Kategoriarkiv: Kultur

Sovjetmänniskan och angiveriet

800px-1950_июл_Померки_дет_лагерь

Fotografi av barnhemsbarn i Charkov 1950. Foto: V.I.Cherksarshin

Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i Sovjetunionen. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har tagit på sig att berätta om vardagsliv under Stalin och hans efterträdare.

BERÄTTELSER OM ANGIVERI

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.
– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?
-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Denna så kallade zamizdat litteratur var förbjuden men spridd. Efter kopiatorerna kom faxen. Dessa två tekniker bidrog till att sprida kunskap och organisation av dissidenter och underjordiska motståndsrörelser, precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutveckling bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

I de sovjetiska skolorna fick barnen lära sig att människan i botten är god och fantastisk. All ondska berodde bara på omständigheter. Konsekvensen blev att man inte kunde förstå det brutala förtrycket, avrättningarna, angiveriet. Allt gjordes för den goda sakens skull sas det.

Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet behövde bara få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas. På den grunden byggdes Sovjetunionen och dess Östblock, men fri information och medborgerligt mod störtade dem till sist.

Svetlana Aleksijevitjs tre böcker om Sovjetmänniskan, ”Homo sovjeticus” också kallad, gavs ut av Ersatz förlag på svenska 2012 och 2013. Hon blev Nobelpristagare 2015.

Japaner om svenskar och svenskar som japaner

sweden-hills_MG_1930

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Den svenska etnologiprofessorn Åke Daun har tagit fram forskning om likheten mellan japaner och svenskar. Engelsmannen Jean Phillips-Martinsson noterade att båda folken är ”clean, efficient, obident” i Swedes as other see them, 1981.

Japaner är kanske inte det första folkslag man kommer att tänka på om man vill jämföra oss med andra. Men vi är båda socialt reserverade och återhållsamma. I Japan drar man också en gräns vid det privata och det offentliga livet. Arbetskamrater bjuds sällan hem i några av länderna även om de är viktiga för identitet och gemenskap.

Likadant är det med oviljan att öppet visa känslor. Det japanska pokeransiktet är välkänt, att inte vilja göra bort sig, ”warawareru”. Här hemma kniper vi käft och biter ihop i självkontroll. I båda länder får alkoholen det tysta befolkningen att öppna upp tillfälligt för att dagen efter sluta sig som en mussla.

Men skillnader finns. Japaner ser sig som medelklass och uppfattas som bete sig relativt likadant oavsett klassursprung, vilket inte gäller för de klassmedvetna svenskarna. Att undvika konflikter och oviljan att uppfattas som ”bråkig”, ”ställa till en scen” och ”vara till besvär” är andra gemensamma kännetecken. Samförståndsanda från gamla byalagstradition till socialstatlig korporativism i Sverige motsvaras av konsensussökande religiösa traditioner från buddhism och konfucianism i Japan.

Ingetdera folk är särskilt teoretiskt intresserade utan praktiska lösningar och ingenjörskonst står högt i kurs. Nobelpristagaren Hideki Yukawa sa om sina landsmän att ”den japanska mentaliteten är inte inriktad på abstrakt tänkande utan i huvudsak på det handgripliga”. En förklaring kan vara att svenskar och japaner har sysslat med jordbruk fram till 1930-talet. I Medelhavet och Mellanöstern fanns fler kontakter, ofta större frihet och handel mellan folk vilket kan lett till större intresse för spekulation. Där fanns tidigt städer vilket saknades i Japan och Sverige i samma utsträckning.

Båda folken industrialiserades och urbaniserades snabbt under 1900-talet medan en naturromantisk mentalitet hängde kvar vid gärdsgårdarna i byn. Länderna ligger perifert till i utkanten av Europa och Kina, vilket lett till isolering och enhetlighet. Ländernas homegenitet i språk och etnicitet har lett till ovanligt enhetlig kultur och folkkynne, något som märks mer i det fortfarande isolerade Japan än i dagens öppna Sverige. Blyga men framgångsrika.

Åke Daun, ”Nordens japaner – Asiens svenskar ?” i En stuga på sjätte våningen (Symposion, 2005)

Patologi och politik: Exemplet Farrokhzad

800px-Athena_Farrokhzad_at_Göteborg_Book_Fair_2013_01

I alla grupper finns några procent som drivs till våld och aggression på grund av deras mentala instabilitet. Bland fotbollssupportrar är fenomenet tyvärr känt och ibland framgångsrikt bekämpat, men inom politiken behövs liknande vakthållning. Så idag mer än tidigare då vi haft den blodigaste valrörelsen sedan hungerkravallerna våren 1917.

Ledare och intellektuella är inte förskonade från att ibland tillhöra de psykologiskt belastade och kan egga mindre grupper till hat, hot och handlingar mot meningsmotståndare. De har därför ett särskilt ansvar att hålla tillbaka känslor som riskerar att gå överstyr.Historien har flera exempel:

1800-talsliberalen John Stuart Mill brukade ge exempel vad gäller yttrandefrihet att man som publicist gärna kan skriva agitatoriskt och fientligt att spannmålshandlare bör agera på ett visst sätt, men att stå utanför dennes butik med appeller att bränna ned butiken är förkastligt.

Tvärtemot agerade den mentalt labile nazistiske politikern Adolf Hitler som skrek om uppror i bayerska ölhallar med följd att hans våldsamma anhängare motiverades för att slåss med sina kommunistiska meningsmotståndare. De tyska våldsgrupperna på 1930-talet hade kanske likt dagens huligangäng i Stockholmsfotbollen, som Firman Boys och Bajen Hit Squad, hittat varandra ändå. Grupper som dessa består just av mentalt instabila individer som kan drivas av nästan vilken ideologi som helst.

I den svenska politikens ytterkanter finns idag Revolutionär Front, AntiFascistisk Aktion, Svenska Motståndsrörelsen med fler våldsinriktade politiskt motiverade och förvirrade, ofta unga, aktivister. Politiker, medier och offentliga personer bör inte uppmuntra dem, men tyvärr sker detta ändå. Den vänsterextrema Researchgruppen som anlitades av Expressen 2013 för att hitta nätkommentatorer har inget emot att uttala dödshot mot sina fiender.

MS

Vad kan då leda till att grupperna får utlopp för sina psykologiskt sjukliga drivkrafter? För Hitler var givetvis hans tal om hämnd, renhet, och det totala kriget vad som gav de tyska nazisterna kraft. ”Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg?” (”Jag frågar er: Vill ni ha det totala kriget?”) skrek hans propagandaminister Joseph Goebbels 1943 varpå den särskilt utvalda (och säkert den i Tyskland då mest vansinniga) publiken svarade ja.

