En skriftställares dagbok: 06-11-2020

SVERIGE ÄR SIG GANSKA LIKT. Samma konformism, samma ängslighet 1982 som idag.

Jag instämmer därmed i  den ironiske författaren, läkaren och ständige sekreteraren (1977-86) Lars Gyllenstens nästan fyra decennier gamla beskrivning, som kunde ha skrivits  senare av andra akademiledamöter som Knut Ahnlund och Horace Engdahl (om än icke samtidigt):

”Detta är konformismens värld, epigonernas pryda och intoleranta skenkultur, medelmåttornas tyranni. Det är en bild  [”en fåne finner alltid en större fåne som beundrar honom,” Boileau]   som i hög grad stämmer på den offentliga kulturen i Sverige, liksom på all annan kultur eller skenkultur som lyckas göra sig bred med hjälp av modeströmningarnas och kommersialismens krafter.

Under efterkrigstidens, med massmediernas framväxt, har denna sterila och på en gång inställsamma och ofördragsamma masskultur kommit att dominera det offentliga medvetandet – den offentliga s.k. debatten, d.v.s. de offentliga bekännelserna till samma klichéer och fördomar.

Den levande och skapande kulturen – kulturen i ordets egentliga mening, ‘odlingen’ – trängs undan och överlever som en minoritetsrörelse, eller snarare som ett antal minoritetsrörelser, vid sidan av medlöparnas och fäsörernas säsongsengagemang och decennieideologier.

Omsider kan, då och då, utlöpare från denna undergroundkultur skjuta upp i den offentliga kulturen – tas om hand av fäsörerna, få spridning ett tag, för att så  småningom i deras händer fördärvas till nya klichéer och sottiser.

Hur många av alla dem som åberopar sig på Gunnar Ekelöf, i den moderörelse som sedan några år har lyft fram honom i popularitetens rampljus, har verkligen läst honom och knutit någon förpliktande relation till hans verk och livssyn?

Och Karl Marx – för ett dussin år sedan – hur många av alla svärmande ‘marxister’ i 1960-talets slut hade annan än en torftig samling slagord att vifta med?

Och nu – vart har de tagit vägen, dessa habila konjunkturtänkare, som gjorde sig dryga som redaktörer och skribenter i BLM, Ord och Bild, DN, Aftonbladet m.m. – förespråkarna av den en gång gängse ‘marxismen’, ‘folkligheten’, ‘kollektivismen’ och vad det var, undertryckarna av kritiken däremot och förträngarna av andra ideologier än av kotterierna föreskrev?

Jo, nu dyker de upp som ‘liberaler’ och arga vedersakare av den ‘radikala socialism’ som de själva en gång  nyttjade för sin fortkomst i den tidens modekultur – och åberopar sig med samma dryghet och mästrande tonfall som förr på andra profeter, andra epigonprofeter; ‘nya franska filosofer’. ‘amerikansk nykonservatism’, etc.

Parasitkulturen har sina entreprenörer och skuggregeringar – styrda av samma sorts människor, ofta nog rent av samma individer, som för var säsong oblygt ikläder sig just den säsongens ideologiska uniform, skamlöst obesvärade av vad de en gång utgav för att vara engagerde i några få år tidigare”.

(ur Gyllenstens förord till Leszek Kolakovskis Samtal med djävulen, 1982, Brombergs förlag).

Några anmärkningar:

Fäsörer betyder skickliga men idélösa författare.

Gyllensten kunde ha fått stöd av Lars Gustafsson, som ingick i det författaruppror tillsammans med Sven Fagerberg, Sven Delblanc och Jan Myrdal som varnade just för en medial halvtotalitär kollektivism 1980. Dock svängde Gustafsson från en sympatisk inställning till marxismen (i Den onödiga samtiden, brevväxling med Jan Myrdal 1974) till en skeptisk och uttalat liberal hållning.

Angreppet på de som vänder kappan efter vinden drabbar även en fd partimedlem i VPK som mig som drogs till poststrukturalism/postmodernism under 1980-talet, högerliberalism efter millenieskiftet och SD/högerpopulism efter 2010. Epigon passar dessutom på mina Deleuzestudier. Att jag nu intresserar mig för nyreaktionära libertarianska tänkare som Curtis Yarvin och Justin Murphy får också räknas dit.

Oavsett så är Gyllenstens Sverigekritik frän och ekar av Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier 1884, “Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Lars Gyllensten (1921–2006) kungör att 1977 års Nobelpris  i litteratur tillfaller den spanske poeten Vicente Aleixandre.
Uppsalaförfattaren Carina Burman om Uppsalaprofessorn Thure Stenströms Gyllenstenbiografi

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s