Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Bokrelease av min bok Kommunitarism den 19 april

bokbild

Min första bok har nu kommit ut, antologin Kommunitarism -om individualism och gemenskap i moral, politik och filosofi. Jag har skrivit introduktionskapitel och tre texter, medan resten är åtta uppsatser i politisk filosofi från 1980talets amerikanska diskussion om sk communitarianism, här översatt som kommunitarism.

Min andra bok, The Swedish story: From extreme experiment to normal nation, kommer ut senare i vår.

Den 19 april kl 17 blir det bokrelease på Antikvariat Mimer, Upplandsgatan 66 i Vasastan, Stockholm. Det bjuds lite förfriskningar och bokprat vid 18 tiden. Ingen föranmälan. Vill ni samtidigt köpa böcker, av mig eller antikvariatsägaren Tommy, behöver ni kontanter.
Alla hjärtligt välkomna.
Janne Sj, 076/9000 900

Kan du inte komma men vill ha boken, beställ här

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163727285

Ett smakprov här

bokprat

Bokpresentation på Mimer antikvariat, den 19 april 2013.

Degenerationer fram till 90-talisterna

tillsammans

Ibland tror jag vissa åsikter och beteende kan generaliseras. Då förfaller jag till följande hypotes:

40talister
Födda på 40talet enligt den term som Ludvig Rasmusson, född 1936, lanserade i sin bok 40talisterna

De gjorde uppror mot sin föräldrageneration som slitit ihop ett strävsamt folkhem under kriget när dessa baby boomers (amerikansk term för 40talister, och en satirisk bok av 40talisten Ken wilber) föddes. John Lennon 1940, Bob Dylan och Torkel Rassmusson 1941, Paul McCartney 1942, Mick Jagger 1943, Joni Mitchell 1945, David Bowie 1947, Ulf Lundell 1949 osv.
Dessa tidiga anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser behöver knappast presenteras men åren 1967 Summer of Love, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1970 skotten vid Kent State university och festen på Gärdet i Stockholm, 1971 almstriden och folkfesten i Uppsala i Slottsbacken. Ulf Lundell hyser hatkärlek till dem och kallar redan 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna för ”vasastaniter” i romanen Sömnen (fö den enda läsvärda förutom Jack, en 40talistskildring av första klass).

50talister
Lapar i sig amerikansk och brittisk popkultur men mindre politiska än party goers. Mer estetik och protopunk än protest och plakat. 1957 föddes Nina Lekander, Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg. På Uppsalas första hippie- och studentvänsterfest, folkfesten i Slottsbacken 1971, fick jag första gången närkontakt med framför allt 40talister som spelade usel men kul progg (Gudibrallan), spattig men intressant fusion (Samla Mannas Manna) och åt bönor med linser, bläddrade i Kommentar, Vietnambullentinen, Proletären, Rödluvan, Gnistan mm vänsterpress. Vi 50talister är i allt småsyskon till 40talister och såg upp till dem som de första upprorsmakarna, även om vi var ironiska. 1978 gick jag med en enkät till Uppsalas samtlga 7 vänsterbokhandlar (VPK, APK, KAF, FK, SKP, KFML(r), Bokgillet) för att fråga om onani var en borgerlig företeelse. 2 svarade ja, minns att trotskisterna var mest övertygade.

60talister
Dessa unga var ofta punkare, esteter, syntare, svartklädda men såg klarare 40talisterna dominans och kallade dem Jätteproppen Orvar. De inledde tyvärr den slackerattityd som skulle fullföljas av 70talisterna.

70talister
Den slackergeneration som nu dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40talistföräldrar som inte kunne få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. 40talisterna dominerade i barnkulturdebatten med böcker som Gunilla Ambjörnsson Skräplitteratur åt barnen 1968, Göran Palm Indoktrineringen i Sverige 1968, Bibliotekstjänst Ska vi ge barnen skräplitteratur? 1975, Utbildningsdepartementet Barnen och kulturen 1978, Maria Bergom-Larsson Vad gör vi med barnen, kamrater ? 1979 och styrde SVT/SRs statsmonopolutsändningar som de svenska barnprogrammen under 1970talet, Ville Valle och Viktor, Kapten Zoom , tjeckisk dockfilm, den sovjetryska Drutten och Gena (Krokodilen), de antikommersiella julfilmerna Broster, broster ! och Karl-Bertil Jonssons julafton. Deras barn, 70talisterna, fick höra om vänsterns alternativ till konkurrens, kapitalism, könsroller, hierarkier och miljöförstöring men också vara frågande, tveksam, liten och svag. Vänsterns kollektivism och den amerikanska flumpsykologins terapisyn (Carl Rogers).

Medieforskaren Ingegerd Rydin beskriver tidens anda i ett långt citat från hennes analys av barnkultur:

”Utifrån barnredaktionernas måldokument och den diskussion som fördes rent allmänt om barnkultur, kan man urskilja ett antal frågor som stod i fokus under 70-talet. Det fanns en tilltro att man med medierna skulle kunna överbrygga klassklyftor och informationsklyftor och barnredaktionerna tog som sin uppgift att särskilt rikta sig till barn som kom från sociala miljöer, där barnen kunde tänkas behöva extra stimulans. Dessa barn skulle synliggöras ochkänna igen sig i programmen. En annan uppgift var att synliggöra och ge röst åt så kallade svaga grupper som handikappade barn eller invandrarbarn. Det gällde också att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro.

Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Eftersom den kommersiella kulturen hade stark dragningskraft på barn och ungdom förekom också smak- och kvalitetsdiskussioner om vad som var bra och dålig kultur. Det talades om ”alternativ”, d v s hur man ska kunna utveckla program som erbjuder goda alternativ till den kommersiella kulturen.

Det gällde att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Det gällde från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m. Genom att utföra en stor undersökning på daghem och skolor runt om i landet fick man en lång lista av frågor som barn undrade över.”

Under 1970talet berättade dessa 40talister i radioprogram som Radio Ellen, Familjespegeln, Kanalen mm vad frigörande dialogpedagogik och stormöten kan tillföra kärnfamiljerna och kvinnofrigöreelse mm. Till och med när ABBA vann schlagerfestivalen 1974 surade de statliga tv producenterna födda 1940talet, och ville först inte betala en egen festival 1975 och ställde sedan in svenskt deltagande 1976 pga hot från vänstergrupper.

Barnen lyssnade på Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsippper, proggiga barnböcker och resultatet av denna massiva barnindoktrinering hörs varje dag i etermedier och syns i dagspress. Ett konsensus och korrekhet som till och med får 40talister att häpna över vilka åsiktsmonster de fostrat. Vi 50 och 60talister tiger och håller oftast med. Velpottor. 70talisterna uppgraderar allt som deras päron gjort, dvs lägger till queer analyser till kvinnorörelsen (den 3:e och 4:e generationens feminism, eller kanske könskodade kroppar är mer korrekt), intersektionalitet/Andrafiering till biståndskamp och antirasism (men de inser inte hur självuppfyllande dessa kategorier är). Ibland blir deras problem politiska tror de och då vill de att hela världen ska förstå just dem. Anna Odell, född 1973 och Maria Sveland, född 1974.

