Kategoriarkiv: Kultur

Boken Framtidsmannen ute – om Sverige 2013- 2023

Framtidsmannen omslag

Min framtidsroman om Sverige åren 2013- 2023 är nu klar. Beställ på Adlibris. Gilla Framtidsmannen på Facebook. Kort recension av Gunnar Sandelin.

Boken handlar om ett attentat mot en svensk framtidsforskare år 2020, hans familj och vänner i Sverige åren 2013-2023 med utblickar mot Indien och Kurdistan samt svenska medier, tankesmedjor, Arbetsförmedlingen och Regeringskansliet.Jag skriver att Sverige får en kvinnlig kurdiskfödd statsminister (SD) i en koalitionsregering med M och S år 2022

En ebokupplaga finns på Bokus och Adlibris. Eboken kommer också kunna lånas via svenska bibliotek.

Den tryckta boken kan beställas från de svenska internetbokhandlarna Adlibris eller Bokus.

Välkommen på min bokrelease fre 17 oktober, Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm. FB evenemang, men alla är välkomna utan föranmälan.

____________

Här är baksidestexten för boken som låtsas vara utgiven 2023:

”Ur förläggarens förord:

”Stockholm, december 2023

Den omstridde framtidsforskaren Paul-Krister Matthiassons livsgärning (1960 – 2020) har med utgivningen av denna bok kallad Framtidsmannen fått ny betydelse i Sverige. Vi tror att dessa bidrag från de tre personer som stod honom nära, vännen Jack Råstedt, hustrun och partikollegan i SD, statsminister Lena Barsson, och hans svensk-indiska dotter Sara Matthiasson Pillay, tillsammans kan förklara det sista decenniets omtumlande händelser i Sverige, och samtidigt ge personliga perspektiv på vad alla vi medborgare gick igenom.

I Framtidsmannen möter berättelser om det framtida Sverige verkligheten i Stockholm, Arbil och New Delhi. Ett spionage uppdagas som leder via Oslo till Mellanöstern, Indien och USA. Endast en kvinnlig peshmerg, en kurdisk frihetskämpe och svensk patriot född Barzani i norra Irak som vår statsminister Lena Barsson, förstod vad Paul-Krister Matthiassons kontroversiella framtidforskning egentligen betydde för landet. Han offrades men Sverige vann.

Boken ges ut av fonden Paul-Krister Matthiassons minne till vilken allt överskott tillfaller ”.

Gärna sex men betala själv

doll-parts

Folk kan få ägna sig åt var de vill i sängen eller som hobby. Vissa av er kanske var på Stockholm Fetish Weekend i helgen, medan andra kanske läste författaren Bengt Ohlssons Swing om partnerbyte. Båda privatfinansierade sexualintressen.

Men ska skattemedel till bör ansvariga vara mer försiktiga. Här kommer några länkar om menstruation, post-humanistisk genusteori, fittsemininarier med mera som nu blivit nästa område för konst, aktivism, forskning – allt betalat med skattemedel och med liten vetenskaplig trovärdighet:

1.
Vid Göteborgs universitet forskar Josefin Persdotter med skattemedel om menstruation vilket hon kan göra men frågan är om inte detta mer är en slags genus/queer aktivism. Hur tänkte egentligen hennes handledare som godkände förslaget:


http://www.socav.gu.se/kontaktaoss/Personal+A-Ö/persdotter-josefin/

2.
Liknande omdömeslöshet bjöd nyligen ABF Stockholm på genom att arrangera samma märkliga aktivism om mens. Även detta skattefinansierat via studieförbundets folkbildningsanslag från statsbudgeten:


http://abfstockholm.se/event/2014/04/feministbar/

3.
Att media hänger på mensflödet förvånar inte alls


http://www.expressen.se/gt/blodigt-allvar-nar-mens-intar-goteborg/

liksom våra hippa skattefinansierade statsmedier, givetvis.


