Kategoriarkiv: Debatt

Stoppa fuskåkandet på SL

SLs kampanjblomma behöver vattnas mot fuskåkare

Vi som använder SL och betalar för våra resor kan irriteras av alla fuskåkare som glider förbi, t ex vid gamla spärrar. Fusk och svinn i SL-trafiken kostade 350 miljoner kronor, 5 procent uteblivna biljettintäkter eller cirka 960 000 kronor per dag 2010. Pengar som hade kunnat användas till utökad kollektivtrafik, eller till sänkta biljettpriser för alla resenärer. Jag har skrivit några rader om detta som många drabbas av men som vi kunde göra mer åt. Sist finns några förslag.

SL har lejt ut biljettkontrollen till Securitas väktare som är de som kan gripa fuskåkare i att avvakta på polis. Övriga som spärrvakter och anställda av bolaget MTR, s.k. kundsservicevärdar, kan omringa fuskåkare men inte hålla fast dem. De vakter jag sett har inte gjort något alls utan inte ens sagt åt fuskåkarna när de smiter igenom spärren. De skyller på varann och som kollektivtrafikant blir man beklämd av passiviteten, särskilt hos MTRs värdar som går omkring och ler utan att ingripa. Att be spärrvakter lämna sin lucka är för mycket begärt men när fyra värdar inte vågar gå fram till en fuskåkare vilket jag sett med egna ögon vid Fridhemsplan blir intrycket att ingen gör något om man inte har uniform som Securitas väktare.

Nytt avtal 2013
SL fick problem 2010 med att Securitas väktare verkade ha haft fel incitament i jakten på fuskåkare och media skällde glatt med stöd av alla fuskåkares talesmän. Plötsligt var inte fuskåkandet huvudproblemet utan kontrollen av dem. V och MP beklagade sig och Alliansen tog stryk utan förtjänst. Men det blev lite förändringar. I januari 2013 kommer ett nytt avtal med annan entreprenör som kontrollant.

Ur Stockholms läns Landstings Budgetunderlag 2013 för Trafiknämnden 2013- 2017:

”Nolltolerans mot fuskåkning
Nytt biljettkontrollavtal träder i kraft från och med 1 januari 2013, vilket ska bidra till ett effektivare kontrollarbete. Inte bara resenärernas betalning ska kontrolleras utan även entreprenörernas förmåga att ta betalt ska följas upp av biljettkontrollen, exempelvis bemanning i spärrarna. Det nya avtalet ska även öka synligheten från biljettkontrollen då de ska arbeta i mindre grupper och därmed få ökad spridning. Det nya Biljettkontrollavtalet ska öka möjligheterna att utföra kontrollerna mer flexibelt till exempel ökat fokus på att kontrollera områden och trafikslag där fusket upplevs som störst.”

Jag tror dock inte att fuskåkandet kommer minska särskilt utan nya grepp. På hemsidor från Flashbacks Forum och fuskåkareorganisationen www.Planka.nu finns massor av tips till fuskåkare t ex:

”Kontrollanten frågar har du färdbevis?
Du svarar ”Inte för kollektivtrafik”
2. Kontrollanten tittar barskt under båtmössan och säger: Då blir det böter!
Du svarar: ”Guds vägar är outgrundliga”
3 Kontrollanten säger ”Har du id”?
Du svarar: ”Tyvärr min gode konduktör”
4. Kontrollanten börjar fylla i sitt bötesblock och frågar efter ditt personnummer. Du uppger dina siffror och sätter en kråka i blocket.
5. Connex kungen ger dig boten och du går därifrån för att tre meter längre bort placera boten i ett av alla de cylinderformade arkiv som finns uppsatta på tubstationerna.

Connex har således gett en bot med en underskrift men utan att ha styrkt din identitet. Du kan lugnt luta dig bakåt och skulle det mot förmodan dyka upp en påminelse är det bara att bestrida. ”Nej jag åker aldrig tricken, någon annan måste ha uppgett mina siffror”.

Och för alla er som förväntar er att nationella insatsstyrkan ska storma er lägenhet och släpa er hela vägen till Kumlabunkern för er obetalda bot kan jag av egen erfarenhet säga: Oroa er icke. Jag har klarat mig inte en utan FYRA gånger på detta sätt. Inte en enda gång har de hört av sig. ”
(en fuskåkare tipsar på Flashback)

P-kassan betalar böter
På fuskåkareorganisationen Planka.nu: s hemsida finns en instruktionsfilm som dels visar hur man tar sig igenom olika spärrrar, dels hur man konfronterar vakter i gula jackor (MTR, Connex, SL?) som inte vågar göra något åt fuskarna.

Planka.nu har en försäkring som hjälper de som åkt fast. 100 kr i månaden med självrisk och medlemskap i en s.k. P-kassa med bland annat dessa regler:

”Självrisken är på 100:- och en engångssumma du betalar varje gång du åkt fast. Anledningen till att man måste betala självrisk varje gång man åker fast är för att uppmuntra alla medlemmar att se upp för kontroller. P-kassan är en solidaritetsfond och i solidaritet med andra medlemmar och för att kassan ska gå runt vill vi att medlemmarna aktivt ska undvika biljettkontroller”.

”Tänk på att p-kassan bygger på solidaritet! Åker du fast är det andra medlemmar som betalar dina böter. Nästa månad kanske det är tvärtom. Försök att komma undan om du kan, det tjänar både du och andra plankare på i längden!”
Planka.nu bedriver opinionsbildning och anser att kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri. Det är i sin ordning men att inte betala avgifter som beslutats av demokratiska församlingar som SL, Landstingets Trafiknämnd och landstingsfullmäktige, är att gå för långt.

Vakter som inte är kontrollanter kan ingripa men de vågar oftast inte. De har stöd i Brottsbalken, 9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet, men det finns en gråzon som fräcka fuskåkare utnyttjar. Jag ser dagligen exempel på fusk som borde åtgärdas men som resenär vill jag inte ingripa utan gå fram lagstiftningsvägen och med ny teknik.

Förslag

Som läget är nu bör Alliansen gå i spetsen för en skärpning av regler och kontroll av fuskåkandet. Det finns ingen anledning att tro att nya avtal med annan kontrollant än Securitas kommer leda till större förändringar för SLs hederliga resenärer och länets alla skattebetalare (som bidrar med hälften till SLs biljettintäkter redan).

• Utred möjligheter att utöka de juridiska befogenheterna hos alla anställda inom kollektivtrafiken att ingripa mot fuskåkare med mer resoluta metoder. Värdar ska inte kunna svära sig fria genom att hänvisa till annan uniformerad personal från andra personalkategorier.
• Kriminalisera Planka.nu:s P-kassa men tillåt deras opinionsbildning. Att ha en förening vars syfte är att skydda gärningsmän ska inte vara tillåtet.
• Ta fram ny teknik som kan underlätta för hederliga trafikanter att bistå SL och andra kollektivtrafikbolag. En applikation i mobiltelefonen kan användas för att fotografera och registera fuskåkare med bild, tid och plats som sedan SL kan ta del av omedelbart om en trafikant vill dokumentera fuskares handlingar.
• SLs Trygghetscentral 020-120 25 25 och SLs kundtjänst på 08-6001000 ska även ta emot rapporter om fuskåkare och agera snabbt, vilket inte sker idag.
• SL kan i större utsträckning informera om omfattning och konsekvenser av fuskåkandet

Fyra räkneexempel – alla fel och alla rätt

Nr 1)
Mauricio Rojas delgav statistik från en BRÅ rapport i Expressen 2006. Rätt räknat (han är ekonom och BRÅ/SCB, ja, de är väl kompetenta statistiker får vi hoppas). Ingen ministerpost och slut för hans riksdagsmandat.

Rätt räknat. Fel politik dvs konformt och ideologiskt korrekt.

Nr 2)

Kulturjournalisten Malin Ullgren skriver i DN kultur aug 2012 att kvinnolönerna är ca 15 % lägre än männens med en outsagd underton att detta skulle vara könsrelaterad lönediskriminering.

Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport

Fel räknat. Rätt politik.

Nr 3)
Sommarreportern (?) Erik Paulsson Rönnbeck skriver i ett uppslag i SvD aug 2012 som också gå på ettan att några förorter har fått mindre medianinkomster men det visar bloggaren Martin Borgs vara felräknat och fel tänkt. SR och SVT nappar dock i sommartorkan och ingen ifrågasätter jämförelserna.

Fel räknat. Rätt politik.

Nr 4)
Statistikbloggaren Affe har tagit BRÅs rapport från 2005 (som bygger på data från 2001) och extrapolerat utifrån den överrepresentation som fanns då från vissa regioner (se Nr 1 ovan). Han kommer fram till häpnadsväckande slutsatser utifrån befintlig statistik som visar inte bara överrepresentation i relativa tal utan även i absoluta.

Rätt räknat. Fel politik.