80talister
Slackerstilen fortsätter för dessa barn till 50talister. Några avvikande drag är att en del av dem börjar flytta utomland, starta företag men i allt fortsätter de 70talisternas konforma inställning till genus, global uppvärmning, skitnödig korrekthet och åsiktsmonopol trots att de inser att 40-och 50talisternas tal om kapitalism och kvinnoförtryck kanske är förenklat. Tyvärr kan de i så fall vilja krångla till dessa ekonomiska och biologiska fakta med irrationella post teorier om snart sagt allt. Något bättre ibland än 70talisterna, vilka inte kan få nog med stryk, men i allt hopplösa. Dessa två generationer tävlar i konsten att strula till ett liv. Dessa generationers narcissism motsvaras av deras trygghetsnarkomani (som deras 50- och 60talistföräldrar bidrag till).

90talister
Mitt hopp står till dem. De studenter jag mött inom lärarutbildning och i skolor som varit ganska vettiga är födda 1990 eller senare. En far till en tonåring idag kan komma överens och skoja om bisarra hycklade rasteorier som Ramz Paul gör med sin son här.

Allt detta är förstås nys och pladder i min hypotesgenerator, född 1958. Jag köpte Kåldolmar & Kalsipper 1979 för att kunna rätt fostra mina barn födda 1982, 1984 och 1988. Det gick sådär som tur var.

Individer,grupper, främlingar, rasismer

Abrahemsberg_480x250

Nedan följer en ganska lång rant om indisk rasism, främlingsfientliga somalier, svensk mesighet och vikten av att lita på sin erfarenhet. Jag tror på fullt allvar att det mesta kring den usla svenska (och europeiska, men den tar vi en annan ågn) invandringspolitiken kan lösas om vi pratar om den och dess problem inkl ev lösningar öppet, tydligt och med respekt för varandra. Vi måste bli bättre på att göra det och detta är mitt något långrandiga bidrag (som läsare av denna blogg vet har jag berört ämnet för med viss envishet)

INDISK RASISM

Vad jag först vill skriva om ang svensk rasism för att ge perspektiv är den rasism jag stött på och känner till. I Indien, som jag rest till sedan 1984, har en dotter på 3 år, och bodde och arbetade i under 2010, finns en verklig rasism som går i flera riktningar. Den jag mest stött på är den sydindiska fördomen om nordindien. Sydindiernas längre historia, deras helt skilda språk från hindibaserade nordliga språk och den invasion som de ca 1500 f Kr utsatts för från norr (dels av indo-européer (som vi delar kultur och språk med),dels av muslimer), gör dem annorlunda. Se vidare här och här.

Dessa sydindier som fanns i Indien ett par tusen år innan arierna kom anser sig ibland förmer än dessa nordliga grupper, dvs. våra kusiner om man säger så. Sydindier anser att nordindier är ytliga, affärsinriktade och inte har tillräckligt med kultur att vara stolt över. Att dessa nordindier är vitare är ingen fördel.

Nordindier å sin sida kan se ned på sydindier, särskilt de av låg kast och riktigt mörkhyade. Att vara mörk är oftast fel i det rasifierade Indien idag, där blekningsmedel används av miljontals för att se ut som européer. Vidare så finns rasism i alla storstäder (särskilt Delhi, Mumbai) mot de fattiga som tar sig dit, ofta nordindier från Bihar, Harayana och östra fattiga delstater. De sliter hårt och förtrycks pga sin ras vill jag påstå, även om deras fattigdom också bidrar.

Utlänningar ses med viss avoghet och misstänksamhet. Svarta afrikaner chikaneras öppet och jagas iväg öppet pga sin hudfärg. Araber tror jag man respekterar men också är misstänksamma mot. Kineser avundas man och gör narr av öppet i media osv. Överallt finns rasism, främlingsfientlighet i detta enorma land på 1,2 miljarder. Och det är fullkomligt normalt enligt de traditioner och gruppgemenskaper som finns i de mindre utvecklade länderna i världen.

Det normala i världen är alltså att vara skeptisk och ja, tyvärr, även rasistisk inför främlingar med annorlunda utseenden. Av undersökningen World Values Survey framgår att de folkrika kontinenterna Afrika, Latinamerika, Asien ligger till vänster i skalan dvs är mer traditionella och kollektivistiska. Kina avvika något i sin rationalitet men i tron på kollektivet är Kina som Indien. Det finns dock andra traditioner i dessa mindre utvecklade länder som innebär att man tar hand om de fattiga, gäster, gamla osv och kan göra nästan vad som helst för att vara hjälpsam. Men det utesluter inte en avoghet mot andra grupper och individer man inte känner igen eller litar på. Norden är för en region med mycket hög tillit, som fallit på senare år bland infödda och inte övertagits av utlandsfödda. Nima Sanandaji visade detta i en rapport för finska tankesmedjan Libera 2011

FRÄMLINGSFIENTLIGA FLYKTINGAR

Om vi ser till de grupper som anlänt till Sverige de senaste decennierna så skiljer de sig från de tidigare grupperna. Först kom yrkesarbetare från Sydeuropa, sedan politiska, ibland världsvana, flyktingar från Latinamerika, Mellanöstern Asien och Afrika. Dessa grupper hade antingen goda förutsättningar att bli som svenska yrkesarbetare eller en högre utbildning. Chilenaren fil dr Mauricio Rojas bästa exemplet på det senare, italienaren cykelbyggaren Antonia Grimaldi det förra.

Dagens invandrare har oftare sämre skolunderbyggnad, deras yrken efterfrågas inte och de kommer från mindre orter och landsbygd snarare än städer. Av de största avsändarländerna nu 2013 är Somalia det land vars innevånare har minst avslutad skolgång och läskunnighet. Gunnar Sandelin och KO Arnstberg skrev i sitt Newsmillinlägg 11 mars:

” Ett brett spektrum av invandrare har ersatts av i huvudsak asylsökande från muslimska länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Dessa asylsökande är illa rustade för ett liv i det utpräglat högteknologiska Sverige. Arbetsför-medlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända och deras anhöriga högst har vad som kallas ”förgymnasial utbildning”. Det betyder att många är faktiska eller praktiska analfabeter, vilket gör det extra svårt för dem att hitta jobb på en arbetsmarknad där enligt Eurostat bara 2,5 procent av jobben är sökbara för dem.”