http://www.svt.se/opinion/dags-att-krossa-tabun-om-mens

4.
Att doktoranden Persdotter ägnar sig åt ren aktivism råder ingen tvekan om men varför ska vi skattebetalare stödja detta?


http://syltitratten.blogspot.se/2014/03/konst-pa-blodigt-allvar.html

5.
Den teoribildning hon ska använda i sin forskning kallas post-humanism och är synnerligen ovetenskaplig blandning av kvantfysik, dekonstruktion, diskursteori, vänsteraktivism från franskt 1970-tal och queerfeminism. Den feministiska fysikern Karen Barad i USA och forskare vid Stockholms och Linköpings universitet försöker föra in detta i genuspedagogik 1 pedagogik 2pedagogik 3– sociologi-kulturstudier- och fysik (!),

http://en.wikipedia.org/wiki/Karen_Barad

Tyvärr har avhandlingar och böcker vid svenska universitet med denna ovetenskapliga inriktning men de bör inte bli fler. Man kan gärna vara teoretiskt surrrig och kladda med sina kroppsvätskor men inte på andras bekostnad.

6. Matematikern Tanja Bergkvist är vad jag vet den enda forskare som öppet tagit avstånd från dessa märkliga teorier men vore bra om fler gjorde som hon.

http://tanjabergkvist.wordpress.com/tag/queera-perspektiv-pa-fiittan/

/Sjunne, fil mag i pedagogik (Uppsala) och fil mag i filosofi (Södertörn) och fd projektledare/ universitetsadjunkt vid Uppsala och Stockholms universitet (1998- 2012).

PS- Vissa kan inte låta bli att skämta om detta

http://toklandet.wordpress.com/2014/05/30/akta-eller-satir/


http://feministiskgryning.files.wordpress.com/2013/01/femlog2.pdf

https://www.facebook.com/feministiskironi?fref=ts

Sekulär buddhism – en inledning

Stephen_Batchelor

Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg

Min bok Sara Sarasvati som matinéfilm?

Sara

I Nyhetsbrevet nr 2 för 2014 från Indienspecialisten recenseras min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati.

”Boken handlar om den svensk-indiska flickan Sara Sarasvati Pillay, eller Sara Andersson, resultatet av en tillfällig förbindelse mellan en svensk man och en indisk kvinna. Hon bor i Delhi. Boken utspelar sig år 2020, Victoria är drottning, och Sara får plötsligt besked om att hennes far, Bo Andersson, som hon inte har mycket kontakt med, har mördats i Sverige.Själva intrigen är lagom spännande och påminner om en matinéfilm.”

För intresserade finns boken som ebok och i tryck. Om den blir spelfilm tror jag matinéformatet är aktuellt. Men tack för omnämnandet, David Ståhl, redaktör för Indienspecialistens Nyhetsbrev.

Fristadsförfattare inget kommunalt ansvar

Varför bråkar svenska kommuner om att ta emot en utländsk författare som förföljs i sitt hemland?

Är de månne främlingsfientliga tycks PEN ordföranden och fristadsförkämpen Ola Larsmo påskina i ett inlägg på DN Kultur (19/3/2014) när han argumenterar att Sverigedemokraterna ogillar systemet.

Men det finns fler partier som tvekar i det rätta i att bruka kommunala skattemedel på förföljda författare utanför landet; moderater, socialdemokrater, kristdemokrater och centern.

I Uppsala, Gävle, Umeå, Nacka och Örebro har man tvekat och i vissa fall rest principiella invändningar mot systemet att en enskild kommun ska bära kostnader och ansvar för en utvald individ från utlandet.

Enligt Kommunallagen, 2 kap, 1 §,

”får [kommuner och landsting] själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.”

Vad Larsmo hävdar, och såsom systemet fungerat hittills i åtta kommuner med Kulturrådets och kulturminister Adelsohn-Liljeroths godkännande, är att det är av allmänt intresse för en kommun att ta emot en författare genom att denna knyts till det lokala kulturlivet.