Vad vi lär oss av detta är att det är viktigare att ha rätt politiskt än matematiskt om du ska nå ut. Men i längden kommer denna förljugenhet inte hålla. Jag är optimist.

SVERIGE VÄRLDENS MESIGASTE LAND MEN SNART INTE MER

Den lydnad som vi mesiga svenskar visar inför medier och etablissemang i de brännande moraliska och politiska områdena integration, barnomsorg, feminism och jämställdhet kommer inte att hålla mycket längre till. Jag tror en vändning kommer att ske efter valet 2014 då den sista striden med de korrekta fega reportrarna och de osakliga ideologiserande politikerna kommer utkämpas från modiga medborgare, motmedia och vakna väljare. De kommer att inse sina misstag men inte erkänna dem offentligt och därför ta i än värre, till skada för landet och deras partier och publikationer. Det måste bli värre innan det kan bli bättre, dvs. mer censur, mer hat och mer ilska som kommer kanaliseras på banor vi inte kan föreställa oss men tyvärr oundvikligen.

Efter 2014 kommer debatten bli bättre och till valet 2018 har dels Alliansen, dels arbetarrörelsen ändrat sina repressiva metoder och tillåter öppen debatt i dessa sk. känsliga frågor. Men det är en bra bit dit. En lång sträcka av frustration och fakta. Med stöd i samma psykobabbel som KO Knausgård använde för att analysera Brevik ett år senare så kan den svenska journalistkårens projicering och vilja hålla isär det onda från det goda ses som en sjukdom. Men de går att bota med varligt handlag, lite barskhet och fakta. Fakta har dessa journalister lite koll på, men innerst inne tror de på fakta hellre än ideologi. Jag vill tro det och kanske även Fredrik Ekelund i sin dystra betraktelse över det offentliga rummet efter Brevik illdåd 2011 och SD:s valframgångar.

INTEGRATION IGEN
Med stigande ilska läser alltfler på nätet vad som egentligen hänt bakom rubriker om brott och incidenter där personer med utländsk bakgrund varit inblandade. De webbsidor som avses har ofta mer än fakta att erbjuda men i vart fall läggs fakta fram bakom gärningsmän och händelser som media och polis inte vill rapportera pga. hänsyn till etniskt ursprung och befarad rasism. Det är tvärtom så att denna tystnad leder till oavsiktlig rasism. Att visa upp kriminella svenska gärningsmän från övervakningskamera på teve och ha en vit skylt när den kriminelle är invandrare leder naturligtvist till slutsatsen att behandla folk olika pga. hudfärg/ursprung. Samma med förtigandet av hedermord inom vissa områden, religioner, traditioner vilket Sakine Madon reder ut bra med hänvisning till vissa feministers ovilja att ta i kvinnoförtryck inom islam.

Vad som skett i Sverige de senaste decennierna är en maktförskjutning från folkvalda till medier. Från de som ska ta beslut till dem som kommenterar beslut, helst innan något förslag lagts fram. Media framkallar rädsla hos politiker för drev, brännmärkning om rasism eller någon annan för media negativ hållning. Politikerna vågar alltså inte tänka högt, lägga fram förslag eller ens godta fakta utan att media genast kommenterar på sätt som drar bort all öppen debatt och klargörande diskussion. Svansen viftar på hunden. Media vill få politiker att tro att svansen Media kan kalla på husse Folket om politikerna skulle tänka i annan riktning än vad media antar att folkmajoriteten tror. Men det kommer inte att hålla i längden, eftersom media inte har monopol på Internet och för att folket inte är riktigt så naiva som media framställer oss som. Dock är det ett problem att världens mesigaste land, Sverige, har världens fegaste yrkeskår, journalisterna.

FEGA USLA MEDIER
Vad journalister skulle göra blir inte gjort. Fakta undanhålls och smyger fram via halvrasistiska webbsidor och grupper. Undantagsvis jobbar några journalister utan betalning, Lars Åberg, Lasse Granestrand, Inger Carlqvist, Merit Wager och Gunnar Sandelin t ex, eller anonymt, som journalisten Julia Ceaser m fl bloggare. Att ens diskutera med dem har blivit att ge sig in i guilt by association – taktik som redaktörer och vissa journalister ägnar sig åt utan att diskutera sakfrågan. Själv har jag träffat två av dem och inte hållit med dem i allt men beundrar deras mod för vilket några av dem fått betala ett högt ekonomiskt och mänskligt pris; artiklar refuseras, de nekas jobb, de bemöts inte, de kan inte stå för sina åsikter öppet och deras kompetens ifrågasätts. Deras facktidning Journalisten och Expo tillhör de mest uttalande censurförespråkarna men i varje redaktion finns samma fega självcensur. Istället för att undersöka de påstådda berättelserna om asylfusk som finns på min sida här, så väljer reportrarna och redigerarna att tiga. Men det kommer inte att hålla längre. Redan 2007 skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg på DN debatt att kritiker av islam skräms till tystnad i Sverige och snart kommer en gräns brytas när hennes budskap erkänns av allt fler. Hon skrev ” Detta provinsiella debattklimat präglat av konfliktskygghet och bakåtsträvande tendenser återfinner jag ingen annanstans i våra grannländer.” Merit Wager kallar fenomenet “Godhet är en sak, dumhet en annan” . Jag vill vi ska vara goda och kloka.

Janne Josefsson tillhör de få journalister som kritiserar medias folkförakt här efter Norgemassakern 2011 och tidigare 2008 här de fega journalistkollegorna. Kulturredaktörerna Göran Greiders osmakliga ledare efter massakern i franska Toulouse 2012 och Anders Lindbergs Breivikande tillhör dessa förtryckare. Inte för att de är fega, o nej, de slåss för de förtryckta, men de gör andra fega och särskilt rädda är de lydiga och självcensurerande redaktionskollegorna utan ryggrad, integritet och kunskaper. Bara ideologi och anpassning till feg medelklassradikalism för hipsters mellan Gullmarsplan och Roslagstull.

De folkvalda Sverigedemokraterna som ska representera 340 000 väljare och 5,7 % av befolkning har naturligtvis ändrat medias dominans något men fortfarande envisas t ex Aftonbladets Petter Larsson att brännmärka dem som nazister (se videon, ”en enastående uppvisning i hålögd anal vänsterperversion”) och så kommer det förbli till 2018 minst. SD motsvaras av 20 % Sannfinnländare i öst, 23 % Fremskrittspartister i väst och 12 % Dansk Folkepartister i söder, så de är inte på något sätt udda. Medias roll gentemot SD analyseras förtjänstfullt i Björn Hägers bok Problempartiet, och av andra skribenter som Annika Hamrud, Markus Uvell m fl. men fortfarande gäller specialbehandling av SD.

Min egen hållning till SD är att partiet är tyvärr det enda parti som drar fram vissa besvärliga problem med invandring och integration, men att deras lösningar inte alltid är de rätta. Deras fientlighet mot islam finner jag avskräckande men så länge alla andra sju partier tiger om radikal islamism, naiv multikulturalism och repressiva drag i religionen islam och kulturella sedvänjor i MENA regionen har de definitivt en roll att spela. Om de får mer än 10 % i nästa val blir jag inte förvånad men SD kommer inte få min röst. Deras ekonomiska protektionism och folkhemsnostalgi är också skäl att inte rösta på dem, men jag inser att om man som väljare 2014 anser att problemen med integrationen och tigandet i media och partietablissemang är den viktigaste valfrågan kan SD vara ett alternativ. Att kunna tänka som kanadensare (och invandrare i Kanada) i en ny undersökning innebär att vilja se en acceptans av värderingar och livsstil i Kanada och godta att immigranter inte kan försörja sig det första året, en hållning som verkar oändligt borta i Sverige 2012 och naturligtvis värd att brännmärka för sådana usla mediaprodukter som Aftonbladets kultursida och P3s Tankesmedjan. Hos oss tar det minst sju år innan en invandrare försörjer sig och det finns inga krav på acceptans av svenska värderingar och livsstil. Bara laglydnad och knappt det.

SJÄLVDESTRUKTION OCH DISKRIMINERING
Allt detta är inget konstigt att föra till tals mellan bekanta och vänner men att skriva offfentligt och att tala om integrationens problem inom partier är inte lätt än så länge. De som försökt, t ex riksdagsmanen Staffan Danielsson i C, landstingsledamoten Ewa Carlhammar i FP Södermanland, fd riksdagsmannen Mauricio Rojas i FP m fl har mött öppet motstånd från sina partiledningar och fått stöd bara i hemlighet. Men snart kan de och andra som är kritiska till den förda invandringspolitiken, inte invandrarna (att man måste skriva detta 2012 . . .), prata öppet om vad de tänker och tycker. Jag har redan börjat göra det med följder som kommer visa sig (i antalet avföljda på Facebook och Twitter kanske).

