Kategoriarkiv: Debatt

Utdrag ur min Sverigebok

Skärgård

Några utdrag ur min kommande svenska översättning av The Swedish story:

Svenska eftergifter under andra världskriget

Att skola välfärdsbarn

Svenskhe(mskhe)ter

Minns ni dessa skandaler på 1970talet?

Ebbe Carlsson affären 1988

Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?

Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen

Mer att reformera

Den nymoderata statsindividualismen

Sverigedemokraterna och kulturvänstern

Ett normalare Sverige

Nationell självbevarelsedrift

Life-Puzzle-960x720

Finns det en god nationalism ? Jo det existerar varje dag även i Sverige, en ovan nationalism som ofta pryder sig med en kultur- och nationsförnekande nationell kultur. Att vara svensk är att vara modern och att vara modern är att vara svensk lyder den svenska framgångssagans motto under 1900-talet. En hyper rationalitet där historia, kultur och tradition liksom nationalism har ersatts med tekniska och sociala framsteg att vara stolt över som svensk. Ibland blir denna modernitet märklig när svenskar berömmer sig för sin upplysta hållning mot andra länder som om modernitet skulle vara något särskilt svenskt och den svenska förment ickenationella moderniteten blir nationell.

Hur som helst finns i alla länder en självbevarelsedrift som liksom hos levande varelser vill befästa sin existens och överföra sina gener till nästa generation. Även om Sverige har i synnerhet sedan 1970-talet stått vid självspäkningens påle och idkat självkritik så har svenska politiska beslut och handlingar öppet och självklart stöttat annan nationalism och andra kulturers och folkslags rätt att fortleva. I analogi med denna acceptans och stöd bör Sverige också bevaras som nation. Här ges några exempel på nationell självbevarelsedrift som Sverige kan lära av.

SÖDRA AFRIKA
De vitas makt i Södra Afrika och apartheidpolitiken blev under 1950-talet politiskt enkelt att kritiseraför det lilla landet i norr som aldrig haft egna kolonier . Runt om i världen förfasades aktiva medborgare och deras politiker över den rasåtskillnad som rådde och med tiden skedde en utveckling bort från institutionaliserad rasism och fattigdom, fredligt i Sydafrika, våldsamt i Zimbabwe och andra länder (Botswana var ett positivt undantag som lyckades stå utanför de vitas förtryck).

Den nationalism som ANC stod för innebar att de vita fick fråntas privilegier och att via demokratiska processer, och ett oändligt tålamod av Mandela, bygga upp ett nytt Sydafrika för vita och svarta. De vita farmarna sågs nog ibland som inkräktare man kunde slå ihjäl liksom Mugabe gjort i Zimbabwe men i huvudsak tolereras vita idag även om rasblandning knappast förekommer i samma utsträckning som i USA.

Behandlingen av en fd mäktig minoritet som berikat och utvecklat landet har inga motsvarigheter i Sverige. De valloner som tagit hit teknik inom gruvnäring och export har hyllats liksom de yrkesarbetare som kom efter 1945 till svenskar fabriker från Italien, Grekland, Jugoslavien, Österrike och Turkiet samt från vår största arbetskraftsleverantör, Finland. I runda tal motsvarar den vita sydafrikanska minoriteten (10 %) av den minoritet med utländsk bakgrund i Sverige (20 %). Kan man tänka sig en liknande respektfull behandling av de delikata frågor som ställs i invandrarpolitiken utifrån Sydafrikansk nationalism ? Sydafrika åt de svarta är självklart för alla svenskar, medan Sverige åt svenskar är omöjligt att formulera. Organisationer som BSS på 1980talet kommer genast på tal och sedan diskuteras vilka som är svenskar och om en nationalism kan vara god.

Om vi för ett ögonblick lämnar det mest förenklade ställningskriget så kvarstår fakta att cirka 1,4 miljoner bosatta i Sverige har utländsk bakgrund. I Sydafrika upprättades parallella samhällen genom apartheidsystemet och de rikas förtryck av den svarta majoriteten. Att anpassa de vita till ett svart Sydafrika har naturligtvis varit målet för Mandelas försoningspolitik sedan 1994. Kan något liknande ske idag i Sverige med respekt för att den invandrade minoriteten behöver anpassa sig till den svenska majoriteten ?

Om de svartas nationella stolthet är så självklar kan svenskar då ta efter deras entusiasm för sitt land? Idag är det omöjligt. Det finns ingen svensk Mandela som kan överbrygga de klyftor som en erbarmlig invandringspolitik har byggt sedan 1970-talet. Från de sju partier som enats i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna har ingen realist stigit fram och Åkesson lär inte kunna vinna tillräckligt brett stöd. En realist från de sju riksdagspartierna som erkänner de enorma bristerna i den genomförda invandringspolitiken skulle lätt vinna röster från SD men så lär inte ske. Alltså kvarstår uppdelningen; de sju partier som vägrar inse behovet av nationalism och ett nationalistiskt parti som får stå vid skampålen.

ANTIKOLONIALA BEFRIELSEKRIG
Lika lätt som svenskar tog ställning mot de vita i Afrika hade man att ta ställning för andra koloniserade länder. I Vietnam stred FNL (Féderation National de la Libération) och över andra kontinenter spreds en nationalism till de folk och länder som förtryckts under kolonialmakterna. Ibland föddes märkliga nationer som kolonialmakter ritat efter godtycke och ytterligare nationer bildades. Indien delades utifrån religion när Pakistan bildades 1947 och nu i dagarna kommer en kulturellt definierad delstat bildas, Telengana i sydöstra Indien.

De många nationella känslor som alla befrielsekrig fött fram var tydliga i vänstervågen under 1960-och 70talen. Kulturrevolutionen i Maos Kina var extremt nationalistisk liksom Deng Tsao Pings statskapitalism som ledde framgångarna från 1978. Men om andra länder får slåss än idag för sin nationalism som i Kurdistan, Palestina, Kashmir, Tibet, varför kan inte Sverige erkänna sitt lands självklara rätt till existens, sin självbevarelsedrift ?
Något befrielsekrig ska inte föras i Sverige 2013 och det behövs inte några våldsamma vitmaktgrupper som företräder en separatistisk syn med åtskillnad mellan infödda svenskar och utlandsfödda. Frågan kvarstår dock om svensk lag och svenska värderingar existerar i landets alla hörn.

I Rosengård, Rinkeby, Angered, Husby och alla de drygt 150 ”utanförskapsområden” där 400 000 personer lever i en svensk misär. finns kvarter dit poliser, brevbärare, brandmän och vårdfolk inte kan ta sig in själva. Det finns för svenskar osynliga sharialagar som styr ungas och kvinnors beteenden, svenska språket gäller inte i myndighetskontakter och där de fåtaliga svenskarna trakasseras. Om personer som fått avslag på sina ansökningar eller som smugit sig in i landet illegalt vistas där bland sina landsmän förvärras området väsentligt då dessa illegala utlänningar inte kan försörja sig lagligt. Skolor där segregation upprätthålls och svenska lagar retirerar.

Kan svenskar förmås att tro att hela landet ska domineras av svensk lag ? I andra europeiska länder existerar sharia patruller, kvarter som bommats igen med vägspärrar för att förhindra insyn som till och med ursäktas av ledande politiker, biskopar och officiella representanter. De få som står upp för sitt land är inte sällan invandrare själva, som Ahmed Marcouch i Amsterdam. Samma fenomen finns i Sverige där invandrare hellre viftar med flaggan än svenskarna.

Befrielsekrigens nationalism liknar de svartas erövring av sitt land från de vita kolonialherrarna och är enkla att ta ställning till (med undantag för Palestina och Israel) . Att begära av stridande kurdisk gerilla, peshmergas, att de ska betvivla sin nationalism och ge upp sin kamp för ett fritt Kurdistan är obegripligt men lika obegriplig framstår en svensk stolthet för sitt land i den offentliga debatten. Att få bosatta i utanförskapsområden att på allvar integreras och därmed anpassas till svensk lag, det svenska språket och de värderingar som råder i folkdjupet får inte vara obegripligt att ens diskutera. Om det finns två felriktade integrationsmodeller, parallellsamhällenas balkanisering å ena sidan (Södertäljes syrianer) och en tunn abstrakt mångkulturalism å den andra där svenskar inte respekteras mer än de invandrare som nyss kommit hit, dör viktiga diskussioner om vardag och politik och resurser och nationell självbevarelsedrift.

Idag beter sig menlösa företrädare för den senare mångkulturella hållningen som om en grupp svenskar plötsligt skulle slå sig ned i kurdiska Arbil och självklart begära att alla kurder skulle respektera svenska ungdomars klädvanor, de vuxna svenskarnas spritkonsumtion och dessutom kräva förskola till de minsta. Så beter man sig naturligtvis inte, men i världens mesigaste land kan man ibland få höra att svenskar har inget företräde ens i sitt eget land utan vem som helst kan begära att sin egen livsstil ska respekteras (inget fläsk i skolmatsalen) i samma grad. Det är inte integration utan självutplåning.

DE NATIONELLA MINORITETERNA
Sveriges nationella minoriteter (finska, samiska, judiska, tornedalingar och romer) skyddas av lagstiftning och ges resurser för att upprätthålla sin kulturella särart, sitt språk och levnadsförhållanden (jaktmarker). Det skydd som dessa fem minoriteter åtnjuter är självklart och kan för samer ses som ett stöd för en samisk nation, Sapmi (80 000 samer totalt i Norge, Finland, Sverige, Ryssland).

Stolthet för sin kultur och sin nationella gemenskap avgör dessa nationella minoriteters överlevnad. Om samma resonemang tillämpas på den minoritet etniska svenskar som bor i invandrardominerade utanförskapsområden skulle en svensk nationalism inte bli lika kontroversiell. För de nationella minoriteterna är de etniska svenskarna majoritet ett hot och en tolerans från dessa mäktiga svenskar avgör hur långt de nationella minoriteterna kan ges särskilda rättigheter (t ex har Sverige inte erkänt samer som ursprungsbefolkning enligt ILO).

Kan då svenskars kultur och värderingar, ja även språk, tillmätas mer respekt i de sammanhang där svenskar är i minoritet och måste anpassa sig till antingen parallellsamhällenas makt eller uppgå i en utslätad oönskad mångkulturalism? Kan en god svensk nationalism existera? Frågan kvarstår och detta något spretiga inlägg vill bara peka på några vägar in i en sådan diskussion. Men till sist några fler illvarslande fenomen som hotar en svensk och en västerländsk nationalism.

LÅG NATIVITET OCH ANTI-OCCIDENTALISM
De fallande födelsetalen i västvärlden de senaste decennierna visar tidigare framgångsrika nationer utan framtidstro, även i tidigare barnrika länder som Portugal och Italien. Ett självdestruktiv avskaffande av allt tal om nationalism som bara sägs uppvägas av invandring med dess större familjer och starkare familjetraditioner. Att importera fler människor till landet anförs ofta som en lösning på den låga befolkningsökningen men denna demografiska kalkyl har visat sig ha brister och det är inte helt problemfritt att ta in nya invånare oavsett om de skulle bidra till landets ekonomi, vilket inte är fallet idag. De som kommer hit är ett fåtal av de många behövande och ofta outbildade till belastning för Sverige.

