Kategoriarkiv: Invandring

Boken om Sara Sarasvati i New Delhi och Stockholm år 2020

Resume av berättelsen Sara Sarasvati. An Indo-Swedish story, en kommande kort thriller på engelska av Jan Sjunnesson (English below).

År 2020, New Delhi
Sarasvati Andersson Pillay får besked om att hennes far, svensken Bo Andersson, är död. Hennes mor, rektor Vimala, lever ensam med henne och sin far i en fin stadsdel i New Delhi. Vimalas mor var en fri och stark muslim från fd indiska Pakistan och hennes far hinduisk affärsman från södra Indien. Vimala blev oplanerat gravid och födde dottern ensam 2000 i New Delhi. Sarasvati har sett sin far 2-3 gånger men aldrig varit i Sverige. Vid ambassadbesök efter dödsbeskedet i New Delhi får hon veta att fadern blivit mördad i ett politiskt attentat.

2020, Stockholm
Hon far ensam till Stockholm och Uppsala domkyrka för begravning dit även drottning Viktoria anländer. Bo Anderssons död har väckt stor uppmärksamhet i Sverige och hovet vill hedra en riksdagsledamots död, liksom Viktoria gjorde 2002 när Fadime Sanhindal sköts av sin far. Vid begravningen träffar Sara (som hon kallar sig i Sverige) sin fars advokat, Lars Berg, sin okända halvbror Anders och en gammal KTH professor, Erik Karlsson. Hon blir övertalad att flytta till Stockholm för att studera till bergsingenjör vid KTH vilket hon gör, 20 år gammal med bra betyg från sin mammas skola i New Delhi, fast hon egentligen vill bli humanist. Svenskarna Erik Karlsson och Bo Andersson var i Indien redan 2013 för att rekrytera indiska ingenjörsstudenter utan framgång men 2020 flyttar alltså en blivande ingenjör från Indien till Sverige, Sara Sarasvati Andersson Pillay.

Hon flyttar till Kista i en studentlägenhet tillsammans med en indonesisk bergsingenjörsstudent, Mawar. Sin bror Anders beter sig konstigt tycker hon, är 35 år, arbetslös utan avslutade gymnasiestudier, läser genusvetenskap på universitetet och bor i ett kollektiv i Högdalen. Han far runt med ett muslimskt fotbollslag i Husby och engagerar sig i anti-rasistiska demonstrationer tillsammans med dem. Sara förstår att far och son inte gick ihop pga deras skilda politiska åsikter.
Mer avslöjas inte här-

Synopsis of Sara Sarasvati by Jan Sjunnesson

The book is set in 2020 in Delhi and Stockholm. A girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s stance against immigration policy and in his aborting a terrorist attack in 2013. She is persuaded to start study engineering there. She leaves Delhi where she stays with her grandfather and mother.
While in Sweden, she learns more about her father’s life and his murder, her half-brother but leaves her studies after feeling threatened by him.

The book is about how a bright Indo-Swedish girl gets caught up in a political plot of terrorism and counter-terrorism, which bears hard on her. Statue of Liberty is attacked 2017 by nuclear weapons adrift from Pakistan and Iran, now failed states. Norway has become a safe haven for Pakistan militants who use Oslo to attack New Delhi in 2018, which makes India more interested in keeping close watch over Sweden. A centre- right and left government is replaced by a centre-nationalist government after the assassination, headed by a Swedish- Kurdish woman as leader of the nationalist Sweden Democratic Party.

There is no other story like this with such details of life in Delhi and Stockholm in the near future, combined with a story of how religious intolerance and fear in a world in 2020 creeps into lives in all countries. The pace is quite fast in ten chapters of 150 pages.

Chapter 1 (draft april 2013)

Chapter ek

When Sara Andersson walks down the stairs she is irritated. Being disturbed in school work with Chacha is always annoying. Especially with math. A messenger has come to the door and the maid has let him into the drawing room, which is cooler. Sara smiles and greets him but the man looks strange and just nods. She bids him to sit down which he does after some protests.

In the silence only the boys playing cricket in the park is heard. Sara stares into the dark eyes of the dark man from the embassy of Sweden in Delhi. He opens an envelope, hands slightly shaking and starts to read in poor English.

-Dear Madame Endersson. We regret the sad news that this letter brings to you. Your father Mister Boo Endersson of Opsala, Suweeden, has quickly passed away. His funeral will be held soon. Please contact us immediately for further details. Our sincere condolences to you and your mother. Consular officer R.V. Singh.

The kind old tutor Chacha-ji enters the room just when Sara lets out a load cry. Chacha runs to her and kneels by her side. The messenger looks bewildered. He looks at the two and excuses himself, leaving the note on the sofa table where two cups of chai has been brought by Najju, the maid.

-Sara, what is it? Tell me, Chacha asks.

She leans forward and reads the note to him. The time from when the man first read it to her and now seems endless. She understood it immediately and now it is a fact. Chacha leans back and Sara gives him the paper. The silence is broken by dishes being washed in the small kitchen but Sara and Chacha can almost hear these washing as thunder. A message of death and sorrow.

-You must contact the embassy, he says. He puts his arm around her back and strokes her gently.

She nods with wet eyes. Her light green dupatta is useful when soaking her tears. The room seems full of wet salty water from her eyes and she is still in shock when she cries out that she did not know, did not know, did not know what had happened. Chacha sits with her silently for five minutes and hears her questions about the death of her father. She tries to make an effort to stand up but cannot.

The evening has come suddenly she feels and shivers in the warm house. How can such tragic news be brought by a simple errand boy she thinks but realises that the form of the horrible content cannot be blamed. Embassies have many citizens’ affairs to consider and why should she have the ambassador visiting her for bring the sad news of her father in Sweden, someone she has only seen twice ?

Chacha stays with her until her mother Vimala comes home. The house is suddenly full of people. Sara has no idea from where they came. Relatives, neighbours, acquaintances, classmates and children. Their colony at central Jor Bagh has a way of keeping together at times like this, usually at burglaries and holiday festivities. And deaths.

-Sara, you must not do anything. Just rest. The details will be known tomorrow, everybody tells her. They look sad and yet try to give her smiles.

Her mother Vimala is upset and cries more than Sara ever though she could. Single mother taking care of her and her own father. Vimala has told granddad Thatha of the sad news but the old man did not seem to understand. He was dozing in his room when Sara yelled and his wits were slipping already. By the time the house was full, Thatha Prakash had come out to greet everyone, looking happy to see all of them. He had still not gotten the news when Sara told him separately in her room. He had to be pushed into her room where never been alone with her since she was eight. The room is cluttered with her books and clothes and the two of them stand just inside the closed door. An AC is letting some cool air making them less hot but still weary and confused.

-Thatha, my father, my Tantai Bo in Sweden, has died.

She says it slowly again in Hindi, then in Tamil.

-Iranta Bo. En tantrai irantu.

Her grandfather stands still close to her and nodded. He cannot speak Hindi well but use the professional English he was used to from office.

-My regrets. My dear and sad regrets to you, my Sara chellam.

He breaks into tears and holds her. She tells him that she has no idea how and when he died, but at age 60 he must not be exempted from death. He looks at her. Grief strikes his face and he says.

-Sari sari. That is true, chellam. That is true. Kala will come to us, at our time. But why now?

He shakes his head and leaves the room. Sara closes the wooden door. Her bed which she would like to rest on at any other time but now seems so useless. Why all this middle-class Indian comfort with mirror covered pillow covers in beautiful Rajasthani patterns? Why having all and not her father alive, even if far away? She stands inside, thinking deeply about him and feeling breathless until someone knocks on the door.

-Sara, come out. Thatha and I are having some paratha and subji. We have plenty for all too.

Her mother thinks that food is especially useful at making people less nervous. On occasions like this, she is at her best, making small plates with flatbreads and cooked vegetables.
Sara steps out of her room into a house full of chatting women and some silent men. Children are running around but not as fast as usual. They know that something sad or evil has taken the spirit out of such cozy gathering but they cannot be still for very long.

She sits by the sofa table, between two female neighbours. Their large bodies press onto her slender thighs and chest. One of them speaks without ever making a pause. She asks for the details that no one knows, about her father’s occupation, age, family and whereabouts. Sara looks at her and gives out as little information as possible, which is about all she knows about him. The other woman leans over and hugs her. Sara’s aunt Velama Thankachi calls but is stuck in Gurgaon on the faulty yellow metro line. Sara’s uncle Prakash Junior is on duty in Mumbai and cannot respond from calls coming from all concerned people using their mobiles to reach him with the sad news.
The chatter goes on until midnight. Sara is exhausted and so is her mother. Najju, the Nepali maid who fell alsleep on a mat in the kitchen, is awake now. She has little knowledge of what is going on as her understanding of Hindi is still little. Dishes are collected quickly and loudly. Vimala and Sara walk upstairs to their respective bedrooms but none of them can really sleep alone after this strange evening.

-Come here, my chellam, Vimala says. Come to me and let’s not be alone. I have left you too much alone I know.

-No no. No. You are the best mother and only mother I have, Sara says while she walks behind her.

Daugther and mother speak until three in the morning. About Bo Andersson, about her, Saraswati Andersson Pillay and how to get to the Swedish embassy in Chanakyapuri in time before school starts for both of them. Sara wonders how her mother can talk of taxi cabs and drivers at a time like this and in the middle of the night but does not comment. Vimala continues until she does not get any reactions from Sara beside her under a bed sheet. Time, Kala, has come to the Pillay family in Delhi.

Morning chai and chapatis. Vimala calls her school in Defence Colony nearby and tells the school secretary that she will be busy with a private matter all day but can be reached on mobile. She chews her chapatis slowly, dips them in yogurt and pickles before the pieces go into her mouth. Sara is taking a morning shower in her bathroom. Vimala is done with her morning preparations before Sara as always.

Even if this is an exceptional day visiting the diplomatic enclave for serious matters, she behaves almost as if she was going to her school office. Getting up early and having a good breakfast after a morning walk has been her routine since 15 years back. This morning she did not take the usual walk in Lodi Gardens. She can hear Taashi, the neighbour Gurcharan Das’ dog, barking outside in the court yard, strotting ahead of his master balancing a stick between his teeth as usual.

-Sara, we must try to get there early. I call for a cab at 8.30, ok ?

Sara responds affirmatively with a grin coming out from her bath. Yes, to force the crowds at the Swedish Embassy in the diplomatic enclave at Chanakyapuri needs time, patience and plenty of water bottles. Vimala lays down two in her large purse, a proper principal’s purse, along with their passports and birth certificates.

-Don’t forget the letter, Sara exclaims, while they run down the stairs to the cab waiting at Jor Bagh Colony Road.

Her mother smiles and pats her purse. The two tired women greet Kumar, the familiar driver cosen for the day, and get into the cab. No AC needed yet with only 18 degrees in cool late February. Half an hour later across south Delhi they reach the embassy. The driver asks if he should wait.

-Yes, but you can go and eat something, says Vimala and give Kumar 400 rupees.

He looks a bit disappointed but trots away to his car and steers away to his usual dhaba. Vimala tells him that they need him for at least four hours so there is enough time for a break with some sleep in the car after an early lunch.
When Sara and Vimala tell the gate officer in charge who they are, someone from the consular section walks out and bid them in and they enter quickly. The male consular officer is not Swedish but not Indian either, Sara thinks. Vimala just looks sad and anxious as they are shown to some sofa chairs in the waiting room.

-You wait here until we will come for you, the consular officer says. It may take some time.

Vimala nods. Sara fiddles with her long dark hair. They prepare for a long waiting time. But after just 20 minutes the officer comes back. His hair is light brown like Swedes have theirs, but his black moustache is definitely Indian looking. He walks them into a separate section at the embassy where they need to force a security door. A tall Swedish man comes to greet them with a small smile. He gestures towards a large room with high ceilings and textile decorations.

-Hello, Madame Pillay and Miss Andersson Pillay. I am Henry Johansson, the acting ambassador for Sweden to India. Please sit down.

The consular officer closes the doors behind them and the three are alone in a large beautiful room with Scandinavian designed tables, textile drapers and carpets. Minimal effort, maximum effect.

-I am deeply moved by the passing away of your father and your partner, the ambassador starts, directing his face towards Sara but also to Vimala.

The two women remain silent. Sara gestures with her hands powerlessly. Her eyes water and Vimala hands her a small white handkerchief. The table feels immense. Thick Nordic pine trees weigh under her elbows as she cries slowly. Vimala is more collected.

-Yes, we are very sad. Very sad indeed. This has never happened before . . .So unexpected.

Her words sound so stupid to hear she notices but cannot stop now. She enters into a long explanation of their relationship, of Bo the Swede she met, and of Sara, their daughter. The ambassador listens for a few minutes before he finds a small pause and says.

-Of course. I understand that your ties was nothing like a marriage. But I am here to explain some circumstances around his death that you need to know and understand.

Sara and Vimala stare with their mouths half opened. The ambassador starts by explaining his own presence as it is not customary for ambassadors to receive visitors related to the deaths of Swedes to their Indian relatives. They look even more puzzled. He pauses, looks them straight into their eyes and takes a deep breath.

-Bo Andersson was a man of great integrity and courage. He was not well liked by all people due to his views and political affiliations. A man like Bo had enemies. Until recently I had no idea how many, but the security service in Sweden has now briefed me about his death and I am more sad now than before to have tell you that he was killed.

-His enemies did not want him alive for ideological and political reasons.

Vimala lets out a loud cry while Sara buries her face in her hands. The ambassador who has given similar stark messages before in similar occasions do not make much of a pause before his next line.

-He was a 60 year old bachelor, a senior government offical in calm Sweden. But he was not just that, as he was a member of our parliament. A controversial position that made people outside parliament angry, mad, and yes violent. His attackers were not just one person but a group of activists. Bo knew of them, as did some other politicians and the secret service.

The ambassador explains that the night Bo was killed he had been to a meeting. Security guards had followed him from his office to his car. Central Stockholm is usually much spared from terrorism. The guards had not been careful enough to see a van sliding up close to Bo’s car, smashing his window and pulling him out before he had put his seat belt on. The van drove off, leaving guards with no clues. The next morning Bo was found outside an industrial dump north of Märsta suburb. Neck slain, knifed stomach, groin smashed. This was done the day before yesterday. Last night an Islamist group called Hizb Suedi ut- Islam was blamed for killing Bo Andersson.

Vimala hears the voice, deep and touched. Her hands tap on the table cloth. Sara thinks of her father, now dead. His neck open with blood, veins, vocal cords, his voice silenced. She knew him as a controversial figure in Sweden and had seen him once of twice mentioned on BBC, which had made her proud but now she was mostly confused. She rests her arms in her lap and tries to make questions to the ambassador who looks stressed. He looks at her but does not smile or give any response to her inquiring gaze.

-Why? How could they be so stupid? And cruel. I do not understand politics at all but to die for or kill for politics seems . . .

Sara jolts back in her chair, arms fly around and tears run down her cheeks. Vimala holds her in her arms and the ambassador waits until Sara has cried herself dry and pale.

-What I am here for is to tell you to be careful and to be prepared for much media attention. Bo’s death will be known outside Sweden and there are similar groups on both sides here in India that take any excuse for retaliation. You know what I mean .

Vimala and Sara nod. Pakistan and India had the last year exchanged a short war in Kashmir at the Line Of Control which did not end until US stepped in, this time openly. Delhi had many violent fundamentalist groups that could make Sara’s and Vimala’s cozy lives in Jor Bagh a nightmare if they were drawn into the frontlines between violent Muslims and violent Hindus.

The ambassador explains that he could not say more for security reasons but there was no reason for panic. Just pay attention, inform their security at the colony and maybe have a guard for some time.

-I wanted inform you two as you are related to a Swedish citizen even though none of you are citizens. The funeral should be soon and if you go, please inform us about the travel details. Here is the number to our security officer, he says and gives Vimala a card.

-If you may excuse me, I am about to leave for Chennai in a bit. I am very very sorry having to tell you this. Even though I never met Bo Andersson, I had and still have the deepest respect for him and his courage. He was an exceptional man and such people make exceptional enemies and become sometimes victims.

Sara and Vimala rise and leave with the ambassador walking ahead of them. The two women are exhausted from hearing of the murder. A woman takes care of them and gets them some coffee in a separate room before they start to think about getting on with the daily life in Delhi. Sara asks Vimala if she thinks it is dangerous to go with their regular driver now. Vimala shakes her head. Of course they can go with Kumar. No problem.
Vimala calls the driver. He will be there in 15 minutes, which by now is noon and in 25 degrees. They stay inside the embassy, talking in low voices, shocked. Not until a man from the gate comes to tell them that a cab driver is waiting for them do they rise from the swanky Swedish designed chairs.

