Kategoriarkiv: Kultur

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Att vilja men inte våga sticka ut hakan

folk

Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.

bok

Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

This political thriller is set in 2020 in Delhi and Stockholm. Sara Sarasvati, a girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s controversial political views. While in Sweden, she is persuaded to start study mining engineering there.

But her studies are interrupted by her unknown Swedish brother. Suddenly she is involved in international terrorism, ideological struggles and domestic Swedish politics. The new Swedish Prime Minister in year 2020 is a nationalist woman, born in Kurdistan who loves Sweden. A new kind of Swedish crime fiction with an intercultural twist and a racy daring plot. First chapter (scroll down for English).

Here is a review in Swedish at page 3.

This novel is a fictional sequel to the non-fiction The Swedish story/ Sverige 2020.

English edition

Ebok på Adlibris (SE)

Ebook on Smashwords (US)

Ebok på Dito (SE)

Ebok på Bokus (SE)

Ebok på Bokon (SE)

Ebook Kindle Kindle (US)

Tryckt bok
Adlibris (SE)

Bokus (SE)

Print version Createspace (US)

Print version at Amazon (US)
Amazon (India)

Mina två sannolika berättelser

Min polemiska samtidshistoria Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation som kommer ut i dagarna i svensk översättning har en fortsättning. Titeln 2020 syftar på år 2020 då Sverige kan börja bete sig mer normalt om man så bestämmer, vilket naturligtvis är omöjligt men icke desto mindre önskvärt. Kunde Olof Palme radikalt förändra Sverige under 1969 till 1976, så vore väl den motsatta utvecklingen lika möjlig, eller i vart fall tänkbar.

Men titeln syftar också på det år min politiska thriller Sara Sarasvati utspelar sig. I denna framtidsberättelse om den unga indiskan Sara Sarasvatis liv är Sverige år 2020 lett av folkpartisten Birgitta Ohlsson i en koalitionsregering med S och M för att hålla ett SD på 25 % utanför. Sverigedemokraterna har bytt partiledare 2016 till Lena Barzan, en svenska född i irakiska Kurdistan.

Sara Sarasvatis svenska far mördas på grund av politiska motiv. Under sin tid i Stockholm för att läsa på KTH dras hans indiska dotter in i en våldsam historia med terrorism, spionage och kulturkrockar. Hon försöker leva ett vanligt studentliv men tvingas återvända till New Delhi när hennes svenska halvbror börjar förfölja henne. Boken slutar dock inte där men ni får läsa slutet själva. Boken utkommer på engelska i tryck och som ebok nästa vecka. På svenska senare i höst.

Boken skrevs i februari 2013, några månader innan upploppen i Husby, en plats för unga terrorister enligt berättelsen. Böckerna hänger samman genom att fackboken Sverige 2020 ger en bakgrund till berättelsen Sara Sarasvati. Jag argumenterar i Sverige 2020 för att svenskar har svårt att förstå och ens hjälpa sitt land. I den korta romanen Sara Sarasvati reser en ung begåvad svensk-indiska för att studera till bergsingenjör, något få svenska studenter klarar av. Mer om boken här.

Båda berättelser är möjliga att tänka sig. För mig är de även rimliga och snart när sannolika. Fiktiv realism.

Framförallt frihet. Festskrift till Lars Hedegaard 70 år

20130206_081741

Frem for alt frihed. Festskrift til Lars Hedegaard
Trykkefrihedsselskabets Bibliotek 2012

Den svenska pressens undfallenhet efter mordförsöket 5 feb 2013 på en av denna tidnings redaktörer, Lars Hedegaard, förklaras bäst med dess okunskap om vem de har att göra med. För att råda bot på detta rekommenderas läsning av den festskrift som utkom sommaren 2012 till Hedegaards 70-årsdag. Till de som hyllar Hedegaard finns danska ministrar, partiledare, internationellt kända intellektuella inklusive meningsmotståndare från hela världen och från Hedegards studietid vid Århus universitet på 1960talet.

