Miniminnen I

Miniminnen dyker upp vid tältande efter två månader. Frillesås, Halland.

Valsätraskolan, Uppsala 1971: Dricker tre mellanöl och uppträder berusad på skolbal. Min far ryter åt mig att jag är full. Dagen därpå får jag veta att jag inte alls har druckit mellanöl, dvs 4,2 % enl dagens alkoholhalter utan snarare något runt 3, 0 %, klass IIa, pilsner. Praktisk Placebo.

Uppsala, 1972: Jag sätter på mig ett FNL-märke och går in i Studentstadens Konsumbutik för att köpa mellanöl, 14 år. Fungerar ibland. Gör likadant 1974 på Systembolaget, 16 år.

Uppsala, 1973; Min storasysters pojkvän spelar Genesis Selling England by the pound och Yes Fragile. Jag häpnar över musikaliteten och finner få som uppskattar symfonirock. Bara när Samla Mammas Manna spelar på Folkfesten i Slottsbacken upplever jag något liknande.

Skrapan, Uppsala, 1974: Jag försöker snobba under en svensklektion genom att säga sostifikerad varpå läraren Curt Sandahl rättar mig, sofistikerad heter det. Min vän och klasskamrat Göran Carlén kallar mig hädanefter för Ormen, ett epitet jag dras med under hela första läsåret innan jag byter klass, men fortfarande N-linjen.

Mountain View, Arkanas, 1975: Utbytesstudent i High School med svenska vita träskor, retas därför för homosexualitet. Min flickvän Alice, 15 år, bryr sig inte och jag välkomnas i hennes stora men fattiga familj där föräldrarna är baha’ier. Modern dock fd beatnik och hippie som tog med Alice till Woodstock 1969, nio år. Alices favoritsångerska är Grace Slick och favoritalbum Blonde on Blonde. Vi går ut i skogen är vi vill vara ifred. Hon är en flitig gäst på den lokala poolhallen, den enda kvinnan och den yngsta.

Gottsunda, Uppsala 1976: Jobbar som hemsamarit och blir skickad till en handikappad man kl 7.30. Jag hissar upp honom ovanför badkaret då han ber mig ta på plasthandskar och gräva ur hans ändtarm, ”plocka” heter det. Efteråt får jag en whisky av hans fru vid frukostbordet, 18 år gammal.

Norby, Uppsala, 1977: Jag flyttar ut i juni till en delad lägenhet i Gränby. Jobbar på långvården, Kungsgärdets sjukhus och räknar med att bo kvar men inser att jag skulle behöver arbeta 3 helger av 4 för att klara mig detta sista år på gymnasiet i Skrapan. Flyttar hem igen i augusti till ett föräldrahem i nedgång. Bor mycket hos en flickvän på hösten och en annan på våren 1978.

Majorna, Göteborg. 1978: Bor hos Dagge W i en etta tillsammans med tre till. Vi ser Dylan på Scandinavium och jag är inte nöjd med musiken (Budokan Tour), men med umgänget.

Maine, USA, 1979: Bor i en hydda, ett sk yurt, tillsammans med några flummare och konstnärer från New York som jag mött. Far ned till Cambridge vid Boston och dräller runt vid Harvard. Äter lunch med Erik Åsard, föreståndare för Uppsala universitets avd för USA-studier. Han ogillar att jag tar upp hans tid. Jag är ju inte ens student utan bara en Uppsalagymnasist med hennafärgat långt hår, runda glasögon och ett flin som han inte kan göra nåt åt. Hittar Herbert Marcuses genombrottsbok på svenska.

East Lansing, Michigan, 1979; Spartakistgruppen diskuterar Iran. Min judiska trotskistväninna som dragit dit mig ser bekymrad ut. Vi far tillbaka till hennes studentlya, hånglar och läser Doonesbery.