Erik Ullenhags försök att ta debatten lämnar mycket övrigt att önska liksom hans och andra folkpartisters inhopp på migrationsminister Billströms mandat. Ibland verkar det som att Migrationsverket vill försvåra för allmänheten att inse vilken omfattning vår invandring har och till vilken kostnad. Jan Tullberg, ekonom på Stockholms universitet, har beräknat här och här väsentligt högre kostnader än regeringens utredare Jan Ekberg och tror inte arbetskraftsbehov och demografi räcker som skäl till den stora invandringen. Den svenska oviljan att ens försvara sitt lands ekonomiska självbevarelsedrift (sk ekonomisk patriotism eller dess motsats Ett bedraget land), konstitution , sammanhållning och kultur är märkligt eftersom vi inte har någon anledning att vara världssamvete och betala för våra synder.

Jan Tullberg skriver om de destruktiva val Sverige valt i Ekonomisk debatt 2010:
”I ett evolutionärt perspektiv är patriotism, med sin etnocentriska koppling,
en potentiellt stark gruppegoistisk mentalitet. Nationalstatens betydelsefulla
struktur borde stärka en sådan mentalitet. Den svaga positionen för
ekonomisk patriotism i dagens samhälle är därför högst förvånande. Alternativet
till patriotism är inte universellt broderskap utan att andra distinktioner
och konkurrenssituationer mellan ingrupper och utgrupper får större
betydelse. Frågan är om inte ekonomisk patriotism är betydligt bättre än
andra realistiska gruppbildningar och de motsättningar som följer av dem.”

Men det stannar inte vid ekonomisk självdestruktion genom missriktad invandring pga feltänkta ambitioner. Mer tecken på sönderfall finns redan.

Till de strider som redan finns mellan invandrargrupper, mellan invandrare och svenskar i båda riktningar (som filmen PLAY tydligt visade men som DN kulturs repressive redaktör Stefan Jonsson brännmärkte, naturligtvis) kan nu läggas alla strider kring kränkningar som DO fått mandat att ta emot. Boken Folkhemmets balkanisering : diskrimineringskulturens baksida av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt (brännmärkt av den äntligen avsatta DO Katri Linna, naturligtvis) visar dessa tendenser som fått till resultat att en avsiktlig handskakning mellan en kvinnlig chef och muslimsk praktikant vid Lernia i Älmhult 2005 varit diskriminerande, liksom en introduktionskurs med fläskkött vid AF kurs i Finspång 2012 och en hänvisning av lesbiskt par till annan mer HBT vänlig mottagning i Stockholm 2011.

De synder som Sverige ska betala för till våra romer uppgår till knappt 2 miljarder på 18 år varav Ullenhag vill dela ut 50 miljoner till att börja med. Jag skrev om detta misstag tidigare här och påpekade att romerna själva inte är ense om att ta emot pengarna. Vårt sk koloniala arv som Mona Sahlins utredare Massoud Kamali 2006 (som fick avgå) så gärna vill se som orsak kan inte vara orsak till vår stora mottagning. Den svenska generositeten att bjuda in vilka som man vill på bekostnad av andras pengar, dvs skattebetalarna, har grund i det klassmässiga maktförskjutning jag skrev om inledningsvis.

SVANSEN STYR
Medias särställning i att vilja verka godhjärtade har sin grund i det etablissemang som växte fram under Olof Palmes 1970tal där de sk 40talisterna ledde kampen mot patriarkat, miljöförstöring och industriell exploatering, ibland överdrivet men med visst fog. Deras barn som föddes under sent 1960tal och under 1970talet växte upp till Kapten Zoom, ANC gala och en stadig statlig progressiv skola som lärde barnen att det var synd om de som inte fötts i Sverige men om dessa stackare som inte hade nåden att födas som svenskar kom hit så skulle allt bli så bra så bra. Dessa 70talister tog jobb på redaktioner, universitet och förvaltning, ivrigt försvarande nya offer för hemska omständigheter pga sexuell läggning, människor som gillar kött/päls/mode, och allt annat de kunde hitta att slåss för. De ansåg sina föräldrar lite mossiga sossar och klev vidare in i MP, FI och V. En uppdaterad flumvänster med samma function som 1970talets flumvänster (som även jag varit) – att vara det ngt friare alternativet till betongblocket Vpk/SAP. Dessa rödgrönqueer sympatiserande alternativkulturella journalister, ofta kvinnor, har tagit hem majoriteten av sina redaktionskollegor som Kent Asp visat. Männen finns i ledningen och i ekonomijournalistiken, men inte på statsmedia (SR/SVT/UR) och kultursidorna. Och nej, Anders Linders Kapten Zoom skapade inte mediefeministerna men han underlättade deras framfart och framgång.

Den nya mediaelit som formades under 1990talet och framförallt efter 2000 har kopplat loss sig från den gamla föraktade borgerliga medelklassen som deras rebelliska föräldrageneration och socialdemokratin bekämpat framgångsrikt och den traditionella arbetarklassen som de nu själva utsett till fiende (konservativa, vita, hetero, fel), jämte alla som inte delar deras åsikter. Deras folkförakt är tydligt men de tror sig tala för de utsatta, de svaga, offren, de arbetande osv. Men de arbetande valde inte socialdemokratin, bara 22 % av de lönearbetande i 2010 års val. V, FI och MP har ett oproportioneligt stort övertag bland journalister och tyvärr är deras val av ämnen och vinklar ofta infantila. Men deras brist på verklighetsförankring förklaras inte bara av deras politiska sympatier.

Högre utbildning och (sk) forskning i humaniora och samhällsvetenskaper där åsikter och ideologi borde nagelfaras mer än i naturvetenskapen har tvärtom sedan 1980talet blivit slagfält för ovetenskapliga strider och rent humbug efter modeler från USAs cultural wars och postmodernism/relativism/socialkonstruktivism. Svensk forskning där journalister hämtar sina belägg från kan numera bjuda på allt möjligt inom nya förtycksmekanismer och åtgärder som ska finansieras. Sk forskare inom genusvetenskap, kulturgeografi, pedagogik, sociologi och allt inom etnicitet erbjuder perspektiv på allt som DO, integrationspolitiska strävanden, kampanjer för utvalda grupper. Undantagen åldermännen Svante Nordin, Aje Carlbom, Jonathan Friedman och KO Arnstberg har få efterträdare.

Den sk kulturdebatt som fördes vårvintern 2012 visar tydligt hur mediavänstern dominerar kulturdebatten och småler överseende åt de som inte delas dess utgångspunkter. Jag lyssnade på diskussionerna på Teater Brunnsgatan 4 två gånger och blev klar over hur illa vänstern klarar av att ens uppfatta sin särställning som dominerande diskurs. Deras iver att vara förtryckta eller åtminstone företräda de förtryckta blir ju märklig om de samtidigt förtrycker andras åsikter och inte inser detta. Åsa Linderborgs hyckleri med sin privatekonomi och Maria Svelands våldsamma kollegor, konstvärldens och Södertörns högskolas inbjudan till statsterroristen Leila Khaled, Johan Jönssons klasshat applåderat på Dramaten och Sebastian Staksets mordhot, Sveriges Radios P3 inslag med uppmaning till mord osv. Allt detta hyllar kulturvänstern liksom den gjort med konstnären Anna Odells missbruk av sjukhusresurser (inbjuden Sommarvärd i P1, Konstfackslärarna betalade hennes böter, DN kulturchef Ingrid Elam hyllar) och hennes kollega Magnus Gustavssons nedsprejade tunnelbanevagn Territorial Pissing. Och Yonas Millares sabotage av Konstfacks egna skulpturer som ett project mot fascismen i Chile 1973, Makonde Lindes tårtgate och så vidare med offentliga medel, expertisens gillande och folkets tvivel.

BARNOMSORG OCH FEMINISM
Men det är värre än att konst och integration inte kan kritiseras och att folk blir förbannade på slöseri och idioti. Folkets egna barn tas om hand i barnomsorg av en aldrig tidigare skådad omfattning från mycket unga år. Runt 85 % av alla barn under tre år är i förskola. Det låter bra om dessa barn och förskolor vore optimala och besluten att sätta dem där var grundat i ansedd forskning. Så är dock icke fallet. Omfattningen av så små barn har världen aldrig skådat men Platon var klar över att de unga medborgarna skulle tidigt drillas av andra än föräldrar för att passa in i hans auktoritära statsutopi Staten, liksom Orwell var i 1984 och Huxleys Du sköna nya värld.

Vad vi vet om små barns utveckling stödjer inte att alla barn far bra av att föras samman i en förskola under så pass långa tider. Folkhälsoinstiutet gjorde en översikt 2009 på engelska av all befintlig forskning (och avförde den förskolepositive BE Anderssons undersökning 1991) och fann att kognitiva fördelar kunde beläggas men inte sociala och emotionella.

”The results from the literature review show that children who attend day care
centers perform at a higher cognitive level in comparison to home care children.
This suggests that young children benefit in the long term from center-based day care
arrangements. However, this review does not settle the debate of socio-emotional
development because, here, the literature is inconclusive.”

