Kategoriarkiv: Invandring

Islamistiskt parti etablerar sig i Sverige

Svensk-islam

Läs på om det islamistiska Frihetspartiet Hizb ut -tharir som etablerar sig över hela världen och i Sverige för att införa ett nytt kalifat, muslimskt världsstyre byggt på sharia och islam. Även Expo har reagerat efter att Per Gudmundson skrivit om dem på sin blogg. De skriver öppet om sin odemokratiska syn:

”Således är den av människor konstruerade demokratiska ideologin bristfällig och därmed direkt farlig för människor, eftersom den: I) inte lagstiftar korrekt (resultatet blir egoism, omoraliskhet), II) inte lagstiftar i enlighet med människans natur (människan lämnas,full av otillfredsställelse) och, III) inte fyller henne med inre frid och förnöjdhet.”

Försök förstå dessa nutida världsomfattande planerna på kalifatets återkomst

300px-Kalifatet_år_750_historisk_karta

Länkar att läsa

http://expo.se/2012/antisemitiskt-islamistparti-etablerar-sig-i-sverige_5361.html

http://hizb-ut-tahrir.se/

http://hizb-ut-tahrir.se/index.php/kategori-politik/91-demokrati

http://ligator.wordpress.com/2014/02/02/ett-svenskt-parti-som-vill-utrota-judar-och-forbjuda-demokrati/

http://gudmundson.blogspot.se/2012/10/svenska-hizb-ut-tahrir-uppmarksammas.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hizb_ut-Tahrir

http://da.wikipedia.org/wiki/Hizb_ut-Tahrir

http://english.hizbuttahrir.org/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/sapo-haller-koll-pa-islamistparti/

http://www.wnd.com/2014/01/islamic-terror-campaign-reaches-2014-olympics/

Om någon börjar tala om islamofobi kan man påtala snarare den utbredda islamofilin.

Arnstberg om min Sverigebok

KOA SJ

Etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg skriver några rader om min Sverigebok. Köp den på Bokus här !

Hans och Gunnar Sandelins bok Invandring och mörkläggning har i helgen 8 dec 2013 utsatts för en mediestorm utan dess like. Arnstberg betalade en annons för boken i DN som lär ha gruvat deras vedersakare för all gratispublicitet i och med debatten.

DN

Hanne Kjöller och Sanna Rayman mest sansade, medan en demonstration på Medborgarplatsen (var annars?) blev patetisk

Ett avsnitt om skola från min bok Sverige 2020 ingår i Invandring och mörkläggning, vilket gör mig stolt i tider som dessa. I höstas presenterade jag för övrigt deras bok och arrangerade ett föredrag om svenskhet med Karl-Olov Arnstberg. Tiderna förändras snabbt och snart kan även alla andra som tiger tala högre om vad de tänker. Vi mesigaste folk i världen kan faktiskt både tala och tänka, läsa och skriva.

Sverigedemokratiska invandrare

Fenomenet med sverigedemokratiska sympatisörer och medlemmar med invandrarbakgrund fascinerar mig och retar kanske andra. Hursomhelst är fakta uppenbara. I SCBs väljarundersökning från nov 2013 har andelen gått från 2 % vid valet 2010 till 7,4 %. Mer än en fördubbling alltså. Se SvD 12 dec 2013 och Nima Gholam Pour. Se även hans uppdaterade blogginlägg.

SCB SD

Enligt SDs egen medlemsundersökning sommaren 2012 har en femtedel utländsk bakgrund. Några av dem väljer att framträda med namn som Nima G Ali Pour , Peter Szadja och Mrutyuanjai Mishra . Dock har Mishra senare valt att hoppa av och anklaga SD, se Nimas blogg.

Jag kan se några anledningar till att svenskar med invandrarbakgrund väljer att inte gå på den tyvärr vanliga missuppfattningen att deras ursprung innebär att de oundvikligen ska rösta rödgrönt eller ens med regeringen Reinfeldt.

För det första är de människor i första hand och med stort mått av integritet. De vill inte låta sig formas av en svensk konformism utan tänka själva. Rasismanklagelser är inte aktuellt för dem utan de ser igenom vad media och etablissemang propagerar för.

För det andra är invandrare i högre grad än svenska besittare av normalt spridda värderingar, dvs. de specifikt svenska sekulära, rationell och individualistiska framstår som extrema för dem. Min Sverigebok The Swedish story skrevs först på engelska för denna målgrupp.

För det tredje är denna normal syn på familjeliv och individens roll socialkonservativ, liksom SDs men vilket partiet har kanske svårt att se ibland. Den välfärdsstatliga svenska statsindividualismen som alla partier inklusive stödjer utmanas av invandrare som hellre litar på sig sig själva och sina familjer än den svenska staten I det är de närmare gammelmoderat Gösta Bohman än Anders Borg.

För det fjärde har många invandrare flytt från muslimska länder på grund av det hårda religiösa förtrycket, iranier i synnerhet men även andra t ex kristna irakier och syrier. De går inte med på att än en gång lägga sina liv och sin hälsa i Sverige i radikala imamers händer och vill hålla sina ungdomar borta från jihadistgrupper och radikal islamism. Svenskarna däremot, särskilt rödgröna, kan inte se faran med representanter som Omar Mustafa med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, Hizb ut –Tharir, kända anti-semiter och alla andra farliga grupper, utan stödjer dem med ord och bidrag, inte sällan skattemedel, som Muslimska Rättighetskommittén och många fler (se Johan Lundbergs bok Ljusets fiender och Per Gudmundsons blogg).

För det femte så bor många invandrare i utanförskapsområden där de dagligen får leva med en misslyckad integrationspolitik, brist på jobb, hög kriminalitet, usla skolor, brist på kontakter med svenskar men med floskler om mångfald ljudande om öronen. Särskilt från invandrare som flyttat till rikare områden men ändå förbehåller sig rätten att läxa upp dem som bor kvar och som vågar ha egna åsikter utanför mallen att brunhyade ska rösta vänster, ta emot bidrag och hålla tyst.

Till sist måste jag tillstå att vi svenskar efter 1980 är nog bland det mesigaste folk som gått på denna jord. Ett folk som skäms för sitt land och sig själva kan inte respekteras av inflyttade. Undra på att vi dras vid näsan av bedragare och man skrattar åt oss.

Jag utvecklar mer mina analys av grupper av invandrare i Sverige sedan 2000 i min bok Sverige 2020. Här finns ett utdrag ur kapitlet om invandringen till Sverige:

”Som tur är de nästan alla invandrare vettiga och tar avstånd både från religiöst motiverat våld och tjafs om handhälsning, fläsk i ärtsoppan och trassel med huvuddukar. En enkel men ovetenskaplig uppdelning av de skilda invandrarkategorier som kan skönjas utifrån detta avsnitts resonemang och internationella diskurser kan se ut så här:

A – Övervägande majoritet av ärliga, arbetande eller arbetssökande
B – Illojal minoritet, våldsamma, tjafsiga, kriminella och bedrägliga
C– Självutnämnda talespersoner, multikulturalister och anti-rasistiska aktivister
D – Stolta företrädare för sina utländska rötter, försvarar gemensamma krav och rättigheter (se not nedan)

A bryr sig inte mycket om C som försvarar B mot A och D. A gillar inte D särskilt mycket, men A är väldigt brydd över B, ofta deras yngre släktingar eller syskon som kastar sten på poliser och missköter skolan . D älskar skolan för där fick de visa sig duktiga och kunde göra A stolta. C tjafsade med lärarna om B hade snott mobiler eller nypt svenska flickor i baken. Vissa i B jobbar svart medan de tar emot bidrag men att avföra allt svartjobb som något fel och bara för B är nog fel. Det finns stolta svartarbetare i A men området är grått, medges.

Grupp D rör sig i offentliga svenska debatter och är journalister, kulturpersonligheter, forskare eller högre tjänstemän men gruppen utgör ingen homogen samling . De har skilda åsikter men kan diskutera sakligt och engagerat med varandra. De ogillar alla grupp C som de anser inte respekterar att samma krav och rättigheter ska gälla för alla boende i Sverige, oavsett ursprung, hudfärg, medborgarskap eller religionstillhörighet. När svenska debattörer och politiker backar tar grupp D striden med grupp C och grupp B. Grupp D kallas ibland för husnegrer, Oreo kakor, Onkel Toms och rentav islamofober och rasister av grupp C.