Att västerländska par föder färre barn är den ena mest tydliga orsaken till misstro mot nationalism. Den andra är den kritik om oupphörligen riktats mot västvärlden från dess egna och mest välutbildade vänsterradikala opinionsbildare, forskare och studenter. Västvärlden ses i Edward Saids anda som roten till en hegemoni som förtryckt resten av världen via sina kolonier, sin kultur och sina framsteg. Ja även kvinnors stora deltagande och demokratiska framsteg kan ses som imperialistiska i dessa post-koloniala kritiker. I detta delar de åsikter med de muslimska länder som anser att FN:s mänskliga rättigheter är västerländska påfund och inkompatibelt med sharia.

Till och med när en brittisk soldat avrättades i maj 2013 av två muslimska afrikaner som ropade Allah Akbhar när de stod blodiga kvar i väntan på polis så vändes nyhetsförmedlingen till att handla om hur muslimer kunde förföljas i Storbritannien. Denna ursäktande hållning mot islam kallar Douglas Murray ”islamofili”.

Västerlänningars självkritik motsvaras inte av någon stolthet för vad västerlandet åstadkommit, till exempel avskaffande av slavhandeln som pågick under ett par hundra år jämfört med den muslimska som funnits i tusentals år och existerar fortfarande, sanktionerad i Koranen. Inte heller motsvaras västerlänningarnas självkritik av någon självkritik från öst, muslimsk eller annan religion. Barack Obamas tal i Kairo 2009 var en enda lång ursäkt för vad västerlandet gjort ont. Dock ledde dit inte till någon respekt från motparten, tvärtom. Ju mer väst faller undan, desto starkare kommer öst att hota. Och vid varje hot kommer västerländska representanter försvara inte offren men angriparna. Som vid gruppvåldtäkten i Rissne år 2000 då fem invandrargrabbar ursäktades i vänstermedia för att deras marginaliserade uppväxt hade lett fram till våldtäkten. Nationalkänsla och samhörighet för dessa unga gärningsmän var med det etnifierade och halvkriminella parallellsamhälle de levt i nordvästra Stockholm, inte med Sverige.

EN NATIONELL SJÄLVBEVARELSEDRIFT
Mina exempel och resonemang kan säkert förbättras men huvudfrågan kvarstår: Andra länders och folks nationalism stödjer svenskar utan problem medan sin egen nationalism förtvinar. Kan en svensk nationalism formas utifrån Svenska Institutets undersökningar av Sverigebilden utomlands ?

Troligen men i dessa officiella beskrivningar av Sverige som en modern och progressiv nation finns samtidigt en avsaknad av naturlig nationalism. En nationell självbevarelsedrift som vågar stå upp för det specifikt svenska bör åtminstone kunna diskuteras. De som flyttat hit och omfattar denna svenska nationalism har kanske lättast att stå upp för den medan svenskar lättare idkar självkritik och faller undan för de invandrare som inte vill veta av några svenskar runt sig, lyda svensk lag och respektera svenska traditioner och värderingar. I detta är de Sverigevänliga invandrarna de bästa företrädarna för en nationell svensk självbevarelsedrift. De verkliga Sverigedemokraterna.

Muslimsk fredsagent hyllar stupad jihadist

Kajs Atallah vid Lidingö folkhögskola på internationell konferens för fredsagenter
Kajs Atallah vid Lidingö folkhögskola på internationell konferens för fredsagenter

2013-07-20

Till ledningen för Fryshuset, Lidingö folkhögskola och Tro & Solidaritet,

Jag skriver till er i ett litet men principiellt viktigt ärende. Den 25 juni 2013 publicerade Svenska Dagbladets krönikör Per Gumundsson uppgifter på sin blogg som berör era enheter i varierande grad.

En ung muslimsk man vid namn Kajs Atallah har skrivit på sin Facebook sida en hyllning till en stupad vän men också jihadist i Syrien. Här finns hans ord om vännen på Gudmundssons blogg, kopierat från Atallahs privata FB sida:

”I detta liv var du ett LEJON och nu är du in sha Allah en fågel som flyger runt Allahs tron i paradiset.
En fin människa som visade godhet och omtänksamhet mot sina föräldrar och syskon i synnerhet och sin omgivning i allmänhet.
En ädel bror som var omtyckt av precis ALLA pga. sin etik, moral och karaktär.
Må Allah acceptera dig som shaeed och må Allah besvara din önskan! Amin
Kärleken är obegränsad. Saknaden är stor. Ditt härliga leende och ljuva skratt består! / Din bristfällige storebror”
http://gudmundson.blogspot.se/2013/06/har-hyllar-jihadisterna-den-senaste.html

Texten kan verka oskyldig men orden LEJON och shaeed (som betyder martyr på arabiska) är i sammanhanget inte alls representativt för någon som verkar som fredsagent för Tro & Solidaritet vilket han gjorde bland annat sommaren 2012 vid Lidingö folkhögskola i arrangemang av Tro & Solidaritet, se http://troochpolitik.se/?p=3557. Jag kan ha fel men en fredsagent kan väl knappast hylla jihadistiska frikårer i Syrien som läget ser ut nu ?

Vidare ingår Kajs Atallah i Fryshusets projekt Tillsammans för Sverige, en , ett projekt för interreligiös dialog som ”utgår från de mänskliga rättigheterna och vill visa hur religion kan vara en väg till integration och en växtkraft för unga i arbetet för fred och förståelse”. Hur denna ambition kan sammanföras med hans hyllning till en jihadist kan bli svårt att förklara men det är inte upp till mig.
Jag som skriver detta är en fd biträdande rektor vid Fryshusets Gymnasium 2005- 2007, sedemera verksamhetschef vid Internationellt Kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan och universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Ni får göra vad ni vill av denna lilla upplysning men ta tag i Kajs Atallah när ni ser honom är ett gott råd. Att Svenska Dagbladet sitter på sådana uppgifter kan visa sig förödande i framtiden.

Allt gott i era strävanden efter interreligiös dialog,

Jan Sjunnesson

Presentation av The Swedish story i New Delhi

20130704_170042

I mitten av juli 2013 presenterade jag min Sverigebok The Swedish story vid Centre for Civil Society i New Delhi, Indien. En liberal tankesmedja som jag själv arbetat på tidigare.

De unga åhörarna fick höra om det extrema landet i norr och hur det kan bli mer likt normala länder i World Values Survey diagram.  De ställde kloka frågor om vad detta skulle innebära t ex i välståndsförändringar vilket kan besvaras med att USA, Australien och övriga Skandinavien är minst lika rika el tom rikare men med mer normala värderingar. Här finns min PPT.

Snart kommer den svenska översättningen, prel kallad Bortom Extremsverige. Både den och den engelska upplagan kommer också finnas som eböcker.

Förbannade svenskar skriver, arga invandrare agerar

14007_404871686215960_1332905314_n

Vad som gör vissa etniska svenskar, här kallat vanligt folk, mest förbannade och får dem att skriva vulgära angrepp på invandrare i kommentarsfält och bloggar är det hyckleri de åser angående ursäkter för vissa arga invandrarungdomars agerande.

Orden som gränsar till rashets och definitivt är främlingsfientliga gör inte någon glad eller fyller annan funktion än att få ur sig frustration. Och väl är väl det. För om dessa arga svenskar inte skulle skriva på internet utan ta sig ut i natten och tända eld på okända bilägares egendom eller bränna ned förskolor, finns knappast ord för vad media och etablissemang skulle kunna ta sig till.

Men just dessa handlingar som i varierande antal utförts av just ett fåtal men högljudda och av medier påhejade invandrarungdomar i förorter i Europa och USA de senaste decennierna ursäktas alltför ofta. I England 2011, i Husby i våras  2013 och nu i dagarna efter domen i Florida så går arga unga till angrepp mot egendom och andra oskyldiga.

Kommentarsfälten är fulla av arga utbrott över att dessa handlingar ursäktas, t ex av professor Ove Sernhede (och til blivande lärare),  partiordförande Stefan Löven och naturligtvis av Aftonbladet.  Minsta illa valt ord i dessa kommentarer däremot kan ge upphov till drapor i sagda slaskblad som i en vecka kan hävda att rasism minsann sker i det fördolda på Avpixlat, Exponerat och Fria Tider.  Jag ser som jag noterat tidigare dessa forum som folkfostrare och folkbildare. Fanns inte de skulle de mest arga och vulgära skribenterna dra sig till Nationell, Motpol, Realisten, Nya Tider och vad de kan heta. Där finns nog en del äkta rasister och mörkermän som välkomnar de arga besökarna och inte modererar så noga. En konsekvens blir då emellertid att dessa nya besökare får dels fel kontaktnät, dels bli kallade nazister och rasister oavsett vad de än skriver.  Blotta faktum att skriva där räcker. Blir man sedan kallad rasist för vad man än skriver tror man sig till sist vara det, fast man kanske ville ha en mer restriktiv migrationspolitik, kanske i paritet med EU genomsnittet. Vilket för över till nästa ämne.

SD har länge förespråkat en lägre nivå för invandringen, vilket inte lär ha undgått någon.  Nu har Cecilia Malmström tagit tag i frågan och, se, lagt ett förslag om lägre invandring med sikte på EU genomsnitt (vi tar redan in flest per capita med undantag för Malta, och nr 3 i absoluta tal). Ingen reagerar på att siffrorna hon föreslår är ungefär samma som SD:s utan plötsligt är hon en klok kommissionär (det är hon fö. inte alls, dvs. klok med sin doktorsgrad och IQ men totalt omdömeslös i vad svenska folket förväntas godta utan knussel).

Vidare liknande händelser med samma märkliga medielogik under våren 2013 var mordet på soldaten Rigby i södra London av två svarta muslimer.  De stod kvar och skrek Allah Akbhar när de greps men när jag läste om nyheten på BBC:s hemsida stod detta fundamentala faktum mot slutet i beskrivningen. Det såg annars ut som ett vansinnesdåd utan orsak, liksom när major Nidal Hasan skrek samma Allah Akbhar när han dödade 13 och skadade 29 vid Fort Hood i Texas 2009 men blev rapporterat som en arbetsplatsolycka.

Den brittiske Douglas Murray följde nyhetsrapporteringen om mordet på Rigby och inom några timmar fann han att nyheten hade förändrats till att bevaka så att inga angrepp skedde mot brittiska muslimer eller att någon skrev något på twitter. I sin bok Islamophilia berättar han om denna och andra särbehandlingar muslimer fått i media. Tyvärr gjorde någon det och en tant sade till pressen att muslimer inte var att lita på. Båda åtalades för att använt sin yttrandefrihet efter en fruktansvärt tragisk händelse och givit utlopp för sin frustration.