In the ride back they pass many embassies with tight security gates, which they notice with new eyes. Kumar has to drive around the American embassy at Shantipath in a wide circle before he can get out. The car is stopped once by guards at the Arab Culture Centre opposite the US embassy, but Kumar manages to get on quickly. Sara has no patience with any delays but Vimala calms her down.

-Tell me Amma, tell me. What shall we do? I don’t know. I can’t think. Awful. Horrible.

Sara cries in the back of the little car. Kumar checks her in the rear mirror but does not let out a word or make her know that he has seen her tears. Vimala just sits with her arm around Sara until they reach Jor Bagh. Suddenly all has been questioned. Their lives there, Bo’s life in Sweden. Their life in upper middle class Jor Bagh could be caught between rivalling violent groups. Is that what the ambassador meant? Vimala cannot make up her mind as they climb the stairs to their flat on second floor. Sara looks more scared than Vimala but they do not say anything until they are alone. Not even Thatha can be present when Vimala make inquiries for the best security among her neighbours.

He mutters while they sit in Vimala’s bedroom and make calls and calls, Sara surfing the net over and over again, reading reviews of security outfits as Vimala mentions them to her. Velama Thankachi, Vimala’s little sister in Gurgaon, south of Delhi, is the most reliable source of household responsibilities, as she stays at home in a well-guarded high rise building there with many security contacts. Vimala talks with her for a long time about the death and Sara and Sweden. Thankachi will visit tomorrow. The Pillay house of death has had so many visitors that Vimala tried to avoid the young aunt Thankachi Velama to see her niece Sara but of course that is impossible. Death of a father ever so distant must be cured by family. A murder even more.
Grandfather Thatha is surprised as they mention the violent death of his daughter’s foreign and vacant partner, who he never had met. He asks Sara about her feelings but does not get an answer he is satisfied with and walks slowly back into his room. Sara is his favourite grandchild yet also unknown to him. Foreign. Videsi. Veḷinaṭṭu. His blood and some stranger’s blood mixed. Thatha rests and the women continue as if there was an imminent threat to their lives outside.

Two days later Sara gets a call on her mobile while out on town in a auto rickshaw with Krishna. They stop by a café and walk in to get away from all noise. They are not a couple but like each other and especially now in her distress, he helps her a lot. The call is from the Swedish embassy and informs her about the funeral in the coming weeks. An express notice will be sent her residence this afternoon with all details.

-Thank you madam, Sara replies, is there anything one should wear at Swedish funerals ?

The consular person on the other end of the mobile phone line says that dark colours, black is worn but being Indian nobody would be disturbed if she does not know Swedish traditions and customs. Sara sits down with Krishna who has heard the word funeral.

-What ? They have a funeral now? He died fours days ago, he says with some emotion not well hidden beneath his accusative voice.

-Don’t ask me, premi. Swedes are not so strange but they have maybe some cold in the ground that makes it hard for them to dig so quickly and bury people.

They drink their coffees, discussing the Indian tradition of immediate cremation and agree that climate may be the cause for waiting so long in Scandinavia.

-The funeral will be in two weeks. That makes him dead there for almost three weeks, Sara says out load.

Krishna silences her with a quick hug. Some couples and singles look bewildered at them but leave their sometimes loud discussion of funerals and corpses unmentioned.

-I definitely want to go, Sara says. I am not afraid to fly and have no entrances exams for a month. Amma must come though. I can’t go to Sweden alone.

Krishna leans back and smiles. She looks at him and says that however much she likes him, he cannot come with her. He smiles again. They realize how close they have been drawn to each other the last days when the terrible news of her father’s assassination was spread even to India.

Sara carried for a few days the small news item, labelled “Controversial Swedish politician killed” in Times of India the day after the embassy visit. She tries to not read it again but reads it again for Krishna:
“Bo Andersson, age 60, died in an attack in central Stockholm, Sweden on February 26, 2020. He was pulled into a passing van from his car and killed outside the city. The motive seems to be related to his controversial views on immigration and Islam, which made him similar to the Dutch politician Geert Wilders, killed 2015 by Islamists in Amsterdam. A Muslim group is blamed but a police investigation is still in process”. REUTERS-AP-PTI

Krishna looks at her and she is pale under her brown skin. Her slightly brownish hair is unkept and her eyes flicker. He holds her arms, one hand around each forearm, pulling them gently towards each other. The café is jostling with gossip, students munching on cakes, wireless devices, but Sara and Krishna are not there. They are in a cold northern land with ground frost, frozen corpses and terrorists. Snowfall and ice. Sara realizes that Bo’s body which had been dumped on the group may have started to freeze in the Swedish winter cold. In Sweden as in India. Yama, the Lord of Death, comes at his predestined time, Kala. Sara is not consciously thinking about Hindu gods but she knows them better than Jesus and God.

-Bless my father. God bless him, she almost chants. He did not do harm but harm was done to him. He could not do anything more than what he believed in. The rest is up to God.

Krishna nods. He says that if you do not do evil but is done evil to, you will be praised forever as an example. A martyr. Sara does not like this kind of talk but let him speak for awhile about the idea of non-action, non-doing. To act without idea of consequences. Pure action with only intention. Karma will be rewarded with merit or punishment Krisna concludes him short café lecture.

-You know what I think of all this, she says, so please stop. I cannot take in more now. My father is dead and you discuss Hinduism. Religion is what caused his death. I am a Christian but do not let that determine my politics or other people’s politics or make me kill anyone. Why can’t just people get along?

Her 19 year old body and soul seem to be back now at the café with Krishna and fellow teenagers chattering around them. She has grown older since the embassy visit and the odd new horrible talk of her father’s murder. Why can’t people just get along is the teenage Sara’s question, while not bothering about guards, the security of her mother at work and grandfather at home, all new routines and challenges. But the elder Sara worries.

They pay and leave the café feeling better than when they got in. An auto rickshaw is empty outside and they enter. Sara drops Krishna by his colony in Green Park and continues to Jor Bagh with her mind rattling around funeral preparation, karmic justice and her father’s faith. She has no idea about his religious beliefs since she met him only a few times. Being in India religion is everywhere and Sara cannot almost imagine people not being religions at all. Even the rickshaw driver has a small plastic Ganesha statue sitting with his elephant trunk in front of his steering wheel. Muslims, Hindus, Christians, Jains and Sikhs are all present actually on this small ride from southwest to southeast Delhi, as they pass many mandirs, one church, one gurdwhara and two mosques on their way. Sara realizes that the only way to miss religious buildings, and with that religion itself, must be to take the metro. A Western mode of transport. Maybe Swedes only use underground trains she ponders as she gets out of the small three wheeled motor rickshaw and into the yard. Time for a short afternoon nap, then a talk with her mother, Vimala the busy principal and single mother, about the coming Swedish funeral.

The maid has made sweet ginger chai for her when she wakes up. Her throat always gets sore in the dry and cold Delhi winter with its thick fog and pollution. Ginger is good for everything everyone says but especially good for winter ills. She drinks the milky tea while sitting in her room. Thatha is still sleeping as his afternoon naps are much longer than anyone else’s. At his 75 years, senior government officer Prakash Narasimha Pillay, a.k.a. Thatha, has the right to rest as much as he wants.

Sara is fond of her maternal grandfather and likes to tease him for being so stingy with money. He always responds that if he had not been so careful with money, none of this would have come to them: their three bedroom flat in Jor Bagh posh neighbourhood, the fancy car, house help, and a steady flow of cash from the bank. The latter she was not teasing him about at all. Once she critically commented all the fat accounts the bank and then Vimala had told her that money and its origins was not to be discussed lightly, and preferably not at all in the Pillay household. Wealth had come from fertile Tamil lands and prosperous Punjabi textiles to their Delhi house after 1947. Prakash N. Pillay’s government position had only contributed a little to what had already been there from his Tamil vellalar caste of landed gentry from centuries before him and his late wife’s family trades in Faisalabad textiles in what was Pakistan now.

She is hungry but had to wait for her mother to be back, which never happens before 7 pm on weekdays. The maid is cutting onions and carrots in the kitchen as Sara enters. Najju blushes as if she had done something forbidden- Sara notices but let her be. Nepalis are different, not much different but still, Sara thinks, while she roams around the cupboard, looking for cookies.

After a long time in front of the flat tv screen with news channels from India and international, Sara hears Vimala entering the door.

-Oh, chellam, How have you been? I am so tired, she lets out, while unloading her purse with gadgets, papers, folders and small bags with her favourite snacks, bhel puri and churmuri. She sits down at the dinner table and munching from the opened snacks. Najju comes with water that Vimala drinks heavily from while giving her orders on dal, subji and two side dishes of the only kind Najju now can master of the mostly Punjabi style cuisine at the Pillays.

-I have been eating rubbish all day since not having had lunch or anything to eat all day. Tell me. Are you ok?
Sara sits down and assures her. Then she tells about the call from the embassy and funeral. Vimala listens carefully and asks details, which Sara gives her from an official embassy letter that came while she slept.

-No chellam. I can not go. We have exams by then and my staff is not able to handle the pressure and decisions alone. They are really too spoilt but I can’t leave them. Sorry.

She gets up, looks around and sits back again. Her voice trembles and she is full of emotions, fear, curiosity, duty, dread, loneliness. Her face looks drawn in all directions and the kajal smears her eyes. Sara says that she can not go alone to a strange country, even if her father lived there.

-If you don’t go, I can’t.

-Well, it is up to you. But I think you should.

-Why? I have nothing there. No family. My father is dead. He was the only one there I could at least remember.

-Listen Sara. You are 19, not married or into school yet. You have a passport and we will get money for the trip, no problem. I talked to Thatha this morning. You go, chellam. You must.

Sara is surprised by Vimala’s decision to let her go alone and to push for her travel. How can she bring Sara into a web of unknown relationships in a foreign country?

-Does Thatha want me to go? Sara asks, while helping with setting the dinner table.

-You know what he thinks about your father. But yes, he still thinks a funeral must have the closest family around and you are in fact his only child. A funeral of a father without his children is unimaginable, Thatha said. I am in favour but you decide. If I had better teachers I could go, but as now, not possible. And I don’t know what I would do there anyway.

-That’s how I feel Amma. What is there in Sweden ?

-Your dead father is there and if you do not go you would regret it later, I know. Chellam dear, what to do? It is so horrible, I could never imagine getting you into something like this. Why?

She has said this over and over but Sara has not thought properly about the question until now. The strange murder of her unknown father in unknown land far away. Getting into something like for her this means going through new feelings and thoughts every minute since the sad news broke a week ago. Sara just sits and stares. Who was he? Who killed him? How could he make people so angry?

They eat silently while the maid serves them. She does not open her mouth unless spoken to so they are taken by surprise when she rests by the end of the table and speak in strong Nepali accented Hindi.

-Madame, I am sorry about your husband.

-Thank you Nejju. He was not my husband . . . never mind. Thank you.

Sara smiles to the maid who quickly returns to the kitchen area and to eat on the floor. Silence and death roam around the three women. The house has changed into a mausoleum with the few pictures of Bo Andersson the distant father all over tables and drawers. Thatha is not able to break their heavy strong female bond of sorrow when he enters and sit at the table.

-What is the matter with you? he says. I am still here.

-Yes, Thatha.

Vimala tries to talk more him but fails. They continue to eat in silence. Sara is the first to rise and she goes into her room to call Krishna. They talk about her attending the funeral, Vimala’s wish for her to travel even alone and Sara being the sole child and heir to someone she hardly have met.

-Try to be just to him. He deserves your presence there, Krishna says. I know it is hard and that I can’t join you but you should go. No question. It is duty. Family matters are the same everywhere.

-Sweden seems so distant and cold. Duty to people I do not know and care about. From what I know Swedes are not close at all.

-Sarasvati Andersson Pillay, you are next-of-kin. That is where the buck stops. Pick it up. It is true. There must be duty or else . . . I don’t know what to say.

They exchange more topics on funerals and family, religion and responsibilities, until she puts down the mobile phone and lie on the bed. A decision will be made by the morning she has promised him. Vimala and Thatha talk with low voices outside her door. Sara does not want to discuss her attending the funeral with them anymore. Krishna, her mother and her granddad – all agree, yes she should go, no matter what. Somehow she is drawn to the mystery of attending a funeral of a killed man but the fact repulses her too and scares her. Terror is the fear of unknown enemies and events. The group who killed her father was some Swedish Islamist terrorists. Sara has the night to decide. She goes into her bathroom, brushes her teeth and go to bed without bidding Amma and Thatha good night. They leave her alone, making small noises in the house while getting ready for the night.

Morning walks for Sara are rare but she joins Vimala at 5.30. They take the usual path around the closest tomb in Lodi Gardens, Mohammed Shah’s 15th century final rest. The grass is still green, trees are not yet wilting and a peacock sings distantly. They meet and greet neighbours who stop quickly to give their condolences to them but hurry onwards as the strange family setup seems to bother them. As a single mother, Vimala is still threat to the neighbours’ Indian traditions and Sara an offspring and evidence of lax sexual attitudes. Even if not true, Vimala senses their reservations.

Vimala and Sara come back refreshed after the walk and enter the household, finding Thatha up early.

-But Thatha-ji, you are awake, says Vimala.

-There is a time for everything and now I want to hear about Sara and her father’s funeral. It can not wait any longer.

They gather at the dinner table, star with appams with curd, chai and some hot rasam soup for winter colds and recurring sore throats.

-Well, Thatha and Amma. I have no other option than to go.

Sara says this looking like a ghost, with her hair flowing around her lean face that now looks more thin than ever before.

-Good good, her grandfather says.

Vimala nods.

-It is the right thing to do whatever else happens or has happened. Good girl, chellam.

They start planning her trip. The funeral is in early March, so leaving on the 1st seems best. Flight is booked online, passport checked, but visa is needed. Sara calls the embassy and is granted a three week visa through an online secured channel. She informs the security officer at the embassy about her visit and he recommends a safe hotel in Uppsala, the university town where the funeral will be held. Sara is eager to plan everything and her fear of terror is forgotten for a moment. So is the purpose of her visit, the death of her father Bo Andersson, the Geert Wilders of Sweden as the news agencies had called him, both controversial and assassinated.

Individer,grupper, främlingar, rasismer


Nedan följer en ganska lång rant om indisk rasism, främlingsfientliga somalier, svensk mesighet och vikten av att lita på sin erfarenhet. Jag tror på fullt allvar att det mesta kring den usla svenska (och europeiska, men den tar vi en annan ågn) invandringspolitiken kan lösas om vi pratar om den och dess problem inkl ev lösningar öppet, tydligt och med respekt för varandra. Vi måste bli bättre på att göra det och detta är mitt något långrandiga bidrag (som läsare av denna blogg vet har jag berört ämnet för med viss envishet)


Vad jag först vill skriva om ang svensk rasism för att ge perspektiv är den rasism jag stött på och känner till. I Indien, som jag rest till sedan 1984, har en dotter på 3 år, och bodde och arbetade i under 2010, finns en verklig rasism som går i flera riktningar. Den jag mest stött på är den sydindiska fördomen om nordindien. Sydindiernas längre historia, deras helt skilda språk från hindibaserade nordliga språk och den invasion som de ca 1500 f Kr utsatts för från norr (dels av indo-européer (som vi delar kultur och språk med),dels av muslimer), gör dem annorlunda. Se vidare här och här.

Dessa sydindier som fanns i Indien ett par tusen år innan arierna kom anser sig ibland förmer än dessa nordliga grupper, dvs. våra kusiner om man säger så. Sydindier anser att nordindier är ytliga, affärsinriktade och inte har tillräckligt med kultur att vara stolt över. Att dessa nordindier är vitare är ingen fördel.

Nordindier å sin sida kan se ned på sydindier, särskilt de av låg kast och riktigt mörkhyade. Att vara mörk är oftast fel i det rasifierade Indien idag, där blekningsmedel används av miljontals för att se ut som européer. Vidare så finns rasism i alla storstäder (särskilt Delhi, Mumbai) mot de fattiga som tar sig dit, ofta nordindier från Bihar, Harayana och östra fattiga delstater. De sliter hårt och förtrycks pga sin ras vill jag påstå, även om deras fattigdom också bidrar.

Utlänningar ses med viss avoghet och misstänksamhet. Svarta afrikaner chikaneras öppet och jagas iväg öppet pga sin hudfärg. Araber tror jag man respekterar men också är misstänksamma mot. Kineser avundas man och gör narr av öppet i media osv. Överallt finns rasism, främlingsfientlighet i detta enorma land på 1,2 miljarder. Och det är fullkomligt normalt enligt de traditioner och gruppgemenskaper som finns i de mindre utvecklade länderna i världen.

