Kategoriarkiv: Kultur

Min bok Sara Sarasvati som matinéfilm?

Sara

I Nyhetsbrevet nr 2 för 2014 från Indienspecialisten recenseras min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati.

”Boken handlar om den svensk-indiska flickan Sara Sarasvati Pillay, eller Sara Andersson, resultatet av en tillfällig förbindelse mellan en svensk man och en indisk kvinna. Hon bor i Delhi. Boken utspelar sig år 2020, Victoria är drottning, och Sara får plötsligt besked om att hennes far, Bo Andersson, som hon inte har mycket kontakt med, har mördats i Sverige.Själva intrigen är lagom spännande och påminner om en matinéfilm.”

För intresserade finns boken som ebok och i tryck. Om den blir spelfilm tror jag matinéformatet är aktuellt. Men tack för omnämnandet, David Ståhl, redaktör för Indienspecialistens Nyhetsbrev.

Annonser

Fristadsförfattare inget kommunalt ansvar

Varför bråkar svenska kommuner om att ta emot en utländsk författare som förföljs i sitt hemland? Är de månne främlingsfientliga tycks PEN ordföranden och fristadsförkämpen Ola Larsmo påskina i ett inlägg på DN Kultur (19/3/2014) när han argumenterar att Sverigedemokraterna ogillar systemet. Men det finns fler partier som tvekar i det rätta i att bruka kommunala skattemedel på förföljda författare utanför landet; moderater, socialdemokrater, kristdemokrater och centern. I Uppsala, Gävle, Umeå, Nacka och Örebro har man tvekat och i vissa fall rest principiella invändningar mot systemet att en enskild kommun ska bära kostnader och ansvar för en utvald individ från utlandet.

Enligt Kommunallagen, 2 kap, 1 §,

”får [kommuner och landsting] själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.”

Vad Larsmo hävdar, och såsom systemet fungerat hittills i åtta kommuner med Kulturrådets och kulturminister Adelsohn-Liljeroths godkännande, är att det är av allmänt intresse för en kommun att ta emot en författare genom att denna knyts till det lokala kulturlivet. Kommunen kan därför visa goodwill och stimulera de lokala litterära förmågorna et cetera. Eller så fungerar det inte så om författaren på grund av förföljelse inte orkar med att visa sig i ett främmande land, där kanske spionerande landsmän kan dyka upp på författaraftnar. Det kan finnas massor av skäl till att förhoppningarna om kommunal branding via fristadsförfattare inte infrias. Orsakskedjan är tämligen vag till att turism och näringsliv ska dra nytta av en tvåårig författarvistelse. Återstår då att ta emot författaren för den goda sakens skull.

Men varför ska en svensk kommun göra just detta? Varför inte driva barnhem i Indien, plantera skog i Sahara, rädda tigrar i Nepal eller dela ut preventivmedel i Kongo? JO, för att inget av detta inryms inom vad som har ”anknytning till kommunens område” utan det är statens ansvar via t ex biståndsbudet eller civilsamhällets frivilligorganisationer. De trilskande kommunerna som Larsmo skäller på vill att en förvaltningsdomstol ska pröva fristadssystemet så att det blir klarlagt att kommuner kan ta detta ansvar för en enskild individ som befinner sig utomlands och inte är svensk medborgare.

Larsmo kan dock tänka vidare på andra lösningar. Som fristadssystemet fungerar idag delar Kulturrådet och kommunen på kostnader för en författare i två år. En lösning vore att det statliga Kulturrådet tar hela kostnaden så att kommuner bara tar emot en författare utan ekonomiska besvär.

En annan lösning vore att Larsmo, svenska PEN klubben och ICORN agerar som engagerade författare och medborgare genom att starta en stiftelse, bedriva opinionsbildning och samla in medel. De kan vända sig till en enskild kommun och kanske få sätta upp en utställning i kommunhuset om förföljda författare och hur man frivilligt kan stödja dem. Tryck- och yttrandefrihet är värda att försvara och hjälper inte staten till kanske vanliga svenskar vill.

En än mer praktisk lösning för Larsmo vore att ta ansvar för de svenska publicister som hånas och förföljs. Ingrid Carlqvist hotas och kan knappast bo i sin bostad i Malmö och hennes danska kollega, Lars Hedegaard, besköts förra året. Bjud hem henne till ditt hem i Uppsala, Ola. Då kanske de ogina kommunerna mjuknar och du lär dig ta ansvar själv för hoten mot den svenska tryck- och yttrandefriheten. Städa framför egen dörr imponerar.

Jan Sjunnesson
Författare och redaktör

Knausgård, kritik och kulturarv

knausgård

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Att vilja men inte våga sticka ut hakan

folk

Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.

bok

Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

This political thriller is set in 2020 in Delhi and Stockholm. Sara Sarasvati, a girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s controversial political views. While in Sweden, she is persuaded to start study mining engineering there.

But her studies are interrupted by her unknown Swedish brother. Suddenly she is involved in international terrorism, ideological struggles and domestic Swedish politics. The new Swedish Prime Minister in year 2020 is a nationalist woman, born in Kurdistan who loves Sweden. A new kind of Swedish crime fiction with an intercultural twist and a racy daring plot. First chapter (scroll down for English).

Here is a review in Swedish at page 3.

This novel is a fictional sequel to the non-fiction The Swedish story/ Sverige 2020.

English edition

Ebok på Adlibris (SE)

Ebook on Smashwords (US)

Ebok på Dito (SE)

Ebok på Bokus (SE)

Ebok på Bokon (SE)

Ebook Kindle Kindle (US)

Tryckt bok
Adlibris (SE)

Bokus (SE)

Print version Createspace (US)

Print version at Amazon (US)
Amazon (India)