Kategoriarkiv: Kultur

Patologi och politik: Exemplet Farrokhzad

800px-Athena_Farrokhzad_at_Göteborg_Book_Fair_2013_01

I alla grupper finns några procent som drivs till våld och aggression på grund av deras mentala instabilitet. Bland fotbollssupportrar är fenomenet tyvärr känt och ibland framgångsrikt bekämpat, men inom politiken behövs liknande vakthållning. Så idag mer än tidigare då vi haft den blodigaste valrörelsen sedan hungerkravallerna våren 1917.

Ledare och intellektuella är inte förskonade från att ibland tillhöra de psykologiskt belastade och kan egga mindre grupper till hat, hot och handlingar mot meningsmotståndare. De har därför ett särskilt ansvar att hålla tillbaka känslor som riskerar att gå överstyr.Historien har flera exempel:

1800-talsliberalen John Stuart Mill brukade ge exempel vad gäller yttrandefrihet att man som publicist gärna kan skriva agitatoriskt och fientligt att spannmålshandlare bör agera på ett visst sätt, men att stå utanför dennes butik med appeller att bränna ned butiken är förkastligt.

Tvärtemot agerade den mentalt labile nazistiske politikern Adolf Hitler som skrek om uppror i bayerska ölhallar med följd att hans våldsamma anhängare motiverades för att slåss med sina kommunistiska meningsmotståndare. De tyska våldsgrupperna på 1930-talet hade kanske likt dagens huligangäng i Stockholmsfotbollen, som Firman Boys och Bajen Hit Squad, hittat varandra ändå. Grupper som dessa består just av mentalt instabila individer som kan drivas av nästan vilken ideologi som helst.

I den svenska politikens ytterkanter finns idag Revolutionär Front, AntiFascistisk Aktion, Svenska Motståndsrörelsen med fler våldsinriktade politiskt motiverade och förvirrade, ofta unga, aktivister. Politiker, medier och offentliga personer bör inte uppmuntra dem, men tyvärr sker detta ändå. Den vänsterextrema Researchgruppen som anlitades av Expressen 2013 för att hitta nätkommentatorer har inget emot att uttala dödshot mot sina fiender.

MS

Vad kan då leda till att grupperna får utlopp för sina psykologiskt sjukliga drivkrafter? För Hitler var givetvis hans tal om hämnd, renhet, och det totala kriget vad som gav de tyska nazisterna kraft. ”Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg?” (”Jag frågar er: Vill ni ha det totala kriget?”) skrek hans propagandaminister Joseph Goebbels 1943 varpå den särskilt utvalda (och säkert den i Tyskland då mest vansinniga) publiken svarade ja.

Kopplingen mellan mentalsjukdom, aggression och politik efter 1945 fortsatte, men inom vänstern där dessa beklagliga samband etablerades. Den västindiske svarte psykiatrikern och revolutionären Franz Fanon beskrev i böckerna Svart hud, vita masker och Jordens fördömda hur kolonialismen kröp in i alla vrår av mänskligt beteende. Hans franske förläggare kallade honom överkänslig men Fanon stod på sig. Han menade att de undertryckta folken skulle resa sig med våld och inte betrakta sina vita förtryckare ens som människor.

Med ett förord 1961 från den vänsterextreme filosofen Jean-Paul Sartre, vid denna tid lojal till Stalin och senare Mao, spreds Fanons våldsromantiska budskap. De revolutionära intellektuella skulle leda de fattigaste, arbetslösa, hemlösa, utstötta, till seger eftersom Fanon ansåg att de förtrycka med jobb, bostad och utbildning var korrumperade. Ju sämre man mådde och levde, desto mer revolutionär var temat. De svarta våldsamma aktivisterna Black Panthers i USA hyllade Fanon på 1960-talet liksom massmördaren Che Guevara på Kuba.

I västvärlden började samtidigt inlåsta mentalpatienter och rent vansinniga personer dels betraktas som utsatta för förtryck, dels vara kapabla att leda en vänsterrevolution. Inom psykiatrien skapades grupper för att medvetandegöra de sjuka så att de gjorde uppror mot behandling, sin familj och det etablerade samhället. Anti-psykiatrin var född och nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen inleddes. Det är inte de utslagna som ska in i samhället, det är de inslagna ska ut i samhället lydde en paroll. En annan att det sjuka borgerliga kapitalistiska samhället ledde till mentalsjukdom.

