenskarnas brist på självförtroende i modernt umgängesliv.

Den svenska blygheten är närmast sjuklig menade hon. Extremt patologisk. Ändå hängde hon med de mest hippa och avslappnade svenskarna i Stockholm Woodstockåret år 1969 som år 1970 skulle arrangera Festen på Gärdet i Stockholm, städat och korrekt med polistillstånd.

Hon finner de svenska kvinnorna vackra, men männen ännu vackrare. Dock gör deras kroppshållning och uttryckslösa ansikten inte skönheten rättvisa. Stela ryggar och axlar, knappt rörliga huvuden och låga röster gör svenskarna mindre attraktiva än de kunde vara.

Sexbutiker med filmer och dildos var nytt för henne 1969 men verkar bara göra svenskarnas sexliv än mer ointressant och mekaniskt. Undantaget är undergroundtidskriften PUSS som gavs ut under några vilda år vid denna tid av bland andra Carl Johan de Geer och andra bohemer.

Susan Sontag är imponerad av Sveriges acceptans av ungdomsuppror som när långhåriga värnpliktiga tillåts marschera tillsammans med de andra snaggade. Ingen stöts ut, alla ska med.

KALLIFATIDES 1970

Theodor Kallifatides har gjort sin resa från Grekland till Sverige 1964 som ung man och kommunist till ett tema i många tragikomiska berättelser. De första diktsamlingarna handlade om livet i exil undan militärjuntan och den första romanen hette faktiskt Utlänningar (1970).

Han lärde sig svenska nog att studera filosofi på universitetet efter något år här medan han diskade på restauranger på Södermalm i Stockholm från att ha börjat som potatiskirurg, dvs. att skala potatis.

Utlänningar tål att läsas om igen idag för den visar hur Stockholm kunde te sig vid mitten av 1960-talet för en nyfiken sydeuropé. Kallifatides anländer till Centralstationen med sin hand hårt knuten om den kroppsdel han varit så stolt över hemma.

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”

Men ensam i vänthallen på Centralen blir hans lem fruktansvärt liten, hopkrympt som en mask som vägrar sträcka ut sig i normallängd i den kyliga svenska natten. Hans och andra mäns könsorgan bildar en blåröd tråd i denna debutroman där han sakligt redovisar sexuella tankar och erfarenheter. Inte olikt vad Ivar-Lo gjorde några decennier tidigare med viss värme och humor i bilderna av ensamma trånande män och ofta ledsna svenska kvinnor.

I Grekland hade han sett några scener från en Bergmanfilm och börjat studera svenska med hjälp av en språkkurs på grammofonskiva. ”God morgon” är det enda ord han kan och med det gick han från Centralen på kvällen till esplanaden Kungsgatan 28 men det är inte bara fel tid att säga god morgon, adressen är felskriven. Det skulle stå Kocksgatan 28, ett kyffe i de mest nedslitna kvarteren runt Mosebacke.

Där flyttade han in i ett rum med tre andra greker och började sin resa från diskbaljan till en av Sveriges mest uppskattade och lästa författare. Han läste Strindbergs Fröken Julie och Hjalmar Söderberg på svenska redan det första året i Sverige. Kallifatides hade ett enormt flyt som litterärt geni från debuten på Bonniers 1970, fick fina recensioner av Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz och blev redaktör på Bonniers Litterära Magasin samma år.

Kallifatides bild av Sverige är ljus och samtidigt svensk i sina tvivel om man får ha det så bra som han, den uppburne exilförfattaren, har det i sitt nya land. I Det sista ljuset (1995) skriver han:

”Svenskarna var lyckligare lottade än de flesta andra men de hade inte samvete att visa det. De skapade sig problem med avsikt för att bli ett land som andra”. Ett dåligt samvete som greken Kallifatides kan känna när han lämnat sin familj hemma i byn och inte ville återvända när militärjuntan föll 1975.

Då hade Theodor Kallifatides träffat sin svenska hustru Gunilla, köpt ett hus på Fårö 1971 och fått två barn. Främlingskapet han känt hade övergått i försoning. Inte en gång för alla men för en tid. ”Jag fick rötter”, skriver han i självbiografin Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) och fortsätter. ”Normalt sett är det föräldrarna som är barnets rötter. I mitt fall var det tvärtom. De var mina barn som blev mina rötter”.

Svenska storhelger kan ge honom en oklar ångest, som vore de fientliga handlingar. Särskilt de ungas överdrivna drickande, även om han själv super rejält i sina första böcker. För att han ljuger så bra då skriver han och blir så vacker. Svenskarna är dock annorlunda konstaterar han. Han ogillar dem inte, men förstår sig bara inte på dem. Om andra invandrare kritiserar dem så tar han dem i försvar. Ordning och reda, självklar jämställdhet och inga rövslickare.

Däremot kallas de som gärna vill vara för sig själva för ”kallrumpor” av greker. Kallifatides upptäckte i Sverige att många svenskar ville ha ett avstånd till varandra, fysiskt och känslomässigt, något som han själv som grek konstigt nog gillar. Skillnader som finns och som man kan gilla eller ogilla. I Grekland kallas de som ställer sig utanför gemenskapen för idioter, att vara egen och privat (idios på gammalgrekiska). Därmed inte sagt att alla svenskar är idioter och inte heller greken Theodor Kallifatides.

Han rotar sig lugnt och stilla i Sverige. Tar bilturer runt landet för att grundligt lära känna sitt hemland:

”Det finns några detaljer i Sveriges ansikte som en gång för alla har vunnit mitt hjärta. Den övergivna kalkstensugnen i Bläse på Gotland, Döda fallet i Ragunda, de oavslutade forskarna i Trollhättan, världens längsta bänk i Oskarshamn, svanarna i Tysslingesjön utanför Örebro, kyrkan i Sunne, villa Sparta i Älvsbyn, det gamla biblioteket i Skara. Anpassning till ett nytt land är inte att låta sig köras över med strykjärn. Anpassning är att lära sig finna det man kan älska”.

HUNTFORD 1971

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The new totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Förtrycket är inte lika öppet som under den kommunistiska diktaturen men i sak samma ofrihet och dyrkan av trygghet. Den smygande nya totalitarism han sett under sina år här liknar de dystopiska författarna Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Boken är en hemsk vidräkning med den svenska mentaliteten och väckte uppståndelse när den kom ut. Den bygger delvis på anonyma intervjuer Huntford gjort med myndighetspersoner, politiker och journalister och delvis på hans studier av svensk historia.

Boken saknar källhänvisningar och har en journalistisk stil vilket gjorde att den avfärdades. Men han var något på spåren som andra utländska observatörer som tysken Hans-Magnus Enzensberger, chilenaren Mauricio Rojas och polacken Maciej Zaremba senare skulle bekräfta, svenskarnas frivilliga underkastelse under den starka staten. Kärleken till slavoket kallade Huntford fenomenet.

Sverige är hopplöst efterblivet på alla områden utom det tekniska menade han. Landet är en relik från medeltiden, en stat bestående av korporationer och kommuner, och svenskarna är ett medeltidsfolk som bara kan leva i grupp. Ordet individualism har en nedsättande klang här som i Sovjet.

Sverige har aldrig varit en naturlig del av västvärlden hävdade Huntford vidare i sin historiska analys. Dess perifera läge utanför det europeiska fastlandet, landets frånvaro av romerskt herravälde, feodalism och egentlig renässans, har gjort Sverige till ett slags halvslaviskt arktiskt rike.

Svenskar ser enligt en av riksdagens justitieombudsmän rätten till liv och skydd som något staten ska ge medborgarna snarare än en konstitutionell rätt till liv och skydd. Svenskarna är i och med detta närmast medeltida i sin bonniga förtröstan på statens gåvor och vill gärna bli omhändertagna kollektivt än att vara individuellt ansvariga.

Korporativism och modern teknologi har utvecklat landet till ett nytt slags kontrollsamhälle, en nytotalitarism. Svenskarnas förhållande till kontroll fascinerade Huntford. Han hävdade att svenskarna skulle gjort mer som ryssarna gjorde under de kommunistiska diktaten. När en underordnad kamrat fick veta från en överordnad kamrat i kommunistpartiet att en obegriplig eller farlig order skulle utföras sade den underlydande – Da Tavarish! Ja kamrat! – men utförde den inte. Svenskar däremot åtlydde allt dumt som staten bad dem göra.

Resultatet blev en foglig massa under en suverän byråkrati. Samma åtlydnad skulle långt senare återfinnas i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen i att genomföra vad dumt än Bryssel hittar på.

Den socialdemokratiskt dominerade offentliga förvaltningen, den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet med dess mäktiga verkställande utskott lämnade lite manöverutrymme för en alternativ politik även om en opposition skulle väljas hävdade Huntford år 1971. han fick rätt i när Fälldinregeringen tillträdde år 1976 och boken återutgavs med nytt förord 1980. Cirklarna av socialdemokratiskt influerade enheter inom Rörelsen och de öppna partiorganisationerna hade skapat en monolit som Huntford inte var ensam om att beskriva och kritisera vid denna tid, men få såg så tydligt och delvis djupt.

Han såg långt in i den svenska massans rädsla för och beroende av överheten, den loja svenska konformismen och tilltron till att livet kan planeras rationellt av de bästa byråkrater i folkets intresse. Huntford var inte ensam vid denna tid i att notera hur svenskarna uppförde sig så väl genom att själva reglera och styra sig utan yttre tvång och kontroll. Den franske idéhistorikern Michel Foucault levde två år på 1950-talet i Uppsala där han författade sitt genombrottsverk om osynliga men verkningsfulla disciplineringsstrategier genom institutioner, självkontroll och sjukdomsförklaringar med liknande slutsatser som Huntford hade om Sverige.

Intressant nog förebådar Huntford Foucaults sexualitetsanalys med fem år då fransmannen publicerade Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta (1976). För båda var sexualiteten något makten gärna använder för att skapa lojalitet, befolkningskontroll och hålla människor fast i statliga moralpåbud. Att staten förespråkade fri kärlek var lika illa för Huntford som för Foucault.

Felet var inte målet med fri kärlek och sex, utan att staten styrde även över sexlivet och intima relationer. En skillnad svenskar har svårt att se, särskilt 1971 i den svenska syndens högtid. För kritiker av svensk korrekthet är Roland Huntfords bok en historia väl värd att läsa igen. Tyvärr aktuellare än någonsin.

En modern uppdatering av Huntfords teser är Betongväldet (2007) av Carl-Johan Ljungberg m fl. och Fredrik Segerfeldts Enpartistaten. Fredrik Reinfeldts Det sovande folket (1994) kan också nämnas även om dess författare nog lämnat sin egen och Huntfords beska Sverigekritik.

DONNER 1973

Den finlandssvenske författaren, filmaren och provokatören Jörn Donner gav ut sin Sverigeboken 1973. Dessa strängt personliga för att inte säga intima iakttagelser av folk och företeelser i Stockholm och andra städer han reser runt i påminner om ett land som då stod på tröskeln till en ny modern tid: Olof Palmes skördetid av reformer och framtidstro.

Samtidigt är Donner självupptagen, skeptisk och har svårt att dölja sin avund inför grannlandet. Överallt letar han sprickor i muren, likt författaren Lars Gustafsson gjorde vid samma tid. Han hamnade som 16-åring efter kriget hos en svensk familj i södra Stockholm där den odrägliga sonen Sven Lindqvist retade sig på Donner. Lindqvist skulle sedan bli berömd författare men Donner var inte imponerad av socialistsnobben Svenne.

Den raljanta recensionen av Sverige rullar på i högt tempo: Handlar man vindruvor från Chile eller Grekland stödjer man diktaturer. Folket uppmuntras till kollektiva aktioner, det finns ett tryck och en terror på svenska arbetsplatser att delta. Den som inte deltar är fascist. När den regerande socialdemokratin bestämt att alla partier bör gå med i gemensamma uttalanden om Chile bör alla gå med, ve de reaktionära, för fem kronor insamlingspengar fredar du ditt radikala samvete.

Ändå älskar Jörn Donner Sverige. Och han ogillar absolut inte det Svenska Sexualforskningsinstitutet. Där kan äkta par få bot mot för tidig utlösning eller ingen alls, frigiditet och anpassningssvårigheter. ”Kanske några knullövningar under sakkunnig ledning kan hjälpa upp det hela”. Eller är Donner ironisk? Ibland ler man bara och läser vidare.

Sverigebokens huvudperson heter J och arbetar på Filminstitutet vid Gärdet på Östermalm. Han super och saknar sin kvinna, H, som dock är gift på annat håll i Finland. Därför fördriver J tiden med att intervjua bankdirektörerna Browaldh och Wallenberg, ministern Ingvar Karlsson och många fler representanter för det svenska samhället.

Ingmar Bergman och Harry Schein dyker upp på middagar hos Bonnierfamiljen som Donner gör allt för att förstöra med gap och skrik, fylla och festliga påhitt. En rabulist som gör allt för att reta upp de sävliga svenskarna i världens mest förnuftiga samhälle enligt honom själv. Inte ironiskt utan allvarligt menat tycks det.

Kanske är detta lyckolandet. Kanske J inte vet vad lycka är. Lycka är att sitta hemma med en kaffekopp och se människor skjutas till döds i Bangladesh: det är beklagansvärt att världen utanför våra fönster är så primitiv. Sverige är nära 1984. Tio år dit.

Boken slutar med att J står på stranden vid Östersjön och ser tillbaka mot Sverige, säger ”jag älskar dig”.

I sin memoar kallad Mammuten eller Jörn Donners efterlämnade handlingar. Om illamåendets historia i Finland (2012) berättar han om mottagandet av Sverigeboken 40 år tidigare. Hans korta noteringar om Olof Palme var de mest uppseendeväckande delarna.