Hawaii, 1979: Flyger till ön för att se om Alice vill ha mig men icke. Badar inte på Waikiki Beach utan dräller runt en vecka hos henne och hennes kille som inte verkar ha nåt emot att Alice fd pojkvän från Sverige dimper ned. Tänkte först åka vidare till Australien eller Japan men vänder åter till Kalifornien.

Castro Street Fair, San Francisco, 1979: När jag står i kön i en närbutiken medan gayfestivalen pågår utanför känner jag två händer på rumpan och någon som viskar i örat. Drar mig därifrån med ett urskuldande leende.

Telegraph Avenue, Berkeley, Kalifornien,1979: Två vita och en svart man delar lägenhet. Den svarte argumenterar för att svarta måste börja spela golf och när tillräckligt många svarta spelar och vinner är rasismen förbi. Alla tre tar kokain som rekreation.

Albany, Kalifornien, 1979: Jag flyttar in hos en smal vacker engelska som är gift och oskuld. My husband is gay, so we never made it säger hon.

Oakland, Kalifornien,1979: Jag trycker upp en tröja med texten ”Ifrågasätt auktoritet” på framsidan och ”Respektera människor” på baksidan på ett litet flummigt designtryckeri.

Telegraph Avenue, Berkeley, 1979: Ett gatukök söker diskare så jag tar jobbet under en dag men får inte betalt. Ägaren vill pröva mig men andra på gatan säger att han utnyttjar folk så hela tiden. Jag trycker upp ett A4 som skäller ut honom, delar ut pappren, polis tillkallas som tar mitt namn och ber mig dra åt helvete.

Ozarks, Arkansas, 1979: En präst som tjänstgör på NATOs militärförläggningar i Väst-Tyskland försvarar USAs krig i Vietnam. När jag säger emot kastar han ut mig i den nattsvarta Södern vid en landsväg.

New York, 1979: Ser nåt band på Max Kansas City och där ser musikskribenten Håkan Lahger mig. Han kommer fram i planet till Stockholm och undrar vem jag är. På mellanlandningen på Island bjuder jag honom på gräs men han avstår. Jag går genom tullen med tio gram.

Viks slott, Uppsala, 1980: Jag står naken krokimodell på Viks slott för folkhögskolans konstelever. 45 sekunder per position med fötterna utmärkta i pappret på golvet. Jag är inte blyg utan gör vad som krävs.

Gottsunda, Uppsala, 1980: När jag arbetat som vapenfri på förskolan i fyra månader berättar två kollegor att jag satts på deras syskonavdelning (3-6 år) för att dessa två inte kan samarbeta med en tredje, en hopplös manlig förskollärare som helst pratar om tåg och tidtabeller. Jag reder mig och en ung vacker latinamerikansk mor förbarmar sig över mig och vi far till livliga salsafester på Södermalm. Uruguays fd inrikesminister dansar med oss. Några veckor senare ockuperar vi Storkyrkan i Gamla stan för en hungerstrejk för de politiska fångarna i Uruguay. SVTs Rapport filmar. Sen äter vi och dricker. Och dansar igen.

Biskops-Arnö, 1981: Göran Tunström besöker folkhögskolans skrivarlinje och läser upp ett utkast till ny roman. En scen i Ransäter med Selma Lagerlöf på ryggen etsar sig fast. Tunström skakar av sig henne med att sätta upp Bachs Juloratoriet i Nepal i boken.

Köpenhamn, 1982: När jag berättar för poeten Mikael Strunge att min intervju med honom inte kan publiceras av avantgardetidskriften 2NioNo ser han oförstående ut. Vi pratar igen och han skakar på huvudet åt det svenska kulturlivet.

Uppsala, 1983: Ulla de Verdier deltar i ett planeringsmöte på våren för den lokala kultur- och reportagetidskriften UppsalaMagazinet som ska komma ut till hösten. Hon suckar över alla entusiasm och alla unga punkare och flummare som jag lyckats samla på Verkstan. Jag vill bara göra mindre och mindre säger hon, inte mer och mer.