Den frustration som britter och svenskar visar i ord kan inte jämställas med den frustration som vissa invandrare visar genom att förstöra egendom och slåss med polis och oskyldiga. Naturligtvis kan även arga invandrarungdomar skriva vulgära påhopp på twitter och internet, följ @ingridcarlqvist @rogsahl får ni se, men dessa påhopp anmäls sällan.

Folk ser hur olika måttstockar används för skilda grupper och handlingar; svenskar som skriver illa om invandrare hängs ut, invandrare som förstör egendom (ofta andra invandrares) ursäktas.   Det är ingen konspiration, ingen dold agenda, utan något de som följer näthatsdebatten och annat sett länge.

Jag upprepar: Det är BRA att Avpixlat m fl. finns som tar in nästan alla kommentarer, och det är FEL att Newsmill m fl. inte låter folk skriva av sig.  Det är FEL när Aftonbladet kan driva hetskampanjer mot ”skiten” i kommentarsfälten och det är BRA att Mats Dagerlind får tala till punkt på Publicistklubben.

Yttrandefriheten tål det mesta men det finns tillfällen som den kan behöva inskränkas menade JS Mill.  Det ena är om man framför hot och hetsande yttranden framför en grupp med uppmaning till att begå brott, t ex vid Reclaim the Streets fönsterkrossningar i Göteborg 2000 och i Husbyupploppen (då via sociala media). Det andra tillfället är, givetvis, när yttranden övergå i kriminella handlingar vilket skett över hela Västeuropa och USA sedan decennier, nästan alltid utfört av arga (halvkriminella) invandrarungdomar (i Frankrike 2006 i synnerhet, i London 2011 troligen lika delar arga vita som bruna butiksrövare).

När man så öppet visar att inte samma villkor gäller för olika gruppers ord och handlingar kallas det hyckleri. Om dessa grupper skiljer sig åt etniskt och i hudfärg kallas det rasism.

Home schooling an American boy in Ukraine – a book review

ed

This review on Amazon of the ebook Edward came about as the author, Graham Seibert, contacted me after reviewing my book The Swedish story. My book is quoted in his and now I will try to judge his book. Amazon sure makes people publish and find new online friends. Much appreciated as I have similar international experiences..

His book is by far the most unique writing on education and society I have read. It is deeply personal yet abstract in its reasoning over his choice to leave the US for Ukraine and home school his very young child Edward. He tries to connect every detail of his own life, including two failed marriages and unsupportive adult children, with general knowledge and views about the rise and fall of Western civilisation, morals, politics and bits of science on intelligence testing and races, social development and ethnics groups. Not unlike my book about Swedish culture and history but more personal and far reaching into future demographic and economic changes.

INTRODUCTION

He starts his writing of the book Edward, which alludes to J-J Rousseau’s similar self-educational 18th century treatise Émile, from an impersonal point of view yet bold:

“This is a plan to home school Mr. Seibert’s son, Edward in his mother’s homeland, Ukraine. Character is key: if he is honest and dependable, Edward will be a success. Pride and respect for himself and his ancestors are essential inspirations to be a good husband, father, and provider. Mr. Seibert’s experience as a parent, private school trustee, teacher, and finally educational school student led to the strong conviction that, in educating a second family, he had to take full control of the process. This book describes why and how.”

By this rather megalomaniac stance the reader is caught into the author’s world of learning, views and future plans in Ukraine. Seldom has an author been as self-critical and open as this author and readers will be aware that he does not bow down to anyone.

Readers who do not appreciate his fight for starting a new family – and by God, telling the world about it in a book – will put the book down and are also urged to do so. Rousseau was also considered mad in his pedagogical fervour yet he started a whole new educational tradition, the progressive (of which neither I nor the author Graham Seibert have much care for).

I predict that very few will actually read and appreciate this new 21th century Émile but for those who do, it is a pleasure to follow Seibert’s well-written and well- reasoned ways. Yes, the book is mad to begin with but it is worth investing the price and read carefully. In the end, one may consider it a worthwhile read but still a mad endeavour to tell the world about one’s personal life and total focus on one single poor toddler in Kiev, Edward or Eddie as his writing father calls him.

I cannot refrain from thinking while reading about the fatherly cares and plans for his son, the progeny, of what Edward Seibert will think when he reads the book himself, by year 2030 or so. But that has not and should not keep Seibert Senior from publishing his thoughts.  His grownup children in USA seem to be lost to him anyway and maybe Edward will be proud to become the topic of 230 pages of partly dense academic prose of the philosophical foundations of his character development. Or not.

THE AUTHOR

Here is the family story of the author Graham SeibertEdward, essential knowledge to readers:

The author Graham Seibert grew up in California in early 1940s and had a decent career in information technology, teaching and statistics on the East coast (Maryland and Washington D.C.).  After two marriages and somewhat unsuccessful attempts to raise his children, he is now starting a second family in Ukraine.  His dissatisfaction with raising his first children seems to be their inability to appreciate traditional American values, history and culture (but in that they are like all born after 1950) and their abstinence from granting him grandchildren, not to mention decent careers, stable relationships and marriages.  He states openly that:

“I assign the bulk of the responsibility for my first family’s failure to carry on my values, to do the ‘normal’ thing and give me grandchildren, to dysfunctional cultural trends in the United States”.

Seibert set out , in 2007 to find a new mate by the time he retired at 65 years. After a stint in Costa Rica, he set off to Kiev in Ukraine to study Russian and eager to find someone more like him with traditional/conservative values and less liberal/individual bias. Mrs. Oksana Seibert appeared out of the blue, a Russian speaking Ukraine traditional woman. Seibert does not tell us how they met as that may be another book and Edward was born 2011. The book tells also of his future children, which means this adventurous American septuagenarian will procreate siblings to the much awaited Edward. Yes he is too much but I like his daring ways.

His reasons for favouring Ukraine is its freedom for children (ride on public buses to school, play and walk outside, much like Sweden), high trust in neighbourhood but distrust of government (which has supported self-reliance), homogenous population and economical living standards. His American retirement on Social Security will get him by but he plans to invest in real estate as money may be taxed or taken somehow. He trades and invests online to stretch his budget, an occupation he seems to love and recommend to toddler Eddie too.

LEARNED WRITING

His learning is deep yet he reads widely and draws conclusions which are in the order of libertarian and paleo-conservative lines. His statement  “Our message for Eddie will be that he can and should expect just about nothing from government” is of classical liberal and laissez faire governments of the 1776 constitutional kind, not found anywhere since. Furthermore, 18th century conservative philosopher Edmund Burke will guide the political philosophy of the author’s progeny dear Edward:

“Our job will be do provide Eddie with a Burkian sense of how the world really works, starting with the premise that the only person in the entire world who is entirely dedicated to his welfare will be Eddie himself.”

The author calls himself an ex-patriate which is true but in US’ political terms he would support the two presidential candidates Pauls anyday.  This is no stated but my conclusion as he does not dwell much on contemporary American politics, thankfully. He rather discuss long term changes in Western culture and civilisation, often contrasting Christian, liberal and evolutionary thoughts with one another. Evolution wins most of the time,

A thesis he argues for with some scholarly and journalistic references is that the white Americans and Europeans will become the new Jews, destined to be a successful yet unappreciated minority.  They will be scare in numbers with their higher intelligence and lower birth rates, but essential to drive an even more complicated economy relying on technology, science and information services. People will hate them for their brains like the Jews always have been and unfortunately the whites are the first to blame themselves for their privileges.  He notes that:

“As intelligent people are having fewer and fewer children, and the world is simultaneously putting a premium on intelligence, on people who can create value by automating the repetitive work now done by duller people, Eddie’s talents should be in increasing demand. Jews have been combating envy for eternity; white people have only a couple of generations’ practice. We should have become more adept at defending ourselves by the time Eddie comes of age.”

FALL OF THE WEST

The relentless self-criticism of Western civilisation is one of the main threads in this book, which echoes of Bruce Bawer, William Dalrymple and Charles Murray. Edward is thought to be safer in Ukraine when the financial chaos will start to spread in the next decades the author and father claims and hopes. Left in the US, he would be target of even more criticism from both minority groups (by then in majority) and from the whites themselves in their political correctness and self-annihilation.

Like Gibbon’s classical 18th century study of the rise and fall of Rome and the 20th century study Family and Civilization  in 1939 by Carle Zimmerman,  Siebert  views civilisations come and go but finds a pattern in the decline due to rise of nuclear family both in Athens, Rome and the West. A mis-guided sense of altruism, UN mantra of egalitarianism making all racial differences due to ill-meaning society and neglect of adherence to one’s tribe, culture and nation adds to the current crisis of the West, along with its near economic disasters. He notes that:

“You can count me among today’s doomsayers. As I write this I am predicting a worldwide depression starting fairly soon, one that will affect just about every country in the world. I anticipate a lot of good coming out of it, however. I think it will restore a work ethic and expose the multitudinous faults in the social models that have emerged from academia to dominate all of Western society over the past century. Specifically, it will show that people are indeed different, and that unbounded altruism can doom a society. I expect that it will accelerate the decline in birth rates already visible in almost every nation, which in turn will reduce population and pressure on the world’s resources. It will also put a premium on educated and capable young men – like Eddie.”

The political correctness of American academia, politics and media is surely a reason to keep Edward away from his country (his citizenship is American) but he needs to learn how the important mumbo-jumbo talk. His father relates current PC taboos without pardon:

“Should you happen to have a social death wish, you can easily exercise it on campus by offering the opinion that homosexuals subject themselves to more health risks than heterosexuals, that children do best when they are raised by two natural parents who happen to be married to each other, or by repeating Larry Summers’ gaffe of referring to intelligence research that rather conclusively shows that at the high end of the range of intelligence, men fairly handily outnumbers women. Don’t even get started talking about how low the actual incidence of rape by white men is, compared to minorities, or how many false reports of rape there happen to be. Anybody with a brain in his head knows that rationality has nothing to do with these dogmas. If you are a student, a government employee, or some cog in the wheel of a big corporation you have to spout the party line or the powers that be will make your life miserable. This is the modern limit on individual freedom: even to propose that unlimited freedom in individual behaviour might not necessarily be a good thing is not permissible.”

CHARACTER

Edward’s education will be about character formation rather than only academics. The author and father  notes that his educational role models- Aristotle, Locke and Rousseau-  devote their efforts to morals, virtues, judgement and steady development of one’s civil and familial duties. Central is Aristotle’s ethical doctrine of the Mean and in the background the classical wisdoms of Socrates, Stoics and Montaigne.  Four principles of moral virtue should define the goals of Edward; work hard, learn from experience, pray/meditate and depend on your judgment.

Edward and his future siblings  “need to appreciate restraint and modesty in an immoderate age”, the author writes with reference to sex and indulgence in drinking and drugs etc.

The father recalls these values of modesty being around when he grew up in California by 1940s, went to El Cerrito High School and attended Mrs. Stewart’s private etiquette and ballroom dance academy. Of course he is quaint and old-fashioned in his attitudes but he argues reasonably and grants that his cherished childhood and decent middle-class schooling will never appear as the world has changed. But it was not all bad and there are things to learn from his own father, Edward’s grandfather, who taught young Graham to drive nails with three strokes in mid 20th century California. His father’s hammer is still with him in Ukraine.

