Kategoriarkiv: Kultur

Tystnad och terror under Lenin och Stalin

Lenin_and_stalin_crop

Lenin och Stalin, 1920-talet

I Sovjetunionen såg regimen hellre att människor teg än att de talade. Ingen del av samhället kom undan regimen. Alla delar av samhället skulle införlivas i revolutionen.

I historikern Orlando Figes (född 1959) bok De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet (2010) får vi följa en släkt från tiden före Lenins oktoberkupp 1917 till vår samtid. Genom berättelsen får läsaren en känsla att vad boken handlar om är just tystnad.

Medborgarna i Sovjet talade med varandra genom att viska. Antingen rädda för att bli angivna eller för att själva ange någon i sin närhet. En ständig psykologisk skräck låg i samhällsluften, och de allra flesta hade anledning att vara rädda. De som hade släktingar längre bakåt i tiden som varit jordägande bönder eller på annat sätt varit oppositionella hade verklig anledning att känna sig rädda. Regimen satte stora förhoppningar till generationen som kom att kallas 1917-års barn”.

Bokens huvudperson Konstantin Simonov föddes 1915 och dog 1979 och det är således hans livshistoria som boken skildrar. Han var av adlig börd, men proletariserades och blev känd som en Stalin-trogen författare. Tidigt i hans uppväxt satte de revolutionära idealen prägel på hur han såg på livet. Han fick veta att familjeliv och parförhållanden var av ondo. Eller som folkkommissarien Lunatjarskij skrev:

Privatlivets så kallade sfär får vi inte låta slippa undan för det är just där revolutionens slutgiltiga mål måste uppnås. Kärlek liksom förlovningar och stabila parförhållanden sågs som småborgerliga fenomen i den efterrevolutionära samhällsordningen. De unga revolutionärerna anammade snabbt den fria sexualiteten som uppmuntrades av överheten. Revolutionära mödrar som blev med barn såg till att ordna med hemhjälp eller lämna bort barnet. Allt skulle göras nytt. Josef Stalin sammanfattade nyordningen med orden:

Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende

Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Vittnesmål från nu levande ryssar blandas i boken De viskande med memoarer och brev från deras släktingar under hela 1900-talet. Läsaren inser att personerna som skildras levde som ”vanliga stalinister” som verkligen trodde på kommunismens ideal men fick betala oerhörda mänskliga pris. Vissa vacklade i sin tro men de flesta intervjuade och medverkande verkar ha kämpat på trots allt och satt sin tillit först till Stalin, sedan till Chrusjtjov och till sist Gorbatjov. De smyger och viskar, tolkar tecken och försöker klara sig mot en diktatur som förtrycker dem för deras eget bästa.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna. Det var förenat med livsfara att prata bredvid mun. Minst 20 miljoner dog under Stalin

Ett utdrag från författaren Svetlana Aleksijevitjs (född 1948) bokserie om den så kallade ”sovjetmänniskan” ger en bild av hur angiverikulturen såg under Stalins regim:

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.

– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?

-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Den så kallade samizdat litteraturen var förbjuden, men spriddes ändå bland människorna. Efter kopiatorerna kom faxen. Den nya tekniken bidrog till att sprida kunskap och organisera dissidenter och underjordiska motståndsrörelser; precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutvecklingen bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

I de sovjetiska skolorna fick barnen lära sig att människan i botten är god och fantastisk. All ondska berodde bara på omständigheter. Konsekvensen blev att man inte kunde förstå angiverikulturen, avrättningarna och det brutala förtrycket. Allt gjordes för den goda sakens skull sas det. Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet bara behövde få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas.

På den här sorgliga grunden byggdes Sovjetunionen. Men en kombination av medborgerligt mod och nya kommunikationsmöjligheter gjorde att människorna slutade viska och började tala igen.

”Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende” deklarerade Josef Stalin 1924. Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Många barn vanvårdades när föräldrarna inte brydde sig varför Stalin tvärt i familjepolitiken på 1930- talet då ett stillsamt borgerligt hemmaliv blev idealet istället för att flänga runt på partimöten på kvällarna.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna.

Det var förenat med livsfara att prata högt om sina tvivel på Stalin. Minst 20 miljoner dog . För den som vill veta mer om maktövertagandet i östblocket och fånglägren i Gulag rekommenderas Anne Applebaums böcker Bakom järnridån och Gulag.