Både grupp C och grupp D syns i medierna och arbetar ofta där. Grupp A och B finns knappt alls i medierna om inte någon reporter åker till Skärholmens centrum för att tala med den persiske matthandlaren, en försynt medlem i grupp A. Väl där kan han stanna till på torget och se hur unga manliga medlemmar i grupp B bildar små klickar vid tunnelbaneingången, var och en inom sitt revir och med sina särskilda varor och tjänster att erbjuda för invigda.
Grupp C består av aktivister, journalister (ofta i statsmedia), färgglada galenpannor och missnöjda men härligt kaotiska artister. Radikala svenska akademiker och trendigt mediefolk använder grupp C som alibi för att bedriva identitetspolitik och leva hipsterliv, ungefär som Palme och 1968 generationen utnyttjade befrielsekrigare i Asien, Latinamerika och Afrika för att känna lite doft av djungelgerilla och revolutionärt krut. Nu sker liknande möten med tufft förortsliv och nya slangtermer, hybridkulturella begrepp, känna av våld och erotik i ungdomsgängen, och för att sedan återvända till innerstaden eller villakvarteret, stolta över ha doppat nosen i asfalt och lite myrra. Förortsmisär som chic medelklassradikalism .

På en amerikansk skala står grupp C för den gamla identitetspolitiska och multikulturella världen där medborgarrättsledaren Jesse Jackson leder striderna mot de vita förtryckarna, medan grupp D representeras av Barack Obama som inte tvekar att säga till svarta struliga tonåringar att de ska sluta skolka och deras föräldrar att de måste skärpa till sig.

Den offentliga grupp D och den anonyma grupp A är viktiga för att göra Sverige mer normalt, medan grupp B och grupp C behåller de nuvarande extrema dragen, inklusive den svenska mesigheten som de understödjer och lever av. Grupp B och C behöver pengar och acceptans från de snälla svenskarna, medan grupp A och grupp D vill vara oberoende och stolta. ”

Grupp D, där inga sympatier för SD ska förutsättas, snarare tvärtom med ett undantag:
Harry Schein, Tomas Gür, Nima Dervish, Nyamko Sabuni, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Merit Wager, Bhareh Andersson, Mauricio Rojas, Hanif Bali, Alice Teodorescu, Boris Benulic, Sakine Madon, Arhe Hamednaca, Nima Gholam Ali Pour, Jasenko Selimovic och Sara Mohammed. Internationellt finns författarna Salman Rushdie och Kenan Malik, och sedan 1960-talet den svarte amerikanske ekonomen Thomas Sowell.

I förordet till Nima Dervish Ordbrand beskriver författaren Torbjörn Elensky denna grupp C. ”Här var en massa personer som ingår i vårt svenska vi, men som inte tänker nöja sig med de roller som de tilldelats av vare sig rasister eller antirasister, två läger som fortfarande sorgligt nog matchar varandra i tendensen att stänga ute dem som inte passar i mönstret”.

Tullbergs föredrag om invandringens kostnader online

JT3 (1) Foto: Sven Pernils

Den 19 november höll docent Jan Tullberg ett uppskattat och innehållsrikt föredrag om invandringens kostnader i arrangemang av Fri Folkbildning. I länken finns hänvisningar till hans artiklar i ämnet och hans webbsida.

JT1

Ett 60tal åhörare hade samlats för att lyssna. En av dem spelade in den timmeslånga föreläsningen med efterföljande frågestund. Dessvärre har frågorna inte kunnat spelas in men Tullbergs svar är ändå värdefulla. Här finns föredraget på YouTube och frågestunden efteråt.

JS
Arrangören Jan Sjunnesson lyssnar beundrande.

Nästa föredrag blir om islam och Sverige den 14 jan 2014,se http://www.frifolkbildning.se/#post3

Inrikespolitiska förutsägelser, Borgs fniss och den kurdiska SD ledaren 2016

original

I veckan besannades två av mina förutsägelser i min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati: En möjlig blocköverskridande koalition mellan S och något borgerligt parti, här S och FP eller C medan i min roman är S beredda att regera även med M men det lär komma med.

Vidare blir Birgitta Ohlsson inte bara partiledare för FP utan även statsminister i min roman. Fokus reportage om henne är ett steg på vägen dit. I min bok leder hon koalitionen M, FP och S – Sociala Alliansen – vilket kan nog ske det med 2018 om inte 2014.

Men allt i boken besannades inte. Veckans tårtkastning den 5 nov 2013 på SD ledaren Jimmie Åkesson lär inte följas av ett öppet attentat på en SD politiker, hur illa än våldsvänstern och polisen beter sig men det är allvarligt nog det som hände. DN står stadigt för demokrati och yttrandefrihet vilket glädjer mig men alla var inte lika principiella (Sveriges Radio, Aftonbladet).

Jag kan ha fel dock. Vid SDs möte på Södermalm kokade Nytorget av hat och ägg, svordomar och förakt. Motdemonstranterna som nog var vänster till största delen visade sitt klassförakt mot SD folket genom att kalla dem white trash bönder och neandertalare. En äldre kvinnlig jurist och SD medlem uppmanades utbilda sig för att bättre förstå varför vänstern hade rätt och SD fel. Bakvänt och fel det mesta den kvällen. I SVT Debatt samma vecka framstod även där samma förakt och förenklade resonemang från de sk antirasisternas sida. De hånlog och trodde att tittarna skulle hålla med dem men den tiden är nog förbi.

Vad som sker nu i svensk inrikespolitik är att SD växer så det knakar i både väljarsympatier och medlemmar. Eftersom de andra sju partierna har bestämt att alla avsteg eller all kritik av den förda flykting- och integrationspolitiken är per definition rasism och illvilja kan de inte möta SD sakligt. Att erkänna brister skulle utmålas som eftergifter till SD av de rödgröna journalisterna i statsmedia och i pressen. Återstår att tiga ihjäl en stor viktig samhällsdebatt. Och medan dessa partier tiger så växer SD. Ett dilemma som inte lär försvinna 2014 även om blocköverskridanden blir allt troligare.

Märkliga tider vi lever i 2013 med ett åsiktsklimat som känns långt värre än 1970talets vänstervåg. Eftersom Alliansen försvurit sig åt att upprätthålla världens största invandring per capita, långt över EU snittet och i absoluta tal som England och Frankrike, vilket vår egen finansminister Anders Borg erkänner men fnissar åt här (36 min in i klippet), är makten totalitär i sitt krav på lydnad inför vad de sju partierna, pressen och etablissemanget erbjuder. Inte av lojalitet med principer och ideologi utan av krav på underdånighet och respekt för att de säger sig veta bäst och vill inte bli emotsagda av andra som också kan formulera sig och tänka fritt, som professor Arnstberg och docent Tullberg.

Vänstern som skrek och svor i tisdags vid SD tältet på Södermalm är denna nytotalitarismens vakthundar, liksom de Sturm-Abteilungtrupper Hitler använde mot Weimarrepubliken på 1920talet och som svor honom lydnad. Statsminister Reinfeldt har inte med ett ord berört attacken mot Åkesson i veckan eller bombattentat mot SD politiker i Bohuslän. En moderat statsminster vars Statens Medieråd ursäktar våldsvänstern kan nog inte säga något. Landet har sju partier i majoritet och ett i opposition. I min roman får landet en sverigedemokratisk statsminister år 2021, som är född i norra Irak, jurist och kvinna. En vass intellektuell kurdisk gerillasoldat, en peshmerga som vågar bemöta det nytotalitära svenska etablissemanget. Jag tror att hon existerar och väntar på att avlösa Åkesson 2016.