Små barns immunförsvar, de ständiga mötena med nya personer och större känslighet hos vissa barn bör leda till mer flexibla omsorgsarrangemang än att alla barn ska in på förskolan i ungefär samma omfattning. För vissa barn med sämre uppväxtvillkor blir förskolan ett bra komplement om den är av god kvalitet. Medelgod räcker inte. Barn mellan 1 och 2 år är förkylda ca 50 dagar/ år vilket är dubbelt så mycket som barn på 4 år. Öroninflammationer och mag-tarmbesvär är vanligare de första åren. Varsamhet borde iakttagas snarare än forcerad inlämning. Att barn mår bra av att träffa andra barn innebär inte att de ska träffa ett stort och ofta växlande antal barn och anställda 6-10 timmar varje dag. En fjärdedel av daghemsbarnen finns där mer än 40 timmar i veckan. I en undersökning 2003 svarade 44 % av föräldrarna att barn under 3 år mår bäst av att vara hemma, 21 % att förskola 3 tim/dag var nog och 11 % föredrog heltidsomsorg. Per Kågesons debattskrift Tid för barn? från 2006 har inte bemötts ordentligt av förskoleföreträdare men avvisats som konservativt och anti-feministiskt. Den fd Vpk:aren, numera socialdemokraten, föreslår inget vårdnadsbidrag men har goda förslag som tål bättre mottagande.

Den senare slutsatsen bygger på att förskolor ska vara till för att frigöra kvinnor från heltidsansvar för barn och att arbetskraftsbehov ska avgöra om barn ska tas om hand av andra är föräldrar. Men det finns pris att betala för att lämna bort barn och att bidra till BNP. Vi svenska föräldrar och andra medborgare måste kunna prata om alla dessa tre anledningar till barnomsorgsutbyggnad, dvs arbetskraftsbehov, kvinnofrigörelse och barnpsykologisk utveckling. Om det senare inte kan diskuteras för sig utan att debatten hamnar i de två första blir priset att ingen vill kännas vid ev problem som i synnerhet små barn kan uppleva vid barnomsorgsvistelser. Handen på hjärtat – kände du till Folkhälsoinstitutets undersökning 2009 som inte kunde ta ställning till om barnomsorg var bra eller dåligt ur socio-emotionellt perspektiv vid unga år ? Och tror du svenska kommuner och barnomsorgsföreträdare har tagit hänsyn till forskning när de byggde ut under 1990talskrisen och införde maxtaxan ? Nej de behövde inte göra det för det finns ingen sådan forskning om småbarns välbefinnande och socio-emotionella utveckling under denna expansiva fas 2000- 2012. Utbyggnaden skedde i blindo och den forskning som finns handlar om äldre barn, om kognition och om personal och institutioner, inget om små barns hälsa och utveckling.

Barnläkarna Hugo Lagercratz och Lars H Gustafsson, barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom och barnpsykologen Ewa Rusz rekommenderar inte barnomsorg ovillkorligen till alla barn under 3 år utan att hänsyn bör tas till individuella behov, liksom andra psykologer. Den forskning som kallas anknytningsteori och som bygger på hur relationer mellan den närmaste omsorgsgivaren, oftast modern, och barnet, är klar över att relationer till nya omsorgsgivare måste få ta tid. Nyare hjärnforskning och psykoanalytisk teori har utvecklat vår kunskap om hur viktigt den första relationen är de tre första åren, se referenser sist i detta inlägg.

FEMINISMEN
Vid sidan av integrationen/etnicitet är feminismen det mest uppburna av de matriakala medieeliten av båda kön. De vill ha 50/50 utfall i alla sammanhang och kan inte nöja sig med mindre. I DN den 1 aug 2012 (var annars?) ondgör sig Malin Ullgren (vem annars?) över de låga kvinnolönerna, 15 % lägre än männens. Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Att Malin Ullgren fortsätter detta korståg är oförståeligt. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport. De närmaste åren kommer unga svenska kvinnor gå om män i karriären som de redan gjort i delar av USA, Norge och England och dessutom välja bort outbildare män. Män som de dubbelt ratade.

Det finns så mycket illa tänkt, skrivet och forskat om feminism, genus och kön i Sverige att man blir betryckt över vilka man som heterosexuell man kan tänkas åtrå. Susanna Hakelius-Popova gick 2005 igenom tio avhandlingar med genusvetenskapligt fokus och kom fram till att de redan hade klart för sig innan forskningen vad resultatet skulle bli. Jargong och ideologi dominerade. Bosse Rothstein försöker bidra men får mest skäll, inte diskussion, trots att han försöker förklara hur patriarkala strukturer (inte) kan förklara svenska föräldrars regression i konserverande könsroller. Eller kanske just därför. Feministerna lägger sällan ned denna tankemöda som Rothstein trots motstånd visar på här.

Biologi anses sedan särartsfeminismens nederlag under 1980talet till fördel för radikalfeminismen, numera statsfeminismen, leda till konserverande könsroller (kallas genus numera eller position enl post-strukturella feminister med queeranspråk). Men så lätt är det inte som dessa artiklar visar här och här. Biologi sätter ramar för vad man kan uppnå, även om Malmö Fria Kvinnouniversitet vill få kvinnor att urinera stående vid sin offentligt finansierade workshop Fittbyxor 2007 (kostnad 280 000 kr av stiftelsen Framtidens kultur, dvs löntagarfondspeengar, dvs avsatta lönemedel). Männen är inte annorlunda än kvinnor i sitt intresse för och som föremål för jämställdhet men deras bidrag blir ofta kallade hatiska.

AVSLUT

I likhet med Carl Hamiltons (S)-koden och KO Feldts Om socialdemokratins seger och kris från våren 2012 tror jag det finns vägar ut ur eländet jag skisserat ovan. De är båda vederhäftiga pragmatiker som tror att arbetarrörelsen rymmer tillräckligt med folk som kan ta sig igenom den nuvarande krisen. Hamilton nämner särskilt barnomsorgen och båda ekonomin naturligtvis, ekonomer som de är. Håkan Arvidsson, fd Marxist (liksom jag) och historiker, recenserar böckerna godvilligt men tror inte riktigt att de når ända ned till folkets fotknölar. Att som DN:s kulturchef Björn Wiman gå ut på årsdagen efter Utöya- massakern och kalla socialdemokratin för det mest anständiga politiska rörelse som skapats och citera Palme visar vilken 70talist slacker han är. Socialdemokratin har haft sin tid och den var minst av allt helt anständig, i synnerhet i sin sexualpolitik- och praktik.

Själv tror jag inte på vare sig vänstern (var medlem i Vpk 1978-1986 och V 1991- 2000) eller socialdemokratin (2001-2007) varav den senare visat sällsynt dåligt omdöme i alla skandaler sedan Kejne-Hajby affärerna på 1950-talet och fortsatt under 1970tal och 1990-2010 som jag skrivit om nedan. Men lite i Sverige kan ske utan S stöd, det måste erkännas även om det kommer ligga under 30 % vilket vore nyttigt. Alliansen kommer behöva bättre underlag 2014 för att klara sig mot SD i riksdagen. Alltså finns ett läge för S att börja sin vandring åter mot verkligheten och att de numera 40åriga redaktörerna släpper taget om den radikala retoriken och rättar in sig i ledet bakom Löfvén. Wiman och Ullgren kan lämnas dock liksom Linderborg, Sveland och Jonsson.

Det blir en kamp 2014 som inte kommer vinnas av den häftigaste ideologiska smällaren från de rödgröna eller från Alliansen, utan av de som kan tala om vad vi alla tänker men inte vågar prata om. Detta alltför långa blogginlägg är en start. Är ni med ?

Sjunne

* * *

Länkar till referenser om anknytningsteori och barn- och utvecklingspsykologi:

Direktlänkade rapporter och artiklar

Allmänna Barnhuset (2007) Att knyta an. Om små barns samspel och anknytning.

Asp (2007) Den svenska förskolan, en planerad och strukturerad verksamhet – stöds den av anknytningsteorin ? Magisteruppsats. Stockholms universitet ,Psykologiska institutionen

http://www2.psykologforbundet.se/www/sp/hemsida.nsf/objectsload/PT0611/$file/PT0611.pdf

Tre artiklar i Psykologtidningen 2008- 2009 av Tor Wennerberg,

Svenska videoklipp:

http://urplay.se/166756
http://urplay.se/167340
http://urplay.se/163516
http://urplay.se/169994

Webbsidor
http://www.allanschore.com
http://www.neuropsa.org.uk/society
http://www.nok.se/anknytning
http://varaktigrelation.se
http://www.changeprocess.org

Romer klarar sig själva men Ullenhag förvärrar med miljoner

I veckan (19 juli 2012) beslöt integrationsminister Erik Ullenhag att stödja romska kvinnor med att ge dem en särskild telefonlinje för att tala sexualitet mm till priset av 50 miljoner. Detta är ett otyg som inte ens alla romer själva vill ha men tyvärr i linje med Folkpartiets tidigare utredning om romernas situation i Sverige.