Annonser

Danskarna Eriksen och Stjernfeldts kritik av mångkulturalismen

STJERNFELTERIKSEN_DemoCont_MED

I några nedslag i skandinaviska studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

De danska forskarna Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt gjorde ett redigt begreppsutredande arbete i sin bok Adskillelsens politik (”Åtskillnadens politik”) 2008, som utkom i engelsk översättning som The Democratic contradictions of Multiculturalism (Telos Press, 2012) . Där analyserade de begreppet multikulturalism eller mångkultur som det också kallas.

Boken består av intervjuer med muslimska företrädare från Malaysia, redogörelse för och analys av för krisen 2006 runt de danska Mohammedkarikatyrerna, en genomgång av några betydelsefulla antropologers teorier om mångkultur sedan början av 1900-talet och sedan ett 20-tal krönikor i skilda mångkulturella ämnen från dansk press. Sist ritas en tidlinje över hot mot yttrandefriheten sedan 1970 utifrån multikulturella hänsyn (uppdateras kontinuerligt på Fri Debat ). Boken är en något spretig men läsvärd samling texter där teorier blandas med skribenternas erfarenheter från Balkan, Danmark och Malaysia.

Multikulturalism finns dels i en mjuk version, dels i en hård menar Eriksen och Stjernfelt. Den mjuka varianten beskriver ett tillstånd där alla gör vad de som individer anser vara rätt enligt sin kultur eller grupp, men de kan också ses som en multikulturell beredskap inför en multikulturalism som oundvikligen kommer införas i utvecklade västländer. Dessa mjuka multikulturella hållningar är beskrivande och närmast liberala eller vänster.

Den hårda multikulturella varianten är normativ i det att den vill påtvinga medlemmar i en kulturell (eller etnisk/religiös) grupp samma regler, som i sin tur måste respekteras och erkännas av andra grupper som inte har samma kultur. Lina Joy, en muslimsk kvinna i Malaysia som förgäves försökt gå ut ur sin muslimska församling 2007, blir ett exempel i boken på denna mest hårdföra multikulturella doktrinen. Men andra exempel finns i västvärlden då kulturella grupper insisterar på särbehandling just på grund av sin ”kultur”.

För danskarna Eriksen och Stjernfeldt är begreppet ”kulturalism” det nya hinder som dykt upp sedan den västerländska vänstern på 1980-talet övergivit arbetarklassen som sitt revolutionära hopp och ersatt arbetarna med invandrare. Deras bok följer samma analys som den pakistanskättade britten Kenan Malik gjorde 2009 i Från fatwa till jihad och i en ny liten bok i samma ämne, Multiculturalism. Kulturalism blir en ursäkt att behålla och respektera traditioner som västerlänningar övergav för flera hundra år sedan. Det är vänstervarianten av kulturalism.

Högervarianten av kulturalismen ser de danska forskarna i Dansk Folkeparti och liknande invandringskritiska partier och rörelser i västvärlden som ser sitt lands nationella kultur som något specifikt värt att stå upp för. Därmed ger sig deras bok in i ett tvåfrontskrig mot en naiv multikulturell vänster och en nostalgiskt nationalistisk höger.

I Sverige finns liknande kritiska hållningar hos Dilsa Demirbag-Sten och Per Brauhn deras bok från 2010, Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. Vad som förenar dessa fyra skandinaviska författare är försvar för den rationella europeiska upplysningstraditionen med tro på lika fri- och rättigheter för alla, oavsett tro, grupptillhörighet eller klass. En universalistisk optimism som sällan hörs i debatten om multikulturalism.

Danskarna går tillbaka till stolta FN deklarationer om de mänskliga rättigheterna för att se hur de passar in i de senaste decenniernas krav på särlagstiftning för grupper på grund av religion eller etnicitet, men också tvivel på kärnan i multikulturalismen – dess kulturrelativism. De finner att några få fritänkare redan 1970 började tvivla på den officiella multikulturella linjen att alla kulturer var lika mycket värda. Denna dogm som kom till från antropologisk forskning som sedan FN anammade gör ingen skillnad på skilda gruppers värde eller moraliska grundvalar.