På valvakan 1973, som slutade i oavgjort 175 – 175 mandat för de två blocken, såg Donner en trött statsminister som var ”ur form”. Palme anmärkte på denna beskrivning men Donner menade att formsvackan snarare tydde på att Palme också var en skådespelare som för några ögonblick tappat bort sina repliker. Regissören Jörn Donner noterade och beskrev vad han såg, tänkte och kände.

Sverigeboken är som en dokumentärfilm över ett svunnet svenskt välfärdssamhälle. Den bitvis odräglige Donner gör vad han kan av alla stela studiebesök, trista möten med myndigheter och statistiska uppgifter om det land han säger sig älska. En bedrift. Sisu.

FARAMOND 1975

Den franska dagstidningen Le Monde Sverigekorrespondent Guy de Faramond gav ut boken La Suède et la qualité de la vie 1975. Han var uppenbart alltför imponerad av den socialdemokratin byråkratin för att kunna skriva denna outhärdligt positiva skrift.

I korta fråga-svar texter får fransmännen veta svar på precis allt. Palmes regering hade gett Faramond uppslag till alla frågor som regeringen själv hade fina svar på. Några egna tankar lyckades den snabbskrivande fransmannen inte frambringa.

Faramond fortsatte sedan sin svenskbeundrande utgivning med en bok om vad han kallade ”den permanenta svenska revolutionen” (inspirerad av Lev Trotskijs teori med samma namn) under Olof Palmes första regeringsår och senare böcker om de historiska banden mellan Frankrike och Sverige.

Om danskar möjligen kan anklagas för svenskhat så kan denne fransos anklagas för svenskofili. Inte ens Palme själv skulle ha kunnat få ihop ett sådant okritiskt hyllande snömos om detta vid tidpunkten politiskt vanskötta land, som under 1970-talet bäddade för den kraftiga nedgången från fjärde till fjortonde plats i OECD:s välståndsliga. Ibland blir även beröm fel.

ENZENSBERGER 1982

Reportageserien Svensk höst i Dagens Nyheter hösten 1982, av den tyske författaren Hans-Magnus Enzensberger, är bland det bästa som skrivits om vårt lands senare utveckling. Med historiskt djup, en reporterns blick för detaljer och en osedvanlig tankeskärpa visade han i dessa texter hur landet låg vid tröskeln till Palmes återkomst i valet 1982.

Hans-Magnus Enzensberger hamnar på en valvaka hos inflytelserika människor som för allt i världen inte vill visa att de hade makt. Deras IKEA-hyllor och omaka stolar påminner honom om hur studenter brukar bo i Tyskland innan de satt bo. Men här i Sverige är den enkla ytan en markör som visar att man inte vill stoltsera med rikedom och inflytande.

”Maktelit” är det ord han kommer att tänka på, men det har en opassande klang på valvakan där i Vasastan i Stockholm där alla tycks vara överens, även de arga ledarskribenterna på landets smått konservativa dagstidning (Svenska Dagbladet).

– Vem vi än röstar på och vad det än leder till, så är vi socialdemokrater ändå allihopa, säger en herre i sliten tweed.

Enzensberger ser på den sista avgörande partiledardebatten på en liten teve. Oppositionsledaren Olof Palme är centralgestalten kring vilken alla flockas framför teven, såväl borgerliga statsministrar likt Torbjörn Fälldin, som vanliga väljare. Begreppet ”hegemoni”, definierat av den italienska marxisten Gramsci, påminner honom om vilken roll socialdemokratin spelar som rikslikare och som den institution till vilken alla andra medspelare måste förhålla sig.

1980 hade Enzensbergers svenska författarkollega och gode vän Lars Gustafsson döpt detta svenska hegemoniska socialdemokratiska fenomen till ”problemformuleringsprivilegiet”.

Hemma i Tyskland, liksom på den europeiska kontinenten, är partipolitiska dueller en kamp med blod, svett, förtal, skvaller och känslor men här i Sverige finner han bara jämnmod och artighet. Inte ens de borgerliga partiernas beteckningar visar någon större identitet; de konservativa kallar sig moderata, det liberala partiet undviker liberalismen och det gamla bondepartiets nya namn betyder nästan inte någonting.

En affärsman som Enzensberger träffar men inte nämner vid namn (gissningsvis Anders Wall eller möjligen Jan Stenbeck) är den enda som öppet vill visa upp sin rikedom, sin framgång och sin vulgaritet. Det lugnar Enzensberger som skriver:

Det finns människor som ingen vård och ingen uppfostran, inte ens den mest människovänliga, biter på. Jag vet inte varför men denna visshet lugnar mig.

Han skriver vidare att den svenska socialdemokratin har lyckats med vad katolska inkvisitorer, lutherska pietister och kommunistiska bolsjeviker gått bet på – att tämja människan:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

En kväll verkar dock de yngre svenskarna ha förvildats. Ungdomar samlas vid Fridhemsplan i Stockholm i stora mängder och rusar ned till Rålambshovsparken för att festa och hångla, eller kanske bara prata med helt nya bekantskaper de talat med på den nya telefonflugan ”Heta Linjen”.

Polisen ingriper för att upplösa detta offentliga möte som inte har något tillstånd och som saknar ansvarig arrangör. Batongslag och trasiga jeans blir först resultatet.

En vecka senare rycker socialtjänst och ungdomshandläggare ut med Televerkets hjälp. Heta Linjen ersätts med myndighetskontrollerade gruppsamtal där maximalt fem personer kan prata samtidigt. Ungdomarnas brott bestod alltså i att de inte hade utnyttjat någon av de officiella institutioner som fanns för unga; fritidsgårdar och ungdomsorganisationer, eller vuxna inom det statliga monopolverket.

Enzensberger far sedan till den nedlagda bruksorten Leufsta Bruk i Norduppland för att finna de historiska rötterna till 1900-talets folkhem. Det framstår som något av ett under för honom att detta strukturellt fattiga och underbefolkade land var världens ledande järn- och stålexportör för 300 år sedan. Man måste vara döv och blind för att inte känna igen det moderna svenska välfärdssamhället grogrund i denna patriarkaliska utopi, bruket. Den andra grogrunden var den centralt styrda starka staten under rikskansler Axel Oxenstiernas ledning på 1600-talet som inget annat europeiskt lands administration kunde mäta sig med.

Han träffar sedan juristen och medborgarrättsförkämpen Gustaf Petrén och sätter sig själv ned för att läsa Svea Rikes grundlag. Han kan tyda det svenska språket så pass att innehållet går fram och med Petréns hjälp upptäcker han hur illa skyddet är för medborgarna mot staten och ämbetsverken.

Skulle en felaktig lag antas av riksdagen finns det inte som i dåvarande Västtyskland (och i dagens Tyskland) en författningsdomstol.

Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

Det betyder att den felaktiga lagen ska fortsätta att gälla om inte felet är ”uppenbart”. Det är oklart hur ”uppenbara fel” bedöms, av vem och varför; samt till vem man i sådana fall vänder sig för överprövning. Än idag har Sverige ingen författningsdomstol.

Avskaffandet av kunskaper i den svenska historien är ett annat exempel på hur befolkningen förts in i tron på den goda staten. Äldre tider anses inte vara intressanta och i synnerhet inte den svenska stormaktstidens 1600- och 1700-tal. Enzensberger skriver att det visserligen är berömvärt att de svenska skolbarnen vet mycket om förtrycket och utsugningen i fattiga länder, men dessa kunskaper hjälper dem inte att förstå sitt eget land.

En norsk historiker berättar för honom att avskaffandet av den egna historien var kanske det största ideologiska fel den svenska socialdemokratin begått. Denna systematiska glömska skulle komma att straffa sig, om inte förr så i kristider.

Men det finns hoppfulla tecken på en visserligen mild men ändå samlad opposition och demokrati utanför partierna och byråkratin. Enzensberger såg 1982 positivt på små självhjälpsgrupper och självförsörjande kollektiv inom den så kallade alternativrörelsen, sedermera Miljöpartiet och närstående grupper, inklusive föräldrar som ville ta hand om sina barn utan offentlig barnomsorg. De utgör delar av det ofta övertäcka men befintliga demokratiska urberget i Sverige menade han.

Artikelserien Svensk höst gavs ut som särtryck (DN, 1982) och trycktes om i Ack Europa (Norstedts, 1988).

BERENDT 1983

Fallet Sverige: Förmyndarsamhället får en dansk skalle av den danska journalisten Mogens Berendt (Bonnier Fakta, 1983), är inte unik i sitt råskäll på det nordliga grannlandet. I allt bekräftar den vad svenskar tror att danskar irriterar sig på; Systembolaget, förbud av krigsleksaker, Palmes självgoda utrikespolitik, myndigheternas övermakt och så vidare.

Liksom den danska skribentkollegan Mikael Jalving gjorde 2009 i sin reportagebok Absolut Sverige så reser Mogens med kvinnligt sällskap runt i landet, intervjuar uppsatta personer, dricker öl på fel tidpunkt och röker på fel platser. Men det finns några poänger i denna välkända danska Sverigekritik som är värda en omläsning om boken går att få tag i.

För det första så tar han upp de tvångsomhändertaganden av barn som gjordes till synes godtyckligt av socialtjänsten. En engelsk kvinna som kritiserat barnavårdsnämnden i pressen fick sin 6-åriga son omhändertagen för att hon inte talade svenska med honom hemma och inte ville sätta honom i en svensk skola istället för den internationella skola pojken gick i. Flera andra fall är häpnadsväckande i sin okänslighet inför vilken makt svenska byråkrater hade men inte ville erkänna.

För det andra finns bra citat och resonemang från hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman som också tar upp dessa rättsvidriga barnomhändertaganden och det svaga skyddet för familjer och föräldrar i lagstiftningen. Hennes vittnesmål om myndighetssanktionerad barnmisshandel är skrämmande och tyvärr fortfarande aktuellt. Så sent som 2008 rapporterade denna f.d. höga jurist och domare om fortsatta rättsliga övergrepp vid omhändertaganden där JO och ansvariga inte klarat av sin roll i boken Sverige och rättsstaten på 2000-talet.

För det tredje finns många samtidshistoriska exempel på välmenande uppmaningar till angiveri och kontrolliver i boken. Till exempel om man som privatperson anlitar en hantverkare och misstänker att denne inte kommer betala in skatt åläggs man att rapportera honom till Skatteverket. Ett annat förslag som realiserades i Gävle var att registrera alla inköp på Systembolaget för att upptäcka storkonsumenter och langare.

Några exempel från riksdagsmotioner 1982: påbud att alkohol i hemmet ska förvaras inlåst, förbud för barn under 15 år att äga hund, förbud mot djur i kollektivtrafiken.

En historisk genomgång från Gustav Vasa till Palmes återkomst 1982 visar på landets särdrag; inga feodala traditioner, centralmakt under rikskanslern Oxenstierna på 1600-talet, mäktiga korporationer vid sidan av demokratiska organ, självständiga ämbetsverk och en välvillig tilltro till stat och myndigheter. Svenskarna sägs vara ointresserade av ideologi och principer, och istället inriktade på materiella fördelar och teknologi. Dock kan jämlikhet och solidaritet gärna hållas fram i vår historia, men då som något fint hos de styrande som delade ut pengar de fått in på höga skatter till behjärtansvärda ändamål.

Dansken Berendt citerar den bortgångne och folkkäre författaren Sven Delblanc:

Den största drivkraften bakom det korporativa Sverige . . . är falsk solidaritet, kunde man kalla det. Kravet på solidaritet med något som inte nödvändigtvis är i människornas eget intresse. Man avkrävs solidaritet för att stötta ett ledarskaps prestige.

Alltså att de mäktiga delar ut andras pengar för att själva visa sig goda. Känns igen idag.

Sverige är på sätt och vis ett av Europas mest nationalistiska länder menar dansken till sist. Vår egen självbild visar upp ett modernt framgångsrikt och jämlikt samhälle dit alla andra folk vill nå. Att visa sig stark utåt kompenserar det inre tvivel svenskarna kan känna. Även självkritik kan ingå i denna nationella narcissism, bara man oupphörligen intresserar sig för själva, för vad andra tycker om en och vad man själv tycker om vad andra tycker om en, och så vidare.

Som om landet vore en ouppfostrad tonåring, en brat, far svenskar runt i världen och läxar upp andra folk om hur de ska göra. Världen vill dock slippa lektioner från den karga Nord som inte haft krig på 200 år och alltid tror sig veta bäst. Den långa freden har gett Sverige en oskuldsfull och moralisk självrättfärdighet, en världshistorisk mission att etablera fred på jorden genom folk som Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal och Olof Palme.

Mogens Berendt har på osvenskt manér skrivit en språkligt slarvig bok utan referenser, men som bitvis är riktigt underhållande. En svensk blir garanterat lite sur fortfarande och det är bara bra. Tack Danmark!

ALOPAEUS 1983

Att skriva en bok med titeln Drabbad av Sverige kunde nog ha sina avigsidor 1983, men författarinnan Marianne Alopaeus var inte ensam med Sverigekritik den tiden. Landets tycktes stå inför ett vägskäl efter den långa lågkonjunkturen sedan 1970-talet, de ständiga borgerliga regeringsombildningarna och kritiken av byråkratisamhället och förmynderiet.

Till svenska författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gyllensten, liksom forskarna Elisabeth Langby (Vinter i välfärdslandet) och Torsten T Segerstedt (Välfärdsstatens psykologi), och de utländska Mogens Berendt, Hans- Magnus Enzensberger, som alla ungefär samtidigt skrev kritiska Sverigeböcker och texter, kan läggas finlandssvenskan Marianne Alopaeus Sverigedrabbning. Att boken gavs ut på polskägda Brombergs förlag var nog ingen slump för här sparas inte på svenskerskäll. Eller gnäll om man hellre vill kalla det så.