Kommunen kan därför visa goodwill och stimulera de lokala litterära förmågorna et cetera. Eller så fungerar det inte så om författaren på grund av förföljelse inte orkar med att visa sig i ett främmande land, där kanske spionerande landsmän kan dyka upp på författaraftnar.

Det kan finnas massor av skäl till att förhoppningarna om kommunal branding via fristadsförfattare inte infrias. Orsakskedjan är tämligen vag till att turism och näringsliv ska dra nytta av en tvåårig författarvistelse. Återstår då att ta emot författaren för den goda sakens skull.

Men varför ska en svensk kommun göra just detta? Varför inte driva barnhem i Indien, plantera skog i Sahara, rädda tigrar i Nepal eller dela ut preventivmedel i Kongo?

Jo, för att inget av detta inryms inom vad som har ”anknytning till kommunens område” utan det är statens ansvar via t ex biståndsbudet eller civilsamhällets frivilligorganisationer.

De trilskande kommunerna som Larsmo skäller på vill att en förvaltningsdomstol ska pröva fristadssystemet så att det blir klarlagt att kommuner kan ta detta ansvar för en enskild individ som befinner sig utomlands och inte är svensk medborgare.

Larsmo kan dock tänka vidare på andra lösningar. Som fristadssystemet fungerar idag delar Kulturrådet och kommunen på kostnader för en författare i två år. En lösning vore att det statliga Kulturrådet tar hela kostnaden så att kommuner bara tar emot en författare utan ekonomiska besvär.

En annan lösning vore att Larsmo, svenska PEN klubben och ICORN agerar som engagerade författare och medborgare genom att starta en stiftelse, bedriva opinionsbildning och samla in medel.

De kan vända sig till en enskild kommun och kanske få sätta upp en utställning i kommunhuset om förföljda författare och hur man frivilligt kan stödja dem. Tryck- och yttrandefrihet är värda att försvara och hjälper inte staten till kanske vanliga svenskar vill.

En än mer praktisk lösning för Larsmo vore att ta ansvar för de svenska publicister som hånas och förföljs.

Ingrid Carlqvist hotas och kan knappast bo i sin bostad i Malmö och hennes danska kollega, Lars Hedegaard, besköts förra året. Bjud hem henne till ditt hem i Uppsala, Ola.

Då kanske de ogina kommunerna mjuknar och du lär dig ta ansvar själv för hoten mot den svenska tryck- och yttrandefriheten. Städa framför egen dörr imponerar.

Jan Sjunnesson
Författare och redaktör

Knausgård, kritik och kulturarv

knausgård

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Att vilja men inte våga sticka ut hakan

folk

Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.

bok

Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

This political thriller is set in 2020 in Delhi and Stockholm. Sara Sarasvati, a girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s controversial political views. While in Sweden, she is persuaded to start study mining engineering there.

But her studies are interrupted by her unknown Swedish brother. Suddenly she is involved in international terrorism, ideological struggles and domestic Swedish politics. The new Swedish Prime Minister in year 2020 is a nationalist woman, born in Kurdistan who loves Sweden. A new kind of Swedish crime fiction with an intercultural twist and a racy daring plot. First chapter (scroll down for English).

Here is a review in Swedish at page 3.

This novel is a fictional sequel to the non-fiction The Swedish story/ Sverige 2020.

English edition

Ebok på Adlibris (SE)

Ebook on Smashwords (US)

Ebok på Dito (SE)

Ebok på Bokus (SE)

Ebok på Bokon (SE)

Ebook Kindle Kindle (US)

Tryckt bok
Adlibris (SE)

Bokus (SE)

Print version Createspace (US)

Print version at Amazon (US)
Amazon (India)

Mina två sannolika berättelser

Min polemiska samtidshistoria Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation som kommer ut i dagarna i svensk översättning har en fortsättning. Titeln 2020 syftar på år 2020 då Sverige kan börja bete sig mer normalt om man så bestämmer, vilket naturligtvis är omöjligt men icke desto mindre önskvärt. Kunde Olof Palme radikalt förändra Sverige under 1969 till 1976, så vore väl den motsatta utvecklingen lika möjlig, eller i vart fall tänkbar.

