Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? För Maciej Zaremba är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som han funderat över och skildrat.

Han är en av Sveriges bästa journalister . Hans varmt kritiska syn på sitt nya hemland går som en röd tråd genom alla hans texter oavsett om de handlar om skogsbruk, skola, sjukvård eller integration. Här berättar han om sitt första möte med landet och några senare iakttagelser från hemtjänsten i Norrland.

1.

1969 tvingades han och tusentals andra judar lämna den polska kommunistdiktaturen och sin borgerliga familj för att finna skydd i säkra sekulära Sverige. Han tog jobb som sjukvårdsbiträde på Beckomberga geriatriska klinik i Bromma där förvirrande gamla förvarades. Han skulle utföra tre sysslor; städa de gamlas rum, mata dem och hjälpa till vid toalettbesök. Inget mer, inget mindre. Patienterna hade fem minuter på sig att svälja maten, sedan försvann maten till nästa måltid. Många nyanlända tappade både matlust och vikt de första månaderna men då fanns en sond som kunde pressa ned näringsriktig mat i deras halsar om de vägrade äta.

Morgonbesök på toaletter skedde genom att kvinnor som män fraktades halv- eller helnakna i rullstolar genom korridoren till gemensamma toalett- och duschutrymmen. Där sattes de i rad som fåglar på stänger för att duschas av. En ung man tog fram en slang med ibland ljummet vatten och spolade av tanterna uppifrån och ned sittandes i rullbara toastolar eller hållandes i stängerna. Om de klagade fick de ibland snärt från en handduk. Zaremba protesterade och menade att man inte kan behandla gamla människor på detta sätt. Ingen reagerade eller förstod hans resonemang. Varken hans biträdeskollegor, avdelningssköterskan eller ansvariga läkare förstod vad han menade. Mänsklig värdighet?

Zaremba förstod att vad som skedde varje morgon med skjutsningen av nakna kvinnor genom korridoren, ibland med anhöriga på besök, var inget anmärkningsvärt. Han hade lämnat en kommunistisk diktatur där protesterande gravida kvinnor sparkats i magen av kravallpolis. Att sedan i en demokrati bevittna hur äldre människor behandlades som boskap var omtumlande liksom det var omtumlande att se svenskarnas brist på empati, värdighet och självrespekt. De äldres oförmåga att sköta sina alltmer skröpliga kroppsfunktioner mer avskilt förvärrades av personalens inhumana behandling vilken Zaremba ansåg vara något bara ouppfostrade tölpar kunde tänkas göra.

Hans egen uppfostran i en katolsk läkarfamilj och pliktkänsla vägledde hans fruktlösa protester. För honom fanns det inget tvivel om varför personalen skulle lägga ned mer tid på att behandla de gamla väl, ta sig tid att mata dem och göra denna sista vistelse lättare och mer respektfull. Man gör vad som är värdigt även om det tar tid. Att behandla dessa äldre värdigt gör man av plikt och av respekt för dem som människor och som äldre. Ibland opraktiskt och odemokratiskt (vilket han anklagades för av andra när hans påpekanden blev pinsamma), men tvunget om man ska förbli människa själv. Självrespekt fodrar respekt för andra oavsett hur gamla och sjuka de är. Personalen inklusive läkarna avkrävde honom rationella förklaringar till att de skulle bete sig värdigt och respektfullt av plikt mot de äldre. Zaremba hade inga sådana förklaringar. Plikten kallar oavsett förnuft och praktiska omständigheter.

2.

I Bollnäs kommun åtalades två hemsamariter för att ha tagit emot gåvor Den ena hemsamariten hade efter att ha förgäves protesterat tagit emot 3000 kr från en äldre manlig pensionär som envisades med att ge henne pengarna. Hon lade undan dem i ett kuvert. Den andra utsågs av en kvinnlig ålderstigen pensionär till ensamt arvtagare av hennes hus. På detta sätt ville hon försäkra sig om att hemsamariten kunde förbli vid hennes sida intill dödsbädden. Även om allvarliga mutbrott inte ska negligeras så kan man ifrågasätta de metoder polisen använde.

