En text för 1 maj

När Olof Palme valdes till socialdemokraternas partiledare och därmed landets statsminister 1969 var folkhemmet i stort sett färdigbyggt. Visserligen pekar Långtidsutredningarna på vissa grundläggande materiella nödlägen och bostadsutbyggnaden som inleddes 1965, Miljonprogrammet, var efterfrågat. Per Albin Hansson hade förstått det, men inte vad som följde. Den socialdemokratiske författaren Göran Häggs bok Rekordåren slutar inte av en slump 1967.

I stort sett så fanns en tillfredsställelse hos arbetarna och medelklassen om att de var nöjda. Mina föräldrar hade flyttat från hyresrätt, till kedjehus och villa. De röstade nog inte på Erlander men ansåg att sossarna hade gjort ett gott jobb. Folk hade fått det bättre och allt fler hade därför börjat att värdesätta frihet och oberoende. Kanske några arbetare rentav röstade borgerligt.

Om allt fler arbetare lämnade socialdemokratin fanns risk att partiet skulle förlora sitt maktinnehav resonerade Tage Erlander. Han var lärarbarn, hade tagit studenten och läst i Lund.

Hans företrädare Per Albin Hansson kom direkt från fattig bakgrund med jobb som springpojke och bodknodd i Malmö. Erlander blev en övergångsfigur mellan arbetarklassen och medelklassen, företrädd av den högborgerlige Olof Palme.

För att locka nya väljare till behövde medelklassen engageras, de som hade fått det ganska bra under 1950-och 60-talen, jämsides med arbetarna som flyttade in i villorna intill. Hur skulle de väckas? Jo, genom att de skulle fås att inse hur illa ställt de hade med relationer, kulturlivet, fritiden, socialfallens upprättelse/välgörenhet, rasism, kvinnokamp och solidaritet med de sämre ställda ute i världen, u-länder. Lösningen hette ”De stigande förväntningars missnöje”.

Detta begrepp innebär att när folk får det bättre kan de inte vara nöjda utan kan fås att ständigt efterfråga nya behov att tillfredsställa. Är de materiella behoven ordnade finns alltid icke-materiella behov, ideella värden. Dessa bryr sig arbetarklassen mindre om men medelklassen känner ett behov av att göra sig märkvärdig (om man vill vara cynisk) eller göra skillnad i sina egna liv genom att ta moral och livsval på allvar.

Olof Palme blev den partiledare som formulerade dessa ideella medelklassbehov som kom att ersätta förlorade arbetarröster som nöjt sig med standarden 1970. Men han förlorade 1976.

In kom hela den statliga myndighetsaktivismen som vi idag känner in på benen varje dag. Värdegrundsterror, anarkotyranniet, beskäftigheten.

Allt började i slutet av 1960-talet med att sossarna lyckats. Resten är vår samtids olycka.

Addendum: Torbjörn Nilsson får se till att avsluta sin Erlanderbiografi snart.