Boken inleds med att en läsare frågar om boken har någon röd tråd vilket författarinnan medger inte finns. I så måtto liknar den hennes landsman Jörn Donners Sverigeboken. Vardagsbetraktelser och funderingar över ett västligt Storebrors- Sverige. Alopaeus kom första gången till Sverige i maj 1946 som 28-åring, men hennes bok behandlar främst 1970–och 1980-talen.

Hon skriver att landet tycktes ha tappat fotfästet, levt över sina tillgångar som en lättsinnig familj, där man ständigt fick mer av allt med allt mindre arbete. En nationell vansinneskollaps. Rädsla att offentligt beskriva eländet undertrycks med oro över vad folk ska säga. Trots att Dagens Nyheters kultursida knappast läses av folket så fann Alopaeus att svenskarna lät sig skrämmas av pressens dumheter, som vid valrörelsen redan 1973. Är det möjligt att skrämma ett helt folk till ängslighet och tystnad frågar hos sig.

Hon skriver att en ”overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits och ingenting är på ’riktigt’”.

Den svenska avundsjukan existerar vid sidan av en beundran för amatörism. Väcker den framgångsrike avund genom att han/hon nått dit genom hårt arbete och eller begåvning så är det ändå tecken elitism och bör inte tolereras. Att vara duktig är osolidariskt.

Den kungliga svenska avundsjukan övergår ibland i rent klasshat försätter hon, men tillägger att några större klasskillnader är svåra att upptäcka i denna välfärdsstat. Kvällstidningarnas publiceringar av listor på höga inkomster ska förskräcka och leda till avundsjuka tills Alopaeus upptäcker att listorna visar löner före skatt. Med höga skatter och bidragstransfereringar har svenskarna tvärtom en internationellt sett mycket jämn lönespridning men det är skamligt att tala om lön efter skatt har hon lärt sig. Opassande och mot en tyst överenskommelse, som om man bryter den kan leda till stämplingar och beskyllningar.

”För vem vill vara emot jämlikhet och solidaritet, och stämplas som reaktionär och fascist . . . vilket vore fallet om man slutade tiga. Så pass har jag förstått. Den svenska världens hemligheter börjar småningom uppenbaras”.

I Finland motionerade en centerpartistisk riksdagskvinna om rätten att dra av i deklarationen för hemhjälp om man var yrkesarbetande kvinna med små barn. Inget särskilt hände och finska socialdemokrater protesterade inte. Men när någon i familjen Wallenberg annonserade efter ett hembiträde utbrast ett kackalorum i de svenska tidningarna som varnade för klassamhällets återvändo.

Hon levererar några träffande citat:

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Hon resonerar om det kollektivistiska draget i svenskheten, i synnerhet inom arbetarrörelsen och vänstern, där ingen vågar stå utanför sin grupp eller sekt. Kanske bär dessa grupplojala svenskar på en sekulariserad tro, en vilja att till varje pris tillhöra en församling.

Frikyrkan och statskyrkans minskade inflytande kan ha gett plats för att tvivla på Jesus och Gud men inte på gruppen. Resultaten är en sekulär brinnande trosrörelse, flockmentalitet, sekter, uteslutningar av oliktänkande, skallet mot borgare, individualister och framgångsrika– allt som vänstern genomdrev under det galna decenniet, svenskt 1970-tal (se Claes Arvidssons I ett annat land). Det gäller för svenskar att i varje läge bevisa sin rättrogenhet mot idealen, rörelsen, staten och kollektivet. Lydnad.

Annars är hon mest irriterad på de höga skatterna, som 1970-och 80-talen låg högst i världen. Hon ser svartarbetande hantverkare som mer hederliga än skattebetalare och anser liksom den svenske författaren Anderz Harning att man är upprorisk om man smiter undan skatten. Hennes oförmåga att lära sig sitt svenska personnummer är troligen hennes ”undermedvetnas sabotage mot ett genomdatoriserat och avpersonaliserat samhälle”, skriver hon och påminner om sin landsman Arto Paasilinna.

Kvinnliga bekännelseförfattare, terapisnack, flumskola, gäster på Nobelmiddagar som ogillar att bära frack och klänning, äldre som tvingas att bli kallade ”hörrudu du” på äldreomsorgen, och till på köpet var Sverige geografiskt en återvändsgränd. Alopaeus Sverigebok kan inte läsas i ett sträck. Hennes ordrika ogillande blir för mycket. Man missar ibland något väsentligt, som scenen vid ett omhändertagande av barn:

Sveriges Radio rapporterar från Jönköping att nio personer krävdes för att få ut ett barn från dess hem och familj; fyra kvinnliga socialtjänstemän, en låssmed, tre poliser och en till på gatan. Anledningen var berättas i radion att kvinnan hade ostädat hemma och hade fostrat dem att bli ”jagstarka”. Socialarbetaren säger att ”jagstarkhet leder till samhällsillojalitet” och att mammans uppfostringsmetoder ska ”bli föremål för politisk bedömning”. Alla närstående och grannar som socialen intervjuade vittnar om att modern gett barnen kärlek, omvårdnad, stimulans och trygghet”.

Alopaeus Sverigeskildring känns både borta och samtidigt alldeles nära. Drabbad av Sverige som bara en ickesvensk kan vara. Eller kan även svenskar drabbas?

VREESWIJK 1987

Trubaduren och poeten Cornelis Vreeswijk kom som 13 åring till Sverige 1950 från ett krigshärjat Holland. Familjen bodde först på Ekerö i Mälaren vid Stockholm och sedan på Lidingö. Han klarade det svenska språket på tio månader och gick ut realskolan med gott betyg i just svenska.

Cornelis lärde sig älska den svenska litteraturen från Bellman och Fröding över Ferlin och Taube, och den vilda svenska naturen. Hans syn på Sverige kanske kan sammanfattas i att han gillade svenskarna men inte Sverige.

Myndigheter och storsvensk självgodhet var det värsta han visste, men han förstod tidigt att hans nya hemland hade fler människor som han. Romantiska, realistiska, och ja vilda. Svensk folkmusik blandades med blues, jazz och samba till en fräck stil som gick hem i stugorna. Svenskarna kittlades av den burleske holländaren som gycklade etablissemanget men de vågade inte gå så långt som han. Han blev till en myt om den vilda fria konstnären, en myt han försökte leva upp till men inte alltid orkade. Ibland gjorde han avbrott med stillsamt hemmaliv och äktenskap, men sällan särskilt länge.

Han sjöng tidigt om socialfall och misär men kritiken var alltid riktad uppåt. Från början skulle han bli socialarbetare och satt i Stockholms stads nykterhets- och barnavårdsnämnder på 1960-talet. Däremellan söp han rejält och umgicks med bohemer i Gamla Stan och skrev musik som gjorde succé. Det Sverige han såg från rännstenen var det tillknäppta och auktoritära landet där byråkrater och poliser styrde med medborgarna. Dock tog han ansvar för sina gärningar som inte sällan hamnade i rättegångssalar och fängelser, vilket skandalpressen gärna berättade om.

Flera gånger blev han förbannad på svenska skattefogdar och flyttade tillbaka till Holland och prövade även att bo i Norge och Danmark, men återvände alltid till Stockholm; Vasastan, Tallkrogen, Söder, Solna, ja till och med till en husbåt i Årstaviken.

Vid sin död 1987 gav han bort alla rättigheter till sina texter till en stiftelse i hans minne och skaldade:

“Preliminärt utkast till eventuella funderingar kring mitt testamente”

Den som ärver mig skall veta att
öppna mitt testamente med ett skratt
Hys inget hopp om bankbok eller fack
två tomma händer lämnar jag kvar
fyller du dom själv, är saken klar
Den som ärver mig får
räkna med att ligga back
men vill du ändå göra det?
Hjärtligt tack!

Här har du mitt testamente: ingen kåk,
ingen utmätningsman som vill ha bråk
Aktier saknas helt – så kan det gå
Obligationer: inga vad jag minns
Gitarren får du ta eller låta den stå
eller ge bort den, så att den blir spelad på

Har visorna något värde
nu när man är död
så länge jag sjöng dom,
fick jag dagligt bröd
Nu ger jag dom till alla och envar
och jag menar att visorna tillhör Alleman
Den som ej kan sjunga
lyssnar på dom som kan
och ingen vet vem visan skrivit har
Visst får du ärva visorna,
jag lämnade ju dom kvar

Svenskare än de flesta förvaltade Cornelis den svenska visskatten från Bellman och framåt med precision och ett eget uttryck. Men medborgare i landet, det blev han aldrig. För många papper att fylla i och dessutom avkrävdes han kunskaper i det svenska språket. Då fick det vara, sa polaren Per.

Källor:

Gustafson, Klas, Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (Leopard förlag, 2000)

Hedlund, Oscar. Cornelis – scener ur en äventyrares liv (Bonniers, 2006)

ZAREMBA 1992

För Maciej Zaremba är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som han funderat över och skildrat.

Han är en av Sveriges bästa journalister. Zarembas varmt kritiska syn på sitt nya hemland går som en röd tråd genom alla hans texter oavsett om de handlar om skogsbruk, skola, sjukvård eller integration. Här berättar han om sitt första möte med landet och några senare iakttagelser från hemtjänsten i Norrland.

1.

1969 tvingades han och tusentals andra judar lämna den polska kommunistdiktaturen och sin borgerliga familj för att finna skydd i säkra sekulära Sverige. Han tog jobb som sjukvårdsbiträde på Beckomberga geriatriska klinik i Bromma där förvirrande gamla förvarades. Han skulle utföra tre sysslor; städa de gamlas rum, mata dem och hjälpa till vid toalettbesök. Inget mer, inget mindre. Patienterna hade fem minuter på sig att svälja maten, sedan försvann maten till nästa måltid. Många nyanlända tappade både matlust och vikt de första månaderna men då fanns en sond som kunde pressa ned näringsriktig mat i deras halsar om de vägrade äta.

Morgonbesök på toaletter skedde genom att kvinnor som män fraktades halv- eller helnakna i rullstolar genom korridoren till gemensamma toalett- och duschutrymmen. Där sattes de i rad som fåglar på stänger för att duschas av. En ung man tog fram en slang med ibland ljummet vatten och spolade av tanterna uppifrån och ned sittandes i rullbara toastolar eller hållandes i stängerna. Om de klagade fick de ibland snärt från en handduk. Zaremba protesterade och menade att man inte kan behandla gamla människor på detta sätt. Ingen reagerade eller förstod hans resonemang. Varken hans biträdeskollegor, avdelningssköterskan eller ansvariga läkare förstod vad han menade. Mänsklig värdighet?

Zaremba förstod att vad som skedde varje morgon med skjutsningen av nakna kvinnor genom korridoren, ibland med anhöriga på besök, var inget anmärkningsvärt. Han hade lämnat en kommunistisk diktatur där protesterande gravida kvinnor sparkats i magen av kravallpolis. Att sedan i en demokrati bevittna hur äldre människor behandlades som boskap var omtumlande liksom det var omtumlande att se svenskarnas brist på empati, värdighet och självrespekt. De äldres oförmåga att sköta sina alltmer skröpliga kroppsfunktioner mer avskilt förvärrades av personalens inhumana behandling vilken Zaremba ansåg vara något bara ouppfostrade tölpar kunde tänkas göra.

Hans egen uppfostran i en katolsk läkarfamilj och pliktkänsla vägledde hans fruktlösa protester. För honom fanns det inget tvivel om varför personalen skulle lägga ned mer tid på att behandla de gamla väl, ta sig tid att mata dem och göra denna sista vistelse lättare och mer respektfull. Man gör vad som är värdigt även om det tar tid. Att behandla dessa äldre värdigt gör man av plikt och av respekt för dem som människor och som äldre. Ibland opraktiskt och odemokratiskt (vilket han anklagades för av andra när hans påpekanden blev pinsamma), men tvunget om man ska förbli människa själv. Självrespekt fodrar respekt för andra oavsett hur gamla och sjuka de är. Personalen inklusive läkarna avkrävde honom rationella förklaringar till att de skulle bete sig värdigt och respektfullt av plikt mot de äldre. Zaremba hade inga sådana förklaringar. Plikten kallar oavsett förnuft och praktiska omständigheter.

2.

I Bollnäs kommun åtalades två hemsamariter för att ha tagit emot gåvor Den ena hemsamariten hade efter att ha förgäves protesterat tagit emot 3000 kr från en äldre manlig pensionär som envisades med att ge henne pengarna. Hon lade undan dem i ett kuvert. Den andra utsågs av en kvinnlig ålderstigen pensionär till ensamt arvtagare av hennes hus. På detta sätt ville hon försäkra sig om att hemsamariten kunde förbli vid hennes sida intill dödsbädden. Även om allvarliga mutbrott inte ska negligeras så kan man ifrågasätta de metoder polisen använde.

Den ena hemsamariten anhölls och sattes i arrest i nio dygn utan laglig grund och försökte senare begå självmord. Den andra släpptes fri men bådas liv var ödelagda. De var två medelålders outbildade kvinnor med stora hjärtan som försökte göra mer än vad som förväntades av dem från kommunens hemtjänst. Deras brott var att denna medmänsklighet missbrukades av pensionärerna och missuppfattades av tingsrätten.

Polisen rapporterade om spaningar på de två hemsamariterna. Deras chef berättade att hemsamariter inte förväntades vara så hjälpsamma som dessa kvinnor var och särskilt inte utanför arbetstid. Att stanna kvar en timme för att småprata framför teveapparaten var misstänkt och nog en slug väg till att locka till sig pengar.