Kopplingen mellan mentalsjukdom, aggression och politik efter 1945 fortsatte, men inom vänstern där dessa beklagliga samband etablerades. Den västindiske svarte psykiatrikern och revolutionären Franz Fanon beskrev i böckerna Svart hud, vita masker och Jordens fördömda hur kolonialismen kröp in i alla vrår av mänskligt beteende. Hans franske förläggare kallade honom överkänslig men Fanon stod på sig. Han menade att de undertryckta folken skulle resa sig med våld och inte betrakta sina vita förtryckare ens som människor.

Med ett förord 1961 från den vänsterextreme filosofen Jean-Paul Sartre, vid denna tid lojal till Stalin och senare Mao, spreds Fanons våldsromantiska budskap. De revolutionära intellektuella skulle leda de fattigaste, arbetslösa, hemlösa, utstötta, till seger eftersom Fanon ansåg att de förtrycka med jobb, bostad och utbildning var korrumperade. Ju sämre man mådde och levde, desto mer revolutionär var temat. De svarta våldsamma aktivisterna Black Panthers i USA hyllade Fanon på 1960-talet liksom massmördaren Che Guevara på Kuba.

I västvärlden började samtidigt inlåsta mentalpatienter och rent vansinniga personer dels betraktas som utsatta för förtryck, dels vara kapabla att leda en vänsterrevolution. Inom psykiatrien skapades grupper för att medvetandegöra de sjuka så att de gjorde uppror mot behandling, sin familj och det etablerade samhället. Anti-psykiatrin var född och nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen inleddes. Det är inte de utslagna som ska in i samhället, det är de inslagna ska ut i samhället lydde en paroll. En annan att det sjuka borgerliga kapitalistiska samhället ledde till mentalsjukdom.

I Frankrikes uppror i maj 1968 kopplades revolutionärer, intellektuella, mentalsjuka och våldsverkare samman.1972 gav filosofen Gilles Deleuze och psykoterapeuten Félix Guattari ut boken Anti-Oidipus: Kapitalism och schziofreni, där de mest psykotiskt sjuka individerna, de schizofrena, skulle släppas lösa och störta samhället med hjälp av en ny revolutionär metod, en kollektiv schizoanalys, givetvis i motsats till den individuellt orienterade psykoanalysen.

De inlåsta psykotiska patienterna ansågs vara mer radikala än neurotikerna, som bara brydde sig om sin borgerliga karriär och familj, ansåg dessa tidiga post-strukturalister och vänsternietzscheaner (den galne tyske filosofen Nietzsche var för övrigt Hitlers favorit). Dagens postmoderna vänster med sin identitetspolitik, rasifieringsdebatt och post-kolonialism ser de revolutionsromantiska akademikerna Deleuze & Guattari som sina föregångare.

Under 1970-talet uppstod sedan rörelser för frigivande av de mentalt störda parallellt med revolutionära krav. Fransmannen Félix Guattari for till Italien där han hetsade till gatustrider mot polisen samtidigt som han bedrev så kallad institutionell terapi vid kliniken La Borde söder om Paris. Där skulle inget skilja personal från patienter, varken kläder, status eller relationer. Terapeuten Guattari låg med sina kvinnliga och manliga patietner, ingen steg upp före lunch, ingen städade (det ansågs neurotiskt och borgerligt). Våldsamma revolutionärer från Paris och Italiens autonoma stadsgerilla blandades med patienterna för att driva fram kollektiva protester och uppror.

Till Athena Farrokhzads omtalade Sommarprogram (21/7 2014) är steget inte långt. Hennes mentala hälsa har inte föranlett inspärrning, men hennes monomana hat mot Sverige, marknadsekonomin och hela det svenska samhället liknar ett patologiskt tillstånd av vanföreställningar kombinerat med depression. Tilståndet hörs men syns nog inte. En mentalt instabil individ behöver inte skrika eller bete sig våldsamt, upprört eller ens märkas. Om Athena Farrokhzad satt på tunnelbanan från Bagarmossen skulle man nog inte lägga märke till henne, även om hon skulle mumla, prata och le inåtvänt för sig själv.

Men hennes entoniga röst i programmet och i hennes uppläsning av sin egen poesi i mediokra debuten Vit svit, hennes passiva aggression, hennes sarkastiska svartsynta lycka över att få miljontals svenskar att ta del av hennes malande budskap om våld mot vita, mot borgerligheten, mot rasister, mot allt och alla som inte delar hennes förvridna världsbild, är tecken på en slumrande men nu manifest paranoia. Alla är emot henne. Möjligen lider hon av bipolaritet mellan förföljelsemani och depression. Allt är svart med korta bittra glimtar av insikt om konspirationer mellan hennes inbillade fiender i statsapparaten, genusordningen, rashierarkin, etablissemanget.

Hennes roll som kulturskribent i Aftonbladet, lärare i skrivande vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och författare vid Bonniers kommenterar hon i en intervju på bloggen Rummets (23/7 2014) :

”Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta, så det är livsviktigt för mig att använda utrymmet för att föra fram berättelser om vår kamp för att krossa maktens hjärta.”

Hennes sekteristiska koppling mellan erotik, politik och våld märks i nästa kommentar:

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

Liksom de bisarra intellektuella fransmännen Deleuze och Guattari skrev 1972 i Anti-Oidipus att massorna måste hitta sina erotiskt- revolutionära ”begärsmaskiner” för att störta samhället ser Farrokhzad frigörande processer genom våld, hat och extremism. Förföljelsemani förklädd till poesi och radioprogram. Paranoid politik.

Våldet ursäktas av ren energi, sexualitet, potens – en vänsterfascistisk dyrkan av kraft , eller kanske snarare en paranoid hållning hos en oansvarig etablerad kulturskribent med tillgång till såväl statsmedier som Nordens största kultursida och största bokförlag. Vilka våldshandlingar triggar hon igång hos andra instabila med sina paranoida vanföreställningar ?

Den svenska ”ultra-moderniteten” undersökt

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det har utländska forskare och författare undrat. En av dem är polacken Kazimierz Musial. Han doktorerade i Berlin i slutet av 1990-talet på en avhandling om den nordiska välfärdsstatens och särskilt det svenska folkhemmets historia. Resultatet blev sedan boken Roots of the Scandinavian Model (Nomos Verlagsgesellschaft, 2002) men han har skrivit mycket mer sedan dess, se hemsidan vid Gdansk universitet.

I den lanserar han begreppet ”ultra-modernitet” för en slags blind dyrkan av det moderna framsteget som är än tydligare hos svenskar än hos norrmän och danskar. Vi är närmast besatta av att ta avstånd från vår historia och kultur för att se framåt, använda teknik istället för människor och alltid försöka vara främst. Men samtidigt fann han att vår fascination för framtiden bygger på en tidigare känsla av utvaldhet, av att vara mentalt och moraliskt bättre än andra folk.

Men genom att det svenska identifierades med att vara modern så kunde man dra slutsatsen att vara modern är också att vara svensk. Det vill säga att alla moderna människor, i synnerhet västerlänningar som ville uppfattas som moderna, egentligen var en slags utländska svenskar. Är man svensk är man modern, och är man modern är man svensk. Därmed finns ingen historia, inget språk, ingen kultur.