Eftersom även en mjuk multikulturalism vill vara tolerant och acceptera allt så erkänns i denna aningslösa FN ideologi alla stadier i alla civilisationer som lika mycket värda. Detta är ett 1900-talsfenomen som snarare beror på politisk korrekthet än på några analyser av vad mänsklighetens olika epoker bidragit med. I detta teoretiska stycke diskuterar danskarna antropologerna Benedict och Levi-Strauss såväl som filosoferna Taylor och Kymlicka ingående och ganska snårigt. Ett betydligt lättare bevis för att alla kulturer minsann inte är lika mycket värda står att läsa i biologen Svante Folins bidrag ”De flesta kulturer är rena skräpet” i Svensk Tidskrift 2004.

Kulturalismen som danskarna definierar den binder individer till snäva grupper, medborgare till nationer och dess mest pessimistiska variant, den högerinriktade etnopluralismen, låter grupper samexistera utan kontakt. En apartheid som kineser, malajer och indier bor och lever i dagens Singapore och Malaysia. Vare sig man väljer den mjuka eller den hårda multikulturella varianten så begränsas individers fri- och rättigheter av mångkulturell ideologi är kontentan.

Eriksen och Stjernfelt drar upp diskussionen om det mångkulturella samhällets demokratiskt motsägelsefulla grundvalar till en avancerad teoretisk nivå. En svensk översättning skull tillföra oss mycket tankegods och erfarenheter som vi idag saknar. Det amerikanska vänsterförlaget Telos vågade ge ut boken så varför inte svenska Ordfront eller Atlas.

Chilenaren och marxisten som blev svensk och liberal

diapositiva11

Först en sann berättelse om svenskhet. Den handlar om när vännerna svenske Pär och chilenaren Mauricio for från Skåne till England år 1978 för att dricka öl och ha kul. I Lund hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken. Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

Latinamerikanen Rojas hyser en besatthet av att förstå det svenska folket, landet, svenskheten, politiken. I bok efter bok pejlar han in vad som han upplevt, läst och forskat om som ekonomhistoriker. I sin debutbok I ensamhetens labyrint om sina nya landsmän skriver han:

I ensamhetens labyrint är min kärleks- och krigsförklaring till Sverige, detta mitt land som jag älskar så mycket att jag inte kan låta bli att gå i korståg mot dess fel och brister. I den talar en främling som är på väg att säga ’vi svenskar’.”

Det obegripliga folket är rationella, tysta och välfungerande men ganska svala och svårtillgängliga. De tycker om att vara i naturen, helst ensamma och kan inte förstå att man behöver sällskap lika ofta som en invandare från Medelhavskulturer. Städerna är torftiga, inget gatuvimmel direkt och människorna där verkar snarast frånvarande.

Att dela nota (som i exemplet ovan), betala för en cigarett från en främling, äta vid samma bord på lunchrestauranger med folk man inte ens hälsar på, det plötsliga uppbubblandet av känslor efter några glas som sedan verkar helt borta den nyktra dagen efteråt – gåtfullt, overkligt, som en film av Ingmar Bergman, skriver Rojas. Överallt ensamma män som tysta bär sina ok utan att dela sina tankar och upplevelser med någon.

Nästa lika ensamma är invandrarna. De irrar ensamma runt i en labyrint som de inte kan ta sig ur eftersom svenskarna inte ser den. Deras kultur är så osynlig för dem att de tror att resten av världen beter sig som dem. Svensk kultur är förnuftig och vilar därför bara på förnuftet, inte historia, kulturella vanor eller något speciellt etniskt svenskt. Till och med det svenska språket är neutralt och rationellt tror svenskarna, men inte Rojas. I radioprogrammet Sommar i P1 2001 berättade han ett särskilt ord.

”Det finns ett svenskt ord som mer än något annat symboliserar det svenska för mig. Ja, jag vet att ni tänker på lagom och detta är givetvis inget dåligt förslag, men nej. Jag tänker istället på ’nja’, framför allt det där långa ’njaaaaaa’, denna långdragna glidning från nej till ja, som vänder sig inåt och försvinner i en avvaktande tystnad. Nja var för mig ett osannolikt ord. På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är överhuvudtaget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord /…/ Vad menar man med detta nja egentligen? Jag tror att man vill säga: ’Tvinga mig inte att säga nej på frågan om det som är vitt är svart’. Kan vi inte kompromissa och säga att det är grått? Och detta är att vara svensk på riktigt. I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanning, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss?”