Det finns flera fel med Ullenhags utspel i sommartorkans Sverige:
1) Romerna anses inte kunne lösa sina egna problem och görs därmed ansvarslösa.
2) Sverige som land betecknas som skyldiga till allt romer gör och därmed ansvariga för allt.
3) Att ge en etnisk grupp särbehandling leder ofelbart till att fler grupper ställer liknande krav.

FPs välvilja ska riktas genom befintliga kanaler för arbetslinjen,som i detta fall blir socialtjänst, Försäkringskassa och Arbetsförmedlingen. Kvinnor som våldtas inom äktenskapet eller inte får ha preventivmedel klarar sig bättre om de själva klarar sin försörjning, inte via flummiga telefonlinjer med egna privilegier. Romer ska kunna klara av sina egna problem och behandlas varken bättre eller sämre än andra svenska medborgare.

Bort med den skymfande särbehandlingen och ge romer respekt. Romen Allan Schwarz skrev 2010 angående Maria Leissners utredning som beskyllde svenskar på samma infantila sätt som Ullenhag gjort 2012:

”Vi romer tar avstånd från hennes krav på en sannings- och försoningskommitté och en massa av hennes uttalanden liksom från hennes vilja av att smutskasta det svenska folket! Vi förundrar oss också över att Leissner återkommande vill göra oss romer till offer där vi utmålas som inkompetenta och underlägsna människor, som behöver ledas av statliga svenska tjänstemän med henne i spetsen.”

Debatter i veckan

Sista ronden av Timbros arrangemang på Teater Brunnsgatan 4 gick av stapeln 9 maj. Det första gav goda skratt men lite substans. Jag gav mig ned till Brunnsgatan i tron att Johan Lundberg, Göran Hägglund och Åsa Linderborg skulle visa lite mer djup. Dessvärre var nog denna gång än tunnare soppa. Lundberg mullrade, Linderborg dinglade med kjolen och bara log när hon fick frågor om sin syn på Lenin från Lundberg (blog dan efter). Om någon höll måttet var det KDs Göran Hägglund som verkligen försökte tala om elitismen i kulturvänstern men pladdrades bort. Gratis underhållning och vin, tack Timbro och tack LO som hotade med strejk på 70talet så att SAF fick samla in fondmedel vars avkastning nu blev till Timbro.

Veckans andra debatt var heldagsföredrag på libertarianska FreedomFest. Jonas Himmelstrands berättelse om hans flykt undan Uppsala kommuns socialförvaltning var gripande. Hans tre barn som varit i hemundervisning i sex år kunde inte garanteras säkra av socialtjänsten själva. De sade rent ut detta. Samtidigt hade familjen fått viten på över 200 000 kr för brott mot skolplikten. De flydde i feb 2012 till Åland.Se hans initiativ Rohus och Mireja. Libertarianerna i Mises Institutet och Piratpartiets Falkvinge berättade om statsmakt och frihetpatos. Som gammal folkbildare var det härligt att se unga och gamla samlas från 9 till 19 en lördag med att lyssna på ett tiotal tankvärda föredrag. Tror detta arrangemang uppfyllde alla regler för bidrag men inte tog emot några. Härligt.

Skolval och differentiering

Alltsedan 1990talets början då skolval infördes med rätt att välja annan skola än utifrån närhetsprincipen har denna möjlighet diskuterats livligt, ifrågasatts men något alternativ har inte presenterats. Skolvalet verkar ha blivit minst sämsta alternativ. Men det är väl tunt tänkt och mitt tidigare försök fortsätter med detta inlägg. Försök istället analysera skolvalets förutsättningar:

Om argumenten för att byta skola grundar sig på att eleven inte tros kunna få tillräckligt med utmaningar och kvalitet i den skola han/hon bor intill, tvingas eleven att helt byta skola för att få dessa behov tillgodsedda. Vad skulle ske om den närbelägna skolan hade möjligheter att differentiera elever så att fler kunde tänka sig stanna kvar?

1962 års nystartade grundskola hade det sista året uppdelat i flera yrkesgrenar och en gymnasieföreberedande, i enlighet med den sk Visbykompromissen, 8 plus 1, som liberaler och socialdemokrater enades om. I matematik, engelska och språktillval fanns särskilda och allmänna kurser. De särskilda kurserna behövdes för gymnasieantagningen. 1970 togs grenvalen bort, då alltför många elever valt den gymnasieförberedande grenen (i likhet med framgången för realskolan ett halvsekel tidigare). Ett decennium senare togs de skilda kursnivåerna bort i språk och matematik.

Sedan dess har grundskolan verkligen blivit en sammanhållen skola och ve den som ifrågasatt denna ambition (vilket skolvalet gör implicit dock). Sverige har en förhållandevis sen differentiering, vid 16 år men andra länder har krupit ikapp. Att sk homogena klasser med likartade elever i samma grupp skulle innebära en steg tillbaka och inte leda till bättre utveckling för alla slags elever framhåller Skolverket med bestämdhet i sin utvärdering 2009. Stigmatisering av de lägre kurserna och inlåsningseffekter blir följden, och ingen emotsedd utveckling i de högre antas ske om en differentiering införs. Skolverket har framför allt analyserat specialpedagogiskt motiverade grupper, dvs ”lilla gruppen” som ibland sitter i grupprum med outbildade extraanställda personer.

Om vi går tillbaka till enhetsskoleförsöken under 1950talet, som gjordes för att pröva fram den nya sammamhållna grundskolan på 1960talet, då svenska folkskolor, realskolor, fortsättningsskolor, nya enhetsskolor experimenterade med nivågruppering så finns en del att tänka på. Skolmannen Nils Erik Svensson som analyserade Stockholmsförsöket 1961 i en doktorsavhandling tog miste på resultaten från lägre och högre klasser. Sambandet var inte alls de han framförde som verkade leda till att sk heterogena klasser (dvs med både studiebegåvade och mindre studiebegåvade) skulle vara bra för båda grupper. Tvärtom hämmades de snabba och de långsamma fick ingen sporre framåt av att läsa tillsammans.

Detta kom inte fram förrän våren 1962 då opponenten Karl Georg Ahlström från Uppsala universitet påpekade missen. Till sommaren 1962 beslöt riksdagen ändå att införa grundskolan med sammanhållen klass till åk 8. Några år senare 1967 skrev professor Urban Dahlöf, och kollega till Svensson, att resultaten från enhetsskoleförsöken var ”skrivna i lösan sand”. De gick inte att tolka i någon bestämd riktning alls vad gällde uppdelning och differentiering. Statsvetaren Karin Hadenius nämner detta i sin avhandling från 1990 om målen för frihet och jämlikhet i den svenska skolan men sedan dess har differentieringsfrågan fallit i glömska. Till nu då bland andra historiedidaktikern och professon Hans Albin Larsson skrivit en ny skolhistorik med uppskattning av Hadenius forskning.

Variation är ett annat ord för differentiering som pedagogen Peter Nyström använder i sin studie från 2003 av matematiklärares inställning till att dela in gymnasieelever efter kunskap, intressen, ambitioner etc. Svaren är intresssanta och inte alls så enkla som Skolverket förmedlar senare i sin utvärdering. Nyström hänvisar till den populära jämförelsestudien ”The teaching gap” 1999 av matematikundervisning i USA, Tyskland och Japan. I det senare landet ses variation som en möjlighet för elever att finna sin plats i systemet, inte som ett tvång eller stigmatisering.

Kan skilda kurser locka elever att stanna vid sin grund-eller gymnasieskola ? Den skola jag var bitr rektor för 2004 -05, Hjulstastkolan i nordvästra Stockholms tyngsta område, Tensta, hade ma/no klasser som nog kunde sägas ha den funktionen. I viss mån räckte dessa klasser för att hålla tillbaka en del studiemotiverade elever men vad innebar uppdelningen för andra ämnen? En slutsats som differentierings- och intelligensforskningen kom fram tid på 1950talet (Dahlöf, Husén, Härnkvist m fl) var att personer sällan är begåvade inom alla ämnen. Med dagens skolvalsystem tvingas elever att inte bara söka till en särskild klass (ma/no, som om just dessa ämnen tydde på sk formalbildning) utan till en helt annan skola. Att diskutera kursindelning vore intressant men jag ser få forskare och lärare som verkligen tar upp frågan. Lite i periferin till min kollega Elisabeth Hultqvists genomgång av skolans legitimitetskris utfrån dess sekularisering och modernisering. Hon skriver:

Läraren ser sällan premieringen av ”de bästa” stå i motsättning till principen om ”en skola för alla”. Motsättningen mellan att tro på en jämlik och rättvis skola och uppgiften att klassificera och göra eleverna ojämlika hanterar lärarna genom att hänvisa till omständigheter utanför skolan: skiftande begåvning, olika förutsättningar och bakgrund, osv. Dubet kallar detta för ”nödvändiga fiktioner”. Även om man som lärare mycket väl vet att alla inte har samma chans skulle arbetet bli outhärdligt och cyniskt, (Varför ägna sig åt elever som ingenting fattar?) och helt förlora sin mening om man avvisade tanken. Värden som ”En skola för alla” eller ”Skolans likvärdighet” har länge setts som oantastliga eftersom de givit legitimitet åt läraren att tillrättavisa, men framför allt att betygsätta. Även om lärarna verkar för att ge alla en lika chans vet de nu att det inte längre är möjligt.