Dessa somalier, afghaner och andra från landbygden i lågt utvecklade länder har alltså inte varit politiskt aktiva, rest mycket, mött skilda folkslag osv. Syrien är ett undantag och bland det mest utvecklade landet med en 8000 tusenåriga historia. Men även där flyr alla huller och buller, landsbygdbefolkning och stadsbor.
Vad jag vill säga med detta är att de afghaner och somalier som nu kommer till Sverige har haft få förutsättningar att hantera nya människor, ny teknik osv. De somalier jag arbetat med i en grundskola Tensta 2994- 2005 hade högskoleexamen och kom från Mogadishu. Idag kommer folk direkt från områden där de bara litat p klanen av kända somalier. De har alltså en inbyggd rädsla för främlingar.

De somalier som sysslat med handel och vari i Gulfstaterna är inte många och bland dem finns också samma beredskap inför okända människor. När de hamnar i flyktingförläggningar visar de samma grupplojalitet som andra folk i samma situation och ibland kan konflikter uppstå dem emellan, och mellan somalier och andra folkslag.

Till detta kommer den historiska slavhandeln med svarta afrikaner som araber skött sedan tiden före Muhammed (632 e kr) och långt in i vår tid, ja i Sudan och Mauretanien pågår slavhandel fortfarande. De grupper från Mellanöstern som ska alltså samsas med afrikaner på våra förläggningar har 2000 år av exploatering och förtryck att bearbeta. Den arabiska slavhandeln var flera gånger större än den europeiska, den pågick längre och befästes i Koranen.

Sammantaget är det en grannlaga uppgift att göra moderna medborgare i välfärdsstaten Sverige år 2013 av afrikanska herdar och afghanska bergsbor. Att dessutom beskyllas för rasism när man påpekar problem och att dessa nya innevånare behöver integreras i modern tideräkning gör inte saken lättare.

RASISM I SVERIGE

Det är något mycket konstigt i debatten om rasism från svenskar mot utlandsfödda eftersom många talar som om Sverige skulle vara rasistiskt, vilket inte alls är fallet. I arbetsmarknad här och här och vår inställning till flyktingmottagande är vi mycket lite rasistiska och öppna även för att ta emot ännu fler (vilket jag motsätter mig men det är en annan sak).

Visserligen försökte Mona Sahlins handplockade utredare Massoud Kamali finna den strukturella svenska rasismen men han gick bet, Ingen vetenskapsman försvarade honom utom hans egna supporters och av Sahlins utredning blev inget, tack Jens Orback (S).

Vi bor i ett välvilligt och öppet land där rasism som jag sett den in på skinnet i Indien ligger mycket långt borta. Andra må svara för sig om de anser vi har ett problem med rasism men det finns mycket få fakta som tyder på detta. Däremot anser 60% av svenskarna att media ger fel bild av invandringen till skillnad mot EU snittet på 40 % (European Commission. 2011. Awareness of home affairs. Special Eurobarometer 380.)

Jag kan både anse att vi ska ta emot färre invandrare, som Gunnar Sandelin och KO Arnstberg visade ovan och inte vara rasistisk. Jag kan till och med vara motståndare till en islamisering av landets lagar, kultur och samhälle utan att vara rasistisk. Religion är som bekant ingen ras och att vara mot en vad jag anser totalitär politisk ideologi, vilket islam är till största delen, är inget annat än självklart försvar och förnuft. Därom är jag säkert oense med många, men en växande opinion finns mot islam i landet, och att skilja islam från islamism är inte alltid lätt. Mer om det en annan gång. Tillbaka till Indien jämfört med Sverige.

Indien är ett i grunden rasistiskt land, där t ex Kongresspartiets ordförande, den katoloska italienskan Sonia Gandhi, ifrågasätts pga sin hudfärg av vissa, men också hyllas. Ibrahim Baylan och Nyamko Sabuni har inte alls samma roll i svensk politik och etnisk mångfald förs fram som ett rekryteringsargument i alla läger och områden, vilket jag inte har något emot.

Jag gjorde en biografisk beskrivning av mig nyligen,som går ut på att ha familjeband med en sydindisk släkt, arbetat med integrationsprojekt och undervisat invandrare, och ha rest , bott, jobbat och studerat utomlands är ingen garanti för att man inte är rasist men för mig som gjort allt detta har jag mer kunskaper och erfarenheter och nyfikenhet på andra folk, länder och kulturer än många.

De sakargument som Sandelin och Arnstberg för fram är vad vi bör diskutera. Läs deras bok Mörkläggning och invandring, . I titeln finns de två delar jag kritiserar; den mörkläggning i media av invandringspolitikens brister, och den förda invandringspolitiken. Över till medias senaste överdrivna utbrott av sk svensk rasism.

REVA
Lite mer om sk svensk rasism. De senaste månaderna har media och demonstranter, vissa politiker i och utanför regeringen, beskyllt framförallt Stockholmspolisen för dess metoder att fastställa identitet och uppehålltillstånd via kontroller i tunnelbanan. Idag var det stor hyllning till författaren Jonas Hassen Khemiri för hans öppna brev till justitieminister Beatrice Ask.

Jag har tidigare skrivit om detta till stöd för polisen liksom socialdemokraten Widar Andersson.

Dagens text i DN var mer ett litterärt gestaltande av känslor vid ID kontroller än något sakligt inlägg. Victoria Wärmler, som driver bloggen Sockerbitar till kaffet, skrev om Hassen Khemiris inlägg på Facebook varur jag citerar med tillstånd:

” Alla dessa känsloargument som inte har med lagstiftningen eller sunt förnuft att göra. Polisen har till uppgift att utvisa alla dem som fått sin sak prövad men ändå inte frivilligt lämnat landet. Därmed begår de brott. Om man bortser från alla dessa förvillande känsloargument så är det så när man invandrar till ett annat land där man utseendemässigt skiljer sig från purbefolkningen, att den kontrolleras som kan antas uppehålla sig illegalt i landet – och det är inte främst eller alls de som ser ut som ”purbefolkningen”.

Det är ingens fel att det förhåller sig på det sättet och att vi ser olika ut beroende på varifrån vi kommer i världen eller har vårt ursprung, är naturligt. Det är inte rasism att konstatera att människor som inte ser svenska ut KAN uppehålla sig illegalt i landet. Vore jag japansk medborgare, och japansk polis eftersökte illegala invandrare, så skulle jag inte ta det minsta illa vid mig för att bli uppkollad – jag ser ju inte ut som en japan, så vad förväntar jag mig? Glädjen vore ju isf större att kunna bevisa för dem att jag har rätt att vara där, att jag är medborgare, ”jag är grön”.

Fri rörlighet utplånar inte utseenden. Snarare komplicerar fri rörlighet en sådan sak – exempelvis för polisen som har till uppgift att utvisa dem som olagligen befinner sig här – och det är inte främst de som ser svenska ut som den misstanken omfattar.

