Kategoriarkiv: Islam

Föredrag om islam och genus i vinter

Två intressanta föredragshållare kommer till Alviks Kulturhus i nordvästra Stockholm i vinter.

Bertil Malmberg som tisdagen den 14 januari talar om islam. Här finns föredraget inspelat.

Tanja Bergkvist som tisdagen den 18 februari talar om genus. Här finns föredraget på hennes blogg.

Båda föredragen startar kl 19 i sal Mossen. Inträde 20 kr. Min Sverigebok kommer finnas för kontantförsäljning, 200 kr.

För er som inte kan komma spelar vi in föredrag och lägger upp på YouTube som vi gjorde sist när Jan Tullberg talade om ekonomi och invandring.

Arrangör Fri Folkbildning.
Välkomna !/Sjunne

Annonser

Sverigedemokratiska invandrare

Fenomenet med sverigedemokratiska sympatisörer och medlemmar med invandrarbakgrund fascinerar mig och retar kanske andra. Hursomhelst är fakta uppenbara. I SCBs väljarundersökning från nov 2013 har andelen gått från 2 % vid valet 2010 till 7,4 %. Mer än en fördubbling alltså. Se SvD 12 dec 2013 och Nima Gholam Pour. Se även hans uppdaterade blogginlägg.

SCB SD

Enligt SDs egen medlemsundersökning sommaren 2012 har en femtedel utländsk bakgrund. Några av dem väljer att framträda med namn som Nima G Ali Pour , Peter Szadja och Mrutyuanjai Mishra . Dock har Mishra senare valt att hoppa av och anklaga SD, se Nimas blogg.

Jag kan se några anledningar till att svenskar med invandrarbakgrund väljer att inte gå på den tyvärr vanliga missuppfattningen att deras ursprung innebär att de oundvikligen ska rösta rödgrönt eller ens med regeringen Reinfeldt.

För det första är de människor i första hand och med stort mått av integritet. De vill inte låta sig formas av en svensk konformism utan tänka själva. Rasismanklagelser är inte aktuellt för dem utan de ser igenom vad media och etablissemang propagerar för.

För det andra är invandrare i högre grad än svenska besittare av normalt spridda värderingar, dvs. de specifikt svenska sekulära, rationell och individualistiska framstår som extrema för dem. Min Sverigebok The Swedish story skrevs först på engelska för denna målgrupp.

För det tredje är denna normal syn på familjeliv och individens roll socialkonservativ, liksom SDs men vilket partiet har kanske svårt att se ibland. Den välfärdsstatliga svenska statsindividualismen som alla partier inklusive stödjer utmanas av invandrare som hellre litar på sig sig själva och sina familjer än den svenska staten I det är de närmare gammelmoderat Gösta Bohman än Anders Borg.

För det fjärde har många invandrare flytt från muslimska länder på grund av det hårda religiösa förtrycket, iranier i synnerhet men även andra t ex kristna irakier och syrier. De går inte med på att än en gång lägga sina liv och sin hälsa i Sverige i radikala imamers händer och vill hålla sina ungdomar borta från jihadistgrupper och radikal islamism. Svenskarna däremot, särskilt rödgröna, kan inte se faran med representanter som Omar Mustafa med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, Hizb ut –Tharir, kända anti-semiter och alla andra farliga grupper, utan stödjer dem med ord och bidrag, inte sällan skattemedel, som Muslimska Rättighetskommittén och många fler (se Johan Lundbergs bok Ljusets fiender och Per Gudmundsons blogg).

För det femte så bor många invandrare i utanförskapsområden där de dagligen får leva med en misslyckad integrationspolitik, brist på jobb, hög kriminalitet, usla skolor, brist på kontakter med svenskar men med floskler om mångfald ljudande om öronen. Särskilt från invandrare som flyttat till rikare områden men ändå förbehåller sig rätten att läxa upp dem som bor kvar och som vågar ha egna åsikter utanför mallen att brunhyade ska rösta vänster, ta emot bidrag och hålla tyst.