Om inte den sammamhållna klassen fungerar, och skolvalet kan leda fel som bl a sociologen Nihad Bunar hävdar måste vi utveckla nya alternativ. Även om de prövats i en annan tid kan de åtminstone tas upp till diskussion igen.

Neuropsykoanalys, barns utveckling och hjärnan

Kvällsföredrag på ABF huset i Stockholm om samband mellan neurovetenskaper och psykoanalys. Egentligen hade nog läkaren och analytikern Magnus Kihlbom tänkt tala om kropp och själ, medvetandets materiella sida osv, men jag ställde en fråga om aktuell hjärnforskning som ledde till att diskussionen efteråt gick oss till huvudet. Kihlbom var god nog att låta andra läkare ta över hjärnforskningens vindlande men vi enades om att träffas och tala om barns tidiga utveckling utifrån ankytningsteorier och neurovetenskap där Allan Schore verkar vara den främste just nu. Se intervju och hemsida.

Swedish self – images, state individualism and my writings

I have written earlier here and here about the book I am writing on about the Swedish self- image that partly will be a reply to the influential concept of ”state individualism” in the 2006 book ”Är svensken människa?” by historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh.

Historian Lars Trägårdh has become a source for the new moderate government polices to ensure continuity with the welfare state of earlier leftist years. The Guardian let him explain his views when Cameron was here and as well as the moderate daily Svenska Dagbladet and the very useful web discussion forum Newsmill let him speak for an influential audience recently.

Below is an expanded draft plan of the book that will amount to a critique of Berggren’s and Trädgårdh’s optimism of their coined concept of ”state individualism”, see the links above for presentations.

Draft of writings on Sweden – an outline:

Introduction

Sweden the last century is a microcosm of the affluent West, modernity and individualism. The last decades have been tougher but still the Swedes make it well in most global market indexes, except for primary education.
This study will tell both the success story of the welfare state and its downfall. The two theses I will pursue are that the Swedish welfare state has given rise to an unfettered individualism supported by the welfare state. This statist individualism is cherished by all political parties and has deep national roots. Secondly, radical policies to correct and nurture the Swedes’ behaviour and minds in good directions are sprung from belief in expertise, science and government. The isolation of Sweden outside continental Europe has been crucial for nurturing exceptionalism during the Swedish Empire 16-18th centuries and in its unique leap from a poor rural economy with peasant democracy to a modern welfare state in very short time in the last century.

This study will try to link the welfare state with the unique domineering politically correct policies in 21st century Sweden, where the most embarrassing is not doing and thinking what is correct, from sorting out the garbage to memorizing with ethnic groups could get offended by speaking one’s mind. The Swedes must collectively be made to make the right choices by political campaign, ideologist state apparatuses and benevolent media when buying alcohol, deciding on child care, caring for oneself when unemployed, sick or old and finding a place to live in. The centre-right parties in 1990s and since 2006 have reformed some welfare state mechanisms with great excitement together with the centre-left parties with less excitement. But all parties want to use the enormous state apparatus and its experts to control choices, processes and outcomes.

I will argue that this belief in the good state and its well meaning civil servants was accelerated by leftist policies since 1968. With a vocal intellectual bureaucracy under PM Olof Palme elected 1969 the Swedish welfare state changed from a modest reformist state handing out pensions to an aggressive Moloch that interfered with not only your wallet, taking two thirds to itself, but also your values and self-respect. What distinguish Sweden during 1960s – 1980s from other nations were the ability, need and desire to employ loyal teachers, doctors, lecturers, bureaucrats and PR agencies in municipalities, ministries, government monopoly media etc.

The results are still with us whenever we enter public spaces or deal with the government. We are the children, the government is the adults. The legendary social democratic PM Per Albin Hansson created used national romantic term “Folkhem” (People’s Home”) in 1928 to describe his social utopia. In this national home, everybody should be treated equal. No bullies, no favourites, no downtrodden children. The nostalgia and force of the term Folkhem is still in repressive use after its heydays 1930-1970.

Earlier research and commentary

Earlier research and journalistic commentary has been done successfully by foreigners like R Huntford, M Zaremba, M Rojas, M Alapoeus, A Brown, N Sanandaji, M Karaveli but also by self-critical Swedish scholars and authors like V Moberg, S Rydenfelt, S Burenstam Linder, T Segerstedt, H Zetterberg, J Norberg, B Sundberg Weitman, A Edwardsson, M Henrykson, S Fölster, P Engellau, B Rothstein, A Lindbeck, PT Ohlsson, J. W.F. Sundberg, C Arvidsson, L Trägårdh, Å Daun and KO Arnstberg along with proceedings from Axess seminars on Swedish history and modernity. My contribution will be to condense these findings and draw conclusions that will bring contemporary perspectives. Little has been published in English with a comprehensive narrative of the particularly Swedish road to modernity and individualism. My approach will be to tell the history of Sweden trying to explain how the distinct features of Swedish nationality made the late 20th century welfare state to implode yet without any sound and fury.

The findings so far seem to be that the Swedes wilfully accept living in a state with little respect for rule of law, with little knowledge of individual rights against authorities, paying over 60 % of wages in taxes, fees, VAT and payrolls and succumbing to a nationally correct culture and media. Swedes are simply not interested in much else than consumption, security and efficient government. Humanity, integrity, religiosity, moral values and individual responsibility and courage are not popular issues and make them nervous. I may accept that being somewhat bland, anxious and with few human traits common to other cultures and peoples is the pale Swedish prerogative but then we should not be proud of being sheepish. Swedish politicians and representatives usually take a very high moral ground with little base. Our history of forced sterilizations in 20th century is enough to prove out incapacity to both being the epitome of modern welfare state and an example of scientific rationalisation, eugenics, social conformism and mental hygiene going mad.

The current situation

What has accelerated the inner contradictions of the Swedish welfare state is the inability to speak openly about any of these matters in media and research. Slowly the intellectual debate will change but new areas since 1980s have replaced the older socialist paradigm, e.g. government versions of feminism, multiculturalism, child care, security paranoia etc. With state controlled media, education and weak parliamentary system with little civil society backing, the executive branch of government runs the country like a corporation. No matter if the CEO is socialist or not, the state machinery runs effectively in praise of the meek citizens.

Table of contents

Prel title: Swede land

Introduction
Part 1 History: hubris, humility and hubris again
History 1000 – 1930
Hubris 1930 – 1970
Humility 1970 – 2000
Hubris again 2000 – 2012
80 pages

Part 2 Anxiety, conformism and policies
Schools
Academia
Gender
Immigration
Culture/Media
Legislation
Foreign policy
Business/Economy
Welfare
Anxieties
180 pages

Part 3 Alternatives, ideologies and national mentality

70 pages incl references

Total 330 pages

Part 2 will cover the current debates in these policy areas after year 2000; with some exceptions (the mad 1970s in foreign policy and primary education will not be forgotten). Part 3 will conclude with references to current political philosophy and ideological debate in Sweden. Liberalism and conservatism has been revived since 1980s by liberal minded publishing houses (MTG, Axess) and think tanks (Timbro, Ratio, SNS) and will be considered along with useful studies by young writers like Hadley-Kamptz, Bard & Söderkvist, Norberg, Olsson et al. Little discussion on the particular issues, more on the national character of political culture and thought in Sweden. Debates in UK and USA on communitarianism, civic humanism and contemporary liberalism may be included.

Kultur nej, debatt, nej men ganska kul underhållning

I röd täckjacka främst i kön sedan 16.30 kom jag in till teater Brunnsgatan 4 där en utsåld kulturdebatt gick av stapeln. Martina Montelius och Marie Söderqvist vimsade med fyra personer som hade erfarenhet från kulturpolitik, produktion och organisation. Bitvis sade Joakim Berner t ex något vettigt (”Sam Nilsson” – doktrinen och Bosse Strömstedts bredsmala tabloidtänkande) men mest roades jag och säkert många andra av Montelius gränslösa skojigheter. Jag gillade allt som kom ur munnen , även hennes Breivikande som gick som en stöt genom publiken, men inte ledde deras samtal kulturdebatten framåt, bara underhållande. Synd att inte Leif Nylén eller Lars Nittve var med. Lite rustik rebellism och fakta hade behövts.