Efter Stureplansmorden 1994 i Stockholm då bland andra den 23 årige Guillermo Márquez Jara var inblandad ville Mauricio Rojas förstå vad som hände med de barn till invandrare som växte upp i Sverige, som den tungt kriminelle svensk-chilenaren Jara. Han intervjuade tre killar och tre tjejer mellan 17 och 20 år. De vuxna kring dem behöver lyssna på dem, men inget medlidande. Rojas talar sig varm för begreppet ”empowerment”, att gå stärkta ur strider. En alltför omfattande välfärdsstat passiviserar medan individuellt ansvar gör att unga växer till att bli välfungerande medborgare. Oavsett ursprung.

I ensamhetens labyrint – invandring och svensk identitet (Brombergs, 1993)
Sveriges oälskade barn – att vara svensk och ändå inte (Brombergs, 1995)
Välfärd efter välfärdsstaten (Timbro, 1999)
Farväl till gemenskapen – tre essäer om Sverige (Timbro, 2004)
Hans blogg och bibliografi

Se min ledare i Samtiden 2014, Rojas kom tillbaka

Sverigekännaren Maciej Zaremba

Zaremba

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? För Maciej Zaremba är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som han funderat över och skildrat.

Han är en av Sveriges bästa journalister . Hans varmt kritiska syn på sitt nya hemland går som en röd tråd genom alla hans texter oavsett om de handlar om skogsbruk, skola, sjukvård eller integration. Här berättar han om sitt första möte med landet och några senare iakttagelser från hemtjänsten i Norrland.

1.

1969 tvingades han och tusentals andra judar lämna den polska kommunistdiktaturen och sin borgerliga familj för att finna skydd i säkra sekulära Sverige. Han tog jobb som sjukvårdsbiträde på Beckomberga geriatriska klinik i Bromma där förvirrande gamla förvarades. Han skulle utföra tre sysslor; städa de gamlas rum, mata dem och hjälpa till vid toalettbesök. Inget mer, inget mindre. Patienterna hade fem minuter på sig att svälja maten, sedan försvann maten till nästa måltid. Många nyanlända tappade både matlust och vikt de första månaderna men då fanns en sond som kunde pressa ned näringsriktig mat i deras halsar om de vägrade äta.

Morgonbesök på toaletter skedde genom att kvinnor som män fraktades halv- eller helnakna i rullstolar genom korridoren till gemensamma toalett- och duschutrymmen. Där sattes de i rad som fåglar på stänger för att duschas av. En ung man tog fram en slang med ibland ljummet vatten och spolade av tanterna uppifrån och ned sittandes i rullbara toastolar eller hållandes i stängerna. Om de klagade fick de ibland snärt från en handduk. Zaremba protesterade och menade att man inte kan behandla gamla människor på detta sätt. Ingen reagerade eller förstod hans resonemang. Varken hans biträdeskollegor, avdelningssköterskan eller ansvariga läkare förstod vad han menade. Mänsklig värdighet?

Zaremba förstod att vad som skedde varje morgon med skjutsningen av nakna kvinnor genom korridoren, ibland med anhöriga på besök, var inget anmärkningsvärt. Han hade lämnat en kommunistisk diktatur där protesterande gravida kvinnor sparkats i magen av kravallpolis. Att sedan i en demokrati bevittna hur äldre människor behandlades som boskap var omtumlande liksom det var omtumlande att se svenskarnas brist på empati, värdighet och självrespekt. De äldres oförmåga att sköta sina alltmer skröpliga kroppsfunktioner mer avskilt förvärrades av personalens inhumana behandling vilken Zaremba ansåg vara något bara ouppfostrade tölpar kunde tänkas göra.

Hans egen uppfostran i en katolsk läkarfamilj och pliktkänsla vägledde hans fruktlösa protester. För honom fanns det inget tvivel om varför personalen skulle lägga ned mer tid på att behandla de gamla väl, ta sig tid att mata dem och göra denna sista vistelse lättare och mer respektfull. Man gör vad som är värdigt även om det tar tid. Att behandla dessa äldre värdigt gör man av plikt och av respekt för dem som människor och som äldre. Ibland opraktiskt och odemokratiskt (vilket han anklagades för av andra när hans påpekanden blev pinsamma), men tvunget om man ska förbli människa själv. Självrespekt fodrar respekt för andra oavsett hur gamla och sjuka de är. Personalen inklusive läkarna avkrävde honom rationella förklaringar till att de skulle bete sig värdigt och respektfullt av plikt mot de äldre. Zaremba hade inga sådana förklaringar. Plikten kallar oavsett förnuft och praktiska omständigheter.

