Kategoriarkiv: Invandring

Den fega vaga censuren

debattkombo_992

De senaste dagarna har återigen en debatt om debatten försiggått i SVTs Agenda, Publicistklubben, AB och i DN. Argumenten från vänsterpartisten Ali Esbati, redaktörerna Anders Lindberg och Åsa Linderborg för att begränsa debatten till att välja ut vissa debattörer har också handlat om att vägra vissa debatter pga dess inramning, förutsättningar osv. Ett medievänsterns och den offentliga maktens problemformuleringsprivilegium som redan 1980 står sig trots författaren Lars Gustafssons tydliga skrift.

Denna meta-debatt uppstod återigen när en partiledardebatt från 2010 inleddes med frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige ?” Agenda inslaget ovan (från 14/4/2013) visade det igen. Sju partiledare sade inget bestämt men såg inga problem med invandringen, medan SD valde att konkretisera frågan. SD ansågs ha vunnit debatten eftersom själva frågeställningen hade SDs kritik av invandringspolitiken som utgångspunkt. Ali Esbati skrev då en essä där han menade att det rätta för de sju mumlande partiledarna hade varit att tiga.

Våga vägra ta debatten! – var Esbatis slagord som nu spritts till alla som inte vill ta i kontroversiella frågor. Esbati själv nämner i Agenda och i PK-debatten frågor om judarnas världsherravälde, negrers intelligens osv som exempel på debatter som försvunnit därför att vi nu vet bättre. Esbati ville istället fråga Hur mycket rasism tål Sverige ? En fråga som kan ställas, givetvis. Den kan ta sin utgångspunkt i den Timbro rapport 2012 om svenska arbetsgivares beredvillighet att anställa icke-svenskar (Sverige nr 1) och vår ökande öppenhet som visats av SOM- Institutet vid Göteborgs universitet. Eller bara debatteras, men inte med utgångspunkt att det finns rasism i Sverige, eftersom i så fall gör Ali Esbati samma tabbe som Agenda gjorde med sin utmanade fråga, genom att förutsätta att det finns stora problem och förekomst av rasism. I värsta fall vågar ingen säga någonting.

Dock finns det invandrare i Sverige medan frågan om omfattningen av rasism, och i synnerhet strukturell rasism, är en fråga som ska diskuteras men även utifrån sina utgångspunkter på samma sätt som frågan om invandringen. 2004 var denna fråga högst kontroversiell eftersom en av Mona Sahlin tillsatt utredare, sociologen Massoud Kamali, förutsatte att strukturell rasism råder i Sverige, medan andra forskare menade att det var detta faktum som utredningen skulle undersöka. Sahlin klev in, avsatte Kamalis kritiker och beställde en utredning som blev klar 2006 men som ingen vill ta i idag.

Märkligt nog verkar många debattörer idag 2013 ha glömt debaclet kring Kamali som ruskade om hela den akademiska världens forskningsfrihet och fick över 70 professorer 2004 att skriva under ett upprop mot Sahlins ingrepp i en utredning där utredare med svensk bakgrund utrensades pga deras oförmåga att förstå att strukturell rasism existerar i Sverige. Allt enligt Massoud Kamali och hans gelikar.

Detta säger dock ingenting om varför vi inte får ställa frågan om vad invandringen kostar Sverige, i betydelsen Hur mycket invandring tål Sverige ? Samma fråga ställdes nyligen av David Cameron efter påtryckningar av UKIP, vilket naturligtvis Esbati m fl håller fram som varnande exempel, även om de oftast inte hunnit längre än till Danmark och Norge för ett decennium sedan. Holland är annars ett bra exempel där invandringspolitiken lagts om efter en jobbig men öppen diskussion om invandringens konsekvenser. Invandringskritikern Geert Wilders kan dock, liksom Åsa Linderborg, inte leva utan livvakter. Övriga invandringskritiska danskar med livvakter är Lars Hedegaard, Flemming Rose, Kurt Westergaard, Naser Khader och internationellt finns många fler.

Vi svenskar måste, som Stina Dabrowski i Agenda och Janne Josefsson påpekade i PK-debatten, klara av att även diskutera frågan Hur mycket invandring tål Sverige ? Detta har sagts i decennier men fortfarande 2013 med ett invandringskritiskt riksdagsparti och öppna sociala medier utanför de traditionella redaktionella gatekeepers vill redaktörer som Anders Lindberg och Åsa Linderborg och politiker som Ali Esbati avföra denna fråga, liksom ifrågasättande av den statliga radikalfeminismens version vägen till av mäns och kvinnors lika rättigheter. Det kommer inte att gå att övertyga Esbati m fl om att deras strategi är fel, eftersom de anser, på fullt allvar, att om media tillåter invandringskritiska åsikter och debatter där utgångspunkten är annan än vad media vill ha, så kommer SD att växa. Beviset finns som sagt söderut.

Jag tror de har rätt men SD och andra kritiker av invandring och feminism innanför och utanför de övriga partierna kommer att växa oavsett vilka debatter Esbati m fl vägrar ta. Privilegiet att styra svenskarnas åsikter har gått dem ur händerna och nu slåss de med de sista medlen, de moraliska, misstänksamma, själsliga, mellanmänskliga. Även om teknik och sammanhang finns där vi kan uttrycka skepsis i de frågor vi tvivlar ska de få oss att censurera oss själva, att se ned på oss och fråga oss om vi verkligen inte är rasister som känner och tycker sådär. Fula grepp men de fungerar. Kyrkan har i sekler uppövat bikten, bekännelsen, självhatet och att misstro vad vi ser och hör. Renässansen och reformationen räddade oss till viss del men vi faller lätt ned i konformt tankeförtryck och slavmentalitet. Cynikern Diogenes och Nietzsches skratt kan väcka oss igen om vi vågar lita på våra sinnen.

Linderborgs, Lindbergs och Esbatis makt är fortfarande stor och de styr med en oklarhet som inte står kontrollsamhällets mekanismer efter. Medborgaren ska veta att han/hon alltid kan påräkna skäll för fel attityd, men det finns ingen lista på vad som är otillåtet. Lindberg m fl bara antyder vad som inte får sägas högt. Han skriver:

”Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar”.

Om dessa kloka redaktörer och statssekretare (omedvetet?) hyser förakt (sparkar nedåt) och är fördomsfulla, vad är då inte vi stackare som lyssnar och skäms för att hysa tvivel om sakernas tillstånd? Vi får inte veta exakt men ges lite vägledning av Aftonbladet. Resten ska man räkna ut själv. LO m fl har i och för sig startat åsiktsregistering och kampanjer för att visa tydligare men annars är censuren feg och vag. Vi är alltid skyldiga och kan alltid brännmärkas offentligt. För vad vet vi inte eftersom anklagelserna växlar. Bättre med vaga skuldbelägganden som kan användas godtyckligt. Dock ges ibland listor.

Idag 16/4/2013 berättar DNs Erik Helmerson hur vissa internetbokhandlar fått påpekanden om litteratur som kan uppmana till brott och bett om en lista:
” Konfronterad med dessa graverande uppgifter gjorde Henrik Palmquist, e-boksansvarig på Bokia, en kungspudel deluxe:
-Finns det något som uppmuntrar till brott eller som är olagligt så skulle det ju vara en fördel om vi tog bort det så fort som möjligt. Om det är böcker som uppmanar till rent kriminella handlingar så är det ju inget man kan stå bakom. Så vi ska titta på det. Jag hoppas att vi ska få en lista av dig sedan också, så vi kan kika på det där”, svarade han.”

Ja, vi alla kan väl få en lista från Esbati, Lindberg och Linderborg så vi också vet vad vi ska undvika.

Om vi återgår till ordväxlingen mellan Ali Esbati och Stina Dabrowski, både i Agenda och på PK, så uppmanar hon honom att ge exempel på debatter som man inte kan föra idag. Han tar upp en något märklig fråga, somaliers intelligens, som Åsa Linderborg sekunderar. Visst, det låter rasistiskt och har så framställts antar jag på bloggar och webbar av rasistiska individer och grupper. Men om vi, som Janne Josefsson föreslog i Agenda, även diskuterar detta kan vi kanske åtminstone teoretiskt klara oss förbi den rasistiska fällan, även om den finns där.

Somalier har mycket kort skolgång. 60% av de som kommer hit beräknas ha max gymnasieskola, troligen mindre. Samma förhållande hade vi i Sverige vid förra sekelskiftet. Arbetarrörelsen och liberaler kämpade för en bättre och längre skolgång, medan högern ansåg begåvning vara medfött. Under 1900talet infördes realskola, fortsättningsskola, enhetsskola och till sist grundskola och näst intill obligatoriskt gymnasium. Intelligenstest på värnpliktiga visade en stadig förbättring jämsides skolgången.

Om vi går tillbaka till de somalier som kommer hit och sätter ett test i händerna på dem kommer de visa sig ligga väsentligt under jämnårig skolelev här. Men med skolgång kommer resultaten höjas liksom de gjort för oss och resten av världens skolelever som testats. En annan fråga är vilken intelligens man mäter. Skulle en jämnårig svensk skolelev fara till Somalia och göra ett test på flora och fauna, språk och kultur där, skulle denne givetvis ligga i den somaliska bottenklassen.

En relevant fråga om intelligenstest berör vad som mäts och hur samhällsbundet det är. Den diskussionen skulle starta om vi diskuterade detta öppet och tog in aspekter från sociala och kulturella aspekter på intelligens, vilket gjorts i väst oupphörligen sedan 1960talet och som brukar tas upp när Högskoleprovet görs varje vår. Hela idén om att ett socio-kulturellt perspektiv på lärande i själva verket gynnar debatten om folkslag och intelligens verkar inte ha slagit Esbati m fl som ryggar tillbaka inför alla slags resonemang av ovanstående slag. I Ukraina på 1930talet utvecklade de marxistiska psykologerna Alex Luria och Lev Vygotskij undersökningar som just visade hur kulturbunden intelligens kan vara och vad skolgång inklusive skilda intellektuella redskap och sammanhang, kan betyda.

Inget av detta minskar människovärdet hos somalier eller svenskar eller somalie-svenskar eller andra människor. Men detta värde är något annat än intelligens mätt i ett test upprättat inom en västerländsk kontext, likväl åtskilt från den intelligens kommen ur en herdes förhör om betesmarker och djur i Somalia. Om vi tror att alla människor oavsett ålder och ursprung är lika intelligenta, förstått som mätt i IQ test efter nio eller tolv skolår har vi fel. Däremot kan alla, efter förmåga och läggning, utvecklas vilket inte innebär någon slags rasism, tvärtom.

Om vi ansåg en nyanländ somalier lika intelligent som alla arbetande välutbildade innevånare i västvärlden, i den mening som mäts i test och som visas i kompetens i ett professionellt yrke i västvärlden t ex som kulturredaktör på Aftonbladet, kan ju denna person ta Åsa Linderborgs och Anders Lindbergs jobb direkt efter ankomst till Arlanda. Med deras eget resonemang skulle deras troliga bestämda men oändligt ursäktande avvisande kunna tolkas som rasism. Somaliern är lika intelligent som de och varför ska han/han inte kunna utföra deras arbetsuppgifter, trots ingen skolgång men oklanderligt handhavande av hjordar och familjer i Somalia?

Situationen att inte klart diskutera detta blir absurd och detta inser inte bara Dabrowski och Josefsson utan alla de som lyssnar, läser, skriver och skakar på huvudet när censurivrarna går vilse.

Tyvärr stannar inte deras avsaknad av förståelse av skillnader här. Ofta finner man att anti-rasister även vill hävda att alla folkgrupper är lika rent biologiskt. Dvs att vi alla är människor i någon slags abstrakt betydelse som ska leda till rättvisa och respekt, vilket naturligtvis är sant. Men att det finns kroppsliga skillnader förtigs med detta. Att nordeuropéer kan smälta mjölkprotein bättre än andra är välkänt och inte så farligt att diskutera, men skillnaden finns där. Värre är dosering av läkemedel.