Dagen därpå skrädde inte Anna Klara Bratt orden i sin än mer surmulma krönika än Svelands. Bratt menade att det hade varit tjänstefel att inte hänvisa till Breivik som Sveland gjorde apropå meningsmotståndare till höger om vänstersossarna. Fredrik Eklund hade just hyfsat DN debatten liksom Bo Rothstein, Gina Gustavsson och Dilsa Demirbag Sten men segt vänstervirke sedan 1970talet (oavsett när man föddes) förgås inte så lätt.

1980 pågick en liknande kulturdebatt, initierad av Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delbanc. De kritiserade från skilda håll en ”massmedievänster” som inte tålde kritik och som stöddes av offentliga medel och etablissemang. 13 juni 1980 skrev Fagerberg att en opinionskantring var på väg. Alla fyra var ense om att en okritisk samling ”intellektuella”, ”nya herrar”, ”vänsterfascister”, ”politiker, ombudsmän, byråkratier, massmediemän, akademiska lärare” osv dominerade kulturdebatten. Gustafsson betecknade dem som ”Medievänstern. nya klassens vakthund”. Dess funktion var terapeutisk och avledande i syfte att skydda dess ”problemformuleringsprivilegium”.

Idéhistorikern och biblioteksmannen Anders Frenanders avhandling Debattens vågor : om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt från 1998 ger en bra bakgrund till vad som skett i kulturdebatten sedan den 4 jan 2012 då Bengt Ohlsson startade allt med sina slängiga ord och starka erfarenheter av kulturlivet på och nedanför Söders Höjder. Tack Benke

Skoldebatt vi gärna glömmer men inte alla kan

Lärarförbundet och Miljöpartiet gick ut i veckan med ett inlägg i DN som vi i skolvärlden helst bläddrade förbi. Jag ska inte orda mer utan i sak eftersom Helena von Schantz och Jan Björklund redan sagt det mesta som gick om denna tunna gröngrå röra. Vi glömmer alltså och går vidare, och tackar Helena för gott tankearbete.

Debatt kan vara bra men forskning kan ibland fördjupa. I nr 3/2011 av Pedagogisk Forskning finns ett par artiklar som partiföreträdare inom utbildningspolitiken bör ta del av. I synnerhet Elisabeth Hultqvists intervjustudie med lärare, ”Om lärares förändrade yrkesvillkor”. De lärare hon möter vittnar om att kommunaliseringen 1991 som skulle innebära ett större frirum och dencentralisering förbytts i ökad styrning. Fokus på resultat har ökat pressen, vilket ökat sedan 2006 med Björklunds alla reformer i ett läge där svensk skola stått stilla sedan 1980talet och sjunkit i alla index sedan 1990talets relationsinriktade skola. Mer resultatfokus alltså, men också mer relationsfokus – det som Richard Sennett kallar ”intimitetstyrranni ” sedan 1990tal, före internet och sociala medier (se Etik i professionellt lärarskap och en ”semiofficiell” krönika om läraretik på nätet)!.

Hultqvist ser det dilemma som inleddes 1962 med en gemensam skolgång för alla barn utifrån vår meritokratiska värdegrund – de som klarar sig premieras men alla ska med. Paradoxalt. ”Ju mer skolan betonar ‘en skola för alla’, desto mer tvingas den följa upp och dokumentera, klassificera och nivågruppera” (s. 209). Franske sociologen Francois Dubets böcker Faits d’école och Le déclin de l’institutions visar på liknande tendenser menar hon. Med ökade krav blir utopien att alla ska klara kraven på t ex godkänt i grundskolan mer ouppnåeligt än någonsin, men få lärare och forskare vill tala om pinsamheten att vissa inte kommer nå ända fram (Björklunds förslag om korta yrkeskurser på gymnasiet fick dessa förväntade reaktioner). Den avideologisering och avstånd från utopier och auktoriteter som skett i postmoderna teorier sedan 1970 har satt sina spår men att helt avstår från hopp om att alla elever ska klara sig leder till cynism.

Johannes Åmans ESO rapport är viktig för att rätt förstå lärarna i Sverige i detta sammanhang men vi lämnar den till en annan bloggpost för tillfället.

Två övriga artiklar i detta nummer är intressanta, om än inte i lika hög grad som Hultqvists. ”Förändringar i kommunskillnader i grundskoleresultat mellan 1998 och 2008 ” av JE Gustafsson och K Yang Hansen analyserar vad som skett med vissa kommuners skolresultat där vissa positiva tecken kan skönjas men mer grundforskning måste göras.
”Den entreprenörskapande skolan” av M Dahlstedt och F Herzberg är dock mest en tradig disciplinärretorisk kritik av reformer och förslag om företagsamhet i skolan. Att se kunskapers och undervisningens värde i ekonomiskt hänseende är en styggelse och gammalmodigt enligt författarna. Astra Zenecas flytt från Södertälje lär följas av fler om de får råda. Helena von Schantz har också invändningar, liksom näringslivet så visst kan idéer om att öka företagandet från dess låga nivå i Sverige förbättras på andra sätt än diffusa skolämnen som entreprenöriellt lärande. Men som son till en småföretagare och en bonusson som utnyttjade UF maximalt för att skapa flera företag, se här och här , tror jag att vi inte ska läsa mer om begreppet governmentalité av Michael Foucault, även om jag själv översatte denna uppsats till svenska artikelförfattarena refererar till, utan hellre läsa Hayek och Henrekson.

Economic freedom index event


Johan Norberg commenting on Swedish economy

Monday 20 feb, 2012, at the liberal think tank Timbro in central Stockholm, the latest world report from Heritage foundation on index of economic freedom was presented by economist and report editor Jim Roberts.
Sweden’s position at 21 was discussed in more detail by Stefan Fölster from the Confederation of Swedish Enterprise and Johan Norberg.
Both stressed the need for reforms of labour laws and deregulation to stimulate entrepreneurship, albeit Fölster was more optimistic. He viewed the latest polls and voting in southern Europe (sauf Greece) where more moderate calls for tax cuts and reforms to promote business showed that even Europeans are responsible when needed. But Norberg was more pessimistic and saw little action in promoting better business policies and but government spending from the centre- right cabinet.
A good discussion and fun to see Norberg again in his home environment, a former Timbro fellow, now with Cato and an independent writer.

Sweden and its past – a place for ideological innovation

Recently two texts have caught my attention. The first text is the Fokus´ article about the New Moderates usage of Henrik Berggren and Lars Trädgårdh´s thesis about the ”state individualism” in Sweden.The second text is by Nina Samandaji on the Swedish Model reassessed

Both texts try to wrestle the history of Sweden from its social democratic dominance. They seem to say that Sweden was already on its way to the welfare state, building on liberal values, protestant work ethics and market economy. Nima Sanandaji is a young liberal conservative who started his own think tank Captus, while Henrik Berggren is social democrat, looking backwards. Lars Trädgårdh has been associated with the Christian college Sköndal. What divides them is their usages of the new and ideological innovative Swedish history. Berggren and Trädgårdh seem stuck in their preservation of a exceptionalist story of Sweden, even if they broaden the story to be founded on pre-socialist principles. Sanandaji is looking both to the history, but he sees Swedes moving to USA making a better life for them there than other nations. The exceptionalism is not nationalistic. His hope is to the future of Sweden, building on what has changed since 1995 in business life, slimmer government and social reforms to enhance work rather than benefits. Berggren wrote recently a biography of Olof Palme. He has not left him yet. Others have.

Sweden and the Swedes 1900-2010. Outline of book idea

I am currently planning to write a book on Swedish political history and lives in the welfare system. Here is ToC

Table of contents

”Sweden and the Swedes 1900-2010.
The ambition and failure to care for, control and develop bodies and souls”

Preface

1. Samples of welfare state lives and individuals 2011

Part 1 Hubris. 1900-1986.
Introduction

2. History of the welfare state 1900-1986. Myrdals. Statist individualism 19th century. Child rearing, modernity, control.
2.1. Birth of welfare state 1900, 1906, 1932, 1945, 1957
2.2. Critique. Early social democrats, liberals, conservatives. Lindbom, Moberg.
2.3. Olof Palme 1969. LO, wage earners funds. Law 1974. Repressed culture.
2.4. 1976. Centre-right govnt. Crises. Literary criticism (Fagerberg et al)
2.5. 1982-1986. Palme back. Downfall

Part 2 Modern, rational and correct individuals and policies.
Introduction

3. Education
3.1 Schooling
3.2. Higher education and research

4. Gender, families and sexuality

5. Security, clientelism and morals

6. Immigration and integration

7. Foreign policy.
7.1 Säpo, KGB

8. Business and economy

Part 3 Humility. 1986 – 2010
Introduction

9. Economy and politics 1986- 2010
10. Community and individualism.
11. Social media opposition and new liberalisms.
12. Still corrected, still modern, still life
.
Eplilogue

The last part 3 will be hard to picture but little has happend in the lives of citizens that really has given them more freedom. Security is the overall ambition yet. Trying to combine more freedom with individual responsibility is not seen yet.