Man kan inte hjälpa andra utifrån medkänsla menade chefen för Bollnäs kommuns hemtjänst med ansvar för hundratals åldringar. Från polisutredningen: ”Den första kramen gavs vid påsken/…/den åtalade brukade läsa dagstidningen för klienten”. En av de åtalade ansågs ha för höga tankar om sig själv och utropade högt till kollegorna ibland, ”Folk blir så glada när jag kommer!”. Illavarslande arbetsglädje.

Civilsamhällets institutioner bygger på vänskap, delad glädje och frivillighet, men dessa normala drag av medmänsklighet misstänkliggjordes och förlöjligades. Maciej Zaremba hade återigen funnit extrema och ovärdiga tecken på den moderna välfärdsstatens mekanismer två decennier efter han sett hur nakna äldre kvinnor for genom sjukhuskorridorerna för att spolas av gemensamt utan några som helst tankar om mänsklig värdighet bland personal, läkare eller ledning.

I essän ”Den obarmhärtige samariten” varur den sista berättelsen är hämtad nämns också fallet med prästen vid flyktingförläggningen som är för religiös, tjänstemannen som är för trevlig vid kaffebordet på förläggningen, läraren som lägger ned för mycket tid utanför arbetet på sina elever och så vidare och så vidare. . .

3.

Men han är verkligen ingen Sverigehatare, dock expert på vad som är typiskt svenskt. Han skrev en kandidatuppsats i idéhistoria vid Stockholms universitet om handböcker för korrekt uppförande för svenska män i början av 1900-talet. Vår lantliga arv skulle anpassas till stadslivets koder och det gick inte an att bete sig som en dräng. Dock vill Zaremba hålla fram den svenska fria bonden som något särskilt svenskt och beundransvärt. Han menar att ingenstans i Europa finns begreppet ”bonde” på samma vis eftersom bönder söderut varken var fria eller självägande i samma utsträckning.

Vad som kännetecknas oss förutom vårt frihetsälskande lantliga ursprung är en kollektivism som fostrats i byalagen. Frihet och tvång, integritet och grupplojalitet. Den fria svenska bonden som inte vill sticka ut i socknen lever nu i städer men har samma vilja till enskildhet och att samtidigt höra till. En ovanlig europé. Senare frågade sig Zaremba när Sverige ska bli europeiskt.

Ännu är vi inte det menade han och flera andra utländska Sverigekännare som britten Roland Huntford (Det blinda Sverige, 1971). Med sina reportage om den svenska skogen i DN förrförra året kom han allt närmare in i det svenska, naturromantiken och nyttotänkandets avigsidor. Där står vi idag, naturvänner, skogsbrukare och en prisbelönad polskfödd journalist som skriver mer njutbar svenska än någon annan.

Källor:

Minken i folkhemmet (Timbro, 1992)

När blir Sverige europeiskt? Ohlininstitutet 2003

Skogen vi ärvde, reportage i Dagens Nyheter och bok 2012

ROJAS 1993

Först en sann berättelse om svenskhet. Den handlar om när vännerna svenske Pär och chilenaren Mauricio for från Skåne till England år 1978 för att dricka öl och ha kul. I Lund hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken.

Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

Latinamerikanen Rojas hyser en besatthet av att förstå det svenska folket, landet, svenskheten, politiken. I bok efter bok pejlar han in vad som han upplevt, läst och forskat om som ekonomhistoriker. I sin debutbok I ensamhetens labyrint om sina nya landsmän skriver han:

”I ensamhetens labyrint är min kärleks- och krigsförklaring till Sverige, detta mitt land som jag älskar så mycket att jag inte kan låta bli att gå i korståg mot dess fel och brister. I den talar en främling som är på väg att säga ’vi svenskar’.”

Det obegripliga folket är rationella, tysta och välfungerande men ganska svala och svårtillgängliga. De tycker om att vara i naturen, helst ensamma och kan inte förstå att man behöver sällskap lika ofta som en invandare från Medelhavskulturer. Städerna är torftiga, inget gatuvimmel direkt och människorna där verkar snarast frånvarande.

Att dela nota (som i exemplet ovan), betala för en cigarett från en främling, äta vid samma bord på lunchrestauranger med folk man inte ens hälsar på, det plötsliga uppbubblandet av känslor efter några glas som sedan verkar helt borta den nyktra dagen efteråt – gåtfullt, overkligt, som en film av Ingmar Bergman, skriver Rojas. Överallt ensamma män som tysta bär sina ok utan att dela sina tankar och upplevelser med någon.

Nästa lika ensamma är invandrarna. De irrar ensamma runt i en labyrint som de inte kan ta sig ur eftersom svenskarna inte ser den. Deras kultur är så osynlig för dem att de tror att resten av världen beter sig som dem. Svensk kultur är förnuftig och vilar därför bara på förnuftet, inte historia, kulturella vanor eller något speciellt etniskt svenskt. Till och med det svenska språket är neutralt och rationellt tror svenskarna, men inte Rojas. I radioprogrammet Sommar i P1 2001 berättade han ett särskilt ord.

”Det finns ett svenskt ord som mer än något annat symboliserar det svenska för mig. Ja, jag vet att ni tänker på lagom och detta är givetvis inget dåligt förslag, men nej. Jag tänker istället på ’nja’, framför allt det där långa ’njaaaaaa’, denna långdragna glidning från nej till ja, som vänder sig inåt och försvinner i en avvaktande tystnad. Nja var för mig ett osannolikt ord. På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är överhuvudtaget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord /…/

Vad menar man med detta nja egentligen? Jag tror att man vill säga: ’Tvinga mig inte att säga nej på frågan om det som är vitt är svart’. Kan vi inte kompromissa och säga att det är grått? Och detta är att vara svensk på riktigt. I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanning, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss?”

Efter Stureplansmorden 1994 i Stockholm då bland andra den 23 årige Guillermo Márquez Jara var inblandad ville Mauricio Rojas förstå vad som hände med de barn till invandrare som växte upp i Sverige, som den tungt kriminelle svensk-chilenaren Jara.

Han intervjuade tre killar och tre tjejer mellan 17 och 20 år. De vuxna kring dem behöver lyssna på dem, men inget medlidande. Rojas talar sig varm för begreppet ”empowerment”, att gå stärkta ur strider. En alltför omfattande välfärdsstat passiviserar medan individuellt ansvar gör att unga växer till att bli välfungerande medborgare. Oavsett ursprung.

Källor:

I ensamhetens labyrint – invandring och svensk identitet (Brombergs, 1993)
Sveriges oälskade barn – att vara svensk och ändå inte (Brombergs, 1995)
Välfärd efter välfärdsstaten (Timbro, 1999)
Farväl till gemenskapen – tre essäer om Sverige (Timbro, 2004)

BAKSI 1995

Den kurdiske journalisten Kurdo Baksi var tidigt ute med att samla ihop berättelser från andra invandrare. Han var redaktör för en tunn antologi, Väggarna har öron: Berättelser om främlingsfientlighet, utanförskap, mobbning, kärlek, längtan och maktlöshet som han gav ut på Svartvitts förlag 1995.

Men texterna är inte särskilt agitatoriska och antirasistiska utan berättar om de problem som invandrarungdomar själva ställer till med (Luis Abascal), hur illa finska män beter sig (pseudonymen Nika Grott), krigs- och våldsupplevelser utanför Sverige (Boel Janérus) och hembygdsminnen från Mellanöstern (Eshat Ayata, Namdar Nasser).

Bara Baksis egen text handlar om rasism när två kurder möts på en svensk psykiatrisk klinik. En äldre nedbruten motståndsman, medlem i den kurdiska frihetsarmén peshmerga, möter en yngre landsman, kanske Baksi själv. De talar om rasism och att den äldre mannen inte känner sig respekterad i det nya landet som nu vårdar honom sedan tre år tillbaka. De går ut ur sjukhussalen för att ”väggarna har öron”.

Huvudintrycket av berättelserna är att folk är som folk är mest i alla länder och det var nog meningen. Sverige är ett bra land även om Baksi gör vad han kan för att svärta ned det.

RÖSTER OM DET MÅNGKULTURELLA SVERIGE 1995

Från boken ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” red Hans Nestius (Carlssons, 1996):

Den latinamerikanske ekonomhistorikern Mauricio Rojas lade fram några förslag 1995 på hur integrationen skulle kunna förbättras. Han hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) visar hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering.

Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmade landet Chile.

Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

Ett verkligt mångkulturellt Sverige skulle bygga på nya starka invandrargrupper med egna vägar att ta sig fram men det höll inte så många med honom om. I boken intervjuas Kurdo Baksi, Harry Schein, Leif Blomberg, Åke Daun, Nalin Pekul, Juan Fonseca, Luis Abascal, Gellert Tamas med flera. I korta rappa texter argumenterar de mot Rojas, men pratar också om mycket annat och väldigt mycket friare än vad vi kan läsa idag om integrationsdebatt.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag heter ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpar ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menar han. Anpassning är vad som gäller och inga särskilda institutioner eller invandrarmyndigheter. Rojas idé är elitistisk och skulle passa för 1600-talets valloner. De rika klarar sig alltid, se bara hur bra Björn Borg lever i Monaco! -säger Harry Schein frejdigt.

De svenska forskarna Daun och Annick Sjögren Åke är lika skeptiska som de intervjuade förespråkarna för 1990-talets invandrargrupper, Abascal, Baksi, Fonseca med flera. Boken är ett tidsdokument när Balkankrisen lett till en massinvandring på kort tid mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och då den tidigare mer enhetliga invandringspolitiken lades om av socialdemokratin under tryck från Ny Demokrati. Många uppslag och insikter redovisas som idag tål en genomläsning.

Redaktören för boken, vänstermannen och före detta chef för RFSU, Hans Nestius skriver:

”I storstädernas invandrartäta förorter är mer än hälften av alla ungdomar arbetslösa. Bland afrikanerna saknar 80–90 procent möjlighet att försörja sig. Nästan alla lediga jobb går till personer med ljus hy och svenska namn. De arbetslösa tvingas leva på bidrag som passiviserar och kostar skattebetalarna enorma summor – ett faktum som i sin tur exploateras av främlingsfientliga krafter”.

Vid mitten av 1990-talet fördes en viktig diskussion om integration och assimilering, mångkultur och anpassning, öppet och sansat med respekt för argument. Det var inte så länge sedan.

MAKARNA FRIEDMAN 1997

Den amerikanska antropologiprofessorn Jonathan Friedman blev varse om det märkliga akademiska klimatet i Sverige genom sin hustrus upplevelser. Han blev fascinerad till den grad att han började forska om det.

Friedman blev personligen indragen i ett svenskt sammanhang genom ett uppmärksammat fall i Lund 1997. Hans hustru Kajsa Ekholm Friedman, även hon professor i antropologi, hade bjudits in till ett öppet möte för att tala om ”global systems anthropology”, vilket hon och hennes make bedrev internationell forskning om och skrivit två tjocka böcker om.

Arrangör för mötet var Folkviljan och Invandringen, en ideell förening som till stor del bestod av pensionärer som oroade sig över den stora invandringen till Skåne. De var skeptiska till svensk invandrarlagstiftning, men inte vare sig rasistiska eller främlingsfientliga enligt vad fru Friedman förstått.

Hon höll ett föredrag om sin forskning och besvarade frågor från publiken. Hon berättade vad hon visste om mångkulturella samhällen utifrån sina fältstudier i Afrika, Polynesien och Latinamerika. Sedan skrev hon två inlägg på DN Debatt om sin forskning och sina tvivel om mångkulturalism. Då hamnade hon i ett mediedrev och anklagades för att ta stött rasister, att själv vara rasist och uppmana till hets mot folkgrupp.

Journalisten Kurdo Baksi anmälde henne, men åtal avvisades. Själv blev Kajsa Ekholm Friedman isolerad på sin universitetsinstitution där folk slutade hälsa på henne och istället samlade in namn för att avsätta henne från sin professur. Studenter protesterade och man talade bakom hennes rygg.

För amerikanen Jonathan Friedman blev den här händelsen och den efterföljande debatten något intressant att forska om i hans eget ämne socialantropologi. Hur kunde ett så rationellt folk som det svenska agera som om de levde i 1600-talets häxprocesser, till och med professorer och andra forskare? Han upptäckte att de svenska antropologernas reaktioner utgjorde ett synnerligen intressant forskningsområde.

I artikeln Rhinoceros 2 publicerad i den vetenskapliga tidskriften Current Anthropology några år senare analyserade han fenomenet med de häftiga svenska reaktionerna inom sitt eget skrå. Den värsta djävulsutdrivaren var antropologiprofessor Ulf Hannertz vid Stockholms universitet.

Friedman kallade sin artikel Rhinoceros 2, vilket syftade på en pjäs av den fransk-rumänske dramatikern Eugène Ionesco, som heter Noshörningarna på svenska. I den befinner sig en man i en stad där alla förvandlas till noshörningar utom han själv. Pjäsen var en kommentar till den konformism och åsiktsförtryck som rått under mellankrigstidens totalitära ideologier kommunismen, fascismen och nazismen, men nu såg ut att passa väl in i det politiskt korrekta Sveriges 1990-tal.

Paret Friedman hade intervjuat svenskar och invandrare, unga och gamla, för att ta reda på deras inställning till mångkulturalism. De svenska myndigheterna vågade inte stödja projektet som fick bedrivas med pengar från Guggenheim Foundation i USA. När mediedrevet var som värst kontaktade svenska reportrar den amerikanska forskningsstiftelsen och berättade vad Kajsa Ekholm Friedman sagt i föredraget och skrivit i DN.

