Kategoriarkiv: Debatt

Lärarstudenter lär sig att ursäkta ungdomsupploppen

lalander

Lärarprogrammet vid Stockholms universitet har länge spridit ursäkter om upplopp i kurslitteratur. I en obligatorisk delkurs finns en kursbok som tydligt tar parti för våldsverkare som de just nu i Husby. Åtskilliga tusentals lärarstudenter i Stockholm och vid andra lärosäten har läst boken och diskuterat den vid seminarier utan att någon reagerat.

I boken Ungdomsgrupper i teori och praktik (3.e upplagen 2012) tar professorerna Philip Lalander och Thomas Johansson upp våldsamma ungdomsgäng i förorter i Europa och Sverige. De beskriver ungdomar som kastar sten mot ambulanser, polis och brandkår:

”Vi vill se dessa typer av ’utbrott’ som en slags rörelse i den desperation som skapas av att leva i en marginaliserad position i ett senkapitalistiskt och individualiserat samhälle, alltså en form av det senmoderna samhällets konsekvenser”
(s. 135).

Detta kan naturligtvis skrivas och diskuteras men vad som saknas är en rad om att dessa sk ”utbrott” är kriminella handlingar utförda av ansvariga individer. Utan det tillägget bibringas lärarstudenter uppfattningen att brott inte ska beivras utan förstås och förklaras. Ingenstans i boken framgår att individer har ansvar för sina handlingar.

ove s

Ove Sernhede, professor i ungdomskultur vid Göteborgs universitet

Lalander och Johansson hänvisar efter detta stycke till ungdomskulturprofessor Ove Sernhede vid Göteborgs universitet som länge försvarat ungdomars kriminella beteende och alltid skyllt på samhället. Här finns hans forskning presenterade 1, 2 och i ett inslag om hiphop som protest Sveriges Radio 2012.

Att en professor kan fritt forska om ungdomliga kulturuttryck är alldeles i sin ordning. Men att hans teser ska stå okommenterade i böcker inom i lärarprogrammen i Sverige är inte försvarbart.

Den fega vaga censuren

debattkombo_992

De senaste dagarna har återigen en debatt om debatten försiggått i SVTs Agenda, Publicistklubben, AB och i DN. Argumenten från vänsterpartisten Ali Esbati, redaktörerna Anders Lindberg och Åsa Linderborg för att begränsa debatten till att välja ut vissa debattörer har också handlat om att vägra vissa debatter pga dess inramning, förutsättningar osv. Ett medievänsterns och den offentliga maktens problemformuleringsprivilegium som redan 1980 står sig trots författaren Lars Gustafssons tydliga skrift.

Denna meta-debatt uppstod återigen när en partiledardebatt från 2010 inleddes med frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige ?” Agenda inslaget ovan (från 14/4/2013) visade det igen. Sju partiledare sade inget bestämt men såg inga problem med invandringen, medan SD valde att konkretisera frågan. SD ansågs ha vunnit debatten eftersom själva frågeställningen hade SDs kritik av invandringspolitiken som utgångspunkt. Ali Esbati skrev då en essä där han menade att det rätta för de sju mumlande partiledarna hade varit att tiga.

Våga vägra ta debatten! – var Esbatis slagord som nu spritts till alla som inte vill ta i kontroversiella frågor. Esbati själv nämner i Agenda och i PK-debatten frågor om judarnas världsherravälde, negrers intelligens osv som exempel på debatter som försvunnit därför att vi nu vet bättre. Esbati ville istället fråga Hur mycket rasism tål Sverige ? En fråga som kan ställas, givetvis. Den kan ta sin utgångspunkt i den Timbro rapport 2012 om svenska arbetsgivares beredvillighet att anställa icke-svenskar (Sverige nr 1) och vår ökande öppenhet som visats av SOM- Institutet vid Göteborgs universitet. Eller bara debatteras, men inte med utgångspunkt att det finns rasism i Sverige, eftersom i så fall gör Ali Esbati samma tabbe som Agenda gjorde med sin utmanade fråga, genom att förutsätta att det finns stora problem och förekomst av rasism. I värsta fall vågar ingen säga någonting.