Artikeln av Hassen Khemiri i Dagens Nyheter är exempel på utstuderad emotionell utpressning, i syfte att låta varenda en som vill leva på svenska befolkningen, arbeta svart eller begå brott, uppehålla sig här utan att bli ifrågasatta och utan att en enda en ska kunna ha moraliska invändningar mot ett omfattande och skapat problem som går emot landets egna intressen. Det är väl snarare rasism att kräva villkorslös attityd av en urbefolkning som sliter för att upprätthålla välfärd, lag, ordning och trygghet för så många som möjligt. Man försöker försätta just DEM i vanmakt och utan möjlighet att kunna försvara sina egna och landets intressen mot illegal verksamhet som undergräver resurserna för alla dem som är födda här och som lagligen givits rätt att vara här.

Det går bra att bidra med alternativa förslag i debatten om hur man kommer åt illegal invandring – och problemen som följer på sådan- och hur man kan avvisa de som uppehåller sig olagligt i landet UTAN att kontrollera de som åtminstone ser ut som målgruppen. Finns inga, eller? Problemet skapas naturligtvis inte av svenskar befolkningen, av lagen och av polisen, utan av de som stannar kvar i landet utan rätt att vara här.”

Dick Erixons arga inlägg samma dag visade också på vilka krafter som gynnas av anklagelser om rasism.

En tidigare afghansk minister som nu fått asyl i Sverige ser inte alls Reva som något märkligt och välkomnar mer kontroller för att stävja muslimsk extremism. Se här

Det finns inte något mer att tillägga annat än Reva och personers utseende hör ihop, liksom andra beteenden och folkgrupper. Romer och hyrbilsuthyrning till exempel.

ROMER
Allan Schwartz, rom men inte offer för det, vill inte veta av den nederlåtande behandling hans folkgrupp fått i ett betänkande av Maria Leissner 2010:

”Så som framkommer i betänkandet vill Leissner att man ska kasta en anklagande syndabocksmantel på det svenska folket och få svenskarna att erkänna övergrepp, rasistiska illdåd etc. Detta ska ske genom en ”sannings- och försoningskommitté”, som Leissner vill driva fram. Först därefter – så att Leissner ska ha en uppgift under lång tid framöver – ska det ”byggas broar” mellan romerna och majoritetssamhället.
Men detta är Leissners önskemål, inte vårt. Vi romer tar avstånd från hennes krav på en sannings- och försoningskommitté och en massa av hennes uttalanden liksom från hennes vilja av att smutskasta det svenska folket! Vi förundrar oss också över att Leissner återkommande vill göra oss romer till offer där vi utmålas som inkompetenta och underlägsna människor, som behöver ledas av statliga svenska tjänstemän med henne i spetsen.”

Romer framställs som oskyldiga lamm och svenskar som vargar. Saken är betydligt mer komplicerad. Romer har oftast själva velat hålla sig utanför det svenska samhället, och talet om marginalisering är i lika hög grad tal om självmarginalisering. Handel med hästar, bilar och på senare år handel med mer avancerade ting vid sidan av bidragsmottagande har gjort vissa av dem inställda till svenskar och myndigheter med förutsättningar att ta ut så mycket som möjligt utan att ge tillbaka.

Schwartz egen beskrivning av romernas inställning till svenskar bekräftas i etnologiprofessor KO Arnstberg forskningsstudie 1999:

”Den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.
Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.”

Varför detta är intressant är inte bara för att den osynliga svenska rasismen problematiseras utan för att 2012 års mediedrev på bensinstationer och biluthyrningsfirmor rasade amok. Vad jag vet gjordes aldrig någon undersökning OM romer hade misskött sina hyrbilar, men media med SR i spetsen gjorde allt för att underbygga att rasism var anledningen till att bilar nekades romer. Men en god journalist hade grävt vidare i den statistik som visade på ett mönster. SR skriver:

”Sveriges Radio undersökte 65 bensinstationer i landet och 22 av dem sa nej till romerna trots att det fanns fordon att hyra ut. Först fick testpersoner, samtliga klädda i traditionella romska kläder, gå in på en bensinstation och fråga om de kunde hyra en bil. Där det blev nej, gick en reporter in och ställde samma fråga.
Av de 22 bensinstationerna som vägrade att hyra ut fordon till romer var hela 15 från bensinbolaget Statoil.”

Om detta mönster kunde beläggas vilket står klart för alla kan man dra slutsatsen att hyrbilsuthyrare är rasistiska eller att romer har misskött sina bilar och kontrakt med påföljd att de nekas. Om det senare ska kallas rasism är oklart för mig. Ingen vet något om bakgrunden till att romer nekas hyra bilar om man inte våga fråga efter dessa tydliga fakta med många nekanden och ett tydligt mönster. Vi och media kan gissa och anta att alla i hyrbilsbranschen är onda och inte gillar romer men de vill säkert tjäna pengar som alla andra och utgör säkert ingen särskilt rasistisk yrkesgrupp. Tvärtom måste de kunna hantera alla som kliver in på macken, med den reservationen att vissa individer och grupper kan bete sig illa om de gjort det tidigare.

Om varje hyrbil måste tvättas extra, inte betalas alls eller lämnas in i tid kan det vara en förlust att hyra ut till de personer man misstänker kommer missköta sig. Om dessa ofta är romer, ja, slutsatsen blir att de bör hållas från fler bilar tills de sköter sig. Att gå med förlust ett par tusen/bil/tillfälle är ingen bra affärsmetod.

Det finns vad jag kan se tre lösningar som ev kan reglera biluthyrning:
1) romer får betala extra,
2) alla får betala mer,
3) högre deposition.

Nr 1 är klart rasistisk även om den med mitt resonemang skulle vara rationell. Idag får unga män i storstäder högre bilförsäkringspremier än andra pga deras höga krockfrekvens åren efter körkort och under 25 år. Men 1) går inte att försvara på samma sätt. Nr 2) innebär att alla skötsamma förhyrare betalar extra för de som missköter sig. Inte bra heller men kanske oundvikligt. Nr 3) skulle göra kraven högre på samtliga vilket ev skulle stöta bort de misskötsamma, förutsatt att de har mindre kontanter än andra, vilket ibland är sant men inte alltid.

Kontentan av detta sorgliga ang romer och övriga proportionellt höga invandrares kriminalitet (fö utgör romer inte de särskilt brottsbenägna utan Mellanöstern och Afrika dominerar) är att rationella sannolikhetskalkyler bör åtminstone beaktas. Om det innebär en förlust att hyra en bil till en rom men också att företaget för dåligt rykte pga medias rapportering innebär det ett dilemma som journalisterna tagit upp. Bilden hade blivit så mycket mer komplicerad då.

För att vända tillbaka till de 115 000 årligen anstormande lantliga nya innevånare vi tar emot så innebär transaktioner och kontakter i ett högteknologiskt och relativt kosmopolitiskt samhälle som Sverige att dessa måste kunna visa serviceanda, bemöta nya människor, hantera en mängd nya begrepp osv för att kunna anställas. Samma sak där: Kan en analfabet eller någon med stor ovana vid andra folk och nya kontakter inte klara av uppgifter som ett anställning kräver betyder det inte att rasism är anledningen till att personen inte anställs. En expedit måste kunna besvara frågor etc. Allt detta blir märkligt att hantera om vi inte får ta upp.