Boken som skrevs vid millenieskiftet under Göran Perssons nedskärningsår försöker inte hålla fast vid Sverige som den mest framgångsrika förebilden för andra välfärdsstater längre, men vi tycks ingå i främsta ledet.

Ridå på Dramaten för Pascalidou

Alexandra Pascalidou presenterade våren 2014 en samnordisk teateroffensiv mot framväxten av nationalistiska partier – Nationalismens apostlar – på Dramaten i Stockholm. Under samma måndagkväll kunde skandinaviska teaterbesökare först se den danska ironiska European Dreamspeech, den norska psykologiska Vi er Norge och det svenska skrikigt existentiella Vid det svarta vattnet. Tidningen Metro sponsrade föreställningen.

Kortpjäserna från Café Teatret (Köpenhamn) och Nationaltheatret (Oslo) visades på skärm för Stockholmspubliken som sedan fick se riktiga skådespelare framföra Sveriges bidrag. Lukten av stekt omelett kändes i salongen, vilket skulle illustrera talet om att man måste krossa både ägg och människor för att göra revolution. Skådespelarna kastade ägg på manusförfattarens fotografi medan de skrek fram repliker om våld, rasism, nazism, fascism, kolonialism och, givetvis, nationalism. Allt blandades samman. Citat ur pjäsen:

”Kejsarens livvakter, republikens försvarare bar sina spöknippen, sina fasces. Rom gick under i blod. Nya imperier stiger och faller. Nya imperier korsar jorden. Nya mer civiliserade imperier, kastar bomber, utrotar, dricker gin i solen vid infödingarnas lik.”

Av de tre korta pjäserna fungerade nog den danska ironin bäst med en älskvärd dronning Margarethe som rappade fram sin multikulturella bakgrund och som följdes av EU-Kommissionens José Barrosos problem med vad man ska kalla flyktingvägen vid italienska Lampedusa. Cyniskt men bitvis underhållande trots det allvarliga ämnet. Barroso fick bokstavligen bita av huvudet på en fisk för innan han klev av scenen.

Norges inslag om en klaustrofobisk och självgod norsk hemtrevnad sprack upp när en blond norska drev det norska mot vad som antagligen var Anders Breviks ord. Hon stod vid sidan av tre andra norrmän som inte protesterade utan ville ta in henne i gemenskapen. Förvirrande och upprivande.

Efter de tre föreställningarna ledde Alexandra Pascalidou en diskussion med den svenska manusförfattaren Lucas Svensson, skådespelaren Reuben Sallmander och Metros chefredaktör Mona Johansson. Ingen av deltagarna hann utveckla några djupare resonemang om nationalism, men det stod klart att de inte höll med programledaren Pascalidous i hennes öppna hån av svensk nationalism.

Pascalidou X 2 Nationalism 2

Manusförfattaren Svensson menade att det av kulturlivet mest avskydda partiet kommit in i riksdagen på demokratiska villkor. Det parti som har störst vision och kan presentera ett ideal vinner sa han. Metroredaktören Johansson ville heller inte ställa upp på skället mot nationalismen utan sa att de svenska medierna är för fega för att tala öppet om problemen. Även skådespelaren Sallmander efterlyste en rejäl debatt och påtalade för Pascalidou att han själv och de andra deltagarna bara satt där på scenen för att klia varandra på ryggen. Tala om sakfrågor istället för peka finger.

Ridå, Pascalidou.

Länkar:

Föreställningarna i Sverige, Danmark och Norge

Samtalet på Dramaten i mars 2014 på YouTube

Metros artikelserie Nationalism för mig

Pascalidou om Pascalidou

POLSKA KYRKAN OCH FRIA FACKFÖRENINGAR MOT SUPERMAKTEN SOVJET

Solidarity_August_1980_gate_of_Gdańsk_Shipyard

Fotografi av Lech Walesa som talar framför strejkande varvsarbetare i Gdansk 1980
Okänd fotograf

Påven Paulus II var den första påve som fötts utanför Italien. Hans besök i sitt hemland Polen 1979 blev en inspiration för den polska fria fackföreningsrörelsen Solidaritet 1980, vilken i sin tur gav Sovjetunionens reformpresident Gorbatjov mod att införa glasnost (öppenhet) och perestrojka (förändring) i slutet av 1980-talet. Därmed sattes en frihetskamp i gång som inte slutade förrän östblocket föll 1989 och Sovjet 1991.

Givetvis hade polackerna tidigare försökt befria sig från den statliga propagandan och åsiktsförtrycket genom att göra uppror mot kommunistregimen, 1952, 1956, 1968, 1970, 1976, men det var påvens stöd 1979 som blev avgörande för att få stort och genuint folkligt stöd för upprorsmakarna. I Östtyskland spelade den delar av lutheranska kyrkan samma roll berättade BBC nyligen. Dessförinnan hade en liten grupp intellektuella dissidenter och studenter organiserat möten tillsammans med rebelliska arbetare i KOR, Kommittén för Arbetarnas Försvar. Mötena fick hållas i privata hem men spioner fanns alltid med och rapporterade. Ibland bjöds professorer in som höll föredrag i vad som kom att kallas ”Det flygande universitetet”.

Två betydelsefulla ledare inom KOR var Adam Michnik och Jacek Kuroń. De hade kämpat för frihet och demokrati sedan 1950-talet och var ett slags fritänkande och frihetliga socialister, i stil med svenska folkrörelsesocialister som verkade utanför stat och kommun. När påven hade haft sina niodagars segertåg 1979 skrev Adam Michnik i essän ”En lektion i värdighet”:

”Påven har åkt. Regeringen kan andas ut. Konsekvenserna av hans nio dagar långa besök är oöverskådliga och kommer att förbli så länga än. En beskrivning av besöket jag hela tiden kommer att tänka på är författaren Julian Stryjkowskis ord: ’Polens andra dop’. Det som hände var nämligen något besynnerligt. Samma människor som brukat stå med sina frustrationer och aggressioner i butiksköerna förvandlades till en befolkning med ljust sinnelag, de blev medborgare uppfyllda av värdighet. Denna värdighet återfann de inom sig själva en medvetenhet om att vara självständiga och starka. Folk som i åratal varit berövade en egen vilja återfick plötsligt förmågan att bestämma över sitt öde.”

Michnik menade att påven inte delade in polackerna i troende och icke troende, i katoliker och övriga, utan i de som ville ha frihet och värdighet, och de som ville tjäna makten och konformismen. Michnik, en hedning, rördes av påvens ord på sitt eget språk, när han ropade till folkmassorna att de inte skulle vara rädda.