Vid Guggenheim ryckte man på axlarna och sa att liknande kritiska diskussioner om invandring och mångkulturalism fanns i hela Europa och i USA. Sverige var närmast märkligt genom den tystnad som rådde om negativa konsekvenser av massinvandring och påtvingad mångkulturalism.

De svenska journalisterna ville ändå göra paret Friedman till rasister. En annan svensk forskare, professor Åke Sander, hade ju skrivit att till och med att visa alltför stor uppskattning för den svenska kulturen var en potentiellt rasistisk hållning. Så vad var Ekholm Friedmans debattinlägg som ifrågasatte den officiella invandringspolitiken om inte rasism?

Jonathan Friedman gick vidare med sin forskning om hur globala system påverkar nationer och folk. Han blev mer och mer frustrerad över att inte tas på allvar och skrev därför boken Exit Folkhemssverige (2006) tillsammans med några andra svenska akademiker som bott utomlands länge, engagerat sig i bistånd och arbetarrörelsen. Deras hemkomst till Sverige hade chockerat dem med dess strama svenska politiska korrekthet om invandring och mångkulturalism. Vad de kunnat tänka, säga och skriva om i Afrika var plötsligt tabu. Deras upplevelser blev missförstådda som rasism.

När Kajsa Ekholm Friedman i föredraget 1997 hade berättat om enstaka fall av falska examensbevis i Afrika som såldes öppet blev hon givetvis anklagad för rasism. Hon hade hört klagomål från besvikna afrikanska studenter och andra universitet i västvärlden som stoppat uppenbart falska examenspapper, men det viftades bort. I boken Exit Folkhemssverige berättades om liknande erfarenheter från biståndsvärlden och från förbisedd forskning.

Jonathan Friedmans inledning är värd att citera:

Detta är en bok om sociala, ekonomiska och kulturella realiteter i Sverige. Det är också en bok om de kulturella eliter och intellektuella som medverkat till att skapa en verklighetssyn som vi hävdar är i grunden felaktig. Den är en kosmopolitisk diskurs, som högljutt hyllar mångkulturalism och hybridisering. Dessa eliter accepterar utan vidare den omfattande immigrationen och ser den uteslutande som ett kulturellt berikande av mottagarländerna.

För dem är immigrationen inte en följd av ett våldsamt ekonomiskt och socialt sönderfall i migranternas hemländer, som naturligtvis lett till en uppsjö sociala problem. Därför har man försett immigranterna med den positiva, ursprungligen biologiska, termen ”mångfald”.
De svenska mångkulturalisterna anser sig nämligen i första hand vara ”världsmedborgare” och betraktar således inte massmigrationen som ett resultat av krig och etniska konflikter i världen. De ser invandringen snarare som en kulturell berikning.

För dem är således massmigrationen inte ett tecken på misslyckanden i andra delar av världen, utan tvärtom vägen till mänsklighetens framtida lyckorike. Så här kan en multikulturalist låta när denne beklagar sig över att det finns andra som inte delar hans positiva uppfattning: ”Snarare än att hälsas välkomna för sin begåvning, påhittighet eller mångfald, stigmatiseras och stereotyperas invandrarna till symboler för fattigdom, olikhet och stadssamhällenas förfall.

Den sortens verklighetsbild är förhärskande inte bara bland de politiska och kulturella eliterna i Sverige utan också i Unesco-kretsar [UNESCO är FN:s kultur- och vetenskapsorgan] och bland ett stort antal andra eliter runt om i världen. Det är denna elitistiska diskurs som vi här ämnar underkasta en kritisk analys och ställa i kontrast till vad vanligt folk, både svenskar och invandrare, tycker och tänker.

Ty medan eliterna tycks så förblindade av det mångkulturella berikandet, har de marginaliserade och segregerade invandrargrupperna i västerländska städer helt andra problem, intressen och strategier, som är intimt relaterade till själva överlevnaden. Om den förmodade kulturella berikningsprocessen till stor del förutsätter att det bildas en ny underklass, då bör man väl kunna fråga sig om det verkligen är en god idé? Om människor hellre stannade kvar i hemlandet, i en värld som vore politiskt stabilare och ekonomiskt mera funktionell, skulle vi då behöva försöka få dem att flytta hit för att försäkra oss om en smula allmänkulturell utveckling?

Det är också egendomligt, att medan denna diskurs om ”berikandet” tagit sig in i elitinstitutionerna, allt ifrån Unesco, Världsbanken, World Economic Forum till universiteten, så är den stora majoriteten av fattiga invandrare i världen fullständigt ovetande om den sortens problem. De är mer bekymrade över hur de skall klara sig till nästa dag än om de berikar ytterligare ett land eller inte med sin närvaro. Vi menar, att den förhärskande mångkulturalistiska diskursen tillhör en globaliserande elit och en grupp intellektuella som identifierar sig med denna elit och som medverkat till att bygga upp denna diskurs.

För att göra vår uppfattning fullständigt klar, vill vi i korthet diskutera några av de viktigaste begreppsfrågor, som ingår i den mångkulturalistiska världsbilden. Vi gör det i ett perspektiv som innefattar stora delar av västvärlden, där den här sortens perspektiv har framförts i politiska debatter. Det här är uppfattningar, som först helt nyligen importerats till den svenska diskussionen, men som har en mycket längre historia i världens traditionella invandrarländer med kolonial bakgrund.

Dagens svenska situation uppvisar många likheter med dessa länders, men genom Sveriges sena inträde i denna globala verklighet, borde den vara instruktiv för andra, liksom Sverige borde har mycket att lära av andra.

Friedman slutade som professor vid Lunds universitet 2008. Tillsammans med Kajsa Ekholm Friedman har han gett ut två böcker som analyserar migration, globalisering och mångkulturalism som internationella nedbrytande antropologiska system. Hans kommande bok PC Worlds (PC = Political Correctness) kommer att ha ett särskilt kapitel om Sverige.

KARAVELI 1997

Ledarskribenten Magnus Karaveli föddes som Halil Mahmut Karaveli i Turkiet vilket gör att han passar väl in som utländsk Sverigebetraktare, även om hans perspektiv är som vilken borgerlig ledarskribent som helst.

Hans två böcker om Sverige är skriva i försvar mot den Europeiska Unionen och för att nationen Sverige behöver beskrivas tydligt. Karaveli går till de historiska rötterna för finna en nationalism som kan bära fram till idag. I kungen Erik den Helige på 1100-talet, upprorsmannen Engelbrekt 1400-talet och givetvis landsfadern Gustav Vasa enande av Sverige på 1500-talet ser han nationella manifestationer av det tidiga Sverige. En etniskt-kulturell homogenitet som få länder uppvisar ledde till stram centraladministration för att kunna gå ut i krig under stormaktstidens 1600-tal.

Karaveli argumenterar för en god nationalism vilket var något lättare 1997 än idag 2014. Men även då fanns en självförnekande svensk internationalism som inte tillät nationella manifestationer. Den nästan obefintliga svenska nationalismen existerade dock vid sidan av internationalismen som något självklart i det moderna Sverige, en progressiv och modern nationalism. I boken Blågul framtid analyserar Karaveli den tysta och goda svenska nationalismen, som han vill ska höja sin röst och synas. Men det är inte så lätt om man är stolt svensk för att man är internationell, inte för att man är svensk.

Vad som skedde i andra europeiska länder under början av 1900-talet var att högerkrafter främst i Italien och Tyskland artikulerade nationella särdrag. I Sverige fanns bondehöger och konservativa eliter som liknade dessa, men vi hade även folkrörelser och i synnerhet arbetarrörelsen. Folkhemsutopin i Per Albin Hanssons tolkning blev en slags modern vänsternationalism.

Utbildningsministern och kulturkämpen Artur Engberg skrev:

”Nationen blir bäraren av klassens revolutionära ideologi. I nationen förkroppsligas den frihetsidé som besjälade den segrande klassen. Att slåss för och hävda den egna nationens rätt gentemot andra kommer då att mer eller mindre uppfattas som en handling i frihetens tjänst”.

Karaveli noterar att detta socialdemokratiska övertagande av nationalismen leder till att allt svenskt före Hanssons regeringstillträde 1932 betraktades som något besvärligt och som skulle glömmas bort. Genom att bespotta historien blir denna slags nationalism istället självgod. Man läxade inte bara upp folk utomlands, som i en svensk fredivrande och biståndsberedd internationalism, utan även landets egen förhistoria måste uppfostras. Möjligen kunde tidigare skeenden och personer tjäna som avskräckande exempel.

Karaveli vill se en stolt svensk nationalism som välkomna nyinflyttade på villkor att dessa lär sig vad det innebär att vara just svensk. Han ser gärna att man gör som han, ändrar sitt namn och kan behålla sin religion för sig själv. Beslöjade muslimska kvinnor är inget han gillar. I detta är han en sann kemalist, en republikansk turk. Och svensk.

Blågul framtid. En essä om nationen och det svenska (Arena, 1997)
Det evigt svenska (Nordica, 2003)

PASCALIODOU 2001

Alexandra Pascalidou behöver kanske ingen närmare presentation men fakta talar att hon vid 31 års ålder år 2001 debuterade med boken Bortom mammas gata. Hon hade skrivit i antologier om invandrare och egna artiklar men denna självbiografi var nog nödvändig för henne själv att få ur sig i tid.

1998 hade hennes hem blivit hotat av nynazister som på uppdrag av Aftonbladet poserat vid hennes ytterdörr med vapen. Tidigare hot hade hon inte berörts av men att se sin egen dörr i kvällspressen som ett tänkbart mål för attack blev för mycket. Bokens sista sidor är skrivna i ursinne och ilska mot Aftonbladet, Högsta Domstolen och SVT. Men innan denna eruption är boken mest underhållande.

Hennes ankomst till Rinkeby 1975 var som vilken grekisk familj som helst, men redan nästa år hamnade hon i Sveriges Radio. Eftersom lilla Alexandra gick på landets första grekisktalande daghem blev hon och andra småttingar intervjuade:

”Invandrarbarn. Intervjumedverkan 15 nov 76. Att utb. Kr 95: -” stod det på ett utbetalningsavi som hon sparat.

Hennes karriär blev därmed klar och hon berättar självironiskt om sina fram- och motgångar som liten Zorba-prinsessa och Invandrarsveriges maskot. Sverige framstår i hennes bok som oändligt välkomnande. Bokens titel Bortom mammas gata kontrasterar med hennes egna ord om att Organisationssverige är mammas gata för henne själv. Hon fann sig tillrätta bland Rinkebys alla föreningar, de nationella invandrarorganisationerna, elevråd, Invandrarverket, ministrar och alla välmenande journalister.

Jämfört med hennes landsman Theodor Kallifatides som diskade på nätterna de första åren, delade rum med tre andra diskare och läste filosofi på dagarna hade Alexandra Pascalidou det förhållandevis bra. Det välkomnande Invandrarsverige var öppet för dem båda att ta del av var och en på sitt sätt.

Man anar i hennes bok en svunnen tid vid Järvafältet i norra Stockholm dit ministrar åkte för att möta invandrarungdomarnas främsta talesperson. Hans Göran Franck, Fonseca, Leif ”Blomman” Blomberg, Björn von Sydow, Göran Persson skymtar förbi. Alexandra och hennes skolkamrater fick daglig medieträning genom alla besök på Rinkebyskolan som hon med all rätta kallar ett zoo för nyfikna helsvenskar. Men hon visste tidigt att utnyttja makten och skäms inte för att berätta om alla knep.

När hon gick ut humanistisk linje vid Kungsholmens gymnasium började hon läsa juridik och internationella relationer vid Stockholms universitet. Ett år läste hon på Rethymnons universitet på Kreta för att testa om hon ville flytta tillbaka till Grekland. Hon längtade tillbaka till den svenska naturen, vännerna, Rinkeby – landet hon älskar men som inte älskar henne skriver hon.

Tillbaka hemma gör hon karriär via SVT:s Mosiak, Som sagt och Striptease, som frontfigur i Ungdom Mot Rasism och andra invandrar- och mångkulturella projekt. Hennes bild av Sverige är positiv för detta nya land hjälpte henne som ung kvinna från en invandrad arbetarfamilj med frånskilda föräldrar i en fattig förort att nå stora mediala framgångar. Hon förmådde att dra nytta av varje skolbesök, varje intervju och kontakt. Hoten som kom senare på 1990-talet vittnar om hur Aftonbladets chefredaktör Anders Gedin och SVT:s ledning som inte backade upp henne tillräckligt, se Dan Josefsons reportage i Etc. 1999.

Alexandra Pascalidou lärde sig slåss från sin far Jannis, städaren som kunde boxar och tala fem språk. Man ska gå till attack direkt menade pappan, inte invänta motståndaren och är han större desto bättre. Hon har antiperistatis vilket betyder att hon fungerar bäst i motståndsläge. Boken visar hur hon lyckats i ett nytt land med tur men även begåvning och skicklighet. Hon hade inte haft samma tur i Grekland.

Bortom mammas gata (Atlas, 2001)

JAPANER OM SVENSKAR OCH SVENSKAR SOM JAPANER 2005

Den svenska etnologiprofessorn Åke Daun har tagit fram forskning om likheten mellan japaner och svenskar. Engelsmannen Jean Phillips-Martinsson noterade att båda folken är ”clean, efficient, obident” i Swedes as others see them, 1981.

Japaner är kanske inte det första folkslag man kommer att tänka på om man vill jämföra oss med andra.

Men vi är båda socialt reserverade och återhållsamma. I Japan drar man också en gräns vid det privata och det offentliga livet. Arbetskamrater bjuds sällan hem i några av länderna även om de är viktiga för identitet och gemenskap.