Det normala i världen är alltså att vara skeptisk och ja, tyvärr, även rasistisk inför främlingar med annorlunda utseenden. Av undersökningen World Values Survey framgår att de folkrika kontinenterna Afrika, Latinamerika, Asien ligger till vänster i skalan dvs är mer traditionella och kollektivistiska. Kina avvika något i sin rationalitet men i tron på kollektivet är Kina som Indien. Det finns dock andra traditioner i dessa mindre utvecklade länder som innebär att man tar hand om de fattiga, gäster, gamla osv och kan göra nästan vad som helst för att vara hjälpsam. Men det utesluter inte en avoghet mot andra grupper och individer man inte känner igen eller litar på. Norden är för en region med mycket hög tillit, som fallit på senare år bland infödda och inte övertagits av utlandsfödda. Nima Sanandaji visade detta i en rapport för finska tankesmedjan Libera 2011


Om vi ser till de grupper som anlänt till Sverige de senaste decennierna så skiljer de sig från de tidigare grupperna. Först kom yrkesarbetare från Sydeuropa, sedan politiska, ibland världsvana, flyktingar från Latinamerika, Mellanöstern Asien och Afrika. Dessa grupper hade antingen goda förutsättningar att bli som svenska yrkesarbetare eller en högre utbildning. Chilenaren fil dr Mauricio Rojas bästa exemplet på det senare, italienaren cykelbyggaren Antonia Grimaldi det förra.

Dagens invandrare har oftare sämre skolunderbyggnad, deras yrken efterfrågas inte och de kommer från mindre orter och landsbygd snarare än städer. Av de största avsändarländerna nu 2013 är Somalia det land vars innevånare har minst avslutad skolgång och läskunnighet. Gunnar Sandelin och KO Arnstberg skrev i sitt Newsmillinlägg 11 mars:

” Ett brett spektrum av invandrare har ersatts av i huvudsak asylsökande från muslimska länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Dessa asylsökande är illa rustade för ett liv i det utpräglat högteknologiska Sverige. Arbetsför-medlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända och deras anhöriga högst har vad som kallas ”förgymnasial utbildning”. Det betyder att många är faktiska eller praktiska analfabeter, vilket gör det extra svårt för dem att hitta jobb på en arbetsmarknad där enligt Eurostat bara 2,5 procent av jobben är sökbara för dem.”

Dessa somalier, afghaner och andra från landbygden i lågt utvecklade länder har alltså inte varit politiskt aktiva, rest mycket, mött skilda folkslag osv. Syrien är ett undantag och bland det mest utvecklade landet med en 8000 tusenåriga historia. Men även där flyr alla huller och buller, landsbygdbefolkning och stadsbor.
Vad jag vill säga med detta är att de afghaner och somalier som nu kommer till Sverige har haft få förutsättningar att hantera nya människor, ny teknik osv. De somalier jag arbetat med i en grundskola Tensta 2994- 2005 hade högskoleexamen och kom från Mogadishu. Idag kommer folk direkt från områden där de bara litat p klanen av kända somalier. De har alltså en inbyggd rädsla för främlingar.

De somalier som sysslat med handel och vari i Gulfstaterna är inte många och bland dem finns också samma beredskap inför okända människor. När de hamnar i flyktingförläggningar visar de samma grupplojalitet som andra folk i samma situation och ibland kan konflikter uppstå dem emellan, och mellan somalier och andra folkslag.

Till detta kommer den historiska slavhandeln med svarta afrikaner som araber skött sedan tiden före Muhammed (632 e kr) och långt in i vår tid, ja i Sudan och Mauretanien pågår slavhandel fortfarande. De grupper från Mellanöstern som ska alltså samsas med afrikaner på våra förläggningar har 2000 år av exploatering och förtryck att bearbeta. Den arabiska slavhandeln var flera gånger större än den europeiska, den pågick längre och befästes i Koranen.

Sammantaget är det en grannlaga uppgift att göra moderna medborgare i välfärdsstaten Sverige år 2013 av afrikanska herdar och afghanska bergsbor. Att dessutom beskyllas för rasism när man påpekar problem och att dessa nya innevånare behöver integreras i modern tideräkning gör inte saken lättare.


Det är något mycket konstigt i debatten om rasism från svenskar mot utlandsfödda eftersom många talar som om Sverige skulle vara rasistiskt, vilket inte alls är fallet. I arbetsmarknad här och här och vår inställning till flyktingmottagande är vi mycket lite rasistiska och öppna även för att ta emot ännu fler (vilket jag motsätter mig men det är en annan sak).

Visserligen försökte Mona Sahlins handplockade utredare Massoud Kamali finna den strukturella svenska rasismen men han gick bet, Ingen vetenskapsman försvarade honom utom hans egna supporters och av Sahlins utredning blev inget, tack Jens Orback (S).

Vi bor i ett välvilligt och öppet land där rasism som jag sett den in på skinnet i Indien ligger mycket långt borta. Andra må svara för sig om de anser vi har ett problem med rasism men det finns mycket få fakta som tyder på detta. Däremot anser 60% av svenskarna att media ger fel bild av invandringen till skillnad mot EU snittet på 40 % (European Commission. 2011. Awareness of home affairs. Special Eurobarometer 380.)

Jag kan både anse att vi ska ta emot färre invandrare, som Gunnar Sandelin och KO Arnstberg visade ovan och inte vara rasistisk. Jag kan till och med vara motståndare till en islamisering av landets lagar, kultur och samhälle utan att vara rasistisk. Religion är som bekant ingen ras och att vara mot en vad jag anser totalitär politisk ideologi, vilket islam är till största delen, är inget annat än självklart försvar och förnuft. Därom är jag säkert oense med många, men en växande opinion finns mot islam i landet, och att skilja islam från islamism är inte alltid lätt. Mer om det en annan gång. Tillbaka till Indien jämfört med Sverige.

Indien är ett i grunden rasistiskt land, där t ex Kongresspartiets ordförande, den katoloska italienskan Sonia Gandhi, ifrågasätts pga sin hudfärg av vissa, men också hyllas. Ibrahim Baylan och Nyamko Sabuni har inte alls samma roll i svensk politik och etnisk mångfald förs fram som ett rekryteringsargument i alla läger och områden, vilket jag inte har något emot.

Jag gjorde en biografisk beskrivning av mig nyligen,som går ut på att ha familjeband med en sydindisk släkt, arbetat med integrationsprojekt och undervisat invandrare, och ha rest , bott, jobbat och studerat utomlands är ingen garanti för att man inte är rasist men för mig som gjort allt detta har jag mer kunskaper och erfarenheter och nyfikenhet på andra folk, länder och kulturer än många.

De sakargument som Sandelin och Arnstberg för fram är vad vi bör diskutera. Läs deras bok Mörkläggning och invandring, . I titeln finns de två delar jag kritiserar; den mörkläggning i media av invandringspolitikens brister, och den förda invandringspolitiken. Över till medias senaste överdrivna utbrott av sk svensk rasism.

Lite mer om sk svensk rasism. De senaste månaderna har media och demonstranter, vissa politiker i och utanför regeringen, beskyllt framförallt Stockholmspolisen för dess metoder att fastställa identitet och uppehålltillstånd via kontroller i tunnelbanan. Idag var det stor hyllning till författaren Jonas Hassen Khemiri för hans öppna brev till justitieminister Beatrice Ask.

Jag har tidigare skrivit om detta till stöd för polisen liksom socialdemokraten Widar Andersson.

Dagens text i DN var mer ett litterärt gestaltande av känslor vid ID kontroller än något sakligt inlägg. Victoria Wärmler, som driver bloggen Sockerbitar till kaffet, skrev om Hassen Khemiris inlägg på Facebook varur jag citerar med tillstånd:

” Alla dessa känsloargument som inte har med lagstiftningen eller sunt förnuft att göra. Polisen har till uppgift att utvisa alla dem som fått sin sak prövad men ändå inte frivilligt lämnat landet. Därmed begår de brott. Om man bortser från alla dessa förvillande känsloargument så är det så när man invandrar till ett annat land där man utseendemässigt skiljer sig från purbefolkningen, att den kontrolleras som kan antas uppehålla sig illegalt i landet – och det är inte främst eller alls de som ser ut som ”purbefolkningen”.

Det är ingens fel att det förhåller sig på det sättet och att vi ser olika ut beroende på varifrån vi kommer i världen eller har vårt ursprung, är naturligt. Det är inte rasism att konstatera att människor som inte ser svenska ut KAN uppehålla sig illegalt i landet. Vore jag japansk medborgare, och japansk polis eftersökte illegala invandrare, så skulle jag inte ta det minsta illa vid mig för att bli uppkollad – jag ser ju inte ut som en japan, så vad förväntar jag mig? Glädjen vore ju isf större att kunna bevisa för dem att jag har rätt att vara där, att jag är medborgare, ”jag är grön”.

Fri rörlighet utplånar inte utseenden. Snarare komplicerar fri rörlighet en sådan sak – exempelvis för polisen som har till uppgift att utvisa dem som olagligen befinner sig här – och det är inte främst de som ser svenska ut som den misstanken omfattar.

Artikeln av Hassen Khemiri i Dagens Nyheter är exempel på utstuderad emotionell utpressning, i syfte att låta varenda en som vill leva på svenska befolkningen, arbeta svart eller begå brott, uppehålla sig här utan att bli ifrågasatta och utan att en enda en ska kunna ha moraliska invändningar mot ett omfattande och skapat problem som går emot landets egna intressen. Det är väl snarare rasism att kräva villkorslös attityd av en urbefolkning som sliter för att upprätthålla välfärd, lag, ordning och trygghet för så många som möjligt. Man försöker försätta just DEM i vanmakt och utan möjlighet att kunna försvara sina egna och landets intressen mot illegal verksamhet som undergräver resurserna för alla dem som är födda här och som lagligen givits rätt att vara här.

Det går bra att bidra med alternativa förslag i debatten om hur man kommer åt illegal invandring – och problemen som följer på sådan- och hur man kan avvisa de som uppehåller sig olagligt i landet UTAN att kontrollera de som åtminstone ser ut som målgruppen. Finns inga, eller? Problemet skapas naturligtvis inte av svenskar befolkningen, av lagen och av polisen, utan av de som stannar kvar i landet utan rätt att vara här.”

Dick Erixons arga inlägg samma dag visade också på vilka krafter som gynnas av anklagelser om rasism.

En tidigare afghansk minister som nu fått asyl i Sverige ser inte alls Reva som något märkligt och välkomnar mer kontroller för att stävja muslimsk extremism. Se här

Det finns inte något mer att tillägga annat än Reva och personers utseende hör ihop, liksom andra beteenden och folkgrupper. Romer och hyrbilsuthyrning till exempel.

Allan Schwartz, rom men inte offer för det, vill inte veta av den nederlåtande behandling hans folkgrupp fått i ett betänkande av Maria Leissner 2010:

”Så som framkommer i betänkandet vill Leissner att man ska kasta en anklagande syndabocksmantel på det svenska folket och få svenskarna att erkänna övergrepp, rasistiska illdåd etc. Detta ska ske genom en ”sannings- och försoningskommitté”, som Leissner vill driva fram. Först därefter – så att Leissner ska ha en uppgift under lång tid framöver – ska det ”byggas broar” mellan romerna och majoritetssamhället.
Men detta är Leissners önskemål, inte vårt. Vi romer tar avstånd från hennes krav på en sannings- och försoningskommitté och en massa av hennes uttalanden liksom från hennes vilja av att smutskasta det svenska folket! Vi förundrar oss också över att Leissner återkommande vill göra oss romer till offer där vi utmålas som inkompetenta och underlägsna människor, som behöver ledas av statliga svenska tjänstemän med henne i spetsen.”

Romer framställs som oskyldiga lamm och svenskar som vargar. Saken är betydligt mer komplicerad. Romer har oftast själva velat hålla sig utanför det svenska samhället, och talet om marginalisering är i lika hög grad tal om självmarginalisering. Handel med hästar, bilar och på senare år handel med mer avancerade ting vid sidan av bidragsmottagande har gjort vissa av dem inställda till svenskar och myndigheter med förutsättningar att ta ut så mycket som möjligt utan att ge tillbaka.

Schwartz egen beskrivning av romernas inställning till svenskar bekräftas i etnologiprofessor KO Arnstberg forskningsstudie 1999:

”Den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.
Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.”

Varför detta är intressant är inte bara för att den osynliga svenska rasismen problematiseras utan för att 2012 års mediedrev på bensinstationer och biluthyrningsfirmor rasade amok. Vad jag vet gjordes aldrig någon undersökning OM romer hade misskött sina hyrbilar, men media med SR i spetsen gjorde allt för att underbygga att rasism var anledningen till att bilar nekades romer. Men en god journalist hade grävt vidare i den statistik som visade på ett mönster. SR skriver:

”Sveriges Radio undersökte 65 bensinstationer i landet och 22 av dem sa nej till romerna trots att det fanns fordon att hyra ut. Först fick testpersoner, samtliga klädda i traditionella romska kläder, gå in på en bensinstation och fråga om de kunde hyra en bil. Där det blev nej, gick en reporter in och ställde samma fråga.
Av de 22 bensinstationerna som vägrade att hyra ut fordon till romer var hela 15 från bensinbolaget Statoil.”

Om detta mönster kunde beläggas vilket står klart för alla kan man dra slutsatsen att hyrbilsuthyrare är rasistiska eller att romer har misskött sina bilar och kontrakt med påföljd att de nekas. Om det senare ska kallas rasism är oklart för mig. Ingen vet något om bakgrunden till att romer nekas hyra bilar om man inte våga fråga efter dessa tydliga fakta med många nekanden och ett tydligt mönster. Vi och media kan gissa och anta att alla i hyrbilsbranschen är onda och inte gillar romer men de vill säkert tjäna pengar som alla andra och utgör säkert ingen särskilt rasistisk yrkesgrupp. Tvärtom måste de kunna hantera alla som kliver in på macken, med den reservationen att vissa individer och grupper kan bete sig illa om de gjort det tidigare.

Om varje hyrbil måste tvättas extra, inte betalas alls eller lämnas in i tid kan det vara en förlust att hyra ut till de personer man misstänker kommer missköta sig. Om dessa ofta är romer, ja, slutsatsen blir att de bör hållas från fler bilar tills de sköter sig. Att gå med förlust ett par tusen/bil/tillfälle är ingen bra affärsmetod.

Det finns vad jag kan se tre lösningar som ev kan reglera biluthyrning:
1) romer får betala extra,
2) alla får betala mer,
3) högre deposition.

Nr 1 är klart rasistisk även om den med mitt resonemang skulle vara rationell. Idag får unga män i storstäder högre bilförsäkringspremier än andra pga deras höga krockfrekvens åren efter körkort och under 25 år. Men 1) går inte att försvara på samma sätt. Nr 2) innebär att alla skötsamma förhyrare betalar extra för de som missköter sig. Inte bra heller men kanske oundvikligt. Nr 3) skulle göra kraven högre på samtliga vilket ev skulle stöta bort de misskötsamma, förutsatt att de har mindre kontanter än andra, vilket ibland är sant men inte alltid.

Kontentan av detta sorgliga ang romer och övriga proportionellt höga invandrares kriminalitet (fö utgör romer inte de särskilt brottsbenägna utan Mellanöstern och Afrika dominerar) är att rationella sannolikhetskalkyler bör åtminstone beaktas. Om det innebär en förlust att hyra en bil till en rom men också att företaget för dåligt rykte pga medias rapportering innebär det ett dilemma som journalisterna tagit upp. Bilden hade blivit så mycket mer komplicerad då.

För att vända tillbaka till de 115 000 årligen anstormande lantliga nya innevånare vi tar emot så innebär transaktioner och kontakter i ett högteknologiskt och relativt kosmopolitiskt samhälle som Sverige att dessa måste kunna visa serviceanda, bemöta nya människor, hantera en mängd nya begrepp osv för att kunna anställas. Samma sak där: Kan en analfabet eller någon med stor ovana vid andra folk och nya kontakter inte klara av uppgifter som ett anställning kräver betyder det inte att rasism är anledningen till att personen inte anställs. En expedit måste kunna besvara frågor etc. Allt detta blir märkligt att hantera om vi inte får ta upp.

Den nedtystade rasism som finns mellan olika invandrargrupper och mot svenskar är lika stora, om inte större som den mot invandrare från svenskar. Men av Bengt Westerbergs utredning talas inget om dessa två andra former av rasism, bara den senare som gör att svenskar kan beskyllas för rasism. Märkligt med tanke på att vi är de mest moderna innevånarna i detta land med minst erfarenheter av slaveri och förtryck beroende på etnicitet (vanligt melan Afghanistans (och Irans) skilda folkgrupper t ex).

