Att skola välfärdsbarn

Här är grundskolan | Arkivet | svenska.yle.fi

Att skola välfärdsbarn –

Från min bok Sverige 2020, utgiven 2013

Socialdemokrater hade tidigare betraktat skolreformer som vägar att bereda plats för så många som möjligt i de skilda skolformerna. Att se till att de mest meriterade och flitiga från arbetarklassen fick börja i skolor som dominerats av medel- och överklass var målet. Men när kriget var slut år 1945 hade socialdemokratin bytt ståndpunkt; skolorna själva måste förändras. Den höga utbildningsnivån för de bättre bemedlade eleverna måste föras ned till vad arbetsklassens barn förmådde uppnå menade man, men svek därmed sina egna i de lågt ställda förväntningarna.

KRITIK AV BORGERLIGHET

Först riktades kritik mot vad som ansågs borgerligt och bygga på traditionella värden och kunskaper. Det nya moderna välfärdslandet behövde nya relevanta kunskaper, inte förlegade fakta och dammiga värderingar menade skolreformatörerna inom arbetarrörelsen och i en del borgerliga läger.
Skolfolk och lärare hade tidigare betraktat kunskaper som objektiva och eviga, vilket nu skulle ersättas med samhällsrelevanta och relativa kunskaper. Senare skulle postmoderna lärarutbildare, pedagoger och utbildningsföreträdare i samtliga skolsektorer och statliga organ även anse att begreppet kunskap som förlegat.
Alva Myrdal som ville planera utbildningsväsendet i lika hög grad som familjepolitiken var fascinerad av amerikansk progressiv pedagogik och europeisk reformpedagogik men även av industriella tidsmätningsstudier i skolan.
Den amerikanske utbildningsfilosofen John Deweys progressiva skolsyn genomsyrade hennes och socialdemokratins uppfattningar om skolans sociala och individuellt frigörande uppgifter. Skolan som ett samhällscentrum där så många delar som möjligt samverkade passade väl in i folkhemsmytologin och välfärdsbyggets utnyttjande av teknik och vetenskap. Utbildning och kunskaper för dess egen skull betraktades som borgerligt, tråkigt och meningslös. Skolan skulle vara nyttig och ett medel för samhällsomvandlingen.
Socialdemokrater och liberaler hade länge försökt finna en gemensam skolform för de fyra parallella skolformerna under första halvan av svenskt 1900-tal; folkskola, realskola, flickskola, läroverk. År 1948 presenterade riksdagens Skolkommission ett förslag om sammanhållna klasser årskurs 1-6, viss uppdelning efter förmåga årskurs 7-8 och skilda klasser i årskurs 9. En försöksperiod på 10 år startade med enhetsskoleförsök i landsbygd och städer, men redan år 1957 ändrades direktiven. Att skiljas åt efter årskurs 6 ansågs ojämlikt och orimligt medan årskurs 8 nu ansågs bättre. Under det sista nionde året fick eleverna delas upp i olika linjer efter förmåga, begåvning och intresse.

ENHETSSKOLEFÖRSÖK

Resultaten från de enhetsskoleförsök som leddes av de pedagogiska experterna Torsten Husén och Kjell Härnqvist under de sista åren av 1950-talet misstolkades emellertid till fördel för sammanhållna klasser och till nackdel för de som delats upp under de sista 2-3 årskurserna. Misstolkningen innebar att man inte fann att de högpresterande eleverna missgynnades av att vara i sammanhållna klasser med låg- eller medelpresterande.
I verkligheten gick resultaten i flera riktningar; uppdelade klasser var bättre för högpresterande och sammanhållna klasser var inte bättre för lågpresterande. Sammantaget visade enhetsskoleförsöken att sammanhållna klasser ledde till lägre förväntningar på kunskaper men högre förväntningar på gemenskap. Av dessa mål valde socialdemokratiska skolfolk det senare. Hellre att alla lär känna varandra men inte lära sig så mycket, än att några skiljer ut sig från flocken.
Enhetsskoleförsökens missuppfattade resultat passade de ledande socialdemokratiska skolreformatörerna väl eftersom de inte ville dela upp klassen tidigt och helst inte överhuvudtaget, eftersom elever då lär sig att man presterar olika och dessutom inte umgås med andra socialgrupper.
Enklast och mest jämlikt att alla sitter i samma klass i 9 år oavsett intresse, läggning, begåvning och flit. Misstolkningen av resultaten redovisades inte i tid till riksdagens omröstning våren år 1962 och den nya grundskolan var därmed född. Ett system med 8 sammanhållna år och ett 9:e uppdelat år infördes med studieförberedande och yrkesförberedande linjer.
Radikala socialdemokratiska skolreformatörer som Stellan Arvidsson och Alva Myrdal var fientligt inställda till traditionell skolgång med skilda nivåer och grupper utifrån intresse och prestationer. Uppdelning fick ske inom klassens ram där 30 elever skulle tillfredsställas av en och samma lärare, samtidigt som denna lärare enligt John Deweys ideal skulle individualisera undervisningen. Arvidsson trodde på fullt allvar att skoltrötta elever skulle stimuleras av att vara i samma klass som de mest studieintresserade plugghästarna. De skoltrötta var i behov av mer intellektuell stimulans menade han.
Hur en lärare skulle klara av att organisera flera parallella nivåer i samma klassrum och individualisera undervisningen kunde inte skolradikalen Stellan Arvidsson förklara för skeptiska bondeförbundare och kloka socialdemokrater. Han ville redan år 1962 ha 9 år i sammanhållna klasser men fick 8 år. I och med utbildningsminister Olof Palmes reformer infördes 9 års gemensam undervisning i samma klass år 1969, då tiden var mogen.