I Frankrikes uppror i maj 1968 kopplades revolutionärer, intellektuella, mentalsjuka och våldsverkare samman.1972 gav filosofen Gilles Deleuze och psykoterapeuten Félix Guattari ut boken Anti-Oidipus: Kapitalism och schziofreni, där de mest psykotiskt sjuka individerna, de schizofrena, skulle släppas lösa och störta samhället med hjälp av en ny revolutionär metod, en kollektiv schizoanalys, givetvis i motsats till den individuellt orienterade psykoanalysen.

De inlåsta psykotiska patienterna ansågs vara mer radikala än neurotikerna, som bara brydde sig om sin borgerliga karriär och familj, ansåg dessa tidiga post-strukturalister och vänsternietzscheaner (den galne tyske filosofen Nietzsche var för övrigt Hitlers favorit). Dagens postmoderna vänster med sin identitetspolitik, rasifieringsdebatt och post-kolonialism ser de revolutionsromantiska akademikerna Deleuze & Guattari som sina föregångare.

Under 1970-talet uppstod sedan rörelser för frigivande av de mentalt störda parallellt med revolutionära krav. Fransmannen Félix Guattari for till Italien där han hetsade till gatustrider mot polisen samtidigt som han bedrev så kallad institutionell terapi vid kliniken La Borde söder om Paris. Där skulle inget skilja personal från patienter, varken kläder, status eller relationer. Terapeuten Guattari låg med sina kvinnliga och manliga patietner, ingen steg upp före lunch, ingen städade (det ansågs neurotiskt och borgerligt). Våldsamma revolutionärer från Paris och Italiens autonoma stadsgerilla blandades med patienterna för att driva fram kollektiva protester och uppror.

Till Athena Farrokhzads omtalade Sommarprogram (21/7 2014) är steget inte långt. Hennes mentala hälsa har inte föranlett inspärrning, men hennes monomana hat mot Sverige, marknadsekonomin och hela det svenska samhället liknar ett patologiskt tillstånd av vanföreställningar kombinerat med depression. Tilståndet hörs men syns nog inte. En mentalt instabil individ behöver inte skrika eller bete sig våldsamt, upprört eller ens märkas. Om Athena Farrokhzad satt på tunnelbanan från Bagarmossen skulle man nog inte lägga märke till henne, även om hon skulle mumla, prata och le inåtvänt för sig själv.

Men hennes entoniga röst i programmet och i hennes uppläsning av sin egen poesi i mediokra debuten Vit svit, hennes passiva aggression, hennes sarkastiska svartsynta lycka över att få miljontals svenskar att ta del av hennes malande budskap om våld mot vita, mot borgerligheten, mot rasister, mot allt och alla som inte delar hennes förvridna världsbild, är tecken på en slumrande men nu manifest paranoia. Alla är emot henne. Möjligen lider hon av bipolaritet mellan förföljelsemani och depression. Allt är svart med korta bittra glimtar av insikt om konspirationer mellan hennes inbillade fiender i statsapparaten, genusordningen, rashierarkin, etablissemanget.

Hennes roll som kulturskribent i Aftonbladet, lärare i skrivande vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och författare vid Bonniers kommenterar hon i en intervju på bloggen Rummets (23/7 2014) :

”Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta, så det är livsviktigt för mig att använda utrymmet för att föra fram berättelser om vår kamp för att krossa maktens hjärta.”

Hennes sekteristiska koppling mellan erotik, politik och våld märks i nästa kommentar:

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

Liksom de bisarra intellektuella fransmännen Deleuze och Guattari skrev 1972 i Anti-Oidipus att massorna måste hitta sina erotiskt- revolutionära ”begärsmaskiner” för att störta samhället ser Farrokhzad frigörande processer genom våld, hat och extremism. Förföljelsemani förklädd till poesi och radioprogram. Paranoid politik.

Våldet ursäktas av ren energi, sexualitet, potens – en vänsterfascistisk dyrkan av kraft , eller kanske snarare en paranoid hållning hos en oansvarig etablerad kulturskribent med tillgång till såväl statsmedier som Nordens största kultursida och största bokförlag. Vilka våldshandlingar triggar hon igång hos andra instabila med sina paranoida vanföreställningar ?

Den svenska ”ultra-moderniteten” undersökt

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det har utländska forskare och författare undrat. En av dem är polacken Kazimierz Musial. Han doktorerade i Berlin i slutet av 1990-talet på en avhandling om den nordiska välfärdsstatens och särskilt det svenska folkhemmets historia. Resultatet blev sedan boken Roots of the Scandinavian Model (Nomos Verlagsgesellschaft, 2002) men han har skrivit mycket mer sedan dess, se hemsidan vid Gdansk universitet.