Efter medborgarrättskampen i USA skedde vid sjukhus och läkarmottagningar under 1970talet en utjämning av medicinering till vita som svarta eftersom alla skulle behandlas lika. Efter en generation med stigande problem och protester från svarta läkare och familjer kunde doseringarna återställas till de skilda värden som rått innan den viktiga politiska kampen för rättvisa. Filosofen Dan Egonssons Om det politiskt korrekta tar upp detta.

Kvinnors rätt till särskild behandling av t ex hjärtsjukdomar vars diagnos och bot utvecklats med män som undersökningspopulation är möjlig och önskvärd att debattera, inte minst av klarsynta feminister. Men att vissa folkslag skulle behöva andra insatser verkar fortfarande kontroversiellt, som när folk med mörk hud bör vistas mer i solen än de med ljus hud. Tyvärr har deras uppväxt i varma länder format dem att undvika solen, vilket är adekvat i Somalia men inte i Sverige. De som bör vara ute mest på skolgården är minst uppfostrade i friluftsliv och utevistelse i sol.

* * *

Den enkla uppdelningen i fördomsfulla svenskar och utsatta invandrare är sedan länge förbi. Vi vet att rasism och främlingsfientlighet frodas bland infödda såväl som bland skilda invandrargrupper. Att ständigt torgföra en förenklad förståelse av rasism som Gellert Tamas och Malin Ullgren gör idag (17/4/2013) i DN är exakt de uttryck för förlorade problemformuleringsprivilgerier och makt jag skrivit om ovan. De kan inte annat.

Avslutningsvis vill jag citera journalisten och författaren Lena Anderssons ord från PK-debatten. ”Debattera inte debatten, debattera!”

Annonser

Eländets ekonomi alla bör känna till

Papperslösa

Eller hur det kommer sig att du borde sluta arbeta.

Nu ska vi se om vi förstår hur regeringen i mars 2013 tänkt om de som kommit hit olovandes och är i behov av vård, inte bara akut utan även annan vård som inte kan anstå. Människor som utan tillstånd vistas i landet, dvs illegala utlänningar/irreguljära migranter/papperslösa (förutom de asylsökande som vistas här lagligt) ska erbjudas fri akut tandvård och annan vård (förutom 50 kr patientavgift).

” Av förordningen om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar följer att asylsökande ska betala 50 kronor för läkarvård och 25 kronor för annan sjukvårdande behandling. Förebyggande barna- och mödravård och förlossningsvård är avgiftsfri. För sjukresor utgår en avgift med högst 40 kronor och för ett receptskrivet läkemedel ska en avgift utgå med högst 50 kronor.” S. 47
Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Prop. 2012/13:109

Svenska medborgare som arbetat och betalat skatt i hela sitt liv får punga ut med tusentals kronor för samma behandlingar. Om alliansregeringen och miljöpartiet får igenom detta förslag, vilket de tyvärr kommer få med S och V stöd i riksdagen, så kommer folk bli än mer förbannade än de är nu. Vän av ordning kanske tror att vi bara följer FN regler men varje land har full rätt att begränsa vård till de som har rätt att vistas i landet, t ex asylsökande som ej fått avslag, de med uppehållstillstånd m fl. Att regeringen och MP genomdriver detta och än mer oklar invandring ändå är illa. Men det finns värre saker.

ARBETE LÖNAR SIG INTE
Vad som är än värre är att pensionärer inte får ut mer i pension än bidragsmottagare. En socionom som arbetat i 40 år berättade för Göteborgs-Posten i april 2012 att hon inte fick ut mer än sina klienter som inte arbetat utan tagit emot bidrag.
Eftersom utlandsföddas andel som mottagare av ekonomiskt bistånd är väsentligt större än infödda, är det inte fel att hävda att en inrest med tillstånd som inte arbetat får vid 65 år lika mycket i ersättning som en som arbetat. Trist att påpeka detta och jag önskar att fakta inte var så uppenbara men tyvärr är detta sanningen. Fakta i sig kan leda till misstänksamhet och förakt för utlandsfödda men att tiga om det gör saken värre.

Kvinnan i exemplet hade varit hemma några år med småbarn och gått i pension vid 63 år men inget av detta är märkligt och hennes ställning som högutbildad socionom är snarare medelklass. Hon hade alltså lika gärna kunnat stanna hemma och tagit emot bidrag, naturligtvis med hänsyn till arbetsmarknadens förfogande och enligt socialtjänstlagen vilka alla bidragstagare måste respektera. Kanske alla arbetande ska stanna hemma och ta emot bidrag för någon skillnad lär det inte bli mot de som väljer att slita ut sig, särskilt lågbetalda kvinnor i offentlig sektor.

SOCIALA AVGIFTER, INTE INDIVIDUELLA
En vanlig svensk löntagare får ut cirka 35 % av den lönesumma han/hon drar in till sin arbetsgivare. Resten går till skatt, sociala avgifter och moms. Dricker man alkohol, brukar tobak och kör bil tillkommer punktskatter men i stort sett försvinner2 /3 av din lön till obligatoriska avgifter och skatter. Du kan inte avsäga dig kollektivavtal även om du inte är medlem och varje arbetsgivare måste betala in dina sociala avgifter/arbetsgivaravgifter. Av dessa utgör ¼ ren skatt, den sk allmänna löneavgiften. Finansminister Anders Borg höjde den 2007 och nu är den på 9 % på din lönesumma. Den går rätt in i statsbudgeten och är inte kopplad till några sociala förmåner.

Inte heller de övriga sociala avgifterna är kopplade till dina individuella förmåner utan staten kan höja eller sänka ersättningar alltefter läge. Hade du haft kontroll över dessa avgifter och skrivit under ett avtal med t ex försäkrings-eller hälsovårdsbolag hade du kunnat gå till civilrättslig domstol om du ansåg att de inte betalat ut vad ni kommit överens om. Icke så med Statens Pensionsverk, Försäkringskassan osv.

Men visst kan man flytta runt sina pengar lite, även om de är få. Nationalekonomen Andreas Bergh tror att vi kommer se fler flexibla lösningar i dessa avgifter framöver, vilket vore välkommet. Sjukförsäkringen kan t ex vara kort men hög eller längre och liten alltefter önskemål, som delvis skett med premiepensionsdelen. PPM är dock inte populärt men dagens pensionssystem med dess bistra framtid är knappast det heller.

SVENSKAR OCH UTLANDSFÖDDA ARBETAR MINDRE
Eländet verkar inte ta slut om vi ser till siffror över arbetade timmar. Om de utlandsfödda kunde öka sin andel arbetade timmar tror många att situationen skulle förbättras men tyvärr räcker det inte. Invandrare som arbetar får jobb för att svenskar börjar arbeta senare och slutar tidigare. Totalt sett sjunker alltså andelen arbetade timmar i landet.

Ekonomen Jan Tullberg:
”Vi har alltså inte haft en brist på arbetskraft utan invandrarna har beretts plats på arbetsmarknaden genom att svenskar börjat arbeta senare och slutat tidigare./…/
En lägre förvärvsbenägenhet bland invandrare än bland svenskar är alltså inte det enda problemet. Att sysselsättningen är lägre bland invandrare står inte i motsättning till att den sjunker bland svenskar, utan båda dessa faktorer slår naturligtvis på genomsnittlig materiell standard. Invandringen har bidragit till att förvärvsverksamheten minskat bland svenskar och vi avlägsnar oss alltmer från den fulla sysselsättning som de flesta bekänner sig till som vision.”

S. 54- 55, Ekonomisk Debatt, årgång 39, nr 1. 2011

Se även inlägg och bok Invandring och mörkläggning av KO Arnstberg och Gunnar Sandelin.

Jag önskar att alla kunde tala mer om dessa strukturella problem i vår ekonomi. Vi betalar in så otroligt mycket med världens nästa högsta skattetryck, men får ut så litet. Samtidigt bjuder vi på förmåner som få andra länder anser sig ha råd med. Eländes elände.

Medborgarskap och förmåner

medb

Vår välfärdsstat locker många. En minoritet har flyktingskäl enligt FNs konventioner, ca 10 %, meden de flesta kommer in pga andra skäl. Den största andelen är anhöriginvandring, inte sällan till nya parförhållanden. Allt detta brukar påtalas av Merit Wager, Gunnar Sandelin m fl så jag tänker inte upprepa fakta och argument för detta här, se länkar nedan.

Vad diskussionen om invandring bör handla om är principiella ställningstaganden. Tino Sanandaji har nyligen försökt argumentera för att medborgare i ett land har rätt till sina förmåner på ett äganderättsligt sätt. Ingen kan frånta oss medborgare detta men vi kan utsträcka den rätten till andra, om vi vill. Till asylssökande som väntar på beslut, till tiggare från EU länder, till sk papperslösa (illegala utlänningar) och till de personer som för tillfället befinner sig i landet. Sjukvård, akut eller inte, ekonomiskt understöd, skolgång osv. Allt detta kan vi medborgare besluta att andra ska kunna ta del av, men vi kan också inskränka dem rätten.

Vi skulle, som Philippe LeGrain föreslog det svenska Globaliseringrådet 2008, dela upp invandrare i kvot- och konventionsflyktingar med rätt till understöd medan övriga får arbeta för sitt uppehälle. Det skulle medföra slitningar men knappast värre än idag. FN tar ju ut de flyktingar som vi tar emot så den processen sker inte på Migrationsverket.

Vi kan vidare förenkla regelverket så att enbart svenska medborgare (och de flyktingar som beviljats enligt FN rätt till uppehållstillstånd) har rätt till alla förmåner i landet, dvs skolgång, hälsovård, bidrag till föräldrar och barn etc. Med detta skulle ett incitament att bli medborgare kraftigt förstärkas. De som tar sig hit får skäl att finna jobb för att kvalificera sig under de fyra år de behöver vara här. Utökar man krav på medborgarskap till att även klara av svenska och omfatta värderingar som vi vill främja, t ex efter Hollands medborgarskapsmodell, så finns ytterligare skäl att integrera sig snabbt i landet. David Camerons uppstramning av förmåner för invandrare till Storbrittannien pekar i samma riktning. Naturvligtvis för akutvård undantas men inget mer.

Enkelt budskap:
Kom hit men klara dig själv. Efter fyra år får du samma villkor som andra medborgare, dvs vi vet att du är att lita på och vill bidra till Sverige.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Boken om Sara Sarasvati i New Delhi och Stockholm år 2020

Resume av berättelsen Sara Sarasvati. An Indo-Swedish story, en kommande kort thriller på engelska av Jan Sjunnesson (English below).

År 2020, New Delhi
Sarasvati Andersson Pillay får besked om att hennes far, svensken Bo Andersson, är död. Hennes mor, rektor Vimala, lever ensam med henne och sin far i en fin stadsdel i New Delhi. Vimalas mor var en fri och stark muslim från fd indiska Pakistan och hennes far hinduisk affärsman från södra Indien. Vimala blev oplanerat gravid och födde dottern ensam 2000 i New Delhi. Sarasvati har sett sin far 2-3 gånger men aldrig varit i Sverige. Vid ambassadbesök efter dödsbeskedet i New Delhi får hon veta att fadern blivit mördad i ett politiskt attentat.

2020, Stockholm
Hon far ensam till Stockholm och Uppsala domkyrka för begravning dit även drottning Viktoria anländer. Bo Anderssons död har väckt stor uppmärksamhet i Sverige och hovet vill hedra en riksdagsledamots död, liksom Viktoria gjorde 2002 när Fadime Sanhindal sköts av sin far. Vid begravningen träffar Sara (som hon kallar sig i Sverige) sin fars advokat, Lars Berg, sin okända halvbror Anders och en gammal KTH professor, Erik Karlsson. Hon blir övertalad att flytta till Stockholm för att studera till bergsingenjör vid KTH vilket hon gör, 20 år gammal med bra betyg från sin mammas skola i New Delhi, fast hon egentligen vill bli humanist. Svenskarna Erik Karlsson och Bo Andersson var i Indien redan 2013 för att rekrytera indiska ingenjörsstudenter utan framgång men 2020 flyttar alltså en blivande ingenjör från Indien till Sverige, Sara Sarasvati Andersson Pillay.