Dels är vi gruppvarelser, dels lagrar vi erfarenheter och bygger mönster. Att svenskar väljer att bo bland och umgås med svenskar är inte konstigare än att somalierna trivs i Rinkeby. Se vad en invandare anser här.

Att en kvinna eller ung man inte bör gå ensam berusad genom natten beror på en kalkylerad risk för överfall. Har de hört om andra som blivit antastade eller slagna så drar de slutsatsen att de inte bör tjafsa med någon i korvkön vid Zinkensdamm på Södermalm halv tre osv. Erfarenheterna lagras till mönster. Nej inte alla romer eller invanrdare eller de med sk osvenskt utseende är kriminella men det finns mönster som oundvikligen gör respekteras. Etnologen Maria Bäckman skrev en hel studie om hur svenskar beter sig i invandrartäta områden, Miljonsvennar. Samma sak där. Det finns mönster, t ex att blont hår avviker och tyvärr eggar till sexuella inviter.

Dessa forskare och andra vanliga medborgare gör iakttagelser och drar slutsatser om folk, beteenden, rimliga utfall av handlingar, sannolikhet för en vinst eller förlust. I dessa inre och bland vetenskapliga resonemang ingår etnicitet, hudfärg, ålder, kön etc. Forskare kritiska till vad jag står för (Los Reyes, Mulinari m fl) drar motsatta slutsatser om grupper, ideologier och sk intersektionalitet. De har dominerat samtal och forskning om invandring i decennier. Arnstberg och Sandelins bok kommer göra dem obsoleta om de inte redan förstått det.

Som jag skrivit tidigare tror jag på en förändring mot ett mer öppet samtal om dessa kontroversiella ämnen, rasism och invandringspolitik och om allt annat som vi vill tala öppet om. Och vi kan till och med skratta åt eländet med påstådd vardagsrasism och strukturer. Amerikanen Ramz Paul har tröttnat på hyckleriet med affirmative action och gör komediinslag om dessa allvarliga men politiskt korrekta ämnen på YouTube som får avsluta detta inlägg. Jag ler med honom och snart gör ni det med.

Inte fler sociala turister från EU 2014

schengen_area jpg

I sista stund ikväll tors 7 mars 2013 meddelas från pålitliga finska YLE att EU skjuter upp beslutet att släppa in Bulgarien och Rumänien i Schengensamarbetet.

Därmed får vår ansvariga minister Hillevi Engström sitta vackert på plats i korgen, eftersom hon till skillnad från Finland, Tyskland och igen här, och England inte insett hur illa den fria rörligheten kan bli om de två korrupta och fattiga länderna tas in i på allvar i Schengensamarbetets välfärdsstater.

Vad innebär då Schengen som Bulgarien och Rumänien vill komma med i? Jo. I 3 månader får en EU medborgare vistas i ett annat land, sedan måste man visa att man kan försörja sig efter att ha registrerat sig hos polisen. Av de många tiggare jag ser dagligen nu i kalla mars 2013 i Stockholms innerstad tror jag få kan visa något lagligt sätt att klara sitt uppehälle och knappast att de ställt sig i någon kö hos polisen efter 3 månader. Med Schengen skulle de visserligen ha dessa krav men slippa andra och de kan komma att få ekonomiskt bestånd. Till sommaren lär de bli mångdubbelt fler. Kylan är vårt bästa värn. Hade vi bättre klimat och samma generösa villkor och mottagande skulle landet varit är mer befolkat av besökare som inte gjorde rätt för sig.

Med dagens beslut är vi därmed för någon tid fredade från ytterligare sociala turister men det finns andra kategorier som bör också förhindras att öka och helst minska sin andel. Nedan finns ett försök till en kategorisering av skilda grupper av sociala turister, som är mer varierande är Göran Persson befarade 2003 och delvis var medskyldig till. Några kategorier som jag sett är dessa:

Papperslösa/Illegala utlänningar
Dessa personer får numera ha sina barn i skola, uppsöka sjukvård och betala mindre än svenska medborgare för behandlingar. De skyddas av godhjärtade medmänniskor som emellertid inte använder sin egen plånbok utan andras för att dela ut pengar till dem. Reser de med kollektivtrafik utan biljett finns de godhjärtade där med twitter hashtaggen #reva som varnar om kontrollanter finns i tunnelbanan.

Polisen försöker skilja de invandrare med tillstånd och väntande asylsökande från de som fått avslag eller tagit sig in i landet olagligt. Problemet är att dessa grupper ser identiska ut. De har oftast mörkt hår och mörkare hy än infödda nordbor. Integrationsminister Erik Ullenhag verkar inte ha förstått detta elementära faktum när han kritiserar polisens metoder för att skilja agnar från vetet. Rasprofilering är inte lagligt enligt våra egna lagar och EU konventioner men det innebär inte att polisen inte ska våga be om legitimation från gratisåkare, personer som smyger undan polisens närvaro och andra tecken på tveksam legal status i landet. Att regeringen Persson godkände Schengen samarbetet 2005 som innebär ökad inre utlänningskontroll verkar inte många ”upprevade” politiker och journalister ha reda på. Debattinlägg för polisens projekt Reva 1, 2 , 3

Ensamkommande sk ”Ankarbarn”
För några år sedan myntades begreppet ankarbarn. Med det menar barn som skickas in i ett godtroget landet, t ex Sverige, och låtsats inte ha någon familj. Efter tillstånd dyker plötsligt mor och far och syskon upp. 2007 till 2010 hände det i 10 % av fallen, ja tom i 25 % av fallen enligt Migrationsverket i en notis på deras hemsida som nu är borttagen: ”Under åren (2007–2011) beviljades totalt 6 109 ensamkommande barn/ungdomar permanenta uppehållstillstånd. Under samma period har 1 487 personer (föräldrar och syskon) beviljats uppehållstillstånd på anknytning till ett ensamkommande barn det vill säga knappt 25 procent.”

Vänta sig in
Gammal beprövad taktik. Historikern och socialdemokraten Åke Wedin skrev 2006: ” ”Generositeten med humanitära uppehållstillstånd fick två negativa följder. Den förstärkte signalerna till omvärlden. Snart visste alla, att det inte behövdes asylskäl eller skyddsbehov för att komma in i Sverige, det gick bra att ”vänta sig in”.

Denna veckas sk nyhet är att drygt hälften av alla som ska tvångsutvisas (intressant begrepp för övrigt) kan inte skickas iväg då deras egna hemländer vägrar ge dem resedokument och ta emot dem. Problemet har funnits länge och polisresurser och platser på förläggningar belamras med dessa omöjliga personer. Vare sig de själva eller deras länder (Iran, Irak, Somalia mf l) är några man helst vill ha att göra med och vore man elak skulle man helt sonika skicka dessa motsträviga personer till Transnistrien , ett område vid Moldavien som inte har någon regering alls som kan ställa till problem.

Dock är vi svenskar inklusive mig inte elaka utan vi nöjer oss att betala för deras uppehälle, låt vara magert. Dock kan dessa utvisningsbeslutade personer hamna i en ny asylprocess om nya uppgifter skulle komma upp eller landets status förvärras, t ex fler bomber i Bagdad. Då vidtar en ny ansökan så är karusellen igång igen i åratal. Och de som står på tur till flyktingförläggningen för att ta dessa outvisningsbaras plats får fara till annat dyrare boende på Migrationsverkets och skattebetalarnas bekostnad. Se kategorien ”Vänta sig in” ovan.

Tillhör samma kategori som ”Att vänta sig in” men får draghjälp av media ryckvis i tider av nyhetstorka. Kräver gärna mer än bara en familj på flykt, gärna spädbarn, sexuellt utnyttjade, apatiska sjukdomar, självmordshot etc. Humanitära och ömmande skäl duger ett tag men sedan tröttnar läsarna och tittarna, så bara de mest entusiastiska håller ut.

För de som stannar i Sverige utan tillstånd finns huvudsakligen fyra försörjningsmetoder; svartarbete, kriminalitet, tiggeri och prostitution. Bara ytterst få kan räkna med stöd från socialtjänst (EU medborgare i vissa ömmande fall, t ex sjukvård) och ideella föreningar. Soppkök i all ära men de kommer inte upp i de nivåer som krävs om man ska leva någorlunda gott. Då gäller det att ligga i dagtid i Bromma och andra villaområden.

Dessutom finns som jag påpekade i min blogg om försörjning risk för att småkriminella hamnar i gäng med mer allvarlig grov kriminalitet och politiskt motiverad kriminalitet, terrorism. Att leva på flykt och vara beroende av andras välvilja och gentjänster kan leda in fler in på fel bana. Kriminalitet, stora pengareurser och etnisk/religiös isolering är ibland relaterat (Gudfadern men också miljonärssonen Usama bin Ladin).

Välfärdsstat el invandring
Att Sverige och andra västländer måste välja mellan en generös välfärdsstat eller en generös invandring står klart. Diskussionen om Fredrik Segerfeldt och Johan Norbergs bok Migrationens kraft inlägg 1 och 2 visar hur argumenten måste brytas mot varann öppet utan anklagelser. Mitt eget inlägg i frågan är mer blygsamt men visar ändå vilka siffror det handlar om, 60 miljarder i statsbudgeten.

Dessa flitiga kunniga bloggare kan rekommenderas för de som vill veta mer om migrationsdebatt.
Merit Wager, Affes statistikblogg, Andreas Johansson Heinö Snaphanen

EU 2014 ?
Tillbaka till EU beslutet ikväll att avslå Rumäniens och Bulgariens medlemskap i Schengen, något som man uttryckligen lovat och stadfäst men som nu läggs på is. Kan detta vara det första steget mot en mer ansvarsfull migrationspolitik inom EU? Kanske för de inblandade länderna Finland, England och Tyskland, men knappast för Sverige. Sommarens tiggare kommer bli allt fler innan vi drar i bromsen. Redan nu skulle polisen kunna lagföra dem efter 3 månader och vid avsaknad av tillräcklig försörjning skicka hem dem, ev via sin ambassad som skedde 2012 i bärplockningstider under stor gråt och tandagnisslan från mediavänstern.

Som jag skrev i inledningen finns det all rimlighet att vara godhjärtad och bjuda in folk att bo hos sig och betala för deras mat och omkostnader, men det kan inte åligga den svenska staten att försörja de som tar sig hit utan pass, försörjningsutsikter eller legalt uppsåt. De kan bo hemma hos de familjer som har rum och köksbord att dela. Minskade vi skattetrycket rejält skulle dessa godsvenskar kunna visa upp sin vänlighet utifrån sina egna besparingar. Det måste väl ändå vara finast. Att jag ska betala för något de vill är knappast inget att skryta över.

Mitt internationella liv

Om mitt internationella liv till allmän beskådande, Varför jag är så jobbig, eller Allt ni velat veta om mig men varit för fega för att fråga om:


Innehåll på denna blogg, mitt twitterkonto och min Facebook sida har fått läsare att reagera på mina åsikter om invandringspolitik, migration, svensk kultur och annat. Jag har blivit kallad rasist, högergalning och sådant som inte går att skriva om. För er som inte känner mig, och för mina vänstervänner och gamla Uppsalapolare, vill jag nu berätta om mina erfarenheter av internationella kontakter, aktiviteter, familjeliv mm så ni bättre kan förstå mig och mina bevekelsegrunder. Men jag kommer inte redogöra för mina åsikter om invandring här utan tar detta mer som en personlig sida av mig som jag tror inte alla känner till så mycket om. NI kan läsa lite om vad jag anser brett och vitt här och här.

Obs, jag säger INTE att bara för att man gillar kebab eller åkt till Mallorca så är man inte rasist, eller om man har en professur i orientalistik i London och vet allt om Mesopotamiens lerkrukor. Kunskap om och kontakter med världen kan göra människor rädda för andra folk, men det är sällan just de mest initierade och beresta som blir främlingsfientliga. Jag är nog ganska berest och beläst, van vid internationella sammanhang och att möta andra nationaliteter, men har dragit den för svenska förhållanden ovanliga slutsatsen att vi svenskar bör bevara vårt land och inte fortsätta med massinvandringen.

”Vi svenskar” ovan kan kvalificeras som de som omfattar värden och lagar som upprätthålls av majoriteten i landet oavsett hudfärg och ursprung. Inte sällan är de invandrade mest kritiska till invandringspolitiken, se t ex mina favoritbloggare Kenan Malik, Nima Dervish och Sakine Madon.
Att frivilligt av nyfikenhet söka upp främlingar leder sällan till främlingsfientlighet. Mina föräldrar var nyfikna så vi börjar där.


Min far, Hans Sjunnesson född i fattig familj i Skåne 1930, reste till sjöss i 2 år. Han gick i land i vad som idag är Israel och Kanada. Min mor, Margareta Sjunnesson född 1929, reste till New York 1949, sedan till San Francisco och arbetade som hembiträde till 1951.

1950- och 60tal

Jag föddes 1958. Sedvanliga turistresor till Italien och Spanien.



1971 Folkfest i Slottsbacken i Uppsala. Mitt favoritband, Gudibrallan, spelade. Uppsalas hippies och studentvänster blev mina idoler.

Mina föräldrar tog kontakt med Families for International Friendship och vi blev en svensk värdfamilj för utländska Uppsalastudenter. Först en irakisk atomfysiker, Mohammed. Min far hjälpte honom att köpa bil, vi bjöd hem honom och han oss till sig. Han till och med inviterade oss till Bagdad och Sulemaniah vilket min oförvägna mor tog ad notam.
1973 reste hon som ensam turist med reguljärflyg till Irak för att besöka hans familj i Bagdad och i Kurdistan i norr. Vi hade sedan tidigare kontakt med en professor i assyrologi/semitiska språk, Åke Sjöberg, vilket nog ledde till att min mor visste lite mer om landet där Saddam Husseins Baath parti just tagit makten.

Vi var också värdfamilj till två iranier som hade flytt från Irans diktatur, shahen Reza. Jag minns tydligt deras rädsla för den hemliga polisen SAVAK cirka 1976.

Vidare var vi värdfamilj till två amerikanska gymnasister, en vit och en svart från Detroit 1975. Själv reste jag på utbytesstipendium till Mountain View, Arkansas 1975-1976, Jag bodde i en internationellt orienterade småbarnsfamilj där fadern hade studerat konst i Japan, Italien och Tyskland.

1977 gick jag med i Kommunistisk Ungdom och Vänsterpartiet Kommunisterna, sålde Folket i Bild/Kulturfront och aktiverade mig i den frihetligt socialistiska studentklubben Laboremus. Startade och ledde en studiecirkel i Marx Kapitalet 1978. I punkbandet Svår Barndom sjöng jag och spelade bas.

Jag arbetade på en förskola i invandrartäta Gottsunda i Uppsala 1979-1980 och drogs med i exilföreningen Uruguay Solidaritet. Bl a deltog jag i hungerdemonstration i Storkyrkan och andra offentliga möten till stöd för latinamerikaner i exil och deras opposition.

1979 liftade jag runt i 5 månader i USA, från New York till Maine, Michigan, Tennessee, Arkansas, Texas, Kalifornien och Hawaii.Bodde hos folk jag träffade på vägar och på caféer. Ingen främlingsrädsla.

Julen och nyåret 1979-1980 gick jag inom tre veckor i tre protestdemonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnamn ut ur Kambodja. Jag gick då med i Svenska Afghanistankommittén i protest mot VPKs fega hållning.


1981 reste jag till Paris en vecka och bodde hos min franska väninna Marie-Hélène i 14 arrondismanget

1981-1982 studerade jag på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och blev intresserad av dansk kultur. Flyttade till Köpenhamn i 7 mån
1982, lärde mig danska och skrev för svensk kultur- och fackföreningspress om de autonoma husockupanterna, barnkultur med mera. Sedermera fortsatte jag skriva frilansartiklar i dagspress och tidskrifter samt vikarierade på landsortsredaktioner i Sala, Karlskoga, Uppland och Gävle.

1984 reste jag landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. Träffade folk på vägen som jag och min väninna Carina bodde hos. I Delhi träffade jag indier som bjöd hem mig och jag blev intresserad av landet på allvar.

Våren 1986 reste jag och min dåvarande fru och hennes två barn, födda 1982 och 1984, runt i Frankrike och Schweiz. Vi bodde hos fransmän och schweizare i en månad.