Dock finns det invandrare i Sverige medan frågan om omfattningen av rasism, och i synnerhet strukturell rasism, är en fråga som ska diskuteras men även utifrån sina utgångspunkter på samma sätt som frågan om invandringen. 2004 var denna fråga högst kontroversiell eftersom en av Mona Sahlin tillsatt utredare, sociologen Massoud Kamali, förutsatte att strukturell rasism råder i Sverige, medan andra forskare menade att det var detta faktum som utredningen skulle undersöka. Sahlin klev in, avsatte Kamalis kritiker och beställde en utredning som blev klar 2006 men som ingen vill ta i idag.

Märkligt nog verkar många debattörer idag 2013 ha glömt debaclet kring Kamali som ruskade om hela den akademiska världens forskningsfrihet och fick över 70 professorer 2004 att skriva under ett upprop mot Sahlins ingrepp i en utredning där utredare med svensk bakgrund utrensades pga deras oförmåga att förstå att strukturell rasism existerar i Sverige. Allt enligt Massoud Kamali och hans gelikar.

Detta säger dock ingenting om varför vi inte får ställa frågan om vad invandringen kostar Sverige, i betydelsen Hur mycket invandring tål Sverige ? Samma fråga ställdes nyligen av David Cameron efter påtryckningar av UKIP, vilket naturligtvis Esbati m fl håller fram som varnande exempel, även om de oftast inte hunnit längre än till Danmark och Norge för ett decennium sedan. Holland är annars ett bra exempel där invandringspolitiken lagts om efter en jobbig men öppen diskussion om invandringens konsekvenser. Invandringskritikern Geert Wilders kan dock, liksom Åsa Linderborg, inte leva utan livvakter. Övriga invandringskritiska danskar med livvakter är Lars Hedegaard, Flemming Rose, Kurt Westergaard, Naser Khader och internationellt finns många fler.

Vi svenskar måste, som Stina Dabrowski i Agenda och Janne Josefsson påpekade i PK-debatten, klara av att även diskutera frågan Hur mycket invandring tål Sverige ? Detta har sagts i decennier men fortfarande 2013 med ett invandringskritiskt riksdagsparti och öppna sociala medier utanför de traditionella redaktionella gatekeepers vill redaktörer som Anders Lindberg och Åsa Linderborg och politiker som Ali Esbati avföra denna fråga, liksom ifrågasättande av den statliga radikalfeminismens version vägen till av mäns och kvinnors lika rättigheter. Det kommer inte att gå att övertyga Esbati m fl om att deras strategi är fel, eftersom de anser, på fullt allvar, att om media tillåter invandringskritiska åsikter och debatter där utgångspunkten är annan än vad media vill ha, så kommer SD att växa. Beviset finns som sagt söderut.

Jag tror de har rätt men SD och andra kritiker av invandring och feminism innanför och utanför de övriga partierna kommer att växa oavsett vilka debatter Esbati m fl vägrar ta. Privilegiet att styra svenskarnas åsikter har gått dem ur händerna och nu slåss de med de sista medlen, de moraliska, misstänksamma, själsliga, mellanmänskliga. Även om teknik och sammanhang finns där vi kan uttrycka skepsis i de frågor vi tvivlar ska de få oss att censurera oss själva, att se ned på oss och fråga oss om vi verkligen inte är rasister som känner och tycker sådär. Fula grepp men de fungerar. Kyrkan har i sekler uppövat bikten, bekännelsen, självhatet och att misstro vad vi ser och hör. Renässansen och reformationen räddade oss till viss del men vi faller lätt ned i konformt tankeförtryck och slavmentalitet. Cynikern Diogenes och Nietzsches skratt kan väcka oss igen om vi vågar lita på våra sinnen.

Linderborgs, Lindbergs och Esbatis makt är fortfarande stor och de styr med en oklarhet som inte står kontrollsamhällets mekanismer efter. Medborgaren ska veta att han/hon alltid kan påräkna skäll för fel attityd, men det finns ingen lista på vad som är otillåtet. Lindberg m fl bara antyder vad som inte får sägas högt. Han skriver:

”Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar”.

