Kategoriarkiv: Kultur

Skriver i Bulletin om Liberala våndor i USA

Efter Trumps seger 2016 fick några besvikna liberaler nog och skrev självkritiska böcker om den elitära liberalism som Demokraterna representerade genom Hillary Clinton. Men att amerikanska liberaler reflekterar över sin ideologi har varit naturligt och mer djuplodande än i Europa.

På 1980-talet gjorde den inflytelserike filosofen John Rawls upp med den individualistiska universella människosynen i sitt projekt om en socialliberal rättviseteori. Hans analys A theory of justice hade då utsatts för kritik från kommunitarister, i synnerhet den politiska filosofen Michael Sandel, för dess bristande förståelse för gemensamma värden och historiska förankring

https://bulletin.nu/sjunnesson-liberala-vandor

Heidegger’s fundamental concepts of metaphysics

Visa källbilden

Heidegger’s fundamental concepts of metaphysics

 

Course paper for prof. M. Cavalcante, Södertörn university college, Sweden, 2004.

This paper concerns Heidegger’s exploration of the three theses he puts forward in The fundamental concepts of metaphysics (FCM, all references are to the English translation of Die Grundbegriffe der Metaphysik, where not otherwise stated); 

1) The stone is worldless

2) The animal is poor in world

3) Man is World-forming.  

The task is to find out how the theses occur in the text, their methodological claims and purpose and the roles they pertain to in the objective of FCM. I will try to answer these questions as good as possible but I am not sure that I fully have appreciated his work and been faithful to its consistency.

The text falls, according to my reading, into four parts; § 1- 15 on metaphysics, § 16 – 38 on attunement, § 39 – 70 on the three theses and § 71 – 76 on metaphysical conclusions from previous parts. The three theses come fairy late in the text, § 42 and for a certain methodological purpose, which I will consider later.  

First Heidegger grounds his lectures on an exploration of metaphysics that finds the being of Man homeless, with an urge to be at home everywhere. This “everywhere”, this “as a whole”, Heidegger labels “world” and it is this term that will lead us towards his exploration and methodology. It seems to me that the two other terms, finitude and individuation, are almost forgotten.   

Concerning world then, Man has found himself “always already departed” from it, or is always already on the way to it but never at, or in, it completely, yet we are never away from it at all, being to close to the world.

Starting from this homesickness, Heidegger puts Man in front of himself in philosophizing, pondering on the ultimate metaphysical and personal aporias there are; death, finitude, loneliness and individuation (Vereinzelung). Man becomes taken by these questions and his ground shakes in bewilderment, angst, fear and insecurity, although any of these are not to be understood in psychological terms. Man is so taken by the philosophical concepts that he finds himself in a kind of conceptual confusion, in doubt and in profound ambiguity. Philosophy attacks his very essence as he himself, Man, “is in the grip of an attack”. If Man is not shaken into pieces he is not philosophizing, only doing scholarly academic studies with no risk. 

Taking the vacillation between knowing if we are really philophizing or not, Heidegger goes further into the confusion and unbearableness that Man finds himself through real philosophizing to the task of awakening to a fundamental attunement in Dasein. He states that an attunement is the “’how’ according to which we find ourselves disposed in such and such a way “. This definition is important since the further explorations will dwell on the various “Hows” of the notions of Being and Beings can be thought as. The ontological question is already at hand in this attunement, but concealed.

The aforementioned fundamental attunement is boredom, a consequence of philosophizing much more profound than having a regular boring time.  Heidegger’s three distinctions of various sorts of boredom do not occupy us here, but the last kind is what leads us further into his exploration of the theses and especially the concept of world.    This last distinction reads; “It is boring for one” and leaves Man being “left empty”, being “held in limbo” and manifests “how things stand concerning him”.  Man is “being delivered over to beings’ telling refusal of themselves as a whole”. In this fundamental attunement we find ourselves faced with the absence, this telling refusal, of any “essential oppressiveness”, which essentially means that the world does not show itself to us in a special meaningful way. 

Stopping here we find that this “as a whole “is the same as what before was considered world.  We just find ourselves alongside it. In § 39 of FCM,  Heidegger launches the question that will guide us from here over to the three theses, namely, “What is world?” and continues in §40 to state that the three original questions (world, finitude, individuation) must be asked in such a fashion that they evoke the Dasein in Man.  Asking about the world is asking about Dasein, i.e. the being of Man.  But already in §42 he views a central problem that will continue through until the end, namely that the world of Man is both a having of world and being a part of world. Man’s existence, Dasein, leaves him in an ambivalent position towards world that Heidegger uses in order to pursue his philosophical project which at this time, 1929, seems to go beyond  his fundamental- ontological work Sein und Zeit towards a less anthropocentric metaphysics. 

And here the three theses are presented as following the path of comparative examination (vergleichende Betrachtung). This method allows him to ask what world is by way of asking what stones, animals and plants are in the world, and how their being is in the world. He pursues this comparison to open up the essence of world, bringing “the worldly character of the world into view for the time as the possible theme of a fundamental problem of metaphysics”.  Worth noting here is that to be able to compare beings is what distinguishes Man from animals and this comparison goes right down to the depth of the ontological difference, Beings/Being.

To sum up what we have said so far: Heidegger asks the metaphysical questions of world, finitude, individuation by way of asking of how Man stands in a fundamental attunement (of being left empty) in front of the world (and its absence of any pressing meaning). In asking how other creatures take part in the world, their accessibility and life in general, Man’s essence will be explored in a negative fashion (not animal), and positive (as alive in contrast to the stone).  The existential ways of being a stone, being alive and being an animal are central. In Heidegger’s words:  “The perspective from which we shall make our comparison, that in respect of which we shall do the comparing, is the specific relation that stone, animal and man in each case has toward world”.

By considering first, and foremost, the middle thesis, “Animal is poor in World”; the relations towards both stones (not alive) and Man (rational animal) are compared. The undertaking is about ζοον λγον εχηον,  a living (non-rational) animal, in contrast to man who is both living animal and rational which makes the relation into “neither/nor problematic”, just like man both being in and having a world.  Man can never be a composite of animal and reason.

Heidegger goes on to contrast his philosophical questioning with that of zoology, which does not delve into the metaphysical circle of the essence of animality, i.e. life, although biology tries to find autonomy for this concept against the tyranny of physics and chemistry. Heidegger wants to liberate science from mechanistic concepts of life and find a metaphysical interpretation of life that also might be of use to all researchers and workers, “to perform the incalculable task of preparing Dasein for that readiness on basis of which such natural originality thrives”. In this critique of technical- instrumental interpretations of animals as organisms, creatures with organs similar to equipments, Heidegger relies more on Aristotle’s notion of animality as a being with an internal teleology. The animal is driven by πραξισ (praxis) with εντελεχηεια , (entelechy) and not understood as von Uexküll’s Naturfaktor. 

Methodologically the three theses are compared in various ways that show their relations to world. Being able to transpose oneself into stone, animal and other men is one way.  It is the last two that become interesting in so far as they give insights into worlds other than ourselves, which stones never do.  Humanity transposed into animality does not represent a nonsensical endeavor, “in principle a possibility for man”, but humans always find themselves being- with- others (Mitsein) so that question is ruled out, even if man is totally alone.    

The questions of animality and life are still unanswered at this point and the second thesis is pursued further from §50 – 63 in relation to contemporary biological, embryological and zoological research.  The process need not concern us here but the thesis “Animal is poor in world” becomes much more complicated.  Animals have and do not have a world, which is to say that they are driven and captivated into a world that they behave within as in a specific encircling ring. Man in contrast comport himself in a world of beings that manifest themselves as such. An animal has access to beings, yet not being as such, i.e. their essences. 

To be able to see that essence, Man has λογοσ ( logos) rationality, to help him distinguish between various kinds of being, and this reason is also what differentiates him from all other beings.  This leads us to consider Man’s place in the world as twofold; being in the world and asking questions about the world, yet still there. Animals can never get outside their captivity and are absorbed in their ring. Heidegger tries to contrast animals to men using the concept of “being open (Offensein)”.  Man’s being open is a being held toward X, whereas animals’ being open as taken by X.  Man’s openness is a letting oneself be bound, a free holding of oneself. This holding is not at all like animals’ instinctual drives; rather it is a freely chosen “tuning into beings, relating oneself in comporting oneself”.