Idag finns ett enkelt sätt att förstå vad som skedde i Polen under denna omvälvande tid. Gå och se filmen ”Wałęsa” i regi av regissören och motståndsmannen Andrzej Wajda. I SvD betonade Maria Ludvigsson av att alla ser filmen för att förstå vad kampen för mänskliga rättigheter betyder, ett 20-tal mil söder om Trelleborg för inte så länge sedan. Våra socialdemokratiska ledare teg mest vilket Per Ahlmark inte förlåtit dem för i sin bok Det öppna såret

Citatet från Michnik är från En lektion i värdighet: essäer från det polska motståndet 1973- 1988 av Adam Michnik, i urval och översättning av Anders Bodegård (Ordfronts förlag, 1988)

Pris för Popper och Tingsten istället för Lenin och Myrdal

Lenin_Prize_Medal

Andreas Henriksson som till vardags sköter debattsidan på den offentliga sektorns tidning Dagens Samhälle föreslår i en offentlig statusrad på Facebook ett instiftande av ett pris till minne av demokratiska och humanistiska värderingar.

Detta nya pris ska ses enligt Henrikssson i motsats till det svenska Leninpriset som Jan Myrdal-sällskapet delar ut till den ”författare eller konstnär som verkar i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition”

Mottagare av Leninpriset har varit:
2009 Mattias Gardell, författare och historiker
2010 Roy Andersson, filmregissör
2011 Maj Wechselmann, dokumentärfilmare
2012 Sven Lindqvist, författare
2013 Maj Sjöwall, författare, manusförfattare
2014 Jan Guillou, journalist, författare

Andreas Henriksson berättar in inlägget hur detta svenska pris går tillbaka till Sovjetunionens Leninpris, Stalinpris och Lenins fredspris.

Ett liberalt pris i britten Karl Poppers eller varför inte svensken Hebert Tingstens antitotalitära anda skulle, till skillnad från de historiska sovjetiska prisen och dagens Leninpris, försvara demokratin och mänskliga fri- och rättigheter.

Henriksson föreslår dessa jurymedlemmar: skribenten Dilsa Demirbag Steen, juristen Mårten Schultz , historikern Peter Englund (som drev med Leninpriset på sin blogg) och författaren Susanna Alakoski. Den sistnämnde författaren tilldelades priset 2013 men avstod de 100 000 kronorna och den eventuella hedern att ha fått ett pris till Sovjetunionens skapare Vladimir Lenins minne. Som finska med släkten tre kilometer från den ryska gränsen kunde hon inte se dem i ögonen berättade hon då för DN

”Och vi som ville så väl …Röster om det mångkulturella Sverige 1995”

Nestius

Den latinamerikanske ekonomhistorikern Mauricio Rojas lade fram några förslag 1995 på hur integrationen skulle kunna förbättras. Han hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) visar hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering.

Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmade landet Chile.

Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

Ett verkligt mångkulturellt Sverige skulle bygga på nya starka invandrargrupper med egna vägar att ta sig fram men det höll inte så många med honom om. I boken intervjuas Kurdo Baksi, Harry Schein, Leif Blomberg, Åke Daun, Nalin Pekul, Juan Fonseca, Luis Abascal, Gellert Tamas med flera. I korta rappa texter argumenterar de mot Rojas, men pratar också om mycket annat och väldigt mycket friare än vad vi kan läsa idag om integrationsdebatt.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag heter ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpar ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menar han. Anpassning är vad som gäller och inga särskilda institutioner eller invandrarmyndigheter. Rojas idé är elitistisk och skulle passa för 1600-talets valloner. De rika klarar sig alltid, se bara hur bra Björn Borg lever i Monaco! -säger Harry Schein frejdigt.

De svenska forskarna Daun och Annick Sjögren Åke är lika skeptiska som de intervjuade förespråkarna för 1990-talets invandrargrupper, Abascal, Baksi, Fonseca med flera. Boken är ett tidsdokument när Balkankrisen lett till en massinvandring på kort tid mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och då den tidigare mer enhetliga invandringspolitiken lades om av socialdemokratin under tryck från Ny Demokrati. Många uppslag och insikter redovisas som idag tål en genomläsning.

Redaktören för boken, vänstermannen och före detta chef för RFSU, Hans Nestius skriver:

”I storstädernas invandrartäta förorter är mer än hälften av alla ungdomar arbetslösa. Bland afrikanerna saknar 80-90 procent möjlighet att försörja sig. Nästan alla lediga jobb går till personer med ljus hy och svenska namn. De arbetslösa tvingas leva på bidrag som passiviserar och kostar skattebetalarna enorma summor – ett faktum som i sin tur exploateras av främlingsfientliga krafter”.

Vid mitten av 1990-talet fördes en viktig diskussion om integration och assimilering, mångkultur och anpassning, öppet och sansat med respekt för argument. Det var inte så länge sedan.

”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” red Hans Nestius (Carlssons, 1996)

N

Kurdo Baksi och svenskarna

vaggarna_har_oron

Den kurdiske journalisten Kurdo Baksi var tidigt ute med att samla ihop berättelser från andra invandrare. Han var redaktör för en tunn antologi, Väggarna har öron: Berättelser om främlingsfientlighet, utanförskap, mobbning, kärlek, längtan och maktlöshet som han gav ut på Svartvitts förlag 1995.

Men texterna är inte särskilt agitatoriska och antirasistiska utan berättar om de problem som invandrarungdomar själva ställer till med (Luis Abascal), hur illa finska män beter sig (pseudonymen Nika Grott), krigs- och våldsupplevelser utanför Sverige (Boel Janérus) och hembygdsminnen från Mellanöstern (Eshat Ayata, Namdar Nasser).

Bara Baksis egen text handlar om rasism när två kurder möts på en svensk psykiatrisk klinik. En äldre nedbruten motståndsman, medlem i den kurdiska frihetsarmén peshmerga, möter en yngre landsman, kanske Baksi själv. De talar om rasism och att den äldre mannen inte känner sig respekterad i det nya landet som nu vårdar honom sedan tre år tillbaka. De går ut ur sjukhussalen för att ”väggarna har öron”.

Huvudintrycket av berättelserna är att folk är som folk är mest i alla länder och det var nog meningen. Sverige är ett bra land även om Baksi gör vad han kan för att svärta ned det.

Baksi red Väggarna har öron (Svartvitt, 1995)

Tystnad och terror under Lenin och Stalin

Lenin_and_stalin_crop

Lenin och Stalin, 1920-talet

I Sovjetunionen såg regimen hellre att människor teg än att de talade. Ingen del av samhället kom undan regimen. Alla delar av samhället skulle införlivas i revolutionen.

I historikern Orlando Figes (född 1959) bok De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet (2010) får vi följa en släkt från tiden före Lenins oktoberkupp 1917 till vår samtid. Genom berättelsen får läsaren en känsla att vad boken handlar om är just tystnad.

Medborgarna i Sovjet talade med varandra genom att viska. Antingen rädda för att bli angivna eller för att själva ange någon i sin närhet. En ständig psykologisk skräck låg i samhällsluften, och de allra flesta hade anledning att vara rädda. De som hade släktingar längre bakåt i tiden som varit jordägande bönder eller på annat sätt varit oppositionella hade verklig anledning att känna sig rädda. Regimen satte stora förhoppningar till generationen som kom att kallas 1917-års barn”.