1987 studerade jag franska vid UFR Sorbonne. 1988 skrev jag en fil kand uppsats i filosofi vid Uppsala universitet om Les mots et les choses av M Foucault och antogs till forskarutbildning.
Jag engagerade mig i Nordiska Sommaruniversitetet, NSU, och besökte sommarsessioner och vintersymposier i Norge och Danmark

1987-1988 reste jag till Indien igen, nu som frilansjournalist tillsammans med 3 andra numera etablerade fotografer och journalister. Jag skrev om kultur och samhälle från Calcutta, Patna, Benares och New Delhi. Om barnarbete och facklig kamp, miljöförstöring och religion.

1989- 1990 flyttade jag och min dåvarande fru inkl 3 barn (en till född 1988) till Schweiz. Jag studerade filosofi på tyska och franska, och var hemma med barn medan hon arbetade. På hemresa från Sydfrankrike besökte jag Collège International de la Philosophie i Paris, Université de Paris VIII- Saint – Dénis och höll föredrag vid University of Essex i England.


1990 var jag SAC-syndikalisternas delegat vid all-europeisk anarko-syndikalistisk konferens i Barcelona.

1991 hjälpte jag och andra illegala flyktingar i Uppsala genom att ordna arbete svart och kontakter. Jag gick med i Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd och träffade Michael Williams och Anita Dorazio. Involverad i hälsovård vid flyktingförläggningar.

1991 undervisade jag heltid svenska och SO vid en invandrarkurs vid Brunnsviks folkhögskola, Dalarna. Hösten 1991 undervisade jag svenska och engelska vid elektrikerkurser vid AMU-gruppen, där många invandrare deltog.

1992 gick jag en 5 poängskurs om mångkulturella möten och invandring vid Institutionen för Nordiska Språk vid Uppsala universitet. Fältuppgift i Rinkeby.

1993 flyttade jag till New York en termin och bedrev forskarstudier i filosofi vid New School for Social Research

Jag översatte åtta uppsatser i politisk filosofi från engelska till svenska, en antologi som först kommer ut våren 2013.

På 1990talet började jag engagera mig för Tibets frihet och praktisera buddhistisk meditation samt läsa om buddhistisk filosofi, påverkad av Kaj Håkansson, sociolog och fri tänkare i Uppsala.

Jag blev medlem i Svensk-Tibetanska Skol- och Kulturföreningen och fadder till en flicka i Tibet så hon kunde fullfölja sin skola.

1994 blev jag kursföreståndare för en teaterskola/kurs för latinamerikaner vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, dock förlagd till Stockholm innerstad och Akalla. Jag var enda svensken bland 30 vuxna latinamerikaner som själva organiserade allt i sin förening Amanda.

1995 ledde jag kurser för Ung Vänster i Uppsala i marxism och var Vänsterpartiets ledamot i kulturnämnden, Uppsala kommun. Skrev om sexarbetares rättigheter i anarkistblad och om autonom marxism i vänsterpress.

1995-1996 var jag en av två projekthandledare vid projektcentrat FYRVERKET vid Rinkeby folkhögskola. Vi handledde 15 arbetslösa ungdomar (2 svenskar) i deras projektidéer under ett år. Bla deltog vi i Fryshusets, Vattenfestivalens och Re:Orients olika arrangemang.

1996 undervisade jag vid Studiefrämjandet i Uppsala inom Kunskapslyftet och Agenda21, båda kurser med många invandrare.

1997 reste till Tunisien och skrev om Amnesty International och svensk vapenexport

1998 valdes jag till ordförande i Vänsterpartiet Uppsala och anordnade 1 maj demonstration utan en kurdisk stödgrupp bestående av PKK anhängare.

1999 reste jag och min 10 åriga dotter till Indien i 3 veckor, med besök i New Delhi,Kashmir, Damman & Diu och Dharmsala. Jag blev vän med en buddhistmunk som jag fortfarande skickar pengar till.

Tog ett fadderbarn i Tibet, en 10-årig flicka, Kelsang Drolkar, och stödde hennes skolgång till 18 år via Svensk-Tibetanska skol- och kulturföreningen


2000 höll jag föredrag om autonom marxism vid Cafe 44 för Folkmakt, anarkister och för autonoma i Malmö.

2000-2004 reste jag till Graz, Stanford, Bryssel, Leiden, Åbo mm för forsknings- och samarbetsprojekt vid Uppsala universitets lärarutbildning. Besökte även min syster som flyttat till Paris och Chicago.

Fil kand i pedagogik 2001, uppsats

Fil mag i pedagogik 2004, uppsats

Fil mag i filosofi 2005, uppsats

2004-2005 var jag biträdande rektor vid Hjulstaskolan, Tensta i norra Stockholm. Skolan hade 99 % elever med invandrarbakgrund. Jag var ansvarig för modersmålsundervisning och förberedelseklasser bland annat. Nima Sanandaji intervjuade mig för sin första bok, Mellanförskapet.

2005-2007 var jag biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium, estetprogrammet

2007-2009 var jag verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum (fd Invandrarnas Kulturcentrum, startat 1975). Reste till Vitryssland, Spanien och Ungern i tjänsten. Jag skrev en längre text om vad svenskar kan lära av invandrare, publicerad i Newsmill 2011, på nytt på bloggen här och Dagen 2008. Den blev upptakt till min Sverigebok.

Mitt gäng vid Centre for Civil Society, New Delhi

2003 träffade jag en indiska från New Delhi och gifte mig 2004. Hon flyttade hit, vi fick en dotter och vi flyttade tillbaka Indien 2009. Jag arbetade med skolpolitik vid en liberal indisk tankesmedja i New Delhi, vidare andra arbeten som idrottsarrangemang vid indiska skolor, lärarrekrytering och konsultuppdrag för indiska skolföretag. Jag skrev i indisk press, här och här om svensk skolpeng, och höll föredrag och ordnade konferenser om indisk skolpolitik. Ett tag var jag även fotbollsmanager i Delhi. Jag lärde mig hindi på konversationsnivå och studerade alfabetet devanagari. 2010 fyllde vår dotter Tara tre år vilket hyllades i denna video.

Återvände till Stockholm.

2010-2011 var jag rektor vid Yrkesgymnasiet Huddinge Stockholm, där cirka 1/3 av eleverna hade invandrarbakgrund. Bland annat fick jag reda upp en misshandel mellan 4 elever som ledde till åtal och domar i Södertälje tingsrätt.

2009 gick jag med i Liberal Mångfald, Folkpartiets invandringspolitiska nätverk.

2012 engagerade jag mig i svenska Tryckfrihetssällskapet, träffade Ingrid Carlqvist i Malmö och började skriva recensioner för Dispatch-International och invandringspolitiska inlägg på denna blogg och på Newsmill. I år 2013 kommer jag ut med minst fyra böcker, tre fackböcker och en kort thriller på engelska.

Jag är volontär i Berättarministeriet i Södertälje.

2014 vårterminen gick jag en 10 p kurs om islams historia vid Stockholms universitet

Jag har en dotter i Holland, en i Indien, en bonusdotter i England och en bonusson i Skåne. En syster i USA.

Nu 2015 bor två afghaner hos mig. Tidigare har jag hyrt ut rum till folk från Belgien, Grekland, Kongo, Franrike, Bulgarien, Italien och Sverige.

Slutsatser ni läsare kan dra av detta ? Ni får gärna berätta i kommentarer.
Fridens, Sjunne

Utvisning av illegala utlänningar

Polisens projekt Reva som vill öka takten i uppspårning av illegala utlänningar i landet har väckt ont blod bland politiker och i pressen. Sverigedemokraterna i Stockholms stad är vad jag vet nu i slutet av februari 2013 de enda politiker som försvarar polisen och Mats Skogekär vid Sydsvenska Dagbladet den ende sansade ledarskribenten. Annars är enigheten stor från höger till vänster om att polisen är för hård, lagen ska inte följas och urval pga ett sk ”osvenskt” utseende är rasism. Vi lär se en ny lika ointressant debatt i stil med 2012 års Tintin och Lilla Hjärtat. Kanske vinden vänder och polisen kan arbeta i fred men mer troligt är att de får retirera efter skäll från press och politiker. Migrationsminister Tobias Billström lär inte få en chans till att försvara den svenska lagstiftningen och riksdagsbeslut, vare sig angående detta eller om invandringsvolymer och anhörigförsörjning.

DN hävdar i sin ledare idag att polisen bör ändra fokus från att jaga avvisade illegala utlänningar (dvs inte invandrare, asysökande, flyktingar) till att bekämpa brott. Gott så. Dock medger ledarskribenten att vi har mellan 10 000 och 50 000 personer som vistas i landet illegalt, antingen som resultat av avvisade asyl- eller flyktingskäl eller som tagit sig in i laget illegalt. Låt säga att de är 25 000. Vad lever de av ? Om inte alla kan bo hos och leva gratis på hjälpsamma vänner, släktingar och godhjärtade medmänniskor av alla de slag återstår de sedvanliga trista försörjningsmetoderna; kriminalitet, tiggeri, prostitution, svartarbete.

Hur många av illegala utlänningar som finns i vardera kategori vet ingen, men klart är att vi skulle få färre brott om andelen kunde sjunka i den första kategorien, de kriminella. Därför leder DNs resonemang fel när man hävdar att brott visserligen ska beivras och om man då upptäcker illegala utlänningar så ska de ut. DN skriver:
”Om polisen fokuserar på att klara upp brott kommer man i det arbetet även att kunna identifiera personer som är i landet utan tillstånd”.

Men logiken går också åt andra hållet: från att upptäcka dessa illegala utlänningar och utvisa dem till färre brottslingar i landet, förutsatt att det finns tillräckligt stort antal kriminella bland de 25 000, vilket ingen vet än. DN fortsätter, inte oväntat marknadskritiskt, om ”skrupelfria arbetsgivare” som utnyttjar de gömda för att ge dem svartarbete. Detta är ett mindre problem, förutsatt att dessa svartarbetande inte begår brott, sant, men det förtar inte att polisen måste kunna spåra upp de kategorier som inte har någon försörjning alls och då kan antas försörja sig illegalt på brott, förutom att vistas i Sverige illegalt. DN nämner inte kriminalitet alls som försörjningskälla.

Tyvärr finns fler samband mellan småkriminalitet och mer avancerad brottslighet med politiska motiv. Nyligen häktades en tidigare dömd, men tyvärr i förtid frigiven islamisk terrorist, den svenske medborgaren och bosniska muslimen Mirsad Bektasevic, vilket Per Gudmunsson nogsamt rapporterat, dock inte tillräckligt uppmärksammat i pressen.

Bektasevic hade tidigare 2005 planerat attentat mot västerländska ambassader i Sarajevo när polisen stormade in och beslagtog bombmaterial, bälten, ansiktsmasker och instruktionsvideos. Han dömdes för fördes till Sverige för att avtjäna resten av sitt straff. I Göteborg hade han dock frigivits trots tidigare småkriminalitet, och återfallit i kriminalitet. När han greps den 5 feb i år 2013 hade han illegala vapen i sitt hem.

Vad har då detta med illegala utlänningar att göra? Kriminella som har tillgång till vapen kan oavsett motiv använda varandra som kurirer (särskilt anonyma som illegala utlänningar), för vapenköp- och försäljning och för att rekrytera småkriminella till större uppdrag. Svensk-araben Mehdi Ghazali, som är bekant från talibanläger i Afghanistan som förde honom till Guantanamo 2001, har vistats i småkriminella kretsar och mer avancerade kriminella kretsar med politiska islamistiska motiv, som visar sig i hans senare resa till Pakistan 2009 med den nu fängslade jihadisten Munir Awad (som i sin tur sedan rest till Somalia och Danmark i syfte att begå terrorbrott, personer som Säpo anser vara en ny hotbild, liksom nyligen fasttagna somalie-svenskarna). Klart är att det finns kopplingar mellan små- och storkriminella, och mellan de utan och de med politiska motiv. I Köpenhamn och andra storstäder i Europa finns band mellan gäng och religiösa ledare i kriminella stadsdelar.

Jag påstår inte att alla som vistas illegalt i landet är muslimska terrorister. Men det finns skäl som vi sällan talar om som är minst lika viktiga för att utvisa så många vi kan. Ett sådant skäl är kopplingarna mellan olika kategorier av kriminella. Letar man svartjobb, uppdrag och kontakter när man befinner sig på rymmen från polisen och Migrationsverket, kan det inte uteslutas att vissa kriminella, med eller utan PUT och medborgarskap, hjälper en in på en mer avancerad kriminell bana. Har man sedan den rätta tron, vilket nog hälften av de som kommer till Sverige lär ha oavsett flyktingstatus, underlättar den för att begå brott i Allahs namn.

En sista kommentar till utseende. Om det har visat sig att män, med eller utan skägg, från Nord-och Östafrika och Mellanöstern har begått terrorbrott i väst är det inte konstigt att just dessa väljs ut av t ex flygplatskontrollanter för ytterligare kontroller. Jag kan beklaga att den brittisk-somaliske löparen Mohamed Hassan Mohamed får stå ut med att bli extra kontrollerad vid immigrationsdisken i London varje gång, men så länge hans vissa av hans forna islamistiska och våldsbenägna landsmän i Somalia begår terrorhandlingar där och i andra länder dit de tagit sig in via flyg t ex. Att de kallar hans sportprestationer ”för västerländska”, betyder att han får stå ut med mycket även hemifrån, oavsett våldshandlingar.

Samma sak gäller de från utlandet komna svenska medborgare eller invånare som har PUT eller andra legala papper och åter tunnelbana, spårvagn, buss eller besöker skolor och vårdinrättningar, med eller utan barn. Så länge det finns personer med exakt samma utseende som dem, har polisen rätt och ska, om det finns anledning enligt lag, be dem visa upp sin legitimation. Den lagstiftning som finns räcker till för att skydda mot diskriminering och det är inte alls fråga om rasism. Om säkerhet och legalitet ska få stå åt sidan pga missriktade anklagelser om rasism är vi illa ute.

Three Dutch heroes – and a Dane

Today I was going to hail three brave Dutch men who have in their various ways fought against repression, Islamisation or been victims thereof. But during the day (5/02/2013), a Danish hero was attacked by a militant Muslim so the list will be extended.

hans van wieren

Hans van Wieren, principal at secondary school in The Hague.

This man had a troubled pubil, Murat Demir born 1987, who several times has misbehaved. After being thrown out of class many times, he had to see the principal Hans van Wieren. After such a meeting Murat went home, got a pistol and came to back to school on Jan 13, 2004 and shot the principal in the head at the school cafeteria. Afterwards classmates of the killer came to the police station with slogans such as “We love you Murat”.

My experiences as vice principal in similar immigrant dominated school are much more limited thank God, but still problematic.

Ahmed Marcouch

Ahmed Marcouch, former mayor, police sergent and member of parliament

This police officer was born in Morocco and raised in Holland. He became known as the Sheriff of Slotervaart, his police ward in Amsterdam where he later was elected mayor. He has been tough on Muslim immigrants as himself, not wanting to excuse any troublemakers. He also wants to cancel teaching of minority languages and send immigrant criminals back home. Tough love to his fellow immigrants, particularily Muslims from Morocco. His social democratic party supported him at first but dropped him when his policies were viewed as discriminatory.


Geert Wilders, spokesman for the Freedom Party
He has been under police protection since 2004 when his friend and co-warrior for free speech, Theo van Gogh, was killed by a fierce Muslim militant. His book Marked for death and the Swedish bio Fallet Wilders tell of his rise to fame. He is a hero for his relentless plead for free speech and has an in-depth knowledge of the Koran. In Sweden his 2012 visit at the Swedish Free Press Society in Malmö became an event in itself.

Lars Hedegaard

Lars Hedegaard, editor and chairman of the Danish Free Press Society

Today then, this 70 year old proponent of free speech and a critique of Islam and immigration policies was shot by his Copenhagen home but survived. A 30 year old dark man with dark beard and dark hair (Danish press tells that the attacker was a dark skinned immigrant which Swedish media leaves out.) attacked Hedegaard most likely for the same intolerant reasons as similar attacks from Islamists on Danish cartoonist Kurt Westergaard, editor Fleming Rose, Norweigan publisher Wiliam Nygaard, who also was shot in 1989 for publishing Rushdie’s Satanic verses, and the many deadly attacks on Swedish artist Lars Vilks.

Islam’s defenders do not tolerate non-violent criticism on its ideology and scientific research on the history and interpretations of the Koran, Muhammed and Islam yet and more blood will be spilled here and in Muslim countries until they do. These four men should be hailed today all over the free world, especially in Scandinavia. There are no excuses to confront words, images, films, sounds, literature and speeches with violence.