Men titeln syftar också på det år min politiska thriller Sara Sarasvati utspelar sig. I denna framtidsberättelse om den unga indiskan Sara Sarasvatis liv är Sverige år 2020 lett av folkpartisten Birgitta Ohlsson i en koalitionsregering med S och M för att hålla ett SD på 25 % utanför. Sverigedemokraterna har bytt partiledare 2016 till Lena Barzan, en svenska född i irakiska Kurdistan.

Sara Sarasvatis svenska far mördas på grund av politiska motiv. Under sin tid i Stockholm för att läsa på KTH dras hans indiska dotter in i en våldsam historia med terrorism, spionage och kulturkrockar. Hon försöker leva ett vanligt studentliv men tvingas återvända till New Delhi när hennes svenska halvbror börjar förfölja henne. Boken slutar dock inte där men ni får läsa slutet själva. Boken utkommer på engelska i tryck och som ebok nästa vecka. På svenska senare i höst.

Boken skrevs i februari 2013, några månader innan upploppen i Husby, en plats för unga terrorister enligt berättelsen. Böckerna hänger samman genom att fackboken Sverige 2020 ger en bakgrund till berättelsen Sara Sarasvati. Jag argumenterar i Sverige 2020 för att svenskar har svårt att förstå och ens hjälpa sitt land. I den korta romanen Sara Sarasvati reser en ung begåvad svensk-indiska för att studera till bergsingenjör, något få svenska studenter klarar av. Mer om boken här.

Båda berättelser är möjliga att tänka sig. För mig är de även rimliga och snart när sannolika. Fiktiv realism.

Framförallt frihet. Festskrift till Lars Hedegaard 70 år

20130206_081741

Frem for alt frihed. Festskrift til Lars Hedegaard
Trykkefrihedsselskabets Bibliotek 2012

Den svenska pressens undfallenhet efter mordförsöket 5 feb 2013 på en av denna tidnings redaktörer, Lars Hedegaard, förklaras bäst med dess okunskap om vem de har att göra med. För att råda bot på detta rekommenderas läsning av den festskrift som utkom sommaren 2012 till Hedegaards 70-årsdag. Till de som hyllar Hedegaard finns danska ministrar, partiledare, internationellt kända intellektuella inklusive meningsmotståndare från hela världen och från Hedegards studietid vid Århus universitet på 1960talet.

Fokus i de 21 bidragen ligger vid yttrandefriheten och dess fiender medan ämnena varierar från bibelexeges till frikännandet av Hedegaard av danska Högsta Domstolen i april 2012. Bland bidragen finns många som ser paralleller mellan andra tiders förtryck och dagens politiska korrekthet i västvärlden, särskilt inom EU och i Skandinavien. Några historiska bidrag står ut bland de många samtida betraktelserna över islamisering, yttrandefrihet, intellektuell repression och jubilarens framgångsrika insatser sedan 1960talet med historieforskning, publicistisk och opinionsbildning i Danmark i synnerhet men även utomlands.

Kai Sørlander beskriver motsättningen mellan diktkonst och filosofi i Platons antika Grekland. Temat är välkänt och hans genomgång traditionell, men slutar i att påvisa den protestantiska kristendomens betydelse för att kunna bedriva verklig rationell analys och tillåta fri diskussion, även om sekulära ting. Hotet mot denna rationalitet är den relativism som brett ut sig och låtit samhällsfrågor behandlas som vore de upp till litterära smakomdömen.