Debating school legislation in Delhi

 Aug 10, I was moderating a discussion on teacher accountability through the Right to Education Act in New Dehli, India. I had done this last year many times as associate director of the School Choice Campaign at Centre for Civil Society, New Delhi’s best and oldest liberal think tank.

It was good to see friends again and the discussions were familiar matter to me.  Sorry to note, the well reknowed educationist Vinod Raina could not attend the discussion. He was instrumental in shaping the RTE Act. I had already interviewed him last year for the Student First Magazine, but alas could not see him this  time.

From the minutes taken by the new young SCC team:

”Chaired by Jan Sjunnesson, former Associate Director, School Choice Campaign with Surendra Nath Dubey, President of All India Awardee Teachers Association and Shashank Shukla, Teach for India Fellow, Chairman at Gurukul Education Society and member of the National Advisory Council Working Group as panelists, the discussions explored the means through which the RTE Act addresses the issue of teacher accountability and looked at possible solutions. Jan outlined the major problems in relation with teacher accountability before introducing the panelists. He summarised the principal problems in India such as the absence of teachers and the shortage of educators that the government is facing while trying to implement RTE Act. In addition he mentioned that the RTE Act is vague on the issue of teacher accountability. He commented on the lack of a direct correlation between teacher salaries and student learning outcomes in India.”

Keep up the SCC spirit guys and gals  : )

Den som tar emot bidrag är icke fri- befria dem och oss

Förändra lagen om socialbidrag genom krav på flytt till arbeten, motprestation, inga nya bostäder automatiskt vid barnafödsel och ingen riksnorm för bidragets storlek.

Det ska vara skillnad mellan att ta emot bidrag och att arbeta. Socialtjänstlagen och praxis vid beslut om bidragsutbetalning leder dock till mindre skillnader och dyra system.

Det handlar om drygt 10 miljarder i ekonomiskt bistånd (socialbidrag) till en halv miljon bidragstagare varav 150 000 långvariga biståndsmottagare (bidragstagare). Till detta kommer kostnader vid socialkontoren, utredningar vid andra myndigheter, mer ohälsa osv. och omätbart mänskligt lidande.

Andra ersättningssystem tas inte upp här, men som vi vet av sjukskrivningsdebatten innan valet 2010 finns det starka krafter som snabbt bildar opinion.

Medierna driver gärna extremfall (“Filip”, “Annica”) som tippar hela diskussionen om majoriteten av de sjukskrivna/sk utförsäkrade och ev. arbetsoförmögna. Samma öde om inte värre kommer drabba alliansregeringen om den tar upp några av mina förslag till 2014. Men det kan inte vänta.

Regelverket kring socialbidragen (eufemismerna “ekonomiskt bistånd, “försörjningsstöd” visar hur Socialstyrelsen och kommuner vill styra tankarna) vill stödja arbete, självständigt liv osv men leder ofta till motsatsen, belagt i otaliga utredningar sedan 1980talet. Helena Rivières skrift “Bidragskulturen – filosofien bakom socialbidraget” 1998 står sig tyvärr.

FLYTTA

Punkt ett: Bidragsmottagaren kan besluta var denne ska bo. Till exempel som vi ser i de invandrartäta förorterna (“ebo”- reformens resultat) men också i Norrland, särskilt om barn finns med i beslutet. Högst andel biståndshushåll med barn 2010 var det i Sorsele med 21 procent.

Omtanke om att barns uppväxt ska ske i samma ort i barn-och ungdom leder i de flesta fall till bidrag via socialtjänst eller arbetsmarknadsåtgärder. Men om socialsekreterarna i Norrland tror att alla dessa barn kommer lämna sin vackra hemby vid myndighetsålder tror de fel.

Ett till synes dystert antal har vant sig och sett hur man kan leva ganska gott ändå. Generationer hamnar i bidragskulturen. Inte dystert alltid.

Det kan inte och ska inte vara möjligt att individer ska bo var de vill och ta mot bidrag utifrån detta villkor. Men lagen ger inget tvingande utrymme att flytta, bara uppmaningar.

Enligt en studie av fd jugoslaver som kom till Sverige 1990talet med samma yrkes- och utbildningsbakgrund hade bara 25 % av de som hamnade i Malmö arbete medan de som flyttat till Småland arbetade tom. mer än svenskarna. Ingen flytt, inga pengar.

FIXA BOSTAD

Min andra punkt handlar om egen bostad för unga ensamma mödrar. Bor man hemma och blir gravid finns lite hinder i socialtjänstlagen för att den unga modern tar sitt ansvar och bor kvar i den numera något mer trångbodda bostaden.

Barnets “bästa” (som tolkas av socialsekreteren och modern) blir anledning till att skaffa ny egen bostad, minst 2 ROK som socialkontoret betalar. Fadern finns i bakgrunden eller ej, det vet vi inte och ska heller inte rapportera om via grannarna.

Men sannolikheten är betydligt större att också han tar sitt ansvar och fixar eget hem om modern fortfarande bor hemma och inte kan flytta pga kostnaderna. Men med socialkontorets hjälp lever de hellre själva gratis utan att fadern gjort ett dugg. Skäms.

LOKAL NORM

Den tredje punkten handlar om riksnormen för socialbidrag. Fram till slutet av 1990talet kunde kommuner besluta om kostnadsnivå utifrån lokala priser. Det ansågs orättvist och riksdagen antog riksnorm (2011 ca 3700 kr) . Undantag nedåt får göras om det finns särskilda skäl, men uppåt går bra som i Stockholm stad.

Vi kanske helst vill vara som riksdagen, goda fina medborgare som hjälper de svaga och bevilja alla bidragstagare samma summa varje månad. Men den goda viljan leder fel och bort från respekt och egen försörjning.

Skillnaderna verkar kanske inte stora mellan en riksnorm och en lokal norm, ett par hundra i sydsverige och en tusenlapp i norr kanske, men det finns bidragsmiljarder att spara om dessa bidragsmottagare inser att de kan klara sig utan bidrag och tar arbete/sysselsättning.

Själva skillnaden ska man inte stirra sig blind på utan incitamentet till förändring, flytt, arbete/sysselsättning osv. Lokala beslut bäst.

MOTPRESTATION

Den fjärde punkten handlar om att införa krav på motprestation i form av sysselsättning/kompetensutveckling för bidragsmottagare över 25 år (varför ska dessa undantas?). Landskrona införde detta 2009 men fick kritik av Socialstyrelsen och en självutnämnd ilsk bloggosfär.

Anledningen till kritiken, vilken var korrekt enligt lagen, var att kommunen satte alla över 25 år i organiserad sysselsättning, något som ska prövas individuellt och vara ett undantag enligt kap 4 §4 i socialtjänstlagen.

Folkpartiet driver saken men inte högljutt, utom Helen Odenljung I Göteborg. I skriften “Folkpartiet gör skillnad i regeringen” (2009) talar man om sina krav och hur man agerat 2006-2010 där man inte haft minister/department, men detta krav om motprestation finns inte med trots att det finns med som uttalat folkpartikrav sedan 2000talet.

Regeringens långtidsutredning LU2011 och bilaga 11 i synnerhet kan bli ett steg framåt med ett undantag: totalt fel i rapportens policyrekommendation “Ta bort möjligheten för kommunerna att villkora försörjningsstöd på motprestationer för biståndstagaren enligt 4 kap 4 § i SoL”.

Troligen finns motprestationskrav i praktiken ute i kommunerna men man talar tyst om det och den individuella prövningen görs rutinartat, dvs i strid med lagen. Bättre ändra lagen och tysta mediekritiken formellt. Ingen motprestation, inget bidrag.

BEFRIA

Att leva på bidrag innebär ett beroende av de som betalar bidragen, till sist oss skattebetalare. Beroendet leder till att man inte kan leva som man vill.

Ytterligheter som att bevilja bidrag för elektricitet till personer som lider av folkskygghet och tvingas sitta inne vid datorn eller bidrag till internet och dator/lap top för skolbarn leder fel.

Har ett system byggts upp med rutinutbetalningar blir det svårt att dra in dessa bidrag men det måste blir svaret. Att konservera ett system pga vana leder ingen vart.

Men det blir politiskt tufft igen att driva dessa punkter för löntagarpartierna i regeringen. Bidragstagarpartierna har fått en till medlem, SD, så nu står det fyra mot fyra.

Den nyvalda ordföranden för S-Kvinnor, Lena Sommestad, skrev ogenerat 2010:

“Parollen ‘det ska löna sig att arbeta’ har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna.

Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.

Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull”.

Sommestad kan räkna med att bidragstagarna inte kan sin socialdemokratiska historia heller. Gamle socialministern Gustaf Möller vrider sig i sin grav. Den som tar emot bidrag är icke fri. Befria dem och oss själva samtidigt

Redigerad version pa Newsmill

http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/29/den-som-tar-emot-bidrag-r-icke-fri