Den nedtystade rasism som finns mellan olika invandrargrupper och mot svenskar är lika stora, om inte större som den mot invandrare från svenskar. Men av Bengt Westerbergs utredning talas inget om dessa två andra former av rasism, bara den senare som gör att svenskar kan beskyllas för rasism. Märkligt med tanke på att vi är de mest moderna innevånarna i detta land med minst erfarenheter av slaveri och förtryck beroende på etnicitet (vanligt melan Afghanistans (och Irans) skilda folkgrupper t ex).

SLUTORD
Dels är vi gruppvarelser, dels lagrar vi erfarenheter och bygger mönster. Att svenskar väljer att bo bland och umgås med svenskar är inte konstigare än att somalierna trivs i Rinkeby. Se vad en invandare anser här.

Att en kvinna eller ung man inte bör gå ensam berusad genom natten beror på en kalkylerad risk för överfall. Har de hört om andra som blivit antastade eller slagna så drar de slutsatsen att de inte bör tjafsa med någon i korvkön vid Zinkensdamm på Södermalm halv tre osv. Erfarenheterna lagras till mönster. Nej inte alla romer eller invanrdare eller de med sk osvenskt utseende är kriminella men det finns mönster som oundvikligen gör respekteras. Etnologen Maria Bäckman skrev en hel studie om hur svenskar beter sig i invandrartäta områden, Miljonsvennar. Samma sak där. Det finns mönster, t ex att blont hår avviker och tyvärr eggar till sexuella inviter.

Dessa forskare och andra vanliga medborgare gör iakttagelser och drar slutsatser om folk, beteenden, rimliga utfall av handlingar, sannolikhet för en vinst eller förlust. I dessa inre och bland vetenskapliga resonemang ingår etnicitet, hudfärg, ålder, kön etc. Forskare kritiska till vad jag står för (Los Reyes, Mulinari m fl) drar motsatta slutsatser om grupper, ideologier och sk intersektionalitet. De har dominerat samtal och forskning om invandring i decennier. Arnstberg och Sandelins bok kommer göra dem obsoleta om de inte redan förstått det.

Som jag skrivit tidigare tror jag på en förändring mot ett mer öppet samtal om dessa kontroversiella ämnen, rasism och invandringspolitik och om allt annat som vi vill tala öppet om. Och vi kan till och med skratta åt eländet med påstådd vardagsrasism och strukturer. Amerikanen Ramz Paul har tröttnat på hyckleriet med affirmative action och gör komediinslag om dessa allvarliga men politiskt korrekta ämnen på YouTube som får avsluta detta inlägg. Jag ler med honom och snart gör ni det med.

Inte fler sociala turister från EU 2014

schengen_area jpg

I sista stund ikväll tors 7 mars 2013 meddelas från pålitliga finska YLE att EU skjuter upp beslutet att släppa in Bulgarien och Rumänien i Schengensamarbetet.

Därmed får vår ansvariga minister Hillevi Engström sitta vackert på plats i korgen, eftersom hon till skillnad från Finland, Tyskland och igen här, och England inte insett hur illa den fria rörligheten kan bli om de två korrupta och fattiga länderna tas in i på allvar i Schengensamarbetets välfärdsstater.

Vad innebär då Schengen som Bulgarien och Rumänien vill komma med i? Jo. I 3 månader får en EU medborgare vistas i ett annat land, sedan måste man visa att man kan försörja sig efter att ha registrerat sig hos polisen. Av de många tiggare jag ser dagligen nu i kalla mars 2013 i Stockholms innerstad tror jag få kan visa något lagligt sätt att klara sitt uppehälle och knappast att de ställt sig i någon kö hos polisen efter 3 månader. Med Schengen skulle de visserligen ha dessa krav men slippa andra och de kan komma att få ekonomiskt bestånd. Till sommaren lär de bli mångdubbelt fler. Kylan är vårt bästa värn. Hade vi bättre klimat och samma generösa villkor och mottagande skulle landet varit är mer befolkat av besökare som inte gjorde rätt för sig.

Med dagens beslut är vi därmed för någon tid fredade från ytterligare sociala turister men det finns andra kategorier som bör också förhindras att öka och helst minska sin andel. Nedan finns ett försök till en kategorisering av skilda grupper av sociala turister, som är mer varierande är Göran Persson befarade 2003 och delvis var medskyldig till. Några kategorier som jag sett är dessa:

Papperslösa/Illegala utlänningar
Dessa personer får numera ha sina barn i skola, uppsöka sjukvård och betala mindre än svenska medborgare för behandlingar. De skyddas av godhjärtade medmänniskor som emellertid inte använder sin egen plånbok utan andras för att dela ut pengar till dem. Reser de med kollektivtrafik utan biljett finns de godhjärtade där med twitter hashtaggen #reva som varnar om kontrollanter finns i tunnelbanan.

Polisen försöker skilja de invandrare med tillstånd och väntande asylsökande från de som fått avslag eller tagit sig in i landet olagligt. Problemet är att dessa grupper ser identiska ut. De har oftast mörkt hår och mörkare hy än infödda nordbor. Integrationsminister Erik Ullenhag verkar inte ha förstått detta elementära faktum när han kritiserar polisens metoder för att skilja agnar från vetet. Rasprofilering är inte lagligt enligt våra egna lagar och EU konventioner men det innebär inte att polisen inte ska våga be om legitimation från gratisåkare, personer som smyger undan polisens närvaro och andra tecken på tveksam legal status i landet. Att regeringen Persson godkände Schengen samarbetet 2005 som innebär ökad inre utlänningskontroll verkar inte många ”upprevade” politiker och journalister ha reda på. Debattinlägg för polisens projekt Reva 1, 2 , 3

Ensamkommande sk ”Ankarbarn”
För några år sedan myntades begreppet ankarbarn. Med det menar barn som skickas in i ett godtroget landet, t ex Sverige, och låtsats inte ha någon familj. Efter tillstånd dyker plötsligt mor och far och syskon upp. 2007 till 2010 hände det i 10 % av fallen, ja tom i 25 % av fallen enligt Migrationsverket i en notis på deras hemsida som nu är borttagen: ”Under åren (2007–2011) beviljades totalt 6 109 ensamkommande barn/ungdomar permanenta uppehållstillstånd. Under samma period har 1 487 personer (föräldrar och syskon) beviljats uppehållstillstånd på anknytning till ett ensamkommande barn det vill säga knappt 25 procent.”

Vänta sig in
Gammal beprövad taktik. Historikern och socialdemokraten Åke Wedin skrev 2006: ” ”Generositeten med humanitära uppehållstillstånd fick två negativa följder. Den förstärkte signalerna till omvärlden. Snart visste alla, att det inte behövdes asylskäl eller skyddsbehov för att komma in i Sverige, det gick bra att ”vänta sig in”.