Mycket pengar, lite stöd och oförankrade idéer inom C

Mycket klöver till partier ger inte automatiskt stort väljarstöd. Frågan är om partiprogramförslaget spetsiga idéer kan lösa Centerkrisen. Varför partiet inte lade några av sina 1 800 000 000 kronor på vettiga väljarundersökningar och fokusgrupper som kunde ta fram väl förankrade idéer är mig en gåta.

Att starta tankesmedjan Fores var nog bra investering men verkar som att inte heller den haft tillräcklig markkontakt med den ursprungliga landsbygdsrörelsen och vanliga centerväljare. Troligen överskattade ledningen i C att förnyelsen kunde ske utan partiets stöd. M

Islam, väst och liberalismen

Omslag-Islam-och-liberalismenEn kort recension av en kort skrift som presenterades på Timbro i veckan

Islam och liberalismen av Carl Rudbeck
(Timbro. Stockholm 2013)

Den liberala tankesmedjan Timbro har givit den liberale kulturskribenten Carl Rudbeck i uppdrag att kort beskriva islams relation till liberalism och demokrati i västvärlden. Rudbeck är särskilt lämpad som kunnig i arabiska och med en vass penna, bl. a som redaktör för den nu nedlagda kultursajten Smedjan.com.

Den tunna 70 sidiga skriftens mål är att introducera svenska läsare i en internationell debatt som förts sedan invandringen av muslimer till väst skett i stor skala sedan 1945. Rubrikerna Reformeringen av islam, Globaliserad islam, Lögner och fiktioner om islam, Verkliga problem, Fundamentalism och Tama imamer (utbildade av svenska staten) är några av de teman som snabbt skissas, lärt och översiktligt.

I den debatt om reformeringen av islam och huruvida den ens är möjlig verkar Rudbeck ställa sig mellan vad han uppfattar som två ytterligheter. Dels de imamer och islamologer i väst som inte ser några större problem, dels de kritiker som ser islam som själva grundproblemet. Tariq Ramadan hör till den första skaran medan Robert Spencer den andra. Rudbeck nämner dock bara Ramadan, vilket är en stor brist eftersom Spencers islamkritik är betydande. Ramadans tvekan att fördöma Koranens stening liksom hans godkännande av våld mot civila israeler noteras men inte tillräckligt.

Att Rudbeck inte starkare tar ställning för yttrandefrihet och demokrati vad gäller islams ställning i västvärlden är huvudintrycket av skriften som försöker balansera mellan de två lägren, men han smyger in stark och klar kritik i alla faktauppgifter om vad hårdföra islamtolkningar ställt till med i form av självförvållad segregation, våld, offerstatus, sharia rättskipning, problem i skolor och samhällsservice osv.

Det finns två sätt att läsa denna korta skrift; en ytlig som uppfattar Rudbeck som en försiktig och balanserad tolkare av dagens heta debatt om islam och demokratiska värden, en djupare som ser att alla fakta han drar fram tyder på att reformationen av islam är en betydligt svårare fråga än att försöka finna en medelväg mellan islamvänner och islamkritiker. I detta påminner Rudbeck tyvärr om de svenska s.k. ”tredje ståndpunktare” som under kalla kriget vägrade ta avstånd från Sovjets våldregim med hänvisning till USA:s övermakt. Dessa supermakter var lika goda kålsupare ansåg det svenska etablissemanget
Rudbeck skriver att ”Det finns också stora och goda möjligheter att muslimen inte längre är ’den andre’ utan vem som helst, du och jag. För det krävs att man skiljer mellan islam och muslimer, bara för att en handling begås av en muslim så behöver det inte bero på hans muslimska tro”.

I kontrast till detta överslätande läste den muslimske terroristen Taimour Abdulawahab upp sin motivering som han sände till Säpo innan han sprängde sig själv i sitt misslyckade terrorattentat 11 dec 2010:
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vare över honom, och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö. Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet”.

Men Rudbeck skriver strax därefter. ”Att integrationen av en så stor grupp med en ny religion, som ju länge sågs som kristendomens fiende /…/ skulle gå helt utan problem är en tanke så naiv och befängd att det är märkligt att den alls har kunnat uppstå”.

Skriften är en bra introduktion som bör läsas av alla samhällsintresserade men den bör kompletteras med svenska utgåvor av Bruce Bawer, Robert Spencer och Geert Wilders böcker för att fördjupa diskussionen och tydliggöra alternativen. Rudbeck hyser förhoppningar om dialog dock med viss reservation. ”Muslimerna måste argumentera för sin sak – helgdagar, matvanor, umgängesvanor – och de måste finna sig i att andra argumenterar emot. Ansvaret vilar också på dem. Framtiden är inte skriver utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans”.

Vid skriftens presentation på Timbro var Pernilla Ouis, docent vid Malmö högskola och fd muslim, den enda som verkade kunna debattera islam och väst med klarsyn (lyssna själv här). Läs Rudbecks skrift själv, en bra början som måste fortsätta.

Sverigedemokraternas socialkonservatism utesluter den goda mångkulturalismen och missar väljarstöd

Videoklipp från den indiska förskolan Nishkam i norra England

Att kritisera svensk invandringspolitik utifrån SDs principer är att blunda för de fördelar socialkonservativa invandrare från Mellanöstern och Asien men även Sydamerika och Afrika för med sig till Sverige. De kommer hit med familjetraditioner som innebär att yngre hedrar äldre, att man respekterar auktoriteter och ibland i kampen för överlevnad finns viktigare saker utifrån goda grunder att bry sig om än att respektera lag, regler, byråkrati och osunda märkliga svenska vanor. Sin familj, sin heder, sin tro, sina värderingar från hemlandet.

SD inser inte att just de värden som partiet vill bevara i sin kamp mot brottslighet och bidragsfusk, asylbedrägerier och brist på civilkurage, försvaras oftare av sk traditionella invandrargrupper än moderna svenskar. Sverige är ett extremt land i sin övertro på förnuft och planering, individualism och modernitet. Svenskarna är visserligen i majoritet här men de värden landet står för är i stark minoritet i världen. Mitt inlägg 2011 om hur Sverige kan lära av dessa normala invandrarkulturer förklarar min hållning.

Att låta tonåringar ha sex obehindrat är visserligen lagstadgat i Sverige men det betyder inte att det alltid är önskvärt. Svenska familjetraditioner som hellre lämnar unga åt sig själva kan vara nog så känslokalla som de hederkulturer som svensk rättapparat, skola, socialförvaltningar och media ondgör sig över. Att tro att den svenska tillåtande hållningen alltid är bäst leder fel. Familjesammanhållning och tilltro till äldres råd är inte alltid fel, vad än skolsyster, ungdomsmottagning, lärare och kompisars föräldrar säger.

Det finns en god sida av mångkulturalismen som försvinner i allt elände. Den indiska förskolan Nishkam i England visar sig trygg för barnen och fler engelska förskolor och familjer skulle vinna på att ta efter deras metoder och exempel. I videoklippet ovan berättar indiskfödda förskoleforskaren Amita Gupta om varför barn i Asien växer upp i trygga familjemiljöer. Samma goda familjer finns nordvästra Stockholm, Rosengård och runt om i andra sk utanförskapsområden. Att bekräfta deras goda traditioner är en bra sida av mångkulturalismen, som statsvetaren Andreas Johansson Heinö idogt försöker berätta om i sina böcker och på sin blogg.

Sverigedemokraterna har inte kraft nog att reda ut dessa frågor och stå upp för sin socialkonservatism utan spelar ut ett främlingsfientligt kort som stöter bort de utlandsfödda väljare som sympatiserar med traditionella värden. Skulle partiet inse detta och komma bort från att sammankopplas med rasism, vilket media, de 7 övriga riksdagspartierna och offentlig sektor gör oupphörligen, skulle partiet växa snabbt och reducera Kristdemokraterna.

Nuvarande SD inser dock inte sina möjligheter utan faller själva i farstun för de infama islamkritikerna i och runt partiet som bara ser problem med religionen islam och inte de kulturtraditioner som stödjer ett gott familjeliv utan teknisk rationell välfärdsstat och självgod modernitet. Majoriteten av svenska muslimer är moderata och skulle liksom många andra kristna invandrare stödja ett svenskt socialkonservativt/liberalkonservativt parti av amerikanskt republikanskt snitt.

Återkommande åsiktsregistrering i Sverige sedan Krilonböckernas 1940tal

Eyvind Johnson, författare till Krilontrilogin

Under andra världskriget fanns många sätt att övervaka den bräckliga svenska neutraliteten. Pressen fick order vad som kunde skrivas och böcker kunde censurerar. Efter ett tag förstod såväl författare som redaktörer och skribenter vad som gick att säga och skriva.

Eyvind Johnson tillhörde de modiga som berättade om t ex tortyr i Norge under nazister från Tyskland och inhemska men fick paketera berättelserna i de tjocka volymerna om Johannes Krilon. Nu finns ett nyvaknat intresse för den kämpande humanisten Eyvind Johnson.

2010 disputerade Per A Wiktorsson på denna oerhört sammansatta och betydelsefulla trilogi och för några månader 2012 sedan berättade kulturjournalisten Jens Liljestrand om Johnssons envetna kamp för tryck- och yttrandefrihet i essän ”Friheten att vara mänska”. 2014 tryckte NEO en intressant essä av Torbjörn Elensky om Krilon och Johnson.

Böckerna om Krilon är fyllda av patos för tanke-, press- och yttrandefrihet.

I Eyvind Johnsons personliga credo för människovärdet är friheten störst:

”Jag är krigförande. Jag är på den sidan som strider för FRIHETEN
ATT VARA MÄNSKA, för det högsta av allt. Friheten
att leva tryggt. Friheten för varje mänska att yttra sig öppet. (…
) Friheten är inte någonting man får alldeles gratis. Framtiden
är heller ingenting man får till skänks, jag menar den ljusa, den
fria och fina. Jag kan upprepa vad jag lovat er ännu en gång och
vad jag kan lova världen: en ljus, en fin och fri framtid, och
stora ansträngningar, stora offer för att nå den.”

Under dessa år 1939-1945 grundlades säkerhetsregister över de som varit eller kunde fruktas träda över gränsen i den ideologiska kampen mot Hitlers eller Stalins tankesystem. Neutraliteten krävde att svenskarna teg. Exporten fortsatte som vi vet men först när vinden vände 1943 började debatten öppnas något. Men registren behölls och fylldes på under de kommande decennierna, nu mest av kommunister och homosexuella.

1966 avslöjade Björn Kumm, Sven Rydenfeldt och Janerik Larsson att Säpo registerat kommunister eller barn till dessa på ett inte tillåtet sätt. En ung man förvägrades bli polis för att hans far var kommunist och av landets 5 miljoner fanns 300 000 i registren vilket tyder på ett oerhört insamlat material, främst via fackföreningsmedlemmar.

LO och S var naturligtvis inblandade men som vi alla minns avslöjades inte detaljerna förrän 1973 av Bratt och Guillou i IB-affären . Bloggen Tankar om IB har mer intressant.

Underrättelsetjänster har all anledning att hålla koll på presumptiva terrorister med våldsbejakande ideologier. Jag har inga invändningar mot dagens system där Säpo övervakas av riksdagen och ser heller inga hinder för att använda elektronisk kommunikation som källa för bevisföring, sk signalspaning och FRA-lag.

Vad jag vänder mig emot är de utomstatliga organisationernas egen åsiktsregistrering och hur deras företrädare idag vill använda medel för att stoppa öppen diskussion om svensk invandringspolitik, migration, integration och andra avgörande frågor för landets demografi och ekonomi. Här ges några exempel på initiativ till eller redan genomförd åsiktsregistering:

1) Tidskriften Expo har en lista på personer som bör uppmärksammas pga deras åsikter,
2) Transportsarbetarförbundets uteslutningar av medlemmar med sympatier för Sverigedemokrater
3) Svenska Kyrkans beredvillighet att kartlägga teologer med kritiska åsikter och återkommande censurvilja.
4) Advokatsamfundets vilja att utesluta Sverigedemokrater från nämndemansuppdrag
5) LOs kampanj “Alla kan göra något” som ska utbilda 150 000 aktiva medlemmar att kartlägga åsikter så att inte fel personer väljs till poster
6) Oviljan hos regeringen att öppna arkiv hos fd östtyska Stasi där över 50 svenska journalister m fl finns namngivna och som inte kan ursäktas för sina brott mot oss medborgare.

Det finns säkert många fler exempel på åsiktsregistrering än dessa. LO har relativt gott om pengar och Expo anses ha goda huvuden som betingar sitt pris för att hjälpa LO med de bångstyriga medlemmarna. Men risken är att en öppen debatt om rasism och integration, migration och ekonomi, inte kommer till stand och att de med sk avvikande åsikter blir förbannade.

Eyvind Johnsons maning till mod för att bevara yttrandefriheten kallar oss att inte glömma. Hade han levat idag är jag övertygad att han skulle varit skeptisk till Sverigedemokraternas politik men ha slagits för deras och allas rätt att yttra sig. Den rätten ska inte bero på de register som nu upprättas för att hota och tysta ned.

Uppdatering 18 juli 2014

Programmet Danmarks Röst

Mitt föredrag om yttrandefrihet

SVTs partiska framställning av SDs och MPs budgetförslag anmäld

I presentation den 27 sept 2012 av Rapport av budgetförslag från SD och MP märktes en väsentlig skillnad. SVT visade totalt 6 negativa inslag och kommentarer av SDs förslag och 0 av MPs.

I presentationen av SD från Rapport fanns totalt fyra negativa kommentarer:

En experts negativa kommentar (Jan Ekberg, vars ESO rapport 2009:3, sid. 9, skriver om en årlig kostnad på 1,5 – 2 5 av BNP för invandringen, dvs 50-70 miljarder vilket inte togs upp i Rapports programledare Pelle Edins referat),

en kritisk minister fick uttala sig (Erik Ullenhag)

en kritisk oppositionsledare (Jonas Sjöstedt)

Rapports Mats Knutsson var bara kritisk i sin presentation.

Till detta kommer två sk Kommentatorer uttrycka sin kritik ( Per Einarsson och Filip Struwe), vilket finns på SVTPlay och sändes under dagen, men exakta tider framgår inte eftersom SVTs hemsida inte visar sändningar (sökning resultatlös)

Totalt sex kritiska kommentarer.

Vad gäller MPs förslag fanns ingen sådan kritik utan en neutral presentation framfördes, inga experter, ministrar eller andra partiledare än Åsa Romson själv fick kommenteera

Detta är ett uppenbart åsidosättande av opartiskhet som SVT ska stå för. Denna partiska framställning är nu anmäld till Radio och tvs Granskningsnämnd.



Uppdaterad 20/09/2012

Regeringens utredare nationalekonomen Jan Ekberg beräknade 2009 de totala nettokostnaderna för invandringen till Sverige till 1,5 – 2 % av BNP, dvs. 50-70 miljarder av totalt 3500 miljarder (BNP 2011). Företagsekonomen Jan Tullberg gick igenom siffrorna 2011 och höjde kostnaden till 2,5 – 3, 5 %, dvs. 85-105 miljarder. Tullbergs skepsis mot Ekbergs och andra liknande resonemang (t ex Legrains rapport till Globaliseringsrådet 2008) grundar sig på deras felbedömingar av arbetskraftsbehov och demografi.

Ingen vet säkert eftersom ämnet invandringens kostnader inte beforskats tillräckligt i Sverige. Om vi tar medelvärdet mellan Ekbergs högsta siffra och Tullbergs lägsta får vi 78 miljarder i nettokostnad per år. Hur mycket är detta ? Grundskolan kostade exakt 78 miljarder 2011 och gymnasieskolan 37 liksom rättsväsendet (polis, domstolar osv). Finansminister Anders Borg kalkylerar med 23 miljarder i reformutrymme för nästa års budget, varav 4 går till forskning, 2 till arbetsmarknadssatsningar, 9 till infrastruktur, 2 till ungdomsjobb/lärlingar men hela budgeten presenteras inte förrän 20 sept 2012. Vad som inte kommer finnas är en öppen redovisning av invandringens kostnader som uppgår till drygt 3 gånger mer än reformutrymmet. Migrationsverket har begärt ytterligare 8 miljarder vilket är en ytterligare direkt kostnad och en fördubbling av anslaget på 9,5 miljarder för 2013, som innebär att siffran indirekta följdkostnader och direkta på 78 miljarder kommer passeras med råge.

Journalisten Gunnar Sandelin gick i dec 2011 igenom Migrationsverkets statistik och kommit fram till att en fjärdedel av de som söker asylskäl har sk skyddsbehov eller är kvotflyktingar. FPs kommunalråd i Gävle och fd beslutsfattare vid Migrationsverket, Per Åke Fredriksson, skrev på debattsajten Newsmill (14/9/2012) om de många lögner och brister i de asylsökandes handlingar som inte lett till avslag, vilket verifieras av anställda i boken ”Varken svart eller vitt”, av migrationsaktivisten Merit Wager.