Till sist måste jag tillstå att vi svenskar efter 1980 är nog bland det mesigaste folk som gått på denna jord. Ett folk som skäms för sitt land och sig själva kan inte respekteras av inflyttade. Undra på att vi dras vid näsan av bedragare och man skrattar åt oss.

Jag utvecklar mer mina analys av grupper av invandrare i Sverige sedan 2000 i min bok Sverige 2020. Här finns ett utdrag ur kapitlet om invandringen till Sverige:

”Som tur är de nästan alla invandrare vettiga och tar avstånd både från religiöst motiverat våld och tjafs om handhälsning, fläsk i ärtsoppan och trassel med huvuddukar. En enkel men ovetenskaplig uppdelning av de skilda invandrarkategorier som kan skönjas utifrån detta avsnitts resonemang och internationella diskurser kan se ut så här:

A – Övervägande majoritet av ärliga, arbetande eller arbetssökande
B – Illojal minoritet, våldsamma, tjafsiga, kriminella och bedrägliga
C– Självutnämnda talespersoner, multikulturalister och anti-rasistiska aktivister
D – Stolta företrädare för sina utländska rötter, försvarar gemensamma krav och rättigheter (se not nedan)

A bryr sig inte mycket om C som försvarar B mot A och D. A gillar inte D särskilt mycket, men A är väldigt brydd över B, ofta deras yngre släktingar eller syskon som kastar sten på poliser och missköter skolan . D älskar skolan för där fick de visa sig duktiga och kunde göra A stolta. C tjafsade med lärarna om B hade snott mobiler eller nypt svenska flickor i baken. Vissa i B jobbar svart medan de tar emot bidrag men att avföra allt svartjobb som något fel och bara för B är nog fel. Det finns stolta svartarbetare i A men området är grått, medges.

Grupp D rör sig i offentliga svenska debatter och är journalister, kulturpersonligheter, forskare eller högre tjänstemän men gruppen utgör ingen homogen samling . De har skilda åsikter men kan diskutera sakligt och engagerat med varandra. De ogillar alla grupp C som de anser inte respekterar att samma krav och rättigheter ska gälla för alla boende i Sverige, oavsett ursprung, hudfärg, medborgarskap eller religionstillhörighet. När svenska debattörer och politiker backar tar grupp D striden med grupp C och grupp B. Grupp D kallas ibland för husnegrer, Oreo kakor, Onkel Toms och rentav islamofober och rasister av grupp C.

Både grupp C och grupp D syns i medierna och arbetar ofta där. Grupp A och B finns knappt alls i medierna om inte någon reporter åker till Skärholmens centrum för att tala med den persiske matthandlaren, en försynt medlem i grupp A. Väl där kan han stanna till på torget och se hur unga manliga medlemmar i grupp B bildar små klickar vid tunnelbaneingången, var och en inom sitt revir och med sina särskilda varor och tjänster att erbjuda för invigda.
Grupp C består av aktivister, journalister (ofta i statsmedia), färgglada galenpannor och missnöjda men härligt kaotiska artister. Radikala svenska akademiker och trendigt mediefolk använder grupp C som alibi för att bedriva identitetspolitik och leva hipsterliv, ungefär som Palme och 1968 generationen utnyttjade befrielsekrigare i Asien, Latinamerika och Afrika för att känna lite doft av djungelgerilla och revolutionärt krut. Nu sker liknande möten med tufft förortsliv och nya slangtermer, hybridkulturella begrepp, känna av våld och erotik i ungdomsgängen, och för att sedan återvända till innerstaden eller villakvarteret, stolta över ha doppat nosen i asfalt och lite myrra. Förortsmisär som chic medelklassradikalism .

På en amerikansk skala står grupp C för den gamla identitetspolitiska och multikulturella världen där medborgarrättsledaren Jesse Jackson leder striderna mot de vita förtryckarna, medan grupp D representeras av Barack Obama som inte tvekar att säga till svarta struliga tonåringar att de ska sluta skolka och deras föräldrar att de måste skärpa till sig.