I den lanserar han begreppet ”ultra-modernitet” för en slags blind dyrkan av det moderna framsteget som är än tydligare hos svenskar än hos norrmän och danskar. Vi är närmast besatta av att ta avstånd från vår historia och kultur för att se framåt, använda teknik istället för människor och alltid försöka vara främst. Men samtidigt fann han att vår fascination för framtiden bygger på en tidigare känsla av utvaldhet, av att vara mentalt och moraliskt bättre än andra folk.

Men genom att det svenska identifierades med att vara modern så kunde man dra slutsatsen att vara modern är också att vara svensk. Det vill säga att alla moderna människor, i synnerhet västerlänningar som ville uppfattas som moderna, egentligen var en slags utländska svenskar. Är man svensk är man modern, och är man modern är man svensk. Därmed finns ingen historia, inget språk, ingen kultur.

Boken som skrevs vid millenieskiftet under Göran Perssons nedskärningsår försöker inte hålla fast vid Sverige som den mest framgångsrika förebilden för andra välfärdsstater längre, men vi tycks ingå i främsta ledet.

Ridå på Dramaten för Pascalidou

Alexandra Pascalidou presenterade våren 2014 en samnordisk teateroffensiv mot framväxten av nationalistiska partier – Nationalismens apostlar – på Dramaten i Stockholm. Under samma måndagkväll kunde skandinaviska teaterbesökare först se den danska ironiska European Dreamspeech, den norska psykologiska Vi er Norge och det svenska skrikigt existentiella Vid det svarta vattnet. Tidningen Metro sponsrade föreställningen.

Kortpjäserna från Café Teatret (Köpenhamn) och Nationaltheatret (Oslo) visades på skärm för Stockholmspubliken som sedan fick se riktiga skådespelare framföra Sveriges bidrag. Lukten av stekt omelett kändes i salongen, vilket skulle illustrera talet om att man måste krossa både ägg och människor för att göra revolution. Skådespelarna kastade ägg på manusförfattarens fotografi medan de skrek fram repliker om våld, rasism, nazism, fascism, kolonialism och, givetvis, nationalism. Allt blandades samman. Citat ur pjäsen:

”Kejsarens livvakter, republikens försvarare bar sina spöknippen, sina fasces. Rom gick under i blod. Nya imperier stiger och faller. Nya imperier korsar jorden. Nya mer civiliserade imperier, kastar bomber, utrotar, dricker gin i solen vid infödingarnas lik.”

Av de tre korta pjäserna fungerade nog den danska ironin bäst med en älskvärd dronning Margarethe som rappade fram sin multikulturella bakgrund och som följdes av EU-Kommissionens José Barrosos problem med vad man ska kalla flyktingvägen vid italienska Lampedusa. Cyniskt men bitvis underhållande trots det allvarliga ämnet. Barroso fick bokstavligen bita av huvudet på en fisk för innan han klev av scenen.

Norges inslag om en klaustrofobisk och självgod norsk hemtrevnad sprack upp när en blond norska drev det norska mot vad som antagligen var Anders Breviks ord. Hon stod vid sidan av tre andra norrmän som inte protesterade utan ville ta in henne i gemenskapen. Förvirrande och upprivande.

Efter de tre föreställningarna ledde Alexandra Pascalidou en diskussion med den svenska manusförfattaren Lucas Svensson, skådespelaren Reuben Sallmander och Metros chefredaktör Mona Johansson. Ingen av deltagarna hann utveckla några djupare resonemang om nationalism, men det stod klart att de inte höll med programledaren Pascalidous i hennes öppna hån av svensk nationalism.

Pascalidou X 2 Nationalism 2

Manusförfattaren Svensson menade att det av kulturlivet mest avskydda partiet kommit in i riksdagen på demokratiska villkor. Det parti som har störst vision och kan presentera ett ideal vinner sa han. Metroredaktören Johansson ville heller inte ställa upp på skället mot nationalismen utan sa att de svenska medierna är för fega för att tala öppet om problemen. Även skådespelaren Sallmander efterlyste en rejäl debatt och påtalade för Pascalidou att han själv och de andra deltagarna bara satt där på scenen för att klia varandra på ryggen. Tala om sakfrågor istället för peka finger.

Ridå, Pascalidou.

