Hur märkligt det än kan låta har skolans traditionella men bortglömda uppdrag att förmedla kunskaper knappt diskuteras i skoldebatten. Ändå har detta uppdrag varit centralt för skolan fram till 1970-talet men har sedan dess fått ge vika för annat. Flera argument har förts fram för att skolan i mindre grad ska ägna sig åt att ge elever kunskaper och läget är ganska dystert som de flesta har förstått efter intensiv skoldebatt sedan de usla PISA- resultaten redovisades.

Det första argumentet mot kunskapsförmedling gavs redan av Alva Myrdal i 1946 års Skolkommission. För mycket detaljkunskaper skymde sikten för skolans uppgift att fostra demokratiska medborgare genom nyttig och samhällsrelevant kunskap menade denna socialdemokratiskt styrda utredning. Kunskaper var inget mål i sig utan ett medel för att nå social sammanhållning. Myrdals skolexperter betonade också att läraren skulle agera handledare snarare än allvetande efter ideal från den amerikanska progressiva pedagogen John Dewey.

Att utvecklingen går så snabbt att lärarens kunskaper snabbt blir förlegade var ett annat tidigt argument mot kunskapsförmedling. Bättre då att lära eleverna att söka efter kunskap med nya tekniska verktyg, som idag motsvaras av läsplattor och annan IKT. Bort med skolatlas och in med Google Earth utropade geografilärarna vid Stockholms universitets lärarutbildning 2012 när Jan Björklund ville återinföra användningen av kartböcker. Men de fick ge sig och Jan Björklunds nya läroplan LGr11 föreskriver till och med ett visst kunskapsinnehåll. Ett litet steg mot kunskaper men inte mycket när till och med lärarutbildarna är emot kunskapsförmedling.

Mellan 1994 och 2011 rådde annars anarki i det svenska skolväsendet eftersom inga kunskapsmål angavs utan varje lärare, skolledare och kommun själva fick leta efter vad som skulle läras ut. Bedömningen skulle sedan ske av ”kunskapskvaliteter”, inte ”kunskaper” enligt de postmoderna läroplanerna LPO94/LPF94. Det gick ju sådär och kommunaliseringen hjälpte inte till för skolfolk i de rådvilla 7000 grundskolorna ute i 289 kommuner.

En tredje invändning mot kunskaper som fortfarande hörs är att Sverige inte är ett homogent land längre och därför kan man inte enas om vilka kunskaper som ska läras ut. Utifrån så kallade ”kulturkrig” i USA sedan 1980-talet där minoriteter insisterat på deras intressen förtryckts inom ett skolsystem som dels förvaltats av vita heterosexuella män, dels lärt ut vad vita heterosexuella döda män skapat genom århundraden (Bibeln, Platon, Shakespeare osv.) så har samma befängda idéer importeras till Skandinavien efter år 2000.

Den amerikanska litteraturprofessorn E.D. Hirsch reagerade dock snabbt och gav ut en bok om gemensam bildning och vetenskap som i svensk översättning heter Vad varje svensk bör veta (1991). Hirsch skapade sedan en utbildningsstiftelse, Core Knowledge Foundation. Tillsammans med sociologen Charles Murrays bok Real education (2008) ger dessa initiativ argument för att införa en kanon av gemensamt kulturarv och en liten grund för att uppvärdera gemensamma kunskaper men de är flämtande ljus i bildningsmörkret i väst. I öst har man förstått vikten av att integrera skilda samhällsgruppen genom att utgå gemensam litteratur och historia oavsett religiös och kulturell bakgrund. Danmark inför en litteraturkanon 2004 så visst finns närmare exempel.

En viss tillnyktring har skett i skilda skolpolitiska läger men det kommer ta tid att förändra generationer av lärare och skolexperter som inte vill enas kring att läsa om Nils Holgerssons resa eller Strindbergs verk. Den radikala ungdomskulturforskaren Thomas Ziehe, populär på svenska lärarhögskolor, har numera upptäckt felen med att be barn gå till skolan för att hänga med kompisar och hitta sig själv. För de flesta vuxna är det självklart att man går till skolan för att lära sig, varför annars stiga upp en kall decembermorgon. Men holländaren Ziehes gamla flumpedagogiska ideal från 1970-talet hänger kvar i trendsättande svenska skolor som Fryshusets gymnasiums passionsprogram.

Den unga brittiska läraren Daisy Christodoulou berättar i boken Seven myths about education,utgiven som ebok 2013 och i tryck 2014 av The Curriculum Centre, om den chock hon fick när hon förstod att kunskapsförmedling inte var vad de engelska skolorna värnade om. Istället fann hon sju myter som omhuldades, där liksom i Sverige och i övriga västvärlden:

Fakta underminerar förståelse

Lärarledd undervisning är passiviserande

2000-talet förändrar allt

Du kan alltid kolla upp det

Vi måste lära ut överförbara färdigheter (”transferable skills”)

Projekt och aktiviteter är de bästa sätten att lära sig

Att lära ut kunskaper är indoktrinering

Hon beskriver myterna kortfattat på sin blogg The Wings to Heaven

Hon anser att de sju myterna är konsekvensen av en postmodern utbildningsformalism (”educational formalism”). Innehållet, det vill säga kunskaperna, är inget, formen är allt. Eftersom det postmoderna tänkandet relativiserar all kunskap så finns därmed inget gemensamt att lära ut och former blir vad som återstår. Lätt överförbara färdigheter i informationssökning är skolans övergripande mål, och helst ska detta ske på ett lustfyllt vis av en lärare som inte visar vad den kan, om hon ens gör det. Eleverna ska först lära sig sammanhang genom förståelse, inte basfakta som kan bygga upp förståelse.

I Sverige handlar detta ofta om att prioritera experiment och fantasi framför att kunna de grundläggande fakta om ett område. Fakta förstör fantasin menar de svenska skolexperterna och många lärare och kanske föräldrar med. Tyvärr.

Daisy Christodoulou pekar på myter som finns i hela västvärldens skolsystem men där Sverige utmärker sig negativt genom att ha anammat kunskapsföraktet mer än andra länder. Den svenska språkprofessorn och skoldebattören Inger Enkvist har liknande invändningar mot kunskapsförfallet i sin genomgång av internationella skolsystem i boken God utbildning – och dålig (2013). Vidare berättar historieprofessorn och lärarutbildaren Hans-Albin Larssons bok Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria (2011) bakgrunden till att kunskaperna försvann. Se även mina inlägg om lärarutbildningen och svensk skola.

Men hindren är många. Det nuvarande kunskapsföraktet är lagfäst. Skollagens portalparagraf vid grundskolans införande 1962 var att skolan skulle ”främja eleverna allsidig utveckling samt att därvid meddela kunskaper och öva deras färdigheter”.

Lägg märke till ordningen; utveckling (social och/ eller individuell) kommer före kunskapsförmedling. I dagens läroplan LGr11 står avsnittet ”2.1 Normer och värden” fortfarande före ”2.2 Kunskaper”. Att resonera om detta kan verka fjuttigt men det tyder fortfarande på att barnen går till skolan för att upprätthålla normer och värden i första hand. Att lära sig något är väl bra men inget uppdrag längre.