SELF-DEFEATING LIBERALISM

Home schooling a child, which is the rationale for writing this book on little Edward, is often thought to raise egotistic and weird anti-social children.  The author strongly declare his and his new family’s and society’s abilities to counter any such developments. The liberalism in USA is what breeds these undesirable traits he states and what is even more unintended; people have become less original in their individual freedoms, strangely enough:

“Liberating man from historical constraints and responsibilities has taken away the incentives that drive people to be creative. Nobody would argue that free time is more abundant today than ever, and there are more people than ever, yet none would argue that humanity is reaching new heights in music, fine art, theatre, literature, inventiveness or much of anything else. The liberal premise that freedom was a prerequisite to creative expression is simply not borne out. The disadvantages, however, of freeing citizens from the obligation to invest in social capital are becoming clearer by the year.”

This observation of a conformist individualism is something I also have found in Swedish value systems (see my book The Swedish story and Gina Gustavsson’s PhD thesis, Treacherous Liberties, 2011, Uppsala University).

His current scholarly references on morals, education and evolution, apart from Charles Murray, are David Gelernter’s America Lite, John Gatto’s An Underground History of American Education and books by Stephen Pinker , Alain de Benoist, Diane Ravitch among others. With these contemporary sparring partners in research and current debate, he sets out to discuss his thoughts on Christianity and liberalism vs. evolution and socio-biology. Being a science – inclined thinker, the author leans towards his teenage hero Charles Darwin but views somehow that practical Christianity rather than Enlightment liberalism is evolution has found does the job better.

But he is very clear about his unfounded support for Christianity which bothers him but in the end is useless to argue about. His wife Oksana is a Russian Orthodox Christian and himself, the retired and late father Graham Seibert, is a reluctant believer, more of an agnostic and existentialist. But he calls himself a practical Christian, in the view of Winston Churchill who cheered the British masses with “Onward, Christian Soldiers” to unite them in faith but most of all in hope.

HOME SCHOOLING

Since the book is about home schooling (which is the lesser part but does not make the book less valuable), the writer tells us some things about how Edward shall go about his studies.

The curriculum  at the Seibert family home in Kiev will contain;

Languages – English, Russian and Ukrainian

Math

Biology

Physics

Chemistry

History

Society

Business

Information tools

There will be focus on one or two subjects at a time, depth rather than skipping through. Meta cognitive skills are desired goals above all as academic content change quickly.

Much attention is given to values and social behaviour, just was set out in the preface with references to Aristotle, Locke and Rousseau. Little Edward as well as all future Seibart children will have learn to behave well before one year. We find small sections on preparations for Edward’s future relationships, flirting, courting, how to find a mate and succeed in marriage, as well as who to make small talk, dinner conversation and if needed, argue and fight.

The home schooler and father Graham Seibert hopes to find fellow homeschoolers in Kiev and globally online which is an important reason for writing his book Edward. That seems not be an easy task locally in Kiev, but online there are many opportunities to meet and share experiences and teaching matters.

The 70 year old father Graham Seibert keeps well after doing daily physical exercises for 40 years, which he wants to his son Edward to continue, as well as to train in some (individual) sport. Outings will be useful to home schooled little Edward, such as paddling down the Dnieper River by Kiev and visiting the family cottage, the traditional Russian/Ukrainian dacha, close by. Biking will be common way of transport and enjoyment including how to fix flat tyres oneself.  Music, grooming, sketching, painting is to be taught along with photography, video, computer graphics, housework (including sewing). Regular text books are to be avoided but father and son will assembling text books themselves when needed. Test will be done as time comes.

The little boy will listen to fairy tales, pre-Disney style and some Biblical tales, such as

The story of creation

Adam and Eve

Cain and Abel

Sodom and Gomorrah /Lot’s wife

Noah and the flood

Noah and Ham

Abraham and Sarah; Abraham’s readiness to sacrifice Isaac

Getting Jacob married, the story of Jacob and Laban deceiving one another

Joseph and the coat of many colours

Pharaoh and the plagues; the Exodus

The Kiev house where all this will be done will have small bedroom for the children with no electronic devices available, certainly not handheld connected machines. No television will be sounding in the living room and no children sneaking into their rooms for undesirable activities (as the author’s earlier children did watching porn and smoking pot).

CAREER

The future career of Edward is vaguely mentioned yet with some directives.  The father hopes for him to excel academically and find a future in science, business, finance or real estate. Ideally he should be his own boss, have integrity and be a master of his wealth, not enslaved by it. Further, he should marry early and abstain from sex.  Entering the workforce by 2030, when a high IQ and sought after traditional middle-class social skills are desired but rare, he should make it as well as his father or better.  They may even cooperate:

“I also plan to teach Eddie about trading and investing. I will be entering my eighties as he enters his teens. One doesn’t have to be a statistician to anticipate that I will lose a little bit of mental acuity in my ninth decade. I will depend on Eddie to help manage my IRA portfolio, when possible giving him some fraction of it to manage by himself. I hope he takes a strong interest; it is the money that will support him in college and his mother in later life.”

Life will not be all fun and play for Edward. Being kind of thrown out of two countries with an fast aging father and not siblings close by (or even desiring to meet the former family members), the father and author “anticipate a kind of existential loneliness for Eddie, as a man out of his times”. He will be like a Jew but without a Jewish tradition and tribe. If the whites of Europe will gather into new nationalist tribes, Edwards may feel connected to them but the father is sceptical, even if these groups would support his agenda of procreating more white (grand) children.  He suggests Edward to remain aloof and simply observe the cultural changes, a wise decision. Edward’s loyalty is primarily to his family and he is expected to carry on the family line, no matter what happens to the world.

We want grandchildren, the father and mother of Edward state. That was the reason Seibert left the US and why he found a new wife and wrote this remarkable book. Sorry his personal longing for grandchildren might not come true within his own lifespan, but being a true Darwinist he seems not to care as long as his genes evolve.  I am impressed by his honesty and his clear-sightedness in so many important areas.

DRAWBACKS

However a few glitches stick out that I noticed.

His criticism of Jewish cosmopolitanism and their support for black grievances against the whites but also admiration of their learning, success and separation of culture does not make sense. He scorns them for promoting universal values yet they have survived by keeping to themselves.

He wants to instil a sense of being superior in Edward which is of course fair for any parent, but stating it in a book makes a teenage and adult Edward Seibert embarrassed and maybe bullied. Tell him rather, but do not write it. His personal future being the topic of a book by his father is enough.

Digressions abound. Most of the time entertaining but for readers with little interest in the history and evolution of our civilisation, they could make up another book, the third in line.

Bitterness is accidentally surfacing, as when the old family and children are mentioned. I find them awkward even if their attitudes and life choices are set into a general picture of the decline of the West. How they relate to their father after this publication I do not want to think about.

These are small drawbacks in a great book. Yes it is by far the maddest thing I have read in a long time but I like his old tyme style. He is certainly a Grumpy Old Man to most people, a proud one at that but he has every reason to be a Happy Elderly Man.

GRATITUDE

Many thanks Graham Seibert for the splendid endeavour accomplished with starting your new family and the book to you written to set yourself a goal in your home schooling.  I am sure that in a century or two Edward will be as well known as Émile.

Nationella nättidningar som folkbildning och demokratisk förnyelse

avpix

Det som skett på internet de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkelsdemokrati.

De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning. Få av de aktiva har tidigare deltagit i samhällsdebatten så nu dras även de in i det offentliga samtalet vilket borde uppskattas mer. Journalisterna har förlorat sin auktoritet.

De som driver Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, Flashback m fl gör hårt ideellt arbete och får ingen uppskattning. Tvärtom motarbetas de ständigt av vad de själva kallar gammelmedia, vilket gör dem till offer kan man tro, men så lätt är det inte. Om Aftonbladet skriver något ogenomtänkt, vilket sker ofta, så kommenterar de snabbt som ögat, varvid Aftonbladet tar denna reaktion till intäkt för nyhet, vilket vad precis vad dessa parasitära frivilliga alternativmedier ville.

Kolumnister i Avpixlat som Mats Dagerlind, Stefan Torsell, Mrutyuanjai Mishra och Hera Lamppu Maduro vågar stå med sina namn vilket gör att anonymiten delvis försvinner. Dock lider alla nättidningar av bristen på ansvarig utgivare i Sverige. Det gör dem extra utsatta för saklig kritk i brist på ansvar, men skyddar dem samtidigt. Skulle de ha ansvariga utgivare skulle dessa kritiska nättidningar dränkas i anmälningar och åtal, av vilka många skulle vara bara för att dränera nättidningarna på de få ideella resurser de har.

Kort sagt, genom massiva anmälningar skulle de antagligen försvinna. För dessa medier gäller andra regler än när traditionella medier sprider hat med sina enorma resurser bakom sig. Aftonbladet Kultur utmärker sig i synnerhet. Men folk är inte dumma, de ser Davids kamp mot Goliat och att vänner, bekanta, släktingar engagerar sig mot makten. Nu som då.

På 1970talet organiserades liknande initiativ av folk och studenter som visserligen bars upp av mer traditionell bildning, men även av utsatta grupper.

Klientrörelserna KRUM, RFHL, RSMH m fl förde fram fångars och narkomaners syn på deras behandling och samhällets godtyckliga makt.

I det politiska livet agiterade KFML/SKP, KPML(r), RMF/KAF/SP, MLK, FK, FAM, APK m fl vänstergrupper med egna bokhandlar, tidningar, studiecirklar.

Jag ledde själv en studiecirkel i Marx’ Kapitalet 1978 och sålde Folket i Bild/Kulturfront i gymnasiet. Sedemera skulle jag skriva i Norrskensflamman, Ny Dag och Arbetaren.

Vid sidan av vänsterns grupper blommande alternativrörelser i form av Folkkampanjen mot atomkraft (som arrangerade demonstrationer mot Barsebäck där jag deltog 3 ggr), studiehäften som MALTE (Miljörörelsens Alternativa Energiplan), med nystart inom Fältbiologerna och forskaraktivister som Björn Gillberg, fria musikorganisationer som Uppsala Musikforum (där jag jobbade), egna skivbolag och distribution m fl.

Ur denna mylla växte sedan ett parti fram, Miljöpartiet. Likheter med framväxten av Sverigedemokraterna finns men det tog 22 från start till riksdagsinträde mot MPs 8 år 1988.

Intellektuella i dessa rörelser lärde sig grafisk formgivning, arbetsledning, redigering, tryck och distribution, balans mellan konstnärliga och akademiska ställningstaganden versus aktivistiska osv.

Personer som Jan Guillou, Robert Aschberg, Göran Rosenberg, Göran Skytte, Jan Scherman m fl kunde efter hårda år vid stencilapparaterna gå vid pass 1980 vidare till mer traditionella redaktioner vid SVT t ex och uppdrag inom offentlig sektor och traditionella folkrörelser och senare även liera sig med kapitalisten Jan Stenbeck, TV4 och TV3.

Själv startade jag en lokal kultur- och reportagetidning i Uppsala 1983 som lärde mig ansvar för utgivning och redaktionsledning samt kontakter med andra likasinnade, som Johan Ehrenbergs aktiebolag Magasinet AB som gjorde layout. Ett tydligt exempel på kommersiell avknoppning av en anti-kapitalistisk tidning ETC, min förebild på den tiden, särskilt estetiskt.

Jag minns hur smarta de var på Magasinet i att ragga uppdrag från andra miljö/genus/radikala/socialistiska, men mer välbetalda organisationer för att driva sitt bolag utan problem. Sedan använde Johan Ehrenberg konkursmetoden alltför ofta med sin tidning för att slippa gäldenärer men det är en annan femma.

Jag ser alltså på de, för många svenskar med politisk korrekta ideal, förskräckliga nättidningarna Avpixlat, Fria Tider, Exponerat m fl som nya uttryck för demokrati och folkbildning.

Liksom SDs väljare och medlemmar till stor del kommer från sofflocket sker alltså just nu en enorm vitalisering av det demokratiska samtalet men utan att det erkänns. Ofta är det lokala händelser som får stort utrymme i dessa nättidningar, men som inte kommenteras i riksmedia.

Men det räcker inte med de arga mediekannibalistiska nättidningarna Avpixlat m fl. Det finns också mer akademiskt och empiriskt inriktade hemsidor som också drivs helt utan bidrag. Affes statistikblogg har många timmar nedlagda på att sammanställa siffror från SCB, BRÅ m fl vilket gör sidan läsvärd vad gäller kriminalitet och invandring, förutom de underhållande satirerna.

Mer akademiskt konservativa och nationalistiska hemsidor drivs av Jan Olof Bengtsson , och en antagligen många fler men jag känner bara till dessa. Jan olof Bengtsson är bekant till mig och med de konservativa tänkarna Claes Ryhn och Tage Lindbom som förebilder. Hans blogg är välmatad och läses säkert inte i den utsträckning den bör.

Vanliga jobbare i invandrartäta förorter och irriterad medelklass som inte godtar propaganda lär sig frivilligt (nåja) om islams historia och olika sekter, utrikespolitik som inte står 1970talets Kommentar och Vietnambullentinen efter, de pluggar statistik och fakta om invandring vilket gör dem svårslagna i diskussioner med etablissemangets företrädare.

Ofta tror dessa att det räcker med att vara snäll och empatisk mot invandrare,men frågar man dem mer om antalet invandrare utan skäl enligt FN konventioner (75%) eller invandringens kostnader (60 miljarder) vet de inte alls några basfakta.

Vanligt folk som följer dessa alternativmedier och utnyttjar sociala medier lär sig mer än journalisterna. De må tiga i fikarummet på jobbet men man och man emellan utbyts tips och analyser av nyheter som vinklats.

En outsinlig källa till förnuft och med mycket bra kontakter inom Migrationsverket är Merit Wagers blogg. Hon visar ofta hur illa journalisterna beter sig i hanteringen av fakta om asylprövning och vad Migrationsverkets anställda rapporterar anonymt, numera också på Migileaks.

Mellan aktivisterna på Avpixlat och teoretiker som Bengtsson och Holm finns nättidningen och veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö av Ingrid Carlqvist och i Köpenhamn av Lars Hedegaard. Där blandas lokala nyheter, riksnyheter och recensioner (mina bidrag finns här 1, 2, 3 och 4).

Min modiga kollega och bekant Ingrid Carlqvist är nog den mest hatade skribenten i Sverige och är samtidigt anklagad för att driva hatbrott mot invandrare och muslimer.

Hon kan inte bo i sin bostad i Malmö längre så visst vet hon mycket om hat, särskilt nyligen i april 2013 då hon attackerades vid en motdemonstration i Malmö av ilskna sk anti-rasister.

I Danmark är tidningen Dispatch International också bespottad men bakom den finns danske Trykkefrihedsselskabet som ger ut utmärkta böcker (jag rekommenderar 1400 års krigen) som ger en viss intellektuell och institutionell ryggrad till den danska utgivningen.

Chefredaktör Lars Hedegaard, historiker och gymnasielärare från början, var tidigare chefredaktör för Danmarks stoltaste kvalitetstidning, Information, en öppen kulturradikal dagstidning med rötter i den danska motståndsrörelsen under andra världskriget.

En vänstertidning som marxisten Hedegaard lett vilket gör honom mer svåråtkomlig för vänsterkritik.

Internets säkerhetsproblem gör att meningsmotståndare till de alternativmedier jag nämnt här attackerar via hackers, serverangrepp och allehanda virus, krypteringar osv. Exponerat och Avpixlat har extra filter för att skydda sig, men det kostar på vid sidan av det ideella arbetet att ge ut en nättidning.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Aktivisterna på dessa hatade förföljda medier lär sig massor om datasäkerhet vilket de med tiden kommer få nytta av när de, liksom vänstern gjorde på 1980talet, går vidare till mer traditionella uppdrag.

Tiden förändras men folkets frivilliga bildningssträvanden och demokratiska organisering tar sig bara nya former. Demokratin kommer underifrån.

Men ser jag då inte de rasistiska kommentarerna, de invandrarhatiska inläggen, hatet mot muslimer osv som finns i dessa medier ? Jo visst gör jag det och det gör mig naturligtvis bekymrad. Men folk är förbannade och skriver rätt ut vad de tycker på nätet.

Visst borde de formulera sig bättre men i relation till vad Jan Myrdal skrivit om Pol Pot, och utdelandet av Leninpriset varje år av Myrdal, Åsa Linderborgs uppmaning till stenkastning liksom hennes kollegor gjort i krönikor, är dessa officiella och underjordiska lika illa. Dock har personer som Myrdal, Linderborg m fl etablissemanget bakom sig.

Jag önskar givetvis att rasister och de som sprider illvilja och ondska inom de nätpublikationer jag nämnt inte hade funnits, men som läget är nu måste vi tyvärr godta eländet. Demokratin är större och nättroll spricker i dagsljus.

1908 sprängdes båten Amalthea med strejkbrytare i Malmö. Anton Nilsson, som jag fö träffat, dömdes till döden men benådades. Arbetarrörelsens första tid var full av våld, rivaliserande våldsamma vänsterstrider (Ådalen 1931), uppror, ondska och brott men den klarade ut att vädra ut de värsta röda lössen även om många återkom under 1970talet (se ovan).

På samma sätt kommer den nationella rörelsen (finner inget bättre ord för denna socialkonservativa och populistiska tradition på nätet och i riksdagen) reda ut de bruna lagren. Folkbildning och demokrati är oslagbara medel för att nå sanning och inflytande.

Som folkhögskolelärare och studiecirkelledare hyser jag tilltro till alla engagerades bildningssträvanden, ja rentav beundran.

* * *

I USA utkom boken 1997 The Redneck Manifesto:How Hillbillies Hicks and White Trash Became America’s Scapegoats av den arga och begåvade fattiglappen Jim Goad. Han kritiserar underifrån den amerikanska vita underklassen, white trash/rednecks/hillbilles, den liberala medel- och överklassens privilegier och mediadominans. Man skrattar och känner igen föraktet för de fattiga vita som spelas ut mot de fattiga svarta, men skrattet fastnar i halsen när man ser att hela samhället i USA och i västvärlden bygger på samma klassförtryck. Han är nog höger eller kanske snarare populist. I vart fall en sann demokrat. Medieelitens förakt för den nationella folkrörelsen i Sverige passar väl in i bokens analys.
Tack Jonathan Friedman för boklånet !

En irakier skäller ut Husbyglinen

bbom

På Facebook har en för mig okänd invandrare Bareq Al Bomola från Irak publicerat detta som jag gärna delar liksom 2013 personer redan gjort på FB:

”Ett meddelande till de otacksamma invandrare!!

Ni Bränner bilar, mopeder, skolor och kasta sten på polisen med massa mera? Ni förstör/tar sönder saker som inte tillhör er? För vad? Varför är ni så j*vla otacksamma!!!!? Varför gör ni såhär mot det landet som sa varmt välkommen till er, till de människorna som tog hand om er, till de som gav er pengar, boende och mest av allt trygghet med massa rättigheter? Är det så ni har lärt er i era hemländer? Vara otacksamma? Förstöra och ge tbx på det här dåliga sättet!!!?

Största frågan är HADE NI GJORT SÅHÄR I ERA HEMLÄNDER? Hade ni förstört skolor som bildar Generationer? Eller kastat sten på poliser och misshandlat brandmän som offrar sina liv genom att försöka skydda människor och göra sitt jobb, hade ni gjort så?

NEJ det hade ni inte gjort!!!!!!! Ni hade inte gjort allt detta för två anledningar!!

Den första är att ni själva hade inte förstört för era länder!!!

Den andra anledningen är att ni hade inte haft en liten chans att göra såhär som ni gjort nu! Vet ni varför? Jo för att ni hade lätt blivit dödade/ner skjutna av polisen där!! Ni hade blivit inlåsta och aldrig fått se solen igen!!! Ni hade blivit misshandla och torterade ihjäl!!

Jag har läst en text som en j*vla outbildad invandrare hade skrivit och då exploderade jag så fort jag läste det, det va massa om att det är Sveriges fel och att dom får skylla sig själva? eller att ”vi” kommer ta över Sverige ?

Jag har nu suttit och läst om och om och om det… EN enda fråga som springer runt i min hjärna!! Och det är ” HUR F*N KAN DET VARA SVERIGES FEL!!!!!!!? Och sen det enda svaret som JAG kunde eller tänkte på som kan vara ”Sveriges fel” och det är att SVERIGE TOG IN ER!!! DET ÄR J*VLIGT FEL ATT SVERIGE ÖPPNADE SIN FAMN FÖR ER OTACKSAMMA J*VLAR OCH SA VART VÄLKOMNA!!!!
Och ett annat fel är att Sverige inte utvisar de som bara förstör för båda Sverige och många invandrare som sköter sig bra här och är tacksamma och lyckliga över det de fått av det fina/underbara landet!!!

Jag är stolt över att jag kommer ifrån IRAK men skäms över de som förstör för mitt andra land!!!

Till sist vill jag säga till DE som klagar på Sverige, istället för bara sitta hemma och klaga så kan ni väl utbilda er så att ni kan komma in i arbetslivet! Så att Sverige kan ha nytta av er! Så att Sverige inte ångrar att dom tog in er!!
Och sen har jag en fråga till alla som säger åhhh jag kan inte få ett jobb bara för att jag heter blabblabblahh!!!? Hur f*n kan ni vilja jobba, när ni INTE kan svenska ORDENTLIGT!!!!!!?????

Jag kan hålla med om att det finns rasister! Men jag har lärt mig att Bra och dåliga människor finns över allt!!! inte bara i Sverige, Men betyder det att man inte ska bevisa vad man kan och hur duktig man är!!!? Istället och göra det värre så kan man tänka positivt och kämpa emot!!! Jag själv har bott ungefär 4 år i Sverige och har gått genom så mycket här men ÄNDÅ så har jag inte gett upp!! Utan bara kämpat och kommer kämpa livet ut!! För vill man, kan man!