Länkar:

Föreställningarna i Sverige, Danmark och Norge

Samtalet på Dramaten i mars 2014 på YouTube

Metros artikelserie Nationalism för mig

Pascalidou om Pascalidou

POLSKA KYRKAN OCH FRIA FACKFÖRENINGAR MOT SUPERMAKTEN SOVJET

Solidarity_August_1980_gate_of_Gdańsk_Shipyard

Fotografi av Lech Walesa som talar framför strejkande varvsarbetare i Gdansk 1980
Okänd fotograf

Påven Paulus II var den första påve som fötts utanför Italien. Hans besök i sitt hemland Polen 1979 blev en inspiration för den polska fria fackföreningsrörelsen Solidaritet 1980, vilken i sin tur gav Sovjetunionens reformpresident Gorbatjov mod att införa glasnost (öppenhet) och perestrojka (förändring) i slutet av 1980-talet. Därmed sattes en frihetskamp i gång som inte slutade förrän östblocket föll 1989 och Sovjet 1991.

Givetvis hade polackerna tidigare försökt befria sig från den statliga propagandan och åsiktsförtrycket genom att göra uppror mot kommunistregimen, 1952, 1956, 1968, 1970, 1976, men det var påvens stöd 1979 som blev avgörande för att få stort och genuint folkligt stöd för upprorsmakarna. I Östtyskland spelade den delar av lutheranska kyrkan samma roll berättade BBC nyligen. Dessförinnan hade en liten grupp intellektuella dissidenter och studenter organiserat möten tillsammans med rebelliska arbetare i KOR, Kommittén för Arbetarnas Försvar. Mötena fick hållas i privata hem men spioner fanns alltid med och rapporterade. Ibland bjöds professorer in som höll föredrag i vad som kom att kallas ”Det flygande universitetet”.

Två betydelsefulla ledare inom KOR var Adam Michnik och Jacek Kuroń. De hade kämpat för frihet och demokrati sedan 1950-talet och var ett slags fritänkande och frihetliga socialister, i stil med svenska folkrörelsesocialister som verkade utanför stat och kommun. När påven hade haft sina niodagars segertåg 1979 skrev Adam Michnik i essän ”En lektion i värdighet”:

”Påven har åkt. Regeringen kan andas ut. Konsekvenserna av hans nio dagar långa besök är oöverskådliga och kommer att förbli så länga än. En beskrivning av besöket jag hela tiden kommer att tänka på är författaren Julian Stryjkowskis ord: ’Polens andra dop’. Det som hände var nämligen något besynnerligt. Samma människor som brukat stå med sina frustrationer och aggressioner i butiksköerna förvandlades till en befolkning med ljust sinnelag, de blev medborgare uppfyllda av värdighet. Denna värdighet återfann de inom sig själva en medvetenhet om att vara självständiga och starka. Folk som i åratal varit berövade en egen vilja återfick plötsligt förmågan att bestämma över sitt öde.”

Michnik menade att påven inte delade in polackerna i troende och icke troende, i katoliker och övriga, utan i de som ville ha frihet och värdighet, och de som ville tjäna makten och konformismen. Michnik, en hedning, rördes av påvens ord på sitt eget språk, när han ropade till folkmassorna att de inte skulle vara rädda.

Idag finns ett enkelt sätt att förstå vad som skedde i Polen under denna omvälvande tid. Gå och se filmen ”Wałęsa” i regi av regissören och motståndsmannen Andrzej Wajda. I SvD betonade Maria Ludvigsson av att alla ser filmen för att förstå vad kampen för mänskliga rättigheter betyder, ett 20-tal mil söder om Trelleborg för inte så länge sedan. Våra socialdemokratiska ledare teg mest vilket Per Ahlmark inte förlåtit dem för i sin bok Det öppna såret

Citatet från Michnik är från En lektion i värdighet: essäer från det polska motståndet 1973- 1988 av Adam Michnik, i urval och översättning av Anders Bodegård (Ordfronts förlag, 1988)

Pris för Popper och Tingsten istället för Lenin och Myrdal

Lenin_Prize_Medal

Andreas Henriksson som till vardags sköter debattsidan på den offentliga sektorns tidning Dagens Samhälle föreslår i en offentlig statusrad på Facebook ett instiftande av ett pris till minne av demokratiska och humanistiska värderingar.

Detta nya pris ska ses enligt Henrikssson i motsats till det svenska Leninpriset som Jan Myrdal-sällskapet delar ut till den ”författare eller konstnär som verkar i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition”

Mottagare av Leninpriset har varit:
2009 Mattias Gardell, författare och historiker
2010 Roy Andersson, filmregissör
2011 Maj Wechselmann, dokumentärfilmare
2012 Sven Lindqvist, författare
2013 Maj Sjöwall, författare, manusförfattare
2014 Jan Guillou, journalist, författare

Andreas Henriksson berättar in inlägget hur detta svenska pris går tillbaka till Sovjetunionens Leninpris, Stalinpris och Lenins fredspris.