Likadant är det med oviljan att öppet visa känslor. Det japanska pokeransiktet är välkänt, att inte vilja göra bort sig, ”warawareru”. Här hemma kniper vi käft och biter ihop i självkontroll. I båda länder får alkoholen det tysta befolkningen att öppna upp tillfälligt för att dagen efter att sluta sig som en mussla.

Men skillnader finns. Japaner ser sig som medelklass och uppfattas som bete sig relativt likadant oavsett klassursprung, vilket inte gäller för de klassmedvetna svenskarna. Att undvika konflikter och oviljan att uppfattas som ”bråkig”, ”ställa till en scen” och ”vara till besvär” är andra gemensamma kännetecken. Samförståndsanda från gamla byalagstradition till socialstatlig korporativism i Sverige motsvaras av konsensussökande religiösa traditioner från buddhism och konfucianism i Japan.

Ingetdera folk är särskilt teoretiskt intresserade utan praktiska lösningar och ingenjörskonst står högt i kurs. Nobelpristagaren Hideki Yukawa sa om sina landsmän att ”den japanska mentaliteten är inte inriktad på abstrakt tänkande utan i huvudsak på det handgripliga”. En förklaring kan vara att svenskar och japaner har sysslat med jordbruk fram till 1930-talet. I Medelhavet och Mellanöstern fanns fler kontakter, ofta större frihet och handel mellan folk vilket kan lett till större intresse för spekulation. Där fanns tidigt städer vilket saknades i Japan och Sverige i samma utsträckning.

Båda folken industrialiserades och urbaniserades snabbt under 1900-talet medan en naturromantisk mentalitet hängde kvar vid gärdsgårdarna i byn. Länderna ligger perifert till i utkanten av Europa och Kina, vilket lett till isolering och enhetlighet.

Ländernas homogenitet i språk och etnicitet har lett till ovanligt enhetlig kultur och folkkynne, något som märks mer i det fortfarande isolerade Japan än i dagens öppna Sverige. Blyga men framgångsrika.

Åke Daun, ”Nordens japaner – Asiens svenskar?” i En stuga på sjätte våningen (Symposion, 2005).

BAKHTIARI 2005

Annonser

Med romanen Kalla det vad fan du vill debuterade svensk-iranskan Marjaneh Bakhtiari på vänsterförlaget Ordfront 2005. Boken är dock ingen inställsam skildring av rasistiska svenskar, mångkulturalismens välsignelser och utsatta invandrare, utan ett litterärt verk väl värt att läsa för alla intresserade av invandring, Sverige och omvärlden.

I boken irrar tonårsdottern Bahar runt bland grannar, svenska pojkvännen Markus, mamma Panthea och pappa Amir medan hon försöker orientera sig i ett Rosengård i Malmö fyllt med lika förvirrade nyinflyttade från hela världen. Där finns rastafarimannen Moses, chilenskan Rosa och alla iranier som kommer till pappa Amirs pizzeria för att diskutera politik och islam. Amir var författare i Iran och vill pådyvla alla sina kunder lite persisk kulturhistoria medan de väntar på två calzone med läsk. Mamman var tidigare kärnfysiker men far nu runt bland Malmös förskolor som barnskötare. Något hon inte är så bra på eftersom hon inte gillar barn.

Mamman försöker få kontakt med svenskar och lära sig svenska folkdanser men klarar inte av att ta steget in i midsommarfirandet. Pappan är fast i den persiska historien och tjatar om hur storslagen den var för 2500 år sedan. Bahar är inte intresserad utan vill hellre lyssna på hip hop och spela dataspel som sin lillebror. Familjen hänger knappt samman i det nya landet. Några svenska vänner och bekanta har de inte som andra mer framgångsrika iranska familjer. Skvallret om familjeliv, särskilt barnen, är vad som håller den iranska diasporan samman.

I skolan fnissar och flamsar Bahar med kompisarna på lektionerna medan den mesiga svenska läraren stammar för att få tyst på dem. Journalister intervjuar henne för att ta reda på om hon är en ny slags svensk eller kanske en invandrare med störd identitet. Därav titeln, att man kan kalla det vad man vill – född i Iran, uppväxt i Sverige svarar Bahar på det välmenande tjatet om hennes bakgrund. Mot slutet så tar hon på sig en slöja mest för att byta stil, men fortsätter att måla sig.

Många dråpliga historier berättas och några hemska om självmord och innebrända barn (diskoteksbranden i Göteborg 2000 antyds) med ett mustigt språk som skojar om invandrares uttal av svenska ord och meningar.

Läser man Pascalidous skönmålning Bortom mammas gata om Rinkeby kan man kanske tro att unga kvinnor födda utomlands med litterära ambitioner är orealistiska mångkulturalister, men Marjaneh Bakhtiaris vassa blick undgår inget. Hon bryr sig inte, skämtar om sina egna och svenskar i lika hög grad.

SATTARVANDI 2008

Fyra arbetslösa killar driver runt i Stockholmsförorten Solna. De röker hasch, tar rohypnol, bråkar, jagar hundar vid affären och drar runt vid de blå höghusen intill järnvägsspåren norrut. Inget händer men de babblar oavbrutet i sin berusning, ibland om livet inne i stan, ibland om samhället men aldrig så att man begriper vad de vill. Texten mal på utan uppehåll, styckeindelningar saknas och rent onomatopoetiska ordflöden tar upp flera sidor.

Romanen Still (Bonniers, 2008) som skrevs av den iranskfödde Hassan Loo Sattarvandi som försöker troligen berätta något om det Sverige författaren växt upp i, för övrigt samma kvarter som de fyra huvudpersonerna Nemo, Saladin, Ivan och Foggy. Men man förstår inte vad han vill säga annat än att dokumentera en misär och gestalta killsnack om sex, hip hop och droger (god varudeklaration ges av tillgängliga haschkvaliteter, dess utseende, styrka och hur man bäst gör i ordning en pipa eller bong eller rullad cigarett). Att ge ut den usla boken på Bonniers kan inte vara annat än en inkvotering på grund av invandrarförfattaren Sattarvandis utanförskap, som nu löst sig för honom. De andra bor kvar i Solnas värsta höghus. Gratulerar.

Hans svensk-iranska landsmaninna Marjaneh Bakhtiari skrev en läsvärd bok, inte usel som denna.

OLKEIWICZ 2008

Den polska geologen Andrzej Olkeiwicz flydde som 19-åring först till Danmark och sedan Sverige 1957. Efter sin pensionering från KTH på 2000-talet skrev han boken Konsten att vara invandrare som han gav ut på eget förlag.

Boken är en handbok i vad det innebär att lämna sitt hemland för ett annat land. Olkeiwicz menar att livet är ungefär likadant överallt. Han har förutom Polen och Sverige också bott i Saudiarabien och Abu Dhabi. Inte ens om man har gott om pengar blir man en del av det nya landet skriver han och ger exempel från det framgångsrika paret Per och Christina Gyllenhammars engelska tillvaro.

Immigrantfrustration, rådet att ta seden dit man kommer och olika handlingsmönster hos invandrare och mottagarbefolkningen analyseras och kommenteras dels personligt, dels utifrån en stor beläsenhet (inte bara exilpolackerna Gombrowicz och Kapuscinski).

Olkeiwicz säger egentligen inte så mycket om svenskarna utan boken är precis vad den utger sig för att vara, en handbok i konsten att flytta till och bygga ett nytt liv i ett främmande land på gott och ont. Om Migrationsverket skulle översätta denna bok till de större invandrarspråken istället för allt annat välmenande men menlöst material skulle de nyanlända få läsa detta råd från en invandrare som bott över 50 år i Sverige:

* Acceptera att du bor i ett främmande land.

* Känn dig inte underlägsen värdfolket och skäms inte.

* Känn dig inte överlägsen värdfolket och skryt inte.

* Se dig som en jämlike och betrakta alla som jämlikar oavsett ursprung, nationalitet, etnisk tillhörighet och religion.

* Underkastelse och högfärd är två sidor av samma mynt. Gör dig av med båda. Det är lättare att leva då.

* Acceptera att det finns vissa saker i det nya landet som du inte har det minsta inflytande över: de inföddas närvaro, landets språk, historia, traditioner, kultur, geografi och klimat. Det är meningslöst att klaga på sådant du ändå inte kan förändra.

* Efter att du har bott ett antal år i det nya landet är det dags att sluta förvånas över att värdfolket är annorlunda – du är också annorlunda.

* Om någon handlar orätt mot dig – klandra individen som gjorde det, inte hela gruppen.
* Sluta att klassificera allt som är annorlunda i termer av bättre/ sämre.

* När du inte lyckas uppnå något du strävat efter – övertolka inte, skyll inte på ditt utlänningskap, allt är inte diskriminering.

* Om du drabbas av diskriminering: Odla aldrig ”jag är ett offer” – känslan. Det leder bara till uppgivenhet och passivitet.

* Acceptera inte att infödda är medlidsamma eller betraktar dig som ett offer bara för att du är utlänning.

* Att du är annorlunda kan vara en tillgång. Låt dig inte begränsas av det och låt det heller inte vara en ursäkt för att inte ta dig fram.

* Gå inte in i fällan att vara exotisk. Det avskiljer dig från gemenskapen och understryker ditt främlingskap.

* Du behöver inte vara duktigare och kunnigare än de infödda. Det räcker att du är duktig och kunnig.

* Se dig som en del av samhället.

Dessa råd kan med fördel även läsas av de som fött i Sverige av utlandsfödda föräldrar.

BROWN 2009

En brittisk journalist som bodde med en svenska i en Göteborgsförort och Lilla Edet på 1970-talet återvände för några år sedan till Sverige för att fiska. Han skrev då boken Fishing in Utopia: Sweden and the future that disappeared (Granta, 2009), en personlig skildring av hans tidiga och senare intryck av oss svenskar, det svenska samhället och vår natur, särskilt öring och lax.

1977 var Andrew Brown 22 år. Han gifte sig med Anita, men äktenskapet höll inte när de senare flyttade tillbaka till England. Andrews bok handlar om den förvandling han sett i Sverige från sin första tid på 1970-talet och när boken gavs ut, 2009. Ett svunnet utopia som han dock tycks hata för dess likformighet, tysta sura svenska träindustriarbetare i Nödinge där han slet några år och den obegripligt lojala underdånigheten inför staten. Det märkliga är att denna kritik förvandlas till nostalgi senare för honom, särskilt efter Olof Palmes död i februari 1986.

Han beger sig till Sorsele för att fiska, ser ett lodjur och en vätte (?), och funderar högt över svenskarnas trista utstrålning, nu inte socialdemokratisk som under 1970-talet utan i en kommersiell variant i landet som Bildt har styrt och nu Reinfeldt. För Brown är vi dock lika trista och bonniga. Vår identitet är att ingå i en hjord och vaktas av en god herde, den svenska välfärdsstaten. Midsommarfirande vid en skogsglänta i lappmarken med nyckelharpa och vodka piggar upp den dystre engelsmannen men hans dom är klar: Sverige och det specifikt svenska existerar inte. Borta, som en plats som inte finns, en icke-plats, u-topia.

De miljontals blonda svenskarna har ersatts av en miljon mörkhåriga invandrare skriver Brown, en upplyst brittisk journalist vid de anrika kvalitetstidningarna Granta, The Independent och The Spectator. Han menar att svenskar kan vara rasistiska men under en fin yta. Även under Palmes tid hörde han kritiska kommentarer om utlänningar, sådana som han. Men då fanns också ett annat svenskt begrepp, solidaritet. Ett ord han inte hör numera.

LE MALENTENDU SUÉDOIS 2009

Två franska studenter, Benjamin Huteau och Jean-Yves Larraufie, skrev 2009 en längre uppsats (200 sidor) om den svenska modellen, dess historia, vår ekonomi och utmaningar, Le malentendu Suèdois, ”Den missförstådda svensken”.

De går tillbaka till rötterna för denna framgångsrika modell, kallad ”La notion de Folkhem”. De finner att idag framhålls Sverige som ett föredöme, särskilt av franska socialistiska politiker.

Vad som förvånade dem var att det svenska samhället tycks fungera utan den typ av kontroll som de sett i sitt hemland Frankrike. Svenskarna litar på varandra och de litar på myndigheterna. Politikernas pragmatiska och samförståndsinriktade inriktning är ett föredöme, liksom det svenska arbetslivets jämlika strukturer där en mellanchef deltar mer och styr mindre. Sverige är ett horisontellt samhälle skriver de berömmande och nämner vår allemansrätt som ett exempel.

Men de noterar också att jämlikhetssträvan kan vara problematisk, som när begåvade och snabba elever får stå tillbaka och invänta hela gruppen.

Generositeten i socialförsäkringarna relaterar de till det etniskt homogena svenska samhället. De visar att länder med mer blandad befolkning tenderar att inte vara lika generösa. De verkar inte ha insett att Sveriges befolkning nu är på väg att bytas ut

LIFVENDAHL 2011

I boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011, Hjalmarson & Högberg) intervjuar redaktören Tove Lifvendahl utlandssvenskar, forskare och företagare om Sveriges roll i världen. Flera kapitel om emigrationen sedan 1800-talet ger bakgrund till dagens svensk-amerikaner och andra utlandssvenskar som nu flyttat ut till andra länder som Singapore, Spanien och Ryssland.

”Sagolandet” i bokens titel hänvisar till en omdiskuterad dokumentärfilm som regissören Jan Troell gjorde 1988, där bland annat den amerikanske psykologen Rolly May analyserade vårt land. Sverige var ett land utan ett mysterium sa han, ett materialistiskt och överrationaliserat sagoland där myndigheter sagt sig veta vad medborgarna bäst behövde och därför styrde deras liv in i minsta detalj.