GRUNDSKOLAN 1962

År 1962 inleddes den svenska grundskolan som snabbt blev ett internationellt föredöme för vad som ansågs vara dess framsynta organisation, moderna pedagogiska upplägg och sociala ambitioner. För att klara av alla många nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6. Därmed tappade Sverige 1-2 år i generell kunskapsnivå men eftersom gemenskap och sociala färdigheter stod i centrum var det få som brydde sig utom realskollärarna och vissa folkpartister. Vidare förändringar i och med grundskolans införande år 1962 var minskade undervisningstimmar i teoretiska och yrkesinriktade ämnen, införande av relativt betygssystem och mer tid till slöjd, hemkunskap och idrott.
Målet enligt den nya läroplanen LGr62 var att stödja elevernas allsidiga utveckling för att därigenom ge dem kunskaper och färdigheter. Notera ordningen i läroplanen; först utveckling, sedan kunskaper och färdigheter som ses som effekter av elevernas utveckling. Denna rangordning återfinns i alla senare läroplaner fram till LGr11; först normer och värden, sedan kunskaper. Det överordnade målet för den svenska skolan är social anpassning och individuell utveckling, inte kunskaper och färdigheter.
Rädsla för att en meritokrati skulle uppstå vid nivåuppdelade grupper ledde till att studiemotiverade elever inte uppmuntrades i den nya grundskolan utan istället fick färre lektioner i teoretiska ämnen och lämnades åt sig själva. Alla elever flyttades automatiskt upp varje år oavsett prestationer året före och få elever tilläts gå om en klass.
Den brittiska sociologen Michel Youngs bok The Rise of the Meritocracy översattes till svenska när den kom ut år 1960 och fick stort inflytande på svenska skolreformatörer. Boken beskrev hur illa det kunde gå om flitiga och begåvade elever tilläts avancera snabbare och skapa en ny meritokrati. Tio år tidigare hade arbetarrörelsen välkomnat sina mest meriterade medlemmar och önskat dem lycka till i högre studier.
Denna så kallade begåvningsreserven var just de unga begåvade män och kvinnor som hölls tillbaka på grund av sociala skäl. Devisen i den socialdemokratiska valaffischen ”Begåvad men fattig – Ge honom lika chans” från 1948 betydde dock att begåvade arbetarbarn inte fick utvecklas högre än sina jämnåriga i den nya grundskolan från 1962. Eftersom kunskapsnivån sänktes 1-2 år i den nya grundskolan hade den begåvade arbetarpojken vunnit på att bli kvar i det gamla systemet med realskolan och läroverk.
År 1960 var alltså arbetarrörelsens egna företrädare i skolpolitiken beredda att fösa in alla i samma flock inklusive de mest begåvade arbetarbarnen. Dock fanns undantag, idrott. Svenska skolor har alltid tillåtet extra idrottstimmar, idrottsklasser och resor till idrottsläger för de mest framgångsrika idrottsungdomarna. Men i naturvetenskap och andra teoretiska ämnen har inte extra timmar, egna klasser eller resor tillåtits i samma grad. Under 1960- och 1970-talen var sådant otänkbart och ansågs elitistiskt, borgerligt och intelligenssnobberi. Var man teoretiskt begåvad fick man klara sig själv.