Om ni nu inte tycker om läget här så är det bara att DRA dit ni kom ifrån!!!!!!!!
Och hur f*n kan man inte tycka om nåt här!!!? Man får allt man önskat sig nånsin!! Man kan uppleva sina drömmar utan en massa skit!!

Jag är så J*VLA TRÖTT PÅ ER SOM KLAGAR PÅ SVERIGE!!!! kOLLA PÅ ER SJÄLVA FÖRST, INNAN NI DÖMAR ANDRA!!!!!”

Lärarstudenter lär sig att ursäkta ungdomsupploppen

lalander

Lärarprogrammet vid Stockholms universitet har länge spridit ursäkter om upplopp i kurslitteratur. I en obligatorisk delkurs finns en kursbok som tydligt tar parti för våldsverkare som de just nu i Husby. Åtskilliga tusentals lärarstudenter i Stockholm och vid andra lärosäten har läst boken och diskuterat den vid seminarier utan att någon reagerat.

I boken Ungdomsgrupper i teori och praktik (3.e upplagen 2012) tar professorerna Philip Lalander och Thomas Johansson upp våldsamma ungdomsgäng i förorter i Europa och Sverige. De beskriver ungdomar som kastar sten mot ambulanser, polis och brandkår:

”Vi vill se dessa typer av ’utbrott’ som en slags rörelse i den desperation som skapas av att leva i en marginaliserad position i ett senkapitalistiskt och individualiserat samhälle, alltså en form av det senmoderna samhällets konsekvenser”
(s. 135).

Detta kan naturligtvis skrivas och diskuteras men vad som saknas är en rad om att dessa sk ”utbrott” är kriminella handlingar utförda av ansvariga individer. Utan det tillägget bibringas lärarstudenter uppfattningen att brott inte ska beivras utan förstås och förklaras. Ingenstans i boken framgår att individer har ansvar för sina handlingar.

ove s

Ove Sernhede, professor i ungdomskultur vid Göteborgs universitet

Lalander och Johansson hänvisar efter detta stycke till ungdomskulturprofessor Ove Sernhede vid Göteborgs universitet som länge försvarat ungdomars kriminella beteende och alltid skyllt på samhället. Här finns hans forskning presenterade 1, 2 och i ett inslag om hiphop som protest Sveriges Radio 2012.

Att en professor kan fritt forska om ungdomliga kulturuttryck är alldeles i sin ordning. Men att hans teser ska stå okommenterade i böcker inom i lärarprogrammen i Sverige är inte försvarbart.

Den fega vaga censuren

debattkombo_992

De senaste dagarna har återigen en debatt om debatten försiggått i SVTs Agenda, Publicistklubben, AB och i DN. Argumenten från vänsterpartisten Ali Esbati, redaktörerna Anders Lindberg och Åsa Linderborg för att begränsa debatten till att välja ut vissa debattörer har också handlat om att vägra vissa debatter pga dess inramning, förutsättningar osv. Ett medievänsterns och den offentliga maktens problemformuleringsprivilegium som redan 1980 står sig trots författaren Lars Gustafssons tydliga skrift.

Denna meta-debatt uppstod återigen när en partiledardebatt från 2010 inleddes med frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige ?” Agenda inslaget ovan (från 14/4/2013) visade det igen. Sju partiledare sade inget bestämt men såg inga problem med invandringen, medan SD valde att konkretisera frågan. SD ansågs ha vunnit debatten eftersom själva frågeställningen hade SDs kritik av invandringspolitiken som utgångspunkt. Ali Esbati skrev då en essä där han menade att det rätta för de sju mumlande partiledarna hade varit att tiga.

Våga vägra ta debatten! – var Esbatis slagord som nu spritts till alla som inte vill ta i kontroversiella frågor. Esbati själv nämner i Agenda och i PK-debatten frågor om judarnas världsherravälde, negrers intelligens osv som exempel på debatter som försvunnit därför att vi nu vet bättre. Esbati ville istället fråga Hur mycket rasism tål Sverige ? En fråga som kan ställas, givetvis. Den kan ta sin utgångspunkt i den Timbro rapport 2012 om svenska arbetsgivares beredvillighet att anställa icke-svenskar (Sverige nr 1) och vår ökande öppenhet som visats av SOM- Institutet vid Göteborgs universitet. Eller bara debatteras, men inte med utgångspunkt att det finns rasism i Sverige, eftersom i så fall gör Ali Esbati samma tabbe som Agenda gjorde med sin utmanade fråga, genom att förutsätta att det finns stora problem och förekomst av rasism. I värsta fall vågar ingen säga någonting.

Dock finns det invandrare i Sverige medan frågan om omfattningen av rasism, och i synnerhet strukturell rasism, är en fråga som ska diskuteras men även utifrån sina utgångspunkter på samma sätt som frågan om invandringen. 2004 var denna fråga högst kontroversiell eftersom en av Mona Sahlin tillsatt utredare, sociologen Massoud Kamali, förutsatte att strukturell rasism råder i Sverige, medan andra forskare menade att det var detta faktum som utredningen skulle undersöka. Sahlin klev in, avsatte Kamalis kritiker och beställde en utredning som blev klar 2006 men som ingen vill ta i idag.

Märkligt nog verkar många debattörer idag 2013 ha glömt debaclet kring Kamali som ruskade om hela den akademiska världens forskningsfrihet och fick över 70 professorer 2004 att skriva under ett upprop mot Sahlins ingrepp i en utredning där utredare med svensk bakgrund utrensades pga deras oförmåga att förstå att strukturell rasism existerar i Sverige. Allt enligt Massoud Kamali och hans gelikar.

Detta säger dock ingenting om varför vi inte får ställa frågan om vad invandringen kostar Sverige, i betydelsen Hur mycket invandring tål Sverige ? Samma fråga ställdes nyligen av David Cameron efter påtryckningar av UKIP, vilket naturligtvis Esbati m fl håller fram som varnande exempel, även om de oftast inte hunnit längre än till Danmark och Norge för ett decennium sedan. Holland är annars ett bra exempel där invandringspolitiken lagts om efter en jobbig men öppen diskussion om invandringens konsekvenser. Invandringskritikern Geert Wilders kan dock, liksom Åsa Linderborg, inte leva utan livvakter. Övriga invandringskritiska danskar med livvakter är Lars Hedegaard, Flemming Rose, Kurt Westergaard, Naser Khader och internationellt finns många fler.

Vi svenskar måste, som Stina Dabrowski i Agenda och Janne Josefsson påpekade i PK-debatten, klara av att även diskutera frågan Hur mycket invandring tål Sverige ? Detta har sagts i decennier men fortfarande 2013 med ett invandringskritiskt riksdagsparti och öppna sociala medier utanför de traditionella redaktionella gatekeepers vill redaktörer som Anders Lindberg och Åsa Linderborg och politiker som Ali Esbati avföra denna fråga, liksom ifrågasättande av den statliga radikalfeminismens version vägen till av mäns och kvinnors lika rättigheter. Det kommer inte att gå att övertyga Esbati m fl om att deras strategi är fel, eftersom de anser, på fullt allvar, att om media tillåter invandringskritiska åsikter och debatter där utgångspunkten är annan än vad media vill ha, så kommer SD att växa. Beviset finns som sagt söderut.

Jag tror de har rätt men SD och andra kritiker av invandring och feminism innanför och utanför de övriga partierna kommer att växa oavsett vilka debatter Esbati m fl vägrar ta. Privilegiet att styra svenskarnas åsikter har gått dem ur händerna och nu slåss de med de sista medlen, de moraliska, misstänksamma, själsliga, mellanmänskliga. Även om teknik och sammanhang finns där vi kan uttrycka skepsis i de frågor vi tvivlar ska de få oss att censurera oss själva, att se ned på oss och fråga oss om vi verkligen inte är rasister som känner och tycker sådär. Fula grepp men de fungerar. Kyrkan har i sekler uppövat bikten, bekännelsen, självhatet och att misstro vad vi ser och hör. Renässansen och reformationen räddade oss till viss del men vi faller lätt ned i konformt tankeförtryck och slavmentalitet. Cynikern Diogenes och Nietzsches skratt kan väcka oss igen om vi vågar lita på våra sinnen.

Linderborgs, Lindbergs och Esbatis makt är fortfarande stor och de styr med en oklarhet som inte står kontrollsamhällets mekanismer efter. Medborgaren ska veta att han/hon alltid kan påräkna skäll för fel attityd, men det finns ingen lista på vad som är otillåtet. Lindberg m fl bara antyder vad som inte får sägas högt. Han skriver:

”Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar”.

Om dessa kloka redaktörer och statssekretare (omedvetet?) hyser förakt (sparkar nedåt) och är fördomsfulla, vad är då inte vi stackare som lyssnar och skäms för att hysa tvivel om sakernas tillstånd? Vi får inte veta exakt men ges lite vägledning av Aftonbladet. Resten ska man räkna ut själv. LO m fl har i och för sig startat åsiktsregistering och kampanjer för att visa tydligare men annars är censuren feg och vag. Vi är alltid skyldiga och kan alltid brännmärkas offentligt. För vad vet vi inte eftersom anklagelserna växlar. Bättre med vaga skuldbelägganden som kan användas godtyckligt. Dock ges ibland listor.

Idag 16/4/2013 berättar DNs Erik Helmerson hur vissa internetbokhandlar fått påpekanden om litteratur som kan uppmana till brott och bett om en lista:
” Konfronterad med dessa graverande uppgifter gjorde Henrik Palmquist, e-boksansvarig på Bokia, en kungspudel deluxe:
-Finns det något som uppmuntrar till brott eller som är olagligt så skulle det ju vara en fördel om vi tog bort det så fort som möjligt. Om det är böcker som uppmanar till rent kriminella handlingar så är det ju inget man kan stå bakom. Så vi ska titta på det. Jag hoppas att vi ska få en lista av dig sedan också, så vi kan kika på det där”, svarade han.”

Ja, vi alla kan väl få en lista från Esbati, Lindberg och Linderborg så vi också vet vad vi ska undvika.

Om vi återgår till ordväxlingen mellan Ali Esbati och Stina Dabrowski, både i Agenda och på PK, så uppmanar hon honom att ge exempel på debatter som man inte kan föra idag. Han tar upp en något märklig fråga, somaliers intelligens, som Åsa Linderborg sekunderar. Visst, det låter rasistiskt och har så framställts antar jag på bloggar och webbar av rasistiska individer och grupper. Men om vi, som Janne Josefsson föreslog i Agenda, även diskuterar detta kan vi kanske åtminstone teoretiskt klara oss förbi den rasistiska fällan, även om den finns där.

Somalier har mycket kort skolgång. 60% av de som kommer hit beräknas ha max gymnasieskola, troligen mindre. Samma förhållande hade vi i Sverige vid förra sekelskiftet. Arbetarrörelsen och liberaler kämpade för en bättre och längre skolgång, medan högern ansåg begåvning vara medfött. Under 1900talet infördes realskola, fortsättningsskola, enhetsskola och till sist grundskola och näst intill obligatoriskt gymnasium. Intelligenstest på värnpliktiga visade en stadig förbättring jämsides skolgången.

Om vi går tillbaka till de somalier som kommer hit och sätter ett test i händerna på dem kommer de visa sig ligga väsentligt under jämnårig skolelev här. Men med skolgång kommer resultaten höjas liksom de gjort för oss och resten av världens skolelever som testats. En annan fråga är vilken intelligens man mäter. Skulle en jämnårig svensk skolelev fara till Somalia och göra ett test på flora och fauna, språk och kultur där, skulle denne givetvis ligga i den somaliska bottenklassen.

En relevant fråga om intelligenstest berör vad som mäts och hur samhällsbundet det är. Den diskussionen skulle starta om vi diskuterade detta öppet och tog in aspekter från sociala och kulturella aspekter på intelligens, vilket gjorts i väst oupphörligen sedan 1960talet och som brukar tas upp när Högskoleprovet görs varje vår. Hela idén om att ett socio-kulturellt perspektiv på lärande i själva verket gynnar debatten om folkslag och intelligens verkar inte ha slagit Esbati m fl som ryggar tillbaka inför alla slags resonemang av ovanstående slag. I Ukraina på 1930talet utvecklade de marxistiska psykologerna Alex Luria och Lev Vygotskij undersökningar som just visade hur kulturbunden intelligens kan vara och vad skolgång inklusive skilda intellektuella redskap och sammanhang, kan betyda.

Inget av detta minskar människovärdet hos somalier eller svenskar eller somalie-svenskar eller andra människor. Men detta värde är något annat än intelligens mätt i ett test upprättat inom en västerländsk kontext, likväl åtskilt från den intelligens kommen ur en herdes förhör om betesmarker och djur i Somalia. Om vi tror att alla människor oavsett ålder och ursprung är lika intelligenta, förstått som mätt i IQ test efter nio eller tolv skolår har vi fel. Däremot kan alla, efter förmåga och läggning, utvecklas vilket inte innebär någon slags rasism, tvärtom.

Om vi ansåg en nyanländ somalier lika intelligent som alla arbetande välutbildade innevånare i västvärlden, i den mening som mäts i test och som visas i kompetens i ett professionellt yrke i västvärlden t ex som kulturredaktör på Aftonbladet, kan ju denna person ta Åsa Linderborgs och Anders Lindbergs jobb direkt efter ankomst till Arlanda. Med deras eget resonemang skulle deras troliga bestämda men oändligt ursäktande avvisande kunna tolkas som rasism. Somaliern är lika intelligent som de och varför ska han/han inte kunna utföra deras arbetsuppgifter, trots ingen skolgång men oklanderligt handhavande av hjordar och familjer i Somalia?

Situationen att inte klart diskutera detta blir absurd och detta inser inte bara Dabrowski och Josefsson utan alla de som lyssnar, läser, skriver och skakar på huvudet när censurivrarna går vilse.

Tyvärr stannar inte deras avsaknad av förståelse av skillnader här. Ofta finner man att anti-rasister även vill hävda att alla folkgrupper är lika rent biologiskt. Dvs att vi alla är människor i någon slags abstrakt betydelse som ska leda till rättvisa och respekt, vilket naturligtvis är sant. Men att det finns kroppsliga skillnader förtigs med detta. Att nordeuropéer kan smälta mjölkprotein bättre än andra är välkänt och inte så farligt att diskutera, men skillnaden finns där. Värre är dosering av läkemedel.

Efter medborgarrättskampen i USA skedde vid sjukhus och läkarmottagningar under 1970talet en utjämning av medicinering till vita som svarta eftersom alla skulle behandlas lika. Efter en generation med stigande problem och protester från svarta läkare och familjer kunde doseringarna återställas till de skilda värden som rått innan den viktiga politiska kampen för rättvisa. Filosofen Dan Egonssons Om det politiskt korrekta tar upp detta.

Kvinnors rätt till särskild behandling av t ex hjärtsjukdomar vars diagnos och bot utvecklats med män som undersökningspopulation är möjlig och önskvärd att debattera, inte minst av klarsynta feminister. Men att vissa folkslag skulle behöva andra insatser verkar fortfarande kontroversiellt, som när folk med mörk hud bör vistas mer i solen än de med ljus hud. Tyvärr har deras uppväxt i varma länder format dem att undvika solen, vilket är adekvat i Somalia men inte i Sverige. De som bör vara ute mest på skolgården är minst uppfostrade i friluftsliv och utevistelse i sol.

* * *

Den enkla uppdelningen i fördomsfulla svenskar och utsatta invandrare är sedan länge förbi. Vi vet att rasism och främlingsfientlighet frodas bland infödda såväl som bland skilda invandrargrupper. Att ständigt torgföra en förenklad förståelse av rasism som Gellert Tamas och Malin Ullgren gör idag (17/4/2013) i DN är exakt de uttryck för förlorade problemformuleringsprivilgerier och makt jag skrivit om ovan. De kan inte annat.

Avslutningsvis vill jag citera journalisten och författaren Lena Anderssons ord från PK-debatten. ”Debattera inte debatten, debattera!”

Degenerationer fram till 90-talisterna

tillsammans

Ibland tror jag vissa åsikter och beteende kan generaliseras. Då förfaller jag till följande hypotes:

40talister
Födda på 40talet enligt den term som Ludvig Rasmusson, född 1936, lanserade i sin bok 40talisterna

De gjorde uppror mot sin föräldrageneration som slitit ihop ett strävsamt folkhem under kriget när dessa baby boomers (amerikansk term för 40talister, och en satirisk bok av 40talisten Ken wilber) föddes. John Lennon 1940, Bob Dylan och Torkel Rassmusson 1941, Paul McCartney 1942, Mick Jagger 1943, Joni Mitchell 1945, David Bowie 1947, Ulf Lundell 1949 osv.
Dessa tidiga anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser behöver knappast presenteras men åren 1967 Summer of Love, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1970 skotten vid Kent State university och festen på Gärdet i Stockholm, 1971 almstriden och folkfesten i Uppsala i Slottsbacken. Ulf Lundell hyser hatkärlek till dem och kallar redan 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna för ”vasastaniter” i romanen Sömnen (fö den enda läsvärda förutom Jack, en 40talistskildring av första klass).

50talister
Lapar i sig amerikansk och brittisk popkultur men mindre politiska än party goers. Mer estetik och protopunk än protest och plakat. 1957 föddes Nina Lekander, Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg. På Uppsalas första hippie- och studentvänsterfest, folkfesten i Slottsbacken 1971, fick jag första gången närkontakt med framför allt 40talister som spelade usel men kul progg (Gudibrallan), spattig men intressant fusion (Samla Mannas Manna) och åt bönor med linser, bläddrade i Kommentar, Vietnambullentinen, Proletären, Rödluvan, Gnistan mm vänsterpress. Vi 50talister är i allt småsyskon till 40talister och såg upp till dem som de första upprorsmakarna, även om vi var ironiska. 1978 gick jag med en enkät till Uppsalas samtlga 7 vänsterbokhandlar (VPK, APK, KAF, FK, SKP, KFML(r), Bokgillet) för att fråga om onani var en borgerlig företeelse. 2 svarade ja, minns att trotskisterna var mest övertygade.

60talister
Dessa unga var ofta punkare, esteter, syntare, svartklädda men såg klarare 40talisterna dominans och kallade dem Jätteproppen Orvar. De inledde tyvärr den slackerattityd som skulle fullföljas av 70talisterna.

70talister
Den slackergeneration som nu dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40talistföräldrar som inte kunne få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. 40talisterna dominerade i barnkulturdebatten med böcker som Gunilla Ambjörnsson Skräplitteratur åt barnen 1968, Göran Palm Indoktrineringen i Sverige 1968, Bibliotekstjänst Ska vi ge barnen skräplitteratur? 1975, Utbildningsdepartementet Barnen och kulturen 1978, Maria Bergom-Larsson Vad gör vi med barnen, kamrater ? 1979 och styrde SVT/SRs statsmonopolutsändningar som de svenska barnprogrammen under 1970talet, Ville Valle och Viktor, Kapten Zoom , tjeckisk dockfilm, den sovjetryska Drutten och Gena (Krokodilen), de antikommersiella julfilmerna Broster, broster ! och Karl-Bertil Jonssons julafton. Deras barn, 70talisterna, fick höra om vänsterns alternativ till konkurrens, kapitalism, könsroller, hierarkier och miljöförstöring men också vara frågande, tveksam, liten och svag. Vänsterns kollektivism och den amerikanska flumpsykologins terapisyn (Carl Rogers).

Medieforskaren Ingegerd Rydin beskriver tidens anda i ett långt citat från hennes analys av barnkultur:

”Utifrån barnredaktionernas måldokument och den diskussion som fördes rent allmänt om barnkultur, kan man urskilja ett antal frågor som stod i fokus under 70-talet. Det fanns en tilltro att man med medierna skulle kunna överbrygga klassklyftor och informationsklyftor och barnredaktionerna tog som sin uppgift att särskilt rikta sig till barn som kom från sociala miljöer, där barnen kunde tänkas behöva extra stimulans. Dessa barn skulle synliggöras ochkänna igen sig i programmen. En annan uppgift var att synliggöra och ge röst åt så kallade svaga grupper som handikappade barn eller invandrarbarn. Det gällde också att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro.

Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Eftersom den kommersiella kulturen hade stark dragningskraft på barn och ungdom förekom också smak- och kvalitetsdiskussioner om vad som var bra och dålig kultur. Det talades om ”alternativ”, d v s hur man ska kunna utveckla program som erbjuder goda alternativ till den kommersiella kulturen.

Det gällde att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Det gällde från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m. Genom att utföra en stor undersökning på daghem och skolor runt om i landet fick man en lång lista av frågor som barn undrade över.”

Under 1970talet berättade dessa 40talister i radioprogram som Radio Ellen, Familjespegeln, Kanalen mm vad frigörande dialogpedagogik och stormöten kan tillföra kärnfamiljerna och kvinnofrigöreelse mm. Till och med när ABBA vann schlagerfestivalen 1974 surade de statliga tv producenterna födda 1940talet, och ville först inte betala en egen festival 1975 och ställde sedan in svenskt deltagande 1976 pga hot från vänstergrupper.

Barnen lyssnade på Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsippper, proggiga barnböcker och resultatet av denna massiva barnindoktrinering hörs varje dag i etermedier och syns i dagspress. Ett konsensus och korrekhet som till och med får 40talister att häpna över vilka åsiktsmonster de fostrat. Vi 50 och 60talister tiger och håller oftast med. Velpottor. 70talisterna uppgraderar allt som deras päron gjort, dvs lägger till queer analyser till kvinnorörelsen (den 3:e och 4:e generationens feminism, eller kanske könskodade kroppar är mer korrekt), intersektionalitet/Andrafiering till biståndskamp och antirasism (men de inser inte hur självuppfyllande dessa kategorier är). Ibland blir deras problem politiska tror de och då vill de att hela världen ska förstå just dem. Anna Odell, född 1973 och Maria Sveland, född 1974.