I boken möts många berättelser om saknad och hemlängtan och om vad vi i den svenska kulturen inte förstår i nya möten med andra länders kulturer om vi flyttar. Att veta bäst verkar vara svenskarnas utgångspunkt när de flyttat utomlands, men snart så vänjer de sig vid att sina nya grannar och arbetskamrater nog kan veta något också. Svenskarna öppnar upp sig utomlands, de är mer generösa och inte alltid så tysta.

Några lärdomar från de utflyttade svenskarna i fem punkter:

* Sverige är ett land där det finns mycket att vara stolt över

* Det finns bättre sätt att lösa somlig saker än vi gör i Sverige

* I Sverige missunnar man varandra stora framgångar, utom inom sport, musik och spel

* Det svenska samhällsklimatet uppmuntrar inte människor att växa och förändras

* Svenskar är inte intresserade av att höra hur andra löser saker

Den sista punkten är särskilt tydlig när utlandssvenskar flyttar tillbaka. Vad de lärt sig och varit med om är ointressant och oanvändbart för svenskt arbets- och sällskapsliv. Lifvendahl menar att svenskar i Sverige blickar för mycket tillbaka till ett svunnet sagoland, något som de utflyttade visserligen också gör men de vet å andra sidan att detta sagoland bara är en saga.

JALVING 2012

En sur dansk journalist och doktor i historia som retar sig på det politiskt korrekta Sverige, kan det vara något? De få svenska medier som skrev om Mikael Jalvings Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rike bekräftade hans uppfattningar om grannlandets ängslighet. När boken översattes till svenska tog ingen i den överhuvudtaget. Bara detta faktum gör den intressant.

Mikael Jalving reste från Malmö till Kiruna och har skrivit en lättsam berättelse om sina möten, läser svenska nyheter och gör historiska reflexioner.

Han skriver i inledningen efter att ha ironiserat över de svaga ursäktande officiella reaktionerna på bombdådet vid Drottninggatan i december 2010 att det inte finns ett så framåtinriktat land i Europa. Svenskarna vill helst glömma självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs islamistiska förklaringar till att han ville spränga sig och kanske ett 50-tal till oskyldiga på gågatan intill. Sverige vill att världen ska vara fin och glänsande, ett tolerant folkhem menar Jalving som till vardags skriver för Jyllands-Posten, vars redaktion och tecknare hotats till livet 2006 av just ilskna muslimer.

Kan då denne karske dansk lära sig om inte älska så åtminstone tolerera de intoleranta svenskarna, vars intolerans mot dansk frispråkighet går honom på nerverna, särskilt Lena Sundström och Jan Guillou?

Nej, han står inte ut med svenskarnas menlöshet och politiska korrekthet trots många försök. Jalving reser till Boden, besöker samer, läser om svenska kungar och vår stormaktstid, lyssnar på Dilsa Demirbag-Sten, Yvonne Hirdman och många fler som skrivit om det svenska samhället. Han ser till och med på feministisk Krav-märkt pornografi på hotellrummet men inget händer. Sverige förblir tyst och svenskarna rädda för vad folk ska säga om de avviker.

En dystopi om ett land i förfall, utan självinsikt och knappt värt att besöka för en dansk. Men för svenskar är den att rekommendera om man vill förstå mer om vad Sverige har blivit, särskilt efter Olof Palmes storhetstid.

MAHMOOD 2012

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det undrade Qaisar Mahmood född i Pakistan och uppvuxen i Tensta, en välutbildad och nyfiken man, när han reste runt Sverige på sin motorcykel. Han ville finna spår av distinkt svensk kultur men hittade inte mycket. Svensk kultur är som en lök med skal efter skal utan en inre kärna blev hans slutsats i boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).

Hans motorcykelhjälm skyddade hans brunhyade ansikte så vid korvkioskerna och på mackarna trodde alla han var svenskfödd. Ingen brytning, bara en vanlig mc snubbe. Han far på sin båge till Värmland, Skåne och Dalarna, festar, hänger i bruksorter och ser på amerikansk folkdans. Överallt letar han efter det genuint svenska och folk han möter berättar glatt att just här finns det svenska eller det här sättet är typiskt svenskt.

Eftersom alla säger olika saker får Mahmood inte ihop någon sammanlagd svenskhet. Fast att säga att det inte finns något svenskt innebär å andra sidan att det inte finns något indiskt eller franskt också. Vilket vi alla vet om att det finns. Varför är det så svårt att skriva att det finns en svensk kultur, en svenskhet som skiljer sig från tysk, ugandisk och peruansk?

Mahmood utvecklar sin idé om det svenska som lager av lökskal som var för sig bildar en identitet – bondelivet, bruksandan, industritänkandet, moderniteten och till sist postmoderniteten – utan att de tillsammans blir något. Men är det möjligt? Kan inte alla dessa historiska skikt smälta samman till en svensk identitet? ”Genom globalisering och invandring läggs ytterligare lager till den svenska löken” skriver han och framstår som en naiv mångkulturalist.

Givetvis kommer han då in på att föreställningar om svenskhet bygger på etnicitet och rasism. Han kan aldrig bli svensk med sitt svarta hår och sin bruna hud, en personlig uppfattning vilken motsägs av adopterade och många assimilerade invandrare. Redaktören och författaren Tove Lifvendahl kommer visserligen från Sydkorea men främst från Hälsingland. Varför Qaisar Mahmood inte kan känna sig svensk kanske mer har att göra med hans uppväxt i invandrarförorten Tensta.

Han bestämmer sig för att kalla sig svensk även om han etniskt och kulturellt inte är svensk enligt vad han anser är en folklig och utseendemässig definition på svenskhet. Den mindre omfattande svenskheten som bara bygger på medborgarskap bör räcka menar han. Men han tillägger att man kan också diskutera vad som är svenskt.

Denna vilja att tala och skriva om vad han sett och tänkt gör boken intressant och att han ingår i en saklig diskussion där vanliga svenskar finns. Han är beläst och har många exempel på vardagliga händelser från sin arbetsplats Riksrevisionsverket. Att han inte stannar vid sitt svenska medborgarskap utan vill förstå och diskutera det kulturellt svenska är välgörande att höra

SANANDAJI 2012

Entreprenören, teknologen och debattören Nima Sanandaji kom från Iran vid 8 års ålder till Sverige 1989 tillsammans med sin bror Tino. Familjen gick på socialbidrag och med tiden lyckades han ta sig in på Chalmers, Cambridge och tog slutligen en teknologie doktorsexamen vid KTH. Han har utnyttjat dessa erfarenheter av socialt och ekonomiskt utanförskap i flera böcker för att kunna analysera varför iranier och andra invandrare segregeras mer i Sverige än invandrare i andra västländer.

I boken Mellanförskapet visade han 2009 att den svenska välfärdsstatens omhändertagande av handlingskraftiga utländska entreprenörer varit förödande för alla inblandade – fattiga bidragsberoende invandrare, svenska skattebetalare och handfallna integrationsbyråkrater. Möjligen kände de svenska SFI lärarna sig nöjda med att år efter år ha samma vuxenstuderande på samma nivå så de riktigt kunde rå om dem. Han intervjuade även skolledare i invandrartäta områden inklusive mig, då biträdande rektor i Tensta.

Nima intervjuade flera iranier som trots den svenska integrationspolitiken lyckats genom att starta egna företag, läsa mer svenska och ta enkla servicejobb för att komma in på arbetsmarknaden. Han tar upp frånvaron av diskriminering i Sverige som annars brukar vara förklaringen till den låga sysselsättningsgraden för utomeuropeiska invandrare, runt 40 % lägre än för svenskar. Vad som lett till den svaga sysselsättningsgraden enligt honom och den forskning han vilar på är de stela anställningsregler som gör svenska arbetsgivare ovilliga att ta en risk med att anställa någon utlandsfödd med okända erfarenheter och oklar utbildningsnivå. Kan man inte snabbt bli av med en oduglig anställd tar företagaren sällan den risken.

Han ser ingen diskriminering i att svenska företagare inte känner till vad examina från Mellanöstern kan vara värda i Sverige eller vad tidigare anställningar i informell sektor utomlands kan innebära för företaget. För alla sådana ursäkter ger Nima klara besked från aktuell statistik, inga fördomar av det slag som hans landsman, sociologen Massoud Kamali presenterade i sin vidräkning med det ”strukturellt rasistiska” Sverige i Mona Sahlins integrationsutredning 2006.

Nima menar vidare att socialt kapital är lika viktigt som ekonomiskt. För invandrare gäller det att komma i kontakt med svenskar i så stor utsträckning som möjligt för att träna språket, få kontakter och lära sig det nya landets vanor och regler. Även om han tror att egna skolor kan var nyckel till framgång som de varit för ester och judar i Sverige så ser han vikten av egen bildning och studier som det väsentliga.

För sin egen etniska grupp, medelklassiranier, blev flytten till Sverige på 1980-talet inte den framgång den kunde ha blivit. Trots att det nya landet hade rest sig från 1970-talets lågkonjunktur så kunde inte iranier och andra utomeuropéer hävda sig på bostads- och arbetsmarknaden. Det tog en generation innan de välutbildade iranska familjerna kunde återgå till liknande status de haft hemma i Teheran. ’

Nima och Tino Sanandaji är ett gott exempel på denna nya generation svensk-iranier men även Ashkan Puoya, Saied E Zadeh, Shori Zand och Tina Ghasemi vilka förekommer i hans studie Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det från 2012.

2011 fick Nima i uppdrag av den finska liberala Tankesmedjan Libera att skriva om den svenska välfärdsstatens historia och aktuella situation. I rapporten ”The Swedish Model reassessed” gör han en intressant analys av Sverige. 2012 uppdaterade han den för brittiska Institute of Economic Affairs.

Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870 – 1970. Sverige visade tvärtom höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet.

De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.

I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Nima Sanandaji visar i rapporten att den protestantiska arbetsetiken var en viktig del i den svenska kulturen oavsett var svenskar levde. Det var till denna hårda etik Göran Person slog an till när han med hårda nypor tog Sverige ut ur 1990-talskrisen menar han.

Samma tilltro till socialt kapital, utbildning och goda värderingar ledde medelklassiranier till att omsider utbilda sig och starta företag. Men det tog en generation av misshushållning med deras ambitioner på grund av svenskt medlidande med invandrare innan de fick möjlighet att ta ansvar.

Mellanförskapet – Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter (Captus, 2009)

The Swedish Model reassessed- Affluence despite the welfare state (Libera, 2011)

The surprising ingredients of Swedish success (IEA, 2012)

Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro, 2012).

AFZALI 2012

Afghanen Zulmay Afzali har skrivit två böcker om sin flykt till Sverige, En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (båda på Mummelförlaget, 2013 och 2014). Han var anställd av regeringen i Kabul för att bekämpa narkotikasmuggling, men tvingades fly. Han blev känd genom krönikan ”Svenskarna är inte rasister” i Svenska Dagbladet i januari 2014.

Där berättar han om de otroligt hjälpsamma handläggarna på Migrationsverket, kommunen, Arbetsförmedlingen, men också hur svenskarna beskylls för rasism av illvilliga och lögnaktiga asylsökande och invandrare. Men det är inte svenskarna som är rasister, tvärtom, skrev han i SvD krönikan:

”Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare. Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrade. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.

Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.”

På grund av denna kritiska text om invandrare fick Zulmay Afzali en spottloska i ansiktet av en irakier när han handlade matvaror i butik. Irakiern skällde och skrek att Afzalis mor var en hora.

Han avslutar sin senaste bok om hederlighetens pris med en uppgiven suck:

”Mina principer och värderingar har gjort att mitt liv i Sverige blivit en utmaning. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för vad jag tror att rätt och sant. Att göra det är inte – och kommer aldrig att bli – lätt”

DERVISH 2013

Den iranskfödde reklamaren och bloggaren Nima Dervish hann sätta rejäla avtryck i Aftonbladet, Stockholm City, hårdrockmagasinet Close Up och andra tidningar (M-Magasin, Hem & Hyra) innan han lessnade på Sverige och flydde utomlands förrförra året. Det är en sorg att detta land först inte kunde härbärgera en så klarsynt och vettig skribent som Nima, men som tur har han återvänt.

Som tur är har migrationsexperten Merit Wager samlat in hans texter och givit dem på det vakna Mummelförlaget som Ordbrand: krönikor om integration, kärlek, hårdrock och hur du bäst torkar rumpan (2013).

Det sista en hänvisning till ayatollah Khomenis råd vid toalettbesök. Att använda stenar rekommenderas om man är i öknen. Samlingen av ett 100-tal texter går inte att sammanfatta men i alla brinner Nima Dervish för riktig integration, sanning, kärlek och musik.

Han hatar lögner, överdriven respekt för religioner, i synnerhet islam, och skäller i stort sett varannan krönika på missnöjda invandrare. Men han gör det med en glimt i ögonen och är inte hånfull. Bara oerhört klar i vad som förloras om man kommer till ett land, spottar på det och ljuger. Ledarskribenten Sakine Madon kallar boken rolig, smart och rakryggad.

Kärlekshistorierna är rörande och troligen sanna (han nätdejtar en gift iranska i Holland och far till Indien med henne, går inte så bra…försöker igen och igen), liksom hans karriär reklambranschen i Stockholm. Han är inte akademisk för fem öre utan bara outsägligt verbalt begåvad. Svenskan lärde han sig från 9 års ålder så pass att han fick rätta kompisarnas och senare andra skribenters texter.