2.

I Bollnäs kommun åtalades två hemsamariter för att ha tagit emot gåvor Den ena hemsamariten hade efter att ha förgäves protesterat tagit emot 3000 kr från en äldre manlig pensionär som envisades med att ge henne pengarna. Hon lade undan dem i ett kuvert. Den andra utsågs av en kvinnlig ålderstigen pensionär till ensamt arvtagare av hennes hus. På detta sätt ville hon försäkra sig om att hemsamariten kunde förbli vid hennes sida intill dödsbädden. Även om allvarliga mutbrott inte ska negligeras så kan man ifrågasätta de metoder polisen använde.

Den ena hemsamariten anhölls och sattes i arrest i nio dygn utan laglig grund och försökte senare begå självmord. Den andra släpptes fri men bådas liv var ödelagda. De var två medelålders outbildade kvinnor med stora hjärtan som försökte göra mer än vad som förväntades av dem från kommunens hemtjänst. Deras brott var att denna medmänsklighet missbrukades av pensionärerna och missuppfattades av tingsrätten.

Polisen rapporterade om spaningar på de två hemsamariterna. Deras chef berättade att hemsamariter inte förväntades vara så hjälpsamma som dessa kvinnor var och särskilt inte utanför arbetstid. Att stanna kvar en timme för att småprata framför teveapparaten var misstänkt och nog en slug väg till att locka till sig pengar. Man kan inte hjälpa andra utifrån medkänsla menade chefen för Bollnäs kommuns hemtjänst med ansvar för hundratals åldringar. Från polisutredningen: ”Den första kramen gavs vid påsken/…/den åtalade brukade läsa dagstidningen för klienten”. En av de åtalade ansågs ha för höga tankar om sig själv och utropade högt till kollegorna ibland, ”Folk blir så glada när jag kommer!” . Illavarslande arbetsglädje.

Civilsamhällets institutioner bygger på vänskap, delad glädje och frivillighet, men dessa normala drag av medmänsklighet misstänkliggjordes och förlöjligades. Maciej Zaremba hade återigen funnit extrema och ovärdiga tecken på den moderna välfärdsstatens mekanismer två decennier efter han sett hur nakna äldre kvinnor for genom sjukhuskorridorerna för att spolas av gemensamt utan några som helst tankar om mänsklig värdighet bland personal, läkare eller ledning.

I essän ”Den obarmhärtige samariten” varur den sista berättelsen är hämtad nämns också fallet med prästen vid flyktingsförläggningen som är för religiös, tjänstemannen som är för trevlig vid kaffebordet på förläggningen, läraren som lägger ned för mycket tid utanför arbetet på sina elever och så vidare och så vidare. . .

3.

Men han är verkligen ingen Sverigehatare, dock expert på vad som är typiskt svenskt. Han skrev en kandidatuppsats i idéhistoria vid Stockholms universitet om handböcker för korrekt uppförande för svenska män i början av 1900-talet. Vår lantliga arv skulle anpassas till stadslivets koder och det gick inte an att bete sig som en dräng. Dock vill Zaremba hålla fram den svenska fria bonden som något särskilt svenskt och beundransvärt. Han menar att ingenstans i Europa finns begreppet ”bonde” på samma vis eftersom bönder söderut varken var fria eller självägande i samma utsträckning.

Vad som kännetecknas oss förutom vårt frihetsälskande lantliga ursprung är en kollektivism som fostrats i byalagen. Frihet och tvång , integritet och grupplojalitet. Den fria svenska bonden som inte vill sticka ut i socknen lever nu i städer men har samma vilja till enskildhet och att samtidigt höra till. En ovanlig europé. Senare frågade sig Zaremba när Sverige ska bli europeiskt. Ännu är vi inte det menade han och flera andra utländska Sverigekännare som britten Roland Huntford (Det blinda Sverige, 1971). Med sina reportage om den svenska skogen i DN förrförra året kom han allt närmare in i det svenska, naturromantiken och nyttotänkandets avigsidor. Där står vi idag, naturvänner, skogsbrukare och en prisbelönad polskfödd journalist som skriver mer njutbar svenska än någon annan.

Minken i folkhemmet (Timbro, 1992)

När blir Sverige europeiskt? Wibbleföreläsningen 2003 vid Ohlininstitutet.