Outvisningsbara
Denna veckas sk nyhet är att drygt hälften av alla som ska tvångsutvisas (intressant begrepp för övrigt) kan inte skickas iväg då deras egna hemländer vägrar ge dem resedokument och ta emot dem. Problemet har funnits länge och polisresurser och platser på förläggningar belamras med dessa omöjliga personer. Vare sig de själva eller deras länder (Iran, Irak, Somalia mf l) är några man helst vill ha att göra med och vore man elak skulle man helt sonika skicka dessa motsträviga personer till Transnistrien , ett område vid Moldavien som inte har någon regering alls som kan ställa till problem.

Dock är vi svenskar inklusive mig inte elaka utan vi nöjer oss att betala för deras uppehälle, låt vara magert. Dock kan dessa utvisningsbeslutade personer hamna i en ny asylprocess om nya uppgifter skulle komma upp eller landets status förvärras, t ex fler bomber i Bagdad. Då vidtar en ny ansökan så är karusellen igång igen i åratal. Och de som står på tur till flyktingförläggningen för att ta dessa outvisningsbaras plats får fara till annat dyrare boende på Migrationsverkets och skattebetalarnas bekostnad. Se kategorien ”Vänta sig in” ovan.

Media
Tillhör samma kategori som ”Att vänta sig in” men får draghjälp av media ryckvis i tider av nyhetstorka. Kräver gärna mer än bara en familj på flykt, gärna spädbarn, sexuellt utnyttjade, apatiska sjukdomar, självmordshot etc. Humanitära och ömmande skäl duger ett tag men sedan tröttnar läsarna och tittarna, så bara de mest entusiastiska håller ut.

Försörjning
För de som stannar i Sverige utan tillstånd finns huvudsakligen fyra försörjningsmetoder; svartarbete, kriminalitet, tiggeri och prostitution. Bara ytterst få kan räkna med stöd från socialtjänst (EU medborgare i vissa ömmande fall, t ex sjukvård) och ideella föreningar. Soppkök i all ära men de kommer inte upp i de nivåer som krävs om man ska leva någorlunda gott. Då gäller det att ligga i dagtid i Bromma och andra villaområden.

Dessutom finns som jag påpekade i min blogg om försörjning risk för att småkriminella hamnar i gäng med mer allvarlig grov kriminalitet och politiskt motiverad kriminalitet, terrorism. Att leva på flykt och vara beroende av andras välvilja och gentjänster kan leda in fler in på fel bana. Kriminalitet, stora pengareurser och etnisk/religiös isolering är ibland relaterat (Gudfadern men också miljonärssonen Usama bin Ladin).

Välfärdsstat el invandring
Att Sverige och andra västländer måste välja mellan en generös välfärdsstat eller en generös invandring står klart. Diskussionen om Fredrik Segerfeldt och Johan Norbergs bok Migrationens kraft inlägg 1 och 2 visar hur argumenten måste brytas mot varann öppet utan anklagelser. Mitt eget inlägg i frågan är mer blygsamt men visar ändå vilka siffror det handlar om, 60 miljarder i statsbudgeten.

Dessa flitiga kunniga bloggare kan rekommenderas för de som vill veta mer om migrationsdebatt.
Merit Wager, Affes statistikblogg, Andreas Johansson Heinö Snaphanen

EU 2014 ?
Tillbaka till EU beslutet ikväll att avslå Rumäniens och Bulgariens medlemskap i Schengen, något som man uttryckligen lovat och stadfäst men som nu läggs på is. Kan detta vara det första steget mot en mer ansvarsfull migrationspolitik inom EU? Kanske för de inblandade länderna Finland, England och Tyskland, men knappast för Sverige. Sommarens tiggare kommer bli allt fler innan vi drar i bromsen. Redan nu skulle polisen kunna lagföra dem efter 3 månader och vid avsaknad av tillräcklig försörjning skicka hem dem, ev via sin ambassad som skedde 2012 i bärplockningstider under stor gråt och tandagnisslan från mediavänstern.

Som jag skrev i inledningen finns det all rimlighet att vara godhjärtad och bjuda in folk att bo hos sig och betala för deras mat och omkostnader, men det kan inte åligga den svenska staten att försörja de som tar sig hit utan pass, försörjningsutsikter eller legalt uppsåt. De kan bo hemma hos de familjer som har rum och köksbord att dela. Minskade vi skattetrycket rejält skulle dessa godsvenskar kunna visa upp sin vänlighet utifrån sina egna besparingar. Det måste väl ändå vara finast. Att jag ska betala för något de vill är knappast inget att skryta över.

Konflikten DN (inte) ser

I DN idag går ledaren igenom de två blocken, Alliansen och de rödgröna partierna. Siffror redovisas, 42 – 47. SDs siffra (9,2%) nämns inte.
Sedan diskuteras avsaknaden av konfliktytor mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Trist konstaterar ledaren svensk partipolitisk debatt. SD nämns inte.

Till sist skriver man ”I brist på dramatiskt innehåll ger i varje fall mediernas opinionsmätningar lite spänning i den politiska tillvaron.” Inte riktigt fullt tänkt hela vägen. Den stora konflikt som finns mellan de 7 övriga partierna och SD är den konflikt väljarna ser men medier förtiger.
Det som skapar växande missnöjespartier är när etablissemangets skilda trupper håller samman. SAF-LO, SAP-Bondeförbundet/Folkpartiet, och nuvarande stiltje inom KD-M-FP-C-S-V-MP, och uppstickaren SD som tigs ihjäl men fördubblat sin medlemskår 2012 och har rekordsiffror.

Att skriva en ledare om avsaknaden av alternativ och konflikter i svensk politik 2013 och inte notera den stora konflikten runt SD är svagtänkt. Tyvärr.

Mitt internationella liv

Om mitt internationella liv till allmän beskådande, Varför jag är så jobbig, eller Allt ni velat veta om mig men varit för fega för att fråga om:

414092_3171873136105_248164138_o

Innehåll på denna blogg, mitt twitterkonto och min Facebook sida har fått läsare att reagera på mina åsikter om invandringspolitik, migration, svensk kultur och annat. Jag har blivit kallad rasist, högergalning och sådant som inte går att skriva om. För er som inte känner mig, och för mina vänstervänner och gamla Uppsalapolare, vill jag nu berätta om mina erfarenheter av internationella kontakter, aktiviteter, familjeliv mm så ni bättre kan förstå mig och mina bevekelsegrunder. Men jag kommer inte redogöra för mina åsikter om invandring här utan tar detta mer som en personlig sida av mig som jag tror inte alla känner till så mycket om. NI kan läsa lite om vad jag anser brett och vitt här och här.