Den offentliga grupp D och den anonyma grupp A är viktiga för att göra Sverige mer normalt, medan grupp B och grupp C behåller de nuvarande extrema dragen, inklusive den svenska mesigheten som de understödjer och lever av. Grupp B och C behöver pengar och acceptans från de snälla svenskarna, medan grupp A och grupp D vill vara oberoende och stolta. ”

Grupp D, där inga sympatier för SD ska förutsättas, snarare tvärtom med ett undantag:
Harry Schein, Tomas Gür, Nima Dervish, Nyamko Sabuni, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Merit Wager, Bhareh Andersson, Mauricio Rojas, Hanif Bali, Alice Teodorescu, Boris Benulic, Sakine Madon, Arhe Hamednaca, Nima Gholam Ali Pour, Jasenko Selimovic och Sara Mohammed. Internationellt finns författarna Salman Rushdie och Kenan Malik, och sedan 1960-talet den svarte amerikanske ekonomen Thomas Sowell.

I förordet till Nima Dervish Ordbrand beskriver författaren Torbjörn Elensky denna grupp C. ”Här var en massa personer som ingår i vårt svenska vi, men som inte tänker nöja sig med de roller som de tilldelats av vare sig rasister eller antirasister, två läger som fortfarande sorgligt nog matchar varandra i tendensen att stänga ute dem som inte passar i mönstret”.

Muslimsk fredsagent hyllar stupad jihadist

Kajs Atallah vid Lidingö folkhögskola på internationell konferens för fredsagenter
Kajs Atallah vid Lidingö folkhögskola på internationell konferens för fredsagenter

2013-07-20

Till ledningen för Fryshuset, Lidingö folkhögskola och Tro & Solidaritet,

Jag skriver till er i ett litet men principiellt viktigt ärende. Den 25 juni 2013 publicerade Svenska Dagbladets krönikör Per Gumundsson uppgifter på sin blogg som berör era enheter i varierande grad.

En ung muslimsk man vid namn Kajs Atallah har skrivit på sin Facebook sida en hyllning till en stupad vän men också jihadist i Syrien. Här finns hans ord om vännen på Gudmundssons blogg, kopierat från Atallahs privata FB sida:

”I detta liv var du ett LEJON och nu är du in sha Allah en fågel som flyger runt Allahs tron i paradiset.
En fin människa som visade godhet och omtänksamhet mot sina föräldrar och syskon i synnerhet och sin omgivning i allmänhet.
En ädel bror som var omtyckt av precis ALLA pga. sin etik, moral och karaktär.
Må Allah acceptera dig som shaeed och må Allah besvara din önskan! Amin
Kärleken är obegränsad. Saknaden är stor. Ditt härliga leende och ljuva skratt består! / Din bristfällige storebror”
http://gudmundson.blogspot.se/2013/06/har-hyllar-jihadisterna-den-senaste.html

Texten kan verka oskyldig men orden LEJON och shaeed (som betyder martyr på arabiska) är i sammanhanget inte alls representativt för någon som verkar som fredsagent för Tro & Solidaritet vilket han gjorde bland annat sommaren 2012 vid Lidingö folkhögskola i arrangemang av Tro & Solidaritet, se http://troochpolitik.se/?p=3557. Jag kan ha fel men en fredsagent kan väl knappast hylla jihadistiska frikårer i Syrien som läget ser ut nu ?

Vidare ingår Kajs Atallah i Fryshusets projekt Tillsammans för Sverige, en , ett projekt för interreligiös dialog som ”utgår från de mänskliga rättigheterna och vill visa hur religion kan vara en väg till integration och en växtkraft för unga i arbetet för fred och förståelse”. Hur denna ambition kan sammanföras med hans hyllning till en jihadist kan bli svårt att förklara men det är inte upp till mig.
Jag som skriver detta är en fd biträdande rektor vid Fryshusets Gymnasium 2005- 2007, sedemera verksamhetschef vid Internationellt Kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan och universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Ni får göra vad ni vill av denna lilla upplysning men ta tag i Kajs Atallah när ni ser honom är ett gott råd. Att Svenska Dagbladet sitter på sådana uppgifter kan visa sig förödande i framtiden.