Skogen vi ärvde, reportage i Dagens Nyheter

Norrmän överger norska namn

Allt fler norska familjer väljer namn utan bokstäverna å, æ och ø uppger norska radion NRK. Anledningen tros vara internationalisering och en allmän tillbakagång för nordiska namn tror språkprofessor Gulbrand Alhaug. Han höll nyligen ett föredrag på en nordisk namnkonferens i Danmark och ser samma trend i hela Norden.

-Det är ju bara nordiska namn som har å, æ och ø, som Øystein och Åse. Då ser vi ju att det egentligen är de nordiska namnen som går tillbaka

Dubbla förnamn minskar också, som att döpa en pojke till Tom-Ole.

-Det beror nog på att barn idag får båda föräldrarnas efternamn och då blir det väl mycket med fyra namn, så föräldrarna stannar vid tre, säger professorn.

-Vi är starkt påverkade av utlandet. Linnea till exempel, som är ett populärt namn i Sverige, har nu blivit vanligt i Norge.

Barn med utomnordiska föräldrar eller som är internationellt orienterade kan välja namn som är gångbara över hela världen tror professor Alhaug.

Antal norska förnamn att välja på ökar också. På 1900-talet kunde så många som 15 procent i en årskull ha samma namn medan ett vanligt förnamn idag knappast bärs av fler än 2 procent.

Norska pojknamn i topp 2014

Filip/Fillip/Philip/Phillip
William
Lucas/Lukas
Mathias/Matias
Jakob/Jacob
Oskar/Oscar
Oliver
Alexander/Aleksander
Magnus
Isak/Isac/Isaac

Norska flicknamn i topp 2014

Emma
Sara/Sarah
Sofie/Sophie
Ingrid/Ingerid
Nora/Norah
Maja/Maia/Maya
Linnea/Linea
Thea/Tea
Sofia/Sophia
Emilie

Liksom i Norge innehåller inte de mest populära förnamnen de nordiska bokstäverna å, ä eller ö. Se Dagens Nyheters statistik för 2013.

Bizzaroplaneten Sverige

– Att komma tillbaka till Sverige är som att resa till planeten Bizarro, utbrast den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson vid en paneldebatt om kulturpolitik i Kulturhuset härförleden.

– Jag bor ju i Texas och där är det ordning och reda, fortsatte han

Publiken fnissade och han raljerade en stund om hur vi låter 10-åriga skolbarn leka med fingerfärger medan hans egna barn hemma i USA reciterade Shakespeare och pluggade latin. Kulturhuspubliken förfasade sig åt den godmodige konservativa provokatören

Han pekade på den extrema plats som Sverige hade vad gäller värderingar som i sin tur påverkar utbildning, bildningsideal, samhälls- och människosyn. Faktiskt går det att vetenskapligt bevisa att Poirier Martinsson hade rätt vad gäller just svenskarnas värderingar.

Vartannat år undersöker forskningsgruppen World Values Survey Association vilka värderingar som styr medborgare i världens länder. Sverige har befunnits vara världens mest rationellt, sekulära och individualistiska land. Denna mätning visar tydligt var det bisarra landet placeras i diagrammet nedan, längst upp till höger på kartan där inget annat land finns. Bara de skandinaviska länderna är nåbara för svenskarna, men de är inte alls lika extrema som Sverige. Man kan likna landet vid planeten Pluto längst ut i vårt solsystem, ensamt, kallt och utan nära vänner omkring sig. Planeten Bizarro. Diagrammet kan sägas beteckna dels landet Sverige, dels dess ensamma invånare som inte behöver några andra för att överleva eller bli människor fullt ut. Vi är ju extremt individualistiska.

Bizarroplaneten Sverige

Diagrammet ska läsas på följande vis:

1) Traditionella värden på den högräta axeln betonar familjesammanhållning mellan barn, föräldrar och äldre släktingar, religion, lydnad och auktoritetstro. Man avvisar självmord, dödshjälp, skilsmässa och aborter. Dessa länders befolkning är nationalistiskt lagda och stolta över sina länders kultur. I andra änden finns motsatta sekulärt- rationella värderingar. Man bryr sig mindre om familjer, religion och auktoritet och accepterar skilsmässa, abort, svag nationalkänsla och så vidare.