80talister
Slackerstilen fortsätter för dessa barn till 50talister. Några avvikande drag är att en del av dem börjar flytta utomland, starta företag men i allt fortsätter de 70talisternas konforma inställning till genus, global uppvärmning, skitnödig korrekthet och åsiktsmonopol trots att de inser att 40-och 50talisternas tal om kapitalism och kvinnoförtryck kanske är förenklat. Tyvärr kan de i så fall vilja krångla till dessa ekonomiska och biologiska fakta med irrationella post teorier om snart sagt allt. Något bättre ibland än 70talisterna, vilka inte kan få nog med stryk, men i allt hopplösa. Dessa två generationer tävlar i konsten att strula till ett liv. Dessa generationers narcissism motsvaras av deras trygghetsnarkomani (som deras 50- och 60talistföräldrar bidrag till).

90talister
Mitt hopp står till dem. De studenter jag mött inom lärarutbildning och i skolor som varit ganska vettiga är födda 1990 eller senare. En far till en tonåring idag kan komma överens och skoja om bisarra hycklade rasteorier som Ramz Paul gör med sin son här.

Allt detta är förstås nys och pladder i min hypotesgenerator, född 1958. Jag köpte Kåldolmar & Kalsipper 1979 för att kunna rätt fostra mina barn födda 1982, 1984 och 1988. Det gick sådär som tur var.

Konflikten DN (inte) ser

I DN idag går ledaren igenom de två blocken, Alliansen och de rödgröna partierna. Siffror redovisas, 42 – 47. SDs siffra (9,2%) nämns inte.
Sedan diskuteras avsaknaden av konfliktytor mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Trist konstaterar ledaren svensk partipolitisk debatt. SD nämns inte.

Till sist skriver man ”I brist på dramatiskt innehåll ger i varje fall mediernas opinionsmätningar lite spänning i den politiska tillvaron.” Inte riktigt fullt tänkt hela vägen. Den stora konflikt som finns mellan de 7 övriga partierna och SD är den konflikt väljarna ser men medier förtiger.
Det som skapar växande missnöjespartier är när etablissemangets skilda trupper håller samman. SAF-LO, SAP-Bondeförbundet/Folkpartiet, och nuvarande stiltje inom KD-M-FP-C-S-V-MP, och uppstickaren SD som tigs ihjäl men fördubblat sin medlemskår 2012 och har rekordsiffror.

Att skriva en ledare om avsaknaden av alternativ och konflikter i svensk politik 2013 och inte notera den stora konflikten runt SD är svagtänkt. Tyvärr.

Maria Svelands nya bok, DNs slappa profeminism och okritisk textreklam

guxafmywlqwejmk2ehop

Idag publicerar DN sitt andra hyllningsrep och förhandspuff på Maria Svelands bok Hatet.

Tidigare i veckan intervjuades hon och i DN Söndag nu är det dags igen. Hon säger:

”–Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett attdet har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet.”

Linus Fremin, DN journalisten idag i söndagsbilagan, ställer ingen följdfråga hur det kan komma sig att två män kan skapa ett så stort motstånd: Per Ström (som nu givit upp efter ha blivit, ja förföljd och kränkt kallas det nog i hans fall) och Pelle Billing.

Ingenstans i någon av dessa texter om Maria Svelands bok diskuteras de sakfrågor Ström, Billing m fl fört fram. Jag har själv läsa dem båda och träffat Per Ström. I deras texter finns gott om saklig kritik av svensk jämställdhet, forskning och ideologi.

Som 2 yngre upplagar av Bosse Rothstein ungefär och lika arga. Gemensamt för dessa manliga skribenter är att de mött en mur av hat, etablissemang, nedrigheter i mängder från ett matriarkat som kännt sig hotat. Att dessa tre individer skulle utgöra ett stort och utbrett motstånd mot feminism vore en lycka men än så länge har en givit upp, en stängt sin blogg och en skrivit en raljant men också genusvetenskapligt underbyggd anhållan om förtidspension pga fel kön.

DNs pro feministiska hållning förnekar sig inte men jag vill som prenumerant någon gång se en saklig diskussion i denna fråga snarare än att matas med försäljningspuffar och textreklam inför ett boksläpp

Utvisning av illegala utlänningar

Polisens projekt Reva som vill öka takten i uppspårning av illegala utlänningar i landet har väckt ont blod bland politiker och i pressen. Sverigedemokraterna i Stockholms stad är vad jag vet nu i slutet av februari 2013 de enda politiker som försvarar polisen och Mats Skogekär vid Sydsvenska Dagbladet den ende sansade ledarskribenten. Annars är enigheten stor från höger till vänster om att polisen är för hård, lagen ska inte följas och urval pga ett sk ”osvenskt” utseende är rasism. Vi lär se en ny lika ointressant debatt i stil med 2012 års Tintin och Lilla Hjärtat. Kanske vinden vänder och polisen kan arbeta i fred men mer troligt är att de får retirera efter skäll från press och politiker. Migrationsminister Tobias Billström lär inte få en chans till att försvara den svenska lagstiftningen och riksdagsbeslut, vare sig angående detta eller om invandringsvolymer och anhörigförsörjning.

DN hävdar i sin ledare idag att polisen bör ändra fokus från att jaga avvisade illegala utlänningar (dvs inte invandrare, asysökande, flyktingar) till att bekämpa brott. Gott så. Dock medger ledarskribenten att vi har mellan 10 000 och 50 000 personer som vistas i landet illegalt, antingen som resultat av avvisade asyl- eller flyktingskäl eller som tagit sig in i laget illegalt. Låt säga att de är 25 000. Vad lever de av ? Om inte alla kan bo hos och leva gratis på hjälpsamma vänner, släktingar och godhjärtade medmänniskor av alla de slag återstår de sedvanliga trista försörjningsmetoderna; kriminalitet, tiggeri, prostitution, svartarbete.

Hur många av illegala utlänningar som finns i vardera kategori vet ingen, men klart är att vi skulle få färre brott om andelen kunde sjunka i den första kategorien, de kriminella. Därför leder DNs resonemang fel när man hävdar att brott visserligen ska beivras och om man då upptäcker illegala utlänningar så ska de ut. DN skriver:
”Om polisen fokuserar på att klara upp brott kommer man i det arbetet även att kunna identifiera personer som är i landet utan tillstånd”.

Men logiken går också åt andra hållet: från att upptäcka dessa illegala utlänningar och utvisa dem till färre brottslingar i landet, förutsatt att det finns tillräckligt stort antal kriminella bland de 25 000, vilket ingen vet än. DN fortsätter, inte oväntat marknadskritiskt, om ”skrupelfria arbetsgivare” som utnyttjar de gömda för att ge dem svartarbete. Detta är ett mindre problem, förutsatt att dessa svartarbetande inte begår brott, sant, men det förtar inte att polisen måste kunna spåra upp de kategorier som inte har någon försörjning alls och då kan antas försörja sig illegalt på brott, förutom att vistas i Sverige illegalt. DN nämner inte kriminalitet alls som försörjningskälla.

Tyvärr finns fler samband mellan småkriminalitet och mer avancerad brottslighet med politiska motiv. Nyligen häktades en tidigare dömd, men tyvärr i förtid frigiven islamisk terrorist, den svenske medborgaren och bosniska muslimen Mirsad Bektasevic, vilket Per Gudmunsson nogsamt rapporterat, dock inte tillräckligt uppmärksammat i pressen.

Bektasevic hade tidigare 2005 planerat attentat mot västerländska ambassader i Sarajevo när polisen stormade in och beslagtog bombmaterial, bälten, ansiktsmasker och instruktionsvideos. Han dömdes för fördes till Sverige för att avtjäna resten av sitt straff. I Göteborg hade han dock frigivits trots tidigare småkriminalitet, och återfallit i kriminalitet. När han greps den 5 feb i år 2013 hade han illegala vapen i sitt hem.

Vad har då detta med illegala utlänningar att göra? Kriminella som har tillgång till vapen kan oavsett motiv använda varandra som kurirer (särskilt anonyma som illegala utlänningar), för vapenköp- och försäljning och för att rekrytera småkriminella till större uppdrag. Svensk-araben Mehdi Ghazali, som är bekant från talibanläger i Afghanistan som förde honom till Guantanamo 2001, har vistats i småkriminella kretsar och mer avancerade kriminella kretsar med politiska islamistiska motiv, som visar sig i hans senare resa till Pakistan 2009 med den nu fängslade jihadisten Munir Awad (som i sin tur sedan rest till Somalia och Danmark i syfte att begå terrorbrott, personer som Säpo anser vara en ny hotbild, liksom nyligen fasttagna somalie-svenskarna). Klart är att det finns kopplingar mellan små- och storkriminella, och mellan de utan och de med politiska motiv. I Köpenhamn och andra storstäder i Europa finns band mellan gäng och religiösa ledare i kriminella stadsdelar.

Jag påstår inte att alla som vistas illegalt i landet är muslimska terrorister. Men det finns skäl som vi sällan talar om som är minst lika viktiga för att utvisa så många vi kan. Ett sådant skäl är kopplingarna mellan olika kategorier av kriminella. Letar man svartjobb, uppdrag och kontakter när man befinner sig på rymmen från polisen och Migrationsverket, kan det inte uteslutas att vissa kriminella, med eller utan PUT och medborgarskap, hjälper en in på en mer avancerad kriminell bana. Har man sedan den rätta tron, vilket nog hälften av de som kommer till Sverige lär ha oavsett flyktingstatus, underlättar den för att begå brott i Allahs namn.

En sista kommentar till utseende. Om det har visat sig att män, med eller utan skägg, från Nord-och Östafrika och Mellanöstern har begått terrorbrott i väst är det inte konstigt att just dessa väljs ut av t ex flygplatskontrollanter för ytterligare kontroller. Jag kan beklaga att den brittisk-somaliske löparen Mohamed Hassan Mohamed får stå ut med att bli extra kontrollerad vid immigrationsdisken i London varje gång, men så länge hans vissa av hans forna islamistiska och våldsbenägna landsmän i Somalia begår terrorhandlingar där och i andra länder dit de tagit sig in via flyg t ex. Att de kallar hans sportprestationer ”för västerländska”, betyder att han får stå ut med mycket även hemifrån, oavsett våldshandlingar.

Samma sak gäller de från utlandet komna svenska medborgare eller invånare som har PUT eller andra legala papper och åter tunnelbana, spårvagn, buss eller besöker skolor och vårdinrättningar, med eller utan barn. Så länge det finns personer med exakt samma utseende som dem, har polisen rätt och ska, om det finns anledning enligt lag, be dem visa upp sin legitimation. Den lagstiftning som finns räcker till för att skydda mot diskriminering och det är inte alls fråga om rasism. Om säkerhet och legalitet ska få stå åt sidan pga missriktade anklagelser om rasism är vi illa ute.