Om dessa kloka redaktörer och statssekretare (omedvetet?) hyser förakt (sparkar nedåt) och är fördomsfulla, vad är då inte vi stackare som lyssnar och skäms för att hysa tvivel om sakernas tillstånd? Vi får inte veta exakt men ges lite vägledning av Aftonbladet. Resten ska man räkna ut själv. LO m fl har i och för sig startat åsiktsregistering och kampanjer för att visa tydligare men annars är censuren feg och vag. Vi är alltid skyldiga och kan alltid brännmärkas offentligt. För vad vet vi inte eftersom anklagelserna växlar. Bättre med vaga skuldbelägganden som kan användas godtyckligt. Dock ges ibland listor.

Idag 16/4/2013 berättar DNs Erik Helmerson hur vissa internetbokhandlar fått påpekanden om litteratur som kan uppmana till brott och bett om en lista:
” Konfronterad med dessa graverande uppgifter gjorde Henrik Palmquist, e-boksansvarig på Bokia, en kungspudel deluxe:
-Finns det något som uppmuntrar till brott eller som är olagligt så skulle det ju vara en fördel om vi tog bort det så fort som möjligt. Om det är böcker som uppmanar till rent kriminella handlingar så är det ju inget man kan stå bakom. Så vi ska titta på det. Jag hoppas att vi ska få en lista av dig sedan också, så vi kan kika på det där”, svarade han.”

Ja, vi alla kan väl få en lista från Esbati, Lindberg och Linderborg så vi också vet vad vi ska undvika.

Om vi återgår till ordväxlingen mellan Ali Esbati och Stina Dabrowski, både i Agenda och på PK, så uppmanar hon honom att ge exempel på debatter som man inte kan föra idag. Han tar upp en något märklig fråga, somaliers intelligens, som Åsa Linderborg sekunderar. Visst, det låter rasistiskt och har så framställts antar jag på bloggar och webbar av rasistiska individer och grupper. Men om vi, som Janne Josefsson föreslog i Agenda, även diskuterar detta kan vi kanske åtminstone teoretiskt klara oss förbi den rasistiska fällan, även om den finns där.

Somalier har mycket kort skolgång. 60% av de som kommer hit beräknas ha max gymnasieskola, troligen mindre. Samma förhållande hade vi i Sverige vid förra sekelskiftet. Arbetarrörelsen och liberaler kämpade för en bättre och längre skolgång, medan högern ansåg begåvning vara medfött. Under 1900talet infördes realskola, fortsättningsskola, enhetsskola och till sist grundskola och näst intill obligatoriskt gymnasium. Intelligenstest på värnpliktiga visade en stadig förbättring jämsides skolgången.

Om vi går tillbaka till de somalier som kommer hit och sätter ett test i händerna på dem kommer de visa sig ligga väsentligt under jämnårig skolelev här. Men med skolgång kommer resultaten höjas liksom de gjort för oss och resten av världens skolelever som testats. En annan fråga är vilken intelligens man mäter. Skulle en jämnårig svensk skolelev fara till Somalia och göra ett test på flora och fauna, språk och kultur där, skulle denne givetvis ligga i den somaliska bottenklassen.

En relevant fråga om intelligenstest berör vad som mäts och hur samhällsbundet det är. Den diskussionen skulle starta om vi diskuterade detta öppet och tog in aspekter från sociala och kulturella aspekter på intelligens, vilket gjorts i väst oupphörligen sedan 1960talet och som brukar tas upp när Högskoleprovet görs varje vår. Hela idén om att ett socio-kulturellt perspektiv på lärande i själva verket gynnar debatten om folkslag och intelligens verkar inte ha slagit Esbati m fl som ryggar tillbaka inför alla slags resonemang av ovanstående slag. I Ukraina på 1930talet utvecklade de marxistiska psykologerna Alex Luria och Lev Vygotskij undersökningar som just visade hur kulturbunden intelligens kan vara och vad skolgång inklusive skilda intellektuella redskap och sammanhang, kan betyda.

Inget av detta minskar människovärdet hos somalier eller svenskar eller somalie-svenskar eller andra människor. Men detta värde är något annat än intelligens mätt i ett test upprättat inom en västerländsk kontext, likväl åtskilt från den intelligens kommen ur en herdes förhör om betesmarker och djur i Somalia. Om vi tror att alla människor oavsett ålder och ursprung är lika intelligenta, förstått som mätt i IQ test efter nio eller tolv skolår har vi fel. Däremot kan alla, efter förmåga och läggning, utvecklas vilket inte innebär någon slags rasism, tvärtom.