Bokens huvudperson Konstantin Simonov föddes 1915 och dog 1979 och det är således hans livshistoria som boken skildrar. Han var av adlig börd, men proletariserades och blev känd som en Stalin-trogen författare. Tidigt i hans uppväxt satte de revolutionära idealen prägel på hur han såg på livet. Han fick veta att familjeliv och parförhållanden var av ondo. Eller som folkkommissarien Lunatjarskij skrev:

Privatlivets så kallade sfär får vi inte låta slippa undan för det är just där revolutionens slutgiltiga mål måste uppnås. Kärlek liksom förlovningar och stabila parförhållanden sågs som småborgerliga fenomen i den efterrevolutionära samhällsordningen. De unga revolutionärerna anammade snabbt den fria sexualiteten som uppmuntrades av överheten. Revolutionära mödrar som blev med barn såg till att ordna med hemhjälp eller lämna bort barnet. Allt skulle göras nytt. Josef Stalin sammanfattade nyordningen med orden:

Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende

Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Vittnesmål från nu levande ryssar blandas i boken De viskande med memoarer och brev från deras släktingar under hela 1900-talet. Läsaren inser att personerna som skildras levde som ”vanliga stalinister” som verkligen trodde på kommunismens ideal men fick betala oerhörda mänskliga pris. Vissa vacklade i sin tro men de flesta intervjuade och medverkande verkar ha kämpat på trots allt och satt sin tillit först till Stalin, sedan till Chrusjtjov och till sist Gorbatjov. De smyger och viskar, tolkar tecken och försöker klara sig mot en diktatur som förtrycker dem för deras eget bästa.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna. Det var förenat med livsfara att prata bredvid mun. Minst 20 miljoner dog under Stalin

Ett utdrag från författaren Svetlana Aleksijevitjs (född 1948) bokserie om den så kallade ”sovjetmänniskan” ger en bild av hur angiverikulturen såg under Stalins regim:

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.

– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?

-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Den så kallade samizdat litteraturen var förbjuden, men spriddes ändå bland människorna. Efter kopiatorerna kom faxen. Den nya tekniken bidrog till att sprida kunskap och organisera dissidenter och underjordiska motståndsrörelser; precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutvecklingen bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

I de sovjetiska skolorna fick barnen lära sig att människan i botten är god och fantastisk. All ondska berodde bara på omständigheter. Konsekvensen blev att man inte kunde förstå angiverikulturen, avrättningarna och det brutala förtrycket. Allt gjordes för den goda sakens skull sas det. Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet bara behövde få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas.

På den här sorgliga grunden byggdes Sovjetunionen. Men en kombination av medborgerligt mod och nya kommunikationsmöjligheter gjorde att människorna slutade viska och började tala igen.

”Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende” deklarerade Josef Stalin 1924. Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Många barn vanvårdades när föräldrarna inte brydde sig varför Stalin tvärt i familjepolitiken på 1930- talet då ett stillsamt borgerligt hemmaliv blev idealet istället för att flänga runt på partimöten på kvällarna.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna.

Det var förenat med livsfara att prata högt om sina tvivel på Stalin. Minst 20 miljoner dog . För den som vill veta mer om maktövertagandet i östblocket och fånglägren i Gulag rekommenderas Anne Applebaums böcker Bakom järnridån och Gulag.

Danskarna Eriksen och Stjernfeldts kritik av mångkulturalismen

STJERNFELTERIKSEN_DemoCont_MED

I några nedslag i skandinaviska studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

De danska forskarna Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt gjorde ett redigt begreppsutredande arbete i sin bok Adskillelsens politik (”Åtskillnadens politik”) 2008, som utkom i engelsk översättning som The Democratic contradictions of Multiculturalism (Telos Press, 2012) . Där analyserade de begreppet multikulturalism eller mångkultur som det också kallas.

Boken består av intervjuer med muslimska företrädare från Malaysia, redogörelse för och analys av för krisen 2006 runt de danska Mohammedkarikatyrerna, en genomgång av några betydelsefulla antropologers teorier om mångkultur sedan början av 1900-talet och sedan ett 20-tal krönikor i skilda mångkulturella ämnen från dansk press. Sist ritas en tidlinje över hot mot yttrandefriheten sedan 1970 utifrån multikulturella hänsyn (uppdateras kontinuerligt på Fri Debat ). Boken är en något spretig men läsvärd samling texter där teorier blandas med skribenternas erfarenheter från Balkan, Danmark och Malaysia.

Multikulturalism finns dels i en mjuk version, dels i en hård menar Eriksen och Stjernfelt. Den mjuka varianten beskriver ett tillstånd där alla gör vad de som individer anser vara rätt enligt sin kultur eller grupp, men de kan också ses som en multikulturell beredskap inför en multikulturalism som oundvikligen kommer införas i utvecklade västländer. Dessa mjuka multikulturella hållningar är beskrivande och närmast liberala eller vänster.

Den hårda multikulturella varianten är normativ i det att den vill påtvinga medlemmar i en kulturell (eller etnisk/religiös) grupp samma regler, som i sin tur måste respekteras och erkännas av andra grupper som inte har samma kultur. Lina Joy, en muslimsk kvinna i Malaysia som förgäves försökt gå ut ur sin muslimska församling 2007, blir ett exempel i boken på denna mest hårdföra multikulturella doktrinen. Men andra exempel finns i västvärlden då kulturella grupper insisterar på särbehandling just på grund av sin ”kultur”.

För danskarna Eriksen och Stjernfeldt är begreppet ”kulturalism” det nya hinder som dykt upp sedan den västerländska vänstern på 1980-talet övergivit arbetarklassen som sitt revolutionära hopp och ersatt arbetarna med invandrare. Deras bok följer samma analys som den pakistanskättade britten Kenan Malik gjorde 2009 i Från fatwa till jihad och i en ny liten bok i samma ämne, Multiculturalism. Kulturalism blir en ursäkt att behålla och respektera traditioner som västerlänningar övergav för flera hundra år sedan. Det är vänstervarianten av kulturalism.

Högervarianten av kulturalismen ser de danska forskarna i Dansk Folkeparti och liknande invandringskritiska partier och rörelser i västvärlden som ser sitt lands nationella kultur som något specifikt värt att stå upp för. Därmed ger sig deras bok in i ett tvåfrontskrig mot en naiv multikulturell vänster och en nostalgiskt nationalistisk höger.

I Sverige finns liknande kritiska hållningar hos Dilsa Demirbag-Sten och Per Brauhn deras bok från 2010, Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. Vad som förenar dessa fyra skandinaviska författare är försvar för den rationella europeiska upplysningstraditionen med tro på lika fri- och rättigheter för alla, oavsett tro, grupptillhörighet eller klass. En universalistisk optimism som sällan hörs i debatten om multikulturalism.