2) På den lodräta axelns bortre ände finns länder med individualistiska (self- expressive) värderingar som tillåter individer att stå utanför gruppen, ofta familjen, grannskapet, församlingen och samhället. Gruppens överlevnad hotas inte av dessa fria individers handlingar medan dess överlevnad i den andra änden är viktigare än individens frihetsbehov. Svenskar är alltså världens mest självständiga individer enligt detta diagram, vilket dock inte innebär att de uttrycker några särskilt individuellt men enligt analysen föredrar svenskarna frihet från familj och traditioner. Svenskar är dock konforma i sin vilja att vara icke-konforma vilket resulterar i märklig konformism. Alla svenskar får säga vad de vill bara alla säger samma sak. Projekt som ”Att störa homogenitet” och skolbesök av så kallade ”normkritiker” är led i denna inverterade konformism som Marika Formgren noterade i SvD förra året

I det övre högra hörnet där Sverige finns i diagrammet betonas post-materialistiska värderingar, eftersom överlevnaden är säkrad. Det finns också en korresponderande tredje axel i diagrammet som visar att ju mer länder närmar sig Sverige desto rikare är de. Frånvaron av kollektivt religiöst och kulturellt tvång leder alltså till förbättrade levnadsvillkor. Det är en utmaning som Poirier Martinsson behöver fundera på om han vill göra om Sverige till att bli mindre extremt.

Ett annat sätt att betrakta Sveriges extrema värderingssystem är att se till dess politiska placering på en internationell höger – vänster skala. Uppfattningar bland såväl majoriteten av världens befolkningar som bland framgångsrika västerländska demokratier ses över axeln i Sverige som konservativa, kvinnoförnedrande, etniskt förtryckande eller religiöst irrationella. Om en svensk statsminister oavsett partifärg skulle resa till USA och hålla tal utifrån den mest representativa svenska opinionen och hans regering skulle han internationellt sett betraktas som tillhöra en vänsterfalang. Borgerliga politiker som Anna Kindberg Batra, Göran Hägglund och Jan Björklund hamnar direkt till vänster om såväl amerikanska demokrater som de flesta partier, inte bara i västvärlden.

Lyckligtvis vet inte de flesta svenskar om att de befinner sig på en annan bisarr planet. Men intryck från utlandsvistelser, globala medier och vår stora invandring kommer föra landet närmare Jorden. Det kan gå bra men svenskarna måste först inse var de befinner sig.

Se även https://sjunne.com/2014/05/31/normala-invandrare/
https://sjunne.com/2012/12/05/first-book-chapter-of-the-swedish-story-from-extreme-experiment-to-normal-nation/

https://sjunne.com/2013/07/20/presentation/

Författaren Lars Gustafsson i helfigur

lars g

Författaren Lars Gustafsson läser ur sina diktsamlingar vid ABF-huset i Stockholm, lördagen den 15 november 2014

Bland författarkollegor och beundrare stod Lars Gustafsson stödd vid sin käpp i ABF-huset i Stockholm på lördagseftermiddagen den 15 november. Han var vaken och energisk som vanligt, glad över den uppmärksamhet som arrangemanget ”Lars Gustafsson i helfigur” vid ABF innebar. Med två år kvar till 80-årsdagen var tidpunkten måhända vald av någon okänd anledning. I vart fall lät inte samtalsledaren Carl Tham publiken inse varför just denna novemberdag. Nåväl, vi ger oss inte.

Först ut talade hans författarkollega Agneta Pleijel under rubriken ”Herr Gustafsson – vem är han?” Hon inledde med att säga att Lars Gustafssons författarskap kunde verka dystert, ”gammelmansvist” men samtidigt så fritt. Hur kan han behandla de ramar som vi har för romaner, dikter, essäer, så fritt undrade hon och fortsatte med att beskriva sin egen belägenhet inför att förberedelserna till föredraget.

Pleijel hade tagit med sig så många böcker av Lars Gustafsson som hon kunde med sig till sin säng hemma. Där somnade hon till sist, begravd och omsluten av hans verk, drömmande sig bort till Bonniers förlagskorridorer på 1960-talet. I drömmen stötte hon och väninnan Gunilla Ambjörnsson på redaktören för Bonniers Litterära Magasin, dvs. Lars Gustafsson, där. Det hade hänt i verkligheten sa Pleijel inför författaren som nickade att jo, kanske det.