Av de 78 miljarder som invandringen kostar kan alltså cirka 60 miljarder vara pengar vi bör diskutera öppet hur de används när de går till asylsökande och flyktingar utan uppenbara skäl att stanna. Att importera arbetslöshet och att lösa fattigdom och misär i andra länder är inte mål för svensk migrationspolitik utan ett ansvar som alla länder bör ta, inte minst EU genom att sänka importtullar för jordbruksprodukter och sluta subventionera sitt (sydeuropeiska) jordbruk. Fick de fattigare länderna sälja till de rikare skulle bistånd och invandring bli överflödiga.

Vad som vidare kunde minska kostnader vore att invandrare hamnar där arbete efterfrågas. Som läget är nu finns det tomma bostäder, ofta kommunalägda, i avfolkningsbygder där svenskar lämnat för jobb på andra orter. Mindre nogräknade kommunalråd hyr ut dessa till Migrationsverket eller tar emot flyktingar och staten betalar men bara några år. Sedan står kommunerna där med arbetslösa invandrare som i än mindre grad kan försörja sig. Dessa kommunalråd har nyligen begärt mer pengar från staten till att inhysa folk i fel bygder. I Gnosjö, Värnamo och Halland finns arbete och som SVT kunde konstatera nyligen finns det nästan bara invandrare på fabrikerna. I dessa orter finns arbete, så varför inte placera de som fått upphållstillstånd där ?

Vi kan vara för en öppen invandring men inte ha råd. Vi kan också vara mot öppen invandring men ha råd. Vi kan även vara mot öppen invandring och inte ha råd. Vad vi inte kan vara är att vara för öppen invandring för att vi ha råd.

En generös välfärdsstat eller öppen invandring är de alternativ som ges. Inte båda. Och vi har så länge gjort så mycket gott i invandringspolitiken i decennier som ledarskribenten Anna Dahlberg skriver . Det finns ingen anledning att skämmas eller stämpla rasist/främlingsfientlig/islamof
ob osv. på de som vill ifrågasätta dagens 60 miljarder till invandringen på lösa grunder. Det räcker med att räkna.

Denna artikel på Newsmill 25-09-2012

Svenska Kyrkans intolerans mot kritiker

När jag cyklade hem igår funderade jag på några infama och osakliga rader författaren Maria Küchen (vänster bild) skrivit privat igår på sin sida om prästen Helena Edlund (till höger). Min tanke var att INTE göra en skärmdump och skicka runt den på nätet i syfte att misskreditera en klok kvinna vars åsikter jag inte delar i dessa frågor men i andra. Att ytterligare göda folkhatet på Internet blir ingen glad av och debattören Torbjörn Jerlerup vet vad han talar om , http://ligator.wordpress.com/nej-till-sverigedemokraterna/

Men när jag såg Marias inlägg här om att Edlund bara mött kritisk motargumentation kan jag inte låta bli att delge er hennes tankar om prästen Edlund från igår 2012-09-13:

”Helena Edlund ja. Hon är orolig för att alltför många i Sverige i framtiden ska ha en annan hudfärg än den svenska, det är väldigt taffligt och intolerant av kyrkan att reagera mot präster med en sån människosyn förstås. Tänkte inte på det.” och
”Helena Edlund har relationer till SD och rasismens relation till kyrkan är faktiskt något jag gärna diskuterar. Vita män bör avla vita barn enligt den människosyn som Edlund sympatiserar med.”

Dessa sårande ord om en egensinnig präst skrevs privat till mig, men visar ändå hur flera i likhet med Maria framställer de som inte delar deras åsikter i mångkulturella och interreligiösa frågor. Maria är konsekvent i sin hållning att alla som ifrågasätter rådande invandrings- och integrationspolitik nog är illasinnade rasister, Sverigedemokrater och därmed motas bort från kyrkan. Hon uppmanade tidigare i Kyrkans Tidning stiften att:

”Stiften måste säkerställa att främlingsfientliga teologer i framtiden inte antas för prästvigning. Utvisningshotade som söker sig till kyrkan för stöd ska självklart inte behöva riskera att möta en prästvigd sverigedemokrat. Det är inte en fråga om att inskränka någons yttrandefrihet. Blivande präster måste vara lämpade för sitt ämbete. Till kyrkans kärnverksamheter idag hör aktivt stöd till flyktingar”. http://www.kyrkanstidning.se/ledare/prastvig-inga-framlingsfientliga

Det finns ingen motsättning mellan att vara kristen och att vara skeptisk till nuvarande invandringspolitiken vars följder verkar bli oöverblickbara och allt dyrare. Kyrkan bör naturligtvis dels stå upp för människovärde men det innebär inte att alltid tro på alla flyktingar, att uttömma resurser de som behöver dem bäst och riskera sammanhållning till vilket pris som helst.

Om vi i ett senare skede inte kan ta emot kvotflyktingar (varav Sverige ensamma står för 1/3 inom EU) har vi spenderat pengar på fel grupper. Sådant måste kunna diskuteras vilket ett fåtal skribenter nu gör i Expressen, men de möter mycket motstånd och i Gunnar Sandelins fall anställningsmöjligheter,


Edlunds artiklar handlade om kristendomen inom kyrkan och den risk för minskad profil som dagens anställda imamer kan innebära. Nathan Söderbloms ekumenik handlade inte om att kyrkor ska bli en slags andrahandsmoskéer eller ngn slags abrahamitiska samlingsplatser. Det räcker gott med GT att släpa på för de kristna (varav jag icke räknas). Vad som måste till är den tolerans som Helena Edlund efterlyser, oavsett hennes ev kontakter med SD eller andra grupper som anses fördärvliga och ska registreras om de kommer innanför prästkåpan.

Maria Küchen, Helle Klein m fl: Tro inte att Annika Borg och Helena Edlund är det värsta som hänt Svenska Kyrkan. Om ni fortsätter på denna låga debattnivå med pajkasting i stil med ”antimuslimsk konspirationsteoretiker” (angrepp på Edlund) kommer ingen vilja lyssna på er och de kyrkoaktiva blir som vi vet allt färre. Däremot finns det växande samfund och grupper som vill åt de stora resurser kyrkan förfogar över. I den kohandeln kan tolerans och kristen gudstro gå om intet.


Fyra räkneexempel – alla fel och alla rätt

Nr 1)
Mauricio Rojas delgav statistik från en BRÅ rapport i Expressen 2006. Rätt räknat (han är ekonom och BRÅ/SCB, ja, de är väl kompetenta statistiker får vi hoppas). Ingen ministerpost och slut för hans riksdagsmandat.

Rätt räknat. Fel politik dvs konformt och ideologiskt korrekt.

Nr 2)

Kulturjournalisten Malin Ullgren skriver i DN kultur aug 2012 att kvinnolönerna är ca 15 % lägre än männens med en outsagd underton att detta skulle vara könsrelaterad lönediskriminering.

Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport

Fel räknat. Rätt politik.

Nr 3)
Sommarreportern (?) Erik Paulsson Rönnbeck skriver i ett uppslag i SvD aug 2012 som också gå på ettan att några förorter har fått mindre medianinkomster men det visar bloggaren Martin Borgs vara felräknat och fel tänkt. SR och SVT nappar dock i sommartorkan och ingen ifrågasätter jämförelserna.

Fel räknat. Rätt politik.

Nr 4)
Statistikbloggaren Affe har tagit BRÅs rapport från 2005 (som bygger på data från 2001) och extrapolerat utifrån den överrepresentation som fanns då från vissa regioner (se Nr 1 ovan). Han kommer fram till häpnadsväckande slutsatser utifrån befintlig statistik som visar inte bara överrepresentation i relativa tal utan även i absoluta.

Rätt räknat. Fel politik.

Vad vi lär oss av detta är att det är viktigare att ha rätt politiskt än matematiskt om du ska nå ut. Men i längden kommer denna förljugenhet inte hålla. Jag är optimist.


Den lydnad som vi mesiga svenskar visar inför medier och etablissemang i de brännande moraliska och politiska områdena integration, barnomsorg, feminism och jämställdhet kommer inte att hålla mycket längre till. Jag tror en vändning kommer att ske efter valet 2014 då den sista striden med de korrekta fega reportrarna och de osakliga ideologiserande politikerna kommer utkämpas från modiga medborgare, motmedia och vakna väljare. De kommer att inse sina misstag men inte erkänna dem offentligt och därför ta i än värre, till skada för landet och deras partier och publikationer. Det måste bli värre innan det kan bli bättre, dvs. mer censur, mer hat och mer ilska som kommer kanaliseras på banor vi inte kan föreställa oss men tyvärr oundvikligen.

Efter 2014 kommer debatten bli bättre och till valet 2018 har dels Alliansen, dels arbetarrörelsen ändrat sina repressiva metoder och tillåter öppen debatt i dessa sk. känsliga frågor. Men det är en bra bit dit. En lång sträcka av frustration och fakta. Med stöd i samma psykobabbel som KO Knausgård använde för att analysera Brevik ett år senare så kan den svenska journalistkårens projicering och vilja hålla isär det onda från det goda ses som en sjukdom. Men de går att bota med varligt handlag, lite barskhet och fakta. Fakta har dessa journalister lite koll på, men innerst inne tror de på fakta hellre än ideologi. Jag vill tro det och kanske även Fredrik Ekelund i sin dystra betraktelse över det offentliga rummet efter Brevik illdåd 2011 och SD:s valframgångar.

Med stigande ilska läser alltfler på nätet vad som egentligen hänt bakom rubriker om brott och incidenter där personer med utländsk bakgrund varit inblandade. De webbsidor som avses har ofta mer än fakta att erbjuda men i vart fall läggs fakta fram bakom gärningsmän och händelser som media och polis inte vill rapportera pga. hänsyn till etniskt ursprung och befarad rasism. Det är tvärtom så att denna tystnad leder till oavsiktlig rasism. Att visa upp kriminella svenska gärningsmän från övervakningskamera på teve och ha en vit skylt när den kriminelle är invandrare leder naturligtvist till slutsatsen att behandla folk olika pga. hudfärg/ursprung. Samma med förtigandet av hedermord inom vissa områden, religioner, traditioner vilket Sakine Madon reder ut bra med hänvisning till vissa feministers ovilja att ta i kvinnoförtryck inom islam.

Vad som skett i Sverige de senaste decennierna är en maktförskjutning från folkvalda till medier. Från de som ska ta beslut till dem som kommenterar beslut, helst innan något förslag lagts fram. Media framkallar rädsla hos politiker för drev, brännmärkning om rasism eller någon annan för media negativ hållning. Politikerna vågar alltså inte tänka högt, lägga fram förslag eller ens godta fakta utan att media genast kommenterar på sätt som drar bort all öppen debatt och klargörande diskussion. Svansen viftar på hunden. Media vill få politiker att tro att svansen Media kan kalla på husse Folket om politikerna skulle tänka i annan riktning än vad media antar att folkmajoriteten tror. Men det kommer inte att hålla i längden, eftersom media inte har monopol på Internet och för att folket inte är riktigt så naiva som media framställer oss som. Dock är det ett problem att världens mesigaste land, Sverige, har världens fegaste yrkeskår, journalisterna.

Vad journalister skulle göra blir inte gjort. Fakta undanhålls och smyger fram via halvrasistiska webbsidor och grupper. Undantagsvis jobbar några journalister utan betalning, Lars Åberg, Lasse Granestrand, Inger Carlqvist, Merit Wager och Gunnar Sandelin t ex, eller anonymt, som journalisten Julia Ceaser m fl bloggare. Att ens diskutera med dem har blivit att ge sig in i guilt by association – taktik som redaktörer och vissa journalister ägnar sig åt utan att diskutera sakfrågan. Själv har jag träffat två av dem och inte hållit med dem i allt men beundrar deras mod för vilket några av dem fått betala ett högt ekonomiskt och mänskligt pris; artiklar refuseras, de nekas jobb, de bemöts inte, de kan inte stå för sina åsikter öppet och deras kompetens ifrågasätts.

Deras facktidning Journalisten och Expo tillhör de mest uttalande censurförespråkarna men i varje redaktion finns samma fega självcensur. Istället för att undersöka de påstådda berättelserna om asylfusk som finns på min sida här, så väljer reportrarna och redigerarna att tiga. Men det kommer inte att hålla längre. Redan 2007 skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg på DN debatt att kritiker av islam skräms till tystnad i Sverige och snart kommer en gräns brytas när hennes budskap erkänns av allt fler.

Hon skrev ” Detta provinsiella debattklimat präglat av konfliktskygghet och bakåtsträvande tendenser återfinner jag ingen annanstans i våra grannländer.” Merit Wager kallar fenomenet “Godhet är en sak, dumhet en annan” . Jag vill vi ska vara goda och kloka.

Janne Josefsson tillhör de få journalister som kritiserar medias folkförakt här efter Norgemassakern 2011 och tidigare 2008 här de fega journalistkollegorna. Kulturredaktörerna Göran Greiders osmakliga ledare efter massakern i franska Toulouse 2012 och Anders Lindbergs Breivikande tillhör dessa förtryckare. Inte för att de är fega, o nej, de slåss för de förtryckta, men de gör andra fega och särskilt rädda är de lydiga och självcensurerande redaktionskollegorna utan ryggrad, integritet och kunskaper. Bara ideologi och anpassning till feg medelklassradikalism för hipsters mellan Gullmarsplan och Roslagstull.

De folkvalda Sverigedemokraterna som ska representera 340 000 väljare och 5,7 % av befolkning har naturligtvis ändrat medias dominans något men fortfarande envisas t ex Aftonbladets Petter Larsson att brännmärka dem som nazister (se videon, ”en enastående uppvisning i hålögd anal vänsterperversion”) och så kommer det förbli till 2018 minst. SD motsvaras av 20 % Sannfinnländare i öst, 23 % Fremskrittspartister i väst och 12 % Dansk Folkepartister i söder, så de är inte på något sätt udda.

Medias roll gentemot SD analyseras förtjänstfullt i Björn Hägers bok Problempartiet, och av andra skribenter som Annika Hamrud, Markus Uvell m fl. men fortfarande gäller specialbehandling av SD.

Min egen hållning till SD är att partiet är tyvärr det enda parti som drar fram vissa besvärliga problem med invandring och integration, men att deras lösningar inte alltid är de rätta. Deras fientlighet mot islam finner jag avskräckande men så länge alla andra sju partier tiger om radikal islamism, naiv multikulturalism och repressiva drag i religionen islam och kulturella sedvänjor i MENA regionen har de definitivt en roll att spela.

Om de får mer än 10 % i nästa val blir jag inte förvånad men SD kommer inte få min röst. Deras ekonomiska protektionism och folkhemsnostalgi är också skäl att inte rösta på dem, men jag inser att om man som väljare 2014 anser att problemen med integrationen och tigandet i media och partietablissemang är den viktigaste valfrågan kan SD vara ett alternativ.

Att kunna tänka som kanadensare (och invandrare i Kanada) i en ny undersökning innebär att vilja se en acceptans av värderingar och livsstil i Kanada och godta att immigranter inte kan försörja sig det första året, en hållning som verkar oändligt borta i Sverige 2012 och naturligtvis värd att brännmärka för sådana usla mediaprodukter som Aftonbladets kultursida och P3s Tankesmedjan. Hos oss tar det minst sju år innan en invandrare försörjer sig och det finns inga krav på acceptans av svenska värderingar och livsstil. Bara laglydnad och knappt det.

Allt detta är inget konstigt att föra till tals mellan bekanta och vänner men att skriva offentligt och att tala om integrationens problem inom partier är inte lätt än så länge. De som försökt, t ex riksdagsmanen Staffan Danielsson i C, landstingsledamoten Ewa Carlhammar i FP Södermanland, fd riksdagsmannen Mauricio Rojas i FP m fl har mött öppet motstånd från sina partiledningar och fått stöd bara i hemlighet.

Men snart kan de och andra som är kritiska till den förda invandringspolitiken, inte invandrarna (att man måste skriva detta 2012 . . .), prata öppet om vad de tänker och tycker. Jag har redan börjat göra det med följder som kommer visa sig (i antalet avföljda på Facebook och Twitter kanske).

Erik Ullenhags försök att ta debatten lämnar mycket övrigt att önska liksom hans och andra folkpartisters inhopp på migrationsminister Billströms mandat. Ibland verkar det som att Migrationsverket vill försvåra för allmänheten att inse vilken omfattning vår invandring har och till vilken kostnad. Jan Tullberg, ekonom på Stockholms universitet, har beräknat här och här väsentligt högre kostnader än regeringens utredare Jan Ekberg och tror inte arbetskraftsbehov och demografi räcker som skäl till den stora invandringen.