Allt gott i era strävanden efter interreligiös dialog,

Jan Sjunnesson

Förbannade svenskar skriver, arga invandrare agerar

14007_404871686215960_1332905314_n

Vad som gör vissa etniska svenskar, här kallat vanligt folk, mest förbannade och får dem att skriva vulgära angrepp på invandrare i kommentarsfält och bloggar är det hyckleri de åser angående ursäkter för vissa arga invandrarungdomars agerande.

Orden som gränsar till rashets och definitivt är främlingsfientliga gör inte någon glad eller fyller annan funktion än att få ur sig frustration. Och väl är väl det. För om dessa arga svenskar inte skulle skriva på internet utan ta sig ut i natten och tända eld på okända bilägares egendom eller bränna ned förskolor, finns knappast ord för vad media och etablissemang skulle kunna ta sig till.

Men just dessa handlingar som i varierande antal utförts av just ett fåtal men högljudda och av medier påhejade invandrarungdomar i förorter i Europa och USA de senaste decennierna ursäktas alltför ofta. I England 2011, i Husby i våras  2013 och nu i dagarna efter domen i Florida så går arga unga till angrepp mot egendom och andra oskyldiga.

Kommentarsfälten är fulla av arga utbrott över att dessa handlingar ursäktas, t ex av professor Ove Sernhede (och til blivande lärare),  partiordförande Stefan Löven och naturligtvis av Aftonbladet.  Minsta illa valt ord i dessa kommentarer däremot kan ge upphov till drapor i sagda slaskblad som i en vecka kan hävda att rasism minsann sker i det fördolda på Avpixlat, Exponerat och Fria Tider.  Jag ser som jag noterat tidigare dessa forum som folkfostrare och folkbildare. Fanns inte de skulle de mest arga och vulgära skribenterna dra sig till Nationell, Motpol, Realisten, Nya Tider och vad de kan heta. Där finns nog en del äkta rasister och mörkermän som välkomnar de arga besökarna och inte modererar så noga. En konsekvens blir då emellertid att dessa nya besökare får dels fel kontaktnät, dels bli kallade nazister och rasister oavsett vad de än skriver.  Blotta faktum att skriva där räcker. Blir man sedan kallad rasist för vad man än skriver tror man sig till sist vara det, fast man kanske ville ha en mer restriktiv migrationspolitik, kanske i paritet med EU genomsnittet. Vilket för över till nästa ämne.

SD har länge förespråkat en lägre nivå för invandringen, vilket inte lär ha undgått någon.  Nu har Cecilia Malmström tagit tag i frågan och, se, lagt ett förslag om lägre invandring med sikte på EU genomsnitt (vi tar redan in flest per capita med undantag för Malta, och nr 3 i absoluta tal). Ingen reagerar på att siffrorna hon föreslår är ungefär samma som SD:s utan plötsligt är hon en klok kommissionär (det är hon fö. inte alls, dvs. klok med sin doktorsgrad och IQ men totalt omdömeslös i vad svenska folket förväntas godta utan knussel).

Vidare liknande händelser med samma märkliga medielogik under våren 2013 var mordet på soldaten Rigby i södra London av två svarta muslimer.  De stod kvar och skrek Allah Akbhar när de greps men när jag läste om nyheten på BBC:s hemsida stod detta fundamentala faktum mot slutet i beskrivningen. Det såg annars ut som ett vansinnesdåd utan orsak, liksom när major Nidal Hasan skrek samma Allah Akbhar när han dödade 13 och skadade 29 vid Fort Hood i Texas 2009 men blev rapporterat som en arbetsplatsolycka.

Den brittiske Douglas Murray följde nyhetsrapporteringen om mordet på Rigby och inom några timmar fann han att nyheten hade förändrats till att bevaka så att inga angrepp skedde mot brittiska muslimer eller att någon skrev något på twitter. I sin bok Islamophilia berättar han om denna och andra särbehandlingar muslimer fått i media. Tyvärr gjorde någon det och en tant sade till pressen att muslimer inte var att lita på. Båda åtalades för att använt sin yttrandefrihet efter en fruktansvärt tragisk händelse och givit utlopp för sin frustration.