OLOF PALME 1967

När Olof Palme utnämndes år 1967 till utbildningsminister lanserade han flera skolreformer. Först avskaffades det sista uppdelade nionde skolåret så att alla elever följdes åt i 9 år. Nivågruppering tilläts bara i matematik, språk och engelska på högstadiet, något som sedan skulle avskaffas.
Vidare infördes ett helt nytt ämne, Fritt valt arbete. Denna fria veckotimme fick inte användas till läxor, extra undervisning eller att ta igen missade lektioner. Hela högstadiet förändrades till en alltmer konform ämnesmassa där varken de yrkesintresserade eller de studieintresserade fick tillräcklig stimulans. Det är intressant att arbetarrörelsens egna utbildningsföreträdare minskade den yrkesundervisning som kanske hade gjort att skoltrötta elever gått till skolan något mer villigt. För att påskynda den svenska skolans utveckling i socialistisk riktning anordnade den radikala skolexperten, Stockholms Lärarhögskolas rektor och tillika ordföranden i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, Stellan Arvidsson, resor till Östtyskland för att närmare studera ett verkligt existerande socialistiskt skolsystem.
Olof Palme sade i ett samtal med några elever vid slutet av 1960-talet att man inte går till skolan för att uppnå något för sig själv utan för att vara med andra. Hans efterträdare som utbildningsminister Ingvar Carlsson menade på samma vis att skolans uppgift var att fostra välanpassade och goda medborgare, inte att avvika med egna åsikter utan att vara som andra. Biträdande skolminister Sven Moberg fortsatte på samma tråd och sade att skolans uppgift är att ”skapa den korrekta personen för det nya samhället. Den nya skolan förkastar individualitet och lär elever att samarbeta med andra /…/ Vi vill producera individer som är integrerade i samhället” .
Vid grundskolans start år 1962 fanns tillräckligt med tid för studieförberedande ämnen i de högre årskurserna för att övergång till gymnasiestudier skulle fungera någorlunda. År 1968 minskade Olof Palme undervisningstiden för de teoretiska ämnena på högstadiet med totalt 10 timmar mot vad som gavs före grundskolans införande år 1962.

FÄRRE TIMMAR TEORI

Främmande språk, svenska, kemi, fysik, biologi och matematik fick färre timmar. Vid antagning till gymnasiet skulle alla betyg räknas i lika hög grad. Matematik och fysik jämställdes med hemkunskap och teckning i antagning till naturvetenskaplig linje. Med denna urvalsmetod kunde meritokratiska farhågor stäckas.
Utbildningsminister Palme sade i en riksdagsdebatt att utbildning har fyra övergripande syften.

1) god samhällsinvestering

2) personlig utveckling

3) skapa oberoende värderingar och åsikter

4) skapa högre jämlikhet i samhället
I inget av dessa mål ingår att de studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter vilka kan ses som mål i sig men sågs här av Palme enbart som medel. Två decennier tidigare hävdade en annan socialdemokratisk utbildningsminister att målen för svensk skola var att skaffa sig kunskaper i främmande språk, matematik och praktiska färdigheter.
Under 1960-talet försvann kunskapsmål till förmån för gemenskap. Senare decennier skulle begreppen utbildning och undervisning även ifrågasättas och förelås ersättas med begreppet skolarbete för såväl lärare som elever. Den svenska skolan hade med detta uppnått sitt syfte att vara en relevant och integrerad samhällsinstitution och inte skiljas från andra arbetsplatser. Att gå i skolan ska vara som att gå till jobbet, för vuxna som barn och unga.
Men allt gick inte som planerat för den nya grundskolan. Efter knappt ett decennium av införande av gemensam undervisning i sammanhållna klasser växte behovet av specialundervisning. Från att ha hanterat 2-3 % av elever med särskilda behov på grund av handikapp eller låg intellektuell nivå växte de specialpedagogiska grupperna och insatserna till ofattbara 40 % av hela elevantalet år 1974. Av dessa elever hade majoriteten problem att uppföra sig och var skoltrötta.
Särskilda OBS-kliniker upprättades för att klara av de mest våldsamma och skolkande eleverna men dessa kliniker kunde sällan klara av alla problem. De ideal om sammanhållna klasser som fostrade alla elever i en gemenskap som hade inpräntats i föräldrar, lärare och skolfolk det senaste decenniet motsades när allt fler elever togs ut från klassen. En statlig utredning från år 1976 om specialundervisning fann att vissa elever skulle klara sig bättre i mindre grupper, men denna slutsats avvisades då den stred mot idealet om sammanhållna klasser. Slutsatsen blev att alla skulle tillbaka in i klassen trots att fördelar med motsatsen dokumenterats i utredningen.