Danskarna går tillbaka till stolta FN deklarationer om de mänskliga rättigheterna för att se hur de passar in i de senaste decenniernas krav på särlagstiftning för grupper på grund av religion eller etnicitet, men också tvivel på kärnan i multikulturalismen – dess kulturrelativism. De finner att några få fritänkare redan 1970 började tvivla på den officiella multikulturella linjen att alla kulturer var lika mycket värda. Denna dogm som kom till från antropologisk forskning som sedan FN anammade gör ingen skillnad på skilda gruppers värde eller moraliska grundvalar.

Eftersom även en mjuk multikulturalism vill vara tolerant och acceptera allt så erkänns i denna aningslösa FN ideologi alla stadier i alla civilisationer som lika mycket värda. Detta är ett 1900-talsfenomen som snarare beror på politisk korrekthet än på några analyser av vad mänsklighetens olika epoker bidragit med. I detta teoretiska stycke diskuterar danskarna antropologerna Benedict och Levi-Strauss såväl som filosoferna Taylor och Kymlicka ingående och ganska snårigt. Ett betydligt lättare bevis för att alla kulturer minsann inte är lika mycket värda står att läsa i biologen Svante Folins bidrag ”De flesta kulturer är rena skräpet” i Svensk Tidskrift 2004.

Kulturalismen som danskarna definierar den binder individer till snäva grupper, medborgare till nationer och dess mest pessimistiska variant, den högerinriktade etnopluralismen, låter grupper samexistera utan kontakt. En apartheid som kineser, malajer och indier bor och lever i dagens Singapore och Malaysia. Vare sig man väljer den mjuka eller den hårda multikulturella varianten så begränsas individers fri- och rättigheter av mångkulturell ideologi är kontentan.

Eriksen och Stjernfelt drar upp diskussionen om det mångkulturella samhällets demokratiskt motsägelsefulla grundvalar till en avancerad teoretisk nivå. En svensk översättning skull tillföra oss mycket tankegods och erfarenheter som vi idag saknar. Det amerikanska vänsterförlaget Telos vågade ge ut boken så varför inte svenska Ordfront eller Atlas.

Chilenaren och marxisten som blev svensk och liberal

diapositiva11

Först en sann berättelse om svenskhet. Den handlar om när vännerna svenske Pär och chilenaren Mauricio for från Skåne till England år 1978 för att dricka öl och ha kul. I Lund hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken. Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

Latinamerikanen Rojas hyser en besatthet av att förstå det svenska folket, landet, svenskheten, politiken. I bok efter bok pejlar han in vad som han upplevt, läst och forskat om som ekonomhistoriker. I sin debutbok I ensamhetens labyrint om sina nya landsmän skriver han:

I ensamhetens labyrint är min kärleks- och krigsförklaring till Sverige, detta mitt land som jag älskar så mycket att jag inte kan låta bli att gå i korståg mot dess fel och brister. I den talar en främling som är på väg att säga ’vi svenskar’.”

Det obegripliga folket är rationella, tysta och välfungerande men ganska svala och svårtillgängliga. De tycker om att vara i naturen, helst ensamma och kan inte förstå att man behöver sällskap lika ofta som en invandare från Medelhavskulturer. Städerna är torftiga, inget gatuvimmel direkt och människorna där verkar snarast frånvarande.

Att dela nota (som i exemplet ovan), betala för en cigarett från en främling, äta vid samma bord på lunchrestauranger med folk man inte ens hälsar på, det plötsliga uppbubblandet av känslor efter några glas som sedan verkar helt borta den nyktra dagen efteråt – gåtfullt, overkligt, som en film av Ingmar Bergman, skriver Rojas. Överallt ensamma män som tysta bär sina ok utan att dela sina tankar och upplevelser med någon.

Nästa lika ensamma är invandrarna. De irrar ensamma runt i en labyrint som de inte kan ta sig ur eftersom svenskarna inte ser den. Deras kultur är så osynlig för dem att de tror att resten av världen beter sig som dem. Svensk kultur är förnuftig och vilar därför bara på förnuftet, inte historia, kulturella vanor eller något speciellt etniskt svenskt. Till och med det svenska språket är neutralt och rationellt tror svenskarna, men inte Rojas. I radioprogrammet Sommar i P1 2001 berättade han ett särskilt ord.

”Det finns ett svenskt ord som mer än något annat symboliserar det svenska för mig. Ja, jag vet att ni tänker på lagom och detta är givetvis inget dåligt förslag, men nej. Jag tänker istället på ’nja’, framför allt det där långa ’njaaaaaa’, denna långdragna glidning från nej till ja, som vänder sig inåt och försvinner i en avvaktande tystnad. Nja var för mig ett osannolikt ord. På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är överhuvudtaget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord /…/ Vad menar man med detta nja egentligen? Jag tror att man vill säga: ’Tvinga mig inte att säga nej på frågan om det som är vitt är svart’. Kan vi inte kompromissa och säga att det är grått? Och detta är att vara svensk på riktigt. I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanning, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss?”

Efter Stureplansmorden 1994 i Stockholm då bland andra den 23 årige Guillermo Márquez Jara var inblandad ville Mauricio Rojas förstå vad som hände med de barn till invandrare som växte upp i Sverige, som den tungt kriminelle svensk-chilenaren Jara. Han intervjuade tre killar och tre tjejer mellan 17 och 20 år. De vuxna kring dem behöver lyssna på dem, men inget medlidande. Rojas talar sig varm för begreppet ”empowerment”, att gå stärkta ur strider. En alltför omfattande välfärdsstat passiviserar medan individuellt ansvar gör att unga växer till att bli välfungerande medborgare. Oavsett ursprung.

I ensamhetens labyrint – invandring och svensk identitet (Brombergs, 1993)
Sveriges oälskade barn – att vara svensk och ändå inte (Brombergs, 1995)
Välfärd efter välfärdsstaten (Timbro, 1999)
Farväl till gemenskapen – tre essäer om Sverige (Timbro, 2004)
Hans blogg och bibliografi

Se min ledare i Samtiden 2014, Rojas kom tillbaka

Sverigekännaren Maciej Zaremba

Zaremba

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? För Maciej Zaremba är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som han funderat över och skildrat.

Han är en av Sveriges bästa journalister . Hans varmt kritiska syn på sitt nya hemland går som en röd tråd genom alla hans texter oavsett om de handlar om skogsbruk, skola, sjukvård eller integration. Här berättar han om sitt första möte med landet och några senare iakttagelser från hemtjänsten i Norrland.

1.