Den frustration som britter och svenskar visar i ord kan inte jämställas med den frustration som vissa invandrare visar genom att förstöra egendom och slåss med polis och oskyldiga. Naturligtvis kan även arga invandrarungdomar skriva vulgära påhopp på twitter och internet, följ @ingridcarlqvist @rogsahl får ni se, men dessa påhopp anmäls sällan.

Folk ser hur olika måttstockar används för skilda grupper och handlingar; svenskar som skriver illa om invandrare hängs ut, invandrare som förstör egendom (ofta andra invandrares) ursäktas.   Det är ingen konspiration, ingen dold agenda, utan något de som följer näthatsdebatten och annat sett länge.

Jag upprepar: Det är BRA att Avpixlat m fl. finns som tar in nästan alla kommentarer, och det är FEL att Newsmill m fl. inte låter folk skriva av sig.  Det är FEL när Aftonbladet kan driva hetskampanjer mot ”skiten” i kommentarsfälten och det är BRA att Mats Dagerlind får tala till punkt på Publicistklubben.

Yttrandefriheten tål det mesta men det finns tillfällen som den kan behöva inskränkas menade JS Mill.  Det ena är om man framför hot och hetsande yttranden framför en grupp med uppmaning till att begå brott, t ex vid Reclaim the Streets fönsterkrossningar i Göteborg 2000 och i Husbyupploppen (då via sociala media). Det andra tillfället är, givetvis, när yttranden övergå i kriminella handlingar vilket skett över hela Västeuropa och USA sedan decennier, nästan alltid utfört av arga (halvkriminella) invandrarungdomar (i Frankrike 2006 i synnerhet, i London 2011 troligen lika delar arga vita som bruna butiksrövare).

När man så öppet visar att inte samma villkor gäller för olika gruppers ord och handlingar kallas det hyckleri. Om dessa grupper skiljer sig åt etniskt och i hudfärg kallas det rasism.

En termins statsorganiserad indoktrinering i islam

islamologi

En termins indoktrinering i politiskt korrekt islamologi, 30 hp RHG 102.

Ingen kritisk eller vetenskapligt ifrågasättande kurslitteratur, över 15 år gamla böcker, attentatet 9/11 2001 studeras ur Mattias Gardells ursäktande perspektiv liksom hans debattbok om sk islamofobi, där Muslimska Brödraskapet jämförs med svensk socialdemokrati.

Professors Jan Hjärpe vars bok ingår, försvarade antisemitism i fallet med Radio Islam 1989 och hävdar att arabvärlden befinner sig i en guldålder, visar Per Ahlmark i ett inlägg.

CSN lånar ut dina skattemedel med låg ränta, studenter fördummas och förbereds inte för arbetslivet, och Stockholms universitet kan stoltsera med mångfald och tolerans.

Islamisering? Nej svensk högskoleutbildning.

Framförallt frihet. Festskrift till Lars Hedegaard 70 år

20130206_081741

Frem for alt frihed. Festskrift til Lars Hedegaard
Trykkefrihedsselskabets Bibliotek 2012

Den svenska pressens undfallenhet efter mordförsöket 5 feb 2013 på en av denna tidnings redaktörer, Lars Hedegaard, förklaras bäst med dess okunskap om vem de har att göra med. För att råda bot på detta rekommenderas läsning av den festskrift som utkom sommaren 2012 till Hedegaards 70-årsdag. Till de som hyllar Hedegaard finns danska ministrar, partiledare, internationellt kända intellektuella inklusive meningsmotståndare från hela världen och från Hedegards studietid vid Århus universitet på 1960talet.

Fokus i de 21 bidragen ligger vid yttrandefriheten och dess fiender medan ämnena varierar från bibelexeges till frikännandet av Hedegaard av danska Högsta Domstolen i april 2012. Bland bidragen finns många som ser paralleller mellan andra tiders förtryck och dagens politiska korrekthet i västvärlden, särskilt inom EU och i Skandinavien. Några historiska bidrag står ut bland de många samtida betraktelserna över islamisering, yttrandefrihet, intellektuell repression och jubilarens framgångsrika insatser sedan 1960talet med historieforskning, publicistisk och opinionsbildning i Danmark i synnerhet men även utomlands.