Om vi ansåg en nyanländ somalier lika intelligent som alla arbetande välutbildade innevånare i västvärlden, i den mening som mäts i test och som visas i kompetens i ett professionellt yrke i västvärlden t ex som kulturredaktör på Aftonbladet, kan ju denna person ta Åsa Linderborgs och Anders Lindbergs jobb direkt efter ankomst till Arlanda. Med deras eget resonemang skulle deras troliga bestämda men oändligt ursäktande avvisande kunna tolkas som rasism. Somaliern är lika intelligent som de och varför ska han/han inte kunna utföra deras arbetsuppgifter, trots ingen skolgång men oklanderligt handhavande av hjordar och familjer i Somalia?

Situationen att inte klart diskutera detta blir absurd och detta inser inte bara Dabrowski och Josefsson utan alla de som lyssnar, läser, skriver och skakar på huvudet när censurivrarna går vilse.

Tyvärr stannar inte deras avsaknad av förståelse av skillnader här. Ofta finner man att anti-rasister även vill hävda att alla folkgrupper är lika rent biologiskt. Dvs att vi alla är människor i någon slags abstrakt betydelse som ska leda till rättvisa och respekt, vilket naturligtvis är sant. Men att det finns kroppsliga skillnader förtigs med detta. Att nordeuropéer kan smälta mjölkprotein bättre än andra är välkänt och inte så farligt att diskutera, men skillnaden finns där. Värre är dosering av läkemedel.

Efter medborgarrättskampen i USA skedde vid sjukhus och läkarmottagningar under 1970talet en utjämning av medicinering till vita som svarta eftersom alla skulle behandlas lika. Efter en generation med stigande problem och protester från svarta läkare och familjer kunde doseringarna återställas till de skilda värden som rått innan den viktiga politiska kampen för rättvisa. Filosofen Dan Egonssons Om det politiskt korrekta tar upp detta.

Kvinnors rätt till särskild behandling av t ex hjärtsjukdomar vars diagnos och bot utvecklats med män som undersökningspopulation är möjlig och önskvärd att debattera, inte minst av klarsynta feminister. Men att vissa folkslag skulle behöva andra insatser verkar fortfarande kontroversiellt, som när folk med mörk hud bör vistas mer i solen än de med ljus hud. Tyvärr har deras uppväxt i varma länder format dem att undvika solen, vilket är adekvat i Somalia men inte i Sverige. De som bör vara ute mest på skolgården är minst uppfostrade i friluftsliv och utevistelse i sol.

* * *

Den enkla uppdelningen i fördomsfulla svenskar och utsatta invandrare är sedan länge förbi. Vi vet att rasism och främlingsfientlighet frodas bland infödda såväl som bland skilda invandrargrupper. Att ständigt torgföra en förenklad förståelse av rasism som Gellert Tamas och Malin Ullgren gör idag (17/4/2013) i DN är exakt de uttryck för förlorade problemformuleringsprivilgerier och makt jag skrivit om ovan. De kan inte annat.

Avslutningsvis vill jag citera journalisten och författaren Lena Anderssons ord från PK-debatten. ”Debattera inte debatten, debattera!”

Degenerationer fram till 90-talisterna

tillsammans

Ibland tror jag vissa åsikter och beteende kan generaliseras. Då förfaller jag till följande hypotes:

40talister
Födda på 40talet enligt den term som Ludvig Rasmusson, född 1936, lanserade i sin bok 40talisterna

De gjorde uppror mot sin föräldrageneration som slitit ihop ett strävsamt folkhem under kriget när dessa baby boomers (amerikansk term för 40talister, och en satirisk bok av 40talisten Ken wilber) föddes. John Lennon 1940, Bob Dylan och Torkel Rassmusson 1941, Paul McCartney 1942, Mick Jagger 1943, Joni Mitchell 1945, David Bowie 1947, Ulf Lundell 1949 osv.
Dessa tidiga anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser behöver knappast presenteras men åren 1967 Summer of Love, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1970 skotten vid Kent State university och festen på Gärdet i Stockholm, 1971 almstriden och folkfesten i Uppsala i Slottsbacken. Ulf Lundell hyser hatkärlek till dem och kallar redan 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna för ”vasastaniter” i romanen Sömnen (fö den enda läsvärda förutom Jack, en 40talistskildring av första klass).

