Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg. Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor.Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna. Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist. Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt. Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken.Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a. Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion.1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen. Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien.Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger. Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik.2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier. De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening.Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.Det är först meGunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson. Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser.Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen.Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet. Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen? Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna. Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014).Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant. Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för.Kommentera gärna!Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.Sjunne, 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland

4 reaktioner till “Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning”

  1. Föga förvånande att Ann Heberlein exemplifierar det renodlade klassföraktet, det är påfrestande för de flesta att vara ute i kylan. Hon saknar den stora stadens koryféer. Att hon däremot valde Jens Liljestrand till biktfader är närmast oförlåtligt.
    Den som sätter sitt hopp till att SD ska förändra Sverige kommer att bli besviken. Jimmy Åkessons uttalanden såsom, ”Ungern är på väg i fel riktning”, ”Jag hävdar att vi är den främsta försvararen av den liberala demokratin”, och ”Vi har ingen åsikt om islam”, är bara en anpassning till den allmäna kälkborgerligheten. Man sitter lungt och fint bland köttgrytorna i mittfåran av den Socialdemokratiska Folkrepubliken. Ett riksdagsuppdrag och en hägrande ministerportfölj är trots allt inte fy skam. Får man rent av vara med på Nobelbanketten nästa gång? Förutsättningarna är goda då den av majestäten medaljprydda Heikensten inte längre är verksam. I år kom covidrestriktionerna i vägen, men om Jomshof ändrar frisyr för att undvika förväxling med Mona Sahlin, borde det vara genomförbart nästa år.
    SD-ledningen behöver en historielektion innan man följer svansen som moraliserar över länder som Polen och Ungern för att dessa länder inte är perfekta karbonkopior, av den västerländska ”liberala demokratin”. De stora liberala demokratierna var exempelvis passiva åskådare när ungrarna massakrerades av den före detta folkkommisarien Nikita Chruszczow, 1956. Den närmast diviniserade Dag Hammarskjöld och FN, uppträdde skandalöst och subversivt. Något som historieböckerna i Sverige inte förtäljer.
    Vad är det SD försöker att säga om islam? Försöker man skilja på den personliga trosuppfattning många av våra invandrare delar och islam som politisk ideologi? Nåväl, den enskildes personliga uppfattning väger nog lätt mot den ofelbara koranen och dess uttolkare. Sharia är nog viktigare än Svea Rikes lag. Välkommen till det enklaviserade Sverige? Någon form av kognitiv dissonans är förhärskande i SDs ledning. De är idag ett socialliberalt parti bland alla andra.
    Det blir komiskt när den obegåvade vice statsministern Per Bolund försöker brunsmeta Åkesson. Mp hade en Gråvarg i sitt eget parti i närtid och är det något parti som kan misstänkas utveckla totalitära tendenser är det miljöpartiet. Sanningen är att de flesta partier i dagens riksdag inte har gjort upp med vare sig sina ”bruna” eller ”röda” rötter. Svenska folket är generellt historielösa det gäller även politikerna och deras Spin doctors.
    Det stora problemet med de liberala demokratierna och dess förespråkare är att den s.k. Värdegrunden har släppts ut ur Pandoras ask, och inte sorterats till historiens sophög, där den hör hemma. Hela Västvärlden tycks stå bakom den. Politikerna i Sverige är totalt omedvetna om vilka ideal de förespråkar. Det är samma kosmopolitiska idéer som fick romarriket att gå under. Amerika och Europa är på nedgång det behövs ingen Nostradamus för att konstatera det. De allra rikaste i USA har nu större förmögenheter än den samlade medelklassen. Det har historiskt lönat sig att vara en egoist i den globala gruppen men det har sitt pris.

  2. Utmärkt genomgång. Saknar Ny Demokrati. Deras grej var invandringen närmare bestämt Balkaninvandringen som förde med sig grov brottslighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s