Akademiska sjukhuset, Uppsala, 1984: Jag sitter vak på neurokirurgens intensivvårdsavdelning och trivs bra. Alla sliter hårt och skrattar åt eländet. En tredjedel av patienterna vaknar aldrig. Man sitter i rökrummet utanför hissarna på 85:an plan 2 eller på balkongen i markplan i sydväst. Syrrorna styr med duktiga läkare.

Tabriz, Iran 1984: Vid gränsgången fanns en lekplats med Disneyfigurer. Så stark är den Stora Satans makt att iranska barn får lov rida på Kalle Anka och Musse Pigg i plåt.

Zahedan, Iran 1984: På postkontoret kommer en man fram till oss svenska backpackers och erbjuder oss hans bostad. Han hatar fromma muslimer och särskilt mullor och är zoroastrier. Vi flyttar in några dagar och umgås med glada balucher بلوچ.

Uppsala, 1984: Satt en eftermiddag på Ofvandahls med Ella Lemhagen och planerade filmscener och synopsis. Hon menade allvar förstod jag långt senare.

Uppsala universitet, 1985: Landar på Arlanda från New Delhi via Aeroflot i Moskva den 10 januari, en sk bucket shop ticket. Släntrar upp till litteraturvetenskapen två dagar innan kursen ska börja och ansökningstiden har gått ut i november 1984, men studievägledare Eva Heggestad fixar in mig på Svenska, en kurs för blivande lärare. Jag går till en hörsal med 250 lärare, däribland Ulrika Knutsson. Hoppar av till Nordiska språk där fyra till studenter pluggar norska, grammatik, språkhistoria och stilistik.

Quimper, 1986: Besöker ett bretonskt calvadosbryggeri. Lambiq heter drycken här. Stora tunnor i lager. Äppelmustdoft.

Hyères, 1986: Denna Medelhavspärla är varm och ljuvlig. Franska vänner lånar ut strandhus till oss svenskar med två småbarn. Vi pratar franska, läser Libé och njuter av Rivièran.

Stockholm, 1986: Ingmar Lemhagen tar med mig till Klubb Baby och andra klubbar där hans döttrar Moa och Ella hänger. Samtidigt besöker vi kulturteoretiska NSU-kretsmöten där tidskriften Kris redaktörer deltar. Ingmar känner de flesta.

Uppsala, 1986: Sven- Olof Wallenstein med Erik van der Heeg i släptåg talar om fransk begärsfilosofi i en sal i Universitetshuset. Efteråt går vi på V-Dala och träffar Staffan Kling, Pierre Kullbom och Hjärnstormgänget. De två kraschar i vår kökssoffa efter att ha druckit upp vår morfinbemängda hostmedicin Mollipekt. Barnen, två och fyra år, väcker dem klockan sex men jag serverar dem frukost i vardagsrummet. Ett misstag tycker deras mor som gärna hade bussat två morgonpigga småbarn på de högflygande filosoferna.

Calcutta, 1987: Far in på Sudder Street i en rickshaw och ser mina reskamrater stå längs gatan. Vi gör några reportage om barnarbete , universitetsliv, politik och konst innan julafton infaller, som firas på ett tak tillsammans med andra västerlänningar. Stadens brittiska charm är intakt med viktoriansk arkitektur och utsökta kaféer. Vid utkanten av den enorma staden träffar jag några naxaliter, maoistiska rebeller, som Jan Myrdal hoppas på i sin bok Indien väntar. I deras lilla hemliga bokstånd ser jag Uppsalamarxisten Olle Törnqvists bok om den nedslagna upproret i Indonesien 1965.

Uppsalafilosofen, 1988: Efter två resultatlösa slutseminarier med min C-uppsats om Foucaults Les mots et les choses ger docenten och logikern Wlodek Rabinowitz upp och accepterar mig som doktorand på skottdagen 29 februari. Han examinerar mig sedan på Heideggers Sein und zeit som han inte läst. Och ärligt talat tog jag mig bara igenom del 1. Men han märkte ju inget.