50talister
Lapar i sig amerikansk och brittisk popkultur men mindre politiska än party goers. Mer estetik och protopunk än protest och plakat. 1957 föddes Nina Lekander, Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg. På Uppsalas första hippie- och studentvänsterfest, folkfesten i Slottsbacken 1971, fick jag första gången närkontakt med framför allt 40talister som spelade usel men kul progg (Gudibrallan), spattig men intressant fusion (Samla Mannas Manna) och åt bönor med linser, bläddrade i Kommentar, Vietnambullentinen, Proletären, Rödluvan, Gnistan mm vänsterpress. Vi 50talister är i allt småsyskon till 40talister och såg upp till dem som de första upprorsmakarna, även om vi var ironiska. 1978 gick jag med en enkät till Uppsalas samtlga 7 vänsterbokhandlar (VPK, APK, KAF, FK, SKP, KFML(r), Bokgillet) för att fråga om onani var en borgerlig företeelse. 2 svarade ja, minns att trotskisterna var mest övertygade.

60talister
Dessa unga var ofta punkare, esteter, syntare, svartklädda men såg klarare 40talisterna dominans och kallade dem Jätteproppen Orvar. De inledde tyvärr den slackerattityd som skulle fullföljas av 70talisterna.

70talister
Den slackergeneration som nu dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40talistföräldrar som inte kunne få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. 40talisterna dominerade i barnkulturdebatten med böcker som Gunilla Ambjörnsson Skräplitteratur åt barnen 1968, Göran Palm Indoktrineringen i Sverige 1968, Bibliotekstjänst Ska vi ge barnen skräplitteratur? 1975, Utbildningsdepartementet Barnen och kulturen 1978, Maria Bergom-Larsson Vad gör vi med barnen, kamrater ? 1979 och styrde SVT/SRs statsmonopolutsändningar som de svenska barnprogrammen under 1970talet, Ville Valle och Viktor, Kapten Zoom , tjeckisk dockfilm, den sovjetryska Drutten och Gena (Krokodilen), de antikommersiella julfilmerna Broster, broster ! och Karl-Bertil Jonssons julafton. Deras barn, 70talisterna, fick höra om vänsterns alternativ till konkurrens, kapitalism, könsroller, hierarkier och miljöförstöring men också vara frågande, tveksam, liten och svag. Vänsterns kollektivism och den amerikanska flumpsykologins terapisyn (Carl Rogers).

Medieforskaren Ingegerd Rydin beskriver tidens anda i ett långt citat från hennes analys av barnkultur:

”Utifrån barnredaktionernas måldokument och den diskussion som fördes rent allmänt om barnkultur, kan man urskilja ett antal frågor som stod i fokus under 70-talet. Det fanns en tilltro att man med medierna skulle kunna överbrygga klassklyftor och informationsklyftor och barnredaktionerna tog som sin uppgift att särskilt rikta sig till barn som kom från sociala miljöer, där barnen kunde tänkas behöva extra stimulans. Dessa barn skulle synliggöras ochkänna igen sig i programmen. En annan uppgift var att synliggöra och ge röst åt så kallade svaga grupper som handikappade barn eller invandrarbarn. Det gällde också att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro.

Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Eftersom den kommersiella kulturen hade stark dragningskraft på barn och ungdom förekom också smak- och kvalitetsdiskussioner om vad som var bra och dålig kultur. Det talades om ”alternativ”, d v s hur man ska kunna utveckla program som erbjuder goda alternativ till den kommersiella kulturen.

Det gällde att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Det gällde från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m. Genom att utföra en stor undersökning på daghem och skolor runt om i landet fick man en lång lista av frågor som barn undrade över.”

Under 1970talet berättade dessa 40talister i radioprogram som Radio Ellen, Familjespegeln, Kanalen mm vad frigörande dialogpedagogik och stormöten kan tillföra kärnfamiljerna och kvinnofrigöreelse mm. Till och med när ABBA vann schlagerfestivalen 1974 surade de statliga tv producenterna födda 1940talet, och ville först inte betala en egen festival 1975 och ställde sedan in svenskt deltagande 1976 pga hot från vänstergrupper.