Prästerna Søren Krarup och Jesper Langballe går i närkamp med det kristna begreppet om kärleken till sin nästa, respektive skillnaden mellan den statiska guden Allah och den kristna Guden. Bibelns ord om att älska sin Gud och sin nästa som sig själv är en uppmaning menar Krarup. I 1968 års version blev den till en lag, en regel om löneutjämning och solidaritet enligt vänsterns påbud. Att älska ett oändligt antal nya och anonyma invånare till Danmark via skattsedeln är inte meningen. Langballe visar hur Allahs lag alltid ger muslimen rätt, medan Gud tvärtom visar människans otillräcklighet och inbjuder till självkritik. Den kristne är desillusionerad om sin förmåga och behöver syndernas förlåtelse. Muslimen kan tvärtom med Allahs hjälp gå emot alla andra med svärdet i sin hand för jihad.

Katrine Vinkel Holm skriver om 1770 års danska tryckfrihetsman, Johann Friedrich Struensee (som fö skildras i svensken PO Enquists roman Livläkarens besök). Avskaffandet av censur blev kort, 3 år. Sedan fick det danska enväldet nog av de tusentals illa skrivna, uppstudsiga, ofta anonyma skrifter som hade givits ut. Folk med ”de mest ytliga kunskaper gav sig in i allt möjligt”, suckade en historiker några decennier senare. Som om de ville delta i samhällsdebatten, tänka sig.

David Gress skriver om upprinnelsen till det spanska inbördeskriget där den sedvanliga glorifieringen av vänsterns republikaner ifrågasätts. Gress hävdar att denna förenklade marxistiska tes inte räcker till för att förklara vissa historiska händelser som misskrediterar de framryckande kommunistiska och anarkistiska styrkorna. Tyvärr råder sedan 2007 yttrandefrihetsinskränkning i Spanien om inbördeskrigets orsaker, inte olikt det turkiska förbudet om utrotningen av armenier 1917-21.

Jens Gregersen skriver om en annan myt, framgångslandet Sovjetunionen, som lockade och förblindade många europeiska intellektuella under sina första decennier (i Sverige hyllades diktatorn Stalin så sent som 1947 av svenska Författarförbundet under ledning av akademiledamot Artur Lundvist). Danska författaren Karin Michaëlis resa 1934 avrapporterades i den bolsjevikvänliga liberala dagstidningen Politikken, som kunde visa upp mönsterfängelser och glada sovjetmedborgare. I nutida biografier och uppslagsverk om Michaëlis förtigs detta. Även Bent Jensens bidrag behandlar kryperi för Sovjet, t ex vid en konferens 1975 om dissidenten Andrej Sakharov.

Festskriften är obehaglig i ljuset av mordförsöket. 2013 lade danska sk anti-fascister ut Lars Hedegaard adress med en karta där hans hus var uppmärkt. ”Vi måste värna om de orädda, som hotas till livet av rasande islamister” skrev Bent Jensen och Frørup Vestergaard i bokens förord i maj 2012. Nio månader senare besköts Lars Hedegaard med två kulor vid sitt hem. Svenska journalister bör ta chansen att förstå vad som sker genom att läsa denna utmärkta skrift och agera.

Bokens motto, ”Frem for alt frihed”, är taget från britten John Miltons Areopagitica (1644), “Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties”, vars ord citerades i domstolen 24 januari 2011 av Lars Hedegaard.

Det mörka nätet- om norsk högerextremism

Det mörka nätet

Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa
Av Øyvind Strømmen. 200 sidor.
(Molind & Sorgenfrei förlag, 2012)

När den norske anti-rasistiske bloggaren och frilansjournalisten Øyvind Strømmen förberedde sin bok om norsk högerextremism och anti-muslimska nätverk i Europa sommaren 2011 mördade Anders Behring Breivik 77 unga och gamla i och utanför Oslo. Boken blev därför en aktuell kommentar till den ideologiska bakgrunden till det besinningslösa dådet och en journalistisk bragd som premierades med titeln ”Årets Frilansare 2011” i Norge.