Fribourg, Schweiz, 1989: Passar H som är ett halvår gammal medan hennes mor jobbar på sjukhuset. Jag är nog den enda hemmapappan i västra Schweiz. En dag far vi till IKEA i Zürich och köper kaviar, knäckebröd och brännvin. Den sista bjuder vi schweiziska filosofistudenter på som sveper intet ont anande. Sedan sjunger vi och skrattar på tyska, franska och engelska.

Schweiz, 1990: Filosoferna Donald Davidson och Willard van den Quine föreläser vid en konferens som jag tagit mig till från Provence dit vi flytt till ett litet sommarhus i bergen efter debacle på sjukhuset i Fribourg. Konferensen är stilfull och mycket välorganiserad. Jag och filosofen Claire Hill har roligt åt alla farbröder. Hon tycker de är överskattade och Richard Rorty i synnerhet.

Paris, 1990: Vid ett kafésamtal med filosofen Jagob Rogozinski undslipper han sig att han kan ordna ett möte med Gilles Deleuze, men jag avböjer. Börjar bli pinsamt att jag inte begriper honom, tills jag far ut till Université de Pariz VIII- Saint Denis där hans kollegor, bl a René Scherer, säger samma sak: Deleuze är obegriplig men briljant och underhållande. Jag andas ut. Mon Dieu!

Paris, 1990: Hi, I am Dick, Dick Rorty säger Richard Rorty vid en filosofikonferens med Putnam och Mouffe. Jag svarar att han är vänlig nog att låta mig skriva om hans etik och politik men att Uppsalafilosoferna inte kommer gilla mitt tilltag. Han ler och säger att han förstår dem.

Colchester, England, 1990: Jag dricker två starköl till lunch med filosofen Simon Critchley som fixat ett föredrag om Rortys etik åt mig som några studenter ska lyssna på vid Essexuniversitetet. Jag pladdrar men borde ha ätit nåt istället, hur klarar sig britterna på nötter och öl till middag ?

Uppsala, 1990: Min mor hittas död hemma. Hennes liv var tidvis misär de sista åren men också hoppfullt med textilkonstverk skapade vid Arbetsterapin på Ulleråkers mentalsjukhus. Jag avbryter mina filosofistudier eftersom ingen vill handleda mig eller ta del av vad jag vill och kan om kontinental filosofi och amerikansk pragmatism.

Ludvika, 1991: Brunnsviks folkhögskola föser samman 20 invandrare av alla slag i en betalkurs från AF. Jag har några kurser och umgås med latinamerikaner från El Salvador. En kille som bor hemma hos sin socialsekreterare blir min vän. Han gör konst med hjälp av hennes underliv som han trycker mot målarduken och sätter upp på väggen. En peshmerga från Kurdistan kallar mig mamuste och bjuder på kurdisk pizza, lahmajum som hans fru gjort särskilt till mig, hennes makes lärare, mamuste. Hans blick är stenhård. En frihetskrigare för sitt land.

Uppsala, 1991: I universitetsaulan debatterar filosofen Daniel Dennett med fysikern Roger Penrose om mänskligt medvetande och dess kvaliteter jämfört med maskiner och ren matematik. Jag inser att de är oerhört skickliga men förstår ingenting.

Linköping, 1992: Vid folkhögskollärarlinjen ska vi blivande folkhögskollärare få en feministisk heldag vid universitetet. Jag och en manlig kurskamrat tar demonstrativt med oss varsin dotter, min H är då tre år och hans likaså. Att bli utskälld som förtryckande man och far känns bra med våra döttrar i famnen men den sura feministiska föreläserskan är inte glad. Vi garvar och folk ler.