SIA-UTREDNINGEN

Ett annat sätt att bemöta problemen med elever som inte klarade av klassrumsvistelse var att utsträcka skolans dag med en timme och tillåta viss oordning. Utredningen Skolans Inre Arbete vid mitten av 1970-talet föreslog mer kontakter med omgivande samhällsinstitutioner, grannskap, företag (helst inte), kooperativ (gärna), fria studier osv. Denna extra oplanerade icke betygssatta timme godkändes av samtliga partier utom moderaterna. Föräldrarnas rätt att ta hem sina barn när skolan var slut minskade med en inte liten del, omkring 20 %.
Denna oklara socialpedagogiska lösning på ett ordnings- och skolproblem skulle återkomma i slutet av 1990-talet när den socialdemokratiska skolministern Ingegärd Wärnersson införde möjligheten att anordna lektioner i livskunskap på högstadiet. Detta ämne om livsstilsfrågor och värderingar har ingen kursplan och ger inget betyg men är obligatoriskt för alla berörda elever.
Genom att schemalägga livskunskapslektionerna mellan två obligatoriska timmar föses eleverna in och föräldrar förväntas godta arrangemanget med obligatorisk fri tid liksom man gjort med obligatoriskt fritt valt arbete 1968. Få noterade paradoxen att tvinga individer till att bruka skoltid fritt. ”Frihet är slaveri” säger Storebror i Orwells 1984. I Skolsverige från slutet av 1900-talet är friheten skolpliktig.
Trots att ingen kunde visa att Stellan Arvidssons förhoppning om att de minst studiemotiverade skulle dra nytta av att dela klassrum med de mest studiemotiverade ignorerade man verkligheten och införde än mer självvald studietid för alla elever i en allt mindre styrd och sämre fungerande skolorganisation. I läroplanen LGr80 som infördes av den borgerliga regeringen satte skolplanerarna stora förhoppningar till temastudier, problembaserat lärande, projekt och elevstyrt lärande, ja till och med egen forskning för elever på lägre stadier introducerades.

LÄGRE KRAV

Antagningskrav till gymnasiet sänktes genom att inga särskilda kurser i matematik och engelska krävdes för att börja ett studieförberedande program, betyg gavs inte förrän i årskurs 8 och utvecklingssamtal ersatte betyg i tidigare årskurser. Betygsliknande skriftliga omdömen förbjöds och föräldrar kunde förbli ovetandes om sina barns skolgång i sju år. Nationella prov infördes visserligen i årskurs 5 och 8 men de var frivilliga i årskurs 5. För övrigt rättar svenska lärare själva sina egna elevers prov så någon objektiv och kalibrerad kunskapsmätning existerar inte. Inte förrän år 2011 infördes betyg från årskurs 6.
Huruvida betyg ska sättas har varit ett stridsämne i svensk skola sedan 1970-talet. Skolöverstyrelsen, pedagogiska forskare, lärarutbildare, riksdagspartier till vänster inklusive folkpartiet och elevorganisationer har hävdat att betygssättning är odemokratiskt, ineffektivt och leder till att ytliga kunskaper och uppförande bedöms.
Före detta socialdemokratiske skolministern Ingvar Carlsson sade år 1977 att betygens roll som urvalsinstrument till högre stadier kan få till följd att skolan inriktas mot att delge kunskaper och färdigheter, ett märkligt argument men sant enligt socialdemokraternas kunskapssyn. Carlsson menade att betygens roll som kunskapsmätare inför urval kan alltså riskera att dominera över skolans sociala uppgifter. Att lära sig något var alltså fortfarande en risk i skolan under 1970-talet, en oavsiktlig bieffekt som bör åtgärdas.