Svenska medier gör oss ansvariga för flyktingströmmar

I Dagens Nyheter 21 okt 2013 publicerades ett reportage av italienaren Fabrizio Gatti där EU och Sverige görs ansvariga för flyktingströmmar och katastrofer i Medelhavets vågor med överfulla båtar.

kalle

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skrev en replik som jag fått tillstånd att publicera. Här är hans kommentarer:

Vad är det DN vill med sina reportage från Lampedusa?
Karl-Olov Arnstberg 2013.10.21

”För alla som lagt ner tio minuter på att läsa om Nordafrikas demografiska utveckling står det klart att det som triggar flykten till Europa mer än något annat är den dramatiska befolkningsökningen. Lika klart är att det att Europa bara kan släppa in en rännil av alla de outbildade afrikaner som knackar på dörren. Ska man förhindra att tusentals människor drunknar varje år, så måste man göra kristallklart att det inte är på detta sätt som man kan ta sig in i Europa.

Ovanstående är ”basic knowledge”. När DN måndagen den 21 oktober 2013 inleder en artikelserie av den italienske författaren Fabrizio Gatti så kan de inte rimligen vara okunniga om detta samförhållande. Ändå skriver de över större delen av första sidan:

En himmelsblå badring.
Den andra rosafärgad.
För de två barnen utgjorde dessa badringar
räddningen undan
skeppsbrottet.

Kommentar: Här riktar sig DN på sämsta kvällstidningsmanér till läsarens känslor.

Underrubriken är Folkvandringens tid. Och artikeln puffar för på första sidan med påståendet att ”majoriteten av dem var på flykt undan krig och förföljelse”.

Kommentar: Detta om ”flykt undan krig och förföljelse” är en empirisk fråga. Kanske men inte självklart är den sann för dessa syrier, med tanke på att befolkningstillväxten är ungefär en miljon om året. När det gäller den ”folkvandring” det här talas om är påståendet osant. Majoriteten är på flykt därför att de på grund av befolkningsexplosionen befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Dessutom har de genom media vetskap om ett annat och ojämförbart mycket bättre västerländskt liv. De gör desperata försök att bli delaktiga av detta liv.

”De dog för att det inte finns en laglig och säker väg till någon skyddad plats”.

Kommentar: Här förläggs skulden hos europeiska politiker som inte reglerat denna situation på ett acceptabelt sätt. DN underlåter att intressera sig för mängder. Om Europa skapar en laglig och säker väg för asylsökande att ta sig in i Europa, så är det mest troliga scenariot att massinvandringen kommer att sänka Europa. Det är huvudanledningen till att europeiska politiker ger en läpparnas bekännelse till humanism, samtidigt som de gör sitt bästa för att stänga dörren. Detta gör de inte därför att de är cyniker utan för att de har de europeiska folken som uppdragsgivare och skattebetalare.

Rubriken på den första artikeln i denna serie är ”Europa dödar drömmen om ett drägligt liv”.

Kommentar: Varför Europa? Varför är ansvaret europeiskt och inte syriskt, somaliskt, tunisiskt etc.? Varför ska svenska läsare, alltså norra Europa, läsa gigantiskt uppslagna från italienska översatta artiklar om flyktingkatastrofen i skarven mellan Afrika och Europa?

Den bild som illusterar artikeln visar kistor. De tre främsta är vita och prydda med nallebjörnar med ett rött hjärta markerat på bröstet.

Kommentar: Här tycks alla medel vara tillåtna för att väcka svenska känslor av skuld och ansvar. Varför?

Ingressen till artikeln i kulturdelen säger: ”Det är inte flyktingarna som är problemet i katastroferna utanför Lampedusa. Deras flykt är bara en naturlig konsekvens av hur världen ser ut.

Kommentar: Om det inte är flyktingarna som är problemet, vad handlar det då om? Den europeiska skulden?

Vidare, vad betyder det att deras flykt bara är ”en naturlig konsekvens”. Dessa flyktingar har naturligtvis gjort ett val. Alla de miljoner som inte gjorde det valet, var deras val också en naturlig konsekvens, eller vad menas?

”Syriernas skeppsbrott, som inträffade på fredagseftermiddagen den 11 oktober skulle troligen aldrig ha behövt ske om den libyska kustbevakningen inte under samma tid inlett en antiinvandringsoperation.” Därefter följer en redogörelse för hur de skjuter på båten. Kulsprutesalvorna gör hål i båten och två passagerare dödas.

Kommentar: Gissa om detta hade lett till jätterubriker om det hade varit ett europeiskt land! Ställs Libyen till svars? Nej, där talas inte om skuld utan redogörelsen blir lakonisk. Det som ska hamna i fokus är inte det oerhörda brottet att skjuta på båtflyktingar utan den europeiska skulden. Författaren berättar hur han kämpar för att ön Lampedusa med döda och överlevande ska få Nobels fredspris 2014.

Kommentar: Varför då och vad har detta med de så kallade folkvandringarna att göra?

Så gör han reklam för sin bok som också finns översatt till svenska ”Bilal. På slavrutten i Europa” Celanders förlag 2013. Kajsa Ekis Ekman har hyllat den och det citeras: ”Alla de som någon gång tänkt tanken: ’det kommer för många utlänningar hit’ läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta.”

Kommentar: Är det med hjärtat denna gigantiska och tragiska fråga ska lösas? Hur då, i så fall? Jag misstänker att hjärnan är ett bättre redskap. I övrigt: handlar detta om att kränga böcker?

Sedan blir det rätt mycket om den gräsliga främlingsfientligheten, i synnerhet den italienska, eftersom detta är en italiensk artikel. Det skrämmer emellertid inte författaren lika mycket som de europeiska staternas absoluta cynism, som inte skapat lösningar för att stoppa flyktingsmugglingen.

Kommentar: Jaha, hur då? Med hjärtat?

Men framför allt har de rika staterna i världen och speciellt de europeiska från kalla krigets slut, vägrat att undanröja eller mildra de orsaker som driver miljoner människor på flykt.

Kommentar: Där satt den! Den europeiska skulden ska hamras in. Men vad borde Europas forna kolonialländer ha gjort? Skulle de kanske ha stannat kvar i kolonialländerna och ”tagit ansvar” eller vad menas? Fortfarande förstås med hjärtat? Det här är känslomässigt dravel av värsta sort (undrar hur mycket DN har betalat?) Det är inte den här sortens tänkande som byggt upp det europeiska välståndet. Tvärtom, detta tänkande leder till misär. Frankrike får sig en släng av sleven för att de köper uran till för låga priser från Nigeria. Det är därför nigerianerna är så fattiga. Ingenting sägs om religiösa motsättningar, om landets cirka 250 olika etniska grupper, om en explosiv befolkningsökning. 2010 hade landet 152 miljoner invånare. I dag är det ungefär 160 och år 2050
beräknas den ha stigit till 250. Då är det en befolkningsökning på 48 miljoner på lika många år.

Skit samma med sådana siffror. Men djävla Frankrike som köper billigt uran därifrån! Och sedan Eritrea. Italien, Tyskland, Iran och Kanada stöder den diktatur, som enligt författaren gör att folk flyr därifrån. Vilka förutsättningarna är för en fungerande demokrati i Eritrea säger författaren ingenting om. Vi har i nordafrika sett hur villkoren försämrats med diktaturernas fall. Detta är med andra ord en mycket svår fråga. När Tunisiens diktatur föll så ökade flyktingströmmen istället för att minska.

Det vi återigen möter i DN är med andra ord agendajournalistik. Jag vägrar att tro att den här typen av djupt ohederliga, avsiktligt okunniga artiklar, som skamlöst spelar på läsarnas känslor, inte har en dold agenda. Det finns ett förakt mot läsarna i detta: ”Ni är säkert så dumma att ni går på det här!” Vad vill DN? Vad vill klyftige Peter Wolodarski, som ytterst ansvarig? Är tanken att det välmående, i stort sett demokratiska och välfärdsorienterade Europa ska sänkas? Ut med språket DN! Vad har denna agendajournalistik för rubrik? Exit Europa?”

Så långt Arnstbergs text. Han höll fö ett mycket uppskattat föredrag veckan innan om svenskhet.