New York, 1993: Vid en introduktionpicknick i Central Park känns studentgänget vid New School for Social Research enkla att hänga med, och några blir mina bekanta. De tar mig till sin lya i Brooklyn där de har en källare fylld med marijuanaplantor och lysrör. De säljer inget utan har ett annat upplägg, Gud vet vad. Senare träffar jag den tyska RAF -terroristen Gudrun Ensslins son som ska doktorera på Martin Luther. Hans ansikte är skadat av uppväxten med en mor på flykt med Ulrike Meinhof.

New York, 1993: Eventkidsen Kajsa och Ernest (Boo.com) fixar en nordisk poesifestival som jag hakar på. Robert Bly uteblir men Tomas Tranströmer är där. Gratis sprit och mat till alla journalister. Jag minglar och skriver några texter till svensk press. Ett galet privat event som staten sen fick gå i borgen för under den borgerliga regeringen Bildt.

Mer minnen i min bok Ett förhastat liv.

4 reaktioner till “Miniminnen I”

  1. Glömde att nämna att de tre aktivister som kastade ägg på U.S.As ambassadör (jämfördes med en terrorhandling på den tiden) var bekanta till mig. En blev chef på TV4, den andre blev socialdemokratisk kommunpolitiker, den tredje drev ett privat HVB-hem i många år. Samtliga lämnade FNL-rörelsen samma dag som Vietnam invaderade Kambodja.
    När USA:s ambassadör möttes av ägg och glåpord | Proletären
    https://proletaren.se/artikel/nar-usas-ambassador-mottes-av-agg-och-glapord

  2. Första berusningen 6 mellanöl, rejält packad. Visst köpte man öl och sprit utan att ha åldern inne. Genesis och Yes ingick i lyssnandet.1978 vi var tydligen på samma Dylan-konsert på Scandinavium. Var där i sällskap med en mycket ”intellektuell” översättare som kunde varenda textrad utantill.
    1979 tog mitt liv en ny och slumpartat vändning. Ett möte i Paris resulterade i att jag träffade min mentor. Plötsligt pendlade jag mellan Paris-London-New York, sålde och förmedlade konst åt en känd gallerist och var bosatt i Paris. Höll mig borta från drogerna som flödade i den nya miljön. Ägnade mig parallellt åt studier på distans vid utländska universitet.
    Kom hem till Sverige 1986, började daytrada. När IT-hysterin kom var det omöjligt att inte tjäna pengar. Ägde Framfab, Icon Medialab, Sapient, Razorfish, MarchFirst, Switch Core och Ericson. Sålde i god tid och köpte fastigheter. En del av mina vänner hamnade på psyk, de som inte sålde i tid.
    Avslutade min yrkeskarriär med lite ströjobb på universitet vilket var tillräckligt slappt, då de flesta kom sent och gick tidigt. Perfekt kamouflage för egen utveckling. Slutade lönearbeta vid fyllda 40 år, en dröm sedan barnsben.
    Flyttade nyligen från Sverige bor omväxlande i Frankrike och Italien, utmärkta utgångspunkter för mina intressen. Gillar även Danmark det är betydligt lättare att andas där, jämfört med Sverige. Har tidigare uttryckt att all optimism rörande Sveriges framtid är suspekt. Den akuta kursändring som är nödvändig för landet kommer inte att ske i närtid.
    Det finns idag en tydlig tendens i Sverige (kommer från U.S.A, via tvång och inflytande) att den nya propaganda strategien är att tysta ned alla vars analyser och tolkningar av verkligheten inte överensstämmer med regimens. Om sanningen inte kan förnekas så är det endast regimens berättelse om den som tillåts.
    Man måste inse att det inte spelar någon roll att det som du förmedlar är sant, ditt narrativ hotar ändå den rådande liberaldemokratin och dess globalist lakejer. Konsten att överleva med förståndet i behåll, är att finna en paradoxal humanism i tillvaron. Och dela den med någon som förstår att den är en revolt mot världens oacceptabla ondska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s