MINDRE PRAKTIK

Men det fanns fler märkliga socialdemokratiska egenheter i skolpolitiken. Inte nog med att skoltrötta arbetarpojkar skulle lära sig sitta tysta och inspireras av plugghästar och att de inte skulle få börja med verkstadspraktik förrän vid 16 års ålder, utan nu fick de och alla andra elever lära sig såväl i skola som i statsmedier att teknik, naturvetenskap och matematik tjänade kapitalismens onda giriga fabrikörer och ledde till miljöförstöring. Dessutom var matte för svårt för vanliga ungar även om nivån hade sänkts, läroboken Hej Matematik införts och timantalet minskat. Fick någon ungdom jobb i industrin blev denne ovillkorligen utsugen och förtryckt lärde sig man redan från teves barnprogram.
Naturvetenskap var fel och borgerligt, samhällsvetenskap bra och socialistiskt. Humaniora var totalt bortglömt som mossig kvarleva från 1800-talet. Industriproduktion var smutsig, profitdriven och farlig. Därmed förbisågs teknik och naturvetenskap av skolans lärare och ideologer, som sällan själva satt sin fot i fabriker. Resultatet blev att färre elever sökte till tekniska, naturvetenskapliga och yrkestekniska gymnasielinjer och högre utbildningsprogram.
Sedan 1980-talet har inte tillräckligt många ungdomar valt att bli ingenjörer, tekniker, läkare och naturvetare. De få studenter som startar på dessa krävande program får ofta gå ett basår eller läsa ikapp. Utländska studenter klarar sig betydligt bättre, särskilt östeuropéer och asiater. Svenska studenter börjar sina studier senare i livet och tar längre tid på sig för att bli klara jämfört med andra västländers studenter. Men det fattas inte bara välutbildade ungdomar i Sverige.
Traditionella yrkesmän saknas inom svetsning, rörmokeri, elinstallationer med flera traditionellt manliga yrkeskarriärer. Polacker och balter tar de jobb som finns och något fungerande lärlingssystem har inte funnits på årtionden eftersom fackliga studierepresentanter har ansett lärlingskap stå för nära företagen. Fackliga organisationer inom traditionellt manliga kroppsarbetaryrken har också stött den teoretisering som skett inom gymnasieskolans yrkesförberedande program, en utveckling som socialdemokraterna har drivit på.
Ibland har tungan sluntit på socialdemokratiska partiledare som Mona Sahlin och Håkan Juholt när de öppet visat sitt förakt för okvalificerade arbetare. Därmed har de visat sig inte bara förakta utbildade yrkesmän utan även outbildade arbetare. I socialdemokratins efterkrigsdröm skulle alla bli radikal medelklass som familjerna Myrdal, Palme och de offentliganställda löntagarna som ska jobba på kontor och inte i skitiga fabriker.

SAMMANFATTNING

Sammantaget har fokus i skolan flyttat från att förmedla ämneskunskaper till att fördriva tid i nya vagt definierade ämnen/teman/grupparbeten eller ren fritid (dock organiserad och obligatorisk). Det bör då inte komma som någon överraskning att inte tillräckligt många elever och studenter väljer svåra ämnen och att de inte studerar tillräckligt hårt. De är inte vana vid det och har blivit befriande från skolans krav av samhället.
Det mest tragiska i arbetarrörelsens utbildningspolitik efter år 1945 är att den bygger på ett förakt för arbetare av alla slag och dess yrkestraditioner, särskilt manliga. Hur ett arbetarparti och arbetarnas egna fackföreningar kan få ihop detta förakt med yrkesheder och arbetarklasstolthet är en gåta. Gudmund Larsson vid LO:s skolsektion var en av de få som insåg denna paradox.

Referenser:
Enkvist, Inger. 2013. God utbildning och dålig. Stockholm: Gidlunds förlag
Fölster, Stefan et al. 2011. Konsten att strula till ett liv. Stockholm: Svenskt Näringsliv
Hadenius, Karin. 1990. Frihet och jämlikhet. Politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Huntford, Roland. 1971. The new totalitarians. London: Allen Lane. [Det blinda Sverige 1972]
Larsson, Gudmund. (red) 2001. Resa i första klass. Stockholm: LO
Larsson, Hans-Albin. 2011. Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. Stockholm: SNS
LÄRA Stockholm nr 4 2013
McKinsey. 2010 Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin.*
Oftedal Telhaug, Alfred, Asbjørn Mediås, Odd och Aasen, Petter. 2006. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol. 50: 3.”The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years”.
Ohrlander, Gunnar. 2009. Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal förlag.
Sahlgren, Gabriel. 2010. Schooling for money: Swedish Education Reform and the Role of the Profit Motive. IEA Discussion paper no 33. London: Institute for Economic Affairs.*
Skolvärlden 10-12-2010. Om DDR och svenska lärares utbyte
Steinberg, Laurence. 2011. Adolescence. New York: McGraw-Hill

Om förskola och familjepolitik, se här

Om skolans negativa kunskapssyn, se här

Om hemundervisning, se här.

Mina inlägg, tagg ”Utbildning”

Mina samlade skoltexter här

En tanke på “Att skola välfärdsbarn”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s