En extra eloge ska boken ha för att ha med kommentarer till Nimas vitsiga och vimsiga men alltid äkta texter som retade och roade många läsare. Även refuseringar av DN, SvD m fl finns med så man kan följa vad Nima ville ha sagt men inte fick i tryck. Elegant skrivet och tänkt, även de slarvigaste bidragen är underhållande och kan ursäktas inklusive vissa manliga pubertalvrål. Sex är förutom islam och invandring ett tema liksom tilltron till hårdrockens enande kraft.

Att Nima Dervish fick ta så mycket skit från andra invandrare från Mellanöstern visar vilket mod han hade medan han höll på och inte gav upp.

FARROKHZAD 2013

I diktsamlingen Vitsvit gör poeten och litteraturkritiken Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema. På svart botten framstår hennes vita rader effektfullt men knappast för att överbrygga sin exil.

Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige.

Diktjaget som heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter.

Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågade dansken Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas.

PEKGUL 2014

Makarna Nalin och Cheko Pekgul har skrivit boken Jag är ju svensk (Recito, 2014) som de fått ge ut själva på egen bekostnad. Titeln kommer sig av ett utrop deras då femåriga dotter sa till sin kurdiska mormor när hon hävdade att barnbarnet var kurdiskt, varpå dottern utbrast: ”Men jag är ju svensk!”.

Boken är en argsint och bitvis välartikulerad attack på den islamistkramande vänstern inklusive den socialdemokrati framför allt Nalin Pekgul representerat i riksdagen och som ordförande för S-Kvinnor. Nalin är för övrigt syster till Kurdo Baksi som vi tidigare skrivit om i denna artikelserie.

I boken redogörs för många resonemang och händelser om missförstånd från myndigheter inför krav från fundamentalistiska muslimer men även den svenska ängsligheten att bli kallad rasist om man kritiserar vad vissa invandrargrupper har för sig. I NEO (5/2014) berättar Nalin Pekgul om boken som är starkt kritisk till sitt eget parti, Socialdemokraterna

Deras hemvist i Stockholmsförorten Tensta är det nav som alla korta kapitel vrider sig runt. De är lojala sin hembygd där de bott ett par decennier, men anser att Tensta varken är ett invandrargetto eller en multikulturell dröm. 2005 var Nalin och Cheko Pegul på väg att lämna Tensta på grund av den växande islamismen och våldet men valde till sist att bo kvar berättade de förvånade över uppmärksamheten i medierna.

De avslutar boken med en förhoppning om att multikulturalismen kan överleva i Sverige till skillnad från länder som Tyskland och Storbritannien där den sagts ha misslyckats. Dock har de dessförinnan listat över 50 anledningar till att misstro experimentet. Två modiga svenska kurder med svenska barn har med boken bidragit till en nyttig diskussion om invandring, om svenskhet och framtiden.

DN, folkvilja, hämnd och demokratin

DN ledare 26 april, 2019

I en ledare i DN 26/4 nämns min roman Framtidsmannen som ett exempel på en osund revanschism. Jag låter ansvariga politiker, bl a en Birgit Ä. Olson från Folkpartiet, få ett straff i riksdagens Konstitutionsutskott. Dessutom skriver den liberale ledarskribenten Mattias Svensson att jag låter en ny regering (SD/M/S) dela ut medaljer till ”sanningssägare i den främlingsfientliga nätsfären”, pseudonymerna Julia Caesar och Affe Karlsson.

Allt detta stämmer och huvudpersonen som mördas i boken år 2020, en ledande SDare, har vissa likheter med mig, vilket också är sant. Vad som inte stämmer är hans falska tillvitelse av debattören Patrik Engellau som enligt Svensson ska ha föreslagit ”ståndrätt” mot Fredrik Reinfeldt för det folkutbyte (se nedan) som pågått sedan 2000:

Se Gunnar Sandelins inlägg på Det Goda Samhället 3/4, 2019

Men jag ser att han dessutom inte har förstått att vad jag, Engellau, Trump m fl som tröttnat på den ensidiga vänsterliberala mediebilden och de partier som bär upp den, är att vi vill ha en fungerande rättsstat, opartiska medier, verklig åsiktsmångfald, fri rörlighet för de som kan försörja sig etc. Svensson skriver att:

”Något som också framgår av att attackerna är riktade mot företrädare för det liberala samhällets institutioner som de auktoritära avskyr och vill avskaffa – rättsstaten, oberoende medier, fri rörlighet och politiska motståndare.”

Inget av detta är något som jag och mina meningsfränder vill ge avkall på, tvärtom. Men vi ser att DN och dess gelikar är de som inte klarar av att bedriva en konsekvensneutral nyhetsbevakning om islam och invandring (feminism, klimatpåverkan, utbildning), att rättsstatens påföljder inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och att politiska motståndare demoniseras. Visst gäller det SD men även KD.

De partier som lett oss bort från en relativt lättskött pastorat, DNs fd chefredaktörs Svante Nycanders ord när jag intervjuade honom 2012 för min bok The Swedish Story, var Fp på 1990-talet, MP under 2000-talets (dels med S 2005 och dels med Alliansen 2011) och idag C. Dessa ytterkantspartier har en utopisk syn på migration och ekonomi (och mycket annat). De stora partierna M och S förmådde inte hålla emot Bengt Westerberg, Gustav Fridolin och nu Annie Lööf (trots att S lovande en skärpt migrationspolitik i valet 2018).

Vad vi vill ha tillbaka är ett land som ungefär är som det vi hade på 1980-90-talen och det gör ingen av oss till rasist, nazist, främlingsfientlig individ (se min bakgrund). Vi vill helt enkelt ha frihet att säga vad vi tycker utan att tvingas löpa gatlopp i medier och mista familj och vänner. Vi vill kunna låta våra barn gå ensamma till skolan utan risk på rån, och att ens föräldrar inte ska bli hemlösa pga låg pension. Sådant är fullständigt naturligt att förvänta sig och det ska inte kallas för att vi och mina supporters är bittra misslyckade människor, vilket Mattias Svensson kallar oss:

”Mata tillräckligt många förbittrade människor med en lagom och lättsmält dos grupper och personer att hata och det riskerar att växa till en betydande kraft. Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering.”

Detta är ett folkförakt utan dess like som inte anstår DNs ledaravdelning att låta passera. De hade inte mage att kommentera de 4000 som demonstrerade i onsdags för fattigpensionärer i #viddinsidas arrangemang. Tom SVT och TV4 hade inslag.

Svensson menar vidare att jag och vi som vågar oss ut på sociala medier, och någon gång i andra mediekanaler, är ”skrävlande” ledare som appelerar till ”fäaktiga” instinkter. Med detta skulle vi vara kollektivister som skulle vilja utkräva ansvar för att uppnå kollektiv värdighet. Vi har tydligen gott om resurser dessutom:

”De auktoritäras erbjudande är kollektiv värdighet och personlig nytta. Ledarna kan dela bröd från en krympande kaka, men för massan som hatat och hotat finns bara löftet om ett hämndens skådespel.”

Vi är tvärtom mot vad han vill låta påskina verkliga individualister som inte dras med i kollektiv. Vi slåss med risk för liv och lem (läs om skottet mot islamkritikern Lars Hedegaard vid hans bostad i Köpenhamn i maj 2013 i min översikt om dansk kulturkamp), vi avbokas från lokaler, föredrag ställs in och böcker tas bort, och vi gör detta gratis (dock till ett pris) och ofta för att vi tror på att sanningen kommer fram till sist.

Några hämndaktioner sysslar jag inte med och de som jag känner är rätt beskedliga förnuftiga personer (men i romanen En perfekt storm utbryter fasansfullt våld år 2027 mot de muslimer som intar Sverige, se här). Vi har inte DNs resurser, bara en ytterdörr skyddar oss mot AFAs angrepp och våra arrangemang får ibland ske med polisbeskydd (2015, 2016, 2018), och vi anmäls av självutnämnda statsstödda näthatare. Dock behövs en lustration.

Mattias Svensson försöker dra i bevis att vi systemkritiker vill ha en folkmajoritetsdemokrati som ska köra över rättsstaten när vi vill motsatsen, att politik inte ska styra över juridiken.

Det är en ovanlig analys som vittnar om att han inte förstått den kritik som gjorts sedan början av 1970-talet mot S och dess förmåga att köra över just rättsstaten med argument från demokrati, dvs att juridiken skulle trumfa igenom politiken. Gustaf Petréns Medborgarrättsrörelse gjorde detta klart runt 1975 och Krister Tehlin har forsatt kritiken liksom Henrik Sundström. För ett annat perspektiv, se Einar Askestads inlägg i Det Goda Samhället 20/4, 2019.

Sammantaget har Mattias Svensson fullt upp med att hata och missförstå, utkräva hämnd och få revansch på oss oppositionella och marginaliserade opinionsbildare. Vad det tyder på kan läsarna fundera på. Särskilt demokratiskt och öppet för debatt verkar det inte, snarare auktoritärt och avundsjukt.

Det här är Sverige 🇸🇪🇸🇪🇸🇪

Det här är Sverige:

Det är skogen om våren och regnet mot markisen om midsommar.
Det är lukten av saltvatten på solbränd hud ute i havsbandet på västkusten.
Det är ett pass på älgjakten, och en limpsmörgås med stekt ägg och så kaffe i termosen.
Det är bössan i hand.
Det är när någon tar upp en sång av Bellman eller Taube och alla kring bordet sjunger med.
Det är sill och potatis, kräftor och falukorv.
Det är ett hederligt handslag, ett hållet ord.
Det är att ta saker i tur och ordning, att göra rätt för sig.
Det är att knulla en gudomligt vacker tjej på en filt i ljungen och med fåglarnas sång och insekternas surr som ackompanjemang.
Det är att hjälpa sina grannar och hålla ihop i arbetslaget.
Att komma i tid.
Att göra sitt.
Att göra det där lilla extra.
Att göra det där lilla extra – utan att förvänta sig något i gengäld.
Det är att höja ett spetsglas, se sin kamrat djupt i ögonen, säga ”skål”, knycka till med huvudet på just det där svenska sättet och skicka ner en iskall tapp OP eller Skåne i halsen.
Det är bonden vid sin plog – som svensk har han alltid varit fri.
Det är vinterbad och bastu.
Det är den där hinnan av svagt grönt på träden just i lövsprickningen.
Det är en sväng med ekan på sjön, sätta nät eller pilka torsk.
Frösöblomster, Änglamark, Kostervals och Östermalm.
Klappret av hovar från livgardets hästar och solen som blixtrar i ryttarnas hjälmar.
Det är Konungen och hans hus.
Det är den underbara känsla du får i ditt bröst när orgeln tar upp ”Den blomstertid nu kommer” i en vitkalkad 1100-talskyrka en dag i juni – och alla i byn är där.
Det är Slottet och Stolta Stad!
Det är en sväng på snöskotern utanför Pajala och en plankstek och en starköl på en pizzeria i Stockholms förorter.
Det är Vilhelm Ekelund, Sven Stolpe, Elsa Beskow, Herbert Tingsten, Lars Gustafsson.
Det är den där obesvarade kärleken till Finland och vemodet över att riket har slitits itu.
Det är när Tre Kronor spelar mot Ryssland.
Det är glädjen över att landslaget faktiskt heter ”Tre Kronor”.
Det är Strindberg, Heidenstam, Tegnér, Geijer, Fröding, Böök.
Det är hemvärnsmannen som står och rakar sig klockan halv fyra på morgonen och insikten att han är vaken för att han älskar sin hembygd.
Det är Carl Larsson och Ehrenstral och Dardel.
Det är faktiskt Benjamin Höijer.
Det är den magiska blandning av mildhet och fasthet som gör att ingen kan rida en häst bättre än en svensk.
Det är gamle kung Gösta, Gustav Adolf och Karl XII.
Och det är Axel Oxenstierna – den störste svensk som någonsin funnits och som någonsin kommer att finnas.
Det är Stenhammar och Wilhelm Petterson-Berger och Selma Lagerlöf.
Det är bandy på uterink, med glögg eller kask i termosen och idrottskamp på Stockholms Stadion.
Det är Vasaskeppet, Riddarholmen och Gamla Stan, där stormaktstidens grundstenar fortfarande bär vittnesbörd om att fosterlandet faktiskt finns sedan 1000 år och är värt att älska och att slåss för.
Det är en järnåldersgrav i Skåne och dalkarlarnas kyrkorodd.
Det är Botaniska Trädgården och Feskekörka och att käka jävligt god vittling i Göteborg.
Det är Valborgsmässoafton med eldar och sång.
Det är den vackraste synen av alla: det gyllene korset inskrivet på en blå duk som fladdrar så stolt för västanvinden.
Det är vårt fosterland som vi är redo att dö och att döda för.
Det är Sverige.
Det är jorden som kallar och blodet som svarar.
Och det är tusen saker därtill… Men det vet ni ju redan – alla ni som är svenskar på riktigt.

Några källor men finns i olika varianter på nätet:

https://www.flashback.org/sp40017654

https://www.varldenidag.se/opinion/bitte-assarmo-kultur-ar-inte-sarskilt-svart/cbbofl!6p1jKoxuBGzzWFm5CYcHA/

https://mickek69.com/2017/10/30/svensk-kultur-en-grymt-bra-forklaring/

Linslusen Sjunne – fyra fotoserier

Idag onsdag 17 april var jag till Model House för att ta bilder som jag fått i present förra året. Här ser ni sex fotografier av drygt 150.

Tidigare hade fotografen Niklas Palmklint plåtat mig i sin fotostudio och gjort en kort video på ”Mitt Ord”, en serie han skapat.En annan fotograf, Henrik Evertsson, passade på vid en paneldebatt i Oslo 2016 om hatet mot mainstreammedier, att ta några porträttfotonOch sedan tog Roger Salle Sahlström några foton 2015 hemma i köket i en serie vi kallade Sjunne-The Berlin Years