Idag 22 okt 2013 tar Sveriges Radios Ekoredaktion upp samma tråd med ett inslag om hur barn drunknat i vågorna och intervjuar Madeleine Seidlitz, jurist och ansvarig för flykting- och migrationsfrågor för Amnesty International, som beskyller Sverige och Tobias Billström för att göra för lite, trots att vi tar emot 2000 asylsökande i veckan vilket toppar alla siffror i EU. Sverige gör långt mer än man kan begära och vi är inte betjänta av att bli beskyllda för snålhet och hjärtlöshet. Speciellt inte i medier som DN och SR vilka driver flyktingpolitik snarare än journalistik. Tack Kalle för dina kommentarer och ni som inte läst hans böcker och texter, gör det.

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Två föredrag i höst om svenskhet, invandring och ekonomi

I höst kan man lyssna på två utmärkta föredragshållare inom området invandring:

kalle

Den 16 okt kl 19 talar etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg om svenskhet i Alviks Medborgarhus, sal Mossen. Inträde 20 kr.

jan-tullberg

Den 19 nov kl 19 talar docenten i företagsekonomi Jan Tullberg om invandring och ekonomi i Alviks Medborgarhus, sal Mossen. Inträde 20 kr.

Arrangemang Fri Folkbildning

Alla välkomna !

Janne Sj

Om likheter mellan kulturvänstern och sverigedemokraterna

(utdrag ur den svenska översättningen av The Swedish story, ges ut under hösten 2013)

Uttalad och organiserad rasism är ovanlig i Sverige men finns i små vitmaktgrupper, bland arga unga män i glesbygd och på Internet. Sverige är inte förskonat från rasism men förekomsten här är lägre än i andra länder visar undersökningar. Svenska arbetsgivare är mer villiga än förtagare i andra västländer att bortse från arbetssökande med invandrarbakgrund. Acceptansen för att ta emot invandare har ökat de senaste åren. Vad som ofta beskrivs som rasistiskt är riksdagspartiet Sverigedemokraterna, men det beror på dess litenhet. Partiet är ett nationalistiskt parti av samma slag som Fremskrittspartiet med 23 %, Norge, Sannfinnländarna med 20 % i Finland och Dansk Folkeparti 12 %. Sverigedemokraternas 5.7 % i riksdagsvalet år 2010 vilket var deras debut gör att det uppfattas som en klick extremister.

I själva verket finns ett väsentligt stöd för partiets uppfattningar bland de svenska väljarna som skulle kunna göra Sverigedemokraterna till ett mer traditionell nationalistiskt parti i Norden på 15-20 % i valen år 2014 och år 2018. Med röstandelar för ett svenskt nationalistiskt parti som i de övriga nordiska länderna skulle en dryg miljon svenskar rösta på Sverigedemokraterna. I YouGov:s mätning i april 2011 ansåg över 50 % av de tillfrågade, att SD hade den bästa invandringspolitiken även om de inte skulle rösta på SD enbart pga. denna fråga. I Novus undersökning i januari 2013 hade stödet för SD:s invandringspolitik sjunkit till 20 % men lika många kunde också tänka sig att rösta på SD. I sammanvägda mätning sommaren 2013 ligger väljarsympatierna runt 10 %.

Att utmåla den knappa miljon som kan tänkas stödja SD:s invandringspolitik eller rösta på SD som rasister är inte rimligt, lika orimligt som att hävda att de övriga nordiska nationalistiska partierna är rasistiska. Skeptiska till invandring och realistiska i integreringen av invandrare i sina länder utmärker de nordiska partierna. Det är snarare avsaknaden av tidigare representation av denna invandringskritiska och nationalistiska opinion som gjort att Sverige avvikit från resten av världen. Extremt avvikande i sin kulturella avsaknad av nationalism. Om möjligt är Sverigedemokraterna själva lite extrema bland de nordiska nationalistiska partierna i deras mer försiktiga, svenska hållning än de finska och skandinaviska broderpartiernas mer frimodiga och kontroversiella stil.

Att Sverigedemokraterna inte nått så många väljare beror på den välorganiserade svenska arbetarklassen som socialdemokrater och fackföreningar så framgångsrikt har format att nationalismen gått till vänster snarare än till höger i Sverige (not 1). Per Albins folkhemsbegrepp blev ett instrument för den goda svenska nationen för alla. Men därmed har opposition till svensk invandringspolitik 80 år senare strypts för denna kritik uppfattas som högernationell, även om just arbetare är de mest utsatta.

Det är svenska arbetare som bor i de invandrartäta utanförskapsområdena runt om i Sverige och som folkpartiets utanförskapsrapporter har kartlagt fram till valet år 2006 men sedan inte följt upp. Dessa arbetare känner dagligen av ogenomtänkta myndighetsbeslut, blir mer utsatta för brott, upptäcker att deras barn inte talar vanlig svenska, att fläskköttet försvinner i butiken och får samtidigt höra av reportrar som bor i innerstaden att deras protester är obehagliga, främlingsfientliga och rasistiska. Om sedan svenska arbetare blir arbetslösa och blir på grund av Arbetsförmedlingens prioriteringar inte lika billiga för arbetsgivare att anställa som utlandsfödda gror deras missnöje med invandringspolitiken och integrationsprojekten och säkert går detta utöver enskilda invandrare med. Men att kalla missnöjet rasism är överdrivet.

Enstaka fall av rasism finns men att gång på gång få bli tillsagd vad man får och inte får säga av myndighetspersoner och reportrar (som gärna spelar in och citerar uppretade svenska förortsbor) när man dagligen ser och upplever en mängd problem med den stora invandringsbefolkningen i området kan göra en sur, butter och tyst. Eller tvärilsk. Man kan också göra som andra svenskar och invandrare med någon status och pengar, flytta. Övre medelklassfamiljer och enstaka resursstarka individer lämnar landet i en omfattning som är högre än under de värsta emigrationsdecennierna på 1800-talet

Det var detta missnöje som kanaliserades i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen år 2010. Partiet kunde utan besvär utmåla sig som martyrer i den svenska politiskt korrekta ankdammen där journalister, forskare, lärare och myndighetsföreträdare spelade med genom att anklaga dem. För varje påhopp fick Sverigedemokraterna mer stöd. Folket ogillar när den starke Goliat skriker åt den lilla David. Makten röt ut medias mun men folket vägrade lyda. 340 000 väljare röstade in Sverigedemokraterna in i riksdagen och därmed blev Sverige mindre extremt och mer likt övriga västländer och de nordiska parlamenten. Märkligt nog har Sverige via SIDA och diplomati stödd nationella befrielsekamper sedan 1950-talet och på senare år i Palestina och Kurdistan utan att det nationella engagemanget där ifrågasatts. Lika paradoxalt framstår värnandet om de svenska minoriteterna och deras språk samiska, mienkäli, romani m fl. Andra folks nationalism är normal men svensk är extrem enligt denna dubbelmoral.

Folkpartiet vann många röster i valet 2002 på att kräva att medborgarskap skulle föregås av ett språktest i svenska. Sverige är ett av få västländer som saknar andra krav än att ha levt i landet i fyra år och varit ganska hederlig. Småbrott undantas. Men när folkpartiet klev in i regeringen år 2006 med egen integrationsministerpost hade deras egna riksdagsledamöter inte kraft nog att lägga ett förslag om krav för svenskt medborgarskap. Partiet har i denna och flera andra integrationsfrågor vikt sig för den opinionsstorm som medierna rört upp sedan språktestet föreslogs.

Eftersom svenska journalister till största delen sympatiserar med partier positiva till en ännu öppnare invandringspolitik och för att de vet att spela på den oro alla politiker utom Sverigedemokrater känner i alla slags invandringsfrågor kan den svenska invandringsdebatten om hur många som ska tas in, hur de ska behandlas, diskrimineringsgrunder och vilka lagar som ska gälla sällan komma någonvart. År 2005 fick den modiga liberalen och somalisk-holländska aktivisten Ayaan Hirsi Ali folkpartiet Demokratipris men sedan dess har folkpartiets mest skitnödiga socialliberaler dominerat det riksdagsliberala lägret. Utanför riksdagen finns nyliberala förslag om fri invandring som visserligen kan väcka mer debatt men som underviker de stora integrationsproblem och präglas av utopi snarare än realism (not 2).