1969 tvingades han och tusentals andra judar lämna den polska kommunistdiktaturen och sin borgerliga familj för att finna skydd i säkra sekulära Sverige. Han tog jobb som sjukvårdsbiträde på Beckomberga geriatriska klinik i Bromma där förvirrande gamla förvarades. Han skulle utföra tre sysslor; städa de gamlas rum, mata dem och hjälpa till vid toalettbesök. Inget mer, inget mindre. Patienterna hade fem minuter på sig att svälja maten, sedan försvann maten till nästa måltid. Många nyanlända tappade både matlust och vikt de första månaderna men då fanns en sond som kunde pressa ned näringsriktig mat i deras halsar om de vägrade äta.

Morgonbesök på toaletter skedde genom att kvinnor som män fraktades halv- eller helnakna i rullstolar genom korridoren till gemensamma toalett- och duschutrymmen. Där sattes de i rad som fåglar på stänger för att duschas av. En ung man tog fram en slang med ibland ljummet vatten och spolade av tanterna uppifrån och ned sittandes i rullbara toastolar eller hållandes i stängerna. Om de klagade fick de ibland snärt från en handduk. Zaremba protesterade och menade att man inte kan behandla gamla människor på detta sätt. Ingen reagerade eller förstod hans resonemang. Varken hans biträdeskollegor, avdelningssköterskan eller ansvariga läkare förstod vad han menade. Mänsklig värdighet?

Zaremba förstod att vad som skedde varje morgon med skjutsningen av nakna kvinnor genom korridoren, ibland med anhöriga på besök, var inget anmärkningsvärt. Han hade lämnat en kommunistisk diktatur där protesterande gravida kvinnor sparkats i magen av kravallpolis. Att sedan i en demokrati bevittna hur äldre människor behandlades som boskap var omtumlande liksom det var omtumlande att se svenskarnas brist på empati, värdighet och självrespekt. De äldres oförmåga att sköta sina alltmer skröpliga kroppsfunktioner mer avskilt förvärrades av personalens inhumana behandling vilken Zaremba ansåg vara något bara ouppfostrade tölpar kunde tänkas göra.

Hans egen uppfostran i en katolsk läkarfamilj och pliktkänsla vägledde hans fruktlösa protester. För honom fanns det inget tvivel om varför personalen skulle lägga ned mer tid på att behandla de gamla väl, ta sig tid att mata dem och göra denna sista vistelse lättare och mer respektfull. Man gör vad som är värdigt även om det tar tid. Att behandla dessa äldre värdigt gör man av plikt och av respekt för dem som människor och som äldre. Ibland opraktiskt och odemokratiskt (vilket han anklagades för av andra när hans påpekanden blev pinsamma), men tvunget om man ska förbli människa själv. Självrespekt fodrar respekt för andra oavsett hur gamla och sjuka de är. Personalen inklusive läkarna avkrävde honom rationella förklaringar till att de skulle bete sig värdigt och respektfullt av plikt mot de äldre. Zaremba hade inga sådana förklaringar. Plikten kallar oavsett förnuft och praktiska omständigheter.

2.

I Bollnäs kommun åtalades två hemsamariter för att ha tagit emot gåvor Den ena hemsamariten hade efter att ha förgäves protesterat tagit emot 3000 kr från en äldre manlig pensionär som envisades med att ge henne pengarna. Hon lade undan dem i ett kuvert. Den andra utsågs av en kvinnlig ålderstigen pensionär till ensamt arvtagare av hennes hus. På detta sätt ville hon försäkra sig om att hemsamariten kunde förbli vid hennes sida intill dödsbädden. Även om allvarliga mutbrott inte ska negligeras så kan man ifrågasätta de metoder polisen använde.

Den ena hemsamariten anhölls och sattes i arrest i nio dygn utan laglig grund och försökte senare begå självmord. Den andra släpptes fri men bådas liv var ödelagda. De var två medelålders outbildade kvinnor med stora hjärtan som försökte göra mer än vad som förväntades av dem från kommunens hemtjänst. Deras brott var att denna medmänsklighet missbrukades av pensionärerna och missuppfattades av tingsrätten.

Polisen rapporterade om spaningar på de två hemsamariterna. Deras chef berättade att hemsamariter inte förväntades vara så hjälpsamma som dessa kvinnor var och särskilt inte utanför arbetstid. Att stanna kvar en timme för att småprata framför teveapparaten var misstänkt och nog en slug väg till att locka till sig pengar. Man kan inte hjälpa andra utifrån medkänsla menade chefen för Bollnäs kommuns hemtjänst med ansvar för hundratals åldringar. Från polisutredningen: ”Den första kramen gavs vid påsken/…/den åtalade brukade läsa dagstidningen för klienten”. En av de åtalade ansågs ha för höga tankar om sig själv och utropade högt till kollegorna ibland, ”Folk blir så glada när jag kommer!” . Illavarslande arbetsglädje.

Civilsamhällets institutioner bygger på vänskap, delad glädje och frivillighet, men dessa normala drag av medmänsklighet misstänkliggjordes och förlöjligades. Maciej Zaremba hade återigen funnit extrema och ovärdiga tecken på den moderna välfärdsstatens mekanismer två decennier efter han sett hur nakna äldre kvinnor for genom sjukhuskorridorerna för att spolas av gemensamt utan några som helst tankar om mänsklig värdighet bland personal, läkare eller ledning.

I essän ”Den obarmhärtige samariten” varur den sista berättelsen är hämtad nämns också fallet med prästen vid flyktingsförläggningen som är för religiös, tjänstemannen som är för trevlig vid kaffebordet på förläggningen, läraren som lägger ned för mycket tid utanför arbetet på sina elever och så vidare och så vidare. . .

3.

Men han är verkligen ingen Sverigehatare, dock expert på vad som är typiskt svenskt. Han skrev en kandidatuppsats i idéhistoria vid Stockholms universitet om handböcker för korrekt uppförande för svenska män i början av 1900-talet. Vår lantliga arv skulle anpassas till stadslivets koder och det gick inte an att bete sig som en dräng. Dock vill Zaremba hålla fram den svenska fria bonden som något särskilt svenskt och beundransvärt. Han menar att ingenstans i Europa finns begreppet ”bonde” på samma vis eftersom bönder söderut varken var fria eller självägande i samma utsträckning.

Vad som kännetecknas oss förutom vårt frihetsälskande lantliga ursprung är en kollektivism som fostrats i byalagen. Frihet och tvång , integritet och grupplojalitet. Den fria svenska bonden som inte vill sticka ut i socknen lever nu i städer men har samma vilja till enskildhet och att samtidigt höra till. En ovanlig europé. Senare frågade sig Zaremba när Sverige ska bli europeiskt. Ännu är vi inte det menade han och flera andra utländska Sverigekännare som britten Roland Huntford (Det blinda Sverige, 1971). Med sina reportage om den svenska skogen i DN förrförra året kom han allt närmare in i det svenska, naturromantiken och nyttotänkandets avigsidor. Där står vi idag, naturvänner, skogsbrukare och en prisbelönad polskfödd journalist som skriver mer njutbar svenska än någon annan.

Minken i folkhemmet (Timbro, 1992)

När blir Sverige europeiskt? Wibbleföreläsningen 2003 vid Ohlininstitutet.