Barnen lyssnade på Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsippper, proggiga barnböcker och resultatet av denna massiva barnindoktrinering hörs varje dag i etermedier och syns i dagspress. Ett konsensus och korrekhet som till och med får 40talister att häpna över vilka åsiktsmonster de fostrat. Vi 50 och 60talister tiger och håller oftast med. Velpottor. 70talisterna uppgraderar allt som deras päron gjort, dvs lägger till queer analyser till kvinnorörelsen (den 3:e och 4:e generationens feminism, eller kanske könskodade kroppar är mer korrekt), intersektionalitet/Andrafiering till biståndskamp och antirasism (men de inser inte hur självuppfyllande dessa kategorier är). Ibland blir deras problem politiska tror de och då vill de att hela världen ska förstå just dem. Anna Odell, född 1973 och Maria Sveland, född 1974.

80talister
Slackerstilen fortsätter för dessa barn till 50talister. Några avvikande drag är att en del av dem börjar flytta utomland, starta företag men i allt fortsätter de 70talisternas konforma inställning till genus, global uppvärmning, skitnödig korrekthet och åsiktsmonopol trots att de inser att 40-och 50talisternas tal om kapitalism och kvinnoförtryck kanske är förenklat. Tyvärr kan de i så fall vilja krångla till dessa ekonomiska och biologiska fakta med irrationella post teorier om snart sagt allt. Något bättre ibland än 70talisterna, vilka inte kan få nog med stryk, men i allt hopplösa. Dessa två generationer tävlar i konsten att strula till ett liv. Dessa generationers narcissism motsvaras av deras trygghetsnarkomani (som deras 50- och 60talistföräldrar bidrag till).

90talister
Mitt hopp står till dem. De studenter jag mött inom lärarutbildning och i skolor som varit ganska vettiga är födda 1990 eller senare. En far till en tonåring idag kan komma överens och skoja om bisarra hycklade rasteorier som Ramz Paul gör med sin son här.

Allt detta är förstås nys och pladder i min hypotesgenerator, född 1958. Jag köpte Kåldolmar & Kalsipper 1979 för att kunna rätt fostra mina barn födda 1982, 1984 och 1988. Det gick sådär som tur var.

Konflikten DN (inte) ser

I DN idag går ledaren igenom de två blocken, Alliansen och de rödgröna partierna. Siffror redovisas, 42 – 47. SDs siffra (9,2%) nämns inte.
Sedan diskuteras avsaknaden av konfliktytor mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Trist konstaterar ledaren svensk partipolitisk debatt. SD nämns inte.

Till sist skriver man ”I brist på dramatiskt innehåll ger i varje fall mediernas opinionsmätningar lite spänning i den politiska tillvaron.” Inte riktigt fullt tänkt hela vägen. Den stora konflikt som finns mellan de 7 övriga partierna och SD är den konflikt väljarna ser men medier förtiger.
Det som skapar växande missnöjespartier är när etablissemangets skilda trupper håller samman. SAF-LO, SAP-Bondeförbundet/Folkpartiet, och nuvarande stiltje inom KD-M-FP-C-S-V-MP, och uppstickaren SD som tigs ihjäl men fördubblat sin medlemskår 2012 och har rekordsiffror.

Att skriva en ledare om avsaknaden av alternativ och konflikter i svensk politik 2013 och inte notera den stora konflikten runt SD är svagtänkt. Tyvärr.

Maria Svelands nya bok, DNs slappa profeminism och okritisk textreklam

guxafmywlqwejmk2ehop

Idag publicerar DN sitt andra hyllningsrep och förhandspuff på Maria Svelands bok Hatet.

Tidigare i veckan intervjuades hon och i DN Söndag nu är det dags igen. Hon säger:

”–Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett attdet har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet.”

Linus Fremin, DN journalisten idag i söndagsbilagan, ställer ingen följdfråga hur det kan komma sig att två män kan skapa ett så stort motstånd: Per Ström (som nu givit upp efter ha blivit, ja förföljd och kränkt kallas det nog i hans fall) och Pelle Billing.

Ingenstans i någon av dessa texter om Maria Svelands bok diskuteras de sakfrågor Ström, Billing m fl fört fram. Jag har själv läsa dem båda och träffat Per Ström. I deras texter finns gott om saklig kritik av svensk jämställdhet, forskning och ideologi.