Hon flyttar till Kista i en studentlägenhet tillsammans med en indonesisk bergsingenjörsstudent, Mawar. Sin bror Anders beter sig konstigt tycker hon, är 35 år, arbetslös utan avslutade gymnasiestudier, läser genusvetenskap på universitetet och bor i ett kollektiv i Högdalen. Han far runt med ett muslimskt fotbollslag i Husby och engagerar sig i anti-rasistiska demonstrationer tillsammans med dem. Sara förstår att far och son inte gick ihop pga deras skilda politiska åsikter.
Mer avslöjas inte här-

Synopsis of Sara Sarasvati by Jan Sjunnesson

The book is set in 2020 in Delhi and Stockholm. A girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s stance against immigration policy and in his aborting a terrorist attack in 2013. She is persuaded to start study engineering there. She leaves Delhi where she stays with her grandfather and mother.
While in Sweden, she learns more about her father’s life and his murder, her half-brother but leaves her studies after feeling threatened by him.

The book is about how a bright Indo-Swedish girl gets caught up in a political plot of terrorism and counter-terrorism, which bears hard on her. Statue of Liberty is attacked 2017 by nuclear weapons adrift from Pakistan and Iran, now failed states. Norway has become a safe haven for Pakistan militants who use Oslo to attack New Delhi in 2018, which makes India more interested in keeping close watch over Sweden. A centre- right and left government is replaced by a centre-nationalist government after the assassination, headed by a Swedish- Kurdish woman as leader of the nationalist Sweden Democratic Party.

There is no other story like this with such details of life in Delhi and Stockholm in the near future, combined with a story of how religious intolerance and fear in a world in 2020 creeps into lives in all countries. The pace is quite fast in ten chapters of 150 pages.

Chapter 1 (draft april 2013)

Chapter ek

1
When Sara Andersson walks down the stairs she is irritated. Being disturbed in school work with Chacha is always annoying. Especially with math. A messenger has come to the door and the maid has let him into the drawing room, which is cooler. Sara smiles and greets him but the man looks strange and just nods. She bids him to sit down which he does after some protests.

In the silence only the boys playing cricket in the park is heard. Sara stares into the dark eyes of the dark man from the embassy of Sweden in Delhi. He opens an envelope, hands slightly shaking and starts to read in poor English.

-Dear Madame Endersson. We regret the sad news that this letter brings to you. Your father Mister Boo Endersson of Opsala, Suweeden, has quickly passed away. His funeral will be held soon. Please contact us immediately for further details. Our sincere condolences to you and your mother. Consular officer R.V. Singh.

The kind old tutor Chacha-ji enters the room just when Sara lets out a load cry. Chacha runs to her and kneels by her side. The messenger looks bewildered. He looks at the two and excuses himself, leaving the note on the sofa table where two cups of chai has been brought by Najju, the maid.

-Sara, what is it? Tell me, Chacha asks.

She leans forward and reads the note to him. The time from when the man first read it to her and now seems endless. She understood it immediately and now it is a fact. Chacha leans back and Sara gives him the paper. The silence is broken by dishes being washed in the small kitchen but Sara and Chacha can almost hear these washing as thunder. A message of death and sorrow.

-You must contact the embassy, he says. He puts his arm around her back and strokes her gently.

She nods with wet eyes. Her light green dupatta is useful when soaking her tears. The room seems full of wet salty water from her eyes and she is still in shock when she cries out that she did not know, did not know, did not know what had happened. Chacha sits with her silently for five minutes and hears her questions about the death of her father. She tries to make an effort to stand up but cannot.

The evening has come suddenly she feels and shivers in the warm house. How can such tragic news be brought by a simple errand boy she thinks but realises that the form of the horrible content cannot be blamed. Embassies have many citizens’ affairs to consider and why should she have the ambassador visiting her for bring the sad news of her father in Sweden, someone she has only seen twice ?

Chacha stays with her until her mother Vimala comes home. The house is suddenly full of people. Sara has no idea from where they came. Relatives, neighbours, acquaintances, classmates and children. Their colony at central Jor Bagh has a way of keeping together at times like this, usually at burglaries and holiday festivities. And deaths.

-Sara, you must not do anything. Just rest. The details will be known tomorrow, everybody tells her. They look sad and yet try to give her smiles.

Her mother Vimala is upset and cries more than Sara ever though she could. Single mother taking care of her and her own father. Vimala has told granddad Thatha of the sad news but the old man did not seem to understand. He was dozing in his room when Sara yelled and his wits were slipping already. By the time the house was full, Thatha Prakash had come out to greet everyone, looking happy to see all of them. He had still not gotten the news when Sara told him separately in her room. He had to be pushed into her room where never been alone with her since she was eight. The room is cluttered with her books and clothes and the two of them stand just inside the closed door. An AC is letting some cool air making them less hot but still weary and confused.

-Thatha, my father, my Tantai Bo in Sweden, has died.

She says it slowly again in Hindi, then in Tamil.

-Iranta Bo. En tantrai irantu.

Her grandfather stands still close to her and nodded. He cannot speak Hindi well but use the professional English he was used to from office.

-My regrets. My dear and sad regrets to you, my Sara chellam.

He breaks into tears and holds her. She tells him that she has no idea how and when he died, but at age 60 he must not be exempted from death. He looks at her. Grief strikes his face and he says.

-Sari sari. That is true, chellam. That is true. Kala will come to us, at our time. But why now?

He shakes his head and leaves the room. Sara closes the wooden door. Her bed which she would like to rest on at any other time but now seems so useless. Why all this middle-class Indian comfort with mirror covered pillow covers in beautiful Rajasthani patterns? Why having all and not her father alive, even if far away? She stands inside, thinking deeply about him and feeling breathless until someone knocks on the door.

-Sara, come out. Thatha and I are having some paratha and subji. We have plenty for all too.

Her mother thinks that food is especially useful at making people less nervous. On occasions like this, she is at her best, making small plates with flatbreads and cooked vegetables.
Sara steps out of her room into a house full of chatting women and some silent men. Children are running around but not as fast as usual. They know that something sad or evil has taken the spirit out of such cozy gathering but they cannot be still for very long.

She sits by the sofa table, between two female neighbours. Their large bodies press onto her slender thighs and chest. One of them speaks without ever making a pause. She asks for the details that no one knows, about her father’s occupation, age, family and whereabouts. Sara looks at her and gives out as little information as possible, which is about all she knows about him. The other woman leans over and hugs her. Sara’s aunt Velama Thankachi calls but is stuck in Gurgaon on the faulty yellow metro line. Sara’s uncle Prakash Junior is on duty in Mumbai and cannot respond from calls coming from all concerned people using their mobiles to reach him with the sad news.
The chatter goes on until midnight. Sara is exhausted and so is her mother. Najju, the Nepali maid who fell alsleep on a mat in the kitchen, is awake now. She has little knowledge of what is going on as her understanding of Hindi is still little. Dishes are collected quickly and loudly. Vimala and Sara walk upstairs to their respective bedrooms but none of them can really sleep alone after this strange evening.

-Come here, my chellam, Vimala says. Come to me and let’s not be alone. I have left you too much alone I know.

-No no. No. You are the best mother and only mother I have, Sara says while she walks behind her.

Daugther and mother speak until three in the morning. About Bo Andersson, about her, Saraswati Andersson Pillay and how to get to the Swedish embassy in Chanakyapuri in time before school starts for both of them. Sara wonders how her mother can talk of taxi cabs and drivers at a time like this and in the middle of the night but does not comment. Vimala continues until she does not get any reactions from Sara beside her under a bed sheet. Time, Kala, has come to the Pillay family in Delhi.

2
Morning chai and chapatis. Vimala calls her school in Defence Colony nearby and tells the school secretary that she will be busy with a private matter all day but can be reached on mobile. She chews her chapatis slowly, dips them in yogurt and pickles before the pieces go into her mouth. Sara is taking a morning shower in her bathroom. Vimala is done with her morning preparations before Sara as always.

Even if this is an exceptional day visiting the diplomatic enclave for serious matters, she behaves almost as if she was going to her school office. Getting up early and having a good breakfast after a morning walk has been her routine since 15 years back. This morning she did not take the usual walk in Lodi Gardens. She can hear Taashi, the neighbour Gurcharan Das’ dog, barking outside in the court yard, strotting ahead of his master balancing a stick between his teeth as usual.

-Sara, we must try to get there early. I call for a cab at 8.30, ok ?

Sara responds affirmatively with a grin coming out from her bath. Yes, to force the crowds at the Swedish Embassy in the diplomatic enclave at Chanakyapuri needs time, patience and plenty of water bottles. Vimala lays down two in her large purse, a proper principal’s purse, along with their passports and birth certificates.

-Don’t forget the letter, Sara exclaims, while they run down the stairs to the cab waiting at Jor Bagh Colony Road.

Her mother smiles and pats her purse. The two tired women greet Kumar, the familiar driver cosen for the day, and get into the cab. No AC needed yet with only 18 degrees in cool late February. Half an hour later across south Delhi they reach the embassy. The driver asks if he should wait.

-Yes, but you can go and eat something, says Vimala and give Kumar 400 rupees.

He looks a bit disappointed but trots away to his car and steers away to his usual dhaba. Vimala tells him that they need him for at least four hours so there is enough time for a break with some sleep in the car after an early lunch.
When Sara and Vimala tell the gate officer in charge who they are, someone from the consular section walks out and bid them in and they enter quickly. The male consular officer is not Swedish but not Indian either, Sara thinks. Vimala just looks sad and anxious as they are shown to some sofa chairs in the waiting room.

-You wait here until we will come for you, the consular officer says. It may take some time.

Vimala nods. Sara fiddles with her long dark hair. They prepare for a long waiting time. But after just 20 minutes the officer comes back. His hair is light brown like Swedes have theirs, but his black moustache is definitely Indian looking. He walks them into a separate section at the embassy where they need to force a security door. A tall Swedish man comes to greet them with a small smile. He gestures towards a large room with high ceilings and textile decorations.

-Hello, Madame Pillay and Miss Andersson Pillay. I am Henry Johansson, the acting ambassador for Sweden to India. Please sit down.

The consular officer closes the doors behind them and the three are alone in a large beautiful room with Scandinavian designed tables, textile drapers and carpets. Minimal effort, maximum effect.

-I am deeply moved by the passing away of your father and your partner, the ambassador starts, directing his face towards Sara but also to Vimala.

The two women remain silent. Sara gestures with her hands powerlessly. Her eyes water and Vimala hands her a small white handkerchief. The table feels immense. Thick Nordic pine trees weigh under her elbows as she cries slowly. Vimala is more collected.

-Yes, we are very sad. Very sad indeed. This has never happened before . . .So unexpected.

Her words sound so stupid to hear she notices but cannot stop now. She enters into a long explanation of their relationship, of Bo the Swede she met, and of Sara, their daughter. The ambassador listens for a few minutes before he finds a small pause and says.

-Of course. I understand that your ties was nothing like a marriage. But I am here to explain some circumstances around his death that you need to know and understand.

Sara and Vimala stare with their mouths half opened. The ambassador starts by explaining his own presence as it is not customary for ambassadors to receive visitors related to the deaths of Swedes to their Indian relatives. They look even more puzzled. He pauses, looks them straight into their eyes and takes a deep breath.

-Bo Andersson was a man of great integrity and courage. He was not well liked by all people due to his views and political affiliations. A man like Bo had enemies. Until recently I had no idea how many, but the security service in Sweden has now briefed me about his death and I am more sad now than before to have tell you that he was killed.

-His enemies did not want him alive for ideological and political reasons.

Vimala lets out a loud cry while Sara buries her face in her hands. The ambassador who has given similar stark messages before in similar occasions do not make much of a pause before his next line.

-He was a 60 year old bachelor, a senior government offical in calm Sweden. But he was not just that, as he was a member of our parliament. A controversial position that made people outside parliament angry, mad, and yes violent. His attackers were not just one person but a group of activists. Bo knew of them, as did some other politicians and the secret service.