Obs, jag säger INTE att bara för att man gillar kebab eller åkt till Mallorca så är man inte rasist, eller om man har en professur i orientalistik i London och vet allt om Mesopotamiens lerkrukor. Kunskap om och kontakter med världen kan göra människor rädda för andra folk, men det är sällan just de mest initierade och beresta som blir främlingsfientliga. Jag är nog ganska berest och beläst, van vid internationella sammanhang och att möta andra nationaliteter, men har dragit den för svenska förhållanden ovanliga slutsatsen att vi svenskar bör bevara vårt land och inte fortsätta med massinvandringen.

”Vi svenskar” ovan kan kvalificeras som de som omfattar värden och lagar som upprätthålls av majoriteten i landet oavsett hudfärg och ursprung. Inte sällan är de invandrade mest kritiska till invandringspolitiken, se t ex mina favoritbloggare Kenan Malik, Nima Dervish och Sakine Madon.
Att frivilligt av nyfikenhet söka upp främlingar leder sällan till främlingsfientlighet. Mina föräldrar var nyfikna så vi börjar där.

1940tal

Min far, Hans Sjunnesson född i fattig familj i Skåne 1930, reste till sjöss i 2 år. Han gick i land i vad som idag är Israel och Kanada. Min mor, Margareta Sjunnesson född 1929, reste till New York 1949, sedan till San Francisco och arbetade som hembiträde till 1951.

1950- och 60tal

Jag föddes 1958. Sedvanliga turistresor till Italien och Spanien.

sjunnesson

1970tal

1971 Folkfest i Slottsbacken i Uppsala. Mitt favoritband, Gudibrallan, spelade. Uppsalas hippies och studentvänster blev mina idoler.

Mina föräldrar tog kontakt med Families for International Friendship och vi blev en svensk värdfamilj för utländska Uppsalastudenter. Först en irakisk atomfysiker, Mohammed. Min far hjälpte honom att köpa bil, vi bjöd hem honom och han oss till sig. Han till och med inviterade oss till Bagdad och Sulemaniah vilket min oförvägna mor tog ad notam.
1973 reste hon som ensam turist med reguljärflyg till Irak för att besöka hans familj i Bagdad och i Kurdistan i norr. Vi hade sedan tidigare kontakt med en professor i assyrologi/semitiska språk, Åke Sjöberg, vilket nog ledde till att min mor visste lite mer om landet där Saddam Husseins Baath parti just tagit makten.

Vi var också värdfamilj till två iranier som hade flytt från Irans diktatur, shahen Reza. Jag minns tydligt deras rädsla för den hemliga polisen SAVAK cirka 1976.

Vidare var vi värdfamilj till två amerikanska gymnasister, en vit och en svart från Detroit 1975. Själv reste jag på utbytesstipendium till Mountain View, Arkansas 1975-1976, Jag bodde i en internationellt orienterade småbarnsfamilj där fadern hade studerat konst i Japan, Italien och Tyskland.

1977 gick jag med i Kommunistisk Ungdom och Vänsterpartiet Kommunisterna, sålde Folket i Bild/Kulturfront och aktiverade mig i den frihetligt socialistiska studentklubben Laboremus. Startade och ledde en studiecirkel i Marx Kapitalet 1978. I punkbandet Svår Barndom sjöng jag och spelade bas.
punk

Jag arbetade på en förskola i invandrartäta Gottsunda i Uppsala 1979-1980 och drogs med i exilföreningen Uruguay Solidaritet. Bl a deltog jag i hungerdemonstration i Storkyrkan och andra offentliga möten till stöd för latinamerikaner i exil och deras opposition.

1979 liftade jag runt i 5 månader i USA, från New York till Maine, Michigan, Tennessee, Arkansas, Texas, Kalifornien och Hawaii.Bodde hos folk jag träffade på vägar och på caféer. Ingen främlingsrädsla.

Julen och nyåret 1979-1980 gick jag inom tre veckor i tre protestdemonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnamn ut ur Kambodja. Jag gick då med i Svenska Afghanistankommittén i protest mot VPKs fega hållning.

1980tal

1981 reste jag till Paris en vecka och bodde hos min franska väninna Marie-Hélène i 14 arrondismanget

1981-1982 studerade jag på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och blev intresserad av dansk kultur. Flyttade till Köpenhamn i 7 mån
1982, lärde mig danska och skrev för svensk kultur- och fackföreningspress om de autonoma husockupanterna, barnkultur med mera. Sedermera fortsatte jag skriva frilansartiklar i dagspress och tidskrifter samt vikarierade på landsortsredaktioner i Sala, Karlskoga, Uppland och Gävle.

1984 reste jag landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. Träffade folk på vägen som jag och min väninna Carina bodde hos. I Delhi träffade jag indier som bjöd hem mig och jag blev intresserad av landet på allvar.

Våren 1986 reste jag och min dåvarande fru och hennes två barn, födda 1982 och 1984, runt i Frankrike och Schweiz. Vi bodde hos fransmän och schweizare i en månad.

1987 studerade jag franska vid UFR Sorbonne. 1988 skrev jag en fil kand uppsats i filosofi vid Uppsala universitet om Les mots et les choses av M Foucault och antogs till forskarutbildning.
Jag engagerade mig i Nordiska Sommaruniversitetet, NSU, och besökte sommarsessioner och vintersymposier i Norge och Danmark

1987-1988 reste jag till Indien igen, nu som frilansjournalist tillsammans med 3 andra numera etablerade fotografer och journalister. Jag skrev om kultur och samhälle från Calcutta, Patna, Benares och New Delhi. Om barnarbete och facklig kamp, miljöförstöring och religion.

1989- 1990 flyttade jag och min dåvarande fru inkl 3 barn (en till född 1988) till Schweiz. Jag studerade filosofi på tyska och franska, och var hemma med barn medan hon arbetade. På hemresa från Sydfrankrike besökte jag Collège International de la Philosophie i Paris, Université de Paris VIII- Saint – Dénis och höll föredrag vid University of Essex i England.

1990tal

1990 var jag SAC-syndikalisternas delegat vid all-europeisk anarko-syndikalistisk konferens i Barcelona.

1991 hjälpte jag och andra illegala flyktingar i Uppsala genom att ordna arbete svart och kontakter. Jag gick med i Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd och träffade Michael Williams och Anita Dorazio. Involverad i hälsovård vid flyktingförläggningar.

1991 undervisade jag heltid svenska och SO vid en invandrarkurs vid Brunnsviks folkhögskola, Dalarna. Hösten 1991 undervisade jag svenska och engelska vid elektrikerkurser vid AMU-gruppen, där många invandrare deltog.

1992 gick jag en 5 poängskurs om mångkulturella möten och invandring vid Institutionen för Nordiska Språk vid Uppsala universitet. Fältuppgift i Rinkeby.

1993 flyttade jag till New York en termin och bedrev forskarstudier i filosofi vid New School for Social Research

Jag översatte åtta uppsatser i politisk filosofi från engelska till svenska, en antologi som först kommer ut våren 2013.

På 1990talet började jag engagera mig för Tibets frihet och praktisera buddhistisk meditation samt läsa om buddhistisk filosofi, påverkad av Kaj Håkansson, sociolog och fri tänkare i Uppsala.