Men kultur- och medievänstern och nationalister som Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man kan tro. Vänstern trycker ned varje avvikande åsikt genom att utnyttja det mest svenska särdraget i offentliga sammanhang, konformism. Nationalisterna vill att Sverige ska stå upp för sina särdrag däribland konformism. Genom att insistera på att alla svenskar ska sympatisera med kultur- och medievänsterns uppskattning av multikulturalism och en viss slags feminism, dela sina surt förvärvade slantar med andra via extremt höga skatter, ha cykelhjälm och bortse från problem med invandring är dessa radikala journalister, författare och artister oerhört svenska. De mer konservativa nationalisterna har därmed en hemlig allierad i sin strävan efter att återgå till folkhemmet, konformism och inte skygga för protektionism. Delar av vänstern vill också skydda svenska företag mot konkurrens utifrån.

Märkliga tider men intressanta för alla slags nationalister.

———-

Not 1: Se Sheri Berman, The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. ( Cambridge University Press.2006). Dagens arbetarrörelse har lämnat över nationalismen till sverigedemokraterna och liknande nationalister vilket naturligtvis går för sig. Men samtidigt frånhänder sig vänstern och facket möjligheterna att tala om sitt land som gott eftersom nationalism är högeranstruket, rasistiskt och Sverigedemokratiskt. Per Albin Hansson hade aldrig vikt sig såsom socialdemokratiska partiledare gjort från Palme.

Not 2: Migrationens kraft av Norberg och Segerfeldt (Hydra förlag, 2012). Se även tankesmedjan Fores och lobbygruppen Migro. Tankesmedjans Timbros kvalitativa invandrings- och integrationspolitiska publikationer hör till samma sfär men står något friare från den frihetligt liberala versionen av det svenskt politiskt korrekta.

Utdrag ur min Sverigebok

Skärgård

Några utdrag ur min kommande svenska översättning av The Swedish story:

Svenska eftergifter under andra världskriget

Att skola välfärdsbarn

Svenskhe(mskhe)ter

Minns ni dessa skandaler på 1970talet?

Ebbe Carlsson affären 1988

Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?

Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen

Mer att reformera

Den nymoderata statsindividualismen

Sverigedemokraterna och kulturvänstern

Ett normalare Sverige

Nationell självbevarelsedrift

Life-Puzzle-960x720

Finns det en god nationalism ? Jo det existerar varje dag även i Sverige, en ovan nationalism som ofta pryder sig med en kultur- och nationsförnekande nationell kultur. Att vara svensk är att vara modern och att vara modern är att vara svensk lyder den svenska framgångssagans motto under 1900-talet. En hyper rationalitet där historia, kultur och tradition liksom nationalism har ersatts med tekniska och sociala framsteg att vara stolt över som svensk. Ibland blir denna modernitet märklig när svenskar berömmer sig för sin upplysta hållning mot andra länder som om modernitet skulle vara något särskilt svenskt och den svenska förment ickenationella moderniteten blir nationell.

Hur som helst finns i alla länder en självbevarelsedrift som liksom hos levande varelser vill befästa sin existens och överföra sina gener till nästa generation. Även om Sverige har i synnerhet sedan 1970-talet stått vid självspäkningens påle och idkat självkritik så har svenska politiska beslut och handlingar öppet och självklart stöttat annan nationalism och andra kulturers och folkslags rätt att fortleva. I analogi med denna acceptans och stöd bör Sverige också bevaras som nation. Här ges några exempel på nationell självbevarelsedrift som Sverige kan lära av.

SÖDRA AFRIKA
De vitas makt i Södra Afrika och apartheidpolitiken blev under 1950-talet politiskt enkelt att kritiseraför det lilla landet i norr som aldrig haft egna kolonier . Runt om i världen förfasades aktiva medborgare och deras politiker över den rasåtskillnad som rådde och med tiden skedde en utveckling bort från institutionaliserad rasism och fattigdom, fredligt i Sydafrika, våldsamt i Zimbabwe och andra länder (Botswana var ett positivt undantag som lyckades stå utanför de vitas förtryck).

Den nationalism som ANC stod för innebar att de vita fick fråntas privilegier och att via demokratiska processer, och ett oändligt tålamod av Mandela, bygga upp ett nytt Sydafrika för vita och svarta. De vita farmarna sågs nog ibland som inkräktare man kunde slå ihjäl liksom Mugabe gjort i Zimbabwe men i huvudsak tolereras vita idag även om rasblandning knappast förekommer i samma utsträckning som i USA.

Behandlingen av en fd mäktig minoritet som berikat och utvecklat landet har inga motsvarigheter i Sverige. De valloner som tagit hit teknik inom gruvnäring och export har hyllats liksom de yrkesarbetare som kom efter 1945 till svenskar fabriker från Italien, Grekland, Jugoslavien, Österrike och Turkiet samt från vår största arbetskraftsleverantör, Finland. I runda tal motsvarar den vita sydafrikanska minoriteten (10 %) av den minoritet med utländsk bakgrund i Sverige (20 %). Kan man tänka sig en liknande respektfull behandling av de delikata frågor som ställs i invandrarpolitiken utifrån Sydafrikansk nationalism ? Sydafrika åt de svarta är självklart för alla svenskar, medan Sverige åt svenskar är omöjligt att formulera. Organisationer som BSS på 1980talet kommer genast på tal och sedan diskuteras vilka som är svenskar och om en nationalism kan vara god.

Om vi för ett ögonblick lämnar det mest förenklade ställningskriget så kvarstår fakta att cirka 1,4 miljoner bosatta i Sverige har utländsk bakgrund. I Sydafrika upprättades parallella samhällen genom apartheidsystemet och de rikas förtryck av den svarta majoriteten. Att anpassa de vita till ett svart Sydafrika har naturligtvis varit målet för Mandelas försoningspolitik sedan 1994. Kan något liknande ske idag i Sverige med respekt för att den invandrade minoriteten behöver anpassa sig till den svenska majoriteten ?

Om de svartas nationella stolthet är så självklar kan svenskar då ta efter deras entusiasm för sitt land? Idag är det omöjligt. Det finns ingen svensk Mandela som kan överbrygga de klyftor som en erbarmlig invandringspolitik har byggt sedan 1970-talet. Från de sju partier som enats i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna har ingen realist stigit fram och Åkesson lär inte kunna vinna tillräckligt brett stöd. En realist från de sju riksdagspartierna som erkänner de enorma bristerna i den genomförda invandringspolitiken skulle lätt vinna röster från SD men så lär inte ske. Alltså kvarstår uppdelningen; de sju partier som vägrar inse behovet av nationalism och ett nationalistiskt parti som får stå vid skampålen.

ANTIKOLONIALA BEFRIELSEKRIG
Lika lätt som svenskar tog ställning mot de vita i Afrika hade man att ta ställning för andra koloniserade länder. I Vietnam stred FNL (Féderation National de la Libération) och över andra kontinenter spreds en nationalism till de folk och länder som förtryckts under kolonialmakterna. Ibland föddes märkliga nationer som kolonialmakter ritat efter godtycke och ytterligare nationer bildades. Indien delades utifrån religion när Pakistan bildades 1947 och nu i dagarna kommer en kulturellt definierad delstat bildas, Telengana i sydöstra Indien.

De många nationella känslor som alla befrielsekrig fött fram var tydliga i vänstervågen under 1960-och 70talen. Kulturrevolutionen i Maos Kina var extremt nationalistisk liksom Deng Tsao Pings statskapitalism som ledde framgångarna från 1978. Men om andra länder får slåss än idag för sin nationalism som i Kurdistan, Palestina, Kashmir, Tibet, varför kan inte Sverige erkänna sitt lands självklara rätt till existens, sin självbevarelsedrift ?
Något befrielsekrig ska inte föras i Sverige 2013 och det behövs inte några våldsamma vitmaktgrupper som företräder en separatistisk syn med åtskillnad mellan infödda svenskar och utlandsfödda. Frågan kvarstår dock om svensk lag och svenska värderingar existerar i landets alla hörn.