The ambassador explains that the night Bo was killed he had been to a meeting. Security guards had followed him from his office to his car. Central Stockholm is usually much spared from terrorism. The guards had not been careful enough to see a van sliding up close to Bo’s car, smashing his window and pulling him out before he had put his seat belt on. The van drove off, leaving guards with no clues. The next morning Bo was found outside an industrial dump north of Märsta suburb. Neck slain, knifed stomach, groin smashed. This was done the day before yesterday. Last night an Islamist group called Hizb Suedi ut- Islam was blamed for killing Bo Andersson.

Vimala hears the voice, deep and touched. Her hands tap on the table cloth. Sara thinks of her father, now dead. His neck open with blood, veins, vocal cords, his voice silenced. She knew him as a controversial figure in Sweden and had seen him once of twice mentioned on BBC, which had made her proud but now she was mostly confused. She rests her arms in her lap and tries to make questions to the ambassador who looks stressed. He looks at her but does not smile or give any response to her inquiring gaze.

-Why? How could they be so stupid? And cruel. I do not understand politics at all but to die for or kill for politics seems . . .

Sara jolts back in her chair, arms fly around and tears run down her cheeks. Vimala holds her in her arms and the ambassador waits until Sara has cried herself dry and pale.

-What I am here for is to tell you to be careful and to be prepared for much media attention. Bo’s death will be known outside Sweden and there are similar groups on both sides here in India that take any excuse for retaliation. You know what I mean .

Vimala and Sara nod. Pakistan and India had the last year exchanged a short war in Kashmir at the Line Of Control which did not end until US stepped in, this time openly. Delhi had many violent fundamentalist groups that could make Sara’s and Vimala’s cozy lives in Jor Bagh a nightmare if they were drawn into the frontlines between violent Muslims and violent Hindus.

The ambassador explains that he could not say more for security reasons but there was no reason for panic. Just pay attention, inform their security at the colony and maybe have a guard for some time.

-I wanted inform you two as you are related to a Swedish citizen even though none of you are citizens. The funeral should be soon and if you go, please inform us about the travel details. Here is the number to our security officer, he says and gives Vimala a card.

-If you may excuse me, I am about to leave for Chennai in a bit. I am very very sorry having to tell you this. Even though I never met Bo Andersson, I had and still have the deepest respect for him and his courage. He was an exceptional man and such people make exceptional enemies and become sometimes victims.

Sara and Vimala rise and leave with the ambassador walking ahead of them. The two women are exhausted from hearing of the murder. A woman takes care of them and gets them some coffee in a separate room before they start to think about getting on with the daily life in Delhi. Sara asks Vimala if she thinks it is dangerous to go with their regular driver now. Vimala shakes her head. Of course they can go with Kumar. No problem.
Vimala calls the driver. He will be there in 15 minutes, which by now is noon and in 25 degrees. They stay inside the embassy, talking in low voices, shocked. Not until a man from the gate comes to tell them that a cab driver is waiting for them do they rise from the swanky Swedish designed chairs.

In the ride back they pass many embassies with tight security gates, which they notice with new eyes. Kumar has to drive around the American embassy at Shantipath in a wide circle before he can get out. The car is stopped once by guards at the Arab Culture Centre opposite the US embassy, but Kumar manages to get on quickly. Sara has no patience with any delays but Vimala calms her down.

-Tell me Amma, tell me. What shall we do? I don’t know. I can’t think. Awful. Horrible.

Sara cries in the back of the little car. Kumar checks her in the rear mirror but does not let out a word or make her know that he has seen her tears. Vimala just sits with her arm around Sara until they reach Jor Bagh. Suddenly all has been questioned. Their lives there, Bo’s life in Sweden. Their life in upper middle class Jor Bagh could be caught between rivalling violent groups. Is that what the ambassador meant? Vimala cannot make up her mind as they climb the stairs to their flat on second floor. Sara looks more scared than Vimala but they do not say anything until they are alone. Not even Thatha can be present when Vimala make inquiries for the best security among her neighbours.

He mutters while they sit in Vimala’s bedroom and make calls and calls, Sara surfing the net over and over again, reading reviews of security outfits as Vimala mentions them to her. Velama Thankachi, Vimala’s little sister in Gurgaon, south of Delhi, is the most reliable source of household responsibilities, as she stays at home in a well-guarded high rise building there with many security contacts. Vimala talks with her for a long time about the death and Sara and Sweden. Thankachi will visit tomorrow. The Pillay house of death has had so many visitors that Vimala tried to avoid the young aunt Thankachi Velama to see her niece Sara but of course that is impossible. Death of a father ever so distant must be cured by family. A murder even more.
Grandfather Thatha is surprised as they mention the violent death of his daughter’s foreign and vacant partner, who he never had met. He asks Sara about her feelings but does not get an answer he is satisfied with and walks slowly back into his room. Sara is his favourite grandchild yet also unknown to him. Foreign. Videsi. Veḷinaṭṭu. His blood and some stranger’s blood mixed. Thatha rests and the women continue as if there was an imminent threat to their lives outside.

3
Two days later Sara gets a call on her mobile while out on town in a auto rickshaw with Krishna. They stop by a café and walk in to get away from all noise. They are not a couple but like each other and especially now in her distress, he helps her a lot. The call is from the Swedish embassy and informs her about the funeral in the coming weeks. An express notice will be sent her residence this afternoon with all details.

-Thank you madam, Sara replies, is there anything one should wear at Swedish funerals ?

The consular person on the other end of the mobile phone line says that dark colours, black is worn but being Indian nobody would be disturbed if she does not know Swedish traditions and customs. Sara sits down with Krishna who has heard the word funeral.

-What ? They have a funeral now? He died fours days ago, he says with some emotion not well hidden beneath his accusative voice.

-Don’t ask me, premi. Swedes are not so strange but they have maybe some cold in the ground that makes it hard for them to dig so quickly and bury people.

They drink their coffees, discussing the Indian tradition of immediate cremation and agree that climate may be the cause for waiting so long in Scandinavia.

-The funeral will be in two weeks. That makes him dead there for almost three weeks, Sara says out load.

Krishna silences her with a quick hug. Some couples and singles look bewildered at them but leave their sometimes loud discussion of funerals and corpses unmentioned.

-I definitely want to go, Sara says. I am not afraid to fly and have no entrances exams for a month. Amma must come though. I can’t go to Sweden alone.

Krishna leans back and smiles. She looks at him and says that however much she likes him, he cannot come with her. He smiles again. They realize how close they have been drawn to each other the last days when the terrible news of her father’s assassination was spread even to India.

Sara carried for a few days the small news item, labelled “Controversial Swedish politician killed” in Times of India the day after the embassy visit. She tries to not read it again but reads it again for Krishna:
“Bo Andersson, age 60, died in an attack in central Stockholm, Sweden on February 26, 2020. He was pulled into a passing van from his car and killed outside the city. The motive seems to be related to his controversial views on immigration and Islam, which made him similar to the Dutch politician Geert Wilders, killed 2015 by Islamists in Amsterdam. A Muslim group is blamed but a police investigation is still in process”. REUTERS-AP-PTI

Krishna looks at her and she is pale under her brown skin. Her slightly brownish hair is unkept and her eyes flicker. He holds her arms, one hand around each forearm, pulling them gently towards each other. The café is jostling with gossip, students munching on cakes, wireless devices, but Sara and Krishna are not there. They are in a cold northern land with ground frost, frozen corpses and terrorists. Snowfall and ice. Sara realizes that Bo’s body which had been dumped on the group may have started to freeze in the Swedish winter cold. In Sweden as in India. Yama, the Lord of Death, comes at his predestined time, Kala. Sara is not consciously thinking about Hindu gods but she knows them better than Jesus and God.

-Bless my father. God bless him, she almost chants. He did not do harm but harm was done to him. He could not do anything more than what he believed in. The rest is up to God.

Krishna nods. He says that if you do not do evil but is done evil to, you will be praised forever as an example. A martyr. Sara does not like this kind of talk but let him speak for awhile about the idea of non-action, non-doing. To act without idea of consequences. Pure action with only intention. Karma will be rewarded with merit or punishment Krisna concludes him short café lecture.

-You know what I think of all this, she says, so please stop. I cannot take in more now. My father is dead and you discuss Hinduism. Religion is what caused his death. I am a Christian but do not let that determine my politics or other people’s politics or make me kill anyone. Why can’t just people get along?

Her 19 year old body and soul seem to be back now at the café with Krishna and fellow teenagers chattering around them. She has grown older since the embassy visit and the odd new horrible talk of her father’s murder. Why can’t people just get along is the teenage Sara’s question, while not bothering about guards, the security of her mother at work and grandfather at home, all new routines and challenges. But the elder Sara worries.

They pay and leave the café feeling better than when they got in. An auto rickshaw is empty outside and they enter. Sara drops Krishna by his colony in Green Park and continues to Jor Bagh with her mind rattling around funeral preparation, karmic justice and her father’s faith. She has no idea about his religious beliefs since she met him only a few times. Being in India religion is everywhere and Sara cannot almost imagine people not being religions at all. Even the rickshaw driver has a small plastic Ganesha statue sitting with his elephant trunk in front of his steering wheel. Muslims, Hindus, Christians, Jains and Sikhs are all present actually on this small ride from southwest to southeast Delhi, as they pass many mandirs, one church, one gurdwhara and two mosques on their way. Sara realizes that the only way to miss religious buildings, and with that religion itself, must be to take the metro. A Western mode of transport. Maybe Swedes only use underground trains she ponders as she gets out of the small three wheeled motor rickshaw and into the yard. Time for a short afternoon nap, then a talk with her mother, Vimala the busy principal and single mother, about the coming Swedish funeral.

4
The maid has made sweet ginger chai for her when she wakes up. Her throat always gets sore in the dry and cold Delhi winter with its thick fog and pollution. Ginger is good for everything everyone says but especially good for winter ills. She drinks the milky tea while sitting in her room. Thatha is still sleeping as his afternoon naps are much longer than anyone else’s. At his 75 years, senior government officer Prakash Narasimha Pillay, a.k.a. Thatha, has the right to rest as much as he wants.

Sara is fond of her maternal grandfather and likes to tease him for being so stingy with money. He always responds that if he had not been so careful with money, none of this would have come to them: their three bedroom flat in Jor Bagh posh neighbourhood, the fancy car, house help, and a steady flow of cash from the bank. The latter she was not teasing him about at all. Once she critically commented all the fat accounts the bank and then Vimala had told her that money and its origins was not to be discussed lightly, and preferably not at all in the Pillay household. Wealth had come from fertile Tamil lands and prosperous Punjabi textiles to their Delhi house after 1947. Prakash N. Pillay’s government position had only contributed a little to what had already been there from his Tamil vellalar caste of landed gentry from centuries before him and his late wife’s family trades in Faisalabad textiles in what was Pakistan now.

She is hungry but had to wait for her mother to be back, which never happens before 7 pm on weekdays. The maid is cutting onions and carrots in the kitchen as Sara enters. Najju blushes as if she had done something forbidden- Sara notices but let her be. Nepalis are different, not much different but still, Sara thinks, while she roams around the cupboard, looking for cookies.

After a long time in front of the flat tv screen with news channels from India and international, Sara hears Vimala entering the door.

-Oh, chellam, How have you been? I am so tired, she lets out, while unloading her purse with gadgets, papers, folders and small bags with her favourite snacks, bhel puri and churmuri. She sits down at the dinner table and munching from the opened snacks. Najju comes with water that Vimala drinks heavily from while giving her orders on dal, subji and two side dishes of the only kind Najju now can master of the mostly Punjabi style cuisine at the Pillays.

-I have been eating rubbish all day since not having had lunch or anything to eat all day. Tell me. Are you ok?
Sara sits down and assures her. Then she tells about the call from the embassy and funeral. Vimala listens carefully and asks details, which Sara gives her from an official embassy letter that came while she slept.

-No chellam. I can not go. We have exams by then and my staff is not able to handle the pressure and decisions alone. They are really too spoilt but I can’t leave them. Sorry.

She gets up, looks around and sits back again. Her voice trembles and she is full of emotions, fear, curiosity, duty, dread, loneliness. Her face looks drawn in all directions and the kajal smears her eyes. Sara says that she can not go alone to a strange country, even if her father lived there.