Som 2 yngre upplagar av Bosse Rothstein ungefär och lika arga. Gemensamt för dessa manliga skribenter är att de mött en mur av hat, etablissemang, nedrigheter i mängder från ett matriarkat som kännt sig hotat. Att dessa tre individer skulle utgöra ett stort och utbrett motstånd mot feminism vore en lycka men än så länge har en givit upp, en stängt sin blogg och en skrivit en raljant men också genusvetenskapligt underbyggd anhållan om förtidspension pga fel kön.

DNs pro feministiska hållning förnekar sig inte men jag vill som prenumerant någon gång se en saklig diskussion i denna fråga snarare än att matas med försäljningspuffar och textreklam inför ett boksläpp

Utvisning av illegala utlänningar

Polisens projekt Reva som vill öka takten i uppspårning av illegala utlänningar i landet har väckt ont blod bland politiker och i pressen. Sverigedemokraterna i Stockholms stad är vad jag vet nu i slutet av februari 2013 de enda politiker som försvarar polisen och Mats Skogekär vid Sydsvenska Dagbladet den ende sansade ledarskribenten. Annars är enigheten stor från höger till vänster om att polisen är för hård, lagen ska inte följas och urval pga ett sk ”osvenskt” utseende är rasism. Vi lär se en ny lika ointressant debatt i stil med 2012 års Tintin och Lilla Hjärtat. Kanske vinden vänder och polisen kan arbeta i fred men mer troligt är att de får retirera efter skäll från press och politiker. Migrationsminister Tobias Billström lär inte få en chans till att försvara den svenska lagstiftningen och riksdagsbeslut, vare sig angående detta eller om invandringsvolymer och anhörigförsörjning.

DN hävdar i sin ledare idag att polisen bör ändra fokus från att jaga avvisade illegala utlänningar (dvs inte invandrare, asysökande, flyktingar) till att bekämpa brott. Gott så. Dock medger ledarskribenten att vi har mellan 10 000 och 50 000 personer som vistas i landet illegalt, antingen som resultat av avvisade asyl- eller flyktingskäl eller som tagit sig in i laget illegalt. Låt säga att de är 25 000. Vad lever de av ? Om inte alla kan bo hos och leva gratis på hjälpsamma vänner, släktingar och godhjärtade medmänniskor av alla de slag återstår de sedvanliga trista försörjningsmetoderna; kriminalitet, tiggeri, prostitution, svartarbete.

Hur många av illegala utlänningar som finns i vardera kategori vet ingen, men klart är att vi skulle få färre brott om andelen kunde sjunka i den första kategorien, de kriminella. Därför leder DNs resonemang fel när man hävdar att brott visserligen ska beivras och om man då upptäcker illegala utlänningar så ska de ut. DN skriver:
”Om polisen fokuserar på att klara upp brott kommer man i det arbetet även att kunna identifiera personer som är i landet utan tillstånd”.

Men logiken går också åt andra hållet: från att upptäcka dessa illegala utlänningar och utvisa dem till färre brottslingar i landet, förutsatt att det finns tillräckligt stort antal kriminella bland de 25 000, vilket ingen vet än. DN fortsätter, inte oväntat marknadskritiskt, om ”skrupelfria arbetsgivare” som utnyttjar de gömda för att ge dem svartarbete. Detta är ett mindre problem, förutsatt att dessa svartarbetande inte begår brott, sant, men det förtar inte att polisen måste kunna spåra upp de kategorier som inte har någon försörjning alls och då kan antas försörja sig illegalt på brott, förutom att vistas i Sverige illegalt. DN nämner inte kriminalitet alls som försörjningskälla.

Tyvärr finns fler samband mellan småkriminalitet och mer avancerad brottslighet med politiska motiv. Nyligen häktades en tidigare dömd, men tyvärr i förtid frigiven islamisk terrorist, den svenske medborgaren och bosniska muslimen Mirsad Bektasevic, vilket Per Gudmunsson nogsamt rapporterat, dock inte tillräckligt uppmärksammat i pressen.

Bektasevic hade tidigare 2005 planerat attentat mot västerländska ambassader i Sarajevo när polisen stormade in och beslagtog bombmaterial, bälten, ansiktsmasker och instruktionsvideos. Han dömdes för fördes till Sverige för att avtjäna resten av sitt straff. I Göteborg hade han dock frigivits trots tidigare småkriminalitet, och återfallit i kriminalitet. När han greps den 5 feb i år 2013 hade han illegala vapen i sitt hem.

Vad har då detta med illegala utlänningar att göra? Kriminella som har tillgång till vapen kan oavsett motiv använda varandra som kurirer (särskilt anonyma som illegala utlänningar), för vapenköp- och försäljning och för att rekrytera småkriminella till större uppdrag. Svensk-araben Mehdi Ghazali, som är bekant från talibanläger i Afghanistan som förde honom till Guantanamo 2001, har vistats i småkriminella kretsar och mer avancerade kriminella kretsar med politiska islamistiska motiv, som visar sig i hans senare resa till Pakistan 2009 med den nu fängslade jihadisten Munir Awad (som i sin tur sedan rest till Somalia och Danmark i syfte att begå terrorbrott, personer som Säpo anser vara en ny hotbild, liksom nyligen fasttagna somalie-svenskarna). Klart är att det finns kopplingar mellan små- och storkriminella, och mellan de utan och de med politiska motiv. I Köpenhamn och andra storstäder i Europa finns band mellan gäng och religiösa ledare i kriminella stadsdelar.

Jag påstår inte att alla som vistas illegalt i landet är muslimska terrorister. Men det finns skäl som vi sällan talar om som är minst lika viktiga för att utvisa så många vi kan. Ett sådant skäl är kopplingarna mellan olika kategorier av kriminella. Letar man svartjobb, uppdrag och kontakter när man befinner sig på rymmen från polisen och Migrationsverket, kan det inte uteslutas att vissa kriminella, med eller utan PUT och medborgarskap, hjälper en in på en mer avancerad kriminell bana. Har man sedan den rätta tron, vilket nog hälften av de som kommer till Sverige lär ha oavsett flyktingstatus, underlättar den för att begå brott i Allahs namn.

En sista kommentar till utseende. Om det har visat sig att män, med eller utan skägg, från Nord-och Östafrika och Mellanöstern har begått terrorbrott i väst är det inte konstigt att just dessa väljs ut av t ex flygplatskontrollanter för ytterligare kontroller. Jag kan beklaga att den brittisk-somaliske löparen Mohamed Hassan Mohamed får stå ut med att bli extra kontrollerad vid immigrationsdisken i London varje gång, men så länge hans vissa av hans forna islamistiska och våldsbenägna landsmän i Somalia begår terrorhandlingar där och i andra länder dit de tagit sig in via flyg t ex. Att de kallar hans sportprestationer ”för västerländska”, betyder att han får stå ut med mycket även hemifrån, oavsett våldshandlingar.

Samma sak gäller de från utlandet komna svenska medborgare eller invånare som har PUT eller andra legala papper och åter tunnelbana, spårvagn, buss eller besöker skolor och vårdinrättningar, med eller utan barn. Så länge det finns personer med exakt samma utseende som dem, har polisen rätt och ska, om det finns anledning enligt lag, be dem visa upp sin legitimation. Den lagstiftning som finns räcker till för att skydda mot diskriminering och det är inte alls fråga om rasism. Om säkerhet och legalitet ska få stå åt sidan pga missriktade anklagelser om rasism är vi illa ute.

Håll rent för stollan Katarina Mazettis utfall

mazetti_2327490u
Vänsterstollan Katarina Mazetti som i debatten om näthat den 11 feb 2013 på Publicistklubben i Stockholm, ifrågasatte mordförsöket i förra veckan, utan korrigering av programledaren Dabrowski, på den danske redaktörern Lars Hedegaard fick även in ett inlägg i Svenska Journalistförbundets medlemsblad:

Danska TV2 gjorde dagen efter mordförsöket ett inslag med de flesta ledtrådar, men det verkar inte SJF ha känt till eftersom de tog in Katarina Mazettis text

Summa summarum:
Att den skönlitterära författaren och vänsteraktivisten K. Mazetti fått spel är klart men inget att bry sig om, men att SJF och PK låter henne hållas tyder på bristande omdöme. Sakine Madon var annars bäst i debatten, vilket vi alla redan visste.