Kai Sørlander beskriver motsättningen mellan diktkonst och filosofi i Platons antika Grekland. Temat är välkänt och hans genomgång traditionell, men slutar i att påvisa den protestantiska kristendomens betydelse för att kunna bedriva verklig rationell analys och tillåta fri diskussion, även om sekulära ting. Hotet mot denna rationalitet är den relativism som brett ut sig och låtit samhällsfrågor behandlas som vore de upp till litterära smakomdömen.

Prästerna Søren Krarup och Jesper Langballe går i närkamp med det kristna begreppet om kärleken till sin nästa, respektive skillnaden mellan den statiska guden Allah och den kristna Guden. Bibelns ord om att älska sin Gud och sin nästa som sig själv är en uppmaning menar Krarup. I 1968 års version blev den till en lag, en regel om löneutjämning och solidaritet enligt vänsterns påbud. Att älska ett oändligt antal nya och anonyma invånare till Danmark via skattsedeln är inte meningen. Langballe visar hur Allahs lag alltid ger muslimen rätt, medan Gud tvärtom visar människans otillräcklighet och inbjuder till självkritik. Den kristne är desillusionerad om sin förmåga och behöver syndernas förlåtelse. Muslimen kan tvärtom med Allahs hjälp gå emot alla andra med svärdet i sin hand för jihad.

Katrine Vinkel Holm skriver om 1770 års danska tryckfrihetsman, Johann Friedrich Struensee (som fö skildras i svensken PO Enquists roman Livläkarens besök). Avskaffandet av censur blev kort, 3 år. Sedan fick det danska enväldet nog av de tusentals illa skrivna, uppstudsiga, ofta anonyma skrifter som hade givits ut. Folk med ”de mest ytliga kunskaper gav sig in i allt möjligt”, suckade en historiker några decennier senare. Som om de ville delta i samhällsdebatten, tänka sig.

David Gress skriver om upprinnelsen till det spanska inbördeskriget där den sedvanliga glorifieringen av vänsterns republikaner ifrågasätts. Gress hävdar att denna förenklade marxistiska tes inte räcker till för att förklara vissa historiska händelser som misskrediterar de framryckande kommunistiska och anarkistiska styrkorna. Tyvärr råder sedan 2007 yttrandefrihetsinskränkning i Spanien om inbördeskrigets orsaker, inte olikt det turkiska förbudet om utrotningen av armenier 1917-21.

Jens Gregersen skriver om en annan myt, framgångslandet Sovjetunionen, som lockade och förblindade många europeiska intellektuella under sina första decennier (i Sverige hyllades diktatorn Stalin så sent som 1947 av svenska Författarförbundet under ledning av akademiledamot Artur Lundvist). Danska författaren Karin Michaëlis resa 1934 avrapporterades i den bolsjevikvänliga liberala dagstidningen Politikken, som kunde visa upp mönsterfängelser och glada sovjetmedborgare. I nutida biografier och uppslagsverk om Michaëlis förtigs detta. Även Bent Jensens bidrag behandlar kryperi för Sovjet, t ex vid en konferens 1975 om dissidenten Andrej Sakharov.

Festskriften är obehaglig i ljuset av mordförsöket. 2013 lade danska sk anti-fascister ut Lars Hedegaard adress med en karta där hans hus var uppmärkt. ”Vi måste värna om de orädda, som hotas till livet av rasande islamister” skrev Bent Jensen och Frørup Vestergaard i bokens förord i maj 2012. Nio månader senare besköts Lars Hedegaard med två kulor vid sitt hem. Svenska journalister bör ta chansen att förstå vad som sker genom att läsa denna utmärkta skrift och agera.

Bokens motto, ”Frem for alt frihed”, är taget från britten John Miltons Areopagitica (1644), “Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties”, vars ord citerades i domstolen 24 januari 2011 av Lars Hedegaard.