Den ena hemsamariten anhölls och sattes i arrest i nio dygn utan laglig grund och försökte senare begå självmord. Den andra släpptes fri men bådas liv var ödelagda. De var två medelålders outbildade kvinnor med stora hjärtan som försökte göra mer än vad som förväntades av dem från kommunens hemtjänst. Deras brott var att denna medmänsklighet missbrukades av pensionärerna och missuppfattades av tingsrätten.

Polisen rapporterade om spaningar på de två hemsamariterna. Deras chef berättade att hemsamariter inte förväntades vara så hjälpsamma som dessa kvinnor var och särskilt inte utanför arbetstid. Att stanna kvar en timme för att småprata framför teveapparaten var misstänkt och nog en slug väg till att locka till sig pengar. Man kan inte hjälpa andra utifrån medkänsla menade chefen för Bollnäs kommuns hemtjänst med ansvar för hundratals åldringar. Från polisutredningen: ”Den första kramen gavs vid påsken/…/den åtalade brukade läsa dagstidningen för klienten”. En av de åtalade ansågs ha för höga tankar om sig själv och utropade högt till kollegorna ibland, ”Folk blir så glada när jag kommer!” . Illavarslande arbetsglädje.

Civilsamhällets institutioner bygger på vänskap, delad glädje och frivillighet, men dessa normala drag av medmänsklighet misstänkliggjordes och förlöjligades. Maciej Zaremba hade återigen funnit extrema och ovärdiga tecken på den moderna välfärdsstatens mekanismer två decennier efter han sett hur nakna äldre kvinnor for genom sjukhuskorridorerna för att spolas av gemensamt utan några som helst tankar om mänsklig värdighet bland personal, läkare eller ledning.

I essän ”Den obarmhärtige samariten” varur den sista berättelsen är hämtad nämns också fallet med prästen vid flyktingsförläggningen som är för religiös, tjänstemannen som är för trevlig vid kaffebordet på förläggningen, läraren som lägger ned för mycket tid utanför arbetet på sina elever och så vidare och så vidare. . .

3.

Men han är verkligen ingen Sverigehatare, dock expert på vad som är typiskt svenskt. Han skrev en kandidatuppsats i idéhistoria vid Stockholms universitet om handböcker för korrekt uppförande för svenska män i början av 1900-talet. Vår lantliga arv skulle anpassas till stadslivets koder och det gick inte an att bete sig som en dräng. Dock vill Zaremba hålla fram den svenska fria bonden som något särskilt svenskt och beundransvärt. Han menar att ingenstans i Europa finns begreppet ”bonde” på samma vis eftersom bönder söderut varken var fria eller självägande i samma utsträckning.

Vad som kännetecknas oss förutom vårt frihetsälskande lantliga ursprung är en kollektivism som fostrats i byalagen. Frihet och tvång , integritet och grupplojalitet. Den fria svenska bonden som inte vill sticka ut i socknen lever nu i städer men har samma vilja till enskildhet och att samtidigt höra till. En ovanlig europé. Senare frågade sig Zaremba när Sverige ska bli europeiskt. Ännu är vi inte det menade han och flera andra utländska Sverigekännare som britten Roland Huntford (Det blinda Sverige, 1971). Med sina reportage om den svenska skogen i DN förrförra året kom han allt närmare in i det svenska, naturromantiken och nyttotänkandets avigsidor. Där står vi idag, naturvänner, skogsbrukare och en prisbelönad polskfödd journalist som skriver mer njutbar svenska än någon annan.

Minken i folkhemmet (Timbro, 1992)

När blir Sverige europeiskt? Wibbleföreläsningen 2003 vid Ohlininstitutet.

Skogen vi ärvde, reportage i Dagens Nyheter