Fokus i de 21 bidragen ligger vid yttrandefriheten och dess fiender medan ämnena varierar från bibelexeges till frikännandet av Hedegaard av danska Högsta Domstolen i april 2012. Bland bidragen finns många som ser paralleller mellan andra tiders förtryck och dagens politiska korrekthet i västvärlden, särskilt inom EU och i Skandinavien. Några historiska bidrag står ut bland de många samtida betraktelserna över islamisering, yttrandefrihet, intellektuell repression och jubilarens framgångsrika insatser sedan 1960talet med historieforskning, publicistisk och opinionsbildning i Danmark i synnerhet men även utomlands.

Kai Sørlander beskriver motsättningen mellan diktkonst och filosofi i Platons antika Grekland. Temat är välkänt och hans genomgång traditionell, men slutar i att påvisa den protestantiska kristendomens betydelse för att kunna bedriva verklig rationell analys och tillåta fri diskussion, även om sekulära ting. Hotet mot denna rationalitet är den relativism som brett ut sig och låtit samhällsfrågor behandlas som vore de upp till litterära smakomdömen.

Prästerna Søren Krarup och Jesper Langballe går i närkamp med det kristna begreppet om kärleken till sin nästa, respektive skillnaden mellan den statiska guden Allah och den kristna Guden. Bibelns ord om att älska sin Gud och sin nästa som sig själv är en uppmaning menar Krarup. I 1968 års version blev den till en lag, en regel om löneutjämning och solidaritet enligt vänsterns påbud. Att älska ett oändligt antal nya och anonyma invånare till Danmark via skattsedeln är inte meningen. Langballe visar hur Allahs lag alltid ger muslimen rätt, medan Gud tvärtom visar människans otillräcklighet och inbjuder till självkritik. Den kristne är desillusionerad om sin förmåga och behöver syndernas förlåtelse. Muslimen kan tvärtom med Allahs hjälp gå emot alla andra med svärdet i sin hand för jihad.

Katrine Vinkel Holm skriver om 1770 års danska tryckfrihetsman, Johann Friedrich Struensee (som fö skildras i svensken PO Enquists roman Livläkarens besök). Avskaffandet av censur blev kort, 3 år. Sedan fick det danska enväldet nog av de tusentals illa skrivna, uppstudsiga, ofta anonyma skrifter som hade givits ut. Folk med ”de mest ytliga kunskaper gav sig in i allt möjligt”, suckade en historiker några decennier senare. Som om de ville delta i samhällsdebatten, tänka sig.

David Gress skriver om upprinnelsen till det spanska inbördeskriget där den sedvanliga glorifieringen av vänsterns republikaner ifrågasätts. Gress hävdar att denna förenklade marxistiska tes inte räcker till för att förklara vissa historiska händelser som misskrediterar de framryckande kommunistiska och anarkistiska styrkorna. Tyvärr råder sedan 2007 yttrandefrihetsinskränkning i Spanien om inbördeskrigets orsaker, inte olikt det turkiska förbudet om utrotningen av armenier 1917-21.

Jens Gregersen skriver om en annan myt, framgångslandet Sovjetunionen, som lockade och förblindade många europeiska intellektuella under sina första decennier (i Sverige hyllades diktatorn Stalin så sent som 1947 av svenska Författarförbundet under ledning av akademiledamot Artur Lundvist). Danska författaren Karin Michaëlis resa 1934 avrapporterades i den bolsjevikvänliga liberala dagstidningen Politikken, som kunde visa upp mönsterfängelser och glada sovjetmedborgare. I nutida biografier och uppslagsverk om Michaëlis förtigs detta. Även Bent Jensens bidrag behandlar kryperi för Sovjet, t ex vid en konferens 1975 om dissidenten Andrej Sakharov.

Festskriften är obehaglig i ljuset av mordförsöket. 2013 lade danska sk anti-fascister ut Lars Hedegaard adress med en karta där hans hus var uppmärkt. ”Vi måste värna om de orädda, som hotas till livet av rasande islamister” skrev Bent Jensen och Frørup Vestergaard i bokens förord i maj 2012. Nio månader senare besköts Lars Hedegaard med två kulor vid sitt hem. Svenska journalister bör ta chansen att förstå vad som sker genom att läsa denna utmärkta skrift och agera.

Bokens motto, ”Frem for alt frihed”, är taget från britten John Miltons Areopagitica (1644), “Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties”, vars ord citerades i domstolen 24 januari 2011 av Lars Hedegaard.

