Nu publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:

”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)

Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.

Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit;

Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.

Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.

De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem.

Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.

Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.

Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.

De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229.

Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.

De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.

Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”

Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.

Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör.

De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.

Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.

Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem.

Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.

Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:

”Sanningen om romer måste lyftas fram”

Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom.

Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .

Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .

Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna.

Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

På ledarplats 17 mars försöker Expressen framställa mig i dålig dager genom att kalla mig ”förre Sverigedemokraten och Avpixlat-medarbetaren Jan Sjunnesson”.

Vi kan lämna SD därhän, men jag kan inte låta bli att se hur kvällstidningen försöker blåsa liv i ett epitet som för mig är något jag är stolt över:  att ha varit skribent på Avpixlat.

Denna webbtidning vågade skriva om massinvandringens negativa konsekvenser och lögner från ansvariga såväl som medier, långt före alla andra. Mats Dagerlind var och är en arbetsam och skicklig redaktör som jag hade mycket gott samarbete med, bättre än med SDs Erik Almqvist som styrde över Samtiden.

Så nej Expressen, ni kommer ingen vart med att peka finger åt alla oss som varnade och skrev om det förräderi som de etablerade medierna teg om, se Swebbtv och min historik.

Dispatch International och Avpixlat kan  vara stolta över att de ägnade sig åt ”muck-racking journalism”, äkta grävande journalistik som innebär att man drar fram skit och då luktar det.

Jag utvecklade varför jag är stolt över att ha deltagit i den invandringskritiska debatten i antologin Priset, tillsammans med ett tiotal andra framstående skribenter.

Tids nog kommer även Expressen hylla Avpixlat och Moderaterna prisa sin medlem Eva Bergqvist som 1990 varnade för följderna av alltför generös invandring.   JMK kommer ha kurser om dissidentjournalistik inom 5 år. Willgert, Mats och Chang kommer föreläsa om hur man bygger upp folkliga nätmedier. Studieförbund och folkhögskolor kommer hänga på tio år senare.

Inom kort publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:

”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)

Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.

Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit; Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.

Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.

De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem. Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.

Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.

Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.

De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229.

Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.

De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.

Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”

Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.

Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör.

De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.

Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.

Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem. Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.

Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:
”Sanningen om romer måste lyftas fram”
Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom.

Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .

Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .

Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna.

Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/