-If you don’t go, I can’t.

-Well, it is up to you. But I think you should.

-Why? I have nothing there. No family. My father is dead. He was the only one there I could at least remember.

-Listen Sara. You are 19, not married or into school yet. You have a passport and we will get money for the trip, no problem. I talked to Thatha this morning. You go, chellam. You must.

Sara is surprised by Vimala’s decision to let her go alone and to push for her travel. How can she bring Sara into a web of unknown relationships in a foreign country?

-Does Thatha want me to go? Sara asks, while helping with setting the dinner table.

-You know what he thinks about your father. But yes, he still thinks a funeral must have the closest family around and you are in fact his only child. A funeral of a father without his children is unimaginable, Thatha said. I am in favour but you decide. If I had better teachers I could go, but as now, not possible. And I don’t know what I would do there anyway.

-That’s how I feel Amma. What is there in Sweden ?

-Your dead father is there and if you do not go you would regret it later, I know. Chellam dear, what to do? It is so horrible, I could never imagine getting you into something like this. Why?

She has said this over and over but Sara has not thought properly about the question until now. The strange murder of her unknown father in unknown land far away. Getting into something like for her this means going through new feelings and thoughts every minute since the sad news broke a week ago. Sara just sits and stares. Who was he? Who killed him? How could he make people so angry?

They eat silently while the maid serves them. She does not open her mouth unless spoken to so they are taken by surprise when she rests by the end of the table and speak in strong Nepali accented Hindi.

-Madame, I am sorry about your husband.

-Thank you Nejju. He was not my husband . . . never mind. Thank you.

Sara smiles to the maid who quickly returns to the kitchen area and to eat on the floor. Silence and death roam around the three women. The house has changed into a mausoleum with the few pictures of Bo Andersson the distant father all over tables and drawers. Thatha is not able to break their heavy strong female bond of sorrow when he enters and sit at the table.

-What is the matter with you? he says. I am still here.

-Yes, Thatha.

Vimala tries to talk more him but fails. They continue to eat in silence. Sara is the first to rise and she goes into her room to call Krishna. They talk about her attending the funeral, Vimala’s wish for her to travel even alone and Sara being the sole child and heir to someone she hardly have met.

-Try to be just to him. He deserves your presence there, Krishna says. I know it is hard and that I can’t join you but you should go. No question. It is duty. Family matters are the same everywhere.

-Sweden seems so distant and cold. Duty to people I do not know and care about. From what I know Swedes are not close at all.

-Sarasvati Andersson Pillay, you are next-of-kin. That is where the buck stops. Pick it up. It is true. There must be duty or else . . . I don’t know what to say.

They exchange more topics on funerals and family, religion and responsibilities, until she puts down the mobile phone and lie on the bed. A decision will be made by the morning she has promised him. Vimala and Thatha talk with low voices outside her door. Sara does not want to discuss her attending the funeral with them anymore. Krishna, her mother and her granddad – all agree, yes she should go, no matter what. Somehow she is drawn to the mystery of attending a funeral of a killed man but the fact repulses her too and scares her. Terror is the fear of unknown enemies and events. The group who killed her father was some Swedish Islamist terrorists. Sara has the night to decide. She goes into her bathroom, brushes her teeth and go to bed without bidding Amma and Thatha good night. They leave her alone, making small noises in the house while getting ready for the night.

5
Morning walks for Sara are rare but she joins Vimala at 5.30. They take the usual path around the closest tomb in Lodi Gardens, Mohammed Shah’s 15th century final rest. The grass is still green, trees are not yet wilting and a peacock sings distantly. They meet and greet neighbours who stop quickly to give their condolences to them but hurry onwards as the strange family setup seems to bother them. As a single mother, Vimala is still threat to the neighbours’ Indian traditions and Sara an offspring and evidence of lax sexual attitudes. Even if not true, Vimala senses their reservations.

Vimala and Sara come back refreshed after the walk and enter the household, finding Thatha up early.

-But Thatha-ji, you are awake, says Vimala.

-There is a time for everything and now I want to hear about Sara and her father’s funeral. It can not wait any longer.

They gather at the dinner table, star with appams with curd, chai and some hot rasam soup for winter colds and recurring sore throats.

-Well, Thatha and Amma. I have no other option than to go.

Sara says this looking like a ghost, with her hair flowing around her lean face that now looks more thin than ever before.

-Good good, her grandfather says.

Vimala nods.

-It is the right thing to do whatever else happens or has happened. Good girl, chellam.

They start planning her trip. The funeral is in early March, so leaving on the 1st seems best. Flight is booked online, passport checked, but visa is needed. Sara calls the embassy and is granted a three week visa through an online secured channel. She informs the security officer at the embassy about her visit and he recommends a safe hotel in Uppsala, the university town where the funeral will be held. Sara is eager to plan everything and her fear of terror is forgotten for a moment. So is the purpose of her visit, the death of her father Bo Andersson, the Geert Wilders of Sweden as the news agencies had called him, both controversial and assassinated.

Individer,grupper, främlingar, rasismer

Abrahemsberg_480x250

Nedan följer en ganska lång rant om indisk rasism, främlingsfientliga somalier, svensk mesighet och vikten av att lita på sin erfarenhet. Jag tror på fullt allvar att det mesta kring den usla svenska (och europeiska, men den tar vi en annan ågn) invandringspolitiken kan lösas om vi pratar om den och dess problem inkl ev lösningar öppet, tydligt och med respekt för varandra. Vi måste bli bättre på att göra det och detta är mitt något långrandiga bidrag (som läsare av denna blogg vet har jag berört ämnet för med viss envishet)

INDISK RASISM

Vad jag först vill skriva om ang svensk rasism för att ge perspektiv är den rasism jag stött på och känner till. I Indien, som jag rest till sedan 1984, har en dotter på 3 år, och bodde och arbetade i under 2010, finns en verklig rasism som går i flera riktningar. Den jag mest stött på är den sydindiska fördomen om nordindien. Sydindiernas längre historia, deras helt skilda språk från hindibaserade nordliga språk och den invasion som de ca 1500 f Kr utsatts för från norr (dels av indo-européer (som vi delar kultur och språk med),dels av muslimer), gör dem annorlunda. Se vidare här och här.

Dessa sydindier som fanns i Indien ett par tusen år innan arierna kom anser sig ibland förmer än dessa nordliga grupper, dvs. våra kusiner om man säger så. Sydindier anser att nordindier är ytliga, affärsinriktade och inte har tillräckligt med kultur att vara stolt över. Att dessa nordindier är vitare är ingen fördel.

Nordindier å sin sida kan se ned på sydindier, särskilt de av låg kast och riktigt mörkhyade. Att vara mörk är oftast fel i det rasifierade Indien idag, där blekningsmedel används av miljontals för att se ut som européer. Vidare så finns rasism i alla storstäder (särskilt Delhi, Mumbai) mot de fattiga som tar sig dit, ofta nordindier från Bihar, Harayana och östra fattiga delstater. De sliter hårt och förtrycks pga sin ras vill jag påstå, även om deras fattigdom också bidrar.

Utlänningar ses med viss avoghet och misstänksamhet. Svarta afrikaner chikaneras öppet och jagas iväg öppet pga sin hudfärg. Araber tror jag man respekterar men också är misstänksamma mot. Kineser avundas man och gör narr av öppet i media osv. Överallt finns rasism, främlingsfientlighet i detta enorma land på 1,2 miljarder. Och det är fullkomligt normalt enligt de traditioner och gruppgemenskaper som finns i de mindre utvecklade länderna i världen.

Det normala i världen är alltså att vara skeptisk och ja, tyvärr, även rasistisk inför främlingar med annorlunda utseenden. Av undersökningen World Values Survey framgår att de folkrika kontinenterna Afrika, Latinamerika, Asien ligger till vänster i skalan dvs är mer traditionella och kollektivistiska. Kina avvika något i sin rationalitet men i tron på kollektivet är Kina som Indien. Det finns dock andra traditioner i dessa mindre utvecklade länder som innebär att man tar hand om de fattiga, gäster, gamla osv och kan göra nästan vad som helst för att vara hjälpsam. Men det utesluter inte en avoghet mot andra grupper och individer man inte känner igen eller litar på. Norden är för en region med mycket hög tillit, som fallit på senare år bland infödda och inte övertagits av utlandsfödda. Nima Sanandaji visade detta i en rapport för finska tankesmedjan Libera 2011

FRÄMLINGSFIENTLIGA FLYKTINGAR

Om vi ser till de grupper som anlänt till Sverige de senaste decennierna så skiljer de sig från de tidigare grupperna. Först kom yrkesarbetare från Sydeuropa, sedan politiska, ibland världsvana, flyktingar från Latinamerika, Mellanöstern Asien och Afrika. Dessa grupper hade antingen goda förutsättningar att bli som svenska yrkesarbetare eller en högre utbildning. Chilenaren fil dr Mauricio Rojas bästa exemplet på det senare, italienaren cykelbyggaren Antonia Grimaldi det förra.

Dagens invandrare har oftare sämre skolunderbyggnad, deras yrken efterfrågas inte och de kommer från mindre orter och landsbygd snarare än städer. Av de största avsändarländerna nu 2013 är Somalia det land vars innevånare har minst avslutad skolgång och läskunnighet. Gunnar Sandelin och KO Arnstberg skrev i sitt Newsmillinlägg 11 mars:

” Ett brett spektrum av invandrare har ersatts av i huvudsak asylsökande från muslimska länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Dessa asylsökande är illa rustade för ett liv i det utpräglat högteknologiska Sverige. Arbetsför-medlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända och deras anhöriga högst har vad som kallas ”förgymnasial utbildning”. Det betyder att många är faktiska eller praktiska analfabeter, vilket gör det extra svårt för dem att hitta jobb på en arbetsmarknad där enligt Eurostat bara 2,5 procent av jobben är sökbara för dem.”

Dessa somalier, afghaner och andra från landbygden i lågt utvecklade länder har alltså inte varit politiskt aktiva, rest mycket, mött skilda folkslag osv. Syrien är ett undantag och bland det mest utvecklade landet med en 8000 tusenåriga historia. Men även där flyr alla huller och buller, landsbygdbefolkning och stadsbor.
Vad jag vill säga med detta är att de afghaner och somalier som nu kommer till Sverige har haft få förutsättningar att hantera nya människor, ny teknik osv. De somalier jag arbetat med i en grundskola Tensta 2994- 2005 hade högskoleexamen och kom från Mogadishu. Idag kommer folk direkt från områden där de bara litat p klanen av kända somalier. De har alltså en inbyggd rädsla för främlingar.

De somalier som sysslat med handel och vari i Gulfstaterna är inte många och bland dem finns också samma beredskap inför okända människor. När de hamnar i flyktingförläggningar visar de samma grupplojalitet som andra folk i samma situation och ibland kan konflikter uppstå dem emellan, och mellan somalier och andra folkslag.

Till detta kommer den historiska slavhandeln med svarta afrikaner som araber skött sedan tiden före Muhammed (632 e kr) och långt in i vår tid, ja i Sudan och Mauretanien pågår slavhandel fortfarande. De grupper från Mellanöstern som ska alltså samsas med afrikaner på våra förläggningar har 2000 år av exploatering och förtryck att bearbeta. Den arabiska slavhandeln var flera gånger större än den europeiska, den pågick längre och befästes i Koranen.

Sammantaget är det en grannlaga uppgift att göra moderna medborgare i välfärdsstaten Sverige år 2013 av afrikanska herdar och afghanska bergsbor. Att dessutom beskyllas för rasism när man påpekar problem och att dessa nya innevånare behöver integreras i modern tideräkning gör inte saken lättare.

RASISM I SVERIGE

Det är något mycket konstigt i debatten om rasism från svenskar mot utlandsfödda eftersom många talar som om Sverige skulle vara rasistiskt, vilket inte alls är fallet. I arbetsmarknad här och här och vår inställning till flyktingmottagande är vi mycket lite rasistiska och öppna även för att ta emot ännu fler (vilket jag motsätter mig men det är en annan sak).

