Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen

(publicerad i Pedagogisk Forskning nr 4/ 2011)

Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

För att driva denna tes ska först lärarstudenterna beskrivas, sedan den pedagogik de möter. Ett återkommande skolproblem ges som exempel. Sist rekommendationer för lärarutbildningen.

LÄRARSTUDENTERNA
Emil Bertilsson vid forskningsgruppen för kultur- och utbildningssociologi (SEC) vid Uppsala universitet har kartlagt de förskjutningar som skett i rekryteringen av studenter till lärarutbildningen sedan 1970talet (se temanummer om svensk lärarutbildning i danska Praktiske Grunde 2009). Mönstren är tydliga och stabila: Kvinnor i slutet av 20-årsåldern med hushållsansvar och låga betyg från hem utan studietraditioner dominerar. Andelen kvinnor understiger aldrig 70 procent och ökar ju yngre elever/barn som undervisas. Denna feminisering är inte unik för Sverige utan återfinns i motsvarande länder. Till skillnad från övriga högskolestuderande har lärarstudenter i lägre utsträckning minst en förälder med egen högskoleutbildning, 40 procent mot 27 för de blivande lärarna. Nedgången av rekrytering från tjänstemanna- och akademikerhem har skett under 1990talet. Andelen studenter med låga betyg, under 12 i korrigerat jämförelsetal där 20 är maximalt meritvärde från gymnasiet, har ökat dramatiskt bland de lärarstuderande. I början av 1990talet var dessa lågpresterande runt 7 procent för att ett decennium senare ligga på det tredubbla, drygt 20 procent. Övriga högskolestuderande har också allt större andel med låga betyg men inte fler än 15 procent. De få lärarstudenter som gjort högskoleprovet visar låga resultat, men eftersom söktrycket är så litet har de inte använt sig av den möjligheten i nämnvärd utsträckning. Andelen som inte gjort provet har ökat från 30 till 50 procent.

Bertilsson har sammanvägt kön, socialt ursprung och studiemeriter och funnit att män i högre grad kommer från mer bemedlade hem, dvs. med studietraditioner men med lägre betyg än kvinnorna. Dock är männen så få i relation till kvinnodominansen. Dystert är att lärarfamiljer i lägre grad rekommenderar sina barn att ta efter föräldrarna. Andelen lärarbarn har alltid varit starkt inom svensk lärarutbildning, inte minst vid folkskoleseminarier. Från att ha varit runt en fjärdedel av alla lärarstudenter i början av 1990 utgör lärarbarnen knappt 10 procent år 2007. Mest bekymmersamt enligt mig är att andelen studenter med låga betyg och utan studietraditioner för barn i förskola och yngre åldrar har ökat vilket leder till att de viktiga första åren i förskola och vid skolstarten blir allt sämre tillgodosedda. Det är en villfarelse att tro att undervisning av små barn inte kräver hög teoretisk kompetens. Vårt i skolhänseende hyllade grannland Finland har 1, 5 års längre förskollärutbildning.

Elisabeth Hultqvist och Mikael Palme vid samma forskningsgrupp har i samma nummer av Praktiske Grunde redovisat sin undersökning av lärarstudenter (se även Hultqvist och Palme 2006). I allt bekräftas den statistiska bild av lärarstudenterna som Bertilsson givit men fler faktorer har undersökts av Hultqvist och Palme med hjälp av intervjuer och enkäter vid Lärarhögskolan i Stockholm 2005. Dessa resultat beskrivs med stöd i Mikael Börjessons undersökningar av lärarutbildningens plats i högskolefältet i samma nummer . Lärarutbildningarna utgör i alla lägen en dominerad kategori av högskolestudier, dock med viss regional variation där gamla lärarseminarier dominerar de nya högskolorna i kraft av antal (Gävle t ex).

Några iakttagelser från Hultqvist och Palme: Lärarstudenterna har sällan gått i friskola som kan tyda på att de inte tagit för sig av de utbildningsmöjligheter som friskolereformen 1992 inneburit. De har sällan varit utomlands under gymnasietiden jämfört med andra högskolestuderande och de arbetar parallellt med sina studier som de lägger ned mindre tid på än andra studenter. Lärarstudenter ingår sällan i frivilliga kår- och karriärsammanslutningar och läser sällan dagstidningar. Kulturvanor följer samma mönster där dubbelt så många läkarstuderande är med i filmklubbar än lärarstuderande och så vidare med bokläsning och museibesök.

I intervjuer ger lärarstuderande med arbetarbakgrund och låga betyg intryck av att vilja bli omhändertagna av lärarutbildningen som de anser förvirrande, något vi kommer att återkomma till. Dessa studenter kallar sina seminarielärare vid förnamn och övriga representanter för lärarutbildningens organisation för ”dom”. Lärarutbildningens smörgåsbord av individuellt valda specialiseringar, fördjupningar med flera resultat av 2001 års lärarutbildning blev oöverskådlig för dessa studenter. Studenter med studietraditioner klarade valsituationerna bättre men såg hela lärarutbildningen som ett personligt projekt, inte politiskt styrt uppdrag. Men de är i minoritet. Examinationsuppgifter som innebar att ”formulera ett problem” missuppfattades som att något måste vara problematiskt. Moraliska synpunkter på läraryrket och utbildningen gavs snarare än ämnesmässiga. Mer omsorg, mer barnrättigheter, mer slagord om holism/ ämnesintegration/ estetiskt-praktiska ämnen/ motion blev dessa studenter svar på vad som bör ingå i skolans uppdrag och i sin egen utbildning.

Avslutningsvis skriver Hultqvist och Palme ”Det är något paradoxalt att den utbildningspolitiska ambitionen att bredda rekryteringen till högskolan, vilket också lett till en ökning av studenter från studieovana miljöer till framför allt lärarutbildningen, genom reformens utformning snarare har förstärkt känslan hos dessa studenter av att vara utlämnad till en utbildning de inte förmår greppa.” (Praktiske Grunde s.91)

Eftersom 2001 års lärarutbildningsreform initierades av den socialdemokratiska regeringen i syfte att en gång för alla utjämna klassklyftorna inom lärarskrået, dvs. att sammanföra läroverkstraditionen och folkskollärartraditionen och underordna den förra under den senare, är denna beskrivning nyckeln till vad som sker i dagens lärarutbildning. Över till den progressiva pedagogikens sista strid vid millennieskiftet.

PEDAGOGIKEN
Den pedagogiska strömning kallad progressivism som dominerat lärarstudenternas tänkande gick segrande ut i striden mot de gamla systemen med parallella skolor, auktoritetslydnad och tro på objektiv kunskap osv. Skolmännen Arvidsson, Marklund, Orring, Husén, Isling m fl under efterkrigstiden blev under 1970talet ivrigt påhejade av de radikala pedagogerna i Krut, SOL, DAKS med inspiration utifrån (Bourdieu, Dewey, Freire, Freinet, Fröbel, Malaguzzi, Piaget, Rousseau, och numera den påbjudne Vygotsky) och influenser från svensk och utländsk reformpedagogik (Key, Köhler men även Montessori, Steiner). Skolan kunde och skulle omdana samhället. Olof Palme talade under sin tid som utbildnings¬minister på 1960talet om skolan som en ”spjutspets mot framtiden”. Med nya främst amerikanska teorier om lärande och entusiastiskt tal om management öppnade sig senare nya marker för progressiva pedagoger från det röda 1970talet att samverka mot det gamla under mer blåa 1990talet.

De radikala pedagogerna återfanns inte sällan som anställda vid landets lärarhögskolor och universitet, vid statsmonopolmedia SR/UR/SVT och som tongivande skoldebattörer. Därmed inte sagt att forskare tagit partipolitisk ställning men att majoriteten har stött de skolpolitiska reformstrategierna initierats av vänsterblocket i riksdagen med eller utan stöd av ett eller två mittenpartier. Alla i vänsterblocket var inte ense om allt men i stort fanns en riktning bort från allt som väglett realskola och läroverk mot inspiration från folkskola och den nya sammanhållna grundskolan för alla.

Donald Broady som startade Krut 1977 tillsammans med andra skolradikaler skriver:

”En variant av progressivismen, utpräglat individualistisk och psykologiserande, upphöjdes vid samma tidpunkt som då Krut kom till, 1970-talets mitt, definitivt till statligt påbjuden pedagogisk ideologi, konsekrerad av skoladministratörer och förkunnad vid lärarhögskolor och på studiedagar. Låt oss för korthets skull tala om den svenska statsprogressivismen. Då hade redan under ett halvsekel skilda versioner av europeisk reformpedagogik och amerikansk progressivism haft sina förkämpar, ganska fåtaliga visserligen men stridbara, i synnerhet bland lärare som fronderade mot invanda undervisningsformer och mot Skolöverstyrelsen och dess föregångare. I efterhand kan man konstatera att vi som startade Krut tillhörde den sista generation av svenska lärare för vilka progressivismen fungerade som en motståndsrörelse. Därefter antog den formen av officiell skolideologi (en ideologi, väl att märka, själva undervisningspraktiken harmonierade förmodligen sällan med hela det progressivistiska evangeliet), förhärskande ända fram till senaste sekelskiftet och Jan Björklund, och på sina håll en bra bit in i 2000-talet.”

De borgerliga skolpolitiker som idag vill frånhända sig ansvar med att ha haft fingrar i den progressiva syltburken kan avfärdas som hycklare. Den borgerliga skolpolitiken 1991- 1994 lade till New Public Management, svulstig retorik om nyliberalt systemskifte, eufori över informationsteknik och skolans internationalisering till de mer liberala progressiva idéer om flexibelt lärande, ny skolarkitektur och mentorskap. En IT orienterad allians mellan teknokratisk höger och pedagogisk vänster (Naeslund 2001) vann framgång under 1990talets omvälvande reformskede tillsammans med en vurm för flexibla progressiva metoder inspirerade av näringsliv, amerikansk management, kreativitetssurr och lärandemiljöer, bäst formulerat av John Steinberg 1998 i boktiteln Låt skolan dö! och förlaget Brain Books ständigt hurtigare utgåvor av bilderboken Inlärningsrevolutionen.

Stadier avskaffades till förmån för F- 5 och 4-9 skolor, läraren blev handledare precis som Alva Myrdals skolkommission föreslagit redan 1948 (fast nu mer förföriskt med PowerPoint, Tom Tillers känguruskola och med mottot ”the guide by the side instead of the sage on the stage”). Krav på att lärare ska vara behöriga i de ämnen de undervisade togs bort i och med kommunaliseringen 1991. De norrländska modellskolorna Färila Skola 2000 och Dvärsätts skola hyllades när Stockholms Lärarhögskolas progressivaste professor, Bengt-Erik Andersson, skrev Spräng skolan! (Andersson 1999) men dessa experiment ledde till sämre skolresultat och vantrivsel. Färila skola (utvärderad i Naeslund 2001) liksom Håbos kommuns Futurumskola, en tekniskt välutrustad skola enligt konceptet Skola 2000 ombyggd efter elevcentrering och eget lärande, fick båda lägga om hela konceptet efter usla resultat, vantrivsel och omfattande protester.

Som lärarfortbildare vid Uppsala universitet fick jag i uppdrag att försöka lotsa villrådiga lärare genom de tunna häftena LPO94 och LPF94. Enligt Ingrid Carlgren som lett den visionärt didaktiska utredningen Skola för bildning 1992 skulle lärarna själva konstruera lokala betygskriterier, tolka kursplaner och utvärdera betygskvalitéter istället för kunskaper och färdigheter. Tanken var säkert god när den uppstod vid Lärarhögskolans seminarier vid de institutioner som alla påpassligt under 1990talet bytt till namn med ”lärande”, men ute i skolorna fick idéer om den reflekterande praktikern, de ständigt rabblade fyra F:n, frirum, deltagande målstyrning, lokalt läroplansarbete och distribuerade lärandemiljöer ett ljumt mottagande. Betygsutredningen SOU 2007: 28 (s. 162) talar om ”olyckliga konsekvenser av det breda utbud av begrepp som använts av främst Skolverket”. Begrepp som också stod för skilda saker i samma text.

När undrande kommunala skolledare ringt Skolverket för att ställa frågor och fått till svar, ”Vad tycker du själv?” var det en konsekvens av verkets oklara uppdrag. ”Verkets praxis har inneburit att man legat lågt med att ge lärare och skolledare stöd överhuvudtaget” (ibid., s 163). För att markera ett avståndstagande till det tidigare styrsystemet intog Skolverket en avsiktligt låg profil och aktade sig för att uppfattas som styrande av verksamheten. Att inte ”kliva över kommungränsen”– ett uttryck myntat av dåvarande generaldirektören för Skolverket, progressiv professor och f.d. rektor för Lärarhögskolan Ulf P. Lundgren – blev därigenom ett sätt att markera kommunernas eget ansvar. Inte förrän 2001 när Riksrevisionen skarpt ålade Skolverket att sluta vara en ”debatterande kunskapsorganisation” (Jarl och Rönnberg 2010 s 184)och istället leda skolväsendet började en riktning skönjas. Därefter skedde uppstramning angående likvärdig nationell betygssättning, mer inspektion och mer respons från Skolverkets personal till de rektorer och kommunföreträdare. Den svaga statliga styrningen och den inkompetenta kommunala sammantaget med den nya ”kvasiskolmarknaden” (Bunar 2008) ledde till att många elever, lärare och föräldrar gick vilse i system som inte hängde ihop.

Reformeringen av lärarutbildningen och yrket hade sedan 1970talet gått mot allt mindre ämnesdjup. 1989 fick kommuner rätt att anställa lärare och rektorer utan lärarexamen och 2001 slogs alla lärarkategorier samman, något som stötts av Lärarförbundet och socialdemokratin. Den valfrihet som reformen innebar ledde till att lärare för 6-10 åringar kunde utbildas utan att få kunskap i matematik-, läs- och skrivinlärning, liksom att lärare för åren 14- 16 inte behövde gå kurser i att sätta betyg, när deras elever väl kom i åk 8 och 9.

De arbetslag som tvingades fram med kommunfinansierade fortbildare som jag själv var riktade mot de förhatliga ämneslärarna på högstadiet. I allt syftade kommunaliseringen att jämna ut skillnader mellan lärartjänster och övriga kommunalanställdas tjänster, dvs. att avprofessionalisera lärarkåren.

”Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför [ämnes]lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunalanställda. Jag förstod deras motstånd men det gamla systemet var dödsdömt”,

sade dåvarande skolminister Göran Persson senare i sin intervjubok (refererad i Ohrlander 2009, s. 74; se även Regeringskansliet 2009). De extra miljoner han lovat i riktat sektorsbidrag till skolan för att få med VPK och Lärarförbundet försvann efter något år men då var frågan löst, trodde man.

Elever som gick i denna skola fick utstå lärarnas missnöje och förvirring i nya omorganisationer utifrån teknik, arkitektur, flexibla pedagogiska modeller där varken rektor, de nya lärarlagen eller kommunens ansvariga visste vad som gällde. Men fort skulle allt gå. Rektorer behövde liksom lärare inte vara behöriga för den skola eller ämne de verkade inom utan togs under 1990talet också från kyrka, försvar, socialkontor, näringsliv och skolbarnomsorg/ förskolor. Ibland kallades de platschefer istället för rektorer. Kommunförbundet ville 1997 gå än längre i avprofessionaliseringen av läraryrket och ta bort alla hinder men stoppades. I mitten på 2000talets första decennium återfinns försvarare av denna progressiva elevcentrerade och läraravvisande framtidsskola i nätverken Lärarutbildningskonventet och Barnupproret, det senare lett av f.d. Skolverkschefen och progressive professorn Mats Ekholm med argument mot lärarstyrd undervisning och resultatuppföljning. Han hade tidigare lett Skolverket mot avskaffade behörighetsregler för högre studier, färre tim-och kursplaneregler, ett nytt skolämne ”Etik och moral”, lokala läroplaner, samverkande styrning osv. men försvann till förmån för den mer styrande Per Thullberg. Från Eskilstuna, Karlstad, Örebro m fl lärarutbildningsorter hörs numera allt svagare protester mot de nya utbildningsreformerna under den av pedagogikprofessorerna hatade skolminister Jan Björklunds ledning men de blir allt tystare. Vi ska återkomma till dem bittra progressiva lärarutbildarna och pedagogerna.

Den kvinnliga klassläraren för lägre åldrar blev under denna tid riktmärke för den progressiva elevcentrerade samarbetande läraren till skillnad från den självständiga manliga ämnesläraren på högstadiet. Allmän pedagogik erbjöds som fortbildning, inte ämnesstudier eller ens studier i det ämne man satts att undervisa utan behörighet av rektor. Zarembas reportage (2011) från Tolvåkersskolan ger en bild av en skola i förfall där ämnesrum demonterats, läroböcker slängts, lärare tvingats prioritera ”elevernas mående” framför skolresultat osv. Skolinspektionen fann stora brister i skolan och övervägde tvångsförvaltning medan det progressiva Lärarförbundets medlemstidning inte fann några fel annat än resurs- och vikariebrist. F.d. skolminister (S) Thomas Östros sade efterklokt att har man en skola som är mycket avreglerad – och till och med överväger att ta bort timplaner – behöver man vara än mer noggrann med resultatet. Tar man bort regler och inte vill veta resultat blir skolans riktning oklar (intervjuad i Ohrlander 2009, s.202). Lärarnas otillräckliga kunskaper om systemet och de styrdokument som finns innebär framför allt en rättsosäkerhet för eleverna och mindre likvärdighet .

Konsekvenserna av en omdefinierad och nedtonad lärarroll där lärarnas värderingar inte togs tillvara eller ens respekterades, bara deras eventuella yrkeskunskaper och examina, blev att fokus flyttas från skolans kärnverksamhet, undervisning, till olika legitimitetsskapande processer för skol- och kommunledning och stat som kundval, konkurrens, management, standardisering och kontroll (Regeringskansliet 2009). Elevernas nya uppdrag att dra in skolpeng till sin skola blir i detta kaos en märklig uppgift som säkert inte fört dem närmare reellt inflytande och skolresultat.

Tillbaka till lärarutbildningarna och deras utbud av texter och tänkande om skola för de allt sämre förberedda studenterna. Eftersom den segrande progressivismen sedan 1970talets strider stått för det nya goda friheten mot det onda gamla tvånget har dess företrädare fortsatt med sin kritik av allt som påminner om tidigare undervisningsmetoder av bara farten. Dessa nu gamla 40talister kämpar fortfarande mot betyg och prov, lärar- och vuxenauktoritet, uppfostran och lydnad, objektiva kunskapsmått, tradition och detaljkunskaper, uppdelning efter genus, begåvning, etnicitet och klass och för en mängd goda ting:
solidaritet med svaga och världen, sen differentiering, elevdemokrati, ökade resurser och modernitet, uppror, kreativitet och fantasi, sociala relationer och värdegrund, radikal jämlikhet och demokrati, gemenskap och grupparbete, självstyrt och temainriktat lärande, skapande av egna läromedel, PBL/PLAN/PEEL/portfolio/projekt, individrelaterat lärande, lärande framför undervisning, samhällsnyttiga och verklighetsbaserade skolprojekt, samverkan med omvärlden utanför skolan (sällan näringsliv dock), frigörande fostran, identitetsutveckling/politik, ämnesintegrering och samarbete mellan lärarkategorier, fler yrkeskategorier i skolan, multipla intelligenser, lägre inträdesregler till högre utbildningssteg osv.

Visserligen börjar även dessa 40talister pensioneras men de har varit duktiga som de flitiga pedagoger de är med god bakgrund till skillnad från dagens lärarstudenter och fostrat nya doktorander som tar vid. Inte sällan har dessa i sin tur mutat in nya områden som deras storasystrar och bröder missat i queer-, miljö- och etnicitetslägren. Men samma perspektiv kvarstår: progressiv pedagogik med sin kritik av traditionell lärarledd skola är fortfarande rätt. Undantag finns men hutas åt av dem som vet bättre, dvs. äldre, mer konformt progressiva pedagogikprofessorer .

När dessa gamla och nya radikala (nåja ) lärarutbildare då får grupper av studenter som inte skriver bra eller läser ofta och inte klarar av att orientera sig i vetenskapliga resonemang utan vill helst ha klara instruktioner blir resultatet märkligt. Lärarutbildarna själva som har god utbildning och förutsättningar genom sin skolgång har för länge sedan passerat s.k. traditionella skoluppfattningar och befinner sig minst två steg framför sina studenter som inte har tillgodogjort sig elementär läsning och skrivning, gjort avancerade teoretiska ställningstaganden eller haft någon hemma att diskutera Judith Butlers queerteori med. Dessa studiesvaga studenter förväntas dels tillgodogöra sig vad som tillhör skollärarens elementa (läsa, skriva, tänka, organisera, leda), dels ta avstånd från detsamma. Ofta hoppar de över det första steget, lär sig läsa slarvigt i gruppexaminationer och skriver påvra s.k. hemskrivningar, för övrigt ett otyg i sig, och går direkt till att kritisera katederundervisning, lydnad för lärare/ vuxna mm. Den ideologiserande pedagogiska litteratur de får läsa ger dem argument utifrån klass, kön, etnicitet osv. för att skolan förtrycker vissa grupper och att betyg och resultatuppföljning är symboliskt våld i likhet med skolaga . Bara det att skolagan avskaffades 1958 och det förtryckande parallellskolesystemet fyra år senare i och med grundskolans införande.

Vare sig vi talar om den utbildningssociologiska skolkritiken från Fridtjuv Berg, Bourdieu, Foucault m fl eller den individualiserade reformpedagogiken från Rousseau, Key, Köhler m fl så har lärarstudenterna inga verktyg från hem och gymnasiestudier att hantera begreppen annat än sin egen skolgång och ideologiska utrop. Hultqvist och Palme skriver:
”Med ‘krav’ menar vi här mer eller mindre explicit formulerade förväntningar på olika slags färdigheter och förmågor – att avkoda och bedöma en kurs innehåll och struktur, att skriva grammatiskt korrekt, att förstå principerna bakom olika slags textgenrer, att ha tillräckligt med vad man kan kalla för ‘kulturella’ referenser för att ge mening åt föreläsningar, litteratur och uppgifter av olika slag.” (Praktiske Grund 2009 s. 87)

Ett resultat av den omfattande skolkritiken av mer traditionell lärarroll och undervisning är som konstaterats ovan är att högpresterande studenter med mer studievana, lärarbarn i synnerhet, har lämnat lärarutbildningen, särskilt efter kommunaliseringen och de progressivt inriktade didaktiska och avreglerande reformerna under 1990talet. Som man bäddar får man ligga. Att stå framför en klass lärarstudenter (något seminarium är det inte fråga om) och förklara symboliskt kapital för studenter som inte hänger med är en grannlaga uppgift tro mig. Men det märkligaste av allt är att staten avhänt sig ansvaret för kommande generationer genom att underminera sina förutsättningar. Naturligtvis kan man använda frigörande pedagogik som Paulo Freire gjorde i Brasilien på 1960talet genom att lära ut revolutionära begrepp via alfabetisering. Men att en stat organiserar utbildning av blivande lärare genom att ge dem tankar om att den skola som de ska verka inom och den stat som ska betala och stödja dessa skolor och dem i grunden är förtryckande, orättvis och upprätthåller maktstrukturer alltefter kön, etnicitet, klass, religion, sexuell läggning, funktionshindrad, adopterad, vegan osv. (välj själv offerkategori) blir fel.

Lärarutbildarna talar ibland om dessa svårigheter men inte som att de själva upprätthåller ett slags förtryck. Vi med skolframgångar som blev lärare, lärarutbildare och pedagoger har vårt på det torra och kan citera hur mycket om den dolda läroplanen vi vill men har sällan känt den inpå skinnet. Dagens lärarstudenter behöver inte upplysas om detta. Som Marx skrev är arbetarklassens befrielse dess eget verk – höll jag nästan på att skriva . . .

ETT STÄNDIGT SKOLPROBLEM

Vi lämnar lärarstudenterna för ögonblicket och går till ett återkommande skolproblem, ordning och disciplin . Några utgångspunkter:

50 % av elever i åk 4–6 anser att det bara ibland är lugnt i klassrummet på lektionerna och att de bara ibland har arbetsro

13 % känner sig störda av andra elever på lektionerna alltid eller nästan alltid

66 % av äldre elever anser att det finns arbetsro på nästan alla eller de flesta lektioner

14 % anser att detta endast gäller för några få eller nästan inga lektioner

22 % av alla elever känner sig störda av andra elever vid nästan alla eller de flesta lektioner (14 % 2006 )

25 % av elever i åk 7–9 och 20 % i gymnasieskolan uppger att de på nästan alla lektioner känner sig störda i arbetet av andra elever.

60 % anser att alla eller de flesta av lärarna är bra på att skapa arbetsro

20% anser att inga eller några få lärare är bra på detta.

Varken Hans Bergström eller Jan Björklund har uppfunnit dessa beklagliga fakta om ordningsläget i svensk skola utan elever i enkäter i Skolverkets undersökning 2009, Attityder till skolan. Siffrorna är hårresande och borde ha lett till grundlig debatt och forskning av ivriga pedagoger men så har inte varit fallet. Varken i Pedagogiska Magasinet eller i denna tidskrift har läget uppmärksammats. Det kan finnas förklaringar till tystnaden hos landets lärarutbildare och pedagoger:
1) De känner inte till Skolverkets enkät
2) De känner till den men anser den oviktig
3) De anser den viktig men tiger pga. okunskap
4) De anser den spelar utbildningsminister Björklund och DN:s ledarredaktion i händerna och avstår att diskutera saken
5) De anser att elevernas upplevelser strider mot den progressiva ideologin

Alla svar innebär tjänstefel för statligt anställda experter på skola som pedagogiska forskare är, men troligen är de och lärarutbildarna inte beredda på att tre decenniers statsprogressivism inte lett till bättre resultat för ordningen. Tanken var ju att den elevcentrade undervisningen och temaarbeten i projekt, eget arbete mm skulle leda till annan men bättre ordning. Eleverna hålleer inte med. Knappt ett decennium tidigare publicerade PISA en liknande undersökning där de svenska skolorna framstod som stökigaste av alla undersökta länder med flest andel skadegörelse och stölder . Generaldirektör Mats Ekholm försvarade de svenska klassrummens oordning med att vi hade en annan slags ordning, ett kreativt kaos. Skolminister Ingegärd Wernersson (S) gick till försvar för de stökiga eleverna och skrev att de inte skulle straffas. Efter det brast fördämningarna i skoldebatten, Ekholm fick gå och partiledare Lars Leijonborg inledde folkpartiets seger i skolfrågan medan socialdemokraterna backade på punkt efter punkt. Östros hade en relativt sansad ledning tills Baylan tog över utan samma fasta inriktning på resultat och ordning. Även lärarförbunden presenterade 2003 undersökningar där det konstaterades att 43 procent av lärarna måste ägna betydande lektionstid varje dag åt att skapa trygghet och studiero.

För socialdemokratin har ordningsfrågan varit känslig eftersom elever från arbetarhem traditionellt gjort mer uppror, bus och struntat i skolan. Från att ha varit för ordning och reda i folkskolan dominerades arbetarrörelsen efter 1945 av Alva Myrdals amerikanskt inspirerade progressivism och medelklassradikalism i disciplinfrågan. Inte förrän LO gav ut Resa i första klass 2001 återtog några företrädare positionen att ordning i skolan inte är fel:

”Det är inte reaktionärt att kräva ordning, reda, disciplin och respekt för vuxna av eleverna i skolan /…/ Allt för mycket tid går åt för att överhuvudtaget får ordning i klassen, få eleverna att komma i tid, att sätta sig på plats. Det finns många förklaringar till varför ordningen tycks vara så dålig och respekten för de gemensamma lokalerna så liten. /…/Men att angripa orsakerna tar inte bara tid, det kanske också är omöjligt. Därför är det helt enkelt nödvändigt att gå direkt på yttringarna, att återskapa normer, respekt för normer och sanktioner mot dem som inte följer normerna” (LO 2001, s. 166)

Liknande tongångar inom vänstern i bred mening har alltid funnits t ex Gunnar Ohrlander, FiB/Kulturfront, kunskapsrörelsen, delar av VPK/V och vänsterintellektuella men de har varit i minoritet även om progressivismen inom socialdemokratin tappat mark på senare år och bara försvaras rejält av Rossanna Dinamarca (V) och miljöpartiet .

För blivande lärare är ordning i klassrummet en ångestfylld barriär att bemästra. Får du dessutom veta av dina lärare vid lärarutbildningen att sanktioner, ordningsregler, utvisningar ur klassrummet, beslagtagande av mobiltelefoner, tillsägelser om av med kepsar med mera är känsliga och tveksamma åtgärder är du utlämnad åt i värsta fall en hop elever som mobbar dig. Fenomenet lärarmobbning diskuterades livligt i framförallt realskolan som motsvarade högstadiet för mer än ett halvsekel sedan. Idag drabbas 16 procent av alla lärare av hot och 7 procent av direkt våld (Lärarnas Riksförbund 2011). För pojkar är siffran nästan dubbel, 28 procent medan hälften av flickorna utsätts som lärare, 15 procent (Arbetsmiljöverket 2011). Lärarstudenter lär sig mycket om ojämlika strukturer, specialpedagogiska lösningar på beteendeproblem men sällan hur ta hand om elever som stökar, inte har med sig pennor, tar emot mobilsamtal under lektion, vägrar lyda, använder svordomar och kränker andra osv. Samtal med föräldrar och elevvårdskonferenser rekommenderas livligt men kan vara fruktlösa och inte omedelbart tillgängliga.

Själv fick jag som biträdande rektor både spottloskor och mat kastad på mig som jag fick hantera efter förmåga utan uppbackning från skolledning i Tensta 2005. Mina egna studenter vågar inte stå på sig i samma utsträckning som jag kan, 186 cm lång och 85 kg tung med ilsken blick om det behövs. Den ena händelsen slutade i tingsrätten. Lärarstudenter får hålla tillgodo med uppmaningar från kurslitteratur om att ”Dämpa impulsen att kontrollera”, ”Utbildningens mål är att utveckla kompetenta, omsorgsfulla, kärleksfulla och älskvärda människor ”, ”Lärare vinnlägger sig om att uppmärksamma elever som hela individer/…/ Dagliga livet på skolan utformas så att eleverna arbetar tillsammans” (Aspelin och Persson 2011, s 157, 155). Förnumstigt förklarar den danska pedagogen Iben Jensen från radikala Roskilde att ”i ett utbildningssystem som bygger på en jämlikhetsideologi är det särskilt viktigt att vara uppmärksam på sina egna positioneringar [utifrån Foucault, naturligtvis/JS] som ledare. Generellt sett kan man säga att den likvärdiga positioneringen är idealet för många former av kommunikation” (i Jensen och Löw 2011, s 121).

Undantag från snömoset finns. Den kloke ungdomskulturforskaren Mats Trondman (2003) rapporterar från ett datacenter för unga i riskzon där de värsta beteenden befaras men stoppas effektivt av kloka vuxna som ofta utan lärarbehörighet kan hålla ordning. ”Få saker tenderar att förhindra relationskapitalets tillkomst mer än när ungdomar känner att vuxna inte tar och förverkligar det jag hädanefter benämner det asymmetriska ansvarets logik/…/Att vara vuxen är att stå under tvånget att leva upp till en viss handlingslogik: att i omtanke och handling bevisa det asymmetriska ansvaret för barn och vuxna” (s 96).

Det ”intimitetstyrrani” som rått sedan Internet och mobiler blivit talrika har lett till att lärare ofta utsätts för påtryckningar i och utanför klassrummet om att öppna upp sitt privata liv, t ex genom att addera elever till sin Facebook sida, Twitter osv. Lärarfackens eget yrkesetiska råd ser problem men avråder inte vilket för de flesta yrken med ansvar för minderåriga vore mest naturligt. Ordningsproblemen kommer inte att minska med en sådan hållning och är otänkbar i de flesta länder. Lärarstudenter ges ingen bra vägledning i detta och visar själva ofta för lite integritet genom sitt uppträdande och utseende mot elever och vuxna i skolan och på lärarutbildningen. Dessa studenter omtalar sina lärare och VFU handledare som ”snäll” eller ”sträng”. Eftersom det progressiva idealet har varit att vara elevcentrerad och inkännande är det rätt att vara ”snäll” både som lärarstudent och som lärarutbildare. När denna hållning inte fungerar, t ex i en stökig högstadieklass, återstår bara misslyckanden och pinsam tystnad eller klapp på axeln från handledare och lärarutbildare. Få tar sig orken att problematisera s.k. ”snällt” beteende och rekommendera ”strängt” efter decennier av ideologisk påverkan för tillåtande progressivism. Istället för handfasta råd om disciplin i klassrum läser mina studenter studier om identitetskonstruktioner av invandrarkillar, barn-och fritidsprogrammets unga kvinnors heterosexualitet, FN:s barnkonvention, klassamhället i svensk folkskola, hur flickskoleelever disciplinerades och annat intressant men ack så prudentligt progressivt förpackat och oväsentligt för dagens lärarstudenter som inte har 30 hp i antropologi/ sociologi/ litteraturvetenskap/historia när de börjar, än mindre betyg i alla ämnen.

POST-PROGRESSIVISMEN
Min poäng om lärarstudenternas utsatta plats torde ha framgått så vi vänder tillbaka till mina kollegor, lärarutbildarna. De befinner sig motvilligt sedan ett decennium i en hårt kritiserad position dit även jag vill fösa in dem i. Deras progressiva skolkritik har blivit först statsideologi, sedan uttömd på sin kraft, kritiserad av snart sagt alla läger och med Ekholms exit 2003 utmönstrats ur i vart fall ledningen på Skolverket. Några envisa röster hörs från Karlstad, Jönköping och Örebro men de flesta har inträtt i den tystnad jag noterade tidigare. Denna tystnad har numera ett namn, post-progressivismen. Den innebär att den traditionellt progressive lärarutbildaren erkänner sig besegrad på walk over av en eventuellt ond omvärld, dock ledd av demokratiskt tillsatta skolministrar och generaldirektörer som tagit beslut i annan riktning än man som progressiv pedagog och lärarutbildare tänkt sig. Tant pis som fransmännen säger.

Men detta stadium innebär stagnation: framåt går icke då progressivismens framtidstro tappat tilltro och bakåt innebär för dem en återgång till Caligulas läroverk i 1940talsfilmen Hets och allt som förknippas med denna för-progressiva period. Återstår bara att älta sin förvirring utifrån Baumans flytande modernitet, återuppväcka tidigare aktuella men numera bortglömda franska post-tänkare, betrakta grundskolans införande 1962 som en framgång i vart fall och invänta sotdöden som obsolet akademiker och fd engagerad lärare. Post-progressivismen har den fördelen att problem erkänns om än inte löses. Alla lärarutbildare har inte ens gjort detta, t ex HÅ Scherp, bloggsidorna Skolöverstyrelsen, Samhälle och skola m fl.

Mina post-progressiva kollegor Hultqvist och Palme (Praktiske Grund 2009) lägger fram ett scenario som de flesta lärarutbildare känner igen:

”När vi i arbetet som lärarutbildare, till exempel i rollen som handledare, möter
studenterna är det vår uppgift att tygla det normativa och peka på både kravet på och möjligheten av reflektion och kritisk distans. Men det normativa, eller viljan att göra gott, tycks för dessa studenter utgöra själva energin för att till exempel prestera en akademisk uppsats. Tron på de positiva effekterna av exempelvis utökad tid för idrott i skolan, på nödvändigheten av förändrade matvanor eller på en rättvis skola där alla elever lyckas lika väl kan i studenternas arbeten ofta framstå som (den enda) drivkraften i deras studier. Kan det vara så att de studenter som starkast uttrycker denna vilja är de som också känner sig mest främmande i en utbildning som värdesätter förmågan till reflektion och kritisk analys snarare än viljan att gripa in och göra gott? ‘Den goda viljan’ utgör för dessa studenter ett sätt att bygga upp en yrkesidentitet i en institutionell miljö där de har svårare att identifiera sig med de akademiska förebilderna.” (s.93)

Min tes om lärarstudenternas situation som jag dragit från SEC gruppens forskning och egna erfarenheter säger mig att Hultqvist och Palme är sanna post-progressivister som inte förmår tillgodose lärarstudenternas berättigade behov på raka besked men inser deras dilemma. Tvärtemot dem vill jag bekräfta studenternas begäran om klara besked om t ex ordningsproblem och lektionsmetodik. Akademiseringen av läraryrket och skolan leder visserligen till en mer digital kultur till skillnad från oral och behov av en reflekterande hållning, men för den skull ska inte lärarstudenternas vilja till att se klart igenom dimman i klassrummet föraktas. Jag anser att de har rätt i sitt engagemang, sin tilltro till moral och hopp om att reda ut situationer på bästa sätt – utan att beakta vare sig klass, genus, religion eller social bakgrund i den stund suddgummina flyger om öronen för att spetsa till tesen. Vetenskap i all ära, sade den gode Émile Durkheim, men undervisningskonst och praktisk teori något annat (Broady 1999). Post-progressivismen kan ha det goda med sig att den till sist tvingas gå framåt utan sina gamla lojaliteter och uppfinna nya vägar för pedagogiken. Ett sådant tvång utsätts den för just nu när kullar av studenter inte klarar sina studier och hoppar av (16 procent 2011, en stor ökning), fixar inte sin VFU och inte får förebilder i sina lärarutbildare i tillräcklig grad.

Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.

Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.

Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.

REFERENSER

Andersson, Bengt- Erik (1999): Spräng skolan ! Jönköping: Brain books

Arebetsmiljöverket (2011): Kunskapsöversikt Hot och våld i skolan
– en enkätstudie bland lärare och elever. Rapport nr 15.
http://www.av.se/dokument/aktuellt/kunskapsoversikt/skolenkaten.pdf

Barnupproret, http://sites.google.com/site/barnuppropet/Home

Broady, D (1999): Skolmästarkonst och vetenskap, installationsföreläsning som professor vid Uppsala universitet. Artes XXV (1) http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-sko98.pdf

Broady, D. (2011): ”Skolan, medelklassen och statsprogressivismen” i Krut (142-144)
http://www.skeptron.uu.se/broady//sec/p-broady-11-skolan.htm

Bunar, N. (2008): När marknaden kom till förorten : valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor: Lund: Studentlitteratur

Englund, T (2011): ”Mellan utbildningsvetenskap och utbildningspolitik” i Bo Jansson (red) Utbildningsvetenskapens kärna. Malmö: Gleerups

Fölster, S, Morin, A och Renstig, M (2009): Den orättvisa skolan. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.

Hultqvist, E. och Palme, M. 2006: ”Om de kunde ge en mall” Ett sociologiskt perspektiv på lärarstudenternas möte med utbildningen. Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi nr 40. SEC, Uppsala universitet. http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/sec-40.pdf

Jarl, M. och Rönnberg, L. (2010): Skolpolitik: från riksdagshus till klassrum. Stockholm: Liber

Jensen, E och Löw, O,red. (2011) Pedagogiskt ledarskap. Gleerups: Malmö

LO (2001): Resa i första klass. Skolan ur ett arbetarrörelseperspektiv. Stockholm: LO

Lärarnas Riksförbund (2011): Arbetsmiljöundersökning 2011. http://www.lr.se/download/18.14dc57dc132c99db7e380005227/Arbetsmilj%C3%B6unders%C3%B6kning+2011.pdf

Naeslund, L (2001) Att organisera pedagogisk frihet: fallstudie av självständigt arbete med datorstöd vid grundskola: Linköping: Linköpings universitet

Ohrlander, G (2009) Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal/Pagina förlag.

Praktiske Grunde 2009: ”Tema: Lärarutbildningens hierarkier” 3(4) http://www.hexis.dk/praktiskegrunde-04-2009.html

Pålsson Syll, L (2011): ”Skolan som god annorlundahet” http://larspsyll.files.wordpress.com/2011/03/skolan-som-god-annorlundahet2.pdf

Regeringskansliet (2009): En kår i kläm – Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier. ESO rapport 2009:6. Regeringskansliet, Finansdepartementet: Stockholm
http://www.eso.expertgrupp.se/Uploads/Documents/Hela%20rapport%202009_6.pdf
Skolverket (2009): Attityder till skolan. Skolverket: Stockholm http://www.skolverket.se/publikationer?id=2385
Statens Offentliga Utredningar (2007): Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan – Förslag till nytt mål- och uppföljningssystem. SOU 2007:28. Stockholm: Regeringskansliet
Steinberg, J (1998): Låt skolan dö! Länge leve lärandet. Solna: Ekelunds.

Ström Melin, A (2008): ”Vänsterns hårda skola” i Arena (6), http://www.tidskriftenarena.se/2008/12/02/vansterns_harda_skola_-_-6-08/

Trondman, M. (2003): Kloka möten. Om den praktiska konsten att bemöta barn och ungdomar. Studentlitteratur: Lund

Wingborg, M (2012): Idéer för mer kunskaper i skolan. Arena idé. Arenagruppen. http://www.arenaide.se/wp-content/blogs.dir/4/files/2012/01/Mats-Wingborg-Id%C3%A9er-f%C3%B6r-mer-kunskaper-i-skolan1.pdf

Zaremba, M(2011): Hem till skolan. Stockholm: Natur och Kultur/ DN

Noter:

Alla fyra forskare i temanumret om svensk lärarutbildning ingår tillsammans med Donald Broady i forskningsgruppen SEC i Uppsala, där även jag haft en perifer plats tidvis. Praktiske Grunde drivs för av unga danska samhällsforskare med inspiration från Pierre Bourdieu och Staf Callevaert och är en mer teoretisk version av numera avslutade svenska Krut.
Dock läser 64 procent av lärare mot yngre åldrar kvällstidningen Aftonbladet (obunden S) regelbundet mot 24 procent Expressen (obunden lib.) vilket kan ge en hänvisning om deras partisympatier.
Trots att resurser till skolan ökat med 8 % sedan 2004 och lärartätheten är högre än på 1990talet minskar resultaten. Fölster m fl (2009) visar till och med ett svagt samband mellan fler lärare och sämre resultat. Av de tio kommuner som ökat sina resurser mest till skolan under den senaste tioårsperioden är det bara i tre kommuner som andelen elever som har godkänt i alla ämnen också ökat.
Två ord som bannlystes snabbt och skulle ersättas enligt Lärarhögskolan under 1990talet av PEME (”pedagogiskt arbete med elev”) och, förstås, didaktik.
Tomas Englund är som alltid snabb på hanen, t ex mot forskaren om konflikthantering Martin Karlberg, se Pedagogiska Magasinet 2 och 3 2011. Även om de förkättrade konfliktlösningsmetoderna leder till bra resultat är de fel menar Englund. Pragmatikern John Dewey skulle ha gjort tvärtom. Truth is what works. Andelen pedagoger som inte lyder statsideologin är få men finns t ex Siv Fischbein, Lennart Grosin, Bo Sundblad, JE Gustafsson men sen är det slut sedan Wilhelm Sjöstrand dog 1989. Broady är utom tävlan. Hade han publicerat sig på engelska hade han inte varit här alls utan vi hade besökt honom i Cambridge vilket är stor skada.
För dessa lärarutbildare gäller att göra som deras hjälte ungdomsforskaren Thomas Ziehe gjorde 1998 att säga Adjö till sjuttiotalet: ”Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny börja” (Krut nr 2/1998).
Den märkliga svenska uppfattningen att betyg värderar hela din personlighet och inte din skolprestation och därför bör avskaffas upprepas ständigt, t ex ”En viktig dold funktion med betyg är att tala om för eleverna hur mycket de egentligen är värda ” (Andersson 1999 s. 77)
Se de fem första orden i fotnot 4.
Givetvis finns progressiva pedagoger som försöker blanda bort denna undersökning genom att tala om att PISA krävde ”kadaverdisciplin” av den snälla svenska skolan som olyckligtvis framstod som rörig, se http://www.skolporten.se/forskning/intervju/internationella-kunskapsmatningar-missbrukas/
Ström Melin 2008, Ohrlander 2009, Pålsson Syll 2011, Zaremba 2011, Wingborg 2012. Redan på 1940talet kritiserades progressivismen av den socialdemokratiskt tillsatta skolkommissionen som varande alltför godtrogen, amerikansk och individualistisk men förgäves.
”Om lärare däremot känner att de kan behålla sin integritet, har kunskaperna, och kan se yrkesmässiga fördelar för sig själva och kunskapsmässiga fördelar för eleverna finns inget som hindrar just lärare att vara aktiva i sociala medier.” http://www.lararesyrkesetik.se
Jag har fått sms av en lärarstudent på helgkvällar där denna utan att presentera sig med namn och kurs velat diskutera examinationsuppgifter.
För högljudda utrop av kvarlevande progressiva pedagogprofessorer, se Englund 2012. Kroksmark i samma antologi är mer sansad men förundras över att ingen förstått vitsen med didaktik efter 25 år minst (?!), medan HA Larssons eleganta genomgång av progressivismens uppgång och fall rekommenderas och kan bara mätas mot Broadys 2011.
Postmodernismen och post-strukturalismen avtog under 1990talet i västerländsk filosofi och samhällsvetenskap men fortlever i vissa fickor inom fd Lärarhögskolans institutioner vid Stockholms universitet. Avdelningen för förskoledidaktik håller Foucault, Lyotard m fl högt genom att göra dem till lättförståeliga relativister och socialkonstruktivister. Nordin-Hultmans (2006) avhandling behandlar komplicerade sammanhang som vore de tagna ur Holbergs komedi Erasmus Montanus 1723 i sitt trosvissa budskap om att inget är sant, allt är socialt konstruerat, förnuft är makt och objektiv kunskap är förtryck. Arbetardöttrarna tvivlar.

Belöna inte brott, beivra dem

Newsmill 2012
Newsmill 2012

 

Bakom till synes märkliga metoder för att förebygga brott bland ungdomar finns ibland en logik som i bästa fall är godhjärtad och fungerande, i värsta fall varken eller. Fryshusets gymnasieskola och dess sociala projekt liksom vissa grundskolor i utsatta områden har anammat en snäll metod som bara fungerar ibland. Man ger goda alternativ till de som skött sig illa istället för att bestraffa dem. ”Idiotälskar” dem som Skå-Gustav rekommenderade på 1940talet. Det kan gå men risk finns att varken resultat eller resurser motsvarar förväntningarna. Minns värstingseglatserna. Idag sker samma saker med 100 000tals stökiga ungdomar till miljardkostnader. Vi vuxna betalar snällt våra höga skatter och hoppas att den gode Carlberg och hans efterträdare vet vad de gör.

Den verksamhet som går under namnet Lugna Gatan vid Fryshuset är ett sådant exempel där stökiga unga män, och någon kvinna, ges en andra chans genom att bli stöd för andra något yngre stökiga män i skolor och i kollektivtrafiken. Dessa Lugna Gatan-värdar rekryteras för att de varit kriminella och tidigt marginaliserats. Fryshuset skapare Anders Carlberg brukar referera till de folkskoleklasser han gick i Bagarmossen och Gubbängen på 1950talet, då klassens buse gjordes till ordningsman av framsynta klassföreståndare. Detta har nu skalats upp i över 150 anställda med 800 ideellt arbetande i flera städer. Polisen i Malmö och Göteborg har dock avbrutit samarbete 2009 därför att vissa anställda fortsatt med brott och inte anmält brottslingar.

Eftersom själva idén är att låta fd busar bevaka andra busar blir metoden bara lyckad om den fd busen inser sin makt. Han är engagerad pga. sin bakgrund som ger honom ett övertag gentemot andra anställda, t ex skolpersonal, SL anställda. Bara åsynen av en f.d. buse med tatueringar och kraftig kropp ska avskräcka andra från stök och brott. Den f.d. busen får inte blir för mesig, som de vithyade lärarna i skolan, eller för arg, som han en gång varit. Ibland när dessa f.d. busar samlas faller de dock tillbaka i stök och brott själva, som de gjorde i Ungern för fyra år sedan när Fryshuset hade en konferensresa med skadegörelse och bordellbesök i pressen (t ex DN 30/05/2008). Den ideale Lugna Gatan-värden ska vara en kvartsbuse ungefär, tillräckligt farlig för att fungera mot busarna, men inte en av dem. Alla klarar inte detta men Lugna Gatan ses ändå som en framgång. Polisen är skeptisk.

Risken med Lugna Gatan är att maktutövning i skola och kollektivtrafik läggs ut på entreprenad och den egna personalen inte tillåts agera. Motsvarigheter till Lugna Gatan finns i grundskolor, t ex i Hjulstaskolan i Tensta, där fritidsgårdens anställda har samma funktion. De löser de konflikter skolans ledning och lärare inte vill ta i, hittar stöldgods utan att ange brottsliga elever och lämnar skolan delad i två grupper; som de talar fritidsgårdspersonalens modersmål (kurdiska, turkiska, arabiska, persiska) och de som inte gör det. Genom att lita på denna personals språk- och kulturkompetens anser Stockholms stad att säkerheten för eleverna tryggas. Inget kunde vara farligare.

De anställda som behärskar dessa språk som talas i Tensta har kontakt med andra grupper med andra hierarkier vilket man kan utnyttja och hota med. Enkelt uttryckt: Om en turkisktalande elev missköter sig på skolan kan fritidsgårdens turkisktalande personal hota med stryk eller sanktioner från andra turkisktalande lokala grupper. Somalierna däremot får klara sig med efterräkningar och tillsägelser på svenska. Exemplen är många på att skolor av Hjulstas typ, där bara hälften av eleverna klarar att komma vidare till gymnasiet, har backat i auktoritet till förmån för andra krafter. Se Södertäljes nätverk för att förstå utvecklingen rätt.

Hjulstaskolan har samma upplägg som Fryshuset med s.k. Änglar, där elever med dåligt uppförande ibland väljs ut för att vakta över andra och få belöningar. 2005 attackerades skolan av ett våldsgäng med kedjor och påkar från Rinkeby, troligen ditlockade av en s.k. fallen svart ängel men ledningen ville aldrig utreda saken och eleverna teg. Inte stöta sig med det lokala våldsmonopolet i norra Järvafältet.

Åter till Fryshuset och den utpressningslogik som deras sociala projekt och gymnasieskola bland annat bygger på. Utpressningen bygger på att de unga som bråkar och begår brott skulle bli än värre om de inte tas om hand inom Fryshuset eller liknande lösningar. Skå-Gustavs gamla affärsidé anno 1947 alltså, trots att barnbyn Skå blev nedlagd 2005. Rappare antas t ex till musikprogrammets rapmusikpassion, där de får ge utlopp för sin ilska och eventuella kreativitet. Dessa elever som sällan klarar av alla tre åren med examen går ut utan kompetens för vidare studier eller med en yrkesutbildning. Det yrke de utbildats för, rappare, är knappast efterfrågat på arbetsmarknaden och om erbjudanden ges är dessa inte på heltid. Återstår socialbidrag, svartjobb eller lågbetalda påhugg. Eller brott. Utpressningslogiken vilar på att dessa unga män och kvinnor har mått bättre under sin gymnasietid än de skulle ha gjort inom ett annat gymnasieprogram eller sysselsättning med musiken som fritidsintresse.

Hotet om vad ungdomar kan ställa till med vilar över Fryshusets andra projekt, över fritidsgårdar i utsatta områden, förortsteater och varhelst vuxenvärlden backar inför utpressningskrav och belönar brott med nya fantasifulla projekt, varav Järvafältet kryllar men som ofta bränns ned.

Vidare har Fryshuset valt att ta ett särskilt ansvar för islam eftersom en imam anställts på Fryshuskyrkan. En god idé som dock från början blivit fel eftersom imamen Othman Al-Tawalbeh öppet stödjer den eyptiske islamisten Yusuf al-Qaradawi, något han försökt dölja men som syns på hans gamla och nu nedlagda Facebook sida. Al-Qaradawi hyllar Hitler i ett videoklipp från 2009 där han säger öppet att, ”Genom historien har Allah skickat folk att straffa dem för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt han gjorde – även om de överdrev på den punkten – lyckades han sätta dem på plats.”/…/ ”Detta var deras gudomliga bestraffning. Ske Allahs vilja blir det de rättroendes hand som får göra jobbet nästa gång.”

Att Mattias Gardell kallar Yusuf al-Qaradawis islamtolkning för ”ett slags socialdemokrati, om än med moralkonservativa inslag” i sin bok Islamofobi gör inte saken bättre, tvärtom.

Man måste som ledare vid Fryshuset alltid ha bra koll på vilka man engagerar och det har man uppenbarligen inte.

Sebastian Stakset heter en ung man som kallades Blöjan i Bagarmossen på 1990talet. Han blev en arg rappare i gruppen Kartellen. Den 7 juni 2012 i Almedalen visades han upp med denna beskrivning på Almedalsveckans hemsida: ”Sebastian Stakset är en av frontfigurerna i Sveriges mest kända gangster-rapgrupp, Kartellen. Han har varit kriminell sedan unga år och suttit 5 år på kåken, men är mest känd för sin musik. Nu jobbar han på Fryshuset och har lagt droger och kriminalitet bakom sig.” Sant är att han fått stöd och pengar att jobba med sin pjäs Medans vi faller, men han har inte lämnat våldet bakom sig. På twitter, hemsida och i en video hotade han Sverigedemokrater till döds.

Stakset och ledningen vid Fryshuset gjorde avbön med följande text från Fryshusets hemsida (27/06/2012):
”Fryshusets bedömning är att Sebbes unga fans förstår hans språk, och vet att han inte uttryckte vare sig mordhot eller våldsuppvigling, utan att han på rapspråk har uttryckt att han skarpt ogillar SD: s politik kring invandringsfrågor. Fryshuset som organisation är tydliga med att vi inte ställer oss bakom dessa uttryckssätt. Fryshuset har inte möjlighet att styra över eller kontrollera innehåll i sång/raptexter, eller texter i andra musikgenrer, formuleringar eller uttryck och uttalanden som kommer från ungdomar i eller utanför våra verksamheter.”

Ledningen avsäger till alltså ansvar för vad ungdomar tar sig till inom sina egna verksamheter, vilket de måste göra för att inte ungdomarna ska försvinna, droga ned sig eller ta till våld. Utpressningslogiken har blivit en del av svensk ungdomspolitik, men Carlbergs 1950tal med busar som ordningsmän, Skå Gustavs barnby och filmen G från 1983 är passerade stadier liksom Fryshusets radikala ungdomsromantik. Är inte alla dagens ungdomar värda ett bättre, rakare och mer kompetent bemötande?

Alla de som sköter sig frågar sig vad vi vuxna håller på med egentligen. Jag svarar dem: Lita aldrig på någon över 30.

Jan Sjunnesson,
F.d. biträdande rektor vid Hjulstaskolan och Fryshusets gymnasium

Denna artikel på Newsmill 17-09-2012

Three great Indian liberals

I have been delighted the last weeks to hear that my former colleagues in India are doing so well in campaigning for liberal ideas there. Spreading liberal ideology is not easy in a country that still believes in state control and socialism, even if more rhetorical than practical. The liberal think tank Centre for Civil Society (CCS) has been at centre for three people and good friends who now have earned international recognition. Here they are:

1. Parth J. Shah, founder and president of CCS, came second in a video contest arranged by the Milton Friedman Foundation in a well spoken video presentation of his use of Friedman’s ideas of school choice in India. The School Choice Campaign at CCS (where I worked in 2010) is direct result of Shah’s inspiration.

2. Baladevan Ranganjaru, founder and director of the liberal think tank India Institute, and formerly at School Choice Campaign too, received a special mention for Young Institute at Atlas Network for his team who worked in the Indian state of Bihar, finding over 1000 small budget private schools which changed the education planning at regional level.This comprehensive and innovative approach has provided a huge body of easily appreciable evidence that the local government under reports private school contribution to justify its monopoly.

3. Baishali Bomjan, associate director of Asia Centre for Enterprise (ACE) at CCS and Atlas Network, is launching a new initiative to implement liberal ideas into business in India. ACE will encourage students, faculty, and young professionals in journalism and media, economics and humanities, as well as various forms of art to promote liberal initiatives across India and Asia. Those who have already decided to work in the field of social change shall be introduced to liberal approach and get support for their initial projects through seed capital grants, and get help to convert them into viable programs and institutions in their own right.

I am very glad that these great Indian liberals have been honored. Indian liberalism has not always been so well supported and little in known about the liberalism of Mahatma Gandhi, yes even he ! – and C. Rajagopalichari for instance. To keep up with the emerging discussions on liberal politics, economy and ideology, visit the blog Spontaneus Order.

Shabash mere dosts ! Well done friends !!

Höj skatten – visa den allmänna löneavgiften !

Få vet om att de betalar en extra dold skatt varje månad på lönen. Du som läser detta kan numera bli upplyst om detta och vad man kan göra åt saken.

Den extra dolda skatten kallas för allmän löneavgift och finns bland de sju posterna i arbetsgivaravgifterna som våra arbetsgivare snällt betalar in varje månad men som vi inte ser på lönebesked eller upplyses om. Höjningar av dessa dolda avgifter är lättare att göra än tydliga skatter.

Den allmänna löneavgiften infördes 1995 för att finansiera Sveriges EU-inträde. Nu är denna dolda skatt sex gånger större, hela 9, 21 % vilket gör den till nästa största post av arbetsgivaravgifterna efter pensionen. Här är höjningarna sedan starten 1995:

1995 1, 5 %
2005 3,7 %
2009 7,49 %
2010 6,03 %
2011 9,23 %
2012 9,21 %

Dessa avgifter kallas även sociala avgifter eftersom de har bestämda ändamål som ska finansieras (pension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring mm). Dock har den allmänna löneavgiften inte något sådant ändamål utan är att betrakta som en skatt. Skatter går ju till alla poster i statens budget men sociala avgifter ska gå till sociala ändamål. Utom löneavgiften.

Jag ringde upp Skatteverket och Finansdepartement för att få det bekräftat att avgiften egentligen var en skatt, vilket inte var svårt. Damen på Finansen deklarerade öppet i luren:

– Rent juridiskt är löneavgiften en skatt eftersom den har en egen lag, (Lagen 1994:1920 om allmän löneavgift) och genom att utländska bolag kan slippa den om de verkar i Sverige.

Avgiften tog in drygt 90 miljarder 2011 vilket nog finansierade jobbskatteavdragen. Liberala Företagare motionerade om avskaffande av denna osynliga skatt vid Folkpartiets Landsmöte i Karlstad 2011 (motion B41 Sänk arbetsgivaravgiften till 22,19%, ). Tanken var att sänka skattetrycket i Sverige ned till medeltalet inom EU och OECD, dvs 12 % lägre än idag.

Partistyrelsen och landsmötet ansåg motionen besvarad med vaga formulerar om att i framtiden sänka vissa skatter men att alla sänkta skatter måste finansieras. Den dolda skatten Allmän löneavgift som nämndes i motionen togs inte upp vare sig av partistyrelsen eller landsmötet. Det är beklagligt att Folkpartiet hukar i denna principiellt viktiga fråga. Även om procenten och intäkterna ska finnas kvar bör denna dolda skatt kallas för skatt och tas in via statsskatten. Alla löntagare skulle då få en skattehöjning och bli varse vad de redan betalar in. Jag tror detta är bästa sättet att upplysa folket om vilket högt skattetryck de dignar under, världens nästa högsta efter Danmark.

Höj skatten !

Stoppa fuskåkandet på SL

SLs kampanjblomma behöver vattnas mot fuskåkare

Vi som använder SL och betalar för våra resor kan irriteras av alla fuskåkare som glider förbi, t ex vid gamla spärrar. Fusk och svinn i SL-trafiken kostade 350 miljoner kronor, 5 procent uteblivna biljettintäkter eller cirka 960 000 kronor per dag 2010. Pengar som hade kunnat användas till utökad kollektivtrafik, eller till sänkta biljettpriser för alla resenärer. Jag har skrivit några rader om detta som många drabbas av men som vi kunde göra mer åt. Sist finns några förslag.

SL har lejt ut biljettkontrollen till Securitas väktare som är de som kan gripa fuskåkare i att avvakta på polis. Övriga som spärrvakter och anställda av bolaget MTR, s.k. kundsservicevärdar, kan omringa fuskåkare men inte hålla fast dem. De vakter jag sett har inte gjort något alls utan inte ens sagt åt fuskåkarna när de smiter igenom spärren. De skyller på varann och som kollektivtrafikant blir man beklämd av passiviteten, särskilt hos MTRs värdar som går omkring och ler utan att ingripa. Att be spärrvakter lämna sin lucka är för mycket begärt men när fyra värdar inte vågar gå fram till en fuskåkare vilket jag sett med egna ögon vid Fridhemsplan blir intrycket att ingen gör något om man inte har uniform som Securitas väktare.

Nytt avtal 2013
SL fick problem 2010 med att Securitas väktare verkade ha haft fel incitament i jakten på fuskåkare och media skällde glatt med stöd av alla fuskåkares talesmän. Plötsligt var inte fuskåkandet huvudproblemet utan kontrollen av dem. V och MP beklagade sig och Alliansen tog stryk utan förtjänst. Men det blev lite förändringar. I januari 2013 kommer ett nytt avtal med annan entreprenör som kontrollant.

Ur Stockholms läns Landstings Budgetunderlag 2013 för Trafiknämnden 2013- 2017:

”Nolltolerans mot fuskåkning
Nytt biljettkontrollavtal träder i kraft från och med 1 januari 2013, vilket ska bidra till ett effektivare kontrollarbete. Inte bara resenärernas betalning ska kontrolleras utan även entreprenörernas förmåga att ta betalt ska följas upp av biljettkontrollen, exempelvis bemanning i spärrarna. Det nya avtalet ska även öka synligheten från biljettkontrollen då de ska arbeta i mindre grupper och därmed få ökad spridning. Det nya Biljettkontrollavtalet ska öka möjligheterna att utföra kontrollerna mer flexibelt till exempel ökat fokus på att kontrollera områden och trafikslag där fusket upplevs som störst.”

Jag tror dock inte att fuskåkandet kommer minska särskilt utan nya grepp. På hemsidor från Flashbacks Forum och fuskåkareorganisationen www.Planka.nu finns massor av tips till fuskåkare t ex:

”Kontrollanten frågar har du färdbevis?
Du svarar ”Inte för kollektivtrafik”
2. Kontrollanten tittar barskt under båtmössan och säger: Då blir det böter!
Du svarar: ”Guds vägar är outgrundliga”
3 Kontrollanten säger ”Har du id”?
Du svarar: ”Tyvärr min gode konduktör”
4. Kontrollanten börjar fylla i sitt bötesblock och frågar efter ditt personnummer. Du uppger dina siffror och sätter en kråka i blocket.
5. Connex kungen ger dig boten och du går därifrån för att tre meter längre bort placera boten i ett av alla de cylinderformade arkiv som finns uppsatta på tubstationerna.

Connex har således gett en bot med en underskrift men utan att ha styrkt din identitet. Du kan lugnt luta dig bakåt och skulle det mot förmodan dyka upp en påminelse är det bara att bestrida. ”Nej jag åker aldrig tricken, någon annan måste ha uppgett mina siffror”.

Och för alla er som förväntar er att nationella insatsstyrkan ska storma er lägenhet och släpa er hela vägen till Kumlabunkern för er obetalda bot kan jag av egen erfarenhet säga: Oroa er icke. Jag har klarat mig inte en utan FYRA gånger på detta sätt. Inte en enda gång har de hört av sig. ”
(en fuskåkare tipsar på Flashback)

P-kassan betalar böter
På fuskåkareorganisationen Planka.nu: s hemsida finns en instruktionsfilm som dels visar hur man tar sig igenom olika spärrrar, dels hur man konfronterar vakter i gula jackor (MTR, Connex, SL?) som inte vågar göra något åt fuskarna.

Planka.nu har en försäkring som hjälper de som åkt fast. 100 kr i månaden med självrisk och medlemskap i en s.k. P-kassa med bland annat dessa regler:

”Självrisken är på 100:- och en engångssumma du betalar varje gång du åkt fast. Anledningen till att man måste betala självrisk varje gång man åker fast är för att uppmuntra alla medlemmar att se upp för kontroller. P-kassan är en solidaritetsfond och i solidaritet med andra medlemmar och för att kassan ska gå runt vill vi att medlemmarna aktivt ska undvika biljettkontroller”.

”Tänk på att p-kassan bygger på solidaritet! Åker du fast är det andra medlemmar som betalar dina böter. Nästa månad kanske det är tvärtom. Försök att komma undan om du kan, det tjänar både du och andra plankare på i längden!”
Planka.nu bedriver opinionsbildning och anser att kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri. Det är i sin ordning men att inte betala avgifter som beslutats av demokratiska församlingar som SL, Landstingets Trafiknämnd och landstingsfullmäktige, är att gå för långt.

Vakter som inte är kontrollanter kan ingripa men de vågar oftast inte. De har stöd i Brottsbalken, 9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet, men det finns en gråzon som fräcka fuskåkare utnyttjar. Jag ser dagligen exempel på fusk som borde åtgärdas men som resenär vill jag inte ingripa utan gå fram lagstiftningsvägen och med ny teknik.

Förslag

Som läget är nu bör Alliansen gå i spetsen för en skärpning av regler och kontroll av fuskåkandet. Det finns ingen anledning att tro att nya avtal med annan kontrollant än Securitas kommer leda till större förändringar för SLs hederliga resenärer och länets alla skattebetalare (som bidrar med hälften till SLs biljettintäkter redan).

• Utred möjligheter att utöka de juridiska befogenheterna hos alla anställda inom kollektivtrafiken att ingripa mot fuskåkare med mer resoluta metoder. Värdar ska inte kunna svära sig fria genom att hänvisa till annan uniformerad personal från andra personalkategorier.
• Kriminalisera Planka.nu:s P-kassa men tillåt deras opinionsbildning. Att ha en förening vars syfte är att skydda gärningsmän ska inte vara tillåtet.
• Ta fram ny teknik som kan underlätta för hederliga trafikanter att bistå SL och andra kollektivtrafikbolag. En applikation i mobiltelefonen kan användas för att fotografera och registera fuskåkare med bild, tid och plats som sedan SL kan ta del av omedelbart om en trafikant vill dokumentera fuskares handlingar.
• SLs Trygghetscentral 020-120 25 25 och SLs kundtjänst på 08-6001000 ska även ta emot rapporter om fuskåkare och agera snabbt, vilket inte sker idag.
• SL kan i större utsträckning informera om omfattning och konsekvenser av fuskåkandet

Fyra räkneexempel – alla fel och alla rätt

Nr 1)
Mauricio Rojas delgav statistik från en BRÅ rapport i Expressen 2006. Rätt räknat (han är ekonom och BRÅ/SCB, ja, de är väl kompetenta statistiker får vi hoppas). Ingen ministerpost och slut för hans riksdagsmandat.

Rätt räknat. Fel politik dvs konformt och ideologiskt korrekt.

Nr 2)

Kulturjournalisten Malin Ullgren skriver i DN kultur aug 2012 att kvinnolönerna är ca 15 % lägre än männens med en outsagd underton att detta skulle vara könsrelaterad lönediskriminering.

Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport

Fel räknat. Rätt politik.

Nr 3)
Sommarreportern (?) Erik Paulsson Rönnbeck skriver i ett uppslag i SvD aug 2012 som också gå på ettan att några förorter har fått mindre medianinkomster men det visar bloggaren Martin Borgs vara felräknat och fel tänkt. SR och SVT nappar dock i sommartorkan och ingen ifrågasätter jämförelserna.

Fel räknat. Rätt politik.

Nr 4)
Statistikbloggaren Affe har tagit BRÅs rapport från 2005 (som bygger på data från 2001) och extrapolerat utifrån den överrepresentation som fanns då från vissa regioner (se Nr 1 ovan). Han kommer fram till häpnadsväckande slutsatser utifrån befintlig statistik som visar inte bara överrepresentation i relativa tal utan även i absoluta.

Rätt räknat. Fel politik.

Vad vi lär oss av detta är att det är viktigare att ha rätt politiskt än matematiskt om du ska nå ut. Men i längden kommer denna förljugenhet inte hålla. Jag är optimist.

SVERIGE VÄRLDENS MESIGASTE LAND MEN SNART INTE MER

Den lydnad som vi mesiga svenskar visar inför medier och etablissemang i de brännande moraliska och politiska områdena integration, barnomsorg, feminism och jämställdhet kommer inte att hålla mycket längre till. Jag tror en vändning kommer att ske efter valet 2014 då den sista striden med de korrekta fega reportrarna och de osakliga ideologiserande politikerna kommer utkämpas från modiga medborgare, motmedia och vakna väljare. De kommer att inse sina misstag men inte erkänna dem offentligt och därför ta i än värre, till skada för landet och deras partier och publikationer. Det måste bli värre innan det kan bli bättre, dvs. mer censur, mer hat och mer ilska som kommer kanaliseras på banor vi inte kan föreställa oss men tyvärr oundvikligen.

Efter 2014 kommer debatten bli bättre och till valet 2018 har dels Alliansen, dels arbetarrörelsen ändrat sina repressiva metoder och tillåter öppen debatt i dessa sk. känsliga frågor. Men det är en bra bit dit. En lång sträcka av frustration och fakta. Med stöd i samma psykobabbel som KO Knausgård använde för att analysera Brevik ett år senare så kan den svenska journalistkårens projicering och vilja hålla isär det onda från det goda ses som en sjukdom. Men de går att bota med varligt handlag, lite barskhet och fakta. Fakta har dessa journalister lite koll på, men innerst inne tror de på fakta hellre än ideologi. Jag vill tro det och kanske även Fredrik Ekelund i sin dystra betraktelse över det offentliga rummet efter Brevik illdåd 2011 och SD:s valframgångar.

INTEGRATION IGEN
Med stigande ilska läser alltfler på nätet vad som egentligen hänt bakom rubriker om brott och incidenter där personer med utländsk bakgrund varit inblandade. De webbsidor som avses har ofta mer än fakta att erbjuda men i vart fall läggs fakta fram bakom gärningsmän och händelser som media och polis inte vill rapportera pga. hänsyn till etniskt ursprung och befarad rasism. Det är tvärtom så att denna tystnad leder till oavsiktlig rasism. Att visa upp kriminella svenska gärningsmän från övervakningskamera på teve och ha en vit skylt när den kriminelle är invandrare leder naturligtvist till slutsatsen att behandla folk olika pga. hudfärg/ursprung. Samma med förtigandet av hedermord inom vissa områden, religioner, traditioner vilket Sakine Madon reder ut bra med hänvisning till vissa feministers ovilja att ta i kvinnoförtryck inom islam.

Vad som skett i Sverige de senaste decennierna är en maktförskjutning från folkvalda till medier. Från de som ska ta beslut till dem som kommenterar beslut, helst innan något förslag lagts fram. Media framkallar rädsla hos politiker för drev, brännmärkning om rasism eller någon annan för media negativ hållning. Politikerna vågar alltså inte tänka högt, lägga fram förslag eller ens godta fakta utan att media genast kommenterar på sätt som drar bort all öppen debatt och klargörande diskussion. Svansen viftar på hunden. Media vill få politiker att tro att svansen Media kan kalla på husse Folket om politikerna skulle tänka i annan riktning än vad media antar att folkmajoriteten tror. Men det kommer inte att hålla i längden, eftersom media inte har monopol på Internet och för att folket inte är riktigt så naiva som media framställer oss som. Dock är det ett problem att världens mesigaste land, Sverige, har världens fegaste yrkeskår, journalisterna.

FEGA USLA MEDIER
Vad journalister skulle göra blir inte gjort. Fakta undanhålls och smyger fram via halvrasistiska webbsidor och grupper. Undantagsvis jobbar några journalister utan betalning, Lars Åberg, Lasse Granestrand, Inger Carlqvist, Merit Wager och Gunnar Sandelin t ex, eller anonymt, som journalisten Julia Ceaser m fl bloggare. Att ens diskutera med dem har blivit att ge sig in i guilt by association – taktik som redaktörer och vissa journalister ägnar sig åt utan att diskutera sakfrågan. Själv har jag träffat två av dem och inte hållit med dem i allt men beundrar deras mod för vilket några av dem fått betala ett högt ekonomiskt och mänskligt pris; artiklar refuseras, de nekas jobb, de bemöts inte, de kan inte stå för sina åsikter öppet och deras kompetens ifrågasätts. Deras facktidning Journalisten och Expo tillhör de mest uttalande censurförespråkarna men i varje redaktion finns samma fega självcensur. Istället för att undersöka de påstådda berättelserna om asylfusk som finns på min sida här, så väljer reportrarna och redigerarna att tiga. Men det kommer inte att hålla längre. Redan 2007 skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg på DN debatt att kritiker av islam skräms till tystnad i Sverige och snart kommer en gräns brytas när hennes budskap erkänns av allt fler. Hon skrev ” Detta provinsiella debattklimat präglat av konfliktskygghet och bakåtsträvande tendenser återfinner jag ingen annanstans i våra grannländer.” Merit Wager kallar fenomenet “Godhet är en sak, dumhet en annan” . Jag vill vi ska vara goda och kloka.

Janne Josefsson tillhör de få journalister som kritiserar medias folkförakt här efter Norgemassakern 2011 och tidigare 2008 här de fega journalistkollegorna. Kulturredaktörerna Göran Greiders osmakliga ledare efter massakern i franska Toulouse 2012 och Anders Lindbergs Breivikande tillhör dessa förtryckare. Inte för att de är fega, o nej, de slåss för de förtryckta, men de gör andra fega och särskilt rädda är de lydiga och självcensurerande redaktionskollegorna utan ryggrad, integritet och kunskaper. Bara ideologi och anpassning till feg medelklassradikalism för hipsters mellan Gullmarsplan och Roslagstull.

De folkvalda Sverigedemokraterna som ska representera 340 000 väljare och 5,7 % av befolkning har naturligtvis ändrat medias dominans något men fortfarande envisas t ex Aftonbladets Petter Larsson att brännmärka dem som nazister (se videon, ”en enastående uppvisning i hålögd anal vänsterperversion”) och så kommer det förbli till 2018 minst. SD motsvaras av 20 % Sannfinnländare i öst, 23 % Fremskrittspartister i väst och 12 % Dansk Folkepartister i söder, så de är inte på något sätt udda. Medias roll gentemot SD analyseras förtjänstfullt i Björn Hägers bok Problempartiet, och av andra skribenter som Annika Hamrud, Markus Uvell m fl. men fortfarande gäller specialbehandling av SD.

Min egen hållning till SD är att partiet är tyvärr det enda parti som drar fram vissa besvärliga problem med invandring och integration, men att deras lösningar inte alltid är de rätta. Deras fientlighet mot islam finner jag avskräckande men så länge alla andra sju partier tiger om radikal islamism, naiv multikulturalism och repressiva drag i religionen islam och kulturella sedvänjor i MENA regionen har de definitivt en roll att spela. Om de får mer än 10 % i nästa val blir jag inte förvånad men SD kommer inte få min röst. Deras ekonomiska protektionism och folkhemsnostalgi är också skäl att inte rösta på dem, men jag inser att om man som väljare 2014 anser att problemen med integrationen och tigandet i media och partietablissemang är den viktigaste valfrågan kan SD vara ett alternativ. Att kunna tänka som kanadensare (och invandrare i Kanada) i en ny undersökning innebär att vilja se en acceptans av värderingar och livsstil i Kanada och godta att immigranter inte kan försörja sig det första året, en hållning som verkar oändligt borta i Sverige 2012 och naturligtvis värd att brännmärka för sådana usla mediaprodukter som Aftonbladets kultursida och P3s Tankesmedjan. Hos oss tar det minst sju år innan en invandrare försörjer sig och det finns inga krav på acceptans av svenska värderingar och livsstil. Bara laglydnad och knappt det.

SJÄLVDESTRUKTION OCH DISKRIMINERING
Allt detta är inget konstigt att föra till tals mellan bekanta och vänner men att skriva offfentligt och att tala om integrationens problem inom partier är inte lätt än så länge. De som försökt, t ex riksdagsmanen Staffan Danielsson i C, landstingsledamoten Ewa Carlhammar i FP Södermanland, fd riksdagsmannen Mauricio Rojas i FP m fl har mött öppet motstånd från sina partiledningar och fått stöd bara i hemlighet. Men snart kan de och andra som är kritiska till den förda invandringspolitiken, inte invandrarna (att man måste skriva detta 2012 . . .), prata öppet om vad de tänker och tycker. Jag har redan börjat göra det med följder som kommer visa sig (i antalet avföljda på Facebook och Twitter kanske).

Erik Ullenhags försök att ta debatten lämnar mycket övrigt att önska liksom hans och andra folkpartisters inhopp på migrationsminister Billströms mandat. Ibland verkar det som att Migrationsverket vill försvåra för allmänheten att inse vilken omfattning vår invandring har och till vilken kostnad. Jan Tullberg, ekonom på Stockholms universitet, har beräknat här och här väsentligt högre kostnader än regeringens utredare Jan Ekberg och tror inte arbetskraftsbehov och demografi räcker som skäl till den stora invandringen. Den svenska oviljan att ens försvara sitt lands ekonomiska självbevarelsedrift (sk ekonomisk patriotism eller dess motsats Ett bedraget land), konstitution , sammanhållning och kultur är märkligt eftersom vi inte har någon anledning att vara världssamvete och betala för våra synder.

Jan Tullberg skriver om de destruktiva val Sverige valt i Ekonomisk debatt 2010:
”I ett evolutionärt perspektiv är patriotism, med sin etnocentriska koppling,
en potentiellt stark gruppegoistisk mentalitet. Nationalstatens betydelsefulla
struktur borde stärka en sådan mentalitet. Den svaga positionen för
ekonomisk patriotism i dagens samhälle är därför högst förvånande. Alternativet
till patriotism är inte universellt broderskap utan att andra distinktioner
och konkurrenssituationer mellan ingrupper och utgrupper får större
betydelse. Frågan är om inte ekonomisk patriotism är betydligt bättre än
andra realistiska gruppbildningar och de motsättningar som följer av dem.”

Men det stannar inte vid ekonomisk självdestruktion genom missriktad invandring pga feltänkta ambitioner. Mer tecken på sönderfall finns redan.

Till de strider som redan finns mellan invandrargrupper, mellan invandrare och svenskar i båda riktningar (som filmen PLAY tydligt visade men som DN kulturs repressive redaktör Stefan Jonsson brännmärkte, naturligtvis) kan nu läggas alla strider kring kränkningar som DO fått mandat att ta emot. Boken Folkhemmets balkanisering : diskrimineringskulturens baksida av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt (brännmärkt av den äntligen avsatta DO Katri Linna, naturligtvis) visar dessa tendenser som fått till resultat att en avsiktlig handskakning mellan en kvinnlig chef och muslimsk praktikant vid Lernia i Älmhult 2005 varit diskriminerande, liksom en introduktionskurs med fläskkött vid AF kurs i Finspång 2012 och en hänvisning av lesbiskt par till annan mer HBT vänlig mottagning i Stockholm 2011.

De synder som Sverige ska betala för till våra romer uppgår till knappt 2 miljarder på 18 år varav Ullenhag vill dela ut 50 miljoner till att börja med. Jag skrev om detta misstag tidigare här och påpekade att romerna själva inte är ense om att ta emot pengarna. Vårt sk koloniala arv som Mona Sahlins utredare Massoud Kamali 2006 (som fick avgå) så gärna vill se som orsak kan inte vara orsak till vår stora mottagning. Den svenska generositeten att bjuda in vilka som man vill på bekostnad av andras pengar, dvs skattebetalarna, har grund i det klassmässiga maktförskjutning jag skrev om inledningsvis.

SVANSEN STYR
Medias särställning i att vilja verka godhjärtade har sin grund i det etablissemang som växte fram under Olof Palmes 1970tal där de sk 40talisterna ledde kampen mot patriarkat, miljöförstöring och industriell exploatering, ibland överdrivet men med visst fog. Deras barn som föddes under sent 1960tal och under 1970talet växte upp till Kapten Zoom, ANC gala och en stadig statlig progressiv skola som lärde barnen att det var synd om de som inte fötts i Sverige men om dessa stackare som inte hade nåden att födas som svenskar kom hit så skulle allt bli så bra så bra. Dessa 70talister tog jobb på redaktioner, universitet och förvaltning, ivrigt försvarande nya offer för hemska omständigheter pga sexuell läggning, människor som gillar kött/päls/mode, och allt annat de kunde hitta att slåss för. De ansåg sina föräldrar lite mossiga sossar och klev vidare in i MP, FI och V. En uppdaterad flumvänster med samma function som 1970talets flumvänster (som även jag varit) – att vara det ngt friare alternativet till betongblocket Vpk/SAP. Dessa rödgrönqueer sympatiserande alternativkulturella journalister, ofta kvinnor, har tagit hem majoriteten av sina redaktionskollegor som Kent Asp visat. Männen finns i ledningen och i ekonomijournalistiken, men inte på statsmedia (SR/SVT/UR) och kultursidorna. Och nej, Anders Linders Kapten Zoom skapade inte mediefeministerna men han underlättade deras framfart och framgång.

Den nya mediaelit som formades under 1990talet och framförallt efter 2000 har kopplat loss sig från den gamla föraktade borgerliga medelklassen som deras rebelliska föräldrageneration och socialdemokratin bekämpat framgångsrikt och den traditionella arbetarklassen som de nu själva utsett till fiende (konservativa, vita, hetero, fel), jämte alla som inte delar deras åsikter. Deras folkförakt är tydligt men de tror sig tala för de utsatta, de svaga, offren, de arbetande osv. Men de arbetande valde inte socialdemokratin, bara 22 % av de lönearbetande i 2010 års val. V, FI och MP har ett oproportioneligt stort övertag bland journalister och tyvärr är deras val av ämnen och vinklar ofta infantila. Men deras brist på verklighetsförankring förklaras inte bara av deras politiska sympatier.

Högre utbildning och (sk) forskning i humaniora och samhällsvetenskaper där åsikter och ideologi borde nagelfaras mer än i naturvetenskapen har tvärtom sedan 1980talet blivit slagfält för ovetenskapliga strider och rent humbug efter modeler från USAs cultural wars och postmodernism/relativism/socialkonstruktivism. Svensk forskning där journalister hämtar sina belägg från kan numera bjuda på allt möjligt inom nya förtycksmekanismer och åtgärder som ska finansieras. Sk forskare inom genusvetenskap, kulturgeografi, pedagogik, sociologi och allt inom etnicitet erbjuder perspektiv på allt som DO, integrationspolitiska strävanden, kampanjer för utvalda grupper. Undantagen åldermännen Svante Nordin, Aje Carlbom, Jonathan Friedman och KO Arnstberg har få efterträdare.

Den sk kulturdebatt som fördes vårvintern 2012 visar tydligt hur mediavänstern dominerar kulturdebatten och småler överseende åt de som inte delas dess utgångspunkter. Jag lyssnade på diskussionerna på Teater Brunnsgatan 4 två gånger och blev klar over hur illa vänstern klarar av att ens uppfatta sin särställning som dominerande diskurs. Deras iver att vara förtryckta eller åtminstone företräda de förtryckta blir ju märklig om de samtidigt förtrycker andras åsikter och inte inser detta. Åsa Linderborgs hyckleri med sin privatekonomi och Maria Svelands våldsamma kollegor, konstvärldens och Södertörns högskolas inbjudan till statsterroristen Leila Khaled, Johan Jönssons klasshat applåderat på Dramaten och Sebastian Staksets mordhot, Sveriges Radios P3 inslag med uppmaning till mord osv. Allt detta hyllar kulturvänstern liksom den gjort med konstnären Anna Odells missbruk av sjukhusresurser (inbjuden Sommarvärd i P1, Konstfackslärarna betalade hennes böter, DN kulturchef Ingrid Elam hyllar) och hennes kollega Magnus Gustavssons nedsprejade tunnelbanevagn Territorial Pissing. Och Yonas Millares sabotage av Konstfacks egna skulpturer som ett project mot fascismen i Chile 1973, Makonde Lindes tårtgate och så vidare med offentliga medel, expertisens gillande och folkets tvivel.

BARNOMSORG OCH FEMINISM
Men det är värre än att konst och integration inte kan kritiseras och att folk blir förbannade på slöseri och idioti. Folkets egna barn tas om hand i barnomsorg av en aldrig tidigare skådad omfattning från mycket unga år. Runt 85 % av alla barn under tre år är i förskola. Det låter bra om dessa barn och förskolor vore optimala och besluten att sätta dem där var grundat i ansedd forskning. Så är dock icke fallet. Omfattningen av så små barn har världen aldrig skådat men Platon var klar över att de unga medborgarna skulle tidigt drillas av andra än föräldrar för att passa in i hans auktoritära statsutopi Staten, liksom Orwell var i 1984 och Huxleys Du sköna nya värld.

Vad vi vet om små barns utveckling stödjer inte att alla barn far bra av att föras samman i en förskola under så pass långa tider. Folkhälsoinstiutet gjorde en översikt 2009 på engelska av all befintlig forskning (och avförde den förskolepositive BE Anderssons undersökning 1991) och fann att kognitiva fördelar kunde beläggas men inte sociala och emotionella.

”The results from the literature review show that children who attend day care
centers perform at a higher cognitive level in comparison to home care children.
This suggests that young children benefit in the long term from center-based day care
arrangements. However, this review does not settle the debate of socio-emotional
development because, here, the literature is inconclusive.”

Små barns immunförsvar, de ständiga mötena med nya personer och större känslighet hos vissa barn bör leda till mer flexibla omsorgsarrangemang än att alla barn ska in på förskolan i ungefär samma omfattning. För vissa barn med sämre uppväxtvillkor blir förskolan ett bra komplement om den är av god kvalitet. Medelgod räcker inte. Barn mellan 1 och 2 år är förkylda ca 50 dagar/ år vilket är dubbelt så mycket som barn på 4 år. Öroninflammationer och mag-tarmbesvär är vanligare de första åren. Varsamhet borde iakttagas snarare än forcerad inlämning. Att barn mår bra av att träffa andra barn innebär inte att de ska träffa ett stort och ofta växlande antal barn och anställda 6-10 timmar varje dag. En fjärdedel av daghemsbarnen finns där mer än 40 timmar i veckan. I en undersökning 2003 svarade 44 % av föräldrarna att barn under 3 år mår bäst av att vara hemma, 21 % att förskola 3 tim/dag var nog och 11 % föredrog heltidsomsorg. Per Kågesons debattskrift Tid för barn? från 2006 har inte bemötts ordentligt av förskoleföreträdare men avvisats som konservativt och anti-feministiskt. Den fd Vpk:aren, numera socialdemokraten, föreslår inget vårdnadsbidrag men har goda förslag som tål bättre mottagande.

Den senare slutsatsen bygger på att förskolor ska vara till för att frigöra kvinnor från heltidsansvar för barn och att arbetskraftsbehov ska avgöra om barn ska tas om hand av andra är föräldrar. Men det finns pris att betala för att lämna bort barn och att bidra till BNP. Vi svenska föräldrar och andra medborgare måste kunna prata om alla dessa tre anledningar till barnomsorgsutbyggnad, dvs arbetskraftsbehov, kvinnofrigörelse och barnpsykologisk utveckling. Om det senare inte kan diskuteras för sig utan att debatten hamnar i de två första blir priset att ingen vill kännas vid ev problem som i synnerhet små barn kan uppleva vid barnomsorgsvistelser. Handen på hjärtat – kände du till Folkhälsoinstitutets undersökning 2009 som inte kunde ta ställning till om barnomsorg var bra eller dåligt ur socio-emotionellt perspektiv vid unga år ? Och tror du svenska kommuner och barnomsorgsföreträdare har tagit hänsyn till forskning när de byggde ut under 1990talskrisen och införde maxtaxan ? Nej de behövde inte göra det för det finns ingen sådan forskning om småbarns välbefinnande och socio-emotionella utveckling under denna expansiva fas 2000- 2012. Utbyggnaden skedde i blindo och den forskning som finns handlar om äldre barn, om kognition och om personal och institutioner, inget om små barns hälsa och utveckling.

Barnläkarna Hugo Lagercratz och Lars H Gustafsson, barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom och barnpsykologen Ewa Rusz rekommenderar inte barnomsorg ovillkorligen till alla barn under 3 år utan att hänsyn bör tas till individuella behov, liksom andra psykologer. Den forskning som kallas anknytningsteori och som bygger på hur relationer mellan den närmaste omsorgsgivaren, oftast modern, och barnet, är klar över att relationer till nya omsorgsgivare måste få ta tid. Nyare hjärnforskning och psykoanalytisk teori har utvecklat vår kunskap om hur viktigt den första relationen är de tre första åren, se referenser sist i detta inlägg.

FEMINISMEN
Vid sidan av integrationen/etnicitet är feminismen det mest uppburna av de matriakala medieeliten av båda kön. De vill ha 50/50 utfall i alla sammanhang och kan inte nöja sig med mindre. I DN den 1 aug 2012 (var annars?) ondgör sig Malin Ullgren (vem annars?) över de låga kvinnolönerna, 15 % lägre än männens. Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Att Malin Ullgren fortsätter detta korståg är oförståeligt. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport. De närmaste åren kommer unga svenska kvinnor gå om män i karriären som de redan gjort i delar av USA, Norge och England och dessutom välja bort outbildare män. Män som de dubbelt ratade.

Det finns så mycket illa tänkt, skrivet och forskat om feminism, genus och kön i Sverige att man blir betryckt över vilka man som heterosexuell man kan tänkas åtrå. Susanna Hakelius-Popova gick 2005 igenom tio avhandlingar med genusvetenskapligt fokus och kom fram till att de redan hade klart för sig innan forskningen vad resultatet skulle bli. Jargong och ideologi dominerade. Bosse Rothstein försöker bidra men får mest skäll, inte diskussion, trots att han försöker förklara hur patriarkala strukturer (inte) kan förklara svenska föräldrars regression i konserverande könsroller. Eller kanske just därför. Feministerna lägger sällan ned denna tankemöda som Rothstein trots motstånd visar på här.

Biologi anses sedan särartsfeminismens nederlag under 1980talet till fördel för radikalfeminismen, numera statsfeminismen, leda till konserverande könsroller (kallas genus numera eller position enl post-strukturella feminister med queeranspråk). Men så lätt är det inte som dessa artiklar visar här och här. Biologi sätter ramar för vad man kan uppnå, även om Malmö Fria Kvinnouniversitet vill få kvinnor att urinera stående vid sin offentligt finansierade workshop Fittbyxor 2007 (kostnad 280 000 kr av stiftelsen Framtidens kultur, dvs löntagarfondspeengar, dvs avsatta lönemedel). Männen är inte annorlunda än kvinnor i sitt intresse för och som föremål för jämställdhet men deras bidrag blir ofta kallade hatiska.

AVSLUT

I likhet med Carl Hamiltons (S)-koden och KO Feldts Om socialdemokratins seger och kris från våren 2012 tror jag det finns vägar ut ur eländet jag skisserat ovan. De är båda vederhäftiga pragmatiker som tror att arbetarrörelsen rymmer tillräckligt med folk som kan ta sig igenom den nuvarande krisen. Hamilton nämner särskilt barnomsorgen och båda ekonomin naturligtvis, ekonomer som de är. Håkan Arvidsson, fd Marxist (liksom jag) och historiker, recenserar böckerna godvilligt men tror inte riktigt att de når ända ned till folkets fotknölar. Att som DN:s kulturchef Björn Wiman gå ut på årsdagen efter Utöya- massakern och kalla socialdemokratin för det mest anständiga politiska rörelse som skapats och citera Palme visar vilken 70talist slacker han är. Socialdemokratin har haft sin tid och den var minst av allt helt anständig, i synnerhet i sin sexualpolitik- och praktik.

Själv tror jag inte på vare sig vänstern (var medlem i Vpk 1978-1986 och V 1991- 2000) eller socialdemokratin (2001-2007) varav den senare visat sällsynt dåligt omdöme i alla skandaler sedan Kejne-Hajby affärerna på 1950-talet och fortsatt under 1970tal och 1990-2010 som jag skrivit om nedan. Men lite i Sverige kan ske utan S stöd, det måste erkännas även om det kommer ligga under 30 % vilket vore nyttigt. Alliansen kommer behöva bättre underlag 2014 för att klara sig mot SD i riksdagen. Alltså finns ett läge för S att börja sin vandring åter mot verkligheten och att de numera 40åriga redaktörerna släpper taget om den radikala retoriken och rättar in sig i ledet bakom Löfvén. Wiman och Ullgren kan lämnas dock liksom Linderborg, Sveland och Jonsson.

Det blir en kamp 2014 som inte kommer vinnas av den häftigaste ideologiska smällaren från de rödgröna eller från Alliansen, utan av de som kan tala om vad vi alla tänker men inte vågar prata om. Detta alltför långa blogginlägg är en start. Är ni med ?

Sjunne

* * *

Länkar till referenser om anknytningsteori och barn- och utvecklingspsykologi:

Direktlänkade rapporter och artiklar

Allmänna Barnhuset (2007) Att knyta an. Om små barns samspel och anknytning.

Asp (2007) Den svenska förskolan, en planerad och strukturerad verksamhet – stöds den av anknytningsteorin ? Magisteruppsats. Stockholms universitet ,Psykologiska institutionen

http://www2.psykologforbundet.se/www/sp/hemsida.nsf/objectsload/PT0611/$file/PT0611.pdf

Tre artiklar i Psykologtidningen 2008- 2009 av Tor Wennerberg,

Svenska videoklipp:

http://urplay.se/166756
http://urplay.se/167340
http://urplay.se/163516
http://urplay.se/169994

Webbsidor
http://www.allanschore.com
http://www.neuropsa.org.uk/society
http://www.nok.se/anknytning
http://varaktigrelation.se
http://www.changeprocess.org