Det mörka nätet- om norsk högerextremism

Det mörka nätet

Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa
Av Øyvind Strømmen. 200 sidor.
(Molind & Sorgenfrei förlag, 2012)

När den norske anti-rasistiske bloggaren och frilansjournalisten Øyvind Strømmen förberedde sin bok om norsk högerextremism och anti-muslimska nätverk i Europa sommaren 2011 mördade Anders Behring Breivik 77 unga och gamla i och utanför Oslo. Boken blev därför en aktuell kommentar till den ideologiska bakgrunden till det besinningslösa dådet och en journalistisk bragd som premierades med titeln ”Årets Frilansare 2011” i Norge.

Boken är en katalogisering av en mängd extremhögergrupper- och partier i Europa sedan 1900, moderna internetkampanjer mot invandring, kontrajihadistiska nätverk och aktuella idéer som Bat Yeors tes om ett islamiserat Europa, Eurabia. I detta sällskap sägs bl a Lars Hedegaard ingå tillsammans med förespråkare för serbiska nationalister som Milosovic och ungerska pilkorsare under andra världskriget. Dagens English Defence League ges stort utrymme eftersom Breivik själv sade sig ha kontakt med dem, liksom den norske bloggaren Fjordman som refereras noga i förbindelse med Brevik.

Boken driver tesen att förföljelse av judar har numera ersatts för förföljelse av muslimer som metod för de sena högerextrema rörelserna under 1900-talet, även om viss anti-semitism lär finns kvar i vissa högergrupper. Sverigedemokraterna sägs inte vara ett fascistiskt men väl ett högerpopulistiskt missnöjesparti i stil med norska Fremskrittspartiet. Några resonemang varför muslimer blivit måltavla ges inte annat än att rasism och lögnaktig propaganda om hög kriminalitet och sociala problem bidragit till deras utsatthet.

Vad gäller inventering av olika nätverk på internet och i verkligheten är boken självfallet läsvärd, men någon vidare argumentation mot några av de idéer som t ex denna tidning står för, yttrandefrihet och invandringskritik, ges inte något stort utrymme. Att begränsa kritik av yttranden och press i förhållande till islam tas för självklart. Muhammedteckningar är att skapa osämja, rasism och missbruka yttrandefrihet osv. Alla resonemang om att media skulle undanhålla nyheter om invandringsproblem och vara politiskt korrekta är groteska konspirationsteorier som bara finns i vissa högerideologiska hjärnor.

Likaså avfärdas begreppet Taqiyya inom islam som kan betecknas vara en tillåtelse för muslimer att ljuga för icke-muslimer om det är till deras fördel. Norsk undfallenhet inför islamisering reduceras till böneutrop och badhustider medan den i Norge bosatte amerikanen Bruce Bawer visar i Surrender: Appeasing Islam, Sacrificing Freedom (2010) att problemen är mycket större än så, redan innan Breviks illdåd 2011 lett till än mindre yttrande-och pressfrihet i kritik och behandlingen av islam. Den norska dokumentärfilmen Frihet, likhet og Det muslimske brorskap av norsk-irakiern Walid al-Kubaisi och sänd 2010 i norska TV2 (och på YouTube), ger också en helt annan sida av den norska kritiken av islam än den som Øyvind Strømmen vill visa upp, de ensamma männen vid datorn som indoktrinerar varandra och sjunger nordisk reaktionära sånger innan de går ut och slår ned värnlösa invandrare.

Den svenska utgåvan har ett efterord av tidskriften EXPOs redaktör Anders Dalsbro som gör en än snabbexposé av svensk högerextremism, nationalism och invandringsmotstånd från Per Engdahls Nysvenska Rörelsen och rasistiska organisationer över till Vitt Ariskt Motstånd och Ultima Thule m fl under 1990talet.

Det mörka nätet är en början till en sansad diskussion om invandring, ideologi och politik som bör få ett svar från de som inte godtar bokens tolkningar av deras åsikter och engagemang.