Visserligen försökte Mona Sahlins handplockade utredare Massoud Kamali finna den strukturella svenska rasismen men han gick bet, Ingen vetenskapsman försvarade honom utom hans egna supporters och av Sahlins utredning blev inget, tack Jens Orback (S).

Vi bor i ett välvilligt och öppet land där rasism som jag sett den in på skinnet i Indien ligger mycket långt borta. Andra må svara för sig om de anser vi har ett problem med rasism men det finns mycket få fakta som tyder på detta. Däremot anser 60% av svenskarna att media ger fel bild av invandringen till skillnad mot EU snittet på 40 % (European Commission. 2011. Awareness of home affairs. Special Eurobarometer 380.)

Jag kan både anse att vi ska ta emot färre invandrare, som Gunnar Sandelin och KO Arnstberg visade ovan och inte vara rasistisk. Jag kan till och med vara motståndare till en islamisering av landets lagar, kultur och samhälle utan att vara rasistisk. Religion är som bekant ingen ras och att vara mot en vad jag anser totalitär politisk ideologi, vilket islam är till största delen, är inget annat än självklart försvar och förnuft. Därom är jag säkert oense med många, men en växande opinion finns mot islam i landet, och att skilja islam från islamism är inte alltid lätt. Mer om det en annan gång. Tillbaka till Indien jämfört med Sverige.

Indien är ett i grunden rasistiskt land, där t ex Kongresspartiets ordförande, den katoloska italienskan Sonia Gandhi, ifrågasätts pga sin hudfärg av vissa, men också hyllas. Ibrahim Baylan och Nyamko Sabuni har inte alls samma roll i svensk politik och etnisk mångfald förs fram som ett rekryteringsargument i alla läger och områden, vilket jag inte har något emot.

Jag gjorde en biografisk beskrivning av mig nyligen,som går ut på att ha familjeband med en sydindisk släkt, arbetat med integrationsprojekt och undervisat invandrare, och ha rest , bott, jobbat och studerat utomlands är ingen garanti för att man inte är rasist men för mig som gjort allt detta har jag mer kunskaper och erfarenheter och nyfikenhet på andra folk, länder och kulturer än många.

De sakargument som Sandelin och Arnstberg för fram är vad vi bör diskutera. Läs deras bok Mörkläggning och invandring, . I titeln finns de två delar jag kritiserar; den mörkläggning i media av invandringspolitikens brister, och den förda invandringspolitiken. Över till medias senaste överdrivna utbrott av sk svensk rasism.

REVA
Lite mer om sk svensk rasism. De senaste månaderna har media och demonstranter, vissa politiker i och utanför regeringen, beskyllt framförallt Stockholmspolisen för dess metoder att fastställa identitet och uppehålltillstånd via kontroller i tunnelbanan. Idag var det stor hyllning till författaren Jonas Hassen Khemiri för hans öppna brev till justitieminister Beatrice Ask.

Jag har tidigare skrivit om detta till stöd för polisen liksom socialdemokraten Widar Andersson.

Dagens text i DN var mer ett litterärt gestaltande av känslor vid ID kontroller än något sakligt inlägg. Victoria Wärmler, som driver bloggen Sockerbitar till kaffet, skrev om Hassen Khemiris inlägg på Facebook varur jag citerar med tillstånd:

” Alla dessa känsloargument som inte har med lagstiftningen eller sunt förnuft att göra. Polisen har till uppgift att utvisa alla dem som fått sin sak prövad men ändå inte frivilligt lämnat landet. Därmed begår de brott. Om man bortser från alla dessa förvillande känsloargument så är det så när man invandrar till ett annat land där man utseendemässigt skiljer sig från purbefolkningen, att den kontrolleras som kan antas uppehålla sig illegalt i landet – och det är inte främst eller alls de som ser ut som ”purbefolkningen”.

Det är ingens fel att det förhåller sig på det sättet och att vi ser olika ut beroende på varifrån vi kommer i världen eller har vårt ursprung, är naturligt. Det är inte rasism att konstatera att människor som inte ser svenska ut KAN uppehålla sig illegalt i landet. Vore jag japansk medborgare, och japansk polis eftersökte illegala invandrare, så skulle jag inte ta det minsta illa vid mig för att bli uppkollad – jag ser ju inte ut som en japan, så vad förväntar jag mig? Glädjen vore ju isf större att kunna bevisa för dem att jag har rätt att vara där, att jag är medborgare, ”jag är grön”.

Fri rörlighet utplånar inte utseenden. Snarare komplicerar fri rörlighet en sådan sak – exempelvis för polisen som har till uppgift att utvisa dem som olagligen befinner sig här – och det är inte främst de som ser svenska ut som den misstanken omfattar.

Artikeln av Hassen Khemiri i Dagens Nyheter är exempel på utstuderad emotionell utpressning, i syfte att låta varenda en som vill leva på svenska befolkningen, arbeta svart eller begå brott, uppehålla sig här utan att bli ifrågasatta och utan att en enda en ska kunna ha moraliska invändningar mot ett omfattande och skapat problem som går emot landets egna intressen. Det är väl snarare rasism att kräva villkorslös attityd av en urbefolkning som sliter för att upprätthålla välfärd, lag, ordning och trygghet för så många som möjligt. Man försöker försätta just DEM i vanmakt och utan möjlighet att kunna försvara sina egna och landets intressen mot illegal verksamhet som undergräver resurserna för alla dem som är födda här och som lagligen givits rätt att vara här.

Det går bra att bidra med alternativa förslag i debatten om hur man kommer åt illegal invandring – och problemen som följer på sådan- och hur man kan avvisa de som uppehåller sig olagligt i landet UTAN att kontrollera de som åtminstone ser ut som målgruppen. Finns inga, eller? Problemet skapas naturligtvis inte av svenskar befolkningen, av lagen och av polisen, utan av de som stannar kvar i landet utan rätt att vara här.”

Dick Erixons arga inlägg samma dag visade också på vilka krafter som gynnas av anklagelser om rasism.

En tidigare afghansk minister som nu fått asyl i Sverige ser inte alls Reva som något märkligt och välkomnar mer kontroller för att stävja muslimsk extremism. Se här

Det finns inte något mer att tillägga annat än Reva och personers utseende hör ihop, liksom andra beteenden och folkgrupper. Romer och hyrbilsuthyrning till exempel.

ROMER
Allan Schwartz, rom men inte offer för det, vill inte veta av den nederlåtande behandling hans folkgrupp fått i ett betänkande av Maria Leissner 2010:

”Så som framkommer i betänkandet vill Leissner att man ska kasta en anklagande syndabocksmantel på det svenska folket och få svenskarna att erkänna övergrepp, rasistiska illdåd etc. Detta ska ske genom en ”sannings- och försoningskommitté”, som Leissner vill driva fram. Först därefter – så att Leissner ska ha en uppgift under lång tid framöver – ska det ”byggas broar” mellan romerna och majoritetssamhället.
Men detta är Leissners önskemål, inte vårt. Vi romer tar avstånd från hennes krav på en sannings- och försoningskommitté och en massa av hennes uttalanden liksom från hennes vilja av att smutskasta det svenska folket! Vi förundrar oss också över att Leissner återkommande vill göra oss romer till offer där vi utmålas som inkompetenta och underlägsna människor, som behöver ledas av statliga svenska tjänstemän med henne i spetsen.”

Romer framställs som oskyldiga lamm och svenskar som vargar. Saken är betydligt mer komplicerad. Romer har oftast själva velat hålla sig utanför det svenska samhället, och talet om marginalisering är i lika hög grad tal om självmarginalisering. Handel med hästar, bilar och på senare år handel med mer avancerade ting vid sidan av bidragsmottagande har gjort vissa av dem inställda till svenskar och myndigheter med förutsättningar att ta ut så mycket som möjligt utan att ge tillbaka.

Schwartz egen beskrivning av romernas inställning till svenskar bekräftas i etnologiprofessor KO Arnstberg forskningsstudie 1999:

”Den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.
Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.”

Varför detta är intressant är inte bara för att den osynliga svenska rasismen problematiseras utan för att 2012 års mediedrev på bensinstationer och biluthyrningsfirmor rasade amok. Vad jag vet gjordes aldrig någon undersökning OM romer hade misskött sina hyrbilar, men media med SR i spetsen gjorde allt för att underbygga att rasism var anledningen till att bilar nekades romer. Men en god journalist hade grävt vidare i den statistik som visade på ett mönster. SR skriver:

”Sveriges Radio undersökte 65 bensinstationer i landet och 22 av dem sa nej till romerna trots att det fanns fordon att hyra ut. Först fick testpersoner, samtliga klädda i traditionella romska kläder, gå in på en bensinstation och fråga om de kunde hyra en bil. Där det blev nej, gick en reporter in och ställde samma fråga.
Av de 22 bensinstationerna som vägrade att hyra ut fordon till romer var hela 15 från bensinbolaget Statoil.”

Om detta mönster kunde beläggas vilket står klart för alla kan man dra slutsatsen att hyrbilsuthyrare är rasistiska eller att romer har misskött sina bilar och kontrakt med påföljd att de nekas. Om det senare ska kallas rasism är oklart för mig. Ingen vet något om bakgrunden till att romer nekas hyra bilar om man inte våga fråga efter dessa tydliga fakta med många nekanden och ett tydligt mönster. Vi och media kan gissa och anta att alla i hyrbilsbranschen är onda och inte gillar romer men de vill säkert tjäna pengar som alla andra och utgör säkert ingen särskilt rasistisk yrkesgrupp. Tvärtom måste de kunna hantera alla som kliver in på macken, med den reservationen att vissa individer och grupper kan bete sig illa om de gjort det tidigare.

Om varje hyrbil måste tvättas extra, inte betalas alls eller lämnas in i tid kan det vara en förlust att hyra ut till de personer man misstänker kommer missköta sig. Om dessa ofta är romer, ja, slutsatsen blir att de bör hållas från fler bilar tills de sköter sig. Att gå med förlust ett par tusen/bil/tillfälle är ingen bra affärsmetod.

Det finns vad jag kan se tre lösningar som ev kan reglera biluthyrning:
1) romer får betala extra,
2) alla får betala mer,
3) högre deposition.

Nr 1 är klart rasistisk även om den med mitt resonemang skulle vara rationell. Idag får unga män i storstäder högre bilförsäkringspremier än andra pga deras höga krockfrekvens åren efter körkort och under 25 år. Men 1) går inte att försvara på samma sätt. Nr 2) innebär att alla skötsamma förhyrare betalar extra för de som missköter sig. Inte bra heller men kanske oundvikligt. Nr 3) skulle göra kraven högre på samtliga vilket ev skulle stöta bort de misskötsamma, förutsatt att de har mindre kontanter än andra, vilket ibland är sant men inte alltid.

Kontentan av detta sorgliga ang romer och övriga proportionellt höga invandrares kriminalitet (fö utgör romer inte de särskilt brottsbenägna utan Mellanöstern och Afrika dominerar) är att rationella sannolikhetskalkyler bör åtminstone beaktas. Om det innebär en förlust att hyra en bil till en rom men också att företaget för dåligt rykte pga medias rapportering innebär det ett dilemma som journalisterna tagit upp. Bilden hade blivit så mycket mer komplicerad då.

För att vända tillbaka till de 115 000 årligen anstormande lantliga nya innevånare vi tar emot så innebär transaktioner och kontakter i ett högteknologiskt och relativt kosmopolitiskt samhälle som Sverige att dessa måste kunna visa serviceanda, bemöta nya människor, hantera en mängd nya begrepp osv för att kunna anställas. Samma sak där: Kan en analfabet eller någon med stor ovana vid andra folk och nya kontakter inte klara av uppgifter som ett anställning kräver betyder det inte att rasism är anledningen till att personen inte anställs. En expedit måste kunna besvara frågor etc. Allt detta blir märkligt att hantera om vi inte får ta upp.