Ett liberalt pris i britten Karl Poppers eller varför inte svensken Hebert Tingstens antitotalitära anda skulle, till skillnad från de historiska sovjetiska prisen och dagens Leninpris, försvara demokratin och mänskliga fri- och rättigheter.

Henriksson föreslår dessa jurymedlemmar: skribenten Dilsa Demirbag Steen, juristen Mårten Schultz , historikern Peter Englund (som drev med Leninpriset på sin blogg) och författaren Susanna Alakoski. Den sistnämnde författaren tilldelades priset 2013 men avstod de 100 000 kronorna och den eventuella hedern att ha fått ett pris till Sovjetunionens skapare Vladimir Lenins minne. Som finska med släkten tre kilometer från den ryska gränsen kunde hon inte se dem i ögonen berättade hon då för DN

”Och vi som ville så väl …Röster om det mångkulturella Sverige 1995”

Nestius

Den latinamerikanske ekonomhistorikern Mauricio Rojas lade fram några förslag 1995 på hur integrationen skulle kunna förbättras. Han hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) visar hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering.

Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmade landet Chile.

Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

Ett verkligt mångkulturellt Sverige skulle bygga på nya starka invandrargrupper med egna vägar att ta sig fram men det höll inte så många med honom om. I boken intervjuas Kurdo Baksi, Harry Schein, Leif Blomberg, Åke Daun, Nalin Pekul, Juan Fonseca, Luis Abascal, Gellert Tamas med flera. I korta rappa texter argumenterar de mot Rojas, men pratar också om mycket annat och väldigt mycket friare än vad vi kan läsa idag om integrationsdebatt.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag heter ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpar ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menar han. Anpassning är vad som gäller och inga särskilda institutioner eller invandrarmyndigheter. Rojas idé är elitistisk och skulle passa för 1600-talets valloner. De rika klarar sig alltid, se bara hur bra Björn Borg lever i Monaco! -säger Harry Schein frejdigt.

De svenska forskarna Daun och Annick Sjögren Åke är lika skeptiska som de intervjuade förespråkarna för 1990-talets invandrargrupper, Abascal, Baksi, Fonseca med flera. Boken är ett tidsdokument när Balkankrisen lett till en massinvandring på kort tid mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och då den tidigare mer enhetliga invandringspolitiken lades om av socialdemokratin under tryck från Ny Demokrati. Många uppslag och insikter redovisas som idag tål en genomläsning.

Redaktören för boken, vänstermannen och före detta chef för RFSU, Hans Nestius skriver:

”I storstädernas invandrartäta förorter är mer än hälften av alla ungdomar arbetslösa. Bland afrikanerna saknar 80-90 procent möjlighet att försörja sig. Nästan alla lediga jobb går till personer med ljus hy och svenska namn. De arbetslösa tvingas leva på bidrag som passiviserar och kostar skattebetalarna enorma summor – ett faktum som i sin tur exploateras av främlingsfientliga krafter”.

Vid mitten av 1990-talet fördes en viktig diskussion om integration och assimilering, mångkultur och anpassning, öppet och sansat med respekt för argument. Det var inte så länge sedan.

”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” red Hans Nestius (Carlssons, 1996)

N

Kurdo Baksi och svenskarna

vaggarna_har_oron

Den kurdiske journalisten Kurdo Baksi var tidigt ute med att samla ihop berättelser från andra invandrare. Han var redaktör för en tunn antologi, Väggarna har öron: Berättelser om främlingsfientlighet, utanförskap, mobbning, kärlek, längtan och maktlöshet som han gav ut på Svartvitts förlag 1995.

Men texterna är inte särskilt agitatoriska och antirasistiska utan berättar om de problem som invandrarungdomar själva ställer till med (Luis Abascal), hur illa finska män beter sig (pseudonymen Nika Grott), krigs- och våldsupplevelser utanför Sverige (Boel Janérus) och hembygdsminnen från Mellanöstern (Eshat Ayata, Namdar Nasser).

Bara Baksis egen text handlar om rasism när två kurder möts på en svensk psykiatrisk klinik. En äldre nedbruten motståndsman, medlem i den kurdiska frihetsarmén peshmerga, möter en yngre landsman, kanske Baksi själv. De talar om rasism och att den äldre mannen inte känner sig respekterad i det nya landet som nu vårdar honom sedan tre år tillbaka. De går ut ur sjukhussalen för att ”väggarna har öron”.

Huvudintrycket av berättelserna är att folk är som folk är mest i alla länder och det var nog meningen. Sverige är ett bra land även om Baksi gör vad han kan för att svärta ned det.

Baksi red Väggarna har öron (Svartvitt, 1995)