Skogen vi ärvde, reportage i Dagens Nyheter

Norrmän överger norska namn

Allt fler norska familjer väljer namn utan bokstäverna å, æ och ø uppger norska radion NRK. Anledningen tros vara internationalisering och en allmän tillbakagång för nordiska namn tror språkprofessor Gulbrand Alhaug. Han höll nyligen ett föredrag på en nordisk namnkonferens i Danmark och ser samma trend i hela Norden.

-Det är ju bara nordiska namn som har å, æ och ø, som Øystein och Åse. Då ser vi ju att det egentligen är de nordiska namnen som går tillbaka

Dubbla förnamn minskar också, som att döpa en pojke till Tom-Ole.

-Det beror nog på att barn idag får båda föräldrarnas efternamn och då blir det väl mycket med fyra namn, så föräldrarna stannar vid tre, säger professorn.

-Vi är starkt påverkade av utlandet. Linnea till exempel, som är ett populärt namn i Sverige, har nu blivit vanligt i Norge.

Barn med utomnordiska föräldrar eller som är internationellt orienterade kan välja namn som är gångbara över hela världen tror professor Alhaug.

Antal norska förnamn att välja på ökar också. På 1900-talet kunde så många som 15 procent i en årskull ha samma namn medan ett vanligt förnamn idag knappast bärs av fler än 2 procent.

Norska pojknamn i topp 2014

Filip/Fillip/Philip/Phillip
William
Lucas/Lukas
Mathias/Matias
Jakob/Jacob
Oskar/Oscar
Oliver
Alexander/Aleksander
Magnus
Isak/Isac/Isaac

Norska flicknamn i topp 2014

Emma
Sara/Sarah
Sofie/Sophie
Ingrid/Ingerid
Nora/Norah
Maja/Maia/Maya
Linnea/Linea
Thea/Tea
Sofia/Sophia
Emilie

Liksom i Norge innehåller inte de mest populära förnamnen de nordiska bokstäverna å, ä eller ö. Se Dagens Nyheters statistik för 2013.

Bizzaroplaneten Sverige

– Att komma tillbaka till Sverige är som att resa till planeten Bizarro, utbrast den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson vid en paneldebatt om kulturpolitik i Kulturhuset härförleden.

– Jag bor ju i Texas och där är det ordning och reda, fortsatte han

Publiken fnissade och han raljerade en stund om hur vi låter 10-åriga skolbarn leka med fingerfärger medan hans egna barn hemma i USA reciterade Shakespeare och pluggade latin. Kulturhuspubliken förfasade sig åt den godmodige konservativa provokatören

Han pekade på den extrema plats som Sverige hade vad gäller värderingar som i sin tur påverkar utbildning, bildningsideal, samhälls- och människosyn. Faktiskt går det att vetenskapligt bevisa att Poirier Martinsson hade rätt vad gäller just svenskarnas värderingar.

Vartannat år undersöker forskningsgruppen World Values Survey Association vilka värderingar som styr medborgare i världens länder. Sverige har befunnits vara världens mest rationellt, sekulära och individualistiska land. Denna mätning visar tydligt var det bisarra landet placeras i diagrammet nedan, längst upp till höger på kartan där inget annat land finns. Bara de skandinaviska länderna är nåbara för svenskarna, men de är inte alls lika extrema som Sverige. Man kan likna landet vid planeten Pluto längst ut i vårt solsystem, ensamt, kallt och utan nära vänner omkring sig. Planeten Bizarro. Diagrammet kan sägas beteckna dels landet Sverige, dels dess ensamma invånare som inte behöver några andra för att överleva eller bli människor fullt ut. Vi är ju extremt individualistiska.

Bizarroplaneten Sverige

Diagrammet ska läsas på följande vis:

1) Traditionella värden på den högräta axeln betonar familjesammanhållning mellan barn, föräldrar och äldre släktingar, religion, lydnad och auktoritetstro. Man avvisar självmord, dödshjälp, skilsmässa och aborter. Dessa länders befolkning är nationalistiskt lagda och stolta över sina länders kultur. I andra änden finns motsatta sekulärt- rationella värderingar. Man bryr sig mindre om familjer, religion och auktoritet och accepterar skilsmässa, abort, svag nationalkänsla och så vidare.

2) På den lodräta axelns bortre ände finns länder med individualistiska (self- expressive) värderingar som tillåter individer att stå utanför gruppen, ofta familjen, grannskapet, församlingen och samhället. Gruppens överlevnad hotas inte av dessa fria individers handlingar medan dess överlevnad i den andra änden är viktigare än individens frihetsbehov. Svenskar är alltså världens mest självständiga individer enligt detta diagram, vilket dock inte innebär att de uttrycker några särskilt individuellt men enligt analysen föredrar svenskarna frihet från familj och traditioner. Svenskar är dock konforma i sin vilja att vara icke-konforma vilket resulterar i märklig konformism. Alla svenskar får säga vad de vill bara alla säger samma sak. Projekt som ”Att störa homogenitet” och skolbesök av så kallade ”normkritiker” är led i denna inverterade konformism som Marika Formgren noterade i SvD förra året

I det övre högra hörnet där Sverige finns i diagrammet betonas post-materialistiska värderingar, eftersom överlevnaden är säkrad. Det finns också en korresponderande tredje axel i diagrammet som visar att ju mer länder närmar sig Sverige desto rikare är de. Frånvaron av kollektivt religiöst och kulturellt tvång leder alltså till förbättrade levnadsvillkor. Det är en utmaning som Poirier Martinsson behöver fundera på om han vill göra om Sverige till att bli mindre extremt.

Ett annat sätt att betrakta Sveriges extrema värderingssystem är att se till dess politiska placering på en internationell höger – vänster skala. Uppfattningar bland såväl majoriteten av världens befolkningar som bland framgångsrika västerländska demokratier ses över axeln i Sverige som konservativa, kvinnoförnedrande, etniskt förtryckande eller religiöst irrationella. Om en svensk statsminister oavsett partifärg skulle resa till USA och hålla tal utifrån den mest representativa svenska opinionen och hans regering skulle han internationellt sett betraktas som tillhöra en vänsterfalang. Borgerliga politiker som Anna Kindberg Batra, Göran Hägglund och Jan Björklund hamnar direkt till vänster om såväl amerikanska demokrater som de flesta partier, inte bara i västvärlden.

Lyckligtvis vet inte de flesta svenskar om att de befinner sig på en annan bisarr planet. Men intryck från utlandsvistelser, globala medier och vår stora invandring kommer föra landet närmare Jorden. Det kan gå bra men svenskarna måste först inse var de befinner sig.

Se även https://sjunne.com/2014/05/31/normala-invandrare/
https://sjunne.com/2012/12/05/first-book-chapter-of-the-swedish-story-from-extreme-experiment-to-normal-nation/

https://sjunne.com/2013/07/20/presentation/