Den nedtystade rasism som finns mellan olika invandrargrupper och mot svenskar är lika stora, om inte större som den mot invandrare från svenskar. Men av Bengt Westerbergs utredning talas inget om dessa två andra former av rasism, bara den senare som gör att svenskar kan beskyllas för rasism. Märkligt med tanke på att vi är de mest moderna innevånarna i detta land med minst erfarenheter av slaveri och förtryck beroende på etnicitet (vanligt melan Afghanistans (och Irans) skilda folkgrupper t ex).

SLUTORD
Dels är vi gruppvarelser, dels lagrar vi erfarenheter och bygger mönster. Att svenskar väljer att bo bland och umgås med svenskar är inte konstigare än att somalierna trivs i Rinkeby. Se vad en invandare anser här.

Att en kvinna eller ung man inte bör gå ensam berusad genom natten beror på en kalkylerad risk för överfall. Har de hört om andra som blivit antastade eller slagna så drar de slutsatsen att de inte bör tjafsa med någon i korvkön vid Zinkensdamm på Södermalm halv tre osv. Erfarenheterna lagras till mönster. Nej inte alla romer eller invanrdare eller de med sk osvenskt utseende är kriminella men det finns mönster som oundvikligen gör respekteras. Etnologen Maria Bäckman skrev en hel studie om hur svenskar beter sig i invandrartäta områden, Miljonsvennar. Samma sak där. Det finns mönster, t ex att blont hår avviker och tyvärr eggar till sexuella inviter.

Dessa forskare och andra vanliga medborgare gör iakttagelser och drar slutsatser om folk, beteenden, rimliga utfall av handlingar, sannolikhet för en vinst eller förlust. I dessa inre och bland vetenskapliga resonemang ingår etnicitet, hudfärg, ålder, kön etc. Forskare kritiska till vad jag står för (Los Reyes, Mulinari m fl) drar motsatta slutsatser om grupper, ideologier och sk intersektionalitet. De har dominerat samtal och forskning om invandring i decennier. Arnstberg och Sandelins bok kommer göra dem obsoleta om de inte redan förstått det.

Som jag skrivit tidigare tror jag på en förändring mot ett mer öppet samtal om dessa kontroversiella ämnen, rasism och invandringspolitik och om allt annat som vi vill tala öppet om. Och vi kan till och med skratta åt eländet med påstådd vardagsrasism och strukturer. Amerikanen Ramz Paul har tröttnat på hyckleriet med affirmative action och gör komediinslag om dessa allvarliga men politiskt korrekta ämnen på YouTube som får avsluta detta inlägg. Jag ler med honom och snart gör ni det med.

Inte fler sociala turister från EU 2014

schengen_area jpg

I sista stund ikväll tors 7 mars 2013 meddelas från pålitliga finska YLE att EU skjuter upp beslutet att släppa in Bulgarien och Rumänien i Schengensamarbetet.

Därmed får vår ansvariga minister Hillevi Engström sitta vackert på plats i korgen, eftersom hon till skillnad från Finland, Tyskland och igen här, och England inte insett hur illa den fria rörligheten kan bli om de två korrupta och fattiga länderna tas in i på allvar i Schengensamarbetets välfärdsstater.

Vad innebär då Schengen som Bulgarien och Rumänien vill komma med i? Jo. I 3 månader får en EU medborgare vistas i ett annat land, sedan måste man visa att man kan försörja sig efter att ha registrerat sig hos polisen. Av de många tiggare jag ser dagligen nu i kalla mars 2013 i Stockholms innerstad tror jag få kan visa något lagligt sätt att klara sitt uppehälle och knappast att de ställt sig i någon kö hos polisen efter 3 månader. Med Schengen skulle de visserligen ha dessa krav men slippa andra och de kan komma att få ekonomiskt bestånd. Till sommaren lär de bli mångdubbelt fler. Kylan är vårt bästa värn. Hade vi bättre klimat och samma generösa villkor och mottagande skulle landet varit är mer befolkat av besökare som inte gjorde rätt för sig.

Med dagens beslut är vi därmed för någon tid fredade från ytterligare sociala turister men det finns andra kategorier som bör också förhindras att öka och helst minska sin andel. Nedan finns ett försök till en kategorisering av skilda grupper av sociala turister, som är mer varierande är Göran Persson befarade 2003 och delvis var medskyldig till. Några kategorier som jag sett är dessa:

Papperslösa/Illegala utlänningar
Dessa personer får numera ha sina barn i skola, uppsöka sjukvård och betala mindre än svenska medborgare för behandlingar. De skyddas av godhjärtade medmänniskor som emellertid inte använder sin egen plånbok utan andras för att dela ut pengar till dem. Reser de med kollektivtrafik utan biljett finns de godhjärtade där med twitter hashtaggen #reva som varnar om kontrollanter finns i tunnelbanan.

Polisen försöker skilja de invandrare med tillstånd och väntande asylsökande från de som fått avslag eller tagit sig in i landet olagligt. Problemet är att dessa grupper ser identiska ut. De har oftast mörkt hår och mörkare hy än infödda nordbor. Integrationsminister Erik Ullenhag verkar inte ha förstått detta elementära faktum när han kritiserar polisens metoder för att skilja agnar från vetet. Rasprofilering är inte lagligt enligt våra egna lagar och EU konventioner men det innebär inte att polisen inte ska våga be om legitimation från gratisåkare, personer som smyger undan polisens närvaro och andra tecken på tveksam legal status i landet. Att regeringen Persson godkände Schengen samarbetet 2005 som innebär ökad inre utlänningskontroll verkar inte många ”upprevade” politiker och journalister ha reda på. Debattinlägg för polisens projekt Reva 1, 2 , 3

Ensamkommande sk ”Ankarbarn”
För några år sedan myntades begreppet ankarbarn. Med det menar barn som skickas in i ett godtroget landet, t ex Sverige, och låtsats inte ha någon familj. Efter tillstånd dyker plötsligt mor och far och syskon upp. 2007 till 2010 hände det i 10 % av fallen, ja tom i 25 % av fallen enligt Migrationsverket i en notis på deras hemsida som nu är borttagen: ”Under åren (2007–2011) beviljades totalt 6 109 ensamkommande barn/ungdomar permanenta uppehållstillstånd. Under samma period har 1 487 personer (föräldrar och syskon) beviljats uppehållstillstånd på anknytning till ett ensamkommande barn det vill säga knappt 25 procent.”

Vänta sig in
Gammal beprövad taktik. Historikern och socialdemokraten Åke Wedin skrev 2006: ” ”Generositeten med humanitära uppehållstillstånd fick två negativa följder. Den förstärkte signalerna till omvärlden. Snart visste alla, att det inte behövdes asylskäl eller skyddsbehov för att komma in i Sverige, det gick bra att ”vänta sig in”.

Outvisningsbara
Denna veckas sk nyhet är att drygt hälften av alla som ska tvångsutvisas (intressant begrepp för övrigt) kan inte skickas iväg då deras egna hemländer vägrar ge dem resedokument och ta emot dem. Problemet har funnits länge och polisresurser och platser på förläggningar belamras med dessa omöjliga personer. Vare sig de själva eller deras länder (Iran, Irak, Somalia mf l) är några man helst vill ha att göra med och vore man elak skulle man helt sonika skicka dessa motsträviga personer till Transnistrien , ett område vid Moldavien som inte har någon regering alls som kan ställa till problem.

Dock är vi svenskar inklusive mig inte elaka utan vi nöjer oss att betala för deras uppehälle, låt vara magert. Dock kan dessa utvisningsbeslutade personer hamna i en ny asylprocess om nya uppgifter skulle komma upp eller landets status förvärras, t ex fler bomber i Bagdad. Då vidtar en ny ansökan så är karusellen igång igen i åratal. Och de som står på tur till flyktingförläggningen för att ta dessa outvisningsbaras plats får fara till annat dyrare boende på Migrationsverkets och skattebetalarnas bekostnad. Se kategorien ”Vänta sig in” ovan.

Media
Tillhör samma kategori som ”Att vänta sig in” men får draghjälp av media ryckvis i tider av nyhetstorka. Kräver gärna mer än bara en familj på flykt, gärna spädbarn, sexuellt utnyttjade, apatiska sjukdomar, självmordshot etc. Humanitära och ömmande skäl duger ett tag men sedan tröttnar läsarna och tittarna, så bara de mest entusiastiska håller ut.

Försörjning
För de som stannar i Sverige utan tillstånd finns huvudsakligen fyra försörjningsmetoder; svartarbete, kriminalitet, tiggeri och prostitution. Bara ytterst få kan räkna med stöd från socialtjänst (EU medborgare i vissa ömmande fall, t ex sjukvård) och ideella föreningar. Soppkök i all ära men de kommer inte upp i de nivåer som krävs om man ska leva någorlunda gott. Då gäller det att ligga i dagtid i Bromma och andra villaområden.

Dessutom finns som jag påpekade i min blogg om försörjning risk för att småkriminella hamnar i gäng med mer allvarlig grov kriminalitet och politiskt motiverad kriminalitet, terrorism. Att leva på flykt och vara beroende av andras välvilja och gentjänster kan leda in fler in på fel bana. Kriminalitet, stora pengareurser och etnisk/religiös isolering är ibland relaterat (Gudfadern men också miljonärssonen Usama bin Ladin).

Välfärdsstat el invandring
Att Sverige och andra västländer måste välja mellan en generös välfärdsstat eller en generös invandring står klart. Diskussionen om Fredrik Segerfeldt och Johan Norbergs bok Migrationens kraft inlägg 1 och 2 visar hur argumenten måste brytas mot varann öppet utan anklagelser. Mitt eget inlägg i frågan är mer blygsamt men visar ändå vilka siffror det handlar om, 60 miljarder i statsbudgeten.

Dessa flitiga kunniga bloggare kan rekommenderas för de som vill veta mer om migrationsdebatt.
Merit Wager, Affes statistikblogg, Andreas Johansson Heinö Snaphanen

EU 2014 ?
Tillbaka till EU beslutet ikväll att avslå Rumäniens och Bulgariens medlemskap i Schengen, något som man uttryckligen lovat och stadfäst men som nu läggs på is. Kan detta vara det första steget mot en mer ansvarsfull migrationspolitik inom EU? Kanske för de inblandade länderna Finland, England och Tyskland, men knappast för Sverige. Sommarens tiggare kommer bli allt fler innan vi drar i bromsen. Redan nu skulle polisen kunna lagföra dem efter 3 månader och vid avsaknad av tillräcklig försörjning skicka hem dem, ev via sin ambassad som skedde 2012 i bärplockningstider under stor gråt och tandagnisslan från mediavänstern.

Som jag skrev i inledningen finns det all rimlighet att vara godhjärtad och bjuda in folk att bo hos sig och betala för deras mat och omkostnader, men det kan inte åligga den svenska staten att försörja de som tar sig hit utan pass, försörjningsutsikter eller legalt uppsåt. De kan bo hemma hos de familjer som har rum och köksbord att dela. Minskade vi skattetrycket rejält skulle dessa godsvenskar kunna visa upp sin vänlighet utifrån sina egna besparingar. Det måste väl ändå vara finast. Att jag ska betala för något de vill är knappast inget att skryta över.

Mitt internationella liv

Om mitt internationella liv till allmän beskådande, Varför jag är så jobbig, eller Allt ni velat veta om mig men varit för fega för att fråga om:

414092_3171873136105_248164138_o

Innehåll på denna blogg, mitt twitterkonto och min Facebook sida har fått läsare att reagera på mina åsikter om invandringspolitik, migration, svensk kultur och annat. Jag har blivit kallad rasist, högergalning och sådant som inte går att skriva om. För er som inte känner mig, och för mina vänstervänner och gamla Uppsalapolare, vill jag nu berätta om mina erfarenheter av internationella kontakter, aktiviteter, familjeliv mm så ni bättre kan förstå mig och mina bevekelsegrunder. Men jag kommer inte redogöra för mina åsikter om invandring här utan tar detta mer som en personlig sida av mig som jag tror inte alla känner till så mycket om. NI kan läsa lite om vad jag anser brett och vitt här och här.

Obs, jag säger INTE att bara för att man gillar kebab eller åkt till Mallorca så är man inte rasist, eller om man har en professur i orientalistik i London och vet allt om Mesopotamiens lerkrukor. Kunskap om och kontakter med världen kan göra människor rädda för andra folk, men det är sällan just de mest initierade och beresta som blir främlingsfientliga. Jag är nog ganska berest och beläst, van vid internationella sammanhang och att möta andra nationaliteter, men har dragit den för svenska förhållanden ovanliga slutsatsen att vi svenskar bör bevara vårt land och inte fortsätta med massinvandringen.

”Vi svenskar” ovan kan kvalificeras som de som omfattar värden och lagar som upprätthålls av majoriteten i landet oavsett hudfärg och ursprung. Inte sällan är de invandrade mest kritiska till invandringspolitiken, se t ex mina favoritbloggare Kenan Malik, Nima Dervish och Sakine Madon.
Att frivilligt av nyfikenhet söka upp främlingar leder sällan till främlingsfientlighet. Mina föräldrar var nyfikna så vi börjar där.

1940tal

Min far, Hans Sjunnesson född i fattig familj i Skåne 1930, reste till sjöss i 2 år. Han gick i land i vad som idag är Israel och Kanada. Min mor, Margareta Sjunnesson född 1929, reste till New York 1949, sedan till San Francisco och arbetade som hembiträde till 1951.

1950- och 60tal

Jag föddes 1958. Sedvanliga turistresor till Italien och Spanien.

sjunnesson

1970tal

1971 Folkfest i Slottsbacken i Uppsala. Mitt favoritband, Gudibrallan, spelade. Uppsalas hippies och studentvänster blev mina idoler.

Mina föräldrar tog kontakt med Families for International Friendship och vi blev en svensk värdfamilj för utländska Uppsalastudenter. Först en irakisk atomfysiker, Mohammed. Min far hjälpte honom att köpa bil, vi bjöd hem honom och han oss till sig. Han till och med inviterade oss till Bagdad och Sulemaniah vilket min oförvägna mor tog ad notam.
1973 reste hon som ensam turist med reguljärflyg till Irak för att besöka hans familj i Bagdad och i Kurdistan i norr. Vi hade sedan tidigare kontakt med en professor i assyrologi/semitiska språk, Åke Sjöberg, vilket nog ledde till att min mor visste lite mer om landet där Saddam Husseins Baath parti just tagit makten.

Vi var också värdfamilj till två iranier som hade flytt från Irans diktatur, shahen Reza. Jag minns tydligt deras rädsla för den hemliga polisen SAVAK cirka 1976.

Vidare var vi värdfamilj till två amerikanska gymnasister, en vit och en svart från Detroit 1975. Själv reste jag på utbytesstipendium till Mountain View, Arkansas 1975-1976, Jag bodde i en internationellt orienterade småbarnsfamilj där fadern hade studerat konst i Japan, Italien och Tyskland.

1977 gick jag med i Kommunistisk Ungdom och Vänsterpartiet Kommunisterna, sålde Folket i Bild/Kulturfront och aktiverade mig i den frihetligt socialistiska studentklubben Laboremus. Startade och ledde en studiecirkel i Marx Kapitalet 1978. I punkbandet Svår Barndom sjöng jag och spelade bas.
punk

Jag arbetade på en förskola i invandrartäta Gottsunda i Uppsala 1979-1980 och drogs med i exilföreningen Uruguay Solidaritet. Bl a deltog jag i hungerdemonstration i Storkyrkan och andra offentliga möten till stöd för latinamerikaner i exil och deras opposition.

1979 liftade jag runt i 5 månader i USA, från New York till Maine, Michigan, Tennessee, Arkansas, Texas, Kalifornien och Hawaii.Bodde hos folk jag träffade på vägar och på caféer. Ingen främlingsrädsla.

Julen och nyåret 1979-1980 gick jag inom tre veckor i tre protestdemonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnamn ut ur Kambodja. Jag gick då med i Svenska Afghanistankommittén i protest mot VPKs fega hållning.

1980tal

1981 reste jag till Paris en vecka och bodde hos min franska väninna Marie-Hélène i 14 arrondismanget

1981-1982 studerade jag på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och blev intresserad av dansk kultur. Flyttade till Köpenhamn i 7 mån
1982, lärde mig danska och skrev för svensk kultur- och fackföreningspress om de autonoma husockupanterna, barnkultur med mera. Sedermera fortsatte jag skriva frilansartiklar i dagspress och tidskrifter samt vikarierade på landsortsredaktioner i Sala, Karlskoga, Uppland och Gävle.

1984 reste jag landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. Träffade folk på vägen som jag och min väninna Carina bodde hos. I Delhi träffade jag indier som bjöd hem mig och jag blev intresserad av landet på allvar.

Våren 1986 reste jag och min dåvarande fru och hennes två barn, födda 1982 och 1984, runt i Frankrike och Schweiz. Vi bodde hos fransmän och schweizare i en månad.

1987 studerade jag franska vid UFR Sorbonne. 1988 skrev jag en fil kand uppsats i filosofi vid Uppsala universitet om Les mots et les choses av M Foucault och antogs till forskarutbildning.
Jag engagerade mig i Nordiska Sommaruniversitetet, NSU, och besökte sommarsessioner och vintersymposier i Norge och Danmark

1987-1988 reste jag till Indien igen, nu som frilansjournalist tillsammans med 3 andra numera etablerade fotografer och journalister. Jag skrev om kultur och samhälle från Calcutta, Patna, Benares och New Delhi. Om barnarbete och facklig kamp, miljöförstöring och religion.

1989- 1990 flyttade jag och min dåvarande fru inkl 3 barn (en till född 1988) till Schweiz. Jag studerade filosofi på tyska och franska, och var hemma med barn medan hon arbetade. På hemresa från Sydfrankrike besökte jag Collège International de la Philosophie i Paris, Université de Paris VIII- Saint – Dénis och höll föredrag vid University of Essex i England.

1990tal

1990 var jag SAC-syndikalisternas delegat vid all-europeisk anarko-syndikalistisk konferens i Barcelona.

1991 hjälpte jag och andra illegala flyktingar i Uppsala genom att ordna arbete svart och kontakter. Jag gick med i Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd och träffade Michael Williams och Anita Dorazio. Involverad i hälsovård vid flyktingförläggningar.

1991 undervisade jag heltid svenska och SO vid en invandrarkurs vid Brunnsviks folkhögskola, Dalarna. Hösten 1991 undervisade jag svenska och engelska vid elektrikerkurser vid AMU-gruppen, där många invandrare deltog.

1992 gick jag en 5 poängskurs om mångkulturella möten och invandring vid Institutionen för Nordiska Språk vid Uppsala universitet. Fältuppgift i Rinkeby.

1993 flyttade jag till New York en termin och bedrev forskarstudier i filosofi vid New School for Social Research

Jag översatte åtta uppsatser i politisk filosofi från engelska till svenska, en antologi som först kommer ut våren 2013.

På 1990talet började jag engagera mig för Tibets frihet och praktisera buddhistisk meditation samt läsa om buddhistisk filosofi, påverkad av Kaj Håkansson, sociolog och fri tänkare i Uppsala.

Jag blev medlem i Svensk-Tibetanska Skol- och Kulturföreningen och fadder till en flicka i Tibet så hon kunde fullfölja sin skola.

1994 blev jag kursföreståndare för en teaterskola/kurs för latinamerikaner vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, dock förlagd till Stockholm innerstad och Akalla. Jag var enda svensken bland 30 vuxna latinamerikaner som själva organiserade allt i sin förening Amanda.

1995 ledde jag kurser för Ung Vänster i Uppsala i marxism och var Vänsterpartiets ledamot i kulturnämnden, Uppsala kommun. Skrev om sexarbetares rättigheter i anarkistblad och om autonom marxism i vänsterpress.

1995-1996 var jag en av två projekthandledare vid projektcentrat FYRVERKET vid Rinkeby folkhögskola. Vi handledde 15 arbetslösa ungdomar (2 svenskar) i deras projektidéer under ett år. Bla deltog vi i Fryshusets, Vattenfestivalens och Re:Orients olika arrangemang.

1996 undervisade jag vid Studiefrämjandet i Uppsala inom Kunskapslyftet och Agenda21, båda kurser med många invandrare.

1997 reste till Tunisien och skrev om Amnesty International och svensk vapenexport

1998 valdes jag till ordförande i Vänsterpartiet Uppsala och anordnade 1 maj demonstration utan en kurdisk stödgrupp bestående av PKK anhängare.

1999 reste jag och min 10 åriga dotter till Indien i 3 veckor, med besök i New Delhi,Kashmir, Damman & Diu och Dharmsala. Jag blev vän med en buddhistmunk som jag fortfarande skickar pengar till.

Tog ett fadderbarn i Tibet, en 10-årig flicka, Kelsang Drolkar, och stödde hennes skolgång till 18 år via Svensk-Tibetanska skol- och kulturföreningen

2000tal

2000 höll jag föredrag om autonom marxism vid Cafe 44 för Folkmakt, anarkister och för autonoma i Malmö.

2000-2004 reste jag till Graz, Stanford, Bryssel, Leiden, Åbo mm för forsknings- och samarbetsprojekt vid Uppsala universitets lärarutbildning. Besökte även min syster som flyttat till Paris och Chicago.

Fil kand i pedagogik 2001, uppsats

Fil mag i pedagogik 2004, uppsats

Fil mag i filosofi 2005, uppsats

2004-2005 var jag biträdande rektor vid Hjulstaskolan, Tensta i norra Stockholm. Skolan hade 99 % elever med invandrarbakgrund. Jag var ansvarig för modersmålsundervisning och förberedelseklasser bland annat. Nima Sanandaji intervjuade mig för sin första bok, Mellanförskapet.

2005-2007 var jag biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium, estetprogrammet

2007-2009 var jag verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum (fd Invandrarnas Kulturcentrum, startat 1975). Reste till Vitryssland, Spanien och Ungern i tjänsten. Jag skrev en längre text om vad svenskar kan lära av invandrare, publicerad i Newsmill 2011, på nytt på bloggen här och Dagen 2008. Den blev upptakt till min Sverigebok.

ccs
Mitt gäng vid Centre for Civil Society, New Delhi

2003 träffade jag en indiska från New Delhi och gifte mig 2004. Hon flyttade hit, vi fick en dotter och vi flyttade tillbaka Indien 2009. Jag arbetade med skolpolitik vid en liberal indisk tankesmedja i New Delhi, vidare andra arbeten som idrottsarrangemang vid indiska skolor, lärarrekrytering och konsultuppdrag för indiska skolföretag. Jag skrev i indisk press, här och här om svensk skolpeng, och höll föredrag och ordnade konferenser om indisk skolpolitik. Ett tag var jag även fotbollsmanager i Delhi. Jag lärde mig hindi på konversationsnivå och studerade alfabetet devanagari. 2010 fyllde vår dotter Tara tre år vilket hyllades i denna video.

Återvände till Stockholm.

2010-2011 var jag rektor vid Yrkesgymnasiet Huddinge Stockholm, där cirka 1/3 av eleverna hade invandrarbakgrund. Bland annat fick jag reda upp en misshandel mellan 4 elever som ledde till åtal och domar i Södertälje tingsrätt.

2009 gick jag med i Liberal Mångfald, Folkpartiets invandringspolitiska nätverk.

2010tal
2012 engagerade jag mig i svenska Tryckfrihetssällskapet, träffade Ingrid Carlqvist i Malmö och började skriva recensioner för Dispatch-International och invandringspolitiska inlägg på denna blogg och på Newsmill. I år 2013 kommer jag ut med minst fyra böcker, tre fackböcker och en kort thriller på engelska.

Jag är volontär i Berättarministeriet i Södertälje.

2014 vårterminen gick jag en 10 p kurs om islams historia vid Stockholms universitet

Jag har en dotter i Holland, en i Indien, en bonusdotter i England och en bonusson i Skåne. En syster i USA.

Nu 2015 bor två afghaner hos mig. Tidigare har jag hyrt ut rum till folk från Belgien, Grekland, Kongo, Franrike, Bulgarien, Italien och Sverige.

Slutsatser ni läsare kan dra av detta ? Ni får gärna berätta i kommentarer.
Fridens, Sjunne