 λογοσ differ here from conventional translations of logos as rationality, speech, reason, language etc. in Heidegger’s emphasis on its groundness in being, as making the world happen, open up world to Man. “For discourse speaks, knowingly or not, from out of and into the prior forming of the whole” as McNeill puts it. This opening up of world, of Dasein in Man, makes it impossible to compare man to animal in a simple fashion. Since the world itself opens up with Man, and “lets the essence of the world light up “, an abyss distinguishes him from animals, leaving Man in the fate of a protoethical event, a criterion of all criteria

 In contemporary discussions Heidegger’s critique of humanism has been looked upon as not critical enough. His view is seen as a neo-humanism that puts forward that Man, as rational animal, is still in the concept of too much animality. His attack is divided towards science as much as against romanticism (e.g. Rilke). Man is lowered to animals, and science helps this development.  “Heidegger shares the classical humanist’s dogmatic and idealizing tendency to conceive humanity by way of essential contrast to animality”.  Derrida spoke early of a “magnetic attraction” between Daseins- Analyse and the metaphysics of traditional humanism and continues later his critique of Heidegger’s anthropocentric or even humanist teleology.

 

In the end of FCM, Heidegger turns back in a dual approach to the discussion of awakening a fundamental attunement of our Dasein and to the problem of world by way of a comparative examination of the second thesis. Then the thesis gave way to how reason (λογοσ) and world-formation hand together in a negative analysis towards the animal, in this lacking being held towards, completion and the unveiling of being of beings. The awakening of attunement and the analysis of λογοσ, in reference to the three theses on world serve but one purpose: “To prepare our entering into the occurrence of the prevailing of world”

This conclusion seems to me farfetched but I do not have the space here to expand on it. His alternative to metaphysics weighs heavily in the last paragraphs and is not, easily fitted into discussions of attunement, stones, plants, animals and Man. The concept of world is taken as a leading red thread which helps but I feel still that too much is hung onto the long rope. 

Referenser finns  på mina Philosophy Papers 

Henri Bergsons ontologi

Visa källbilden
Henri Bergson 1859 – 1941

 

Föredrag vid colloqvium, Filosofiska institutionen, Uppsala universitet, nov 1996.

INTRODUKTION

Henri Bergson 1859 – 1941 tillhör en grupp sekelskiftstänkare som fascinerades av de naturvetenskapliga framstegen, men samtidigt vad skeptiska till en mekanisk uppfattning av det mänskliga. De amerikanska pragmatikerna Pierce, Dewey och i synnerhet Bergsons beundrare William James utropade: 

“Slå upp Bergson och på var sida som du läser skall nya horisonter öppna sig. Här känns morgonvindar fläkta och hörs ljudet av fågelsång. Han talar till oss om verkligheten själv och inte om vad professorer med dammiga tankar skrivit om den och om vad andra professorer skriver om de första “. 

De kritiserade tekniskt inriktade tankemönster utan att för den skull sluta använda sig av psykologiska, biologiska och fysiologiska vetenskapliga resultat. 

James och Bergson använde sig också flitigt av litterära framställningssätt vilket i Bergsons fall gav honom ett Nobelpris i litteratur 1928.

Bergson var aktiv i Nationernas förbund och var övertygad socialist. Hans polske far, musiker, och engelska mor gav honom en kosmopolitisk bakgrund. Uppväxt i Paris, tidigt intresserad av matematik vilket senare ledde honom in på filosofi. 

Henri Bergsons bidrag till det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofi brukar beskrivas i hans egna nyfunna termer som “nuflöde “la durée, “livs-språnget“ élan vital, intuitionen som filosofisk metod etc.

 

Visa källbilden

Hans grundidé, utvecklad i doktorsavhandlingen Tiden och den fria viljan 1889 går ut på att filosofer tidigare tänkt i termer av rum snarare än tid. Tidsbegreppet självt tänks ofta som en linjär räcka av händelser, som uppträdda på en tråd i rummet eller punkter. 

Detta tillämpas t ex på Zenons paradox om sköldpaddan och Akilles, vilken aldrig hinner upp den långsamma medtävlaren. Felslutet grundar sig på att Zenon aldrig tar upp distinktionen mellan rörelsen som odelbar akt i tiden och rörelsens bana i rummet. Denna spatialisering av tiden har följt västerlandets tänkare hela vägen via Descartes till Einstein som såg tiden endast som en ytterligare fjärde dimension av rummet. 

Tiden bör istället enligt Bergson tänkas som ett från rummet totalt åtskilt flöde mellan dåtid, nutid och framtid, ett oavbrutet flöde, la durée, översätts med “fortvaro” eller “nuflöde”, engelskans “duration” eller “durance”. Detta begrepp kan liknas vid en oavbruten process vari vi ständigt förändrar vår uppfattning, vår erfarenhet, vår karaktär, till skillnad från materiens statiska upprepande.

Tiden som förflyter när en sockerbit löser upp sig i kaffet är matematiskt fastställbar, medan min tid, i väntan på samma fenomen, färgas av min lust till kaffe, tidigare minnen av sådana stunder, associationer ut i samtiden, framtiden etc. 

“Ty vårt nuflöde är icke ett ögonblick som avlöser ett annat ögonblick, då skulle det aldrig finnas annat än nutid, ingen förlängning av det förflutna in i det som pågår, ingen utveckling, ingen konkret varaktighet. Nuflödet är den oavbrutna progressionen av det förflutna som gnager på framtiden” (Den skapande utvecklingen s. 4 i sv. uppl. 1928, org. 1911).

För uppleva att dessa oberoende “affektiva intensiteter” måste vi placera oss i den, i dess kvalitativa rörelse. Medvetandet om nuflödet karakteriseras inte av avgränsade enheter, identiteter som den förändrande rörelsen passerar igenom, utan av skillnader. Erfarenheten av nuflödet är inte bara något subjektivt utan ger oss möjlighet att tänkta materien. 

Visa källbilden
ONTOLOGISK SKILLNAD

Mitt föredrag grundar sig på förutom Bergsons egna texter tre kommentarer utifrån den nyligen bortgångne franske filosofen Gilles Deleuze 1925–1995; Gilles Deleuzes egen Le Bergsonisme eng. utg. 1988, org. 1966, Michael Hardts Gilles Deleuze; an Apprenticeship in philosophy, kap 1 1993 och Ragnar Braastad Myklebusts Om Gilles Deleuze: fra Bergsons metode til ‘transcendental empirisme? magisteravhandling, Oslo, 1984. 

Jag kommer försöka förklara Bergsons centrala begrepp varefter i framställningen, även om hela hans tänkande fordrar ytterligare utrymme. Att fokusera på ontologi ger dock en speciell och sällan brukad infallsvinkel på Bergson som Deleuze uppmärksammat.

Begreppet skillnad différence har ofta tagits upp av den s.k. post- strukturalistiska gruppen franska filosofer där Deleuze ingår tillsammans med Foucault, Derrida, Lyotard m fl. Paul Douglass sätter in Bergson i post- strukturalismen i uppsatsen “Deleuze and the endurance of Bergson “, THOUGHT vol. 67: no 264 1992. Intuitionen blir till dekonstruktion, nuflöde blir flux, vitalism till multiplicitet etc. 