Den svenska oviljan att ens försvara sitt lands ekonomiska självbevarelsedrift (sk ekonomisk patriotism eller dess motsats Ett bedraget land), konstitution , sammanhållning och kultur är märkligt eftersom vi inte har någon anledning att vara världssamvete och betala för våra synder.

Jan Tullberg skriver om de destruktiva val Sverige valt i Ekonomisk debatt 2010:
”I ett evolutionärt perspektiv är patriotism, med sin etnocentriska koppling,
en potentiellt stark gruppegoistisk mentalitet. Nationalstatens betydelsefulla
struktur borde stärka en sådan mentalitet. Den svaga positionen för
ekonomisk patriotism i dagens samhälle är därför högst förvånande. Alternativet
till patriotism är inte universellt broderskap utan att andra distinktioner
och konkurrenssituationer mellan ingrupper och utgrupper får större
betydelse. Frågan är om inte ekonomisk patriotism är betydligt bättre än
andra realistiska gruppbildningar och de motsättningar som följer av dem.”

Men det stannar inte vid ekonomisk självdestruktion genom missriktad invandring pga feltänkta ambitioner. Mer tecken på sönderfall finns redan.

Till de strider som redan finns mellan invandrargrupper, mellan invandrare och svenskar i båda riktningar (som filmen PLAY tydligt visade men som DN kulturs repressive redaktör Stefan Jonsson brännmärkte, naturligtvis) kan nu läggas alla strider kring kränkningar som DO fått mandat att ta emot. Boken Folkhemmets balkanisering : diskrimineringskulturens baksida av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt (brännmärkt av den äntligen avsatta DO Katri Linna, naturligtvis) visar dessa tendenser som fått till resultat att en avsiktlig handskakning mellan en kvinnlig chef och muslimsk praktikant vid Lernia i Älmhult 2005 varit diskriminerande, liksom en introduktionskurs med fläskkött vid AF kurs i Finspång 2012 och en hänvisning av lesbiskt par till annan mer HBT vänlig mottagning i Stockholm 2011.

De synder som Sverige ska betala för till våra romer uppgår till knappt 2 miljarder på 18 år varav Ullenhag vill dela ut 50 miljoner till att börja med. Jag skrev om detta misstag tidigare här och påpekade att romerna själva inte är ense om att ta emot pengarna. Vårt sk koloniala arv som Mona Sahlins utredare Massoud Kamali 2006 (som fick avgå) så gärna vill se som orsak kan inte vara orsak till vår stora mottagning. Den svenska generositeten att bjuda in vilka som man vill på bekostnad av andras pengar, dvs skattebetalarna, har grund i det klassmässiga maktförskjutning jag skrev om inledningsvis.

Medias särställning i att vilja verka godhjärtade har sin grund i det etablissemang som växte fram under Olof Palmes 1970tal där de sk 40talisterna ledde kampen mot patriarkat, miljöförstöring och industriell exploatering, ibland överdrivet men med visst fog. Deras barn som föddes under sent 1960tal och under 1970talet växte upp till Kapten Zoom, ANC gala och en stadig statlig progressiv skola som lärde barnen att det var synd om de som inte fötts i Sverige men om dessa stackare som inte hade nåden att födas som svenskar kom hit så skulle allt bli så bra så bra.

Dessa 70talister tog jobb på redaktioner, universitet och förvaltning, ivrigt försvarande nya offer för hemska omständigheter pga sexuell läggning, människor som gillar kött/päls/mode, och allt annat de kunde hitta att slåss för. De ansåg sina föräldrar lite mossiga sossar och klev vidare in i MP, FI och V. En uppdaterad flumvänster med samma function som 1970talets flumvänster (som även jag varit) – att vara det ngt friare alternativet till betongblocket Vpk/SAP. Dessa rödgrönqueer sympatiserande alternativkulturella journalister, ofta kvinnor, har tagit hem majoriteten av sina redaktionskollegor som Kent Asp visat.

Männen finns i ledningen och i ekonomijournalistiken, men inte på statsmedia (SR/SVT/UR) och kultursidorna. Och nej, Anders Linders Kapten Zoom skapade inte mediefeministerna men han underlättade deras framfart och framgång.

Den nya mediaelit som formades under 1990talet och framförallt efter 2000 har kopplat loss sig från den gamla föraktade borgerliga medelklassen som deras rebelliska föräldrageneration och socialdemokratin bekämpat framgångsrikt och den traditionella arbetarklassen som de nu själva utsett till fiende (konservativa, vita, hetero, fel), jämte alla som inte delar deras åsikter. Deras folkförakt är tydligt men de tror sig tala för de utsatta, de svaga, offren, de arbetande osv.

Men de arbetande valde inte socialdemokratin, bara 22 % av de lönearbetande i 2010 års val. V, FI och MP har ett oproportioneligt stort övertag bland journalister och tyvärr är deras val av ämnen och vinklar ofta infantila. Men deras brist på verklighetsförankring förklaras inte bara av deras politiska sympatier.

Högre utbildning och (sk) forskning i humaniora och samhällsvetenskaper där åsikter och ideologi borde nagelfaras mer än i naturvetenskapen har tvärtom sedan 1980talet blivit slagfält för ovetenskapliga strider och rent humbug efter modeler från USAs cultural wars och postmodernism/relativism/socialkonstruktivism. Svensk forskning där journalister hämtar sina belägg från kan numera bjuda på allt möjligt inom nya förtycksmekanismer och åtgärder som ska finansieras.

Sk forskare inom genusvetenskap, kulturgeografi, pedagogik, sociologi och allt inom etnicitet erbjuder perspektiv på allt som DO, integrationspolitiska strävanden, kampanjer för utvalda grupper. Undantagen åldermännen Svante Nordin, Aje Carlbom, Jonathan Friedman och KO Arnstberg har få efterträdare.

Den sk kulturdebatt som fördes vårvintern 2012 visar tydligt hur mediavänstern dominerar kulturdebatten och småler överseende åt de som inte delas dess utgångspunkter. Jag lyssnade på diskussionerna på Teater Brunnsgatan 4 två gånger och blev klar over hur illa vänstern klarar av att ens uppfatta sin särställning som dominerande diskurs. Deras iver att vara förtryckta eller åtminstone företräda de förtryckta blir ju märklig om de samtidigt förtrycker andras åsikter och inte inser detta.

Åsa Linderborgs hyckleri med sin privatekonomi och Maria Svelands våldsamma kollegor, konstvärldens och Södertörns högskolas inbjudan till statsterroristen Leila Khaled, Johan Jönssons klasshat applåderat på Dramaten och Sebastian Staksets mordhot, Sveriges Radios P3 inslag med uppmaning till mord osv. Allt detta hyllar kulturvänstern liksom den gjort med konstnären Anna Odells missbruk av sjukhusresurser (inbjuden Sommarvärd i P1, Konstfackslärarna betalade hennes böter, DN kulturchef Ingrid Elam hyllar) och hennes kollega Magnus Gustavssons nedsprejade tunnelbanevagn Territorial Pissing.

Och Yonas Millares sabotage av Konstfacks egna skulpturer som ett project mot fascismen i Chile 1973, Makonde Lindes tårtgate och så vidare med offentliga medel, expertisens gillande och folkets tvivel.

Men det är värre än att konst och integration inte kan kritiseras och att folk blir förbannade på slöseri och idioti. Folkets egna barn tas om hand i barnomsorg av en aldrig tidigare skådad omfattning från mycket unga år. Runt 85 % av alla barn under tre år är i förskola. Det låter bra om dessa barn och förskolor vore optimala och besluten att sätta dem där var grundat i ansedd forskning. Så är dock icke fallet.

Omfattningen av så små barn har världen aldrig skådat men Platon var klar över att de unga medborgarna skulle tidigt drillas av andra än föräldrar för att passa in i hans auktoritära statsutopi Staten, liksom Orwell var i 1984 och Huxleys Du sköna nya värld.

Vad vi vet om små barns utveckling stödjer inte att alla barn far bra av att föras samman i en förskola under så pass långa tider. Folkhälsoinstiutet gjorde en översikt 2009 på engelska av all befintlig forskning (och avförde den förskolepositive BE Anderssons undersökning 1991) och fann att kognitiva fördelar kunde beläggas men inte sociala och emotionella.

”The results from the literature review show that children who attend day care centers perform at a higher cognitive level in comparison to home care children. This suggests that young children benefit in the long term from center-based day care
arrangements. However, this review does not settle the debate of socio-emotional development because, here, the literature is inconclusive.”

Små barns immunförsvar, de ständiga mötena med nya personer och större känslighet hos vissa barn bör leda till mer flexibla omsorgsarrangemang än att alla barn ska in på förskolan i ungefär samma omfattning. För vissa barn med sämre uppväxtvillkor blir förskolan ett bra komplement om den är av god kvalitet. Medelgod räcker inte.

Barn mellan 1 och 2 år är förkylda ca 50 dagar/ år vilket är dubbelt så mycket som barn på 4 år. Öroninflammationer och mag-tarmbesvär är vanligare de första åren. Varsamhet borde iakttagas snarare än forcerad inlämning. Att barn mår bra av att träffa andra barn innebär inte att de ska träffa ett stort och ofta växlande antal barn och anställda 6-10 timmar varje dag.

En fjärdedel av daghemsbarnen finns där mer än 40 timmar i veckan. I en undersökning 2003 svarade 44 % av föräldrarna att barn under 3 år mår bäst av att vara hemma, 21 % att förskola 3 tim/dag var nog och 11 % föredrog heltidsomsorg. Per Kågesons debattskrift Tid för barn? från 2006 har inte bemötts ordentligt av förskoleföreträdare men avvisats som konservativt och anti-feministiskt. Den fd Vpk:aren, numera socialdemokraten, föreslår inget vårdnadsbidrag men har goda förslag som tål bättre mottagande.

Den senare slutsatsen bygger på att förskolor ska vara till för att frigöra kvinnor från heltidsansvar för barn och att arbetskraftsbehov ska avgöra om barn ska tas om hand av andra är föräldrar. Men det finns pris att betala för att lämna bort barn och att bidra till BNP.

Vi svenska föräldrar och andra medborgare måste kunna prata om alla dessa tre anledningar till barnomsorgsutbyggnad, dvs arbetskraftsbehov, kvinnofrigörelse och barnpsykologisk utveckling. Om det senare inte kan diskuteras för sig utan att debatten hamnar i de två första blir priset att ingen vill kännas vid ev problem som i synnerhet små barn kan uppleva vid barnomsorgsvistelser. Handen på hjärtat – kände du till Folkhälsoinstitutets undersökning 2009 som inte kunde ta ställning till om barnomsorg var bra eller dåligt ur socio-emotionellt perspektiv vid unga år ?

Och tror du svenska kommuner och barnomsorgsföreträdare har tagit hänsyn till forskning när de byggde ut under 1990talskrisen och införde maxtaxan ? Nej de behövde inte göra det för det finns ingen sådan forskning om småbarns välbefinnande och socio-emotionella utveckling under denna expansiva fas 2000- 2012. Utbyggnaden skedde i blindo och den forskning som finns handlar om äldre barn, om kognition och om personal och institutioner, inget om små barns hälsa och utveckling.

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Lars H Gustafsson, barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom och barnpsykologen Ewa Rusz rekommenderar inte barnomsorg ovillkorligen till alla barn under 3 år utan att hänsyn bör tas till individuella behov, liksom andra psykologer. Den forskning som kallas anknytningsteori och som bygger på hur relationer mellan den närmaste omsorgsgivaren, oftast modern, och barnet, är klar över att relationer till nya omsorgsgivare måste få ta tid.

Nyare hjärnforskning och psykoanalytisk teori har utvecklat vår kunskap om hur viktigt den första relationen är de tre första åren, se referenser sist i detta inlägg.

Vid sidan av integrationen/etnicitet är feminismen det mest uppburna av de matriakala medieeliten av båda kön. De vill ha 50/50 utfall i alla sammanhang och kan inte nöja sig med mindre. I DN den 1 aug 2012 (var annars?) ondgör sig Malin Ullgren (vem annars?) över de låga kvinnolönerna, 15 % lägre än männens.

Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Att Malin Ullgren fortsätter detta korståg är oförståeligt. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport. De närmaste åren kommer unga svenska kvinnor gå om män i karriären som de redan gjort i delar av USA, Norge och England och dessutom välja bort outbildare män. Män som de dubbelt ratade.

Det finns så mycket illa tänkt, skrivet och forskat om feminism, genus och kön i Sverige att man blir betryckt över vilka man som heterosexuell man kan tänkas åtrå. Susanna Hakelius-Popova gick 2005 igenom tio avhandlingar med genusvetenskapligt fokus och kom fram till att de redan hade klart för sig innan forskningen vad resultatet skulle bli. Jargong och ideologi dominerade.

Bosse Rothstein försöker bidra men får mest skäll, inte diskussion, trots att han försöker förklara hur patriarkala strukturer (inte) kan förklara svenska föräldrars regression i konserverande könsroller. Eller kanske just därför. Feministerna lägger sällan ned denna tankemöda som Rothstein trots motstånd visar på här.

Biologi anses sedan särartsfeminismens nederlag under 1980talet till fördel för radikalfeminismen, numera statsfeminismen, leda till konserverande könsroller (kallas genus numera eller position enl post-strukturella feminister med queeranspråk). Men så lätt är det inte som dessa artiklar visar här och här.

Biologi sätter ramar för vad man kan uppnå, även om Malmö Fria Kvinnouniversitet vill få kvinnor att urinera stående vid sin offentligt finansierade workshop Fittbyxor 2007 (kostnad 280 000 kr av stiftelsen Framtidens kultur, dvs löntagarfondspeengar, dvs avsatta lönemedel). Männen är inte annorlunda än kvinnor i sitt intresse för och som föremål för jämställdhet men deras bidrag blir ofta kallade hatiska.


I likhet med Carl Hamiltons (S)-koden och KO Feldts Om socialdemokratins seger och kris från våren 2012 tror jag det finns vägar ut ur eländet jag skisserat ovan. De är båda vederhäftiga pragmatiker som tror att arbetarrörelsen rymmer tillräckligt med folk som kan ta sig igenom den nuvarande krisen. Hamilton nämner särskilt barnomsorgen och båda ekonomin naturligtvis, ekonomer som de är.

Håkan Arvidsson, fd Marxist (liksom jag) och historiker, recenserar böckerna godvilligt men tror inte riktigt att de når ända ned till folkets fotknölar. Att som DN:s kulturchef Björn Wiman gå ut på årsdagen efter Utöya- massakern och kalla socialdemokratin för det mest anständiga politiska rörelse som skapats och citera Palme visar vilken 70talist slacker han är. Socialdemokratin har haft sin tid och den var minst av allt helt anständig, i synnerhet i sin sexualpolitik- och praktik.

Själv tror jag inte på vare sig vänstern (var medlem i Vpk 1978-1986 och V 1991- 2000) eller socialdemokratin (2001-2007) varav den senare visat sällsynt dåligt omdöme i alla skandaler sedan Kejne-Hajby affärerna på 1950-talet och fortsatt under 1970tal och 1990-2010 som jag skrivit om nedan.

Men lite i Sverige kan ske utan S stöd, det måste erkännas även om det kommer ligga under 30 % vilket vore nyttigt. Alliansen kommer behöva bättre underlag 2014 för att klara sig mot SD i riksdagen.

Alltså finns ett läge för S att börja sin vandring åter mot verkligheten och att de numera 40åriga redaktörerna släpper taget om den radikala retoriken och rättar in sig i ledet bakom Löfvén. Wiman och Ullgren kan lämnas dock liksom Linderborg, Sveland och Jonsson.

Det blir en kamp 2014 som inte kommer vinnas av den häftigaste ideologiska smällaren från de rödgröna eller från Alliansen, utan av de som kan tala om vad vi alla tänker men inte vågar prata om. Detta alltför långa blogginlägg är en start. Är ni med ?


* * *

Länkar till referenser om anknytningsteori och barn- och utvecklingspsykologi:

Direktlänkade rapporter och artiklar

Allmänna Barnhuset (2007) Att knyta an. Om små barns samspel och anknytning.

Asp (2007) Den svenska förskolan, en planerad och strukturerad verksamhet – stöds den av anknytningsteorin ? Magisteruppsats. Stockholms universitet ,Psykologiska institutionen


Tre artiklar i Psykologtidningen 2008- 2009 av Tor Wennerberg,

Svenska videoklipp: