Kategoriarkiv: Debatt

Knausgård, kritik och kulturarv

knausgård

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.

Svenska medier gör oss ansvariga för flyktingströmmar

I Dagens Nyheter 21 okt 2013 publicerades ett reportage av italienaren Fabrizio Gatti där EU och Sverige görs ansvariga för flyktingströmmar och katastrofer i Medelhavets vågor med överfulla båtar.

kalle

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skrev en replik som jag fått tillstånd att publicera. Här är hans kommentarer:

Vad är det DN vill med sina reportage från Lampedusa?
Karl-Olov Arnstberg 2013.10.21

”För alla som lagt ner tio minuter på att läsa om Nordafrikas demografiska utveckling står det klart att det som triggar flykten till Europa mer än något annat är den dramatiska befolkningsökningen. Lika klart är att det att Europa bara kan släppa in en rännil av alla de outbildade afrikaner som knackar på dörren. Ska man förhindra att tusentals människor drunknar varje år, så måste man göra kristallklart att det inte är på detta sätt som man kan ta sig in i Europa.

Ovanstående är ”basic knowledge”. När DN måndagen den 21 oktober 2013 inleder en artikelserie av den italienske författaren Fabrizio Gatti så kan de inte rimligen vara okunniga om detta samförhållande. Ändå skriver de över större delen av första sidan:

En himmelsblå badring.
Den andra rosafärgad.
För de två barnen utgjorde dessa badringar
räddningen undan
skeppsbrottet.

Kommentar: Här riktar sig DN på sämsta kvällstidningsmanér till läsarens känslor.

Underrubriken är Folkvandringens tid. Och artikeln puffar för på första sidan med påståendet att ”majoriteten av dem var på flykt undan krig och förföljelse”.

Kommentar: Detta om ”flykt undan krig och förföljelse” är en empirisk fråga. Kanske men inte självklart är den sann för dessa syrier, med tanke på att befolkningstillväxten är ungefär en miljon om året. När det gäller den ”folkvandring” det här talas om är påståendet osant. Majoriteten är på flykt därför att de på grund av befolkningsexplosionen befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Dessutom har de genom media vetskap om ett annat och ojämförbart mycket bättre västerländskt liv. De gör desperata försök att bli delaktiga av detta liv.

”De dog för att det inte finns en laglig och säker väg till någon skyddad plats”.

Kommentar: Här förläggs skulden hos europeiska politiker som inte reglerat denna situation på ett acceptabelt sätt. DN underlåter att intressera sig för mängder. Om Europa skapar en laglig och säker väg för asylsökande att ta sig in i Europa, så är det mest troliga scenariot att massinvandringen kommer att sänka Europa. Det är huvudanledningen till att europeiska politiker ger en läpparnas bekännelse till humanism, samtidigt som de gör sitt bästa för att stänga dörren. Detta gör de inte därför att de är cyniker utan för att de har de europeiska folken som uppdragsgivare och skattebetalare.

Rubriken på den första artikeln i denna serie är ”Europa dödar drömmen om ett drägligt liv”.

Kommentar: Varför Europa? Varför är ansvaret europeiskt och inte syriskt, somaliskt, tunisiskt etc.? Varför ska svenska läsare, alltså norra Europa, läsa gigantiskt uppslagna från italienska översatta artiklar om flyktingkatastrofen i skarven mellan Afrika och Europa?

Den bild som illusterar artikeln visar kistor. De tre främsta är vita och prydda med nallebjörnar med ett rött hjärta markerat på bröstet.

Kommentar: Här tycks alla medel vara tillåtna för att väcka svenska känslor av skuld och ansvar. Varför?

Ingressen till artikeln i kulturdelen säger: ”Det är inte flyktingarna som är problemet i katastroferna utanför Lampedusa. Deras flykt är bara en naturlig konsekvens av hur världen ser ut.

Kommentar: Om det inte är flyktingarna som är problemet, vad handlar det då om? Den europeiska skulden?

Vidare, vad betyder det att deras flykt bara är ”en naturlig konsekvens”. Dessa flyktingar har naturligtvis gjort ett val. Alla de miljoner som inte gjorde det valet, var deras val också en naturlig konsekvens, eller vad menas?

”Syriernas skeppsbrott, som inträffade på fredagseftermiddagen den 11 oktober skulle troligen aldrig ha behövt ske om den libyska kustbevakningen inte under samma tid inlett en antiinvandringsoperation.” Därefter följer en redogörelse för hur de skjuter på båten. Kulsprutesalvorna gör hål i båten och två passagerare dödas.

Kommentar: Gissa om detta hade lett till jätterubriker om det hade varit ett europeiskt land! Ställs Libyen till svars? Nej, där talas inte om skuld utan redogörelsen blir lakonisk. Det som ska hamna i fokus är inte det oerhörda brottet att skjuta på båtflyktingar utan den europeiska skulden. Författaren berättar hur han kämpar för att ön Lampedusa med döda och överlevande ska få Nobels fredspris 2014.

Kommentar: Varför då och vad har detta med de så kallade folkvandringarna att göra?

Så gör han reklam för sin bok som också finns översatt till svenska ”Bilal. På slavrutten i Europa” Celanders förlag 2013. Kajsa Ekis Ekman har hyllat den och det citeras: ”Alla de som någon gång tänkt tanken: ’det kommer för många utlänningar hit’ läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta.”

Kommentar: Är det med hjärtat denna gigantiska och tragiska fråga ska lösas? Hur då, i så fall? Jag misstänker att hjärnan är ett bättre redskap. I övrigt: handlar detta om att kränga böcker?

Sedan blir det rätt mycket om den gräsliga främlingsfientligheten, i synnerhet den italienska, eftersom detta är en italiensk artikel. Det skrämmer emellertid inte författaren lika mycket som de europeiska staternas absoluta cynism, som inte skapat lösningar för att stoppa flyktingsmugglingen.

Kommentar: Jaha, hur då? Med hjärtat?

Men framför allt har de rika staterna i världen och speciellt de europeiska från kalla krigets slut, vägrat att undanröja eller mildra de orsaker som driver miljoner människor på flykt.

Kommentar: Där satt den! Den europeiska skulden ska hamras in. Men vad borde Europas forna kolonialländer ha gjort? Skulle de kanske ha stannat kvar i kolonialländerna och ”tagit ansvar” eller vad menas? Fortfarande förstås med hjärtat? Det här är känslomässigt dravel av värsta sort (undrar hur mycket DN har betalat?) Det är inte den här sortens tänkande som byggt upp det europeiska välståndet. Tvärtom, detta tänkande leder till misär. Frankrike får sig en släng av sleven för att de köper uran till för låga priser från Nigeria. Det är därför nigerianerna är så fattiga. Ingenting sägs om religiösa motsättningar, om landets cirka 250 olika etniska grupper, om en explosiv befolkningsökning. 2010 hade landet 152 miljoner invånare. I dag är det ungefär 160 och år 2050
beräknas den ha stigit till 250. Då är det en befolkningsökning på 48 miljoner på lika många år.

Skit samma med sådana siffror. Men djävla Frankrike som köper billigt uran därifrån! Och sedan Eritrea. Italien, Tyskland, Iran och Kanada stöder den diktatur, som enligt författaren gör att folk flyr därifrån. Vilka förutsättningarna är för en fungerande demokrati i Eritrea säger författaren ingenting om. Vi har i nordafrika sett hur villkoren försämrats med diktaturernas fall. Detta är med andra ord en mycket svår fråga. När Tunisiens diktatur föll så ökade flyktingströmmen istället för att minska.

Det vi återigen möter i DN är med andra ord agendajournalistik. Jag vägrar att tro att den här typen av djupt ohederliga, avsiktligt okunniga artiklar, som skamlöst spelar på läsarnas känslor, inte har en dold agenda. Det finns ett förakt mot läsarna i detta: ”Ni är säkert så dumma att ni går på det här!” Vad vill DN? Vad vill klyftige Peter Wolodarski, som ytterst ansvarig? Är tanken att det välmående, i stort sett demokratiska och välfärdsorienterade Europa ska sänkas? Ut med språket DN! Vad har denna agendajournalistik för rubrik? Exit Europa?”

Så långt Arnstbergs text. Han höll fö ett mycket uppskattat föredrag veckan innan om svenskhet.

Idag 22 okt 2013 tar Sveriges Radios Ekoredaktion upp samma tråd med ett inslag om hur barn drunknat i vågorna och intervjuar Madeleine Seidlitz, jurist och ansvarig för flykting- och migrationsfrågor för Amnesty International, som beskyller Sverige och Tobias Billström för att göra för lite, trots att vi tar emot 2000 asylsökande i veckan vilket toppar alla siffror i EU. Sverige gör långt mer än man kan begära och vi är inte betjänta av att bli beskyllda för snålhet och hjärtlöshet. Speciellt inte i medier som DN och SR vilka driver flyktingpolitik snarare än journalistik. Tack Kalle för dina kommentarer och ni som inte läst hans böcker och texter, gör det.

Att vilja men inte våga sticka ut hakan

folk

Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.

bok

Två föredrag i höst om svenskhet, invandring och ekonomi

I höst kan man lyssna på två utmärkta föredragshållare inom området invandring:

kalle

Den 16 okt kl 19 talar etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg om svenskhet i Alviks Medborgarhus, sal Mossen. Inträde 20 kr.

jan-tullberg

Den 19 nov kl 19 talar docenten i företagsekonomi Jan Tullberg om invandring och ekonomi i Alviks Medborgarhus, sal Mossen. Inträde 20 kr.

Arrangemang Fri Folkbildning

Alla välkomna !

Janne Sj

Min Sverigebok

Denna litanias titel Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation beskriver förutsättningar och förhoppningar om ett normalare Sverige. Det finns en mängd historier och detaljer, hjältar och skurkar i de kommande sidorna. Skandaler, sex och kroppsvätskor omtalas såväl som sovjetiska ubåtar, falliska trumpeter och tvivelaktiga välfärdskonstnärer. Alla som berättas har hänt. Det finns inget behov av överdrifter i extremlandet Sverige.
Dessa märkliga skeenden och händelser berättas av en betraktare utifrån som är en normal person som försöker leva i ett extremt land. Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det. Genom att läsa denna bok kommer denna strävan förstås, uppskattas och förhoppningsvis leda till handling. Ickesvenska läsare i och utanför landet har en särskilt viktig roll. Utdrag här. Första kapitlet på engelska här.

”Det finns en mängd schabloner om Sverige: Landet Lagom, Mellanmjölkens Land, Die Dumme Schweden, Världens Modernaste Land etc. Nu har Jan Sjunnesson gett oss en till: Det Extrema Landet. Tyvärr tror jag han är en viktig sanning på spåren.”
Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi och medförfattare till boken Invandring och mörkläggning

Fackboken Sverige 2020 fortsätter i den politiska thrillern Sara Sarasvati. Sammanhanget beskrivs här . Boken kan köpas här.

Svensk upplaga i tryck

Adlibris

Bokus

Amazon (US)

Createspace (US)

—–

Svensk upplaga som ebok

Adlibris

Bokus

Smashwords

My book on Sweden

The subtitle of The Swedish Story: From extreme experiment to normal nation cover the areas of intellectual curiosity that make up the arguments in this study from medieval to postmodern Sweden. The book covers on the one hand, politics, business, economy and law, on the other hand, ethnology, stories, culture and morals. Together with strange stories that will surprise most people, the story of Sweden will be told by the outsider, who is a normal person trying to inhabit an extreme nation. Sweden is not a normal West European country as such, but may and should be. By reading this book will this fact be understood properly, appreciated and possibly lead to action. Non-Swedish readers inside and outside the country have an important role to play.

There is an abundance of stories and details and many heroes and villains in The Swedish Story. Scandals, sex and bodily fluids will occur as well as Soviet submarines, phallic trumpets, and avant-garde film, fiction and welfare art tricksters. Everything has happened as written. No exaggeration is needed in the land of extremes.

“There are several clichés about Sweden: The Mellow Land, The Low Fat Milk Land, Die Dumme Schweden, and The World’s Most Modern Land etc. Now Jan Sjunnesson has given us another one: The Extreme Country. Unfortunately I think he on to something”
Karl-Olov Arnstberg, professor of. ethnology

The non-fiction The Swedish story has a fictional counterpart, the political thriller Sara Sarasvati. Sales here. First chapter here. Review .

English edition in print

Createspace (USA)

Amazon (USA)

Adlibris (SE)

Bokus (SE)

—————

English edition as ebook

Smashwords (USA)

Adlibris (SE)

Dito (SE)

Bokus (SE)

————–

Svensk upplaga i tryck

Createspace (US)

Om likheter mellan kulturvänstern och sverigedemokraterna

(utdrag ur den svenska översättningen av The Swedish story, ges ut under hösten 2013)

Uttalad och organiserad rasism är ovanlig i Sverige men finns i små vitmaktgrupper, bland arga unga män i glesbygd och på Internet. Sverige är inte förskonat från rasism men förekomsten här är lägre än i andra länder visar undersökningar. Svenska arbetsgivare är mer villiga än förtagare i andra västländer att bortse från arbetssökande med invandrarbakgrund. Acceptansen för att ta emot invandare har ökat de senaste åren. Vad som ofta beskrivs som rasistiskt är riksdagspartiet Sverigedemokraterna, men det beror på dess litenhet. Partiet är ett nationalistiskt parti av samma slag som Fremskrittspartiet med 23 %, Norge, Sannfinnländarna med 20 % i Finland och Dansk Folkeparti 12 %. Sverigedemokraternas 5.7 % i riksdagsvalet år 2010 vilket var deras debut gör att det uppfattas som en klick extremister.

I själva verket finns ett väsentligt stöd för partiets uppfattningar bland de svenska väljarna som skulle kunna göra Sverigedemokraterna till ett mer traditionell nationalistiskt parti i Norden på 15-20 % i valen år 2014 och år 2018. Med röstandelar för ett svenskt nationalistiskt parti som i de övriga nordiska länderna skulle en dryg miljon svenskar rösta på Sverigedemokraterna. I YouGov:s mätning i april 2011 ansåg över 50 % av de tillfrågade, att SD hade den bästa invandringspolitiken även om de inte skulle rösta på SD enbart pga. denna fråga. I Novus undersökning i januari 2013 hade stödet för SD:s invandringspolitik sjunkit till 20 % men lika många kunde också tänka sig att rösta på SD. I sammanvägda mätning sommaren 2013 ligger väljarsympatierna runt 10 %.

Att utmåla den knappa miljon som kan tänkas stödja SD:s invandringspolitik eller rösta på SD som rasister är inte rimligt, lika orimligt som att hävda att de övriga nordiska nationalistiska partierna är rasistiska. Skeptiska till invandring och realistiska i integreringen av invandrare i sina länder utmärker de nordiska partierna. Det är snarare avsaknaden av tidigare representation av denna invandringskritiska och nationalistiska opinion som gjort att Sverige avvikit från resten av världen. Extremt avvikande i sin kulturella avsaknad av nationalism. Om möjligt är Sverigedemokraterna själva lite extrema bland de nordiska nationalistiska partierna i deras mer försiktiga, svenska hållning än de finska och skandinaviska broderpartiernas mer frimodiga och kontroversiella stil.

Att Sverigedemokraterna inte nått så många väljare beror på den välorganiserade svenska arbetarklassen som socialdemokrater och fackföreningar så framgångsrikt har format att nationalismen gått till vänster snarare än till höger i Sverige (not 1). Per Albins folkhemsbegrepp blev ett instrument för den goda svenska nationen för alla. Men därmed har opposition till svensk invandringspolitik 80 år senare strypts för denna kritik uppfattas som högernationell, även om just arbetare är de mest utsatta.

Det är svenska arbetare som bor i de invandrartäta utanförskapsområdena runt om i Sverige och som folkpartiets utanförskapsrapporter har kartlagt fram till valet år 2006 men sedan inte följt upp. Dessa arbetare känner dagligen av ogenomtänkta myndighetsbeslut, blir mer utsatta för brott, upptäcker att deras barn inte talar vanlig svenska, att fläskköttet försvinner i butiken och får samtidigt höra av reportrar som bor i innerstaden att deras protester är obehagliga, främlingsfientliga och rasistiska. Om sedan svenska arbetare blir arbetslösa och blir på grund av Arbetsförmedlingens prioriteringar inte lika billiga för arbetsgivare att anställa som utlandsfödda gror deras missnöje med invandringspolitiken och integrationsprojekten och säkert går detta utöver enskilda invandrare med. Men att kalla missnöjet rasism är överdrivet.

Enstaka fall av rasism finns men att gång på gång få bli tillsagd vad man får och inte får säga av myndighetspersoner och reportrar (som gärna spelar in och citerar uppretade svenska förortsbor) när man dagligen ser och upplever en mängd problem med den stora invandringsbefolkningen i området kan göra en sur, butter och tyst. Eller tvärilsk. Man kan också göra som andra svenskar och invandrare med någon status och pengar, flytta. Övre medelklassfamiljer och enstaka resursstarka individer lämnar landet i en omfattning som är högre än under de värsta emigrationsdecennierna på 1800-talet

Det var detta missnöje som kanaliserades i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen år 2010. Partiet kunde utan besvär utmåla sig som martyrer i den svenska politiskt korrekta ankdammen där journalister, forskare, lärare och myndighetsföreträdare spelade med genom att anklaga dem. För varje påhopp fick Sverigedemokraterna mer stöd. Folket ogillar när den starke Goliat skriker åt den lilla David. Makten röt ut medias mun men folket vägrade lyda. 340 000 väljare röstade in Sverigedemokraterna in i riksdagen och därmed blev Sverige mindre extremt och mer likt övriga västländer och de nordiska parlamenten. Märkligt nog har Sverige via SIDA och diplomati stödd nationella befrielsekamper sedan 1950-talet och på senare år i Palestina och Kurdistan utan att det nationella engagemanget där ifrågasatts. Lika paradoxalt framstår värnandet om de svenska minoriteterna och deras språk samiska, mienkäli, romani m fl. Andra folks nationalism är normal men svensk är extrem enligt denna dubbelmoral.

Folkpartiet vann många röster i valet 2002 på att kräva att medborgarskap skulle föregås av ett språktest i svenska. Sverige är ett av få västländer som saknar andra krav än att ha levt i landet i fyra år och varit ganska hederlig. Småbrott undantas. Men när folkpartiet klev in i regeringen år 2006 med egen integrationsministerpost hade deras egna riksdagsledamöter inte kraft nog att lägga ett förslag om krav för svenskt medborgarskap. Partiet har i denna och flera andra integrationsfrågor vikt sig för den opinionsstorm som medierna rört upp sedan språktestet föreslogs.

Eftersom svenska journalister till största delen sympatiserar med partier positiva till en ännu öppnare invandringspolitik och för att de vet att spela på den oro alla politiker utom Sverigedemokrater känner i alla slags invandringsfrågor kan den svenska invandringsdebatten om hur många som ska tas in, hur de ska behandlas, diskrimineringsgrunder och vilka lagar som ska gälla sällan komma någonvart. År 2005 fick den modiga liberalen och somalisk-holländska aktivisten Ayaan Hirsi Ali folkpartiet Demokratipris men sedan dess har folkpartiets mest skitnödiga socialliberaler dominerat det riksdagsliberala lägret. Utanför riksdagen finns nyliberala förslag om fri invandring som visserligen kan väcka mer debatt men som underviker de stora integrationsproblem och präglas av utopi snarare än realism (not 2).

Men kultur- och medievänstern och nationalister som Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man kan tro. Vänstern trycker ned varje avvikande åsikt genom att utnyttja det mest svenska särdraget i offentliga sammanhang, konformism. Nationalisterna vill att Sverige ska stå upp för sina särdrag däribland konformism. Genom att insistera på att alla svenskar ska sympatisera med kultur- och medievänsterns uppskattning av multikulturalism och en viss slags feminism, dela sina surt förvärvade slantar med andra via extremt höga skatter, ha cykelhjälm och bortse från problem med invandring är dessa radikala journalister, författare och artister oerhört svenska. De mer konservativa nationalisterna har därmed en hemlig allierad i sin strävan efter att återgå till folkhemmet, konformism och inte skygga för protektionism. Delar av vänstern vill också skydda svenska företag mot konkurrens utifrån.

Märkliga tider men intressanta för alla slags nationalister.

———-

Not 1: Se Sheri Berman, The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. ( Cambridge University Press.2006). Dagens arbetarrörelse har lämnat över nationalismen till sverigedemokraterna och liknande nationalister vilket naturligtvis går för sig. Men samtidigt frånhänder sig vänstern och facket möjligheterna att tala om sitt land som gott eftersom nationalism är högeranstruket, rasistiskt och Sverigedemokratiskt. Per Albin Hansson hade aldrig vikt sig såsom socialdemokratiska partiledare gjort från Palme.

Not 2: Migrationens kraft av Norberg och Segerfeldt (Hydra förlag, 2012). Se även tankesmedjan Fores och lobbygruppen Migro. Tankesmedjans Timbros kvalitativa invandrings- och integrationspolitiska publikationer hör till samma sfär men står något friare från den frihetligt liberala versionen av det svenskt politiskt korrekta.