Kategoriarkiv: Kultur

Boken Framtidsmannen ute – om Sverige 2013- 2023

Framtidsmannen omslag

Min framtidsroman om Sverige åren 2013- 2023 är nu klar. Beställ på Adlibris. Gilla Framtidsmannen på Facebook. Kort recension av Gunnar Sandelin.

Boken handlar om ett attentat mot en svensk framtidsforskare år 2020, hans familj och vänner i Sverige åren 2013-2023 med utblickar mot Indien och Kurdistan samt svenska medier, tankesmedjor, Arbetsförmedlingen och Regeringskansliet.Jag skriver att Sverige får en kvinnlig kurdiskfödd statsminister (SD) i en koalitionsregering med M och S år 2022

En ebokupplaga finns på Bokus och Adlibris. Eboken kommer också kunna lånas via svenska bibliotek.

Den tryckta boken kan beställas från de svenska internetbokhandlarna Adlibris eller Bokus.

Välkommen på min bokrelease fre 17 oktober, Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm. FB evenemang, men alla är välkomna utan föranmälan.

____________

Här är baksidestexten för boken som låtsas vara utgiven 2023:

”Ur förläggarens förord:

”Stockholm, december 2023

Den omstridde framtidsforskaren Paul-Krister Matthiassons livsgärning (1960 – 2020) har med utgivningen av denna bok kallad Framtidsmannen fått ny betydelse i Sverige. Vi tror att dessa bidrag från de tre personer som stod honom nära, vännen Jack Råstedt, hustrun och partikollegan i SD, statsminister Lena Barsson, och hans svensk-indiska dotter Sara Matthiasson Pillay, tillsammans kan förklara det sista decenniets omtumlande händelser i Sverige, och samtidigt ge personliga perspektiv på vad alla vi medborgare gick igenom.

I Framtidsmannen möter berättelser om det framtida Sverige verkligheten i Stockholm, Arbil och New Delhi. Ett spionage uppdagas som leder via Oslo till Mellanöstern, Indien och USA. Endast en kvinnlig peshmerg, en kurdisk frihetskämpe och svensk patriot född Barzani i norra Irak som vår statsminister Lena Barsson, förstod vad Paul-Krister Matthiassons kontroversiella framtidforskning egentligen betydde för landet. Han offrades men Sverige vann.

Boken ges ut av fonden Paul-Krister Matthiassons minne till vilken allt överskott tillfaller ”.

Annonser

Gärna sex men betala själv

doll-parts

Folk kan få ägna sig åt var de vill i sängen eller som hobby. Vissa av er kanske var på Stockholm Fetish Weekend i helgen, medan andra kanske läste författaren Bengt Ohlssons Swing om partnerbyte. Båda privatfinansierade sexualintressen.

Men ska skattemedel till bör ansvariga vara mer försiktiga. Här kommer några länkar om menstruation, post-humanistisk genusteori, fittsemininarier med mera som nu blivit nästa område för konst, aktivism, forskning – allt betalat med skattemedel och med liten vetenskaplig trovärdighet:

1.
Vid Göteborgs universitet forskar Josefin Persdotter med skattemedel om menstruation vilket hon kan göra men frågan är om inte detta mer är en slags genus/queer aktivism. Hur tänkte egentligen hennes handledare som godkände förslaget:


http://www.socav.gu.se/kontaktaoss/Personal+A-Ö/persdotter-josefin/

2.
Liknande omdömeslöshet bjöd nyligen ABF Stockholm på genom att arrangera samma märkliga aktivism om mens. Även detta skattefinansierat via studieförbundets folkbildningsanslag från statsbudgeten:


http://abfstockholm.se/event/2014/04/feministbar/

3.
Att media hänger på mensflödet förvånar inte alls


http://www.expressen.se/gt/blodigt-allvar-nar-mens-intar-goteborg/

liksom våra hippa skattefinansierade statsmedier, givetvis.


http://www.svt.se/opinion/dags-att-krossa-tabun-om-mens

4.
Att doktoranden Persdotter ägnar sig åt ren aktivism råder ingen tvekan om men varför ska vi skattebetalare stödja detta?


http://syltitratten.blogspot.se/2014/03/konst-pa-blodigt-allvar.html

5.
Den teoribildning hon ska använda i sin forskning kallas post-humanism och är synnerligen ovetenskaplig blandning av kvantfysik, dekonstruktion, diskursteori, vänsteraktivism från franskt 1970-tal och queerfeminism. Den feministiska fysikern Karen Barad i USA och forskare vid Stockholms och Linköpings universitet försöker föra in detta i genuspedagogik 1 pedagogik 2pedagogik 3– sociologi-kulturstudier- och fysik (!),

http://en.wikipedia.org/wiki/Karen_Barad

Tyvärr har avhandlingar och böcker vid svenska universitet med denna ovetenskapliga inriktning men de bör inte bli fler. Man kan gärna vara teoretiskt surrrig och kladda med sina kroppsvätskor men inte på andras bekostnad.