Det drömska i Gustafssons verk är vad som också är det fria och det lätta i hans stil. Rentav gräsliga ting, mord till exempel, kan avhandlas med en munterhet som smittar. En lugn ton, en metanivå där författaren lugnt vänder sig till läsaren i en gemytlig borgerlighet menade hon.

Agneta Pleijel som är några år yngre (född 1940) än Lars Gustafsson (född 1936) analyserade sedan ett särskilt år som enligt honom själv var en vändpunkt i författarskapet: 1967. Då hade han hamnat i en återvändsgränd utifrån en rädsla av att göra bort sig. Istället för att stanna upp inför rädslan så fortsatte Gustafsson oavbrutet och började experimentera med stilar och ämnen. ”Jag har upptäckt att jag verkligen finns här”, citerade Pleijel ur en dikt.

Likt August Strindberg uppstod hos Gustafsson samband mellan själens inre rörelser och samhällets förändringar. Mellan 1971 och 1978 utkom fem romaner i serien ”Sprickorna i muren”, en tidig kritik av det byråkratiska maskineri som den socialdemokratiska välfärdsstaten och myndigheternas makt hade blivit över medborgarna. Parallellt med romanskrivandet bedrev Lars Gustafsson då en kritik av den svenska maktapparaten, mer lojal mot landet än britten Roland Huntford gjorde vid samma tid 1971 i sin Sverigebok, , men icke desto mindre syrlig och sann. Hör bara:

”Det skulle aldrig falla mig in att kalla kommunismen en neuros, men däremot tycker jag mig se ett neurotiskt drag i den moderna svenska socialdemokratin. Den tror sig kunna förändra samhället genom att besvärja det. I denna atmosfär av besvärjelser frodas illusionismer.” (1972)

”Herre Gud! Har vi inte sett tillräckligt djupt i vår historia för att inse att ett mekaniserat ’vi’ är den effektivast tänkbara myt i den offentliga lögnens tjänst. Finns det en spricka i muren – och det gör det, många – då går den också genom oss själva, rätt igenom, den finns som en tvetydighet också i våra djupaste skikt, i de där drömmarna görs” (1979)

Agneta Pleijel berörde vidare i sitt föredrag det musikaliska i Lars Gustafssons verk där lätthet och ångest kan samsas, som i böckerna Tennisspelarna (1977) och Windy berättar (2000). Trots att ämnet inbegriper vemod och insikt om döden finns där ett sanslöst gott humör avslutade hon.

Herr Gustafsson själv log med hela ansiktet där han satt i salen på ABF och läste sedan några sonetter för publiken. Därefter tog lyrikexperten Per Svenson vid med att analysera diktsviten En förmiddag i Sverige från 1963 och som avslutning redogjorde Aftonbladets kulturskribent, litteraturvetaren Claes Wahlin, något för Gustafssons prosa under rubriken ”Han ger sig inte”.

Wahlin hävdade att det finns slags litterär domstol i Sverige där samtida författare får straff eller beröm. Lars Gustafsson har klarat sig från denna publicistiska rättegång genom att överskrida sin samtid och skriva en slags realistiska illusionsromaner som varken åklagare eller försvarare begriper sig på men hur som helst ler åt. Lars Gustafsson saknar talang för att vara tråkig menade Wahlin och han liknar i detta mest en annan litterär särling, finlandsvensken Willy Kyrklund. De skriver med ett slags ”hypotetiskt medvetande”, ritar nya kartor, gör motstånd och går i flera riktningar samtidigt.

En sådant rörligt litterärt medvetande kan liknas vid ett episodiskt minne vilket är en kategori inom hjärnforskningen där ingen fast identitet kan fångas till skillnad från det berättande, sammanhållna narrativa minnet. Wahlin hänvisade skämtsamt till den tyske filosofen Wittgensteins motto ”Om vad man inte kan tala om måste man tiga” och menade att Gustafssons motto snarare skulle vara ”Om det man kan tala om måste man säga så mycket som möjligt”.

Med tanke på att Lars Gustafssons verk omfattar över 20 romaner, över 20 diktsamlingar och 20 vetenskapliga (ofta om astronomi, matematik, geografi, fysik) och litterära essäer samt några dramer och reseskildringar är det lätt att instämma i att han har lyckats med den ambitionen. På senare år har han även börjat blogga som om vi inte fått nog av hans tankar i skrift. Han ger sig inte.

Ur förordet till samlingen Kommentarer 1972

1456738_10203199380972957_1319147413813967421_n