I Rosengård, Rinkeby, Angered, Husby och alla de drygt 150 ”utanförskapsområden” där 400 000 personer lever i en svensk misär. finns kvarter dit poliser, brevbärare, brandmän och vårdfolk inte kan ta sig in själva. Det finns för svenskar osynliga sharialagar som styr ungas och kvinnors beteenden, svenska språket gäller inte i myndighetskontakter och där de fåtaliga svenskarna trakasseras. Om personer som fått avslag på sina ansökningar eller som smugit sig in i landet illegalt vistas där bland sina landsmän förvärras området väsentligt då dessa illegala utlänningar inte kan försörja sig lagligt. Skolor där segregation upprätthålls och svenska lagar retirerar.

Kan svenskar förmås att tro att hela landet ska domineras av svensk lag ? I andra europeiska länder existerar sharia patruller, kvarter som bommats igen med vägspärrar för att förhindra insyn som till och med ursäktas av ledande politiker, biskopar och officiella representanter. De få som står upp för sitt land är inte sällan invandrare själva, som Ahmed Marcouch i Amsterdam. Samma fenomen finns i Sverige där invandrare hellre viftar med flaggan än svenskarna.

Befrielsekrigens nationalism liknar de svartas erövring av sitt land från de vita kolonialherrarna och är enkla att ta ställning till (med undantag för Palestina och Israel) . Att begära av stridande kurdisk gerilla, peshmergas, att de ska betvivla sin nationalism och ge upp sin kamp för ett fritt Kurdistan är obegripligt men lika obegriplig framstår en svensk stolthet för sitt land i den offentliga debatten. Att få bosatta i utanförskapsområden att på allvar integreras och därmed anpassas till svensk lag, det svenska språket och de värderingar som råder i folkdjupet får inte vara obegripligt att ens diskutera. Om det finns två felriktade integrationsmodeller, parallellsamhällenas balkanisering å ena sidan (Södertäljes syrianer) och en tunn abstrakt mångkulturalism å den andra där svenskar inte respekteras mer än de invandrare som nyss kommit hit, dör viktiga diskussioner om vardag och politik och resurser och nationell självbevarelsedrift.

Idag beter sig menlösa företrädare för den senare mångkulturella hållningen som om en grupp svenskar plötsligt skulle slå sig ned i kurdiska Arbil och självklart begära att alla kurder skulle respektera svenska ungdomars klädvanor, de vuxna svenskarnas spritkonsumtion och dessutom kräva förskola till de minsta. Så beter man sig naturligtvis inte, men i världens mesigaste land kan man ibland få höra att svenskar har inget företräde ens i sitt eget land utan vem som helst kan begära att sin egen livsstil ska respekteras (inget fläsk i skolmatsalen) i samma grad. Det är inte integration utan självutplåning.

DE NATIONELLA MINORITETERNA
Sveriges nationella minoriteter (finska, samiska, judiska, tornedalingar och romer) skyddas av lagstiftning och ges resurser för att upprätthålla sin kulturella särart, sitt språk och levnadsförhållanden (jaktmarker). Det skydd som dessa fem minoriteter åtnjuter är självklart och kan för samer ses som ett stöd för en samisk nation, Sapmi (80 000 samer totalt i Norge, Finland, Sverige, Ryssland).

Stolthet för sin kultur och sin nationella gemenskap avgör dessa nationella minoriteters överlevnad. Om samma resonemang tillämpas på den minoritet etniska svenskar som bor i invandrardominerade utanförskapsområden skulle en svensk nationalism inte bli lika kontroversiell. För de nationella minoriteterna är de etniska svenskarna majoritet ett hot och en tolerans från dessa mäktiga svenskar avgör hur långt de nationella minoriteterna kan ges särskilda rättigheter (t ex har Sverige inte erkänt samer som ursprungsbefolkning enligt ILO).

Kan då svenskars kultur och värderingar, ja även språk, tillmätas mer respekt i de sammanhang där svenskar är i minoritet och måste anpassa sig till antingen parallellsamhällenas makt eller uppgå i en utslätad oönskad mångkulturalism? Kan en god svensk nationalism existera? Frågan kvarstår och detta något spretiga inlägg vill bara peka på några vägar in i en sådan diskussion. Men till sist några fler illvarslande fenomen som hotar en svensk och en västerländsk nationalism.

LÅG NATIVITET OCH ANTI-OCCIDENTALISM
De fallande födelsetalen i västvärlden de senaste decennierna visar tidigare framgångsrika nationer utan framtidstro, även i tidigare barnrika länder som Portugal och Italien. Ett självdestruktiv avskaffande av allt tal om nationalism som bara sägs uppvägas av invandring med dess större familjer och starkare familjetraditioner. Att importera fler människor till landet anförs ofta som en lösning på den låga befolkningsökningen men denna demografiska kalkyl har visat sig ha brister och det är inte helt problemfritt att ta in nya invånare oavsett om de skulle bidra till landets ekonomi, vilket inte är fallet idag. De som kommer hit är ett fåtal av de många behövande och ofta outbildade till belastning för Sverige.

Att västerländska par föder färre barn är den ena mest tydliga orsaken till misstro mot nationalism. Den andra är den kritik om oupphörligen riktats mot västvärlden från dess egna och mest välutbildade vänsterradikala opinionsbildare, forskare och studenter. Västvärlden ses i Edward Saids anda som roten till en hegemoni som förtryckt resten av världen via sina kolonier, sin kultur och sina framsteg. Ja även kvinnors stora deltagande och demokratiska framsteg kan ses som imperialistiska i dessa post-koloniala kritiker. I detta delar de åsikter med de muslimska länder som anser att FN:s mänskliga rättigheter är västerländska påfund och inkompatibelt med sharia.

Till och med när en brittisk soldat avrättades i maj 2013 av två muslimska afrikaner som ropade Allah Akbhar när de stod blodiga kvar i väntan på polis så vändes nyhetsförmedlingen till att handla om hur muslimer kunde förföljas i Storbritannien. Denna ursäktande hållning mot islam kallar Douglas Murray ”islamofili”.

Västerlänningars självkritik motsvaras inte av någon stolthet för vad västerlandet åstadkommit, till exempel avskaffande av slavhandeln som pågick under ett par hundra år jämfört med den muslimska som funnits i tusentals år och existerar fortfarande, sanktionerad i Koranen. Inte heller motsvaras västerlänningarnas självkritik av någon självkritik från öst, muslimsk eller annan religion. Barack Obamas tal i Kairo 2009 var en enda lång ursäkt för vad västerlandet gjort ont. Dock ledde dit inte till någon respekt från motparten, tvärtom. Ju mer väst faller undan, desto starkare kommer öst att hota. Och vid varje hot kommer västerländska representanter försvara inte offren men angriparna. Som vid gruppvåldtäkten i Rissne år 2000 då fem invandrargrabbar ursäktades i vänstermedia för att deras marginaliserade uppväxt hade lett fram till våldtäkten. Nationalkänsla och samhörighet för dessa unga gärningsmän var med det etnifierade och halvkriminella parallellsamhälle de levt i nordvästra Stockholm, inte med Sverige.

EN NATIONELL SJÄLVBEVARELSEDRIFT
Mina exempel och resonemang kan säkert förbättras men huvudfrågan kvarstår: Andra länders och folks nationalism stödjer svenskar utan problem medan sin egen nationalism förtvinar. Kan en svensk nationalism formas utifrån Svenska Institutets undersökningar av Sverigebilden utomlands ?

Troligen men i dessa officiella beskrivningar av Sverige som en modern och progressiv nation finns samtidigt en avsaknad av naturlig nationalism. En nationell självbevarelsedrift som vågar stå upp för det specifikt svenska bör åtminstone kunna diskuteras. De som flyttat hit och omfattar denna svenska nationalism har kanske lättast att stå upp för den medan svenskar lättare idkar självkritik och faller undan för de invandrare som inte vill veta av några svenskar runt sig, lyda svensk lag och respektera svenska traditioner och värderingar. I detta är de Sverigevänliga invandrarna de bästa företrädarna för en nationell svensk självbevarelsedrift. De verkliga Sverigedemokraterna.

Förbannade svenskar skriver, arga invandrare agerar

14007_404871686215960_1332905314_n

Vad som gör vissa etniska svenskar, här kallat vanligt folk, mest förbannade och får dem att skriva vulgära angrepp på invandrare i kommentarsfält och bloggar är det hyckleri de åser angående ursäkter för vissa arga invandrarungdomars agerande.

Orden som gränsar till rashets och definitivt är främlingsfientliga gör inte någon glad eller fyller annan funktion än att få ur sig frustration. Och väl är väl det. För om dessa arga svenskar inte skulle skriva på internet utan ta sig ut i natten och tända eld på okända bilägares egendom eller bränna ned förskolor, finns knappast ord för vad media och etablissemang skulle kunna ta sig till.

Men just dessa handlingar som i varierande antal utförts av just ett fåtal men högljudda och av medier påhejade invandrarungdomar i förorter i Europa och USA de senaste decennierna ursäktas alltför ofta. I England 2011, i Husby i våras  2013 och nu i dagarna efter domen i Florida så går arga unga till angrepp mot egendom och andra oskyldiga.

Kommentarsfälten är fulla av arga utbrott över att dessa handlingar ursäktas, t ex av professor Ove Sernhede (och til blivande lärare),  partiordförande Stefan Löven och naturligtvis av Aftonbladet.  Minsta illa valt ord i dessa kommentarer däremot kan ge upphov till drapor i sagda slaskblad som i en vecka kan hävda att rasism minsann sker i det fördolda på Avpixlat, Exponerat och Fria Tider.  Jag ser som jag noterat tidigare dessa forum som folkfostrare och folkbildare. Fanns inte de skulle de mest arga och vulgära skribenterna dra sig till Nationell, Motpol, Realisten, Nya Tider och vad de kan heta. Där finns nog en del äkta rasister och mörkermän som välkomnar de arga besökarna och inte modererar så noga. En konsekvens blir då emellertid att dessa nya besökare får dels fel kontaktnät, dels bli kallade nazister och rasister oavsett vad de än skriver.  Blotta faktum att skriva där räcker. Blir man sedan kallad rasist för vad man än skriver tror man sig till sist vara det, fast man kanske ville ha en mer restriktiv migrationspolitik, kanske i paritet med EU genomsnittet. Vilket för över till nästa ämne.

SD har länge förespråkat en lägre nivå för invandringen, vilket inte lär ha undgått någon.  Nu har Cecilia Malmström tagit tag i frågan och, se, lagt ett förslag om lägre invandring med sikte på EU genomsnitt (vi tar redan in flest per capita med undantag för Malta, och nr 3 i absoluta tal). Ingen reagerar på att siffrorna hon föreslår är ungefär samma som SD:s utan plötsligt är hon en klok kommissionär (det är hon fö. inte alls, dvs. klok med sin doktorsgrad och IQ men totalt omdömeslös i vad svenska folket förväntas godta utan knussel).

Vidare liknande händelser med samma märkliga medielogik under våren 2013 var mordet på soldaten Rigby i södra London av två svarta muslimer.  De stod kvar och skrek Allah Akbhar när de greps men när jag läste om nyheten på BBC:s hemsida stod detta fundamentala faktum mot slutet i beskrivningen. Det såg annars ut som ett vansinnesdåd utan orsak, liksom när major Nidal Hasan skrek samma Allah Akbhar när han dödade 13 och skadade 29 vid Fort Hood i Texas 2009 men blev rapporterat som en arbetsplatsolycka.

Den brittiske Douglas Murray följde nyhetsrapporteringen om mordet på Rigby och inom några timmar fann han att nyheten hade förändrats till att bevaka så att inga angrepp skedde mot brittiska muslimer eller att någon skrev något på twitter. I sin bok Islamophilia berättar han om denna och andra särbehandlingar muslimer fått i media. Tyvärr gjorde någon det och en tant sade till pressen att muslimer inte var att lita på. Båda åtalades för att använt sin yttrandefrihet efter en fruktansvärt tragisk händelse och givit utlopp för sin frustration.

Den frustration som britter och svenskar visar i ord kan inte jämställas med den frustration som vissa invandrare visar genom att förstöra egendom och slåss med polis och oskyldiga. Naturligtvis kan även arga invandrarungdomar skriva vulgära påhopp på twitter och internet, följ @ingridcarlqvist @rogsahl får ni se, men dessa påhopp anmäls sällan.

Folk ser hur olika måttstockar används för skilda grupper och handlingar; svenskar som skriver illa om invandrare hängs ut, invandrare som förstör egendom (ofta andra invandrares) ursäktas.   Det är ingen konspiration, ingen dold agenda, utan något de som följer näthatsdebatten och annat sett länge.

Jag upprepar: Det är BRA att Avpixlat m fl. finns som tar in nästan alla kommentarer, och det är FEL att Newsmill m fl. inte låter folk skriva av sig.  Det är FEL när Aftonbladet kan driva hetskampanjer mot ”skiten” i kommentarsfälten och det är BRA att Mats Dagerlind får tala till punkt på Publicistklubben.

Yttrandefriheten tål det mesta men det finns tillfällen som den kan behöva inskränkas menade JS Mill.  Det ena är om man framför hot och hetsande yttranden framför en grupp med uppmaning till att begå brott, t ex vid Reclaim the Streets fönsterkrossningar i Göteborg 2000 och i Husbyupploppen (då via sociala media). Det andra tillfället är, givetvis, när yttranden övergå i kriminella handlingar vilket skett över hela Västeuropa och USA sedan decennier, nästan alltid utfört av arga (halvkriminella) invandrarungdomar (i Frankrike 2006 i synnerhet, i London 2011 troligen lika delar arga vita som bruna butiksrövare).

När man så öppet visar att inte samma villkor gäller för olika gruppers ord och handlingar kallas det hyckleri. Om dessa grupper skiljer sig åt etniskt och i hudfärg kallas det rasism.

Två folkdemokratiska decennier – Sverige som det snälla Vitryssland

Belarus - Minsk - National Library - modern architecture

2013 ekar det konstigt av nostalgi över Sveriges 1970- och 80tal. Det kan vara Fridolin, Greider naturligtvis, och alla som ställt sina förhoppningar till gråsossen Stefan Löfven att föra landet in i, ja vart ? Tillbaka till framtiden dvs till 1970talets utopiska samhällsbygge och 1980talets expansiva offentliga sektor som inte stod Östblockets folkdmokratier efter särskilt mycket.

-LO går med röven in i framtiden , sade Metallbasen Göran Johansson en gång.

LO basen Bertil Jonsson var också rakt på sak om sin organisations konservatism, men positivt tolkat:
-Vi står i vägen !

Samma tongångar känns igen i dagens debatter , särskilt när 25 till 55 åringar debatterar. Det är som att allt var bättre förr, 1975 ungefär. Då fanns pedagogiska barnprogram i TV2 (Ville Valle & Viktor, Kapten Zoom), proggmusik och solidaritet. Då fanns samhörighet och ansvar för varann. Om något kan kallas reaktionärt är det denna oupplysta nostalgi, särskilt hos de som föddes på 1970talet.

Det är som om de inte vill veta något om statsmonopolkapitalismen, de korporativa organisationernas samförstånd (trots att de diggar Ebba Gröns Staten och kapitalet, som är en vänsterkritik av sossarnas och Wallenbergarnas korporativism), avsaknaden av alternativ till vård, skola, omsorg och, viktigast av allt, den misskötta utopiska ekonomin. De sk arbetsgivaravgifterna ökade till 39% vid 1982, utöver de kom fackligt framförhandlade tillägg. Skatter och löner ökade liksom priser medan tillväxten krympte. Stagflation, oljekris, nedläggning av branscher och statliga uppköp av förlustbolag. Samtidigt brassade sossarna på, sedan Fälldin regeringarna i lika hög grad (de skulle vara bättre sossar än sossarna), med ständigt nya löften och mer offentliga utgifter.

De offentliganställda antal fördubblades under 1970talet och blev en väljarbas att vara lojal mot. Enpartistaten byggdes upp och sitter fortfarande bergfast i det allmänna medvetandet, oavsett partifärg. Svensken är folkdemokrat light och gillar det, men skäms samtidigt lite. Löntagarfonderna var på vippen att kasta oss in i en västlig slags folkdemokrati men Gösta Bohman och Curt Nicolin insåg faran och mobiliserade. Idag hånas de av dagens 70talister som nog tycker att fonder var väl inte så farligt ändå. Eller så vill de införa revolution som 80talisterna Martin Schibbye och Johan Persson för vilket de hyllas i media.

När jag, född 1958, lyssnar till medborgare i de fd folkdemokratierna i Östeuropa och i Sovietunionen kan jag höra samma suckanden om att allt nog var bättre förr. Åsa Linderborgs gråtmilda artikel om 1989 års befrielse av Östeuropa och sedan Ryssland går igen. DDR upplever visst fn ett liknande uppsving när diktaturen ska ursäktas med att alla fick i alla fall gå i samma skola. Fö reste många svenska lärare till just DDR i samarbete med Skolöverstyrelsen och lärarfacken. Socialdemokraternas skolpionjär Stellan Arvidsson, tillika ordförande i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, ledde studiebesöken.

Ibland är det som att Sverige tävlar med Vitryssland om att vara den sista folkdemokratin. Vitryssland är den onda varianten, vi den goda. Samma korporativa, halvtotalitära drag finns inte bara inom socialdemokratin utan även inom folkbildningen, bondekooperationen, hyresgäströrelsen och nu verkar även Svenska Kyrkan och flera muslimska grupper via Seglora Smedja och Tro & Solidaritet ha hittat varann och byggt upp korporativa drag. Kollekter som samlas in i Svenska Kyrkan går till Seglora som taktfast trumpetar ut de rätta (ibland religiösa men mest organisationspolitiska) åsikterna.

Stat, kommun och landsting tar hand fortfarande om 65 % av ditt löneutrymme om du räknar in skatt, arbetsgivaravgifter och moms. Få vet detta och upplyses de viftar de gärna bort det pinsamma faktum att de bara till 1/3 kan förfoga över vad de arbetat ihop. Med dessa oerhörda resurser, världens näst största skattetryck efter Danmark, lämnar svensken över makten till de som vet bättre. Experterna, byråkraterna, journalisterna, myndigheterna som alla fixar och donar med våra liv, helt självklart. Om alla dessa personer som vi tilltrott nästan alla surt förvärvade slantar, också samarbetar med varann och har gemensamma hållningar i frågor om invandring, kultur- och mediapolitik, familjepolitik, energipolitik, skola osv och inte tillåter andra alternativa åsikter att höras lever vi fortfarande i en folkdemokrati. Det snälla Vitryssland.

Litteratur:
Claes Arvidsson, Ett annat land. Sverige och det långa 1970talet
– ” – , Olof Palme. Med verkligheten som fiende
Julian Barnes, The Porcupine
Assar Lindbeck, The Swedish experiment
– ” – , Ekonomi är att välja
Karin Sjöborg- Svanvall, Kentucky Fried Children
Mattias Svensson, Glädjedödarna

En irakier skäller ut Husbyglinen

bbom

På Facebook har en för mig okänd invandrare Bareq Al Bomola från Irak publicerat detta som jag gärna delar liksom 2013 personer redan gjort på FB:

”Ett meddelande till de otacksamma invandrare!!

Ni Bränner bilar, mopeder, skolor och kasta sten på polisen med massa mera? Ni förstör/tar sönder saker som inte tillhör er? För vad? Varför är ni så j*vla otacksamma!!!!? Varför gör ni såhär mot det landet som sa varmt välkommen till er, till de människorna som tog hand om er, till de som gav er pengar, boende och mest av allt trygghet med massa rättigheter? Är det så ni har lärt er i era hemländer? Vara otacksamma? Förstöra och ge tbx på det här dåliga sättet!!!?

Största frågan är HADE NI GJORT SÅHÄR I ERA HEMLÄNDER? Hade ni förstört skolor som bildar Generationer? Eller kastat sten på poliser och misshandlat brandmän som offrar sina liv genom att försöka skydda människor och göra sitt jobb, hade ni gjort så?

NEJ det hade ni inte gjort!!!!!!! Ni hade inte gjort allt detta för två anledningar!!

Den första är att ni själva hade inte förstört för era länder!!!

Den andra anledningen är att ni hade inte haft en liten chans att göra såhär som ni gjort nu! Vet ni varför? Jo för att ni hade lätt blivit dödade/ner skjutna av polisen där!! Ni hade blivit inlåsta och aldrig fått se solen igen!!! Ni hade blivit misshandla och torterade ihjäl!!

Jag har läst en text som en j*vla outbildad invandrare hade skrivit och då exploderade jag så fort jag läste det, det va massa om att det är Sveriges fel och att dom får skylla sig själva? eller att ”vi” kommer ta över Sverige ?

Jag har nu suttit och läst om och om och om det… EN enda fråga som springer runt i min hjärna!! Och det är ” HUR F*N KAN DET VARA SVERIGES FEL!!!!!!!? Och sen det enda svaret som JAG kunde eller tänkte på som kan vara ”Sveriges fel” och det är att SVERIGE TOG IN ER!!! DET ÄR J*VLIGT FEL ATT SVERIGE ÖPPNADE SIN FAMN FÖR ER OTACKSAMMA J*VLAR OCH SA VART VÄLKOMNA!!!!
Och ett annat fel är att Sverige inte utvisar de som bara förstör för båda Sverige och många invandrare som sköter sig bra här och är tacksamma och lyckliga över det de fått av det fina/underbara landet!!!

Jag är stolt över att jag kommer ifrån IRAK men skäms över de som förstör för mitt andra land!!!

Till sist vill jag säga till DE som klagar på Sverige, istället för bara sitta hemma och klaga så kan ni väl utbilda er så att ni kan komma in i arbetslivet! Så att Sverige kan ha nytta av er! Så att Sverige inte ångrar att dom tog in er!!
Och sen har jag en fråga till alla som säger åhhh jag kan inte få ett jobb bara för att jag heter blabblabblahh!!!? Hur f*n kan ni vilja jobba, när ni INTE kan svenska ORDENTLIGT!!!!!!?????

Jag kan hålla med om att det finns rasister! Men jag har lärt mig att Bra och dåliga människor finns över allt!!! inte bara i Sverige, Men betyder det att man inte ska bevisa vad man kan och hur duktig man är!!!? Istället och göra det värre så kan man tänka positivt och kämpa emot!!! Jag själv har bott ungefär 4 år i Sverige och har gått genom så mycket här men ÄNDÅ så har jag inte gett upp!! Utan bara kämpat och kommer kämpa livet ut!! För vill man, kan man!

Om ni nu inte tycker om läget här så är det bara att DRA dit ni kom ifrån!!!!!!!!
Och hur f*n kan man inte tycka om nåt här!!!? Man får allt man önskat sig nånsin!! Man kan uppleva sina drömmar utan en massa skit!!

Jag är så J*VLA TRÖTT PÅ ER SOM KLAGAR PÅ SVERIGE!!!! kOLLA PÅ ER SJÄLVA FÖRST, INNAN NI DÖMAR ANDRA!!!!!”

Husby jihadister i min kommande thriller

I dagarna (maj 2013) har bilar brunnit i Stockholms förorter och våldsamma invandrargäng slagits med polisen. I min kommande berättelse som skrev i feb 2013, dvs tre månader före Husbyupploppen, Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story åker ett lag från fiktiva Nordvästra Järvas fotbollsklubb runt och slåss. De bor i Husby och är egentligen militanta islamister men använder fotbollsträning och matcher som täckmantel för sina egentliga uppdrag; att slå ned Sverigedemokrater, oppositionella till sharia och islam, liberala politiker och myndighetsföreträdare.

Huvudpersonen i min framtidsberättelse är en ung kvinna från Indien vars far är svensk och ledande sverigedemokrat. Han mördats oavsiktligt av en provokatör i fotbollslaget, en avhoppad jihadist som skär halsen av svensken för att visa hur illa jihadister kan bete sig. Laget hade bara tänkt att spöa upp honom men fann sig plötsligt med blod på sina händer. Regeringskris, statsminister Birgitta Ohlsson (FP) får avgå och den Sociala Alliansen med S, M, MP och FP som styrt sedan 2018 lämnar över till en ny koalition där SD ingår. Mer avslöjas inte här.

Boken kommer ut i höst 2013 efter att den litterära agenten Jaya Bhattarcharji Rose sagt sitt.

janne bild
Från min bokrelease av The Swedish story