Enligt Douglass är Deleuzes Bergson – tolkning korrekt, om än utifrån visst synsätt. Skillnad får där stå för något bortom det vanliga, något fragmenterat, ostrukturerat, det vilda begäret etc. Men hos i Deleuzes läsning av den blide Bergson hävdar han att just différence är det som grundar Varat, dess verkliga dynamik och rörelse. Bergson ses även av David R. Griffin som en postmodern konstruktiv tänkare, se Founders of constructive postmodern philosophy; Peirce, James, Bergson, Whitehead and Hartshorne, 1993

KRITIK AV HEGELS DIALEKTIK
En kritik av totalitetsbegrepp, i synnerhet Hegel och hans dialektik är gemensam för en strömning i franska filosofin under 1900 – talet, liksom för pragmatikerna, Kierkegaard och Nietzsche. Deleuze m fl. bildar en senare reaktion på detta, men först ut var Bergson med sina krav på precision i filosofin, inte minst utifrån naturvetenskap. “Precision är vad som saknas mest i filosofin. Ta vilket filosofiskt system som helst och du kommer att finna att det skulle klara sig lika bra i en värld utan växter “. La Pensée et le Mouvement, citerad i F.C.T. Moore, s. 14, 17, Bergson: Thinking backwards 1996

Bergson insisterade på att det konkreta och särskilt det handlingsinriktade står i centrum för vårt tänkande. Filosofin har alltid varit förblindad av tänkandet som sådant och föreställer sig en alltför intellektuell inriktning på vårt tankeliv. Därav Bergsons s.k. irrationalism, där han betonar det kroppsliga, senso – motoriska systemet, framför ren åskådning. “Min kropp, ett ting avsett att sätta andra ting i rörelse, är alltså ett centrum för handling; den är icke i stånd att frambringa en föreställning/ . . . / De ting som omge min kropp återkasta min kropps möjliga inverkan på dem “ (Materia och minne, s. 4 – 5 i sv. uppl. 1913 org. utg. 1898). 

FRÅN VARA TILL ICKE-VARA TILL BLIVANDE
Det är alltså mot det obestämda Bergson vill vända sig och vem passar bättre än den dunkle Hegel? I början av Hegels logik Wissenschaft der Logik 1812–16 finns en beskrivning av ontologins dialektik: 

1 Enkelt ursprungligt Vara utan kvalitet eller bestämda egenskaper

2 Det är nödvändigt för Varat att negeras för att finnas till på ett bestämt sätt. Varat förbinds icke-Varat, det det icke är.

3 Varat bestäms i syntes såsom Dasein, tillvaro och Werden, Blivande 

Denna dialektiska syntes görs i via negationen i 2 på två sätt; i statisk kontrast till vad som inte finns och i en dynamisk konflikt med icke-Varat. I första betydelsen negeras icke-Varat passivt såsom det Varat icke är rött är icke- grönt, etc. I den andra betydelsen negeras aktivt skillnaden i sig, det annorlunda som varken är icke-vara eller några av dess synteser av Vara och icke-Vara.

Hegel utgår från Spinozas formulering “Omnis determinatio est negatio”, dvs all bestämning är negation.

Men tolkningen av detta är inte alls vad Spinoza menat klargör Michael Hardt i sin Deleuzebok,  s. 125. Hos Spinoza finns ett affirmativt immanent Vara – begrepp utan negation och determination på Hegels vis. Men för Hegel hotar en total obestämdhet, en kosmisk natt där alla katter är grå . . . Negationen måste aktivt till för att negera icke-Varat och det Andra. För att behålla det särskilda och individuella Varat måste vi erkänna Varats negativa rörelse via negationen.

Charles Taylor menar å sin sida i sin Hegelbok att vi kan förstå Varats bestämdhet på ett vardagligt plan, t ex måste vi ha något rött som samtidigt är icke- blått.

“Det är väsentligt för innebörden av våra deskriptiva begrepp att de ställs i kontrast till varandra. /. . . / vad som kan oroa oss är att Hegel tycks gå vidare från det obestridliga att all verklighet måste karakteriseras i kontraster, att i denna mening vissa bestämda vara negerar några andra, till föreställningen att bestämda vara befinner sig i en slags kamp för att bibehålla sig gentemot andra och därför i aktiv mening ‘negerar’ dessa andra” (Hegel, s. 295 i sv. uppl. 1986 org. utg. 1975).


EXTERNT OCH INRE BEGREPP OM NEGATION
Men Hegels begrepp om negation och skillnad är något externt, grundlöst utan vara, en abstraktion som enbart sätts i motsats utan att vara verkligt. Det riktar sig mot något utanför vara, ett visst yttre mål/ syfte, något tillfälligt som stödjer Varat, extern support.

VARA ———via yttre orsak———-ICKE-VARA ————BESTÄMT VARA

Bergsons och Deleuzes begrepp om en inre vital differentiering är ett begrepp om skillnad différence som vara i stället för ett begrepp om skillnad som leder till hur Varat kan bestämmas, eg. Hegel. Varat måste bestämmas av något inre nödvändighet, inte en möjlig yttre tillfällighet.

Detta varabegrepp hämtar Deleuze från skolastikern Duns Scotus´ kausalitetsbegrepp. Han menade att en yttre orsak är extern i förhållande till dess effekt och kan inte innehålla mer vara än dess resultat.

En orsak för sig självt, causa sui, snarare än causa per accidens måste till. Causa efficiens, en verkande orsak snarare än en causa finalis som syftar mot ett yttre mål. Bergson har ett sådant begrepp i sin tanke om en inre livskraft élan vital, en dynamisk motor, som hela tiden förändras, utskiljer sig, differentierar sig. Denna livsprincip kan kännas av en intuition i nuflödet. Detta går i linje med hans kritik av tidigare tänkare för att de tagit essentiella skillnader för gradskillnader.

Hos Bergson differentierar sig Varat omedelbart från sig självt, medan det hos Hegel skiljer ut sig självt från det det inte är. Dialektiken visar hur Varat bestäms utifrån en absolut exterioritet – allt det inte är. Hegel blir öppen för skolastikernas kritik: En uppfattning om Varat som grundas på en extern orsak yttrenegation i icke-Varat, är inte nödvändig eller tillräckligt substantiell. 

MOTSATSER I AUFHEBUNG
Hegels begrepp om ett yttre bestämt Vara kan inte fånga det speciella och konkreta i Varat menar Bergson vidare och Deleuze/ Hardt. Hegels begrepp om skillnad différence blir abstrakt, det som negeras är allt i sin totalitet. Hegel blir lika obestämd som han skyllde Spinoza för. Det syns särskilt tydligt i den berömda triaden tes – antites- syntes, där motsatser ska förenas i ett upphävande som samtidigt är ett bevarande, Hegels Aufhebung. 

“En sådan kombination av två totalt motsatta begrepp kan inte framställas som antingen en mångfald av grader, eller som en variation av former: Antingen är det eller så är det inte “. Bergson i Le Pensée et le mouvement, citerad i Hardt, s 8 och i  Deleuzes Bergsonbok, s. 96–97.

Den hegelska dialektiken blir svag och otydlig. Motsatser bildar bara tillfälliga kombinationer av begrepp, som aldrig blir verkliga, reella utan bara abstrakta. 

MULTIPLICITETER
En klassisk tankefigur i filosofin har varit hur man ska förena det enskilda med mångfaldiga, det Ena med De Många. Hegels dialektik är här liksom tidigare föremål för Bergsons kritik, vilken ingående diskuteras i Michael Hardts Bergson- avsnitt. Hegels ontologibegrepp inte ska förstås som propositioner om en stabil enhet utan just som en process. Men Hardt menar att Hegel ändå beskriver denna process i en absolut exterioritet, som en yttre förmedling.

Det själv medvetande som saknas i Spinozas panteism och därmed i Bergson vitalistiska nuflöde enligt Hegel s. 19 i Hardt, bör inte ses som en brist på Vara.

Snarare är det mycket öppnare som producerar nya lika perfekta aktualiseringar som det virtuella Varat. Jämför här med Deleuzes senare kritik i Anti-Oidipus, skriven 1972 tillsammans med F. Guattari av den Hegelinfluerade franske psykoanalytikern J. Lacan vars subjektbegrepp just bygger på en brist på Vara. En lika enkel, blind och abstrakt tankekedja som Vara – icke Vara- Blivande är den om Det Ena och Mångfalden som höjs upp i Enhet i Mångfald hos Hegel.

Bergson menar att dessa begrepp om kontradiktion är som för stora kläder, de sitter löst och passar inte. Vilken slags enhet, vilken Mångfald? frågar sig Bergson likt Platon i dialogen Filebos.

Ett annat sätt att tänka på enhet/mångfald handlar om s.k. multipliciteter. Bergson tar upp 1800-talsmatematikern Reimanns definition: Det som kan bestämmas i termer av dess dimensioner eller oberoende variabler.

Reimann ser två typer av mulitipliciteter, diskret/kvantitativ byggd på ordning och kontinuerlig/kvalitativ byggd på organisation. Reimann och senare även Albert Einstein använder sig dock bara av den första multipliciteten, den kvantitativa. Bergson menar att hans begrepp om nuflöde, la durée, lämpar sig särskilt för en beskrivning av en kontinuerlig multiplicitet. Den ändrar sina egenskaper vid varje givet tillfälle i dess metriska variabler. 

Subjektiviteten t ex som i exemplet från Tiden och den fria viljan där Bergson visar att en komplex känsla kan innehålla ett ganska stort antal enkla element. Men så länge som dessa element inte “står ut” i perfekt klarhet kan vi inte säga att de var helt realiserade. Så snart som medvetandet har en distinkt uppfattning om dem kommer det psykiska tillståndet som ges av deras syntes ha ändrats pga. denna orsak, dvs medvetandets uppmärksamhet.

Einstein har blandat de två multipliciteterna i sin rymd- tid. Aldrig har spatialiseringen av tiden nått så långt menar Deleuze. “Varat eller Tiden är en multiplicitet. Men den är just inte ‘multipel’; den är En, i samma grad, med sin typ av multiplicitet” Deleuze, s. 85 

Den sällan uppmärksammade kritiken av Einstein i Bergsons La Durée et Simultanéité från 1922 utgör en stor del av Deleuze Bergson-studie. 

VIRTUELLT VARA
Virtualitet får en speciell plats i Bergsons ontologi. Det är där som det verkliga Varat återfinns och skapas. Varat finns tillgängligt i minnet, virtuellt, men aktualiseras och uttrycks i en positiv inre rörelse, där begreppet skillnad får en central roll.

Det virtuella rena 

Varat finner sig in i världen genom en inre differentieringsprocess som är livet självt. I denna självdifferentiering skiljer Varat ut sig från sig självt, omedelbart pga. “livets explosiva kraft“, dess élan vital. Virtualitet och därmed Varat existerar på sådant sätt att det blir verkligt genom att skilja, differentiera sig. Differentiering är virtualitetens rörelse som aktualiserar sig själv.

Dessa lite kryptiska påståenden ska i möjligaste mån förklaras men först måste begreppsparen virtualitet – aktualitet och potentialitet – realitet presenteras.

Virtuellt Vara är rent transcendent, oändligt, enkelt, oförändrat i minnet – medan Aktualiserat Vara är verkligt, särskilt, begränsat.

Det kreativa består i att från denna virtuella enhet i minnesfunktionen som inte bara finns i hjärnan utan även i kroppen aktualisera samtida, då actuel betyder förutom verklig, även samtidig på franska  och i mulitipliciteter.

Följande schema belyser rörelsen från virtualitet till aktualitet och från potentialitet till realitet:

VIRTUELLT —————–AKTUELLT
POTENTIELLT ————–REELLT

Det Virtuella är också Reellt eftersom det har hänt, finns tillgängligt i minnet, till skillnad från det potentiella som aldrig hänt men kanske kan ske.

POTENTIELLT ————–REELLT
VIRTUELLT —————–AKTUELLT


Det Potentiella är också Aktuellt, eftersom många möjligheter kan aktualiseras i framtiden. 

Varat måste förstås enligt Bergson som en dynamisk rörelse från det virtuella till det aktuella vilka båda har vara, snarare än som från den potentiella till det reella.

Skolastikens Gudsbegrepp om det ideala, det mest verkliga Varat, ens realissimum, passar in här för att beskriva den typ av Vara som går igenom det virtuella till det aktuella. Varat är uttrycks på samma sätt överallt Spinozas och Duns Scotus “univoka” substans. Denna process uppfattas av intuitionen i nuflödet.

Det Potentiella lider av brist på Vara, då det bara ett något möjligt som eventuellt kan realiseras. En effekt kan inte ha mer verklighet, Vara, än dess orsak och då faller potentialiteten som Varats grund.


SKILLNADER OCH LIKHETER

Realiseringsprocessen, det vill säga från Potentialitet till Realitet, vägleds av en slags pre-formism. Vad som ska möjliggöras finns redan uttänkt och begränsas av detta i sin analogi med sin möjlighet. Till denna ”skugga” i potentialiteten läggs enbart existens till. Ingen nytt skapas, bara något möjligt blir till. Begreppsmässigt händer inget i denna process. En begränsning måste till eftersom inte alla möjligheter kan realiseras.

Aktualiseringsprocessen, det vill säga från Virtualitet till Aktualitet, vägleds däremot av ett åtskiljande och nyskapande. Skillnad différence hos Bergson handlar om Varats kreativitet och originalitet, det oförutsedda. För att det virtuella ska aktualiseras måste det skapa sina egna villkor, det vill säga en skillnad måste upprättas mellan det virtuella och det aktuella.

Rörelsen från potentialitet till realitet orsakas av en formell orsak, medan aktualiseringen från virtualitet grundas på en verkande orsak, causa efficiens. Dessa aktualiseringsvillkor är inte som i Kants kategorier för alla möjliga, det vill säga potentiella erfarenheter till de reella, men för reella från de virtuella. 


ENHET I VIRTUELL PUNKT

Men hur ska aktualiseringen av multipliciteter förstås hänga samman? En tanke är att finna en enhet i virtualitetens stora reservoar, vårt minne, varifrån Varat aktualiseras i sista hand från en virtuell punkt.

Men denna punkt och enhet är enbart virtuell. Bergson har lite att erbjuda som kan kommunicera mellan de två planen, verkliga aktuella och virtuella. Deleuze försöker finna vägen från Bergson som kan leda till en enhet som inte bara är tillbakablickande. 

Bergsons kon beskriver hur vårt minne alltid sitter fast i ett plan, AB, även om vi just nu befinner oss i S.P är den tid som flyter förbi. Vi rör oss i olika tidsavsnitt, ab till exempel, där vi kommer ihåg och uppmärksammar mer än bara S. 

I denna sammanfogning samlar vi ihop oss, bildar serier framåt och bakåt. Fullföljer vi alla vägar som vi kan minnas och föreställa oss hamnar vi i ett slags kosmiskt minne, en universell mystik. En kreativ känsla, till exempel i religion eller konst kan få oss dit med hjälp av vår intuition. 


FÖRESTÄLLNINGAR OCH BILDER

Men Bergson kan även läsas som en förespråkare för en slags monism eller rättare sagt en utvecklad dualism. Hans ontologi som Deleuze framställer den blir mer nietzscheansk än den behöver vara. Håller man sig till Bergsons biologiska och psykologiska tankar räcker det långt för att finna på mer sammanfogande element. Jag tänkte därför till sist ta upp några resonemang kring perceptionen som den läggs fram främst i hans Materia och minne.

Tidigare filosofers uppfattning om perceptionen har varit grundad på teorier om representationer i intellektet av yttre objekt. Förmedlingen däremellan liksom representationernas existens har dock lett till svårigheter. Bergson hävdar istället att vi omges av bilder images, ja att hela vår kropp och dess hjärna är bilder bland andra. 

Kortfattat går hans vid första ögonkastet märkliga teori ut på att vi har flera olika slags sinnesintryck; bilder, rena föreställningar perceptioner, minnen av skilda slag. Vi erfar alltid blandningar, franskans  composites. Bergsons krav på precision går ut på att skilja dem åt, där vi ofta trott oss se en slags enkel representation i medvetandet av ting i rummet. Vi erfar komplexa multipliciteter, mixtes. 

I vårt normala oreflekterade tillstånd tror vi de är givna, oföränderliga. Tiden till exempel tänker vi oss som statiskt linjär, inte oavbrutet skapande. Det viktiga för Bergson är att när vi väl tagit oss ur den inte minst språkliga illusionen att vi går vidare och uppdagar betingelserna för de skilda medvetandetillstånden.

Den andligt lägsta formen är den rena föreställningen. Den går till så att vi utifrån de bilder som omger oss väljer ut de som passar våra biologiska och sociala behov. Dessa bilder existerar utanför oss i de objekt som omger oss. 

”För det sunda förnuftet existerar alltså tinget i sig och är i sig bildskapande pictoresque, såsom vi uppfattar det: det är en bild, men en självexisterande bild” (ur Materia och minne, s. x.)

Omvärlden och vår kropp består av bilder, inte i som representationer. Olikt till exempel Kant finner Bergson att förutsättningarna för att välja ut dessa bilder till föreställningar är med vardagliga och ytliga. Liksom de samtida pragmatikerna utgår Bergson från praktiska sammanhang; vår kropps förmåga till handling utifrån dess behov och önskningar är vad som driver urvalsprocessens villkor. Dessa villkor är virtuella handlingar, reella men inte aktualiserade. Mer om det i samband med minnet.

Föreställda objekt är reflekterade. Idéen är att när vi föreställer något är det föreställda en reflektion tillbaka till oss av våra möjliga handlingsinriktningar.

Bergson ligger här nära sina samtida fenomenologer som  Husserl, med flera. Föreställningar är bilder som valts ut ur världen. De är objekt i dess specifika relation till en särskild kropp, inriktad på och kapabel till handling. Våra föreställningar liksom bilder är alltså utsträckta, inga inre sinnesdata.

Föreställningar är inte representationer av ett yttre objekt, utan objektet självt i en viss vinkel. 


SENSATIONER OCH MINNEN

Föreställningar kan inte finnas helt utan retningar, nervstimuli, känslor – sensationer – i vår kropp inte heller i amöbans ryckningar. Men här uppstår inga representationer. Sensationer kan vi inte hålla ifrån oss som ett yttre objekts egenskaper. Smärtan av en nål i skinnet är inget vi betraktar, medan nålens spets väl kan förekomma som en perception, det vill säga en bild som valts ut på grund av vår önskan att se hur vass den var.

Som vi sagt existerar föreställningar i världen, de är inplacerade i rum och tid. Ofta har vi som Bergson påpekat inordnat dem i rummet snarare än tiden. Men våra erfarenheter, vårt handlande och självmedvetande säger oss att tiden är en grundläggande inre process i ständig förändring, något varaktigt men samtidigt föränderligt. Föreställningar grundar sig på att ting fortlever, varar i tiden. Där kommer minnet in.

Det finns två skilda slags minnen; bild-erinring fr. mémoire – souvenir, eng. recollection, utvidgande ”dilaterande” mot det förflutna, drömmande och ren erinring fr. mémoire – contraction, eng. recognition, sammandragande mot framtiden, handlingsinriktat.

I den rena erinringen lär vi oss med kroppens ”motoriska schema” att handla på ett enhetligt sätt. Bergson talar om en absolut kunskap den jag har när jag erfar min hands rörelse och relativ andras händers rörelser, och min egen betraktad som ett yttre föremål. Den rena erinringen är absolut och har att göra med intuition av nuflödet, det rena nuflödet där allt som hänt och ska hända finns tillgängligt, handling och historia. 

Felet med tidigare tidsbegrepp har varit att tänka tiden som enbart den första bilderinringen, där varat ”späds ut” i materien, en förminskning av Vara. Medan i den rena erinringen skapas nytt vara eller rättare sagt nya reella utvecklingsvillkor för det virtuella Varat. Tiden blir då betydligt viktigare än materien.

Vår tanke pendlar oavbrutet mellan dessa tre tillstånd; föreställningar CD, bilder som inringar BC, rena erinringar AB. I Materia och minne visar Bergson denna figur s. 114: 



Pure memory = ren erinring  Memory image = bilderinring  Perception = föreställning


Det närvarade ögonblicket menar Bergson är en sammansättning av föreställning, en förnimmelse av det omedelbart förflutna de objekt som nyss för en miljondels sekund sedan och en handlingsinriktning, en rörelse mot framtiden. Det närvarande blir då både förnimmelser och rörelser, i ett senso-motoriskt helt .

”Detta betyder med andra ord att mitt närvarande består i det medvetande jag även om min kropp / . . . / anbragt mellan materien som inverkar på den mitt närvarande, mitt nuflöde och den materia på vilken den verkar, är min kropp ett handlingscentrum, den plats där de mottagna intrycken ändamålsenligt välja sin bana för att omsätta sig i fullbordade rörelser: den föreställer alltså min varande i aktuellt tillstånd, det som i mitt nuflöde är på väg att bildas. / . . . / såsom utsträckt i rummet bör materien / . . . / betecknas som ett närvarande som oavbrutet börjar om på nytt, medan omvänt vårt närvarande bildar själva materialiteten i vår tillvaro, det vill säga en samtidighet av förnimmelser och rörelser, inget annat” (Materia och minne, s. 119–120.)

För att få kunskap om dessa medvetandenivåer nuflöde, minne, och livsprincipen élan vital, inför Bergson först efter sekelskiftet sitt berömda intuitionsbegrepp. Men det är inte en traditionell lite oklar romantisk intuition han menar, utan en intuition som bildar det sammanhang vari dessa nivåer erfars och känns.


FRÅN DUALISM TILL MONISM?

Avslutningsvis några funderingar kring de sammanfogande begrepp Bergson tagit upp som någorlunda får ihop hans tvära dualiteter.

Intuitionen ger vår känsla av nuflöde en djupare roll utanför psykologiska och subjektiva tolkningar av båda termer. Med hjälp av den erfar vi andras nuflöden och finner ett sammanhang där vi ”blir till” för oss själva. Men då måste vi placera oss i nuflödet, hjälpta av en metafysisk intuition, filosofien till exempel eller i vetenskapsteorin. 

I Ragnar Myklebusts avhandling s. 96 förklarar han med utgångspunkt i vetenskapsteoretikern G. Simondons arbete L’individu et sa genèse physico- biologqique 1964 hur erfarenhetens konstitutiva betingelser enligt Bergson och Deleuze kan ses som biologiska individueringsprinciper, matematiska singulariteter med mera.

Detta filosofiska integrationsarbete sker i två steg:

1)  Först bestäms de delar vår erfarenhet, minnen, intryck med mera, består av. Denna ”mixte” går från erfarenhet och medvetande till deras betingelser. Dessa betingelser är virtuella och reella. Att de är reella kan vara svårt att se men Bergson menar att rörelsen mellan begreppsparen: 

ren erinring/ sammandragning/ handlingsinriktad framtid/ tid/frihet

– och – 

bild-erinring/upplösning, dilatation/ det förflutna/ materia/ofrihet 

ger virtualiteten dess vara. 

2) I det andra steget går vi från denna virtuella punkt och ser hur den differentierar sig, det vill säga aktualiseras. På detta sätt får vi ett svar hur betingelserna betingar. 

Denna virtuella punkt är en enhet, en virtuell totalitet. Helheten är dock aldrig given utan aktualiseras ständigt i serier som bara kan återföras tillbaka i den virtuella punkten. Den i sin tur kan sträckas ut till att omfatta, likt botten i Bergsons kon, hela universum, ett gigantiskt minne.

Den serie av dualiteter Bergson tagit upp går i varandra så att resultatet blir en annan slags monism än en traditionell enhetlig; en dynamisk enhet, öppet system, en rörelse. Utveckling, ja till livet, sker genom differentiering och fördubbling celldelning till exempel, se schema sist över Bergsons differentieringslinjer i Deleuze bok om Leibniz, Le Pli 1988, där beskrivs hur varat ”vecklar ut” sig. Leibniz är viktig för Bergsons tankar om bilden som grund för en ett visst perspektiv, ”föreställning” hos Bergson, på omvärlden. 

Ta till exempel liv i växter och djur, djur i instinkt och intelligens. Det är som om Livets rörelse sker utifrån nuflöde som differentierar sig enligt de hinder de möter i materien, genom vilken slags materialitet den drar samman som är tiden och nuflödets princip. Den finns något av instinkt i intelligensen och tvärtom, liksom något vegeterande i djur. En panpsykism som inte heller Whitehead ryggade inför.

Mellan materia och liv finns organiserad materia, det vill säga levande organismer. I utvecklingen av växter och djur löper två divergerande linjer, den tröga materiella och den spontana levande. Dessa linjer aktualiserar ett virtuellt Vara, varje står linje för sig själv, och skapar hela tiden nya komplex, aldrig givna på förhand. Evolution är aktualisering, skapande, frihet. 

Med Bergsons ord från Den skapande utvecklingen s 249 står inget i vägen för livet, kanske inte ens motsatsen:

”Liksom det minsta stoft grand är solidariskt med hela vårt solsystem och virvlar med det i den odelade utförsrörelse, som är materialiteten själv, sammalunda alla organiserade varelser, från den lägsta till den högsta, från livets första ursprung till den tid i vilken vi leva: på alla ställen och i alla tider försinnliga de blott för våra ögon en enda impuls, som går i motsatt riktning mot materiens rörelse och är odelbar. 

Alla varelser hänga ihop och alla lyda de samma fruktansvärda framstormande kraft. Djuret söker sin styrka hos växten, människan rider upp gränsle på djurriket och hela mänskligheten i tiden och rummet är en omätlig här, som galopperar sida vid sida med oss alla, framför oss och bakom oss i ett anlopp, som är i stånd att rycka med sig allt och välta alla motstånd, spränga över många hinder, kanhända själva döden.”


Tack till Thorild Dahlqvist.

Se senare magisteruppsats om Bergson och Deleuze, 2005.

Om tvångsomhändertagna barn – i Bulletin

De uppmärksammade protesterna från muslimer i Sverige mot socialtjänsten och tvångsomhändertagande av barn är visserligen nytt, men debatten om var gränsen går för föräldrars rätt till sina barn har pågått i över 40 år.

Vi har haft förbud mot barnaga sedan 1979, men det räcker inte eftersom andra mer vaga kriterier för eventuell vanvård kan vara avgörande, vilket framgick i tyska Der Spiegels artikel i juli 1983, ”’Kinder-Gulag’ im Sozialstaat Schweden”. Det socialdemokratiska lyckoriket norrut skulle alltså ha upprättat närmast sovjetiska barnläger där statens kontrollanter bevakade orättvist tvångsomhändertagna barn.

https://bulletin.nu/sjunnesson-tvangsomhandertagande-ar-en-svensk-historia

Bangen

 

Mitt bostad maj- aug 2021, Vallersviks camping, Frillesås.

 

Att banga är ju bekant och betyder att dra sig ut av rädsla. Fega ur.

I Halland finns ordet kvar i den danska och tyska betydelsen av att vara rädd och ängslig. Man kan alltså vara bangen här nere. Hände mig senast under en rälig havsstorm i tältet mitt där jag tillbringade mina första tre månader här i norra Halland.

Men jag var aldrig utan klär som kären i ordstävet:

”Däger, kommen skonn I fau sai, där ligger ain nägen kär naire ve strannen”.

Men halländska dialekten är inte danska även om landskapet var danskt (liksom Skåne och Blekinge) till och med freden i Roskilde 1658. Dessutom skiljer sig nordhalländska och sydhalländska sig åt vid Tvååkersgränsen söder om Varberg. Norrut mer likt bohuslänska och västgötska, söderut mer likt skånska. Norröver finns bönnera och prästera, söderöver bönnerna och prästerna.

Danskan är inte så svår tycker jag som läste på nordisk folkhögskola och bodde i Köpenhamn på 1980-talet. Efter ett tag klarade jag av att räkna på danska och berätta att jag var född ottehalvtreds.

Danskan byter  talsystem efter 40 från vårt byggt på tiotal till ett annat som bygger på  tjugotal efter kvantiteten tjog, nu mest använt om ägg. Tjugo är ju ett tjog även på svenska.

Så att jag är född 58, ottehalvtreds, går att bryta ned till 8 (otte) och 50 (halvtreds som är kortform av halvtreds sinds tyve. Sinds = gånger). 60 är treds sinds tyve (förkortas treds), dvs 3 gånger 20.  50 är en halv gång av denna uträkning dvs halvtreds sinds tyve. 2 + 1/2 gånger 20 = 50.

Om detta låter krångligt så betänk de som ska lära sig det franska räknesystemet. Där byter man  talsystem en gång till under 100. De bygger liksom danskarna på tjog dvs 20, men lägger till 10 vid 70 och 90 på ett ytterst ologiskt vis (90 = quatre vingt dix, dvs 4 X 20 + 10).

Fransktalande belgare och schweizare vill dock vara rationella och har ett konsekvent talsystem där 70 heter septante, inte soixante-dix (60 + 10) som i franskans moderland. Hade den överrationelle vetenskapsmannen René Descartes levt idag hade han nog inte räknat som fransmännen gör. Och kanske inte heller dött på Stockholms slott på 1600-talet.

Vad lär vi oss av detta? Att tur var att hallänningarna inte behöll det danska räknesättet 1658. Fast jag skulle klarat mig, änna.

Förra kåseriet

Nej DN, vi har både krig och kulturkrig! – i Bulletin

I tre försåtliga inlägg av Amanda Sokolnicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över.

Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala upptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

https://bulletin.nu/sjunnesson-nej-dn-vi-har-bade-krig-och-kulturkrig    

Jan Sjunnesson, författare till Skandinavisk kulturkamp (2020)

En skriftställares dagbok: 19-03-2022

 

 

NÄR EN LIBERAL LEDARSKRIBENT HYSER ILLIBERALA ÅSIKTER ÄR jag idel öra. I den liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinös utmärkta genomgång av svenska och internationella kulturkrig, Anteckningar från kulturkriget, skriver han om Håkan Holmberg, politisk redaktör på min hemstads lokaldrake UNT.

Holmberg skrev i ett förord till Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender:

”Om vi är måna om demokratins styrka och livskraft så måste vi intressera oss för de institutioner som ska möjliggöra kritik, fri debatt och fritt kunskapssökande…”

Men när jag hyrde en samlingssal för att tala om mina böcker på Uppsala stadsbibliotek 2015 ansåg Håkan Holmberg på ledarplats att biblioteket borde ha vägrat hyra ut till mig. Samma intoleranta inställning hade han 2018, något som hans efterträdare Emma Jaenson inte hade 2020

Till  UNT sade ledarskribenten  2018, under rubriken Kontroversiell debattör åter till Uppsala, att  han

”tycker också i dag att det är olämpligt att Jan Sjunnesson åter får hyra in sig i Stadsbiblioteket, vars kärnvärden är öppenhet, demokrati och allas lika värde.
– Det stör mig alltid när man hänvisar till yttrandefrihet i sådana här sammanhang. Yttrandefrihet har han ju i alla fall, men biblioteket måste ju faktiskt inte ta emot honom, säger Håkan Holmberg.”

Jag har tidigare samarbetat med Sakine Madon som nu styr UNTs ledarsida och tror att Holmbergs inställning är begravd med hans bortgång 2020.

 

Visa källbilden

Yttrandefrihetens historia ägnas en diger volym av Jacob McHangama som jag precis avslutat . Den är intressant och går fram till dagens kulturkrig där han dock låter sin anti-Trump retorik skina igenom och är vänsterliberalt vinklad om Polen och Ungern. Det är lätt att vara kritisk till Atens dödsdom över Sokrates, Inkvisitionen och Sovjets åsiktsförtryck, men det är när dagens nätmedier avhandlas som det bränns.

Trots hans närmast elitliberala hållning är den läsvärd. Jag lärde mig t ex begreppet ”elite panic” som beskriver eliters rädsla för vad massor kan ta sig till med ny teknik (tryckpressar, internet), särskilt under katastrofer och kriser.

Den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds stängning av SDs webbsida 2006 är ett bra exempel.

Fjodor Dostojevskij skrev på 1870-talet i En skriftställares dagbok om Rysslands befrielse av de slaviska folken i Europa:

”För det första skall Ryssland, såsom oss allom bekant, aldrig komma på tanken att utvidga sitt område på slavernas bekostnad, förena dem politiskt med sig eller att göra guvernement av deras länder o.s.v. Alla slaver misstänka Europa för detta strävande även nu, liksom hela Europa, och de skola göra det ett sekel framåt.

Men Gud bevare Ryssland för slika strävanden, ty nu mer det visar den fullständigt politiska oegennytta  i fråga om slaverna, dess säkrare skall det sedermera, om hundra år, ernå den slaviska föreningen omkring sig.”

Att fortsätta att läsa och undervisa om Dostojevskij under pågående krig är viktigt men inte alltid lätt, vilket ett italienskt universitet fått erfara nyligen.

2015 skrev Peter Johansson en recension av en fransk studie av Vladimir Putin som visar på den stormaktsdröm som Dostojevskij och många andra 1800-talsryssar hyste om ett Ryssland som hem för alla slaver, ivrigt understött av reaktionära tänkare som Nikolaj  Danilevskij, Ivan Ilijn, Lev Gumiljov och den nu aktive filosofen Alexander Dugin.

Putin har öppet deklarerat band till dem visar Johanssons artikel som nu fått ny aktualitet. Ett citat:

”Gumiljovs euroasiatiska doktrin, utgår, liksom Danilevkijs och Iljins filosofi, från att Ryssland är väsensskild från västra Europa. Gumiljov understryker det positiva i Rysslands historiska knytning till Asien och det mongoliska arvet. Västerlandet är fienden som alltid försökt inringa och angripa Ryssland och som Ryssland måste försvara sig mot, andligt, kulturellt, politiskt och militärt.”

En relevant bok i sammanhanget om Trumprådgivaren och mediaaktören Steve Bannon och hans kontakter med Putins andlige vapendragare Dugin kom 2020, vilket jag skrev om och gjorde en podd med Ronie Berggren.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

DN, muppen Ola Larsmo och slarvig retorik om ryssvänlig högerpopulism

Efter tio års uppehåll har jag börjat prenumerera på DN igen. Bland det första jag såg i morse var en fd Uppsalabekant, skrivklåddan Ola Larsmo.

DN har betytt oerhört mycket för mig, alltsedan jag som 19 åring prenumererade på den när min far, företagaren 1977, gått över till SvD eftersom DN blivit för röd, särskilt med kärnkraftsmotståndaren Olle Alsén ledare men säkert annat som jag idag skulle också vända mig emot.

1977 hade vi alltså UNT, SvD och DN som dagliga morgontidningar till vår villa i Uppsala. En bra grund att stå på.

DEN LEDE LARSMO

Över till den lede Larsmo. Vi har träffats genom åren på universitetsbiblioteket Carolina och i föredragsammanhang, diskuterat Geijer och Deleuze. Visst var han förnumstig men det var nog jag med och vi var båda kulturkonservativa i någon kulturradikal bemärkelse. Vänster givetvis.

Sist jag såg honom var på Bokmässan 2016 i Göteborg. Han kom gående i en sal där han just diskuterat yttrandefrihet, vilket var temat på mässan.  Jag stod i Nya Tiders monter i Trumpkeps och tröja från Avpixlat.

Jag försökte ge honom ett flygblad om en kommande internationell tryckfrihetskonferens i Stockholm som jag arrangerade helt själv, men han väste och fräste mot mig.

Han var då ordförande i författarklubben Svenska PEN men vägrade ha med svenska dissidentskribenter att göra, utan vurmade bara för de utländska.  Jag skrev senare ihop en drapa om sagde sure mupp, Ola Larsmo, en beteckning som stämmer bra på hans utseende och hans författarskap.

RYSSAR, HÖGERPOPULISTER OCH SD

Idag så gick han loss i DN Kultur på det faktum att ryska medier och europeiska nationalkonservativa (SD!SD! SD!)  har haft gemensam syn på #woke och den vänsterliberala regimen som rått sedan 1990-talet. Kulturkriget alltså.

Bästa ingången  i den svenska debatten jag läst, även om jag inte delar alla hans slutsatser, är statsvetaren Andreas Johansson Heinös Anteckningar om kulturkriget som kom på Timbro förra året.  Hans avhandling är intressant i sammanhanget.

Det faktum att Ryssland både före och med Putin varit kulturkonservativt i vardaglig mening är inget nytt. De polyamorösa sexuella bolsjevikerna existerade en tid på 1920-talet men efter Stalin var det kärnfamilj och etablerade ryska traditioner som rådde. Så ock för Putin och hans husfilosof Alexander Dugin.

Det bakslag som Markus Uvell beskrev 2018 i form av ett uppror mot ett vänsterradikalt etablissemang verkar inte ha nått Ola Larsmo utan han frihjular i DN idag om att det finns svenskar som faktiskt tror att Europas ”‘liberala demokratier’ sviker sina medborgare, krossas av invandringsvågor, skenande våldtäktsstatistik och invaderas av muslimer”.

Larsmo överdriver men varje vaken svensk vet att alla dessa företeelser existerar i mindre eller högre grad i vårt land. Inte minst i de förorter som ständigt nämns i medierna. Att Trump nåddes av budskapet 2017 är givetvis illa enligt Larsmo, men jag är glad att en vass och påläst datavetare i Sverige kunde nå honom via Tucker Carlson då.

Larsmo är slarvig i sin attack på de som i likhet med mig inte är nöjda med etablissemanget, varken till vänster eller höger. Att Russia Today gör stor sak av vår kritik av europeisk dekadens och kulturförvirring är inget vi behöver bry oss om särskilt mycket. Larsmo insuinerar men kan inte visa upp ett konkret exempel på att åsiktsgemenskapen mellan besvikna européer och Ryssland är obegriplig. Snarare liknar hans tes den att Hitler ogillade hundar, så därför är alla hundrädda nazister.

Jag intervjuades 2015 av RT när jag anordnade i ett Pridetåg från Tensta till Husby för att påvisa hyckleriet i den etablerade HBTQ lobbyn med en parad från säkra Östermalm till Södermalm. Att RT gillade vår parad var inte avgörande, men Larsmo tycks tro på konspirationer mellan Sverigevänner och Ryssland, ett ständigt tema hos DNs skribenter.

TRE FÖRSÅTLIGA INLÄGG

I tre försåtliga inlägg av Amanda Solkonicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över. Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala stolleupptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

Rubriken på Helmersons ledare ”Tragiskt att det ska krävas ett riktigt krig för att kulturkriget ska tystna” och Ekdals kulturkrönika ”Nedtrappningen i kulturkriget bör vara dåliga nyheter även för Jimmie Åkesson” är slagfärdiga men tomma.

Att Putin och fler med honom antar att det bara finns två biologiska kön är knappast tillräckligt för att utpeka folk till putinister. Att vara mot woke är en sak, att vara för Putin är något annat. Vi som är skeptiska till den dagliga woke-propagandan som vi skedmatas med via Public service, skola, offentliga arbetsgivare och malliga morgontidningar som DN, klarar av att hålla isär de två ståndpunkterna.

De bögar jag känner ogillar Pride men skulle med DNs guilt-by-association anses vara Putin lojala. Fö var jag på den första EuroPridefesten i Tantolunden 1998.

Enligt Niklas Ekdal har kriget i Ukraina avskaffat kulturkriget i västvärlden:

”Minns ni kulturkriget? Tiden när ingen fråga var för liten, teknisk eller personlig för en glödande tråd på sociala medier. När konflikten var målet. Menskonst, munskydd, dieselskatt, vegomat, könsbyten, vargjakt. Antingen är du med oss eller med idioterna. De hetaste ämnena ska vi inte tala om. Brottsligheten, invandringen, regeringsfrågan som gav algoritmerna erektion, oberoende av verklighetens gråskalor. På två veckor förändrades allt.”

Nej Niklas. Du beskyller Silicon Valley för att dess ”affärsidé är starka känslor, och inget engagerar mer än ilska /…/. Internet har varit ett Eldorado för dessa ambitioner, inkarnerade i Donald Trump.”

Samtidigt erkänner du att kulturkriget hade sina poänger genom att svensk konsensus och vår konflikträdsla utmanades.

I Amanda Solkonickis ledare börjar det bli obehagligt eftersom hon gör ned de europeiska ledare som stått upp för sina länder, Matteo Salvini, Marine Le Pen och Orban förstås. Men hon undviker att nämna de polska och ungerska gränsvakter som  2021 inte lät Putins och Lukasjenkos miliser bestående av aggressiva män utan asylskäl från Mellanöstern och Afrika forcera gränserna mot EU och kastade sten på de som de antogs söka asyl hos, en helt ny hybridkrigföringsmetod.

RESPEKTERA AGGRESSIVA ”ASYLANTER”

Några EU-länder som Tyskland vurmade för de arga ”asylanterna” och Erik Helmerson skrev 6/10/2021 att de stenkastande unga männen skulle ”respekteras som människor” och att deras rättigheter skulle garanteras. Vår EU-kommissionär Ylva Johansson (S) instämde i den naiva hållningen som hade fått EUs asylsystem att bryta samman igen som 2015.

Så för ledarredaktionens chef Amanda Solkonicki är europeiska nationalister som Jimmie Åkesson av ondo.

Men vad har Putin själv sagt om nationalister? Den estniska författaren Sofi Oksanen vet bättre.  Hon skrev på DN Kultur 11/3:

”När den sovjetiska ockupationen förde med sig folk från Ryssland, fick esterna erfara att nykomlingarna kunde skälla ut vilken ortsbo som helst för att vara fascist – det var en synonym för est. I den sovjetiska världen klassificerades de som banditer och nationalister precis som ukrainarna nu i ryska medier. ”

Så om man tillämpar DNs tvivelaktiga argumentationsteknik så gör Solkonicki nu som Putin, dvs skäller de politiker hon ogillar för nationalister och därmed är steget inte långt till invektiven brunhöger och fascister.

Vi vet alla vad DNs än värre markattor, Kristina Lundquist, Isobel Hadley-Kamptz och Margit Richert, har vräkt ut sig mot de som ifrågasatt den politiskt korrekta opinionen i migrationsfrågan och kulturkriget.

Nej DN. Ni får inse att kriget i Ukraina inte utesluter att det kulturella kriget fortsätter parallellt. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev 2021 i Anteckningar från kulturkriget att ”kulturkriget är här för att stanna. De motsättningar som ger konflikten näring kommer inte att försvinna”.

Larsmo et al må sörja men kulturkriget har bara börjat. Vi har många år att ta igen och många ämnen att beta av.  Som tur är har Per Ahlmark, Svante Nordin, Johan Lundberg, Einar Askestad, Bengt Ohlsson, Johan Hakelius, Johan Sundéen, Per Landin, Lars Vilks, Katerina Janouch m fl banat väg, men kulturfolket har all anledning att bevaka sina privilegier och ger knappast upp utan strid. En av denna fega, obildade och lata nomenklaturas försvarare är muppen Ola Larsmo.

Visa källbilden

Tid att damma av Sven Delblanc – i Bulletin

Mycket kan man lära sig av 1980-talets samhällsdebatt. Det var då den stora staten ifrågasattes från både höger till vänster. Låt oss göra detta igen.
 

Naturligtvis fanns inte partier som MP, Ny Demokrati, SD eller MED på tapeten 1980, men deras etablissemangskritiska tankar kan ledas tillbaka till den kulturdebatt som rasade åren 1980 – 1983 i dagspressen där författarna Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Jan Myrdal och Lars Gustafsson vittnade om de fem partiernas förfall och statsapparatens smygtotalitära drag.

https://bulletin.nu/sjunnesson-tid-att-damma-av-sven-delblanc

Kallifatides svenska 60-tal i retur

Visa källbilden

Kärleken förde inte Theodor Kallifatides till Sverige 1964 men han fann den här. I sin första bok Utlänningar från 1970 vimlar det av unga, ofta ledsna, svenskor som besöker honom mellan hans diskpass på inackorderingsrum på Södermalm.

I den senaste boken, Kärlek och främlingskap, berättar hans alter ego, Christo, om samma tid på 60-talet med diskjobb, umgänge bland greker i exil filosofistudier vid Stockholms universitet, det nya språkets utmaningar,  längtan tillbaka till Grekland och om den omöjliga men ändå möjliga kärleken till en gift svensk kvinna, Rania.

Berättelsen är värd att tas på allvar, oavsett dess sanningshalt för här försvinner gränsen mellan utlänningar och svenskar. I deras ömsesidiga kärlek under en kort tid och i hemlighet finner Christo och Rania varandra. Men det tar slut och den mörkögde greken går vidare till andra svenska kvinnor.

”Blev han grinigare, mer stridslysten, betydligt mindre nyanserad när han talade svenska? Hur mycket av hans riktiga jag blev kvar när han bytte språk?

Ibland sa han samma mening på svenska och grekiska. Inte inför andra, utan hemma hos sig, oftast inför spegeln i duschen. God morgon, sa han till sin bild och därefter kalimera på grekiska. Det var stor skillnad. Hans röst sänktes när han talade grekiska, den kom djupare ifrån, den var otvungen och fri som en bäck, medan den blev pipig, ynklig och omusikalisk som en kråka när han talade svenska.

Det räcker inte att lära sig ett språk. Man måste byta inälvor också. ”

En äldre aristokratisk dam på Östermalm lärde honom ordens valörer: Ord är som mynt. Det finns stora och det finns små – att prata är en femöring, att snacka en ettöring, att babbla är ingenting värt, att tala kostar en krona.

Kallifatides svenska meningar är en njutning att läsa. Att han blev författare här är en stor tillgång för oss. Denna kärleksroman ger oss dimensioner av mer oskyldiga möten mellan nordeuropér och sydeuropér än vad vi vant oss vid sedan 1960-talet.

Men kanske ligger den något i att det svala, kantiga Sverige behöver lagom doser av erotik och aggression för att bli mer som andra länder. Kallifatides har synnerliga förutsättningar att visa oss det första i vart fall. Vi har fått tillräckligt av det andra för lång tid framöver.

 

Inte med på Svenska Bokmässan

 

Ni kan inte träffa mig på Svenska Bokmässan 5 mars i Stockholm.  Jag har tidigare meddelat arrangörerna att jag avbokar men väljer nu att gå ut offentligt med beskedet.

Dessutom ställer jag mig på Ukrainas sida mot den ryska aggressionen och välkomnar svensk militär hjälp. Ett medlemskap i Nato för oss står på tur när denna katastrof är över och Ukraina befriats.

Jan Sjunnesson

Sjunnesson: Våren närmar sig city av Ulf Lundell – i Bulletin

Snart är det vår och det finns få artister som definierar den kommande årstiden som artisten Ulf Lundell. Han definierade en hel generation och förtjänar epitetet ”vår egen nationalskald”.

Denna ljuvliga vårsång av vår vemodiga nationaltrubadur gör en glad igen och lycklig, lycklig. Lundells platta Törst från 1976 var annars dyster med detta undantag som bjöd på mer avancerade ackordväxlingar och sprittande melodi.

https://bulletin.nu/sjunnesson-varen-narmar-sig-city-av-ulf-lundell

Skrev om Lundells konsert i Roskilde 1982

 

Att gömma budskapet i verket – om dolda provokationer i konst och litteratur. Inlägg i Bulletin

Att smyga in kontroversiella avbildningar och texter i större verk kan vara framgångsrikt men farligt. Det har prövats åtminstone tre gånger i Europa sedan 1940-talet, en gång framgångsrikt av en svensk författare på grund av hans långtråkighet och två gånger livsfarligt, då islam var inblandat.

https://bulletin.nu/att-gomma-budskapet-i-verket-om-dolda-provokationer-i-konst-och-litteratur