Boken är en katalogisering av en mängd extremhögergrupper- och partier i Europa sedan 1900, moderna internetkampanjer mot invandring, kontrajihadistiska nätverk och aktuella idéer som Bat Yeors tes om ett islamiserat Europa, Eurabia. I detta sällskap sägs bl a Lars Hedegaard ingå tillsammans med förespråkare för serbiska nationalister som Milosovic och ungerska pilkorsare under andra världskriget. Dagens English Defence League ges stort utrymme eftersom Breivik själv sade sig ha kontakt med dem, liksom den norske bloggaren Fjordman som refereras noga i förbindelse med Brevik.

Boken driver tesen att förföljelse av judar har numera ersatts för förföljelse av muslimer som metod för de sena högerextrema rörelserna under 1900-talet, även om viss anti-semitism lär finns kvar i vissa högergrupper. Sverigedemokraterna sägs inte vara ett fascistiskt men väl ett högerpopulistiskt missnöjesparti i stil med norska Fremskrittspartiet. Några resonemang varför muslimer blivit måltavla ges inte annat än att rasism och lögnaktig propaganda om hög kriminalitet och sociala problem bidragit till deras utsatthet.

Vad gäller inventering av olika nätverk på internet och i verkligheten är boken självfallet läsvärd, men någon vidare argumentation mot några av de idéer som t ex denna tidning står för, yttrandefrihet och invandringskritik, ges inte något stort utrymme. Att begränsa kritik av yttranden och press i förhållande till islam tas för självklart. Muhammedteckningar är att skapa osämja, rasism och missbruka yttrandefrihet osv. Alla resonemang om att media skulle undanhålla nyheter om invandringsproblem och vara politiskt korrekta är groteska konspirationsteorier som bara finns i vissa högerideologiska hjärnor.

Likaså avfärdas begreppet Taqiyya inom islam som kan betecknas vara en tillåtelse för muslimer att ljuga för icke-muslimer om det är till deras fördel. Norsk undfallenhet inför islamisering reduceras till böneutrop och badhustider medan den i Norge bosatte amerikanen Bruce Bawer visar i Surrender: Appeasing Islam, Sacrificing Freedom (2010) att problemen är mycket större än så, redan innan Breviks illdåd 2011 lett till än mindre yttrande-och pressfrihet i kritik och behandlingen av islam. Den norska dokumentärfilmen Frihet, likhet og Det muslimske brorskap av norsk-irakiern Walid al-Kubaisi och sänd 2010 i norska TV2 (och på YouTube), ger också en helt annan sida av den norska kritiken av islam än den som Øyvind Strømmen vill visa upp, de ensamma männen vid datorn som indoktrinerar varandra och sjunger nordisk reaktionära sånger innan de går ut och slår ned värnlösa invandrare.

Den svenska utgåvan har ett efterord av tidskriften EXPOs redaktör Anders Dalsbro som gör en än snabbexposé av svensk högerextremism, nationalism och invandringsmotstånd från Per Engdahls Nysvenska Rörelsen och rasistiska organisationer över till Vitt Ariskt Motstånd och Ultima Thule m fl under 1990talet.

Det mörka nätet är en början till en sansad diskussion om invandring, ideologi och politik som bör få ett svar från de som inte godtar bokens tolkningar av deras åsikter och engagemang.

Islam, väst och liberalismen

Omslag-Islam-och-liberalismenEn kort recension av en kort skrift som presenterades på Timbro i veckan

Islam och liberalismen av Carl Rudbeck
(Timbro. Stockholm 2013)

Den liberala tankesmedjan Timbro har givit den liberale kulturskribenten Carl Rudbeck i uppdrag att kort beskriva islams relation till liberalism och demokrati i västvärlden. Rudbeck är särskilt lämpad som kunnig i arabiska och med en vass penna, bl. a som redaktör för den nu nedlagda kultursajten Smedjan.com.

Den tunna 70 sidiga skriftens mål är att introducera svenska läsare i en internationell debatt som förts sedan invandringen av muslimer till väst skett i stor skala sedan 1945. Rubrikerna Reformeringen av islam, Globaliserad islam, Lögner och fiktioner om islam, Verkliga problem, Fundamentalism och Tama imamer (utbildade av svenska staten) är några av de teman som snabbt skissas, lärt och översiktligt.

I den debatt om reformeringen av islam och huruvida den ens är möjlig verkar Rudbeck ställa sig mellan vad han uppfattar som två ytterligheter. Dels de imamer och islamologer i väst som inte ser några större problem, dels de kritiker som ser islam som själva grundproblemet. Tariq Ramadan hör till den första skaran medan Robert Spencer den andra. Rudbeck nämner dock bara Ramadan, vilket är en stor brist eftersom Spencers islamkritik är betydande. Ramadans tvekan att fördöma Koranens stening liksom hans godkännande av våld mot civila israeler noteras men inte tillräckligt.

Att Rudbeck inte starkare tar ställning för yttrandefrihet och demokrati vad gäller islams ställning i västvärlden är huvudintrycket av skriften som försöker balansera mellan de två lägren, men han smyger in stark och klar kritik i alla faktauppgifter om vad hårdföra islamtolkningar ställt till med i form av självförvållad segregation, våld, offerstatus, sharia rättskipning, problem i skolor och samhällsservice osv.

Det finns två sätt att läsa denna korta skrift; en ytlig som uppfattar Rudbeck som en försiktig och balanserad tolkare av dagens heta debatt om islam och demokratiska värden, en djupare som ser att alla fakta han drar fram tyder på att reformationen av islam är en betydligt svårare fråga än att försöka finna en medelväg mellan islamvänner och islamkritiker. I detta påminner Rudbeck tyvärr om de svenska s.k. ”tredje ståndpunktare” som under kalla kriget vägrade ta avstånd från Sovjets våldregim med hänvisning till USA:s övermakt. Dessa supermakter var lika goda kålsupare ansåg det svenska etablissemanget
Rudbeck skriver att ”Det finns också stora och goda möjligheter att muslimen inte längre är ’den andre’ utan vem som helst, du och jag. För det krävs att man skiljer mellan islam och muslimer, bara för att en handling begås av en muslim så behöver det inte bero på hans muslimska tro”.

I kontrast till detta överslätande läste den muslimske terroristen Taimour Abdulawahab upp sin motivering som han sände till Säpo innan han sprängde sig själv i sitt misslyckade terrorattentat 11 dec 2010:
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vare över honom, och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö. Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet”.

Men Rudbeck skriver strax därefter. ”Att integrationen av en så stor grupp med en ny religion, som ju länge sågs som kristendomens fiende /…/ skulle gå helt utan problem är en tanke så naiv och befängd att det är märkligt att den alls har kunnat uppstå”.

Skriften är en bra introduktion som bör läsas av alla samhällsintresserade men den bör kompletteras med svenska utgåvor av Bruce Bawer, Robert Spencer och Geert Wilders böcker för att fördjupa diskussionen och tydliggöra alternativen. Rudbeck hyser förhoppningar om dialog dock med viss reservation. ”Muslimerna måste argumentera för sin sak – helgdagar, matvanor, umgängesvanor – och de måste finna sig i att andra argumenterar emot. Ansvaret vilar också på dem. Framtiden är inte skriver utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans”.

Vid skriftens presentation på Timbro var Pernilla Ouis, docent vid Malmö högskola och fd muslim, den enda som verkade kunna debattera islam och väst med klarsyn (lyssna själv här). Läs Rudbecks skrift själv, en bra början som måste fortsätta.