Jag blev medlem i Svensk-Tibetanska Skol- och Kulturföreningen och fadder till en flicka i Tibet så hon kunde fullfölja sin skola.

1994 blev jag kursföreståndare för en teaterskola/kurs för latinamerikaner vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, dock förlagd till Stockholm innerstad och Akalla. Jag var enda svensken bland 30 vuxna latinamerikaner som själva organiserade allt i sin förening Amanda.

1995 ledde jag kurser för Ung Vänster i Uppsala i marxism och var Vänsterpartiets ledamot i kulturnämnden, Uppsala kommun. Skrev om sexarbetares rättigheter i anarkistblad och om autonom marxism i vänsterpress.

1995-1996 var jag en av två projekthandledare vid projektcentrat FYRVERKET vid Rinkeby folkhögskola. Vi handledde 15 arbetslösa ungdomar (2 svenskar) i deras projektidéer under ett år. Bla deltog vi i Fryshusets, Vattenfestivalens och Re:Orients olika arrangemang.

1996 undervisade jag vid Studiefrämjandet i Uppsala inom Kunskapslyftet och Agenda21, båda kurser med många invandrare.

1997 reste till Tunisien och skrev om Amnesty International och svensk vapenexport

1998 valdes jag till ordförande i Vänsterpartiet Uppsala och anordnade 1 maj demonstration utan en kurdisk stödgrupp bestående av PKK anhängare.

1999 reste jag och min 10 åriga dotter till Indien i 3 veckor, med besök i New Delhi,Kashmir, Damman & Diu och Dharmsala. Jag blev vän med en buddhistmunk som jag fortfarande skickar pengar till.

Tog ett fadderbarn i Tibet, en 10-årig flicka, Kelsang Drolkar, och stödde hennes skolgång till 18 år via Svensk-Tibetanska skol- och kulturföreningen

2000tal

2000 höll jag föredrag om autonom marxism vid Cafe 44 för Folkmakt, anarkister och för autonoma i Malmö.

2000-2004 reste jag till Graz, Stanford, Bryssel, Leiden, Åbo mm för forsknings- och samarbetsprojekt vid Uppsala universitets lärarutbildning. Besökte även min syster som flyttat till Paris och Chicago.

Fil kand i pedagogik 2001, uppsats

Fil mag i pedagogik 2004, uppsats

Fil mag i filosofi 2005, uppsats

2004-2005 var jag biträdande rektor vid Hjulstaskolan, Tensta i norra Stockholm. Skolan hade 99 % elever med invandrarbakgrund. Jag var ansvarig för modersmålsundervisning och förberedelseklasser bland annat. Nima Sanandaji intervjuade mig för sin första bok, Mellanförskapet.

2005-2007 var jag biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium, estetprogrammet

2007-2009 var jag verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum (fd Invandrarnas Kulturcentrum, startat 1975). Reste till Vitryssland, Spanien och Ungern i tjänsten. Jag skrev en längre text om vad svenskar kan lära av invandrare, publicerad i Newsmill 2011, på nytt på bloggen här och Dagen 2008. Den blev upptakt till min Sverigebok.

ccs
Mitt gäng vid Centre for Civil Society, New Delhi

2003 träffade jag en indiska från New Delhi och gifte mig 2004. Hon flyttade hit, vi fick en dotter och vi flyttade tillbaka Indien 2009. Jag arbetade med skolpolitik vid en liberal indisk tankesmedja i New Delhi, vidare andra arbeten som idrottsarrangemang vid indiska skolor, lärarrekrytering och konsultuppdrag för indiska skolföretag. Jag skrev i indisk press, här och här om svensk skolpeng, och höll föredrag och ordnade konferenser om indisk skolpolitik. Ett tag var jag även fotbollsmanager i Delhi. Jag lärde mig hindi på konversationsnivå och studerade alfabetet devanagari. 2010 fyllde vår dotter Tara tre år vilket hyllades i denna video.

Återvände till Stockholm.

2010-2011 var jag rektor vid Yrkesgymnasiet Huddinge Stockholm, där cirka 1/3 av eleverna hade invandrarbakgrund. Bland annat fick jag reda upp en misshandel mellan 4 elever som ledde till åtal och domar i Södertälje tingsrätt.

2009 gick jag med i Liberal Mångfald, Folkpartiets invandringspolitiska nätverk.

2010tal
2012 engagerade jag mig i svenska Tryckfrihetssällskapet, träffade Ingrid Carlqvist i Malmö och började skriva recensioner för Dispatch-International och invandringspolitiska inlägg på denna blogg och på Newsmill. I år 2013 kommer jag ut med minst fyra böcker, tre fackböcker och en kort thriller på engelska.

Jag är volontär i Berättarministeriet i Södertälje.

2014 vårterminen gick jag en 10 p kurs om islams historia vid Stockholms universitet

Jag har en dotter i Holland, en i Indien, en bonusdotter i England och en bonusson i Skåne. En syster i USA.

Nu 2015 bor två afghaner hos mig. Tidigare har jag hyrt ut rum till folk från Belgien, Grekland, Kongo, Franrike, Bulgarien, Italien och Sverige.

Slutsatser ni läsare kan dra av detta ? Ni får gärna berätta i kommentarer.
Fridens, Sjunne

Maria Svelands nya bok, DNs slappa profeminism och okritisk textreklam

guxafmywlqwejmk2ehop

Idag publicerar DN sitt andra hyllningsrep och förhandspuff på Maria Svelands bok Hatet.

Tidigare i veckan intervjuades hon och i DN Söndag nu är det dags igen. Hon säger:

”–Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett attdet har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet.”

Linus Fremin, DN journalisten idag i söndagsbilagan, ställer ingen följdfråga hur det kan komma sig att två män kan skapa ett så stort motstånd: Per Ström (som nu givit upp efter ha blivit, ja förföljd och kränkt kallas det nog i hans fall) och Pelle Billing.

Ingenstans i någon av dessa texter om Maria Svelands bok diskuteras de sakfrågor Ström, Billing m fl fört fram. Jag har själv läsa dem båda och träffat Per Ström. I deras texter finns gott om saklig kritik av svensk jämställdhet, forskning och ideologi.

Som 2 yngre upplagar av Bosse Rothstein ungefär och lika arga. Gemensamt för dessa manliga skribenter är att de mött en mur av hat, etablissemang, nedrigheter i mängder från ett matriarkat som kännt sig hotat. Att dessa tre individer skulle utgöra ett stort och utbrett motstånd mot feminism vore en lycka men än så länge har en givit upp, en stängt sin blogg och en skrivit en raljant men också genusvetenskapligt underbyggd anhållan om förtidspension pga fel kön.

DNs pro feministiska hållning förnekar sig inte men jag vill som prenumerant någon gång se en saklig diskussion i denna fråga snarare än att matas med försäljningspuffar och textreklam inför ett boksläpp