6. Matematikern Tanja Bergkvist är vad jag vet den enda forskare som öppet tagit avstånd från dessa märkliga teorier men vore bra om fler gjorde som hon.

http://tanjabergkvist.wordpress.com/tag/queera-perspektiv-pa-fiittan/

/Sjunne, fil mag i pedagogik (Uppsala) och fil mag i filosofi (Södertörn) och fd projektledare/ universitetsadjunkt vid Uppsala och Stockholms universitet (1998- 2012).

PS- Vissa kan inte låta bli att skämta om detta

http://toklandet.wordpress.com/2014/05/30/akta-eller-satir/


http://feministiskgryning.files.wordpress.com/2013/01/femlog2.pdf

https://www.facebook.com/feministiskironi?fref=ts

Sekulär buddhism – en inledning

Stephen_Batchelor

Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg

Min bok Sara Sarasvati som matinéfilm?

Sara

I Nyhetsbrevet nr 2 för 2014 från Indienspecialisten recenseras min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati.

”Boken handlar om den svensk-indiska flickan Sara Sarasvati Pillay, eller Sara Andersson, resultatet av en tillfällig förbindelse mellan en svensk man och en indisk kvinna. Hon bor i Delhi. Boken utspelar sig år 2020, Victoria är drottning, och Sara får plötsligt besked om att hennes far, Bo Andersson, som hon inte har mycket kontakt med, har mördats i Sverige.Själva intrigen är lagom spännande och påminner om en matinéfilm.”

För intresserade finns boken som ebok och i tryck. Om den blir spelfilm tror jag matinéformatet är aktuellt. Men tack för omnämnandet, David Ståhl, redaktör för Indienspecialistens Nyhetsbrev.

Fristadsförfattare inget kommunalt ansvar

Varför bråkar svenska kommuner om att ta emot en utländsk författare som förföljs i sitt hemland? Är de månne främlingsfientliga tycks PEN ordföranden och fristadsförkämpen Ola Larsmo påskina i ett inlägg på DN Kultur (19/3/2014) när han argumenterar att Sverigedemokraterna ogillar systemet. Men det finns fler partier som tvekar i det rätta i att bruka kommunala skattemedel på förföljda författare utanför landet; moderater, socialdemokrater, kristdemokrater och centern. I Uppsala, Gävle, Umeå, Nacka och Örebro har man tvekat och i vissa fall rest principiella invändningar mot systemet att en enskild kommun ska bära kostnader och ansvar för en utvald individ från utlandet.

Enligt Kommunallagen, 2 kap, 1 §,

”får [kommuner och landsting] själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.”

Vad Larsmo hävdar, och såsom systemet fungerat hittills i åtta kommuner med Kulturrådets och kulturminister Adelsohn-Liljeroths godkännande, är att det är av allmänt intresse för en kommun att ta emot en författare genom att denna knyts till det lokala kulturlivet. Kommunen kan därför visa goodwill och stimulera de lokala litterära förmågorna et cetera. Eller så fungerar det inte så om författaren på grund av förföljelse inte orkar med att visa sig i ett främmande land, där kanske spionerande landsmän kan dyka upp på författaraftnar. Det kan finnas massor av skäl till att förhoppningarna om kommunal branding via fristadsförfattare inte infrias. Orsakskedjan är tämligen vag till att turism och näringsliv ska dra nytta av en tvåårig författarvistelse. Återstår då att ta emot författaren för den goda sakens skull.

Men varför ska en svensk kommun göra just detta? Varför inte driva barnhem i Indien, plantera skog i Sahara, rädda tigrar i Nepal eller dela ut preventivmedel i Kongo? JO, för att inget av detta inryms inom vad som har ”anknytning till kommunens område” utan det är statens ansvar via t ex biståndsbudet eller civilsamhällets frivilligorganisationer. De trilskande kommunerna som Larsmo skäller på vill att en förvaltningsdomstol ska pröva fristadssystemet så att det blir klarlagt att kommuner kan ta detta ansvar för en enskild individ som befinner sig utomlands och inte är svensk medborgare.

Larsmo kan dock tänka vidare på andra lösningar. Som fristadssystemet fungerar idag delar Kulturrådet och kommunen på kostnader för en författare i två år. En lösning vore att det statliga Kulturrådet tar hela kostnaden så att kommuner bara tar emot en författare utan ekonomiska besvär.

En annan lösning vore att Larsmo, svenska PEN klubben och ICORN agerar som engagerade författare och medborgare genom att starta en stiftelse, bedriva opinionsbildning och samla in medel. De kan vända sig till en enskild kommun och kanske få sätta upp en utställning i kommunhuset om förföljda författare och hur man frivilligt kan stödja dem. Tryck- och yttrandefrihet är värda att försvara och hjälper inte staten till kanske vanliga svenskar vill.

En än mer praktisk lösning för Larsmo vore att ta ansvar för de svenska publicister som hånas och förföljs. Ingrid Carlqvist hotas och kan knappast bo i sin bostad i Malmö och hennes danska kollega, Lars Hedegaard, besköts förra året. Bjud hem henne till ditt hem i Uppsala, Ola. Då kanske de ogina kommunerna mjuknar och du lär dig ta ansvar själv för hoten mot den svenska tryck- och yttrandefriheten. Städa framför egen dörr imponerar.

Jan Sjunnesson
Författare och redaktör

Knausgård, kritik och kulturarv

knausgård

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.