Islam, väst och liberalismen

Omslag-Islam-och-liberalismenEn kort recension av en kort skrift som presenterades på Timbro i veckan

Islam och liberalismen av Carl Rudbeck
(Timbro. Stockholm 2013)

Den liberala tankesmedjan Timbro har givit den liberale kulturskribenten Carl Rudbeck i uppdrag att kort beskriva islams relation till liberalism och demokrati i västvärlden. Rudbeck är särskilt lämpad som kunnig i arabiska och med en vass penna, bl. a som redaktör för den nu nedlagda kultursajten Smedjan.com.

Den tunna 70 sidiga skriftens mål är att introducera svenska läsare i en internationell debatt som förts sedan invandringen av muslimer till väst skett i stor skala sedan 1945. Rubrikerna Reformeringen av islam, Globaliserad islam, Lögner och fiktioner om islam, Verkliga problem, Fundamentalism och Tama imamer (utbildade av svenska staten) är några av de teman som snabbt skissas, lärt och översiktligt.

I den debatt om reformeringen av islam och huruvida den ens är möjlig verkar Rudbeck ställa sig mellan vad han uppfattar som två ytterligheter. Dels de imamer och islamologer i väst som inte ser några större problem, dels de kritiker som ser islam som själva grundproblemet. Tariq Ramadan hör till den första skaran medan Robert Spencer den andra. Rudbeck nämner dock bara Ramadan, vilket är en stor brist eftersom Spencers islamkritik är betydande. Ramadans tvekan att fördöma Koranens stening liksom hans godkännande av våld mot civila israeler noteras men inte tillräckligt.

Att Rudbeck inte starkare tar ställning för yttrandefrihet och demokrati vad gäller islams ställning i västvärlden är huvudintrycket av skriften som försöker balansera mellan de två lägren, men han smyger in stark och klar kritik i alla faktauppgifter om vad hårdföra islamtolkningar ställt till med i form av självförvållad segregation, våld, offerstatus, sharia rättskipning, problem i skolor och samhällsservice osv.

Det finns två sätt att läsa denna korta skrift; en ytlig som uppfattar Rudbeck som en försiktig och balanserad tolkare av dagens heta debatt om islam och demokratiska värden, en djupare som ser att alla fakta han drar fram tyder på att reformationen av islam är en betydligt svårare fråga än att försöka finna en medelväg mellan islamvänner och islamkritiker. I detta påminner Rudbeck tyvärr om de svenska s.k. ”tredje ståndpunktare” som under kalla kriget vägrade ta avstånd från Sovjets våldregim med hänvisning till USA:s övermakt. Dessa supermakter var lika goda kålsupare ansåg det svenska etablissemanget
Rudbeck skriver att ”Det finns också stora och goda möjligheter att muslimen inte längre är ’den andre’ utan vem som helst, du och jag. För det krävs att man skiljer mellan islam och muslimer, bara för att en handling begås av en muslim så behöver det inte bero på hans muslimska tro”.

I kontrast till detta överslätande läste den muslimske terroristen Taimour Abdulawahab upp sin motivering som han sände till Säpo innan han sprängde sig själv i sitt misslyckade terrorattentat 11 dec 2010:
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vare över honom, och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö. Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet”.

Men Rudbeck skriver strax därefter. ”Att integrationen av en så stor grupp med en ny religion, som ju länge sågs som kristendomens fiende /…/ skulle gå helt utan problem är en tanke så naiv och befängd att det är märkligt att den alls har kunnat uppstå”.

Skriften är en bra introduktion som bör läsas av alla samhällsintresserade men den bör kompletteras med svenska utgåvor av Bruce Bawer, Robert Spencer och Geert Wilders böcker för att fördjupa diskussionen och tydliggöra alternativen. Rudbeck hyser förhoppningar om dialog dock med viss reservation. ”Muslimerna måste argumentera för sin sak – helgdagar, matvanor, umgängesvanor – och de måste finna sig i att andra argumenterar emot. Ansvaret vilar också på dem. Framtiden är inte skriver utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans”.

Vid skriftens presentation på Timbro var Pernilla Ouis, docent vid Malmö högskola och fd muslim, den enda som verkade kunna debattera islam och väst med klarsyn (lyssna själv här). Läs Rudbecks skrift själv, en bra början som måste fortsätta.